Institutionen för Neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle

Sektionen för Arbetsterapi

Examensarbete, 15 hp

Vårterminen 2015

En boendemiljö som inbjuder till en aktivare vardag för

personer med demenssjukdom

A living environment that invites to a more active

everyday life for people with dementia

Författare:

Kristin Valdén

Anna Verlebrant

Handledare:

Karin Johansson

2

SAMMANFATTNING

Bakgrund: Många demensboenden är inte lämpligt utformade för personer som lever med

demenssjukdom. En boendemiljö som inte är anpassad efter individens behov kan ge

begränsningar i aktivitetsutförandet. Vi ansåg att arbetsterapeutens yrkeskunskap tas in för

sent i byggnationen av äldreboende samt att det behövs fler tydliga utformade studier. Syfte:

Studiens syfte var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av hur utformningen av

boendemiljön kan stödja och inverka på personer med demenssjukdom i aktivitet. Metod:

Studien var grundad på en kvalitativ metod där fem intervjuer genomfördes med

arbetsterapeuter som hade klinisk erfarenhet av att arbeta med anpassningar på äldreboende.

Insamlat intervjumaterial analyserades och transkriberades enligt kvalitativ analysmetod. Ur

materialet bildades tre huvudteman, den miljömässiga verktygslådan, etiska dilemman vid

utformningen av boendemiljön och personalen som stöd i aktivitetsutförandet, med tillhörande

underrubriker. Resultat: Det framkom att det var viktigt att boendemiljön är anpassad efter

individernas behov. Resultatet visade även att det fanns flertal saker i boendemiljön som kan

stimulera till aktivitet för de boende bland annat färgkontraster, möblering, ljus, ljud och stöd

från personalen. Slutsats: Det fanns ambivalens gällande hur boendemiljön kan anpassas för

att stimulera till aktivitet för personer med demenssjukdom. Därför behövs vidare forskning

om hur boendemiljön kan anpassas för att stimulera till aktivitet.

Nyckelord: Activity, dementia, design

3

ABSTRACT

Background: Many dementia care facilities are not properly designed for people living with

dementia. A residential environment that is not tailored for the individual´s needs can limit the

occupational performance. We believed that the occupational therapist's skills are introduced

too late in the construction of homes for the elderly, and that more clearly designed studies are

needed. Objective: The aim of this study was to investigate the occupational therapists'

experiences of how the design of the residential environment can support and influence

people with dementia in their activity. Method: The study was based on a qualitative method

where five interviews were conducted with occupational therapists who had clinical

experience working with adaptations in homes for the elderly. Recorded interview data was

analysed and transcribed according to qualitative analysis. Three main themes was formed

from the material, the environmental toolkit, ethical dilemmas in the design of the residential

environment and the staff support in the occupational performance, with accompanying sub-

headings. Results: It was found that a tailored living environment was important for the

individuals' needs. The results also showed that there are several things in the residential

environment that can stimulate the activity of the residents including color contrasts,

furnishing, lighting, sound and support from staff. Conclusion: There was ambivalence

regarding how the residential environment can be adapted to stimulate activity for people with

dementia. Hence the need for further research on how the living environment can be adapted

to stimulate activity.

Keywords: Activity, dementia, design

4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Innehåll SAMMANFATTNING ........................................................................................................................... 2

ABSTRACT ............................................................................................................................................ 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING .............................................................................................................. 4

1. INLEDNING ....................................................................................................................................... 6

2. BAKGRUND ...................................................................................................................................... 6

2.1 Boendemiljö i relation till aktivitet................................................................................................ 7

2.2 Symtom vid demenssjukdom och konsekvenser i boendemiljön .................................................. 8

2.3 Problemområde ............................................................................................................................. 9

3. SYFTE ................................................................................................................................................. 9

4. MATERIAL OCH METODER ........................................................................................................... 9

4.1 Design ............................................................................................................................................ 9

4.2 Urval .............................................................................................................................................. 9

4.3 Datainsamling .............................................................................................................................. 10

