Fritt fall. De fria marknaderna och varldsekonomins kris av Joseph E. Stiglitz

Joseph E. Stiglitz

Fritt FallDe fria marknaderna

och världsekonomins kris

ÖversättningStefan Lindgren

Leopard förlagStockholm 2011

104103 Fritt fall.ORIG.indd 3 10-11-19 13.43.54

Joseph E. Stiglitz: Fritt fall. De fria marknaderna och världsekonomins kris

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholm

www.leopardforlag.se

Originalets titel: Free fall: America, Free Markets, and the Sinking of the World Economy

© Joseph E. Stiglitz 2010Först utgiven av W. W. Norton & Company, Inc., USA 2010

Översättning: Stefan LindgrenGrafisk form, omslag och inlaga:

Niklas Lindblad/Mystical Garden DesignSättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg

Tryck: ScandBook, Falun 2011isbn: 978-91-7343-294-8


innEhåll

Förord 9Författarens tack 23

Kapitel 1 Krisens uppkomst 27Kapitel 2 Det fria fallet och dess efterdyningar 53Kapitel 3 En felaktig reaktion 83Kapitel 4 Bolånesvindeln 101Kapitel 5 Det stora amerikanska rånet 133Kapitel 6 Girigheten segrar över förståndet 171Kapitel 7 En ny kapitalistisk ordning 207Kapitel 8 Från global återhämtning till globalt välstånd 231Kapitel 9 Att reformera nationalekonomin 257Kapitel 10 Ett nytt samhälle 291

Noter 313


9

FÖrOrD

I den stora recession som började 2008 miste miljontals människor i USA och över hela världen sina hem och sina arbeten. Betydligt fler greps av oro och fruktan för att drabbas och nästan alla som hade lagt undan pengar till pension eller till barnens utbildning fick se dessa investeringar krympa till en bråkdel av sitt värde. En kris som började i USA blev snart global och tiotals miljoner runt om i världen miste sina jobb – 20 miljoner bara i Kina – och tiotals miljoner sjönk ner i fattigdom.1

Det var inte så här det var tänkt att det skulle gå till. Modern natio-nalekonomi med dess tilltro till fria marknader och globalisering hade lovat välstånd åt alla. Den omskrutna ”nya ekonomin” – de häpnads-väckande innovationer som kännetecknade 1900-talets andra hälft, in-klusive avreglering och finanspolitisk styrning – skulle ju göra det lättare att hantera risker och därmed göra slut på konjunkturcyklerna. Om inte kombinationen av ny ekonomi och modern nationalekonomi hade lyck-ats eliminera de ekonomiska svängningarna hade de åtminstone varit på väg att tämja dem. Det var i alla fall vad man intalade oss.

Den stora recessionen – helt klart den värsta konjunkturnedgången efter 30-talsdepressionen 75 år tidigare – har krossat alla dessa illu-sioner. Den tvingar oss att ompröva länge omhuldade uppfattningar. I ett kvarts sekel har vissa doktriner om fria marknader varit förhärs-kande: Fria och ohämmade marknader är effektiva; marknaderna kor-rigerar snabbt själva de misstag som de kan begå. Den bästa offentliga sektorn är en liten offentlig sektor och reglering bara hämmar inno-vationer. Centralbanker ska vara oberoende och endast koncentrera sig på att hålla inflationen låg. Idag har till och med översteprästen för den ideologin, Alan Greenspan, ordförande i den amerikanska


10

centralbanksstyrelsen, Federal Reserve Board, under den period då alla dessa åsikter har varit förhärskande, medgett att det här resone-manget hade en svag punkt men hans bekännelse kom alldeles för sent för de många som har drabbats av följderna.

Den här boken handlar om en kamp om idéer, de idéer som ledde till de politiska misslyckanden som utlöste krisen och om de lärdomar som vi kan dra av den. I sinom tid upphör varje kris. Men ingen kris, särskilt inte en kris lika allvarlig som denna, passerar utan att efter-lämna ett arv. En sak vi tar med oss från 2008 är nya perspektiv på den långvariga konflikten om vilket ekonomiskt system som troligen ger de största fördelarna. Kampen mellan kapitalism och kommunism kanske är över, men det finns många varianter av marknadsekonomi och tävlingen mellan dem rasar vidare.

