www.shakespearesallskapet.seSHAKESPEARE 2-2008 - 6 -

Februari 2008Jag hatar att läsa Shakespeares pjäser.Jag hatar det. Med åren har det blivitett sorts kvalitetsmärke. Ju jobbigarepjäs att komma igenom desto merväxer den för mig under tidens gång.Och varje gång övertygar han mig.Nästan. Numera är det till och med så attjag blir misstänksam mot de pjäsersom vid första genomläsningen ärförståeliga och underhållande.”Varför gick det här så lätt? Varförkom jag in i den här världen utanproblem?” Då misstänker jag omgå-ende att det är en dåligt skriven pjäs,att William inte lyckats skriva enspelpjäs utan en läspjäs. Men varjegång övertygar han mig om att jaghar fel. Nästan. Dock är det just så med Shake-speare, han skriver inte för att vi skaläsa hans pjäser, han skriver för att viska spela hans pjäser. Där tyckerprofessor Harold Bloom (amerikanskmegalitteraturkritiker) inte som jag,faktiskt tycker han tvärtom: Shake-speare kommer aldrig till sin rätt påscenen, skådespelare och regi kanaldrig göra hans ord rättvisa. (Å andrasidan tror professor Harold Bloomatt Hamlet är en superhjälte somfinns i verkligheten, utanför manuset..!– Kom han aldrig till slutet av pjäsen.?)

I SOMMAR SKA SHAKESPEARE på Gräs-gården ta sig an en av Shakespearesminst spelade pjäser (i Sverige, jag vetinte hur det är annorstädes) – FyraFriares Fiasko, eller Kärt Besvär För-gäves, eller Love’s Labour’s Lost. I vårversion heter den Fyra Friares Fiasko,men med Fyra överstruket ochistället ditskrivet en 3:a:Fyra Friares Fiasko. Detta för att viinte har råd med fyra friare. Eller fyraflickor att fria till.

DOCK BRUKAR DET BLI UPPSKATTAT

när vi spelar hans mer okända verk:Slutet Gott! Allting Gott? och Förväx-lingskomedin är två av våra mestbesökta föreställningar (”Hm… Va?”– säger alla andra teatrar då – ”vi somtrodde att publiken bara ville titta på

Trettondagsafton och En midsommar-nattsdröm?”). Jag tror att anledningentill att det hela tiden spelas sammaShakespearepjäser i Sverige är feghetfrån teaterledningar och bristandefantasi och läsovillighet från våraregissörer (”Jag såg en uppsättning avHamlet, den vill jag också göra!”, ”Jagsåg en uppsättning av Stormen, denvill jag göra!”) men också är det ettbevis på att vi inte har så många braöversättningar. Men nu ska vi i allafall spela Fyra Friares Fiasko. Jag hatarden inte längre, men jag tyckermycket illa om den.

VI HADE VÅR FÖRSTA TRÄFF med en-semblen i slutet på januari, somligaav oss visste ens vilka roller vi skullespela, jag tror knappt att någon avoss hade läst pjäsen (jag hade integjort det, men jag försökte se ut somom jag hade det… Jag läste den engång för ett år sen och naturligtvis så

hatade jag den) men PJ som skaregissera var på gott humör och satteigång att prata om vad han tyckte hitoch analys dit, tills någon frågade omman kunde få veta vilken roll manskulle spela, och visst, jo, det kundeman ju, alltså, eh, Magnus ska spelakungen och Monica prinsessan ochdu den och hon den, prat, prat, denhär rollen vet jag inte vem som skaspela, men det lutar åt Dan, så då fårdet bli Dan, ja, nu spelar Dan denrollen!

ALLA UTOM EN I ENSEMBLEN har varitmed i en eller flera av våra tidigareuppsättningar, vilket känns tryggt,eftersom vi endast har en månadsrepetition på plats i Vadstena. För attkomma så väl förberedda sommöjligt så träffas vi ett antal gångerunder våren och undersöker pjäsen.Vi repeterar inte, utan vi läser sålugnt som möjligt scenerna, ochförsöker via det lugnet ge oss självaoch varandra en chans att upplevaden värld och de situationer som ärpjäsen. Vi kallar det för djupläsning.Det kan liknas vid att läsa en roman.När man läser en roman kommerbilderna till en oavsett om man berom det eller inte, och oftast läserman när man är lugn eller när manvill söka lugn. Så är det oftast intemed teatermanus, de är nämligenförknippade med prestation: ”Dettaska vi spela! Dessa ord skall vi få attlåta verkliga! Det måste vara på rik-tigt! Och det är en komedi, så varroliga!” Och då har inte ens regissörenbörjat lägga sig i… Därför söker vilugnet. Men vi söker också presta-tionsbefrielsen för att kunna bliöverraskade, för att kunna öppnaupp möjligheter, som när en replikämnad för en skådespelare riktas tillen annan, det gör ju att den skåde-spelare som blir tilltalad får möjlighetatt tänka efter. Ett verktyg för detta(och också ett sätt att hålla presta-tionen stången) är att vi inte sittermed blicken i manus, utan vi ägnaross åt lyssning. För det är det dusäger och gör som får mig att sägaoch göra det jag gör.

