Ett landskap i förändringsusanna eklund, marcus eriksson, kristina martinelle & roger wikell

 Efter den senaste istiden, för över 11 000 år sedan, låg Påljungshage på havets botten drygt 100 meter under havsytan. Först efter 5 000 år

började de högst belägna delarna sticka upp ur havet. Alltsedan dess har människan format kulturlandska-pet som förändrats över tid. Vi vände ut och in på backen och i våra såll bok-stavligen skakade vi fram informationen om de männ-iskor som bott här under sten- och bronsålder. Vi gjorde många fynd, både vanliga och sällsynta. Påljungshage har varit en plats som använts på många olika sätt, dels då människornas samhällen förändrats, dels då landskapet i sig genomgått omvälvande föränd-ring. Arkeologin gör det tydligt att vi lever i ett förän-derligt kulturlandskap. Att kalla något för gammalt är en fråga om per-spektiv. De äldsta spåren efter mänsklig närvaro vid Påljungshage är nästan 6 000 år gamla, men själva urberget på platsen är två miljarder år. Arkeologerna läser dagens landskap som resultatet av ett samspel mellan natur och människa, och det behövs både

arkeologer och geologer för att dokumentera och tolka vad som finn i marken. Geologerna berättar att vi står på rötterna av en fullständigt nedvittrad bergskedja: en två miljarder år gammal berggrund som formats av de senaste istiderna. De slipade hällarna är spåren efter en tre kilometer tjock inlandsis som höll Skandinavien i ett järngrepp. Trycket från den tjocka isen pressade ned jordskorpan, men när den försvann började marken åter att resa sig. Idag är landhöjningen en mycket långsam process där jordskorpan endast reser sig några millimeter om året, men under äldre stenåldern kunde landhöjningen märkas av inom en generation. Efter istiden låg hela östra Mellansverige under havsytan, och det vi i dag ser som torra land har alltså en gång varit havsbotten. Isen och vattnet har format dalgångar och grusåsar och allt eftersom vattnet sjönk undan bildades mer finko -niga sediment, från lätta sandjordar till tung lera. När undersökningarna inleddes var området fort-farande bevuxet med skog. Det var ett utflyktsmå för Nyköpingsborna som plockade svamp och bär eller

Ett landskap i förändring 19

rastade sina hundar där. Här och var kunde man skön-ja de sista resterna av gammal hagmark. I den röjda kraftledningsgatan som gick genom området dröjde sig hagväxter kvar. Blåklockor, hasselbuskar och annan vegetation kan sägas vara ett levande fornminne från den tid då marken var mulens landskap. När grässvå-len avlägsnades på stenåldersboplatsen hittade vi en gammal rostig koskälla som ett ytterligare bevis för att området tidigare använts som betesmark. Koskällan är inte mer än några hundra år gammal, men området lämpade sig för bete redan under bronsåldern. Här har människor säkert vallat kor i fler tusen år.

Vi hittade fynd från många olika tidsåldrar, alla med sin information om hur platsen har använts. De yngre spåren efter mänskliga aktiviteter var mest iögonenfal-lande till en början, särskilt all skrotsten från stenhugg-ning. Nästan överallt påträffade spräckta och kluvna stenblock, spår efter sentida stenhuggare på jakt efter lämpliga stenar till husgrunder, broar och annan bygg-nation inne i Nyköping. Sammantaget pekar fynden på att området nyttjats intensivt under mycket lång tid, även om det inte funnits någon permanent bosättning just här. Men låt oss nu lämna de sentida perioderna och istället vända blicken mot våra fornlämningar.

Figur 6. Ulf Celin sållar. Vi vände bokstavligen ut och in på backen och skakade fram information om platsen. Foto: Susanna Eklund, SAU.

Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten20

Påljungsholme

Den undersökta stenåldersboplatsen låg på sydsidan av en holme i den dåtida skärgården. För den som är van att läsa landskap var den sydvända backen som en uppslagen bok – för en fältarkeolog bekant med land-höjning i östra Södermanland dessutom en gammal favorit man läst många gånger om. Detta bekräftades då vi hade en geolog på plats som kunde berätta att den stenbacke vi undersökte var en läsidesmorän som uppvisade tydliga tecken på havets påverkan. Med lä menas i lä för isens rörelseriktning. Detta innebär att isen stjälpte av ett stort lass sten, grus och jord på bak-sidan (sydsidan) av de rundslipade berghällarna på backens krön i norr. Under stenåldern då havet nådde hit fanns tre goda naturhamnar bakom de mindre uddar som stenbacken bildade. Det var invid dessa sydvända naturhamnar som stenålderns fiska e och säljägare hade haft sina lägerplatser. Fynden består framförallt av olika typer av stenredskap, men även slipstenar som använts för att vässa dem. Vi fann ock-så en malsten och några förkolnade sädeskorn. Den forna stranden var skönjbar i terrängen efter-som fynden följer en osynlig linje i landskapet – det forna strandbrynet. Både geologi och arkeologi talar således klart för att boplatsen har legat vid stranden, och vi kan vara säkra på att platsens invånare har varit

