Gustaf Adolf Karlsson från Viken

Del 1

En biografi nedtecknad av sonen Karl Gustav Wikemark

Sid �1

Förord Gustav Adolf Karlsson föddes 1875 på gården Snörum i Viken. Han fick liksom sina sys-

kon en svår uppväxt. Redan som 5-åring mista han sin mor och vid knappt fyllda 10 år avlider även fadern. Gustav och hans fyra syskon tas då om hand av mormodern, som bor som änka på gården. Hon orkar dock inte att ensam ta hand om de fem barnen, i åldrarna 5 - 13 år, och samtidigt se till att gården sköts. Därför bortarrenderas både gården och de två äldsta barnen Anders och Gustav.

Gustav emigrerade tidigt till Amerika, liksom hans bröder och även flera grannar. Efter 15 år i USA, återkommer Gustav till 1908 Viken och tar över den utarrenderade gården där. Han gifter sig samtidigt med sin ungdomskärlek från granngården Orrebol. Året därpå föds 1908 deras son Karl Gustav, men i samband med födseln avlider hustrun. Ånyo ett hårt slag för Gustav.

Karl Gustav, som sedermera tog sig släktnamnet Wikemark, skrev, efter faderns död 1942, ned sina minnesbilder av vad faderns berättat om sitt liv.

Berättelsen är i orginal, uppdelad i två handskrivna delar, där författaren i den första delen berättar om faderns uppväxt, livet i Amerika och som bonde i Viken. Del två berör relationen mellan far och son samt faderns sjukdom och död. En plötslig död, som medförde att sonen kom att känna skuld. Detta framgår tydligt i slutet av berättelsen, där sonen försöker urskulda sig och lägga skulden på läkarna, som undersökte och opererade Gustav. Då denna slutdel markant avviker från den övriga berättelsen, har därför lagts in som en epilog till berättelsen.

Karl Gustavs berättelser har välvilligt ställts till Hembygdsföreningens förfogande av Karl Gustavs son, Gustav Wikemark, Lysekil, för vilket vi härmed framför vårt tack.

Redaktören

Inledning För att erhålla en koncentrerad bild av hans liv, av vilken efterkommande kunna lära känna

honom och hans livsverk, är det min avsikt att nedskriva en berättelse därom. Min fars oväntat hastiga bortgång omintetgjorde min förhoppning att han själv skulle be-

rätta sitt livs historia. Grunden för denna berättelse om fader Gustav är därför mina egna minnen av honom och

minnet av vad han kunde berätta tillfälligtvis om sitt tidigare liv. I övrigt bygger berättelsen på andras bidrag, vilka tyvärr varit ofullständiga och svåra att tillgodogöra. Den rent siffermässi-ga stommen är lämnad av kyrkoböcker och arkiv, av gamla papper tillhörande gården, samt från sparsamma anteckningar av min fars egen hand.

Berättelsen kommer att bli av stort intresse för släkten och för övriga, som vilja studera densamma, och berättelsen om den fattige pojkens liv kommer att vara lärorik.

Hans misstag kommer ej att döljas, men de synes obetydliga mot bakgrunden av hans fatti-ga och hårda uppväxttid, hans många och vrånga motgångar och hans envisa tapperhet i livets strid.

Det var min avsikt att göra hans ålderdom lugn och trygg och möjligast full av glädje och trevnad. Fader Gustav var hälsan själv och jag menade mig ha god tid därmed. Han motade mig häruti genom att hastigt dö, femton år tidigare än vad jag beräknat. Då det ej mera är i min makt att göra något för honom, återstår endast att med följande rader betyga honom tack-samhet.

Karl Gustav Wikemark


Sid �2

Sid �3

Sid �4

Fäderna och gårdarna Denna ger en översikt av resultatet av släktforskningen. Den lär oss känna Gustavs föräld-

rar och barndomshemmet. 


Hans Jansson Den förste säkert kände av Gustavs för-

fäder är bonden Hans Jansson på Öjerud i Dalskogs socken. Enligt Dalskogs husför-hörslängder var hans födelseår 1721.

Hans Jansson antages vara sonson till Kronoskytten Anders Nilsson, född 1643, död 1705. Denne Anders Nilsson köpte Öje-rud år 1690. Hans Janssons hustru var Cat-harina Carlsdotter. Hon avled i Tanebyn. Dödsorsaken var enligt dödboken ”bröstsju-ka” och hennes ålder var då 76 år.

I Nordals härads mantalslängder år 1785 har följande upplysningar givits om Hans Jansson i Öjerud: ”Över 60 år, bräcklig, lämnat bruket till sonen Jonas”

Av deras bouppteckningar lära vi känna Hans Janssons familj, släkt och levnadsför-hållanden. Här följer delar ur dem. I sin hel-het finnas de avskrivna och förvaras i hand-lingssamlingarna.

År 1801 den 23 martei inställde sig un-dertecknade efter kallelse av hustrun Catha-rina Carlsdotter i hemmanet Öjerud, Dalskogs socken, att förrätta laga boupp-teckning efter dess man Hans Jansson, som den 9 de i förenämnda månad med döden afled och vilken jämte kvarlåtenskapen ef-terlämnat 5 st barn. nämligen sonen Carl Hansson i Öjerud, dottern Catharina, gift med Anders Nilsson från Torpane, Bäcke socken, dottern Anna, gift med Johan Lars-son i Båsane och dottern Lisa Hansdotter på 13 året gammal och på vars rätts bevakande inställde sig efter kallelse såsom qurator Olof Johansson från Landsbohl.

Förrättningen företogs, och tillsades en-kan samt son Carl jämte dess hustru Stina Svensdotter, såsom boets uppgivare att rede-ligen angiva så kjärt laga ansvar undvikas vill, och varefter qvarlåtenskapen uppgavs i följande ordning.

Silver: 1 skied 1, –

1 bimmlare (sup tumlare) –, 32 Koppar: 1 Brännvinstyg! 4, – Då bouppteckningen omfattar 12 sidor och upptager även den minsta småsak hänvisas till densamma. Här upptages endast egendomliga eller särskilt viktiga saker.

Av järnsaker: 1 potta 6 skilling 1 Yxverke (ämne) 4 ” 3 Stålbitar 8 ” 7 Kvannhackor 5 ” Juster och brandjärn 2 ” Smidesredskap 1, 10 Glas och stesaker 1 stop butelj 3 2 supglas 2 2 påstelinstallrikar 6 1 do. söndrig , 3 Träsaker 19 trätallrickar 5 skilling 3ne dussin träskiedar 4 ” 18 drickebållar 1 Do. med bete ur 1 Brännvinstunna 12 ” Diverse saker 3ne tolfter sågtimmer 2, 24 6 tolfter bräder 3, 08 13 ½ stig Kohl vid Säggån 14, – En gammal Prom ,12 1 väggur 2, 32 Mans gångkläder 1 vit rock med väst 2, – 1 grå rock med väst 2, – 1 dito grå 1, 32 1 gammal grå ,24 1 blå kappråck 1, 32 3 västar 1 par skinnböxor , 24

Sid �5

1 par blå böxor , 32 flera gamla skinnböxor larft och blaggarnsskjortor 1 par stövlar , 24 1 Rörkiepp 1 Taskebok Hudar och skinn 7, 06

Kreatur: 1 svart häst 21, 32 1 black föle 16, 32 1 Rödt stod 10, – 1 Koo Majros 6, – Bleka 6, – Vallros 5, – Rödsia 5, – Framsa 6, – Gullduva 6, – Fagerros 6, – 1 kviga Gulldocka 5, – Blomma 5, – 1 Tjur Hilmer 7, –

Inkomster och infordringar I Bancomynt 1, – I kopparslantar , 8. I Riksgäldsmynt , 36. 13 st fordringar 838, 38. 10 Summa Rdr 838, 38. 10

Fastigheten består av: ¼ ding efter helt av Öjerud som upptages till värde av 500, – ⅛ Tonebyn 333, 16 Summa Rdr 1 664, 6 10 Skulder: Rest på 1800 års skatt av Öjerud 2, 32 Summa skulder 26, 12 Fattigprocenten är betald 4. 4

Qvitteras Johan Larsson i Båsanne, kyrkvärd vid Dalskog.

Sedan bouppteckningen var förättad, blev arvvingarna i mån av deras faders Hans Janssons delningsförordnade å fastigheten av den 6 -te nästförledne Martei så förente.

Att mot det som Carl och gifta dottern Caisa, får som sin tillfallande fastighetsarv åtnjuta tillhopa hela ¼ dingen Öijerud, be-tals ifrån sig till mågen Anders Nilsson 400 Dr smt, samt även väl son Carl åtagit sig med dottern Lisas tillhjälp efter berörde fa-derns Hans Janssons förordnande, uppslå full försörjning åt modern Catharina Carls-dotter till döddagar med alla erforderliga behoven för sig och sina kreatur, så att de övriga medarvingarna äro alldeles frikända härifrån.

Mot det som Carl och dottern Lisa und-fått all spannmål som i uppteckningen angi-vet är, så försvinner deras yrkande på bröl-lopshielp, vilket härmed till framtida rättelse antecknat är.

År 1813 den 18 Januari var underteckna-

de kallade av Johan Assmundsson i Tonebyn att därstädes uppteckna och värdera all den kvarlåtenskap som befanns efter enkan Kat-harina Karlsdotter, som med döden avled den 9 Januari 1813 och efterlämnade sig ar-vingar, son Jonas, son Karl, dottren Kathari-na, dottrenAnna alla myndiga och närvaran-de.

Förrättningen företogs under förmaning att allt redeligen uppgives i följande ord-ning.

Hänvisning görs till bouppteckningen, som finns i handlingssamlingen.

Jonas Hansson Son av Hans Jonsson var Jonas Hansson.

Enl. Dalskogs husförhörslängder var han född år 1762 eller 1765. Jonas Hansson vig-des år 30/12 1787 vid Cajsa Larsdotter. Caj-sa Larsdotter var enligt Dalskogs husför-hörslängd född 1769. I vigselnotisen för henne och Jonas i Dalskogs församlings vig-selbok omtalas att Cajsa Larsdotter kom från

Sid �6

Anolfsbyn i Skålleruds socken. Hon har ej anträffats under år 1769 i församlingens fö-delsebok, men med ledning av anteckningen om ålder i de tidigare husförhörslängderna för Skållerud har hennes födelsenotis påträf-fats under 4/3 1764.

Jonas Hansson och Cajsa Larsdotter äro i Dalskogs husförhörslängder 1789 -1794 an-tecknade under Tonebyn.

Uppslaget Öjerud finnes ej i denna längd. De återfinnes emellertid senare i längden under Öjerud. I församlingens husförhörs-längder 1806 -1811 är familjen struken med anteckning om flyttning. Uppgift har dock icke lämnats om tidpunkt och ej heller om flyttningsorten. Utflyttningslängd saknas för denna tid. Möjligen har Jonas Hansson un-der någon av denna senare tid bott på Heden i Dalskog.

I Bolstads husförhörslängd 1829 - 1835 är Cajsa Larsdotter skriven hos sin son Lars Jonasson under Ekarebol, torpet Borgeha-gen. Om henne står här angivet, att hon ”kommit från Nordal utan attest, men Lars och Jakob i Skårebyn borga för modern”.

Cajsa Larsdotters föräldrar var Lars Falk född 1731 i Skållerud, död 24/5 1799 i Skål-lerud. Hans hustru Märta Jakobsdotter, född 19/3 1733 i Skållerud, död 10/9 1803 i Skållerud.

Jakob Jonasson Jakob Jonasson föddes på Öjerud år 30/7

1804 i Dalskogs församling. Han flyttade med sin hustru Anna Andersdotter är 1830 till Kårebyn, Bolstads församling.