Jag tror att marknaderna måste ligga till grund för varje framgångs-rik ekonomi men att de inte fungerar bra av sig själva. I det avseendet ansluter jag mig till traditionen från den hyllade brittiske ekonomen John Maynard Keynes, vars inflytande gör sig gällande i all modern nationalekonomisk forskning. Den offentliga sektorn måste spela en roll och det inte bara genom att rädda ekonomin när marknaderna sviktar eller genom att reglera marknaderna för att förebygga den sorts krascher som vi just har upplevt. Ekonomier behöver en balans mellan marknadernas roll och den offentliga sektorns roll – där även institutioner utanför såväl marknaderna som den offentliga sektorn står för viktiga bidrag. De senaste 25 åren har den balansen gått för-lorad i USA som dessutom har prackat på länder över hela världen sitt obalanserade synsätt.

Den här boken förklarar hur felaktiga synsätt ledde till krisen, gjor-de det svårt för viktiga beslutsfattare i både privat och offentlig sektor att se hur problemen spred sig, och bidrog till att beslutsfattarna inte har klarat att hantera krisens följder effektivt. Hur lång krisen blir kommer att bero på vilken politik man för. Misstag som redan har begåtts kommer förvisso att leda till att lågkonjunkturen blir längre och djupare än den annars skulle ha blivit. Men att bekämpa krisen är bara det första av mina ärenden; jag är också orolig för hur världen kommer att se ut efter krisen. Vi kan inte och kommer inte att åter-vända till världen som den var förut.

Före krisen stod Förenta staterna och världen som helhet inför en mängd problem, inte minst att anpassa sig till klimatförändringarna.


11

Takten i globaliseringen framtvingade snabba förändringar i den eko-nomiska strukturen, mer än vad många ekonomier klarade av. Dessa utmaningar kommer att kvarstå, i än större skala, efter krisen, sam-tidigt som de tillgängliga resurserna att möta dem med kommer att vara mycket mindre.

Krisen kommer, hoppas jag, att leda till förändringar i såväl den förda politiken som i de styrande idéerna. Om vi fattar rätt beslut, inte bara de politiskt och socialt bekvämaste, kommer vi inte bara att göra en ny kris mindre trolig utan kommer kanske också att accele-rera det slags verkliga innovationer som skulle förbättra människors liv över hela världen. Om vi fattar fel beslut kommer vi att få ett samhälle som är mer splittrat och en ekonomi mer sårbar för en ny kris och mindre rustad att möta det 21:a århundradets utmaningar. Ett av syftena med den här boken är att bidra till en bättre förståelse för den globala ordning som till sist kommer att växa fram ur krisen och hur den på gott och ont påverkas av det vi gör idag.

* * *

Man skulle kunna tro att debatten om marknadsfundamentalism – föreställningen att fria, ohämmade marknader ensamma kan garan-tera ekonomiskt välstånd och tillväxt – skulle vara över med krisen 2008. Man skulle kunna tro att ingen någonsin mer – åtminstone inte innan minnet av denna kris förbleknat till ett avlägset förflutet – skulle kunna hävda att marknader är självkorrigerande och att vi kan lita på att marknadsaktörernas egennyttiga beteende garanterar att allting fungerar bra.

De som har tjänat på marknadsfundamentalismen erbjuder en an-nan tolkning. En del säger att vår ekonomi råkat ut för en ”olycka” och att sådant händer: Ingen föreslår att vi ska sluta köra bil bara för att bilar då och då krockar. De som har den ståndpunkten vill att vi så snart som möjligt ska återgå till världen som den såg ut före 2008. Bankirerna gjorde inget fel, säger de.2 Ge bankerna de pengar de ber om, justera regleringarna lite grann, läxa upp tillsynsmyndigheterna lite grann så att de inte låter personer som Bernie Madoff komma undan med bedrägeri igen, lägg därtill lite mer etikkurser på handels-högskolorna så kommer vi att bli i fin form igen.

I den här boken argumenterar jag för att problemen är mer djup-


12

gående. Under de senaste 25 åren har vårt finansiella system, denna påstått självreglerande apparat, upprepade gånger måst räddas av staten. Bara för att systemet överlevde drog vi felaktigt slutsatsen att det fungerade av sig själv. Men vårt ekonomiska system hade faktiskt inte fungerat så bra för många amerikaner före krisen heller. Några klarade sig bra, men inte genomsnittsamerikanen.