4.4 Databearbetning ........................................................................................................................... 11

5. ETISKA ASPEKTER ........................................................................................................................ 12

5.1 Informerat samtycke samt konfidentialitet .................................................................................. 12

5.2 Rekrytering av deltagare ............................................................................................................. 12

5.3 Att intervjua ................................................................................................................................. 13

6. RESULTAT....................................................................................................................................... 13

6.1 Den miljömässiga verktygslådan ................................................................................................. 13

6.1.1 Miljön som stöd till en aktivare vardag .................................................................................... 14

6.1.2 Visuella signaler ....................................................................................................................... 14

6.1.3 En boendemiljö som stimulerar alla sinnen .............................................................................. 16

6.2 Etiska dilemman vid utformningen av boendemiljön.................................................................. 17

6.2.1 Aktivitet som välmående och aktivitet som sjukdomssymtom ................................................ 17

6.3 Personalen som ett stort stöd i aktivitetsutförandet ..................................................................... 19

6.4Sammanfattning............................................................................................................................ 20

7. DISKUSSION ................................................................................................................................... 20

7.1 Resultatdiskussion ....................................................................................................................... 20

7.2 Metoddiskussion .......................................................................................................................... 22

5

7.3 Förslag på studier ........................................................................................................................ 25

8. SLUTSATS ....................................................................................................................................... 25

9. TACK ................................................................................................................................................ 25

10. REFERENSER ................................................................................................................................ 26

11. BILAGA 1 ....................................................................................................................................... 29

12. BILAGA 2 ....................................................................................................................................... 30

13. BILAGA 3 ....................................................................................................................................... 31

6

1. INLEDNING

Vi valde att fördjupa oss i hur miljön kan inverka på personer med demenssjukdom och

arbetsterapeuters erfarenheter inom ämnet. Intresset för denna fråga väcktes under en av de

kliniska verksamhetsförlagda utbildningarna. Olika möjligheter sågs kunna främja

aktivitetsutförandet för en person med demenssjukdom på boendet, genom att ändra i miljön

omkring personen både i gemensamma samt enskilda utrymmen. Många demensboenden är

inte lämpligt utformade för personer som lever med demenssjukdom, ändå förväntas

individerna kunna leva samt utföra sina aktiviteter i oavsett miljö. Vi ansåg att vid

byggnadsprocesser av demensboenden tas ofta yrkeskunnande arbetsterapeuter in för sent i

arkitekturen. Det behövs mer samt tydliga utformade studier för att kunna veta hur man på

bästa sätt bör utforma boendemiljön för att främja aktivitet för personer med demenssjukdom.

Vi ville med denna studie kunna bidra med ny kunskap av hur boendemiljön kan stödja till

aktivitet för personer med demenssjukdom.

2. BAKGRUND

Miljöns inverkan på individen beror på möjligheter, stöd, krav och begräsningar. Individen

påverkas av rum, föremål, aktivitetsformer och sociala grupper (Kielhofner, 2012). Om

äldreboendets miljö är anpassat efter dessa faktorer kan socialt samspel och lusten till olika

aktiviteter öka. En hemlik miljö är en miljö som personer känner igen med hjälp av till

exempel personliga ting, som möbler eller tavlor. Detta kan främja känslan av trygghet hos en

person med demenssjukdom (Wijk, 2004). Faktorer som påverkar hur personer med

demenssjukdom upplever sin miljö är bland annat färgsättning på väggar och golv, belysning,

hur rummen är placerade och hur designen är, miljön kan begränsa eller styra handlingar

(Wijk, 2004). Även hur sociala mötesrum till exempel vid måltider är utformade. Tanaka och

Hoshiyama (2014) menar att en välutformad miljö inverkar på kognitiva funktioner hos

personer med demenssjukdom. Det har visats att personer med demenssjukdom kan utveckla

oro, ångest samt ändrat beteende i miljöer som inte är anpassade för dem (Habell, 2013).