I den senast i Lansarkivet förvarade hus-förhörslängden för Bolstad 1836 - 1842 är Jakob Jonasson med familj samt modern Cajsa Larsdotter antecknade under Kårebyn.

Jakob Jonassons hustru Anna Andersdot-ter var född 14/4 1807 i Erikstd. Föräldrarna voro : Anders Persson och hans hustru Ma-ria Jansdotter.

Jakob Jonasson och hans hustru vigdes 26/12 1829 i Erikstad. Deras barn voro: so-nen Lars, född 1830 den 1/6 i Bolstad. Gift den 19/7 1861 med Anna Lisa Pettersdotter,

född 11/3 1840 i Grinstad. Hon var från Rörkärr. Lars hade en dotter Anna Kristina.

Sonen Johannes född 1/1 1833 i Bolstad, gift den 11/12 1863 med Katarina Jönsdot-ter, född 17/2 1843 i Frändefors. Johannes hade sonen Karl Olof, född 11/8 1864 i Grinstad, dottern Anna Lisa, född 29/3 1867 och dottern Maja Kristina, född 29/12 1870.

Sonen Carl, född 8/11 1842 i Bo, utflyt-tad till Ånimskog 15/7 1870 från Bolstad.

Enligt uppgifter från Bolstad skulle Jakob Jonasson ha utflyttat från Höga (ej Kårebyn) till Näs i Grinstads församling år 1843.

Om Jakob Jonasson berättar Sven Lars-son i Långed följande:

”Från gården Heden i Dalskog utgick gossen Jakob och fick anställning på storgården Gunnarsnäs som vallpojke. Han var tarvligt klädd och det berättas att han fick gå barfota även på vintern i snön. Hans vanligaste sysselsättning var att valla får, vilka betade på näset i sjön Kolungen.

Han torde ha hållit på härmed ganska många år för att därefter få bli dräng. Sena-re har han arrenderat mindre ställen, bl.a. Järns stom. Då han härvid ej gärna kunnat vara ensam har han gift sig. Jakob arrende-rade flera olika ställen, men kunde slutligen köpa en egen gård Höga i Grinstad. Han hade här med sin hustru tre pojkar Lars, Jo-hannes och Carl. Lars har stannat på Höga medan Johannes skaffat sig gården Ängenäs i Järn. Carl har gift sig till Viken i Ånim-skog.”

Sammanfattningsvis synes framgå att Ja-kob Jonasson var född på fädernegården Öjerud i Dalskog 1804. Han har vid den Hans Jonssonska familjens delning åtföljt sin fader Jonas Hansson till gården Tonebyn i Dalskog (och möjligen till nuvarande He-den). Härifrån har han utgått som vallpojke till Gunnarsnäs.

År 1830 - 1843 har han varit bosatt i Bolstad på gården Kårebyn och Höga, vilka ligger helt nära. År 1843 har han flyttat till Grinstd. I Bolstad har hans söner Lars och Carl fötts. Lars skulle ha stannat kvar på Höga. Johannes har efter faderns död över-tagit Näs och Carl har utflyttat till Ånim-skog.

Sid �7

Anders Pettersson Anders Pettersson föddes 1804 den 27/2

på Viken i Ånimskog. Hans föräldrar voro Petter Jonsson och hans hustru Maria An-dersdotter.

Maria Andersdotter, född 1775, var då hon den15/1 1804 vigdes vid Petter Jonsson, änka efter bonden Hans Nilsson på Viken. I vigselnotisen angives att Petter Jonsson kom från Knollen i Ånimskog församling. Maria Andersdotter föddes 16/2 1775 i Ånimskog församling och var dotter av Anders Persson och hans hustru Margita Månsdotter på Brötteln. Hon vigdes år 8/1 1799 vid bonden Hans Nilsson på Viken.

Under Anders Petterssons tid fick gården sin nuvarande utformning. Förut hade går-darna i hemmanet Viken legat på ett helt an-nat sätt. År 1864 den 17 Okt började det sto-ra skiftet. Om detta står i gårdens handling-ar, men då karta över hemmanet Viken såsom gårdarna lågo före skiftet saknas, så kan ej utan vidare forskning fastslås var An-ders Petterssons jord var belägen före skif-tet. Skiftet slutade den 19 Okt. 1868. Då var gården given den utformning den har ännu i dag.

År 1869 den 31 Mars förrättades boupp-teckning i Sterbhuset efter avlidne mannen Anders Petterson från Wiken, som avlidit den 1 Jan 1869. Han lämnade efter sig sin hustru nu änkan Johanna Eriksdotter och sitt barn med henne, dottern Maja (även Maria)-Lisa, vilken nu var 28 år gammal.

Vid denna bouppteckning uppgavs boet av enkan Johanna Eriksdotter och biträddes hon därvid av sin broder Nils Eriksson. Boet uppgavs som det befanns vid denna tid och det har sitt intresse att taga del av dess upp-gifter.

Den fasta egendomen utgjordes av 1819/19440 delar eller ungefär en 1/10 del av Kronoskattehemmanet Wiken, vilket är samma areal som gården har nu. Härav hade Anders Pettersson erhållet i arv efter sin moder Maja Andersson 29/2430 delar enligt arvskifte av den 16 April 1825. Dessutom hade Anders Pettersson inköpt 87/2430 delar av sina bröder, Jonas och Erik, som Lars Magnus Pettersöner. Detta ägde rum den 24

Okt. 1833 och fastebrevet utfärdades den 13/5 1837.

Ytterligare är under äktenskapet inköpt av Anders Andersson och hans hustru Cajsa Andersdotter från Östebyn i Grindstad 11/240 delar enligt köpebrev av den 20/8 1851 och fastebrev den 26/10 1853. Dessa hemmansdelar utgöra tillsammans 1819/19440 dels mantal eller cirka 1/10 del av Wiken, och voro efter senaste taxeringen, enligt debetsedeln för år 1868 värderade till kronor 1900.

Värdet av den lösa egendomen är beräk-nad endast till 300 kr. Då det är av intresse att studera denna förteckning vilken är myc-ket noggrann och torde omfatta varje sak av något värde, minsta upptagna värdering är en bakskiva för 12 öre, hänvisas till denna bouppteckning i gårdens handlingssamling.

Även om här ej upptages varje detalj i bouppteckningen, så beröras dock alla punk-ter som hava avgjord betydelse för vår be-rättelse.

Sålunda framgår att gården 1869 och an-tagligen i allmänhet under Anders Petters-sons tid hade en boskapsuppsättning av 1 häst och två kor, samt 3 får och ett lamm. Av bouppteckningen framgår att hästen var 20 år gammal och att korna hette Bleka och Rölinda.

Av åkdon fanns det en åkkärra och en hökärra och en gödselkärra. Dessutom fanns det ett par nya men obeslagna hjul, vilket visar att Anders Pettersson liksom fader Gustav, tänkte på att hålla sitt redskapsbe-stånd i ordning. Bland andra intressanta sa-ker nämnas en väggklocka och en bokhylla.

Om vad som under denna tid odlades på gården erhåller man upplysning genom upp-gifter att där fanns vid denna den 31 mars, 8 tunnor havre, 3/8 tunna korn, 1/8 dels tunna vete, 2 kappor ärter, 1½ tunna potatis och 2 kappor linfrö.

Nutida färdigköp av kläder förekom ej, utan lin odlades och ull bereddes till alla fö-rekommande kläder. Då Anders Pettersson velat kläda sig riktigt fin t.ex. för att resa till kyrkan eller för högtidligare tillfällen. Då bar han blå vadmalsrock, blå vadmalsbyxor, hatt eller mössa och så stövlar. I vardagslag

Sid �8

fick gråa vadmalskläder tjänstgöra. Hela garderoben är värderad till 13 kronor och 25 öre.

Slutligen framgår under rubriken skulder att en dräng Anders hållits.

Begravningen har kostat 25 kr Uppgifterna äro lämnade av fars mormor

Johanna Eriksdotter, och i övrigt vitsordade av Johannes Eriksson i Ylingebol.

Livet i Viken 
Änkan Johanna Eriksdotter levde vid

denna tid på Wiken, tillsammans med sin dotter Maja Lisa nu 28 år gammal.

Maja Lisa var, som det brukar kallas ”enerverande”, och om hon även sett nå-gorlunda bra ut så har det ju varit ett efter tidens förhållande gott parti. Huruvida det funnits många beundrare vet ingen nu.

Åren 1869 och 1870 inkommer ånyo i vår berättelse Karl Jakobsson från Näs Grindstads socken. Karl Jakobsson och Maja Lisa hade möjligen träffat varandra under sommaren 1869 eller tidigare. Möjli-gen var det då som nu dans vid Linnerud och dit hade Carl och Maja Lisa begivit sig och träffats. De kunno även ha träffats på en marknad i Mellerud.

Nu var det ju så att hemma på Näs var det två bröder av vilka endast den ene kunde räkna med att bli kvarsittande på gården.

I Wiken hade säkert Johanna och hennes dotter besvärligt med att sköta gården utan manfolk. Det passade därför så bra att Carl flyttade till Wiken. Från denna tid finnes en gammal psalmbok bevarad. Den är given såsom gåva av Carl till Maja Lisa och i den-samma står följande ord:

”1870 den 11 Mars emottog jag denna bok till ett föreningsband av min käre man Carl Jacobsson ifrån Näs den 25 Nov. 1869.” Det är väl den gamla vackra seden med

en fästegåva som här tillämpas. Psalmboken är en liten bok inbunden i svart sammet. Den har nu gulnade blad och är tryckt med mycket liten frakturstil. Den torde för 75 år sedan ha varit en värdefull gåva. Fadern Gustav, som älskade böcker, har bevarat den till eftervärlden.

Så kom Carl Jakobsson till Wiken. Han tillträdde den egendom och det bo, varom vi

erhållit kännedom tidigare genom boupp-teckningen efter Anders Pettersson.

Familjens första barn blev en dotter Anna Sofia, som föddes den 3/12 1870. Nästa barn blev sonen Anders Robert, som föddes 7/6 1872. Han skulle som äldste sonen komma att spela en ledande roll för sina syskon.

Gustav föds Fader Gustav föddes i Maj den 24 1875.

Hans namn blev Gustav Adolf. Det skulle kunna anses såsom ett gott tecken att födas på våren, att redan från början få gå mot lju-sare tider och sommar med sol och värme. Ej kunde väl heller familjen efter tidens för-hållande anses vara fattig. Gustavs födelse kunde säkert anses vara en glädjande tilldra-gelse och säkert ansåg Karl Jakobsson och hans hustru med sin dotter och sina två poj-kar framtiden ljus och lycklig. Inte kunde de ana, allraminst kunde den lille Gustav ana något om det som låg framför dem i livet och att snart sorger och olyckor skulle för-mörka framtiden. Redan den 29/10 1875 dog Gustav syster Anna Sofia.

Gustav fick den vård som den tiden be-stods en nykommen världsmedborgare och växte upp och var antagligen frisk och duk-tig pojke. Förmodligen blev det mormor, som mest fick ha honom om hand. Mor Maja Lisa hade ju så mycket annat att sköta om i hemmet.

Gustav hade givetvis ingen sådan ström-linjeformad barnvagn med gummihjul och förnicklade stänkskärmar, som barn ha nu-förtiden. Säkert var han heller inte klädd i päls eller flygaroverall. Han hade ej heller i övrigt så fina kläder och dyra leksaker, som barn ha nu för tiden. Syster Anna om cirka 5 år hade givetvis varit ett sällskap för honom men hon dog ju snart. Istället föddes år 1877

Sid �9

den 9/8 brodern Karl Edvard. Den omsorg som mor tidigare kunnat ägna Gustav måste då överflyttas på den yngste brodern och Gustav fick antagligen sedan söka mycket stöd hos mormor och bror Anders.