3

FFFFFyryryryryra friara friara friara friara friares fiaskes fiaskes fiaskes fiaskes fiasko blir tro blir tro blir tro blir tro blir tre i e i e i e i e i VVVVVadstadstadstadstadstenaenaenaenaenaVVVVVad gör vi inad gör vi inad gör vi inad gör vi inad gör vi inttttte för ae för ae för ae för ae för att slippa ta oss självtt slippa ta oss självtt slippa ta oss självtt slippa ta oss självtt slippa ta oss själva (och kärleka (och kärleka (och kärleka (och kärleka (och kärleken) på allven) på allven) på allven) på allven) på allvar?ar?ar?ar?ar?Det är huvudfrågan i föreställningen / Anders Lindal skriver dagbokDet är huvudfrågan i föreställningen / Anders Lindal skriver dagbokDet är huvudfrågan i föreställningen / Anders Lindal skriver dagbokDet är huvudfrågan i föreställningen / Anders Lindal skriver dagbokDet är huvudfrågan i föreställningen / Anders Lindal skriver dagbok

DUMAIN: Om Longaville och kungen och Biron var lika kära, kände samma tvång ... (Akt IV, scen 3)

BIRON: Att inte på tre år få se en kvinna,det hoppas jag, står inte med på listan (Akt I, scen 1)

SHAKESPEARE 2-2008www.shakespearesallskapet.se - 7 -

BEROWNELet’s see the penalty. ’On pain oflosing her tongue.’ Who devised thispenalty?

Så här valde Bergstrand (han verkadepå 1900-talets senare hälft) att över-sätta det:

BIRON(läser) ”Item: Kvinna äger ej kommavårt hov på närmre håll än en mil.” –Haver detta i vederbörlig ordningkungjort blivit?

LONGAVILLEFör fyra dar sen.

BIRONLåt se på vitet! – ”Vid vite avtungans förlust. Vem hittade på detvitet?

Det är så krystat och klumpigt! Vadsom försvinner i översättningen ärinte bara enkelheten i språket, menockså den brutala råheten: vi förstårinte att de kommer skära tungan avden kvinna som kommer för närahovet. Om man direkt förstår det såframstår ju det samhället som likabrutalt som ett talibansamhälle. Omman sen läser vidare så får man redapå hur en man straffas som ses pratamed en kvinna: ”han ska utsättas förså mycket hån som övriga hovet kanutsätta honom för”. Alltså ett väldigtlätt straff jämfört med kvinnans. Detär något att ta fasta på i uppsätt-ningen, tycker jag. Och det är viktigtatt språket är så enkelt som möjligtför att publiken ska kunna ta in ochreagera på detta.

JAG HAR NU BEARBETAT HALVA PJÄSEN,som jag verkligen börjar tycka om,och jag hoppas att uppfräschningenkommer leda till att våra läsningarkan bli mer kvalitativa.

4 april 2008Jag är nu äntligen klar med bearbet-ningen! Jag satt förra veckan med PJoch gick igenom det jag hittills hadegjort (lite mer än halva), och jag fickriktlinjer för fortsättningen. PJ be-rättade om en del idéer som hanhade kring pjäsen, vilket gjorde detmycket lättare att fortsätta bearbet-ningen. Dessutom har han skrivit ensorts prolog, i vilken publiken blirinbjuden som en sorts medskapareav föreställningen. Han har ävenskrivit en kort scen där vi får se

Mars 2008Vi märkte ganska snabbt att över-sättningen av Allan Bergstrand intevar så bra, den var rent ut sagt ospel-bar (och därför spelas inte FyraFriares Fiasko!), så jag har satt igångmed ett text-tvättningsarbete. Detgår ut på att jag sätter mig medengelskan, med Hagbergs 1800-talsöversättning samt med Bergstrandsoch helt enkelt väljer vad som ärbäst, fräschast och vackrast (anled-ningen till att jag gör det här är attPJ just nu regisserar en annan pjäs,jag å andra sidan turnérar med enbarnpjäs vilket ger mig massor medtid på olika hotellrum). Till min hjälphar jag rimlexikon, synonymordlistaoch engelsk ordbok. Hagberg ärverkligen den översättare som harlyckats komma närmast Shakespeare,vad Bergstrand gör (samt mångaandra översättare) är att han krånglartill. Shakespeare är inte krånglig! Hanär mycket: han är färgrik, han ärspretig, han är rå och brutal ochvacker, men han är inte krånglig.