båtburna. Med grova penseldrag kan vi skissa sten-åldershistoria i en föränderlig skärgård. Påljungshage var i begynnelsen en grynna som reste sig ur havet. Landhöjningen fortskred obevekligt, och snart var grynnan ett skär. På det lilla skäret kunde det rika djurlivet få skydd motsaltstänk och vindar. Säl och ejder samlades på de rundslipade hällarna, vilade sig i solen och njöt av en rik ytterskärgård. Ett jungfru-

Figur 7. Genom landhöjningen övergick området från glesa skär till större öar i början av neolitikum. Röd cirkel markerar stenåldersboplatsens läge. För 6000 år sen (övre). För 5000 år sen (nedre). © Sveriges geologiska undersökning

Ett landskap i förändring 21

ligt naturlandskap för oss, men stenålderns säljägare och fiska e vistades här regelbundet redan för 6 000 år sedan. Då var skäret jaktmark i ytterskärgården för det bofasta stenåldersfolket inne i den dåvarande sörm-ländska skärgårdsvärldens djupa vikar och långa sund. Du kan läsa mer om hur man levde på stenåldern, och hur jägarna efter hand blev jordbrukare, i nästa kapitel. Genom landhöjningen förändrades landskapet. Tusen år senare har skäret blivit en holme i den yttre delen av mellanskärgården. Det forna sälskäret är nu en trygg reträttplats för säljägare och fiska e som regel-bundet går i land på sina säljakter och fisketu er till nya skär längre söderut som landhöjningen nu lyft upp. Platsen har säkert haft ett namn som sedan länge

är bortglömt. Vi kan – i ett försök att göra den ano-nyma och abstrakta stenåldern mer hemtrevlig – kall-la platsen för ”Pål Jungs holme”.

Påljungs höjd

På en höjd några hundra meter norr om stenålders-boplatsen anlades en grav för drygt 3 000 år sedan, under bronsåldern. Det var den första på det som så småningom skulle växa till ett helt gravfält, och den placerades högst upp på bergskrönet. Det har nu gått drygt 2 000 år sedan de fiskand bönderna vid Pål Jungs holme övergav sin skyddade boning inne i viken.

Figur 8. Terrängmodell över platsen för det nästan 6 000 år gamla fiskelägrets tre delytor. Terrängmodell: Kristina Martinelle, SAU.

Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten22

Figur 9. Landhöjningen fortsätter att förändra landskapet under bronsåldern och järnåldern. Det finns fortfarande vatten i närheten, men nu som insjö och åar. Havet var dock inom synhåll söderut. Yngre bronsålder för 3000 år sen (övre). Äldre järnålder för 2000 år sen (nedre). © Sveriges geologiska undersökning

Landet har stigit ytterligare 10–15 meter och havet har dragit sig tillbaka. Strandkanten ligger nu några kilo-meter bort. Havet är fortfarande inom synhåll vid klart väder och fortfarande tillräckligt nära för att man ska kunna höra måsarnas hesa skrik och känna havs-brisen.

Att se eller synas

Det var inte bara utsikten från bergskrönet som var slående. Det var också ett viktigt landmärke, och gra-ven var synlig från långt håll. Placeringen är knappast någon slump, det var meningen att den skulle synas. Graven har en inbyggd kommunikativ aspekt: man hoppades att den skulle bli ett bestående monument i landskapet, en påminnelse som fungerade som markör för status, revir eller liknande. I den medeltida Västgötalagen står att vid markt-vister om allmänningsmark vinner den som kan hän-visa till gravfält från hednatiden, vilket visar att byn har gamla anor. Två jordägare i var tolft skola bära vittne, att den är en högaby och från heden tid byggd”. De gamla gravarna var alltså ett viktigt element ifråga om rättigheter att utnyttja marken även i senare tider,

Ett landskap i förändring 23

Figur 10. Terrängmodell över den numera bortsprängda höjden med de undersökta stensättningarna utmärkta. Terrängmodell: Kristina Martinelle, SAU.