Hans värld var golvets grova hemgjorda golvplankor, kanske om söndagarna täckta med trasmattor. Senare kom han ut i solen på den stora stenen framför ingångsdörren och fick vara med i de andra barnens lekar där. Då Gustav var 5 år föddes, 1880 den 22/5, brodern Johan Vilhelm och en ny sys-ter Maria.

Gustav blir moderlös Antagligen på grund av sjukdom efter

födandet av dessa tvillingar, dör Gustavs moder 1/6 1880. Gustav var då endast 5 år. Moder Maja Lisa var endast 39 år. Gustavs far var nu änkeman och mormodern Johanna torde nu ånyo ha fått rycka in såsom hus-moder i familjen samt även ta hand om tvil-lingarna. Moderns död då Gustav var endast 5 år var den första stora motgången i livet.

Brodern Anders var vid denna tid 8 år gammal och har naturligtvis fått hjälpa till ganska duktigt med arbetena på gården.

Gustav fick så småningom genom att samla iakttagelser en uppfattning om det ställe i världen, vilket var hans hem. Det ställe där far och mor och mormor bodde och där han skulle leva sin barndom.

Huset i Viken Då det är av stort intresse för oss att lära

känna denna plats skall vi försöka rekon-struera hur det var i den gamla stugan i Wi- ken. Av de nu levande, som varit inne i Gus-tav hem vid denna tid är änkefru Hilma Magnusson den som säkrast kan berätta om hur det var där inne. Hilma var vid denna tid ung flicka och bodde i granngården Haget. Nästan dagligen var hon och hälsade på sin ”faster”, Gustavs mormor Johanna och lekte givetvis dagligen med Gustav och hans sys-kon.

Stugan beskrives såsom mest lik stugorna på Hagen och Framme. (Se planskissen ne-dan och bilderna på följande sidor.)

Framför kvisten låg den stora stenhällen. När man över denna gått in i och genom kvisten kom man in i förstugan.

Om man sedan öppnade dörren till höger, kom man in i stugan – Dalslandsstugornas

Sid �10

huvudrum. Dessa rum äro mycket stora och användes vid denna tid till allt möjligt. Så-lunda var det ej ovanligt att grisslakt utför-des inne i stuga. Golvet hade grova hemså-gade och oxhyvlade plankor, väggarna voro rap-pade med lera och tapetserade. I taket lågo takbjälkarna otäckta och så väl dessa, som takbräderna voro brunsvarta till färgen dels av rök och dels genom behandling, t.ex genom gnidning med fläsksvålar. Takbrä-derna från den gamla stugan finnes i nuva-rande ladugårdens logbalkar där de kunna beses. En stor del av stugans utrymme upp-tages av muren. På denna tid användes stora gråstensmurar. Denna hade en mycket stor öppen eldstad åt stugan och en mindre spis jämte bakugn åt köket.

När man kom in i stugan (se bild på före-gående sida) fanns först till höger vid dörren en soffa, sedan vid fönstret ett mindre bord bord. Sedan ånyo en soffa – en av dessa sof-for finnes hos fru Lödmehl i hennes lillstu-ga. I hörnet stod en dalaklocka. Sedan stod vid östra väggen en skänk och vidare fram-för fönstret ett slagbord. Därefter stod en byrå med klaff och över denna fanns den boktavelett om vilken talas i bouppteck-ningarna. I hörnet stod en säng för två. Vid norra väggen stod slutligen en kalbänk. I muren brukar i dessa stugor vara urtaget en

nisch vari kokkärl o. dyl. förvaras. I den sto-ra öppna spisen eldades för värmen i stugan och lagades mat. Då elden brann öppet mås-te alla kokkärl vara försedda med ben eller ställas på trefötter över elden. Sådana kok-kärl i synnerhet kaffekokare användes nu-mera mycket såsom prydnadsföremål.

Efter denna rundvandring genom stugan komma vi till en dörr som sitter alldeles bredvid ingångsdörren. Genom denna dörr kunna vi gå in i köket. Med undantag för bak, tvätt och vid slakt användes detta kök i stugan i Wiken såsom förrådsrum för matva-ror och bohag.

Den stora stugan var familjens dagrum och sovrum vinter och sommar. Men den kunde även användas för andra ändamål. Mindre slakt, såsom grisar och får utfördes inomhus, i synnerhet om vintern. Att mitt-partiett av golvet upptogs av en vävstol var vanligt. I många fall höggs även veden inne i stugan.

Från köket kunde man komma ut i för-stugan genom en dörr. Från förstugan ledde en trappa upp på andra våningen vilken ifrå-ga om inredning fullständigt liknade nedre. 





Sid �11

Stugan beskrivs såsom mest lik de gamla stugorna Framme och Hagen.

Barndomsåren Under tiden mellan åren 1880-85 kunna

vi räkna Gustav egentliga barndomstid. Han var då hemma hos far och mormor.

Det var under denna tid Hilma i Haget kom till barnen och lekte. De sutto ute på den stora stenen och lekte eller sutto i den stora öppna spisen och brände kolgossar. Stundom voro de också hos Hilma i Haget. Hilmas mor berättade om vinterkvällarna vid den öppna spisen sagor och spökhistori-er för barnen. Det var den tidens biograf.

Far kunde understundom berätta något om hur det var ”När vi voro hemma och voro små”. Pojkarnas vanligaste syssla tycks ha varit att gå vall med korna. När de gingo vall öster om diket brukade de elda uppe i en bergskreva vid hagkanten. Fader Gustav nämnde alltid härom när vi under arbete togo rast vid denna plats.

Vid denna tid brukades all tillgänglig mark. Sålunda var åker på tvenne ställen i nuvarande beteshaget – dikena synes ännu. I Björndalen odlades största delen av arealen

och även i Rönningen hade Gustavs far åker. Dessutom brukades då ständigt sjömarkerna, den s.k. Sampen.

Så snart Gustav orkade deltaga i arbete fick han börja hjälpa till med gårdens arbete. På denna tid grävdes och hackades jorden för hand i mycket stor utsträckning. Tjud-ring och inhägnad synes ej ha förekommit mycket på denna tid utan de stora barnaska-rorna sysselsattes med att valla kor och får. Då under den tiden varje bit jord var odlad i beteshagen, sjömarkerna och även i skogen så måste detta vallningsarbete varit omfat-tande.

Den 11 Maj 1885, när Gustav när Gustav var 10 år gammal, dör hans lilla syster Anna Maria, 5 år gammal.

Den 15 Augusti 1886 dör Gustavs far Karl Jacobsson. Detta var den andra stora olyckan som drabbade Gustav under barnaå-ren.

Mormodern Johanna blev nu helt ensam med alla barnen, men ingen av de fyra poj-karna var tillräckligt gammal att kunna sköta gården, därför måste denna utarrenderas.

Sid �12

Stugan i Viken under Anders Petterssons och Karl Jakobssons tid samt under fader Gustavs barndom

Om denna utarrendering läsa vi på följande sidor.

Tyvärr kunde ej de två äldsta pojkarna Anders och Gustav nu få vara i hemmet längre. Även de blevo på sätt och vis bortar-renderade. Fader Gustav talade ibland om denna tid och brukade säga ”att när pappa dö så måste vi bort”.

Gustav kom till Rittäl i Slobol. Dessa platser skaffades antagligen genom förmyn-daren Carl Nilsson, även han boende i Slo-bol.

Hans arbete blev även här vallning och han fick hjälpa till med allt vad han orkade på gården. Då Gustav under denna tid även skulle gå i skolan så kunde väl ej någon be-talning påräknas. Antagligen ansåg Rittäl det som en välgärning om han höll Gustav med mat och nödtorftiga kläder. Från denna tid hade Gustav en del historier att tala om, om huru dessa bönder levde och söpo. Tyvärr äro de nu glömda.

Gården utarrenderas ”År 1887 den 14 Mars inställde sig un-

dertecknade, efter att tvenne ggr uppläst i sockenkyrkan, nämligen söndagen den 6 och söndagen den 13, om kungörelse i hemma-net Wiken att förrätta arrendeauktion å 1819/19440 mantal i Wiken.

Dels tillhörig omyndiga barnen efter av-lidne mannen Carl Jakobsson därstädes och dels änkan Johanna Eriksdotter i Wiken, som nu gemensamt bortarrenderas.

Tillstädeskom förmyndaren Karl Fredrik Nilsson i Slobol och änkans kurator Kristof-fer Nilsson i Säljebyn att uppgiva följande villkor.

1) Tillträdet får ske nu genast med förrät-tat höstutsäde och höstplöjning och arrende-rättigheterna fortfar i tre år till den 14 Mars 1890 då avträdet sker utan förutgående upp-sägning. Arrendet lämnas vid avträdet så-dant det nu befinnes med höstsäde och höst-plöjning eller överenskommen ersättning.

2) Husen begagnas och underhållas med droppfria vattentak.

3) Alla skatter eller avgifter av vad slag det vara må erlägges av arrendator utan av-drag av arrendet. Flo och avloppsdike grä-

vas. Ständig soldat, allmänna vägar och bro-postar underhållas av arrendator, men skulle ny soldat legas under dessa trenne bruk-ningsår bekostas detta av ägarna.

4) Vedbrand får tagas sparsamt av ägolot-tens skog, även gärdsle efter utsyning.

5) Egolotten brukas lagligt. Foder eller gödsel får ej avföras vid laga ansvar.

6) Blivande arrendator ålägges att fram-skaffa vedbrand åt änkan Johanna Eriksdot-ter under dessa tre år och änkan förbehåller sig fritt tillträde till manbyggningen för sig och tvenne barn. 
Likaledes äger hon hava en ko i fähuset samt foder och foderrum.

7) Änkan förbehåller sig att arrendator skall vinterföda ett får och lamm om det bli-ver något. Även att hava ett potatisland sö-der om magasinet, samt få utsatt en ¼ tunna potatis där brukaren sätter sina eller där lämplig jord finnes och att brukaren ombe-sörjer arbetet härmed.

8) Blivande arrendator åligger att till än-kan tillhandahålla Häst och åkdon till Åmål tvenne ggr om året samt till kyrkan och kvarn.

9) Blivande arrende erlägges vid årets slut den 14 Mars varje år.

10) Till vindskybräder och takens befäs-tande tages av egendomens skog.

Därefter skedde utrop och efter flera bud och överbud, stannade för högsta anbudet som med klubbslag bekräftades Lars Mag-nusson i Orrebol. Högsta anbudet blev 55 kronor.

Kristoffer Nilsson Auktionsförrättare Att auktionen är i laga ordning förrättad

intygar: Johanna Eriksdotter

Antages av: L P Magnusson, Orrebol Bevittnas: Kristoffer Nilsson Anders Nilsson Vidimeras: Karl Nilsson

Sid �13

Skoltiden År 1885 den 1 Mars började Gustaf

sin skolgång. Han var då 10 år gammal. Skolan hölls i en stuga i Årbol [Årbols

skola byggdes 1867] under vissa tider på året. Hit fick Gustaf gå från Slobol.

I skolan lästes huvudsakligen Luthers katekes, vilken inlärdes utantill i sin helhet. Trots denna ensidiga läsning och trots många svåra familjeolyckor, som drabbade Gustaf under skoltiden och måste ha inver-kat störande, lärde han sig att skriva och räkna ganska bra. Om vi studerar hans brev, se vi av dem, att han skrev bra och hade en tydlig och jämn stil. Avgångsbetyg från Årbols flyttande folk-

skola i Ånimskogs församling för Gustaf Adolf Karlsson, Wiken, som är född den 24 Maj 1875, och intagen här den 1 Mars 1885. Har genomgått skolans lärokurs och vid avgångsexamen erhållit nedan nämnda vitsord för insikt och färdighet. Kristendomskunskap: Biblisk historia b Katekes Ab Modersmålet Ab Skrivning b Räkning b Geometri c Geografi b Historia b Naturkunnighet b Teckning b Sång b Gymnastik b Trädgårdsskötsel c Handaslöjder b

Under sin vistelse vid skolan har Gustaf Adolf ådagalagt mycket gott uppförande och god flit.