När en persons livssituation förändras kan ett särskilt boende innebära förbättrad livskvalité,

ökad gemensakap samt ge en ökad självständighet i vardagen (Socialstyrelsen, n.d). I Sverige

blir människor äldre och äldre, vid stigande ålder kan vissa sjukdomar uppkomma,

demenssjukdom är en av dessa. Vid förändringar i miljön förlorar ofta människor med

7

demenssjukdom förmågan att tolka omgivningen (Oddy, 2013). Miljön på äldreboenden, kan

bidra till att personer med demenssjukdom kan klara av dagliga aktiviter med större

självständighet. För att klara av dagliga aktiviteter med större självständighet ska miljön på

äldreboenden vara utformat så att det bidrar till lika möjligheter samt delaktighet (Wijk,

2004). Aktiviter leder till motverkan av passivitet, en stärkt självkänsla, en struktur av

vardagen så den blir innehållsrik, stimulation av alla sinne och leder till välbefinnande samt

avkoppling (Oddy, 2013).

2.1 Boendemiljö i relation till aktivitet

Att leva i sitt hem skapar en personlig relation gentemot individen. Genom varje människas

livshistoria kan ibland flytt bli aktuellt, vid en sådan process tas ofta föremål med som

personen har en relation till. Med av hjälp av personliga föremål underlättar det för

personerna att upprätthålla en kontinuitet samt att människans identitet stärks, relationen av

platsen eller föremålen som följer livet (Rowles, 2009). Dock kan olika komponenter i den

fysiska miljön begränsa aktivitetsutförandet. Beroende på hur placering och utformaning är i

miljön kan det uppmana till vissa beteende samt motverka vissa beteenden (Kielhofner,

2012). Genom en boende miljö som skapar en känsla av trygghet samt lugn har

arbetsterapeuter en större möjlighet att se hur personer med demenssjukdoms behov av

aktivitetsutförande ser ut (Habell, 2013). Boendemiljön är viktig i omsorgen för personer med

sjukdomen demens. Det beskrivs att en tydlig miljö som är utformad korrekt kan stödja

funktionsnedsättningen som personen med demenssjukdom har (Wijk, 2004).

Varje individ har ett behov av att ha meningsfulla aktiviteter i vardagen för att uppleva

välbefinnande och känna att man har en meningsfull vardag (Kielhofner, 2012). Aktivitet

inkluderar flera olika begrepp så som arbete, arbetsliknande aktiviteter samt fritidsaktiviteter.

Aktiviteter är allting en individ gör det inkluderar att ta hand om sig själv, njuta av livet samt

att vara produktiv (Dickie, 2009). Hur man definierar aktivitetet kan skilja sig mellan olika

kulturer. För personer som lever med demenssjukdom är det extra viktigt att boendemiljö

stödjer aktivitetsutförandet, genom att vara anpassat efter individens behov. En aktivare

vardag för personer med demenssjukdom kan leda till att symtom minskar (Cohen-Mansfield,

2001).

8

2.2 Symtom vid demenssjukdom och konsekvenser i boendemiljön

Varje år drabbas 25 000 människor av sjukdomen, lika många varje år avlider. Till år 2020

beräknas demenssjukdomen öka bland befolkningen vilket bidrar till att allt fler människor är

i behov av att flytta in på äldreboende. Symtomen vid demenssjukdom kräver en specialiserad

boendemiljö som ger de boende god livskvalité (Socialstyrelsen, 2014). Habel (2013)

argumenterar för boendemiljöer som stödjer psykiska och fysiska funktionsnedsättningar, bör

ses som en verktygslåda för att stödja aktivitetsutförandet. Människor som lever med

demenssjukdom kan ha specifika svårigheter med att uppfatta omgivningen och hur

vardagliga aktiviteter skall klaras av. De kan ha svårt att uppfatta hur miljön på boendet är

arangerat, att orientera sig i nya eller igenkännande miljöer samt tolka kontraster. En trappa

kan komma att uppfattas som ett vattenfall, en matta som innehar mönster kan uppfattas som

förvirrande pölar samt att en matta kan uppfattas som en skugga eller ett stort hål (Habel,

2013).