FÖR MIG ÄR DET HÄR ARBETET ettutmärkt sätt att också ge mig in ipjäsens värld, jag måste öppna uppmig för situationerna och rollerna(vilket också djupläsningen syftar till)för att kunna välja exakt hur enreplik ska formuleras. Till Bergstrandsförsvar: pjäsen är till stora delarskriven på rimmad vers. Det är inteså lätt att översätta. Men Shakespeareär inte krånglig, han fuskade, det ärnödrim hela tiden, så jag förstår intevarför Bergstrand inte använde sig avdet (och i samma stund som jag for-mulerade föregående slog det mig:han översatte för att det skulle läsas,inte spelas!)

Men det är också bra för mig att be-arbeta pjäsen för jag tycker inte attvåra söndagsträffar leder till så mycket,och då får jag genom bearbetandeten extra möjlighet att dyka ner. Detär som om folk inte vill gå in i mate-rialet, de vill bara se ytan. EftersomPJ mestadels varit borta på grund avandra repetitioner så har vi fått skötaläsningarna själva, och jag saknarhonom. Däremot finns det endiskussions- och analysbenägenhet iensemblen, och det är bra, men jagönskar att själva läsningen av materi-alet gavs lika stort (helst större)

engagemang som diskuterandet. Senär det också så att min roll, Biron,har enormt mycket text och jag harknappt fått någon möjlighet att ar-beta, dels på grund av alla diskussioner,dels har folk svårt att komma påläsningarna. (En av Birons mono-loger är på ca 80 rader, det måstevara en av Shakespeares längsta!)

MEN VAD DET ÄR SPÄNNANDE att läsaShakespeare på originalspråk, han ärså rak, så rå – och det är oftast detsom försvinner vid översättningar, jagska ge ett exempel; Kungen avNavarra och hans två vänner harbestämt sig för att studera i tre år,men för att detta ska fungera så fåringa kvinnor komma i närheten avhovet, för då kan man bli distraherad.Ett antal regler spikas upp:

BEROWNE(reads) ’Item. That no woman shallcome within a mile of my court.’Hath this been proclaimed?

LONGAVILLEFour days ago.

DUMAIN: Jag lovar vara trogen dig min vän.CATHARINE: Tyst! Ingen ed, så ni svär falskt igen. (Akt V, scen 2)

SKALLE: Jag har ett brev från herr Biron till fröken Rosaline.PRINSESSAN: Ge hit det med detsamma. Det är från en kusin.

(Akt IV, scen 1)

www.shakespearesallskapet.seSHAKESPEARE 2-2008 - 8 -

prinsessan och hennes hovdamersom, efter att ha varit på jakt, gårbärsärkagång på manligt manér. PJ ären underbar galning, och trots atthans idéer vid första anblicken kantyckas platta, så finns det alltid endjup, varm och intelligent tankebakom. Jag ser så fram emot att bliregisserad i sommar (vilket jag intealltid gör). Dock, jag är nu klar, blev så vidfemtiden i morse. Jag har legat sjukhemma några dagar, vilket har gettmig gott om tid att färdigställa pjäsen.Jag älskar den.Precis när jag skrivit klart den sistarepliken, så slår det mig: Vad gör viinte för att slippa ta oss själva (ochkärleken) på allvar? Det är huvud-frågan i föreställningen. Och det ärskrämmande, för det är exakt detsom våra läsningar går ut på: vi vägrarta oss själva på allvar, vi gör vad somhelst för att slippa gräva oss ner iskiten, att utsätta oss för situationer-na. Istället håller vi på med någonlöjlig ytanalys och söker konsensus,vilket är livsfarligt. Vi underkänneross själva när vi väljer att förvaltavärdefulla tillfällen och så spännandematerial så nonchalant.

Jag har fortfarande inte fått ut någotav arbetet på våra träffar. Jag hör intevad de andra säger. Å andra sidan, såkanske jag inte lyssnar?