Ånimskog i Älvsborgs län 13 juni 1889 Å skolrådets vägnar

Björén Ramström

Utan att mycket gå berättelsen i förväg, må följande kommentarer göras till betyget:

Katekesen var ett dominerande läroämne. Den skulle kunnas utantill såsom ett rinnan-de vatten. För att få gå och läsa fordrades

fullgoda katekeskunskaper i högre grad än i något annat läroämne. Att bli nekad att gå och läsa på grund av klena kunskaper i kate-kesen, ansågs mycket fatalt. Både kristen-domsundervisningen och konfirmationen tillmättes på denna tid mycket större bety-delse än i våra dagar.

Med tanke på den relativt korta tid, som stod Gustaf till buds, dels den korta skolti-den och dels att han ej, som hemmabarnen kunde slå sig till ro efter skoldagens slut, utan antagligen fick börja att arbeta genast efter hemkomsten från skolan. Då är det en verklig prestation att ha lärt hela katekesen så bra som betyget anger. Att Gustaf skrev mycket bra är tidigare antytt och har han senare visat prov därpå än idag.

Sedan kommer en rad ämnen i betyget, som Gustav ej vid denna tidpunkt hade så stor beröring med. Tidningar funnos nog ej därhemma då. Geometri, Geografi, Historia, Teckning o.s.v. torde ej ha varit aktuella. Sjöng gjorde Gustav ganska vackert under senare år och antagligen sjöng han även bra i skolan.

Gymnastik fick han säkert mer än till-räckligt på gården där han arbetade under skoltiden.

Det låga betyget i Trädgårdsskötsel är obegripligt omotiverat. Ingen i Viken eller omnejd hade vackrare trädgård än Gustav, och han hade planterat den med egen hand.

Skolgången slutade efter endast 4 år den 13 Juni 1889.

Konfirmationslärare var Björén och äm-net var givetvis Luthers katekes. Konfirma-tionsundervisningen avslutades med kon-firmationen i Ånimskogs kyrka den 22 Juni 1890. Från denna dag har Gustav bevarat sin konfirmationsbibel. Han har till minnesvers fått: Joh. 1, k 4 vers 16. 
”Gud är kärlek, och den som förbliver i kär-leken, han förbliver i Gud och Gud i ho-nom”. I densamma är även fastsatt en dikt, som möjligen Gustav kan ha fått vid detta tillfälle.”

Om fält och lunder blekna 
 Och blomman faller av
 Ej bleknar dock vår vänskap 
 Den följer dig till grav.

Sid �14

Gustav var nu 15 år och efter den tidens sed färdig för de hårdaste arbeten. 
Dessa arbeten har bestått av drängplatser i Slobol och Skållebyn. Sålunda var Gustav dräng på Norra Skållebyn där sedan sönerna på denna gård Carl och Edward Svensson bott. Senare var han dräng hos Gustav Nils-son på Södra Skållebyn. Sönerna där på går-den Karl, Adolf och Daniel voro då min-deråriga.

Lönen för sommaren på en sådan plats var omkring 30 kr. För vinterhalvåret beta-lades ännu mindre. Arbetet bestod av jord-arbete mest grävning, jordhackning o. dyl.

Så var det skördearbete, allting slogs och bands för hand. Vintertid var det slagtrösk-ning på logarna då allt slags växter tröska-des med slaga.

Historier från Viken. På den tiden Gustavs mormor, även be-

nämd ”momma”, bodde ensam i Viken. 
Hennes dotter Maja Lisa och hennes måg Carl Jacobsson voro döda. Dottersonen An-ders var till Amerika och Gustav var dräng i Slobol.

Hon hade då hemma hos sig de två yngs-ta pojkarna Carl och Johan.

Såsom inneboende bodde då hos henne en gumma kallad ”Kaffe-Märtha”. Märtha var mycket fattig och brukade gå i stugorna och be om en bit bröd. Sitt namn Kaffe-Märtha hade hon fått för sin förmåga att dricka kaffe. Hon undfägnades i stugorna vanligtvis med kaffe och hon lär ha haft en enastående förmåga att dricka mycket kaffe. Hennes mat bestod även delvis av kaffe och tillagades så att bröd söndersmulades i en spillkum och därefter hälldes kaffe på, var-vid bildades en soppa av bröd o. kaffe.

Vid tiden för vår berättelse bodde hos skräddaren, nuvarande fru Lödemehl, hem-ma hos far och mor tillsammans med sina syskon. Dessa barn voro ofta hemma på Vi-ken och lekte med Carl och Johan, vilka voro jämnåriga. Fru Lödemehl berättar om huru de en gång voro hos momma, när gummorna lagade sin mat. Kaffe-Märta hade smulat bröd i en spillkum och satt på sin kaffekokare.

Märtha hade sin kokare till vänster i den öppna spisen, mormor hade sin till höger. Alla barnen lekte i stugan. När Märtha vid ett tillfälle gick ut, passade Carl, vilken be-skrives såsom mycket vidlyftig, på, att med en sticka hälla aska från spisen i Märthas kaffekokare. När Märtha kom in igen gjorde hon sin kaffesoppa färdig. När hon sedan skulle äta märkte hon dock strax den extra kryddan och fru Lödemehl säger sig bäst minnas hur förfärligt hon svor, något som var mycket vanlig även av fruntimmer förr i tiden.

Det berättas att vid tiden för sin konfir-mation blev Carl bortarrenderad till en fa-milj i Eskekärr. Familjen hade en dotter Kaj-sa i konfirmationsålder. När barnen läste för prästen fingo de matsäck med hemifrån men hemmadottern fick finare bröd och bättre mat än vad Carl fick. Antagligen var det så även i det dagliga kosthållet, fastän då ingen utomstående var i tillfälle att se förhållandet.

Såsom framgick av arrendekontrakten hade mormodern Johanna levat å undantag i Wiken och vårdat de två minsta pojkarna Carl och Johan. År 1892 i Maj dör även hon. Mormodern var vid sin död 80 år.

Bouppteckning och auktion göres efter henne. De medellösa och även hemlösa gos-sarna kunno ej bevara ens hennes allra per-sonligaste ägodelar, utan allt som fanns kvar från Gustavs hem skingras. Den sked av sil-ver, som funnits i familjen, äges nu av Hil-ma Magnusson och skall vid lämpligt tillfäl-le återköpas.

När mormodern Johanna, som varit gos-sarnas sista stöd, var borta torde det ha varit mycket svårt för dem. Denna tid måste ha varit överhopad av sorger och besvärlighe-ter. De var helt hänvisade till dessa dräng-platser på nåd och onåd, vilka knappast tor-de ha gett mer än mat för dagen och nödtorf-tiga kläder.

Gården var något skuldsatt och bortar-renderad och sköttes godtyckligt. Den yngs-te gossen fick gå vall. Karl hade fått plats i Tydje. Gustav var på Skållebyn. Detta år 1892 den 1/4 har dock äldste pojken Anders lyckats skaffa penningar och utvandrar till Amerika. Om han lyckas spara något eller fått låna respengar är ej bekant. 


Sid �15

Emigrationen

I 1981 års Årsbok från Svenska Turist-föreningen förekommer ett kapitel om emi-grationen från Dalsland. Författare Paul No-reen.

Stycket bör läsas i sin helhet. Jag lämnar några bitar av det, som inledning av min be-rättelse.

”Det stora nödåret 68”, missväxtåret kom att få fruktansvärda verkningar. Efter det kalla 1867 kom tidig och långvarig vinter 67- 68 med sträng kyla. Ännu i slutet av Mars låg vänerisen så långt man kunde se.

I April kom en svår torka, som varade ända till Augusti. Därtill kom envis blåst och en kvävande hetta, så att markerna blevo alldeles förbrända.

För dem, som i vanliga fall levde på svältgränsen, blev den följande vintern fa-sansfull. Dödligheten ökade häftigt i Dals-land. I Södra Dalsland dog 600 människor. De som kunde, flydde bort från fattigdom och svällt och emigrationen fick en plötslig ökning.

Från Dalsland emigrerade 2500 pers. un-der 1870-talet.

En omständighet, som minskade emigra-tionen något var, att järnvägar byggdes ge-nom Dalsland, Bergslagsbanan.

I Amerika var vid denna tid bättre arbets-förhållanden och förtjänstmöjligheter. Detta skulle bli räddningen för Gustav och hans yngre bröder. Om hur detta gick till, läsa vi i nästa avdelning. Det kommer att handla om emigrationen.

I 1880 talets mitt drabbades Sverige av en långvarig och svår jordbrukskris. Föru-tom prisfall och vikande konjunktur utsattes jordbruket för en rad dåliga skördeår, 1887 och 1889 ren missväxt.

Krisen grep den Dalsländska jordbrukar-klassen och resultatet blev en massemigra-tion, främst till Amerika. 1887 nådde emi-grationen sin kulmen med 2150 dalbor. Under 1880-1893 utvandrade 15500 dal-bor till USA. Bland dessa var fader Gustav och hans tre bröder Anders, Carl och Johan.

Amerikaresan började i Göteborg. En mindre ångare ”Callypso” förde de resande till Hull i England (Grimsby). Härifrån åkte man tåg till Liverpol där Atlantångarna tog över och fortsatte till Amerika. Hur en sådan resa gick till kan man läsa om i en utmärkt bra skildring av P Waldenström, skriven 1889. ”Genom Norra Amerikas förenta sta-ter.”

Gustav hade fått sin biljett genom bro-dern Anders, vilken tidigare utvandrat. Det slumpade sig så att Gustav fick ressällskap med Erik Nilsson, Framme, vilken hade va-rit hemma och hälsat på. Det var ju bra att få sällskap med en som gjort en Amerikaresa tidigare. Gustav menade dock att han ej haft så stor nytta av denne Erik.

Vi skall försöka följa resan med ledning av Gustavs anteckningar. Dessa äro tyvärr ganska knapphändiga och mycket har kom-mit bort. Givetvis berättade Gustav många gånger om sina Amerikaresor. Hade man inte varit ung och dum, så skulle man upp-tecknat dessa berättelser. Det var inte bara far som berät-tade. När de gamla amerikae-migranterna träffades, berättade de för varandra om sina Amerikaresor. Det måste för dessa ynglingar varit en fantastisk upp-levelse denna resa. Betänk att många ej tidi-gare varit längre bort än till kyrkan.

I min barndom förekom ett slags katalo-ger vilka utgavs av dåtida ångbåtslinjer, t.ex. Gunardlinjen. Dessa kataloger liknade myc-ket våra dagars resebroschyrer. De innehöll beskrivning av och mycket beröm över lin-jens båtar och framhöll förmånen av att resa med dom. Där fanns bilder av hytterna. Be-skrivning av matsalarna, maten o.s.v. Som mycket annat har dessa broschyrer kommit bort. Även de magnifika bilder av ångbåtar-na, som ofta hängde som tavlor.

Sid �16

Första Amerikaresan Bergslagsbanan var färdig. Resan till Göte-borg var inget problem. Gustav reste i säll-skap med Erik från Framme i Viken.

Båtarna till England gingo växelvis ”Ca-lypso” och ”Orlando”. Calypso av-gick den

17 Mars 1893.Om livet om-bord berättar emigranter mest om den dåliga maten. Mest sill. Sovplatserna voro tarvliga. Men emi-granterna voro ej bortskämda med bekväm-ligheter. Det bemötande som emigranterna erfora var gott.