Det finns olika typer av demenssjukdomar, beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad

ger sjukdomen olika symtom som leder till minskad aktivitetsförmåga. En form av

demenssjukdom är frontallobsdemens som 7 500 människor idag lever med, symtom leder till

brist på empati, rastlöshet som kan bidra till vandring samt brist på hämningar

(Demenscentrum, 2014). Alzheimers sjukdom är en annan form av demenssjukdom som

drabbar 60 procent av personerna som insjuknar i demenssjukdom (Demenscentrum, 2014).

Symtom vid Alzheimers sjukdom kan vara förvirring, svårt att hitta ord, glömska, förstå hur

man ska lösa problem samt svårigheter att tolka omgivningen (Wijk, 2001). Att leva med en

demenssjukdom kan innebära vissa hinder för individen i aktivitetsutförandet. Människor som

lever med demenssjukdom kan utveckla förvirring om deras sinnen överstimuleras genom

kontunerliga samt höga ljud. Även spegelbilder av sig själv kan feltolkas och de kan även

uppleva spegelbilden som en inkräktare. Olika typer av golv kan skapa förvirring samt

osäkerhet, ett golv med starka färgkontraster kan upplevas som ett sicksackmönster eller att

hela golvet har en ojämn yta (Oddy, 2013). För personer som lever med demenssjukdom kan

symtomen lindras genom att boendemiljön är visuellt tydlig, att ljuset och ljud är anpassat

samt innehåller föremål som personen känner igen. Detta kan leda till lugn och trygghet i

vardagen möjliggöra till en aktivare vardag (Habel, 2013).

9

2.3 Problemområde

Symtom vid demenssjukdom kan bidra till minskat aktivitetsutförande hos individerna. Att ta

hänsyn till dessa aspekter på ett äldreboende där människorna med demenssjukdom bor, kan

problemet med försvagat aktivitetsutförande minskas. I denna studie låg fokus på att

undersöka arbetsterapeuterna erfarenhet vad i boendemiljön som är viktigt att tänka på för att

främja aktiviteter för personer med demenssjukdom. Här kan arbetsterapeuter bidra med sin

unika kunskap angående aktivitetsfokus. Arbetsterapeuter har en särskild egenskap att se

aktiviter ur ett miljöperspektiv Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter [FSA] (2005). Kunskap

saknas om boendemiljöns betydelse för aktörer som lever med demenssjukdom utifrån ett

aktivitetsfokus (Haraldsson, 2010).

3. SYFTE

Att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter hur utformningen av boendemiljön kan stödja

och inverka på personer med demenssjukdom i aktivitet.

4. MATERIAL OCH METODER

4.1 Design

Vi valde att använda oss av en kvalitativ intervjuprocess samt att använda en halvstrukturerad

intervjuguide för att få ta del av så mycket som möjligt av deltagarens kliniska erfarenhet.

Widerberg (2002) menar att det viktigaste verktyget i den kvalitativa intervjuprocessen är

respondentens erfarenheter och förståelse för att nå fram till ett resultat. Vi ansåg att denna

metod passade oss bra eftersom vi ville undersöka arbetsterapeuternas erfarenheter. Studien

grundade sig på en kvalitativ metod, som syftade till att undersöka arbetsterapeuters

erfarenheter hur utformningen av boendemiljön kan stödja och inverka på personer med

demenssjukdom i aktivitet. Genom en direkt intervju med kliniskt arbetande arbetsterapeuter

kunde detta leda fram till en god förståelse mellan oss och arbetsterapeuten.

4.2 Urval

För att få data som specifikt kunde besvara syftet med studien inkluderades fem

arbetsterapeuter i Sverige, samtliga uppfyllde inklusionskriterierna. 1, utbildad arbetsterapeut.

2, kliniska erfarenheter av hur aktivitetsutförandet hos personer med demenssjukdom

påverkas av boendemiljön. Innan intervjuerna utfördes intervjuguiden (se bilaga 2) på en

10

testperson för att se om frågorna ledde fram till vårt syfte. Testpersonen var en undersköterska

med klinisk erfarenhet av arbete på äldreboende för personer med demenssjukdom. Resultatet

av den intervjun valdes att inte redovisas i resultatet.