En ekonom betraktar en kris på samma sätt som en läkare en sjuk-domsprocess: båda lär sig mycket om hur saker och ting fungerar nor-malt genom att se vad som händer när tillståndet inte är normalt. När jag började studera krisen 2008 kände jag att jag hade en distinkt för-del framför andra iakttagare. På sätt och vis var jag en ”krisveteran”, en krisspecialist. Det här var inte den första större krisen på senare år. I utvecklingsländer har kriser inträffat med en förskräckande re-gelbundenhet – enligt en räkning har 124 kriser inträffat mellan 1970 och 2007.3 Jag var chefsekonom vid Världsbanken när den senaste globala finanskrisen ägde rum 1997–1998. Jag följde en kris som bör-jade i Thailand, spred sig till andra länder i Östasien och därefter till Latinamerika och Ryssland. Det var ett klassiskt exempel på smitt-spridning, en bankrutt i en del av det globala ekonomiska systemet spreds till andra delar. Det kan ta år innan de fulla konsekvenserna av en ekonomisk kris yttrar sig. I fallet Argentina började krisen 1995, som en av följderna av Mexikos inhemska kris, och förstärktes av den östasiatiska krisen 1997 och den brasilianska 1998, men det totala sammanbrottet skedde inte förrän i slutet av 2001.

Ekonomer skulle kunna känna sig stolta över de framsteg som nationalekonomin har gjort under de sju decennierna efter 30-tals-krisen, men det innebär inte att de har varit eniga om hur kriser ska hanteras. År 1997 iakttog jag med fasa hur USA:s finansdepartement och Internationella valutafonden (IMF) reagerade på den östasiatiska krisen med att föreslå ett åtgärdspaket som uppväckte minnen av den missriktade politik efter börskraschen 1929 som förknippats med pre-sident Herbert Hoover och var dömd att misslyckas.

Sedan såg jag med en déjà vu-känsla hur världen en gång till hal-kade ner i en kris 2007. Likheterna mellan vad jag såg då och vad jag sett ett årtionde tidigare var spöklika. För att nämna en sådan likhet förnekade man till att börja med att det alls var en kris: tio år tidigare hade USA:s finansdepartement och IMF först förnekat att det var en konjunkturnedgång eller depression i Östasien. Larry Summers,


13

som då var biträdande finansminister och idag är president Obamas ekonomiske chefsrådgivare, gick i taket när Jean-Michel Severino, då Världsbankens vice ordförande för Östasien, använde både det där or-det som börjar på R (recession) och det som börjar på D (depression) för att beskriva vad som hände. Men hur skulle man annars kunna beskriva en konjunkturnedgång som gjort 40 procent av arbetskraf-ten på Indonesiens centrala ö Java arbetslösa?

På samma sätt förnekade Bushregeringen 2008 först att det alls fanns några allvarliga problem. Vi hade bara byggt lite för mycket hus, tyckte presidenten.4 Under krisens första månader girade finansdepartementet och centralbanken, Federal Reserve, som rattfyllon från den ena kursen till den andra och räddade vissa banker medan andra fick gå omkull. Det var omöjligt att urskilja principerna bakom deras beslutsfattande. Bushregeringens tjänstemän hävdade att de var pragmatiska, och i rätt-visans namn ska det medges att de var ute på okänd mark.

När krismolnen började torna upp sig över USA:s ekonomi 2007 och i början av 2008, fick ekonomer ofta frågan om en ny depression eller ens en djup konjunkturnedgång var möjlig. De flesta svarade instinktivt NEJ! Framstegen inom nationalekonomin – inklusive kunskaperna om hur den globala ekonomin kan styras – innebar att många experter fann en sådan katastrof otänkbar. Ändå hade vi bara tio år tidigare misslyckats, och misslyckats gruvligt, när den östasiatiska krisen inträf-fade.

Felaktiga ekonomiska teorier ledde inte överraskande till felaktiga åtgärder, men uppenbarligen trodde förespråkarna att de skulle fun-gera. De hade fel. Felaktiga åtgärder hade inte bara lett till den öst-asiatiska krisen ett årtionde tidigare utan också gjort den djupare och mer långvarig så att den efterlämnade ett arv av försvagade ekonomier och skuldberg.

Misslyckandet för tio år sedan var delvis också ett misslyckande för den globala politiken. Krisen slog till i utvecklingsländerna, som ibland kallas det globala ekonomiska systemets ”periferi”. De som skötte det globala ekonomiska systemet brydde sig inte lika mycket om att skydda liv och försörjningsmöjligheter i de drabbade länderna som om att rädda de lån som västliga banker hade gett dessa länder. När USA och resten av världen kämpar för att återgå till robust till-växt i sina ekonomier, är det återigen både åtgärderna och politiken som brister.