13 april 2008Dagen inleddes med en lång disku-ssion om manligt och kvinnligt, PJläste ur en bok av Ingemar Gens,”Myten om det motsatta könet”,vilket ledde in oss på PJ:s tilläggs-scen: Anna-Karin kände en oro överatt det kunde ”fjanta till det”, vilketjag mycket väl förstår att man kantycka, å andra sidan måste denscenen läsas in i hela sammanhanget,och då kan den bli en stark ochrolig kommentar till vad som tidigarediskuterats på scenen: Hur en kvinnauppfattas. Prinsessan är irriterad överatt hon hela tiden behandlas somobjekt, att det enda som definierarhenne är hennes skönhet. Hon fårinte vara ful. Där har vi killar lättare,för Shakespeare har gjort oss tyd-ligare komplexa – dock inte merkomplexa. Jag har arbetat mycket hemmamed texten sedan jag blev klar med

bearbetningen; jag har väldigt svårtför att lära text så jag lägger ner catvå timmar om dagen på att plugga.Dessutom är texten på rim, och detkrävs en hel del tekniskt nötandeför att få den att kännas naturlig,man måste kunna skönja rimmen,använda sig av dem när man vill det,men det får inte bli på bekostnad avallvaret.Jag låtsas att min text ingår i enbrevväxling: först får jag ett brev avkungen där han påstår en viss sak,och hur ska jag svara på det? Lång-samt skriver jag ner mitt svar förhand samtidigt som jag uttalar ordenjag skriver ner, som om jag formulerardem i stunden, och det är viktigt attdet blir den ultimata formuleringen,jag får ju inte skicka iväg ett brevmed dåliga formuleringar. Efter ettpar försök har jag lyckats skriva helasvarsbrevet, och då låtsas jag skickaiväg det till kungen, jag läser hanssvar, och så börjar jag formulera nästabrev. Det tar enorm tid (självvalt),men det som är spännande är att jagså direkt kommer åt min fantasi, attjag är i situationen utan att se hurden ska spelas på scenen, dessutomlär jag mig texten snabbt. Jag har påen vecka lärt mig mer än hälften.

Jag och PJ diskuterade varför läs-ningarna går så illa, och en av anled-ningarna kan vara att vi jobbar meden komedi. Om vi bara kunde låtsasatt det var en tragedi, då skulle vi tamaterialet på så otroligt mycketstörre allvar. Dock börjar ensemblenuttrycka viss vilja att gå ner i skiten,vilket glädjer mig.

4 maj 2008Den senaste tiden har vi haft någravettiga läsningar, där jag känt att jagfaktiskt fått ut något matnyttigt. Delshade vi en läsning med fokus på dekillscener jag är med i, gänget kringkungen, och jag tycker att vi kom åtdet lugn som behövs för att börja blipåverkade av varandras roller, ochidag hade en väldigt spännande läs-ning av första mötet mellan kvinnor-na och männen. När man kommer åt lugnet ochfokus på situationen, inte på texten,på ”vad är det som händer egent-ligen?” så upptäcker man saker somär väldigt svåra att analysera sig framtill, och som även är svåra att upp-täcka på egen hand. Jag och Anna-Karin har några dialogpartier där vissarepliker är svårförståeliga, men därdet idag gick upp för mig att de ärkonstiga eftersom de är så starktpåverkade av andras närvaro: Killarnahar svurit att inte prata med kvinnorpå tre år, men jag försöker ändå, ismyg, få till stånd ett samtal medAnna-Karin samtidigt som jag måsteha koll på de andra så de inteupptäcker att jag bryter mitt löfte.Det blev ett väldigt häftigt, hemligtoch sex-osande möte, och jag troratt det är nödvändigt för publikenatt känna av de spänningarna, det ärde som gör pjäsen förklarlig – detsom driver oss att göra det vi gör. Pjäsen kan vid både första ochandra anblicken ses som ytlig ochlättviktig, och det har inte varit lättför oss som ensemble att undersökaden. Jag tror att det kunde ha varitbra om vi tydligt bestämt vissa temansom vi fokuserat mer på i läsningar-na, ”det är det här vi undersöker”,nu har vi famlat en hel del, men detkänns som vi äntligen är på väg, ochmin Biron börjar bli rejält förälskad iAnna-Karins Rosaline! (Och jag troratt hon är minst lika kär i mig, mendet skulle hon aldrig erkänna.) Vi har nu bara två träffar kvarinnan vi åker ner till Vadstena. Våraläsningar har visserligen inte alltidgett så mycket, men det mycket välresultera i en desto roligare repeti-tionsperiod, och sen är det väl i allafall så att vädret avgör om det blir bueller bä…

Text: Andreas Lindal

BIRON: Var hälsade, ni vackraste i världen! (Akt V, scen 2)