På tredje dagen syntes Englands kust. Resan gick till Hull, men båtarna angjorde Grimsby där emigranterna överfördes till tåg. Med tåg reste de vidare tvärs över Eng-land till hamnstaden Liverpol.

I Liverpol gick emigranterna ombord på någon av Gunardlinjens stora båtar. Ef-tersom Gustavs anteckningar från den första resan äro knappa eller ha kommit bort, öns-kar jag här använda några uppgifter från andra resan.

Gustav reste med ”Luciania”. Tiden från Liverpol till Ishpenning var 10 dagar därav 8 dygn på havet. En utmärkt beskrivning lämnas i boken, Genom Norra Amerikas Stater.

När emigranterna kommit i land i New York (Nju Jork), fördes de till Elis Island, för hälsokontroll. När denna hälsokontroll

var genomförd fördes de till sina respektive järnvägsstationer. Vilken station berodde på varthän i Amerikas stater de skulle resa.

Gustav som skulle till Michigan fördes till North västern Depot.

Härifrån startade en cirka 2 dygns resa till Ishpenning, Michigan.

Sid �17

Namnen på många platser är indianska. Det var inte några bekväma vagnar som emigranterna åkte med. Det påmindes mest om militär transport. Tågen gingo oavbrutet. Gustav berättar om hur tågen kunde stoppa tillfälligt ute på landet och emigranterna fin-go gå av och köpa mat vid stånd, vid sidan av spåret. Men en billig resa blev det. Hela resan kostade ca 225 kronor.

När Gustav kom till Ishpenning mottogs han där av sin äldre broder Anders. Denne hade varit i Amerika en tid och var hemmas-tadd.

När emigranterna kom till Amerika in-kvarterades de i något, som kallades Boar-ding hus. Det kan i svenska betecknas såsom en slags arbetarbostad. Vanligt var även att emigranten först ”bårdade” hos någon släk-ting eller hos en värdinna, som erbjöd bård.

En sådan värdinna var ofta änka efter nå-gon gruvarbetare, som omkommit. I en så-dan bård ingick både bostad och mat och även matsäck. Gustav bårdade hos ”Ottos Anna”.

Sedan blev det fråga om arbetet. Arbetet var i regel redan ordnat genom bekant eller släkting. I Gustavs fall hade brodern Anders ordnat arbetet. Emigranten var ofta ovan

vid arbetet och fick därför ingå i ett arbets-lag.

Att arbetslaget bestod av svenskar, eller till stor del av svenskar, var givetvis fördel-aktigt för nybörjare. När till och med arbets-laget kunde bestå av flera bröder, kunde det inte bli bättre ordnat för nybörjaren.

Det förekom inga svårigheter med språk. Svenskarna hjälpte varandra. Om arbetslaget var blandat med engelsmän eller norrmän eller finnar, hjälptes alla åt att småningom lära engelska. Det blev nog ej heller så mycket prat. Att skyffla järnmalm tog mus-ten ur den starkaste yngling.Gustav började sitt arbete i gruvan Lake Shaft, tillhörig The Clevelund Cliff Maining Co.

Malmen i dessa gruvor kallas ernitite. Efter dynamiten antar den i form av grovt grus. Sedan var det bara att skyffla.

Den Amerikanska staten expanderade. Cleveland Cliffs expanderade. Nya gruvar-betare (majners) behövdes. Att bli en kugge i detta ofantliga maskineri blev en uppgift för tusende invandrare. Ingen brist på arbete.

Att dag efter dag, år efter år, skyffla järnmalm kunde verka enformigt. Men de hade en framtid. De hade också en direkt tillfredsställelse. Det förtjänades pengar.

Sid �18

Hemma i Sverige hade många av dessa ynglingar levat på svältgränsen, på nåder. Den kontanta inkomsten för en dräng eller vallpojke kunde röra sig om 6 kronor för ett år. Det hette alltid att bonden ”tog hand” om de medellösa.

Här i det stålhungriga Amerika, hos Cle-veland Cliffs, räknades folk som medarbeta-re och betalades hyggligt. En majnare (mi-ners = gruvarbetare) tjänade i allmänhet 2 dollar om dagen. Eftersom en dollar på den tiden var värd 3 svenska kronor, så tjänade svensken 6 kronor om dagen istället för 6 kronor om året. Medvetandet härom bör ha gjort järnmalmskyffeln mindre tung.

Emigranten, den svenske fattiglappen, kände sig förmögen. Han kunde skaffa sig ”amerikanska” kläder. Dessa kläder voro av mycket fin och god kvalitet.

Han kunde köpa saker, som hade varit ouppnåeliga på livstid hemma. Saker såda-na, som klockor (de beryktade amerikanska gulduren Elgin).

Han kunde köpa jaktgevär (räfflar) och cyklar och mycket annat. Men framför allt. Han kunde spara. När han sparat tillräckligt kunde han bygga eget hus och bilda familj. Han kunde även kosta på sig en resa till Sverige någon gång emellanåt.

Om gruvor och gruvarbete Från shaftet, som gick ned i gråberg, gre-

nade det ut i orter (gångar) in i malmen. Många gångar och på olika level (nivå). Se-dan lades rälsspår i gångarna och på dessa spår ”tramades” malmen ut till uppsamlings fickor, varifrån den hissades upp till mark-ytan. När gruvan var inarbetad drogs tram- carsen (malmvagn) i tåg med elektriska lo-komotiv.

Nybörjare kunde givetvis ej handha vik-tiga eller farliga arbeten. Ett ansvarsfullt ar-bete i gruvan är skjutningen. Denna omhän-derhas av ett speciellt lag. Dessa utför ladd-ning och skjutning med dynamit och kan utföra de elektriska ledningarna för tänd-ningen. Mera vana gruvarbetare fingo borra.

Till en början utfördes borrningen för hand. Med tiden blev borrning med tryckluft allt vanligare och detta erfordrade folk med vana från dylika anläggningar.

Ett annat arbete var ”timringen”. Om berget eller malmen var löst, måste timring ske i gruvgångarna. Detta för att förhindra ras. Sedan tillkom rälsläggningen och de elektriska ledningarna för de elektriska lo-ken och för belysning m.m. I Cliff shaft om-hän-derhades den elektriska driften av fransmän. Gustav deltog tidvis i timmerar-bete.

Sid �19

När svenskamerikanaren kom hem kunde han formligen blända de hemmavarande stackarna med sina fina kläder, sina guldur och guldpengar. Men det fanns de som gjor-de det ännu bättre: Torparsonen John från Ärtemark i Dalsland. Han fann guld i Alas-ka. Han kom tillbaka hem med 24 millioner och köpte herrgård och bruk, Svaneholm i Värmland.

Min morbror Carl Magnus utmärkte sig också så gott han kunde. Carl Magnus hade varit arbetskamrat med John i gruvan i Ish-penning. Han och en del andra kamrater blevo sedan tagna till Alaska av John. Carl Magnus tjänade 2000 dollar per säsong i Alaska. Det mest betydelsefulla han gjorde var att köpa Viken 1:3 av en kamrat, Hage-lin. Han gav egendomen, som bostad åt sina föräldrar, min morfar Anders Magnus Ols-son. Nu är den min syster Marias.

Det var en sak som svenskamerikanarna var styva på. De kunde spara. Gustav börja-de genast spara. Först skulle det sparas för att kunna återbetala lånet av respengar. Se-dan skulle det sparas för att sända hem till nästa broder, Carl. Sedan skulle det sparas pengar till resan för yngsta brodern Johan. Sedan skulle det sparas pengar att sända till Sverige, för skulder, lån och räntor på egen-domen Viken 1:2. Senare, detta blir ett kapi-tel för sig, skulle det sparas för att bygga helt nya hus på gården i Sverige.

Trots allt sparande fick han råd att köpa några personliga saker. Klocka 1898, Jakt-gevär 1901, Cykel 1902. Jag har allt kvar.

Gustav köpte även ganska många böcker. Jag har alla dessa kvar. Han brukade också pre-numerera på en svensk tidning.

Vad som skrivits här om svensk amerikanernas sparsam-het, har även sina undantag. Det fanns odågor och rötägg. Det fanns de som satt på saloonen vid varje tillfälle, som gavs.

Om fader Gustav och mor-bror Carl var mönster i flit och sparsamhet, så var halvbrodern Alfred en odåga. En typ ”Sven på Backen”. Alfred satt så myc-ket på Saloonen, så att när han kom

hem, hade han inte mycket mer än, när han reste.

Rötägg och odågor har ofta god tur, fastän Alfred inte hade något sparat, så fick han vara med och dela vad Carl Magnus hade sparat. Han fick även ekonomisk hjälp av morbror David – det hette för mors skull. Alfred satt inte bara och drack visky och bier på saloonen han var även sugen på att spela poker. Så vart han en gaphals och kra-ke, utan värde.

I Amerika upplevde svenskarna något, som i Sverige var ett okänt begrepp. De hade fritid. När de gjort sina skift i gruvan var de fria. Gustav och hans bröder, samt några kamrater tillbringade en del av sin fri-tid vid en camp vid Silver Lek. Här skall lämpligen nu inskjutas att Ishpenning var en ganska ung stad. Staden omgavs av rena vildmarker, alldeles som på indianers tid. Skogarna var fulla av villebråd. Sjöarna var fulla av fisk. Vid Silver Lek (Lake = sjö), hade Gustav och hans bröder byggt en camp. Den hade byggts av allehanda avfallsvirke och såg be-drövlig ut. Men som tillfällig bostad funge-rade den fint. En gammal spis (stov) var uppställd utanför. Bröderna fiskade och ja-gade. En kamrat som vistades länge i Ame-rika hade till och med häst och vagn. Det måste ha sett stålligt ut när sällskapet kom åkande genom skogen. De passerade DedRiver (dödsfloden) och

Sid �20

Närmare likt Dalsland kan man inte komma i Amerika

passerade en by, där det ännu bodde india-ner.

Ingen fara, de voro alla beväpnade med Winshester räfflar (Studsare). När de kom-mo fram var det dags för breakfest, de kun-de även kosta på sig en visky till matsäcken.

Sedan sattes fiskedonen ut. Den stora tilldragelsen var ”dirsisen”. Under en viss tid på året var diren lovlig för jakt. Deer = hjort. Deer season = Dir sisen = jakttiden. Under Dirsisen kunde jaktlaget skjuta flera stycken hjortar. De fingo mängder av kött, varmed de kunde dryga ut kosten hela vin-tern. Här kom kamraten, Pet Carlsson, han som hade häst och vagn, bra till pass. De kunde återvända till staden med vagnen las-tad med fisk och kött.

Gruvarbetet är farligt. Gruvan är en farlig arbetsplats. Antagligen var gruvan mycket farligare på 1800- talet. Den goda tillgången på arbetare gjorde antagligen gruvbolagen mindre intresserade att vidtaga skyddsåtgär-der. Så hände det den 21 Oktober 1897. En olycka i Lek Shaft. Gustav skadade svårt vid olyckan. Gustav var utslagen från arbetet från Oktober 97, till Mars 1898.

Men det hade kunnat gå värre. Hans kä-raste broder Anders omkom genom en olyc-ka i gruvan 1918. Han var då drygt 40 år gammal. Men även hemma på gården i Vi-ken kunde man dö ung. Brödernas far, min farfar Carl dog av någon vanlig sjukdom endast 40 år gam-mal.

Gustavs andre broder Carl blev död 1922. Dog indirekt av sitt arbete i gruvan, också omkring 40 år. Han blev sjuk av gruvarbetet.

Yngsta brodern dog ej beroende av gru-van, han blev ca. 65 år.

Gustav blev äldst. När han någon gång beklagade sig över bondelivet i Viken och ångrade att han lämnat Amerika, brukade han tillägga. Vem vet. Hade jag stannat i Amerika, så hade kanske jag också blivit ihjälslagen i gruvan.