14

Fritt fallNär världsekonomin började falla fritt 2008 gick våra övertygel-ser samma väg. Inrotade uppfattningar om ekonomi, om USA och om våra hjältar har också varit i fritt fall. I efterdyningarna till den förra stora finanskrisen hade tidskriften Time den 15 februari 1999 en omslagsbild på Federal Reserves ordförande Alan Greenspan och finansminister Robert Rubin, som båda länge fått äran av 1990-talets högkonjunktur, tillsammans med sin protegé Larry Summers. De be-tecknades som ”Kommittén för att rädda världen” och i den populära föreställningsvärlden blev de något av supergudar. År 2000 skrev den prisbelönte grävande journalisten Bob Woodward en hagiografi över Greenspan med titeln Maestro.5

Eftersom jag på nära håll hade sett hur den östasiatiska krisen sköt-tes var jag mindre imponerad än tidskriften Time eller Bob Woodward. För mig och för de flesta i Östasien hade den politik som IMF:s och USA:s finansdepartement prackat på dem på order av ”Kommittén för att rädda världen” gjort krisen långt värre än den annars skulle ha blivit. Åtgärderna vittnade om bristande förståelse av grunderna i modern nationalekonomi, som förordar att man sätter in en expansiv penning- och skattepolitik mot en ekonomisk nedgång.6

Som samhälle har vi nu förlorat respekten för länge omhuldade eko-nomiska orakel. De senaste åren hade vi vänt oss till Wall Street som helhet – inte bara till halvgudar som Rubin och Greenspan – för att få råd om hur vårt komplexa ekonomiska system ska skötas. Vem finns det nu på Wall Street att vända sig till? För det mesta har inte heller ekono-merna varit till någon hjälp. Många av dem tillhandahöll de intellektu-ella vapen som beslutsfattarna använde när de arbetade för avreglering.

Tyvärr flyttas ofta uppmärksamheten från slaget om idéer till individernas roll: skurkarna som skapade krisen och hjältarna som räddade oss. Andra kommer att skriva (och har i själva verket redan skrivit) böcker som pekar finger mot en eller annan beslutsfattare, en eller annan finansman, som hjälpt till att styra oss in i den nuvarande krisen. Den här boken har ett annat syfte. Enligt min uppfattning står i stort sett alla viktiga åtgärder, till exempel de som gällde avregle-ringar, konsekvensen av politiska och ekonomiska ”krafter” – intres-sen, idéer och ideologier, över enskilda personer.

När president Ronald Reagan utsåg Greenspan till ordförande i Federal Reserve 1987 hade han sökt någon som var inriktad på avreg-


15

lering. Paul Volcker, den föregående ordföranden för Federal Reserve, hade fått högt betyg som centralbankschef för att han nedbringat in-flationen i USA från 11,3 procent 1979 till 3,6 procent 1987.7 Normalt skulle en sådan prestation ha renderat honom en automatisk förläng-ning på förordnandet. Men Volcker förstod betydelsen av regleringar och Reagan ville ha någon som kunde undanröja dem. Om inte Greenspan hade varit tillgänglig för jobbet fanns det en mängd andra kandidater som var villiga att axla avregleringsmanteln. Problemet var inte så mycket Greenspan som den avregleringsideologi som hade gripit omkring sig.

Eftersom den här boken mest handlar om ekonomiska övertygelser och hur de påverkar de politiska besluten måste man reda ut vad som har hänt för att se kopplingen mellan krisen och dessa övertygelser. Den här boken är inte någon kriminalroman där det gäller att lista ut vem som är skyldig men det finns viktiga element i historien som på-minner om en bra deckare: Hur kunde världens största ekonomi råka i fritt fall? Vilka politiska åtgärder och vilka händelser utlöste det stora omslaget i konjunkturen 2008? Om vi inte kan bli överens om svaret på de frågorna, så kan vi inte bli överens om vad som måste göras nu, vare sig det gäller att ta oss ur den här krisen eller förebygga nästa. Att analysera den relativa roll som dåligt uppförande från bankerna, tillsynsmyndigheternas brister eller Federal Reserves slappa penning-politik har spelat är inte lätt, men jag ska förklara varför jag har lagt huvudansvaret på de finansiella marknaderna och institutionerna.