och en ståtlig grav kan ha varit ett sätt att markera sin rätt, att muta in mark i ett område för nybyggare. Precis som en grav utgör en gränsmarkering mellan liv och död kan den alltså även utgöra gräns mellan de levande. Det har på fler platser uppmärksammats att gravar ofta ligger i anslutning till senare tiders gräns-markeringar. Därför är det inte så förvånande att den äldsta graven ligger precis intill ett betydligt yngre gränsröse, ett så kallat fyrstenarör. Det kanske inte är så konstigt att man använt ett äldre, tydligt riktmärke i landskapet vid senare tiders gränsdragningar. Frågan är om graven redan från början fungerat som gräns-markering eller om det är något som kommit med tiden?

Vi vet inte med säkerhet var de som anlade gra-varna bodde, men vi räknar med att det var i närheten och inom siktavstånd från gravarna. Utifrån analyser av gravfältets placering kan vi se att det var orienterat både mot norr och söder. Läget visar att det, tillsam-mans med bergspasset i nordöst, låg på gränsen mellan två annars avskilda landskapsrum. De mest troliga lokaliseringarna av boplatser i området finn i dal-gången mot norr, men det går inte att utesluta det plana området i söder. Möjligen kan de olika grup-peringarna av stensättningar på gravfältet härstamma från olika gårdar, kanske en söder och en norr om höjden. I kapitlet om bronsåldersliv kan du läsa mer om livet och samhället under denna period.

Påljungshage – forntid i Nyköpingstrakten24

Berget bortsprängt

Nu är berget strax norr om motorvägen bortsprängt och landskapsbilden är för alltid förändrad av män-niskohand. Detta är den hittills största och snabbaste förändringen av platsen. Förutom de senaste seklernas kartor är vår terrängmodell och vår dokumentation nu allt som finn kvar av äldre tiders kulturlandskap i området. Stenåldersmänniskornas lägerplats och bronsålderns gravfält har fått ge plats åt ett stort köp-

centrum med stora parkeringsplatser. Havets brus hörs inte längre utan har ersatts av trafikb uset från den intilliggande motorvägen. I stället för forntidens kanoter och båtar är det nu bilar som transporterar människor och varor. När platsen var en holme i skärgården satt fiskarn kring lägerelden och drömde om den stora fångsten. Idag drömmer Påljungshagebesökarna om andra typer av byten, men liksom under stenåldern kommer de hit på tillfälligt besök och återvänder hem med sin ”fångst”. Skillnaden är att man tidigare utnyttjade de naturliga förutsättningarna, medan man idag har till-gång till helt andra redskap och nu istället har omfor-mat hela landskapet för sina syften.

Lästips

Janzon, K. 2006. Det medeltida Sverige 2. Söderman-land 2. Hölebo och Rönö härader. Riksantikvarie-ämbetet. Stockholm.

Lindkvist, A. Landskapets kring gravfältet och grav-fältets läge. I: Eklund, S., Lindkvist, A. & Wik-borg, J. 2012. Påljungshage – kremerat, paketerat och respekterat. Ett gravfält från yngre bronsålder– äldre förromersk järnålder. Förundersökning och särskild undersökning, Helgona 220, Stenbro 1:8, Helgona socken, Nyköpings kommun, Söderman-land. SAU Rapport 2010:11.

Figur 11. Med hjälp av dagens redskap och maskiner omvandlade man det gamla berget till ett stort köpcentrum. Foto: Emma Sjöling, SAU.

r edakt ör: jonas wikbor gomsl agsbild: gö te göranssonomsl aget s baksida: måns sjöber g

sa u skrifter 22

Påljungshage– forntid i Nyköpingstrakten

Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) 2014SAU Skrifter nr 22

Ansvarig utgivare: Åsa LarssonRedaktör: Jonas WikborgFörfattare: Susanna Eklund, Marcus Eriksson, Lars Holmblad, Åsa Larsson, Ann Lindkvist, Kristina Martinelle, Jonas Wikborg, Roger Wikell, Ann Vinberg, Sara Zhovnartshuk

Tryckår: 2014Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15Papper: Arctic volume white 130 gTryck: Kph Trycksaksbolaget, Uppsala Bilder: © respektive upphovsman Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU.

Språkgranskning: Malin HedlundOmslagsbild: Göte GöranssonOmslagets baksida: Måns Sjöberg

Omslag och grafisk form: ord & form, KarlstadSättning: ord & form, Karlstad

Allmänt kartmaterial: ©Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080

ISSN 1404-8493ISBN 978-91-979889-8-8