Gustavs bröder kommo efter hand till Amerika och samlades i Ishpenning. Carl kom den 13 Maj 1897. Johan kom den 10 Maj 1899. Gustav hade sänt båda respengar. De fingo genast arbete vid gruvan och fort-satte därmed hela sitt liv.

När de svenska emigranterna blivit bofas-ta i Amerika och fått sin ekonomi säker-ställd. Var det vanligt att de gifte sig med någon svensk flicka. Denna kunde själv vara emigrant eller vara född i Amerika av sven-ska föräldrar d.v.s. tidigare emigranter.

Anders gifte sig ganska tidigt med en flicka från Blekinge. Carl gifte sig med en flicka från Skåne. Hon var dotter till föräld-rar som utvandrat från Färlöv.

Ett av de första sparmål som de svenska emigranterna sparade till, var ett eget hem. De hade så småningom tröttnat på att bo på bordinghus och kanske träffat någon lämplig svensk flicka. De sparade därför till ett eget hus. Lägenheter var inte så vanligt. De byggde i stor utsträckning själva sitt eget hus. Husen sågo nästan lika ut. En del emi-granter voro inställda på att resa tillbaka till Sverige och dessa hade ju inget intresse av att binda sig med egna hus eller familj. På sätt och vis tillhörde Gustav dem som planerade att gå tillbaka. Detta beslut fattade han antagligen i samband med sin resa till Sverige år1905. Om denna resa jag nu skall berätta om, kallar jag den andra Amerikare-san.

Sid �21

Ett typiskt svenskt hus

Andra Amerikaresan Det var ej ovanligt att svenskar, som vis-

tats några år i Amerika, började umgås med planer på att göra en resa till ”Gamlelandet”. Det kunde föreligga flera orsaker. En vanlig orsak var att de önskade träffa gamla föräld-rar eller släktingar innan dessa dog. Möjli-gen behövde de gamla hemma hjälp av nå-gon form. En annan orsak kunde vara att sådana emigranter som lyckats bra i Ameri-ka, kunde önska visa detta för bekanta hemma i det fattiga Sverige.

Faktum var att sådana svenskamerikaner som kom hem och ”hälsade på”, bländade de hemmavarande med ett visst överflöd. De hade moderna kläder av hög kvalitet, de bar alltid sina löspengar i byxfickan. De kunde ta upp en näve gulddollar ur fickan när de ville imponera på sina fattiga svenska be-kanta. Det som mest intresserade de hemma-varande var amerikanarnas guldur. Vanligen ”Elgin”. De hade ofta lokomotiv avbildade på boettens baksida. De visades ofta.

För Gustavs del låg det annorlunda till. Föräldrar och närmare anförvanter var alla döda. Men bröderna hade en skuldsatt egen-dom hemma i Dalsland. Den omhänderha-des hjälpligt av deras tidigare förmyndare.

Denne var nu en gammal man och öns-kade få till stånd en uppgörelse med bröder-na. Att få detta ärende uppgjort var en an-ledning för Gustav att göra en hemresa.

Möjligen hade två gruvolyckor med långvarig sjukdom för Gustav skakat ho-nom. Så förefaller det troligt att min mor sökte påverka honom att komma hem. Min mor och Gustav voro jämnåriga skolkamra-ter och ungdomsvänner. Gamla brev visar att vänskapen uppehölls.

Hemresan anträddes i Maj 1905. Gustav reste ej denna gång över New York utan res-te över Boston. Han kom till Boston den 23 Maj. Resan över Atlanten tog 8 dygn.

Gustav kom till Liverpol den 1 Juni. Se-dan blev det den vanliga tågresan tvärs över England till Grimsby. Båten till Sverige lämnade England redan den 2 Juni och kom till Göteborg den 4 Juni 1905. Gustav var hemma i Sverige igen efter en relativt enkel och snabb resa.

I Sverige kom Gustav till sin tidigare förmyndare Carl Nilsson i Slobol. Denne hade under Gustavs vistelse omhänderhaft egendomen i Viken. Det skulle nu beslutas om hur det skulle förfaras härmed. Gustav bodde under sin Sverigevistelse hos Carl Nilsson i Slobol. Nilsson hade en son Anton, denne var ungefär lika gammal som Gustav. Men Gustav umgicks mest med andra ame-rikanare, som var hemma. Han berättade mycket om Torvald från Yttre Bodane. Den-ne var en yngling som växt upp på Rönning-en och tidigare emigrerat. Han var nu hem-ma och hälsade på föräldrarna.

Dessa båda två gjorde tillsammans cykel-turer, fiskade m.m. Gustav hade medtagit sin cykel från Amerika. En cykeltur hade kun-nat gå illa. Gustav körde omkull i den be-ryktade Härskogsbräckan. Han klarade sig. Torvald förklarade att olyckan berodde på att Gustavs cykel saknade ”Caster Bräck” (Frihjul med broms). Vägarna på denna tid var bedrövliga och föga lämpliga för cykelåkning.

Eftersom de gamla husen på Viken nu voro mycket dåliga, beslutades nu att det skulle byggas helt nya hus. Byggmaterial togs från de gamla husen, allteftersom dessa revs. Så byggdes de hus, som än i dag finnes på Viken. Stugan byggdes i en modell, som var modern och populär på den tiden. En gammaldags Dalslandstuga hade nog varit bättre.

Byggnadsarbetet utfördes byggaren Nils på Rösa. Stugan byggdes på tomtmark på norra sidan av ladugården. Denna mark var säkert då den sämsta mark, som fanns, ur jordbruks hänsyn. Marken är mycket berg och stenbunden, inget träd torde då funnits där. Kostnaden för byggandet förefaller i våra dagar små. Gustav deponerade pen-ningar hos Carl Nilsson och sände mera penningar från Amerika efter hand.

Att Gustav planerade att flytta hem från Amerika, att han inlöste brödernas delar av Viken, och att han byggde nya hus på Viken, berodde sannolikt på, att han påverkats till detta av min mor. Gustav var jämnårig, skolkamrat, ungdomskamrat med min mor.

Sid �22

De kommo antagligen överens 1905 om hur de framdeles skulle ordna.

Gustav kom till Sverige 4 Juni 1905. Han var hemma i Sverige 4 månader. Den 18 Ok-tober 1905 reste Gustav tillbaka till Ameri-ka. Han hade då i sällskap Anna på Bygget, vilken då emigrerade till Amerika. Ameri-kabåten Orlando gick från Göteborg den 18 Oktober. Gustav lämnade Liverpol den 21 Oktober. Han kom till Ishpenning 31 Okt. 1905. Atlantbåten hette ”Lucania”.

När Gustav kom tillbaka igen till Ameri-ka väntade honom stora arbetsuppgifter. Han skulle lösa sina bröders arvedelar i Viken. Han skulle finansiera byggandet av nya hus

i Viken, och så skulle han finansiera bildan-det av familj hemma i Sverige.

Han tycks också ha arbetat flitigt, under åren 1906 och 1907. En års besparing på omkring 1000 dollar, var vanlig. Våren 1905 och 1908 blev mindre besparingar på grund av resorna.

Den 11 Juni lämnade Gustav Ishpenning och anträdde sin andra hemresa till Sverige. Han reste denna gång över Canada till Que-bek. Resan över Atlanten tog denna gång 7 dagar. Han kom till Liverpol, England den 19 Juni. Han kom till Göteborg den 22 Juni. Han var tillbaka efter 15 år i Amerika.

Hemma i Sverige och bonde på Viken

I mitten av år 1908 kom Gustav hem. Här väntade honom nya arbetsuppgifter. Bygg-naderna voro ej helt färdiga. Gustav skulle etablera sig som bonde. Detta att starta ett jordbruk från 0-läge visade sig vara besvär-ligare än han tänkt. Uppe i allt arbete skulle han gifta sig, detta behöver beskrivas i ett eget kapitel.

Jordbruket i norra Dalsland bedrevs efter systemet, åkerbruk och boskapsskötsel. Den övervägande delen var boskapsskötsel. Den övervägande inkomstkällan kom från mjölkhanteringen. Denna går numera över mejerirörelsen. Under den tiden då Gustav började som bonde fanns knappast någon mejerirörelse. Mjölken skulle omvandlas till saluprodukter – främst smör – i hushållet. Detta arbete sköttes av husmodern, på vil-ken stora krav Från den tiden då jag började att komma ihåg, d.v.s. före första världskri-get, då gingo korna på bete i skogen. Mor-gon och afton skulle korna drivas till eller från skogen. Korna drevos över vallvassen till södra Kleven, vilken då var Vikens in-gång till skogen. Detta var mycket tidsödan-de. Morgon och afton skulle korna mjölkas. Den mjölk som ej användes i hushållet eller gick till kalvar, den ställdes upp i bunkar, där den skulle bilda grädde.

Vid denna tiden var varje bit jord brukad. (Se karta på nästa sida). Sålunda även de

små tegarna i Björkhaget. Även några små åkrar i Björndalen brukades. Även sjömar-ken brukades när vattenståndet i Vänern var tillräckligt lågt. Rörvassen (säven) vid Vä-nerns stränder tillvaratogs noga. På grunt vatten vadade man ut i vassen. På djupare vatten skördades vassen från båtar d.v.s. ekor, även kallade pråmar.

Det första, som en nyetablerad bonde måste skaffa sig, var en häst. Gustav reste till en plats Skällsäter och köpte en häst. Folket där var bönder som kommit hem från Amerika. Gustav hade blivit bekant med dem - kanske som arbetskamrater - i Ameri-ka. Hästen var ett nordsvenskt sto. Hon kal-lades Tossa, gemenligen Tåssa. Det var ing-en bra häst. Gustav var missnöjd med henne, men däråt var inget att göra.

Vid jordbruksarbete behöves två hästar. Det är därför vanligt att två småbönder, som bara kan ha en häst var, slår sig tillsammans och bildar ett ”ploglag”. När det blir fråga om tunga arbeten, till ex. plöjning, lånar den ene hästen av den andre, växelvis. Dessa

hästar blir bekanta med varandra och drar jämt. Gustav bildade ploglag med Sven på Backen. Han hade en häst som hette Bäcka. Varken Tåssa eller Bäcka var riktigt bra.

Sid �23

Gustav synes ha alldeles felkalkylerat den ekonomiska sidan av att vara bonde på Viken. Sålunda har jag sammanställt två oli-ka uppgifter av ekonomi. Den första uppgif-ten är från Amerika. Det är inkomsten av ett år i Amerika. Den andra uppgiften är in-komsten av ett år såsom bonde i Sverige.

Sålunda förtjänade Gustav under året 1906 i Amerika 2520 kronor. Under år 1920 i Sverige förtjänade Gustav endast 737 kro-nor.

Jämförelsen kan möjligen hyfsas något. I Amerika måste givetvis ”bården” d.v.s. hus-rum och mat fråndragas. Å andra sidan till-kom i Sverige utgifter av flera slag, sman-hängande med nyetablering, som egen före-tagare.

Som tidigare nämnts hade Gustv ädragit

sig fienskap av sina tre när rmaste grannar. De två närmaste familjerna: Magnusson på Dammen och Magnusson på Backen voro outtröttliga i att ställa till besvärligheter för Gustav. Samtliga besvär och familjebe-kymmer måste bidragit till deprimerande omständigheter. Det är därför ej underligt att Gustav funderade på att återvända till Ame-rika.

I stället för bekymmer med dålig ekono-mi, ständigt bråk med sina ogina grannar, hårt arbete och alla slags ledsamheter, så kunde han i Amerika haft goda inkomster, haft umgänge med sina bröder, haft det trev-ligt. Men det hade sitt pris. Farligt arbete. Hans bröder blevo bara 40 år gamla.