Att finna de grundläggande orsakerna är som att skala en lök. Varje förklaring leder till nya frågor på en djupare nivå: skeva incitament kan ha uppmuntrat till kortsiktighet och riskabelt beteende bland banki-rer, men varför hade de sådana skeva incitament? Det finns ett färdigt svar: problemen med hur bolagen styrs och sättet som incitament och ersättningar fastställs på. Men varför disciplinerade inte marknaden illa styrda bolag och dåliga belöningssystem? Det naturliga urvalet förmodas leda till de starkares överlevnad; de företag vars ledning och belöningssystem som var bäst utformade för långsiktiga resultat skulle ha blomstrat. Den teorin är också ett av offren för den här krisen. När man tänker på de problem som krisen avslöjade i finanssektorn blir det uppenbart att de är mer allmänna än i andra sektorer, även om det finns liknande problem där. När man tittar under ytan, under de nya finansprodukterna, de oprioriterade bostadslånen (”subprime”) och


16

CDO-obligationerna* tycks den här krisen slående lik många som har föregått den, både i USA och i andra länder. Det var en bubbla och den brast, med förödande konsekvenser. Bubblan upprätthölls med dålig bankutlåning där finansiella tillgångar vars värde hade blåsts upp av bubblan användes som säkerhet. De finansiella innovationerna hade tillåtit bankerna att dölja mycket av sin dåliga utlåning, att avlägsna den från deras balansräkningar och öka det egna kapitalets effektiva hävstångskraft – därmed blev bubblan allt större och det kaos som uppstod när den sprack så mycket värre. Nya kreditinstrument (credit default swaps**) som utgavs för att kontrollera risker men i själva verket var lika mycket utformade för att bedra tillsynsmyndigheterna var så komplicerade att de ökade riskerna. Den stora frågan, som en stor del av den här boken kommer att handla om, är hur och varför vi lät detta hända igen och i en sådan omfattning?

Samtidigt som det är svårt att finna de djupare orsakerna finns det vissa enkla förklaringar som det är lätt att avvisa. Som jag nämnde vill de som arbetade på Wall Street tro att de individuellt inte hade gjort något fel och att systemet som sådant var i grunden riktigt. De trodde att de var olyckliga offer för en storm som kommer en gång på tusen år. Men krisen var ingenting som enbart drabbade finansmark-naderna; den var framkallad av människohand, någonting som Wall Street förorsakade sig själv och resten av vårt samhälle.

För dem som inte köper argumentet att ”det bara hände” har Wall Streets förespråkare andra till buds: Det var regeringen som tvingade oss, genom att uppmuntra folk att köpa sina bostäder och låna ut peng-ar till de fattiga. Eller också säger man att regeringen skulle ha hejdat oss från att göra det, att det var tillsynsmyndigheternas fel. Det ligger något verkligt otillständigt i dessa försök från finanssystemet i USA att vältra över skulden för krisen på andra och i senare kapitel kommer jag att förklara varför dessa argument är så föga övertygande.

De som tror på systemet kör även med en tredje försvarslinje, samma

* CDO (collateralized debt obligation) är värdepapper, vars säkerhet utgörs av fi -nansiella tillgångar som lån, konsumentkrediter eller kreditkortsfordringar. Ö.a.

** Ett kreditderivatinstrument som innebär att utställaren åtar sig att kompensera köparen av derivatet för eventuella kreditförluster i det underliggande instrumen-tet. För detta betalar köparen en premie till utställaren. Den totala kreditrisk som köparen av kreditderivatet har beror nu dels på det underliggande instrumentet och dels på utställaren av kreditderivatet.


17

som användes för några år sedan när Enron- och WorldCom-skanda-lerna bröt ut. Varje system har sina ruttna äpplen och vårt ”system” – inklusive tillsynsmyndigheter och investerare – gjorde på något sätt inte ett tillräckligt bra jobb för att skydda sig emot dem. Till Ken Lays (vd i Enron) och Bernie Ebbers (vd i WorldCom) i början av årtiondet lägger vi nu Bernie Madoff och en mängd andra (som Allen Stanford och Raj Rajaratnam) som nu har åtalats. Men det som gått fel – den gången liksom nu – gällde inte bara några få personer. Finanssektorns försvarare förstod inte att det var deras egen tunna som var rutten.8

När man ser problem som är så envisa och genomgripande som de som har hemsökt USA:s finanssystem kan man bara dra en slutsats, att problemen sitter i systemet. Wall Streets höga belöningar och en-kelspåriga inriktning på att tjäna pengar kan dra till sig fler än dess rättmätiga del av moraliskt handikappade, men problemets allmän-giltighet tyder på att det finns grundläggande brister i systemet.

tolkningssvårigheterPå det politiska området är det en ännu större utmaning att avgöra vad som är en framgång eller ett misslyckande än att fastställa vem el-ler vad som ska ges äran (eller skulden). Men vad är en framgång eller ett misslyckande? För iakttagare i USA eller Europa var de östasia-tiska räddningspaketen 1997 en framgång eftersom USA och Europa inte led någon skada. För dem i regionen som såg sina ekonomier ödelagda, sina drömmar krossade, sina bolag försatta i konkurs och sina länder betungade med miljardskulder var räddningspaketen ett dystert misslyckande. För kritikerna hade IMF:s och USA:s finansde-partements åtgärder gjort saker värre. För deras anhängare hade de förhindrat en katastrof. Det är det här som är svårigheten.

Frågorna vi måste ställa oss är: Hur skulle det ha gått om man hade följt en annan linje? Hade IMF:s och USA:s finansdepartement förlängt och fördjupat konjunkturnedgången eller förkortat den och gjort den grundare? För mig finns det ett tydligt svar; de höga låne-räntorna och de nedskärningar i de offentliga utgifterna som IMF och finansdepartementet drev igenom – raka motsatsen till den politik USA och Europa följt i den nuvarande krisen – förvärrade situatio-nen.9 Länderna i Östasien återhämtade sig till sist, men det var trots och inte tack vare den förda politiken.


18

På liknande sätt var det många som följde den långa expansionen i världsekonomin under avregleringsepoken och kom till slutsatsen att fria och oinskränkta marknader fungerade – avregleringen hade möjliggjort denna höga tillväxt, som var bestående. Verkligheten var en helt annan. Tillväxten var grundad på ett skuldberg; tillväxtens grundvalar var minst sagt skakiga. Affärsbanker räddades upprepade gånger från dårskapen i sin utlåningsverksamhet med statsingripanden – inte bara i Thailand, Korea och Indonesien, utan också i Mexiko, Brasilien, Argentina och Ryssland … listan är nästan ändlös.10 Efter varje händelse fortsatte världen, i stort sett som förut och många drog slutsatsen att marknaderna fungerade bra på egen hand. Men det var regeringarna som upprepade gånger räddade marknaderna från deras egna misstag. De som kommit till uppfattningen att allt var väl med marknadsekonomin hade dragit fel slutsats men misstaget blev först ”uppenbart” när det inträffade en kris tillräckligt stor för att inte ignoreras.

Dessa debatter om följderna av vissa åtgärder bidrar till att förklara hur dåliga idéer kunnat bestå så länge. För mig framstod den stora konjunkturnedgången 2008 som den oundvikliga konsekvensen av den politik som hade förts under de föregående åren.

Att den politiken hade formats av särintressen – finansmarknadernas – är uppenbart. Vilken roll nationalekonomin spelat är mer komplicerat. På den långa listan över vilka man kan klandra för krisen skulle jag vilja ta med nationalekonomerna som yrkeskår, för den försåg särintressena med argument om effektiva och självreglerande marknader – trots att framsteg inom ekonomiämnet under de föregående två årtiondena har visat under vilka begränsade villkor den teorin var giltig. Till följd av krisen kommer ekonomiämnet (både teori och praktik) nästan säkert att förändras lika mycket som ekonomin själv och i det näst sista kapit-let kommer jag att diskutera en del av dessa förändringar.

Jag får ofta frågan hur nationalekonomerna kunnat få saker och ting så om bakfoten. Det har alltid funnits pessimistiska ekonomer som sett problemen komma och som förutsagt nio av de senaste fem konjunkturnedgångarna. Men det fanns en liten grupp ekonomer som inte bara var pessimistiska utan också delade ett antal åsikter om varför ekonomin drabbades av dessa oundvikliga problem. När vi samlades på olika årliga sammankomster, som World Economic Forum i Davos varje vinter, jämförde vi våra diagnoser och försökte


19

förklara varför räkenskapens dag som vi alla så tydligt såg närma sig inte hade kommit ännu.

Vi ekonomer är bra på att identifiera underliggande krafter men vi är inte bra på att förutsäga exakta tidsförlopp. På mötet i Davos 2007 var min position besvärlig. På de föregående årliga mötena hade jag med tilltagande styrka förutsagt att problem var i antågande. Ändå fortsatte den snabba ekonomiska expansionen. Den globala tillväxt-takten på 7 procent var nästan oöverträffad och förde även med sig goda nyheter för Afrika och Latinamerika. Som jag förklarade för publiken innebar det antingen att mina underliggande teorier var fel-aktiga eller att krisen, när den slog till, skulle bli hårdare och längre än den annars skulle ha blivit. Uppenbarligen har jag valt den andra tolkningen.