Sid �24

Denna karta visar gårdens utseende år 1925 (april - maj) och åkerns användning detta år. Kartan är helt egenhändigt av mig år 1925, vilket år jag var 16 år gammal.

Grannar Redan från början av sitt bondeliv hade

Gustav ådragit sig två fiender. På närmaste grannhemman bodde familjen Sven Mag-nusson och hans hustru Emma och dotter Olga på Backen. Denna familj var mycket närig. De hade i sitt program införlivat hemmanet Snörom, såsom om det tillhörde Backen.

När de föräldralösa barnen på Snörom skingrades hade detta glatt Backarna myc-ket. När sedan gossarna reste till Amerika hade Backarna glatt sig åt förhoppningen att de alla skulle omkomma i gruvornna. Hemmanet skulle sedan bli till salu, för en billig penning.

Nu händer det otroliga att barnen från Snörom överlever och att Gustav kommer hem och övertar brukningen och blir bonde. Nu vart det slut med förhoppningen att kun-na ta över grannhemmanet billigt. Detta ut-löste ett ändlöst hat mot Gustav.

Ett annat elakt fruntimmer, vars fiend-skap Gustav ådrog sig, var Hilma Magnus-son på Dammen. Detta tillgick på följande sätt. Hilma var dotter till Anders på Haget. När Anders dog och det blev arvskifte på Haget tänkte Hilma lägga beslag på hela ar-vet. Otursamt nog för henne, så hade hon två bröder, vilka utvandrat till Amerika. Dessa två bröder hade varit arbetskamrater med Gustav i Amerika. När fadern Anders var död sände dessa söner en fullmakt till Gus-tav och ombad honom att representera dem vid arvskiftet. Ehuru Gustav ej hade med saken att skaffa för egen del, ådrog han sig Hilmas missnöje. Hon försummade sedan aldrig något tillfälle att motarbeta eller ställa till förargelse för Gustav. Dessa folk var Gustavs närmaste grannar.

Men Gustav hade även goda grannar. På det tredje hemmanet, som direkt gränsade till Gustavs ägor, där bodde Johan Johans-son på Haget. Denne var en gammal svenskamerikan som härstammade från Värmland. Gustav och Johansson träffades nästan dagligen. Johansson hade en syster Maria som hushållerska åt sig.

Denne Johansson var ganska olik de and-ra svenskamerikanarna. För det första var

han inte gruvarbetare. De flesta svenskame-rikaner hemma hade arbetat i gruvor. De kallades majnare, om de hade arbetat i kol-gruvor kallades de koldikare. Denne Johans-son hade varit fiskare i ungdomen i Värm-land. Han blev även fiskare i Amerika. Han hade varit långt bort i Amerika. Ända till Washington vid Stilla havet. Där hade han fiskat lax i Columbiafloden. Han hade myc-ket att berätta om sitt liv i Amerika, mycket olikt koldikernas liv.

Min Mor. Min mor hette Maria Olsson. (även be-

nämnd Andersdotter). Hon var dotter till min morfar Anders Olsson och dennes tidi-gare hustru Sofia från Säljebyn.

Denna Sofia – alltså min mormor, avled i December 1875. Sofia och Anders Olsson hade två barn. Min morbror Carl Magnus 4 år och min mor Maria 7 månader gamla.

Sofia har antagligen avlidit efter eller i samband med att min mor föddes.

Min morfar har senare uppgivit sitt hem i Säljebyn och flyttat till Orrebol där han gift sig med därvarande dotter Anna Kajsa Pet-tersdotter. Familjen bodde i Orrebol hos An-nas broder Erik Pettersson. Min mor växte upp där i Orrebol.

Min mor och far voro båda födda 1875. De var skolkamrater o. konfirmationskamra-ter och ungdomsvänner. Min morfar Anders och Carl Magnus emigrerade till Amerika på 90-talet. Sedan min morbror Carl Magnus varit i Norra Alaska, hände saker, Carl Mag-nus finansierade min mors utbildning till lärarinna.

Carl Magnus köpte efter Hagelin dennes hem i Viken - nuvarande Viken 1:3. Min morfar och hans hustru Anna bosatte sig se-dan i Viken.

En lärarinna hade på den tiden mycket dåligt betalt och en stor arbetsbörda. De hade visserligen fri bostad men enl. brev av min mor, var denna bostad dålig. Min mor tjänstgjorde på många ställen. Som längst bort var hon i Blomskog. Vid tiden för sitt samgående med min far tjänstgjorde hon i Korserud. Detta är en mycket trevlig plats vid Dalslands kanal.

Sid �25

Som nämnts tidigare bildade Gustav familj efter hemkomsten till Sverige. Han gifte sig till Ju-len 1908. Detta hade sannolikt blivit överenskommet sommaren 1905, un-der den tid Gustav var hemma i Sverige.

Min mor var vid denna tid lärarinna och tjänstgjorde då i Korserud. Lärarinnor hade på den tiden dåligt betalt och bodde ofta i dåliga bostäder. Det måste ha varit mycket dåligt eftersom min mor reflekterade på att lämna detta yrke och istället bli bondhustru. Bidragande kunde möjligen vara, att hon ”kom hem” i dubbel bemärkelse. Morbror Carl Magnus hade under sin Amerika vistel-se, möjligen efter sin Alaska turné, köpt nu-varande egendom Viken 1:3 och där givit eget hem åt sin far Anders Olsson. Min mor hade alltså sitt föräldrahem och hem på samma ställe. Detta kunde ju vara fördelak-tigt för alla parter.

Det är ett mycket arbetsamt liv att vara bondhustru. Å andra sidan hör man ju myc-ket berömmas den friheten, som bonden an-ses ha. För min mor var det sannolikt en be-frielse att komma ifrån, den stora arbetsbör-da ca. 45 elever innebar. På ett foto från lärartiden – taget av henne och ”klassen” – har hon faktiskt 45 barn omkring sig. Det måste ha varit ett ofantligt arbete att lära alla dessa läsa, räkna och skriva. Lönen var en-dast några hundra per år. Såsom bondhustru blev hon nog fri från det ansvar för alla des-sa barn och kanske krav från deras föräldrar, som tyngde henne utöver den egentliga un-der-visningen. Så kom hon hem till sina för-äldrar, och det kunde bli tillfälle att hjälpa dessa vid behov.

Det såg lovande ut. Tyvärr blev framtiden något helt annat, än vad som planerats.

Gustav och min mor flyttade tillsammans vid Juletiden 1908. Huset var nybyggt, ehu-ru ej helt färdigt, var det efter den tidens be-grepp en bra bostad.

Möbleringen var måhända ej helt kom-plett. Det som fanns då finnes i huvudsak kvar ännu. Från deras första Julafton finnes en sak kvar, som möjligen varit en Julklapp. Det är en bok. Ett dåtida praktband av dikt-samlingen Fänrik Ståls Sägner av Runeberg. Både min far och mor voro mycket foster-ländskt sinnade. Detta kan man utläsa av de böcker, som Gustav ägde.

På den tiden var vintrarna långa och hår-da. Den första vintern i det nya huset torde varit kall. Det fanns då ännu inga innanföns-ter. Dessa tillverkades först mycket senare. Men de nygifta fingo väl värma varandra. Ved fanns det gott om.

Efter den första vintern kom våren och den första sommaren. Trots den stora arbets-bördan, torde denna sommar varit den lyck-ligaste tiden i Gustavs liv. Fri från gruvarbe-te, egen företagare, nygift, skuldfri och ljus framtid.

Detta skulle inte vara länge. Året 1909 lär ur bondesynpunkt ha varit ett dåligt år. Torr sommar, regnig höst. En nyetablerad bonde är känslig för dålig väderlek, dålig skörd, dåligt bete o.s.v.

Det hade blivit höst. September 09. Reg-net öste ned. Det började bli översvämning på åkrarna. Skörden var ej helt bärgad. Detta har alltid varit vanligt i gården Viken. Detta beror på markens låga nivå i förhållande till Vänern. Markernas avdikning var ofta dålig.

Sid �26

Korserud i Dalsland vid sjön Åklången, vilken utgör en del av Dalslands kanal. Foto-grafen måste ha stått nära sjöstranden. Mycket vacker plats. Här hade min mor sin sista plats som lärarinna. Några av damerna kan vara min mor.

Födelse och död Jag föddes den 20 September 1909. Fö-

delsen blev komplicerad och dramatisk. En-ligt samtida skulle detta berott på att min mor hade ”äggvita”. Detta hade ej blivit fastställt under graviditeten. Orsaken var att händelsen gick på vad vi kallar ”Guds för-syn”.

Här bör omnämnas, att min morfar och mor och även barnmorskan voro djupt reli-gösa. Istället för att i tid, tekniskt förbereda händelsen, ägnade de berörda all tid åt reli-giöst velande. När det slutligen stod klart för alla att åkallandet av Jesus ej fungerade, blev det aktuellt att söka få hjälp av en läka-re. På den tiden var inte detta ett lätt företag. Närmaste läkare fanns i Åmål – ett avstånd av 3 mil. Genom försorg av Peter Larsson, banvakt i Årbol, blev doktor Broman i Åmål kallad till Viken. Läkaren kunde givetvis ej komma vid annan tid, än då tåg avgick från Åmål. Doktorn kunde sedan ej komma med tåg närmare än till Ånimskog station. Från Ånimskog skjutsade honom banvakten Peter Larsson till Årbol. 
Sent omsider blev jag då framfödd ”med instrument”. Min mor dog innan dagen var till ända, 34 år gammal.

Så slutade denna korta kärlekssaga. Det blev en besvärlig tid för Gustav. Han måste skaffa lämplig hjälp för barnskötseln. Tur-samt nog hade det kommit tillstädes en vän-nina till min mor. Hon hette Hilda Svensson och kom från den plats, Korserud, där min mor senast varit lärarinna. Denna vännina upplevde det som sin plikt att ställa upp och hjälpa till. När så min skötsel var hjälpligt ordnad måste Gustav ta i tu med begrav-ningen, vilket torde varit en bedrövlig upp-gift. Sedan var han nu ensam med allt annat arbete som åvilade en nyetablerad bonde. Han sade, att lära sig mjölka var svårt.

Det hade sannolikt varit lyckligt för Gus-tav om denna Hilda Svensson, stannat hos honom längre tid. Att hon lämnade Gustav skulle enligt honom berott på samarbetssvå-righeter med Anna Olsson, Gustavs svärmor. Gustav intygade ofta att denna Hilda var ett

duktigt fruntimmer. Jag besökte henne 36 år senare i Korserud. Det var en snäll gammal tant. Hon hade levt hela sitt liv hemma i Korserud. Hon var något besatt av religiöst veleri.

Nytt dödsfall Det blev besvärligt för Gustav att finna

något lämpligt fruntimmer, vilken både kunde sköta spädbarn och hjälpligt sköta lanthushåll. De flesta duktiga fruntimmer hade redan på den tiden lämnat Viken eller var engagerade i egna familjer. Slutligen överenskoms att Gustav och en flicka från Yttre Bodane, Thilda Stam, skulle slå sig ihop och bilda familj . 1

Jag har kvar minnesbilder från denna tid. Jag var då 4-5 år gammal. Tilda och jag kommo mycket bra överens. Vi var ofta till hennes hem, Gärdet, Yttre Bodane. Jag blev hemmastadd hos hennes mamma Maja, vil-ken jag kallade Nanna och hennes yngre syster Maria. Alla snälla människor.

Fader Gustav var gift med Tilda ca 1 år. Nästan genast blev hon sjuk och vistades lång tid på Vänersborgs Lasarett där hon dog. Sjukdomen och dödsorsaken angavs vara brusten blindtarm. Jag har dock senare betvivlat detta.