* * *

Den nuvarande krisen har avslöjat grundläggande brister i det kapita-listiska systemet eller åtminstone i den säregna version av kapitalism som framträdde under 1900-talets andra hälft i USA (ibland kallas den ”kapitalism av amerikanskt snitt”). Det handlar inte bara om indivi-duella brister eller specifika misstag, inte heller om att rätta till några mindre problem eller justera politiken på några områden.

Det har varit svårt att upptäcka dessa brister eftersom vi amerikaner så starkt velat tro på vårt ekonomiska system. ”Vårt lag” har klarat sig så mycket bättre än vår ärkefiende, sovjetblocket. Styrkan i vårt system gjorde det möjligt för oss att triumfera över svagheterna i deras. Vi hejade på vårt lag i alla tävlingar: USA mot Europa liksom USA mot Japan. När USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld rackade ner på ”det gamla Europa” för dess opposition mot vårt krig i Irak var det uppenbart vilken tävling han tänkte på, den mellan den sklerotiska europeiska sociala modellen och USA:s dynamism. På 1980-talet hade Japans framgångar väckt vissa tvivel hos oss. Var vårt system verk ligen bättre än AB Japans? Den oron var ett skäl till att en del fann sådan tröst i 1997 års krasch i Östasien, där så många länder hade antagit aspekter av den japanska modellen.11 Vi gladde oss inte offentligt åt den decennielånga misstämningen i Japan men vi uppmanade ändå japa-nerna att anamma kapitalismen av vår modell.

Siffrorna förstärkte vårt självbedrägeri. När allt kom omkring


20

växte vår ekonomi så mycket snabbare än nästan alla andras, förutom Kinas – och med tanke på de problem vi tyckte oss se i det kinesiska banksystemet, var det bara en tidsfråga innan även Kina skulle kol-lapsa.12 Det trodde vi i alla fall.

Det här är inte första gången som omdömen (inklusive Wall Streets mycket ofullkomliga omdömen) har formats av en missriktad tolk-ning av siffrorna. På 1990-talet framhölls Argentina som den stora framgången i Latinamerika – ”marknadsfundamentalismens” seger i syd. Dess tillväxtstatistik såg bra ut i några år. Men dess tillväxt byggde, liksom USA:s, på ett skuldberg som finansierade ohållbara konsumtionsnivåer. Till sist, i december 2001, blev skulderna över-mäktiga och ekonomin kraschade.13

Men fortfarande finns det många som förnekar omfattningen av de problem som vår marknadsekonomi står inför. När vi väl är över våra nuvarande svårigheter – och varje konjunkturnedgång kommer till ett slut – ser de fram mot att återuppta en robust tillväxt. Men en närmare titt på USA:s ekonomi tyder på att det finns en del djupare problem: ett samhälle där till och med de i mitten har sett sina inkom-ster stagnera under ett årtionde, ett samhälle kännetecknat av ökad ojämlikhet; ett land där de statistiska chanserna för en fattig ameri-kan – även om det förekommer dramatiska undantag – är mindre än i det ”gamla Europa”14 och där genomsnittsresultaten i standardise-rade utbildningstest i bästa fall hamnar någonstans i mitten.15 Med alla mått mätt har flera av de ekonomiska sektorerna i USA förutom finanssektorn stora problem. Det gäller hälso- och sjukvården, ener-gisektorn liksom tillverkningsindustrin.

Men problemen som måste tacklas finns inte bara inom USA:s grän-ser. De obalanser i den globala handeln som kännetecknade världen före krisen kommer inte att försvinna av sig själva. I en globaliserad ekonomi kan man inte helt lösa USA:s problem utan att se dem i ett bredare sammanhang. Det är den globala efterfrågan som kommer att bestämma den globala tillväxten och det kommer att vara svårt för USA att åstadkomma en robust återhämtning – istället för att glida ner i en misstämning av japansk typ – om inte världsekonomin är stark. Och det kan bli svårt att uppnå en stark global ekonomi så länge en del av världen fortsätter att producera mycket mer än den konsumerar och en annan del – en del som borde spara för att klara en åldrande befolk-nings behov – fortsätter att konsumera mycket mer än den producerar.


21

* * *

När jag började skriva den här boken var det i en hoppfull anda: den nye presidenten, Barack Obama, skulle rätta till Bushregeringens felaktigheter och vi skulle göra framsteg inte bara i den omedelbara återhämtningen utan också med att möta långsiktiga utmaningar. Landets budgetunderskott skulle tillfälligt stiga, men pengarna skulle vara väl använda: till att hjälpa familjer bo kvar i sina hem, till inves-teringar som skulle öka landets långsiktiga produktivitet och rädda dess miljö. Dessutom skulle det finnas en fordran på framtida avkast-ning på alla de pengar som getts till bankerna, som skulle kompensera allmänheten för den risk den tog.

Att skriva den här boken har varit smärtsamt: mina förhoppningar har bara delvis gått i uppfyllelse. Naturligtvis ska vi glädja oss åt det faktum att vi har kommit en bit ifrån den katastrofens brant som så många ställdes vid hösten 2008. Men en del av gåvorna till bankerna var lika dåliga som de under president Bush; hjälpen till småhusägar-na var mindre än jag hade väntat. Det finanssystem som framträder är mindre konkurrenskraftigt, och de banker som är ”för stora för att gå omkull” utgör ett allt större problem. Pengar som kunde ha använts till att omstrukturera ekonomin och skapa nya, dynamiska företag har skänkts bort för att rädda gamla, misslyckade företag. Andra aspekter på Obamas ekonomiska politik har avgjort gått i rätt riktning. Men det skulle ha varit fel att kritisera Bush för en viss po-litik och inte göra några invändningar när hans efterträdare fortsatte i samma spår.

Även av ett annat skäl har det varit svårt att skriva den här boken. Jag kritiserar – en del skulle väl säga förtalar – bankerna och banki-rerna och andra på finansmarknaden. Jag har så många vänner i den sektorn – intelligenta och hängivna män och kvinnor, goda medbor-gare som med stor omsorg vill bidra till ett samhälle som har belönat dem så rikligt. De inte bara ger generösa gåvor utan arbetar också hårt för det de tror på. De skulle inte känna igen sig i de karikatyrer som jag tecknar här och inte heller jag känner igen dem i dessa karika-tyrer. Många i finanssektorn anser sig förvisso vara lika mycket offer som folk utanför den. De har förlorat mycket av sina livs besparingar. Flertalet ekonomer i finanssektorn som försökte förutsäga vart ekono-min var på väg, liksom flertalet affärsmän som försökte göra bolags-


22

sektorn mer effektiv och analytikerna som försökte använda den mest sofistikerade teknik som tänkas kan till att förutsäga lönsamhet och garantera investerarna högsta möjliga avkastning var inte inblandade i de avarter som gett finansvärlden ett så dåligt rykte.

Som så ofta i vårt moderna komplexa samhälle finns det saker som bara ”händer”. Det finns dåliga resultat som inte kan skyllas på nå-gon enskild individ. Men krisen var likväl resultatet av handlingar, beslut och argument från dem som arbetar i finanssektorn. Systemet som misslyckades så gruvligt var ingenting som bara ”hände”. Det hade byggts upp så. Många arbetade förvisso hårt och satsade mycket pengar på att se till att det fick just den utformning som det fick. De som spelade en central roll i att skapa och leda systemet, inklusive de som blev så väl belönade av det, måste hållas ansvariga för hur det fungerade.

* * *

Om vi kan förstå vad som gav upphov till krisen 2008 och varför en del inledande motåtgärder misslyckades så grovt kan vi minska risken för framtida kriser, göra dem kortare och se till att de får färre oskyldiga offer. Vi kanske till och med kan bana väg för en robust tillväxt byggd på en solid grund istället för senare års flyktiga och skuldbaserade tillväxt. Vi kanske rentav kan se till att den överväl-digande majoriteten av medborgarna kan få njuta frukterna av den tillväxten.

Minnet är kort och på 30 år kommer en ny generation att fram-träda, förvissad om att den inte kommer att falla offer för problemen i det förflutna. Människans påhittighet känner inga gränser och vilket system vi än utformar kommer det alltid att finnas personer som kan räkna ut hur de kan kringgå de regler och föreskrifter som införts för att skydda oss. Världen kommer också att förändras och regler som avpassats efter dagens ekonomi kommer att fungera bristfälligt i mit-ten av 2000-talet. Men i 30-talsdepressionens efterdyningar lyckades vi skapa ett regelverk som tjänade oss väl och främjade tillväxt och stabilitet i ett halvsekel. Den här boken är skriven i den osäkra för-hoppningen att vi kan göra det en gång till.


Fritt fall. De fria marknaderna och varldsekonomins kris av Joseph E. Stiglitz

Documents

Transcript of Fritt fall. De fria marknaderna och varldsekonomins kris av Joseph E. Stiglitz