För Gustav innebar dödsfallet nya be-kymmer. En broder till Tilda blev mycket besvärlig genom att begära arv efter systern. Tvisten löstes i godo med Tildas föräldrar och övriga syskon. Men Gustav hade fått en ny fiende. Gustav gjorde nya försök med hushållerskor, av vilka somliga var rena idi-oter.

När jag var barn och växte upp var jag omgiven av idel gamla människor. Därtill mest gamla män, vilka alla saknade erfaren-het av barn. Alla tycks ha uppfattat barn, som något, som var till besvär. Barn borde därför dresseras ungefär som djur, så att de gjorde så lite besvär som möjligt. De skulle sålunda lära sig lyda. Lydnaden skulle vara aabsolut och påtvingad med våld eller hot om våld.

Släkten i Orrebol

Vigdes de 26/9 1913 Ånimskog E:3 (1895-1925) Bild 37 / sid 31. Red. notering.1

Sid �27

Morbror Carl Magnus var ganska hygg-lig. Han torde varit mest tolerant av samtli-ga. Därför minnes jag honom. Jag fick några leksaker av honom. Ett tåg av bleckplåt, en knallpulverpistol, någon slant då och då. (25 öre) Som mest fick jag en gång tio kronor.

Den andre ”halvmorbrorn” Alfred vill jag helst glömma. Han förblir luft för mig. Detta att vara ingenting är det bästa betyg han kan få.

Alfred Andersson Renström hade i ung-domen tagit värvning vid Värmlands Fältjä-gare. Därav Renström. Detta var ganska vanligt på den tiden. Under denna tid hade han erhållit någon militär utbildning och skolning. Han var mycket dryg och självgod över denna utbildning.

När han senare måste etablera sig som bonde och detta sammanföll med min barn-dom och uppväxttid. Då blev det naturligt för honom, att praktisera denna militära ut-bildning på mig. Nu är det så att få männi-skor gillar militär utbildning, allraminst är det lämpligt att praktisera sådant med barn. Inte heller blev respekten för honom bättre av att han karaktäriserades av min far, såsom en odåga. Detta grundade min far på det förhållandet att Alfred hade obetydliga sparade tillgångar med från Amerika. Han hade enligt far, suttit alltför mycket på sa-loonerna med öl och visky och poker.

Det första Världskriget När det skall berättas om min fars liv ef-

ter hemkomsten från Amerika och även samtidigt om min barndom, då kan en hän-delse av ofantlig betydelse ej förbigås. År 1914 då jag var 5 år och fader Gustav hade förlorat sin andra hustru Matilda Stam. Då utbröt det första Världskriget. Innan jag be-rättar om hur vi berördes hemma i Viken av denna händelse, önskar jag skriva några ra-der om kriget. Den som önskar följa med, bör leta fram en skolatlas med kartor över Europa före 1914. Kartor upprättade efter Versailles freden äga ej giltighet.

Tyskland som tidigare bestått av flera mindre riken, hade omkring 1850 förenat sig till ett rike. Det förenade dugliga tyska fol-ket kunde snart hävda sig i fråga om industri handel och sjöfart. De andra Europeiska sta-

terna vilka tidigare dominerat industri och handel sågo med ogillande och avund den tyska utvecklingen. Frankrike önskade åter-taga provinserna Elsass och Lothringen. Ryssarna, som tidigare uppslukat Polen, önskade övertaga Preussen, ett tyskt land, som gränsade till Polen.

Alla dessa intressen ledde till att Frankri-ke, England och Ryssland bildade en allians (de allierade). Entente Alliansen skulle när ett tillfälle yppade sig gemensamt angripa och krossa Tyskland. Ett sådan tillfälle kom 1914. Ofantliga ryssmassor välde in i Ost Preussen – ”På väg till Berlin”.

Det talades allmänt om hur ryssar och fransmän skulle mötas i Berlin. Genom sla-get vid Tannenberg och senare vid Masuris-ka sjöarna krossade Hindenburg de ryska härarna. Kriget med Frankrike blev långva-rigt. Frankrike stöttades upp av England och senare USA. Först 1918 besegrades Tyskland. 45 mot 1.

Första Världskriget påverkade alla länder, givetvis även Sverige. Export och inport på-verkades. Det blev brist på vissa varor, framför allt oljor t.ex. fotogen och kol. Stora delar av Sverige hade vid denna tid ej elekt-risk kraft. Belysning bestod av fotogenlam-por. Hemma i Viken var bristen på fotogen den största olägenhet. Fotogenen användes till belysning vid arbete i ladugården. Så småningom kom karbid och karbidlampor till användning.

Man skulle tro att bönderna skulle tjäna pengar. Men så blev ej fallet. All handel med livsmedel reglerades. Alla varor ransonera-des och prisreglerades.

En stor händelse var Mangangruvorna. Allteftersom all utrikeshandel upphörde blev Sverige utan t.ex. legeringsmetaller. Metal-len Mangan fanns i de gamla gruvorna på Vikens skogsmark. Dessa gamla gruvor sat-tes i drift, en gruvverksamhet av aldrig tidi-gare skådad omfattning sattes igång.

En smalspårig järnväg byggdes till Rotö-sund vid Vänern. En lastbrygga byggdes vid Rotösund och ganska stora båtar gingo in i Sundet. Denna järnväg finnes kvar än i dag, nu omvandlad till skogstransportväg.

Sid �28

För alla dessa arbeten behövdes kunnigt arbetsfolk. Sådana hämtades från Bergsla-gen. De mest attraktiva var rallarna. Dessa kommo för att bygga banan. Detta var ett för bygden ovanligt folk. De kommo också i närmare kontakt med bygdens folk, därige-nom att de inkvarterades på varje ställe där ett rum kunde ordnas. Trakten fick en ökad inkomst genom dessa inkvarteringar och även genom försäljning av livsmedel till de nykomna.

När kriget upphörde 1918 upphörde drif-ten vid gruvorna. Malmprocenten är för låg för att kunna utvinnas under normala förhål-landen. Allting återgick efterhand till det gamla. En del av arbetet hade dock lämnat spår efter sig. Detta gälda isynnerhet rallar-na.

Utöver vad som tidigare nämnts om för-hållandena under kriget, uppstod även andra oförutsedda. 1914 hade ganska många svenskamerikanare rest hem till Sverige. De kom hem för att ”hälsa på” gamla föräldrar eller bekanta. Två sådana amerikanare var mina morbröder Carl Magnus och Alfred. Även bör nämnas bröderna Stam, Yttre Bo-dane, Carl och Adolf Stam. Gustavs svågrar. De flesta amerikanarna hade inte tänkt stan-na någon längre tid i Sverige. Men när nu ändå kriget kommit igång, så kunde de ju stanna lite längre. England och Frankrike försäkrade att de skulle vara i Berlin om tre månader. Allt efter som kriget utvecklade sig blev sjöfarten osäker och många drog sig för sjöresan. Sedan när Amerika gick med i kriget, fanns risk för att svenskamerikaner, kunde bli utkallade i militär tjänst. Sådant förekom.

För att få tiden att gå, medan kriget på-gick, började de gamla ”koldikarna” att supa och spela poker. Alfred som var en stor vän av visky och poker, började ha fester i det gamla huset i Orrebol. Detta pågick ganska flitigt ända tills morbror Erik en kväll ram-lade utför trappan och bröt nacken, och vart dö. Detta var en förarglig historia. Det var så att gossarna skulle låtsas vara religiösa. Det-ta med hänsyn till sin pappa – min morfar.

Min morfar var super religiös. Han var söndagsskolelärare och kunde till och med

hålla en mindre predikan. För att glädja sin pappa kunde gossarna någon gång sitta och sova i missionshuset. De behövde ju i alla fall sova och vila efter nattens visky och po-ker fest.

Eftersom fransmän och engelsmän inte kunde komma till Berlin och gossarna inte kunde supa och spela poker ständigt, så övertog Alfred egendomen och jordbruket i Orrebol, efter sin morbror Erik.

1916 när jag var 7 år gammal och hade börjat skolan, jagade Gustav i väg den sista tjänstekvinnan. Det var en fjolla, som kalla-des Skräddar-Anna. Hon dugde inte till någonting. Hennes stora intresse var att få tag i karl. Under den tiden rallarna vistades i gården, var hon alldeles galen. Gustav beslöt att i fortsättningen reda sig utan fruntimmer.

Livet i Viken Jag hade nu blivit såpas stor att jag kunde

hjälpa till med många arbeten. Detta utan att för egen del kräva allt för mycket besvär. Jag kunde sålunda sköta och utfodra djuren när Gustav hade annat arbete. Det förhöll sig så, att de bönder som hade häst fick hjälpa många, som inte hade häst. Detta förekom särskiljt i andtider. Med andtid avses de tider på året då större och viktigare arbeten måste göras. Att så på våren, vårsådden, är våran-den.

Det var ett problem detta om huruvida en liten bonde skulle ha häst eller ej. En häst äter lika mycket foder som 3 kor. Och det var från korna inkomsten kom. På ett litet jordbruk kunde hästen ej utnyttjas fullstän-digt. Det blev därför vanligt att den som hade häst utförde så mycket arbete åt hästlö-sa grannar, som han orkade eller hade tid med.

Gustav hade formligen monopol på att utföra hästarbete åt flera grannar. Först var det Johansson i Haget, sedan kunde det bli fruntimren Nilsson i Framme. Deras son och broder Johan var ännu kvar i Amerika. Ända till Bastekullen, längst bort i gården var Gustav på olika arbeten.

På tal om Bastekullen bör nämnas den skörd av vass som förekom på den tiden. Gustav och Carl Stam arbetade tillsammans under den tid vassen skördades. Korna voro mycket förtjusta i vass (säv). Numera får

Sid �29

vassen förfaras till ingen nytta. Annan hus-hållning var det förr. Då fick ej ett strå foder förfaras.

Fader Gustav var i flera hänseenden en företagsam man. Han var en av de första som skaffade slåttermaskin. Tidigare hade slåtter skett med lie och för hand. Ett myc-ket tungt arbete.

När nu Gustav skaffat slåttermaskin - ”Pontus”- en Västeråsmaskin, började han slå även åt grannar vilka ej hade varken häst eller slåttermaskin. Han hade ett missöde med maskinen. Slåttermaskinen såldes med gjutna hjul eller smidda hjul. Av någon an-ledning köpte Gustav sin maskin med gjutna hjul. Dessa hade en benägenhet att gå sönder då maskinen kördes på steniga vägar. Gus-tav beklagade detta.

Även på ett annat område gjorde han sig nyttig. På den tiden användes mindre trösk-verk, vilka drogos för hand. Gustav skaffade en så kallad vandring. Med denna drevs tröskverket med hästen. Vandring och trösk-verk voro avsedda för att drivas med en häst. Men i allmänhet drevs vandringen med två hästar – vanligen ploglags hästar. Detta gav en lugnare gång men vanligen matades verket hårdare och då överbelastades vand-ringen och gick ofta sönder.

I skogen kunde bönderna knappast köra under sommarhalvåret. Men när vintern kom då frös alla myrar och då kunde det köras med häst och släde överallt i skogen.

När därför vinterföret kom, fick alla bråt-tom att köra hem ved och virke. Gustav blev strängt sysselsatt med körarbete, dels åt sig själv och dels åt dessa, som ingen häst hade. Gustav tjänade givetvis en slant på detta, men det var aldrig någon gräns för ständigt hårt arbete.

När Gustav var på arbete hos grannar el-ler körde i skogen, skulle jag sköta alla hemarbeten. Dessa bestod i skötsel av dju-ren, vedhuggning och även matlagning.

Min morfar Anders Magnus Olsson var son av Olle i

Eskekärr. Han var född 1842. I ungdomen

var han sjö