Ett strategiskt urval användes för att finna deltagare. Trost (2005) menar att genom ett

strategiskt urval finner författarna deltagare som önskas medverka i studien. För att hitta

deltagare till studien kontaktades Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (FSA), för att få hjälp

med rekommendationer för relevanta deltagare. Kontakt togs via mejl med en

kvalitetsutvecklare för äldre på FSA. Personen hade kontakt med ett nätverk av

arbetsterapeuter som hade intresse samt arbetade inom demensområdet. Malterud (2009)

menade att urvalet som sker av deltagare måste vara relevant inom forskningsområdet.

Därefter kontaktades vi av en arbetsterapeut som hjälpte oss att vidarebefordra vårt

informationsmejl (se bilaga 3) till nätverket. Vi fick därigenom kontakt med fem stycken

arbetsterapeuter runt om i Sverige. Av dessa fem blev fyra aktuella för en intervju, då en

deltagare senare valde att inte medverka vid en intervju. Sökmotorn Google användes senare

för att finna ytterligare deltagare till studien, sökningar på olika demensboenden gjordes, där

utformning av miljö var i fokus i beskrivningen av verksamheten. Kontakt togs med tre

verksamheter via telefon där en arbetsterapeut valde att medverka. Därefter skickades ett

informationsmejl ut till alla deltagare som ville medverka.

Deltagarna uppfyllde inklusionskriterierna och intervjutider bokades in. En vecka innan

intervjutillfället fick deltagarna ta del av intervjuguiden (se bilaga 2) och syfte med studien,

detta för att deltagarna skulle kunna förbereda sig, vilket var frivilligt. Inför varje intervju

medtogs blankett om informerat samtycke (se bilaga 1). Blanketten fyllde deltagarna i, om

rätten att avbryta samt rätten om konfidentialitet. Kvale och Brinkmann (2009) menade att

konfidentalitet innebär att deltagarna är anonyma samt att deltagarnas namn och arbetsplats

inte kommer att redovisas. Deltagaren som intervjuades via telefon fick blanketten skickad till

sig via mejl samt fick en muntlig genomgång innan intervjun påbörjades.

4.3 Datainsamling

Intervjuguiden formulerades enligt en halvstrukturerad intervjuform. En halvstrukturerad

intervjuform innebär att intervjufrågorna kommer i bestämd följd, en blandning av konkreta

samt öppna frågor ställs (Lantz, 2013). Valet av halvstrukturerade intervjufrågor ledde fram

till att respondenten kunde ge oss svar, utifrån sina erfarenheter som de fann meningsfullt

11

inom ämnet. Intervjuguiden (se bilaga 2) som användes utformades med ett antal öppna frågor

som respondenterna fick ta del av innan intervjun. Lantz (2013) menade om intervjupersonen

är väl insatt i syftet med studien kommer inte relevant information gå förlorat. Ett separat

papper med följdfrågor användes av den som intervjuade. Följdfrågorna skickades inte ut till

respondenterna innan intervjuerna för att intervjuerna inte skulle bli styrda. Följdfrågor fanns

tillgängligt för att få struktur och stöd för den som utförde intervjun.

Vi valde att båda medverka vid samtliga intervjutillfällen, detta för att båda skulle få en god

förståelse av varje intervju. En person ansvarade för intervjuerna, för att hålla samma struktur

på upplägget. Den andra personen var teknikansvarig och skrev anteckningar. Privat teknik,

det vill säga egna mobiltelefoner användes vid inspelning av material, vilket respondenterna

godkände. Inspelning av intervjuerna ledde till att den som intervjuade skulle kunna hålla

fullständigt focus på intervjun, samtidigt som teknikansvarig även ansvarade för att alla frågor

besvarades. Lantz (2013) menade att endast föra antackningar under en intervju kan medföra

att data reduceras på ett osystematiskt sätt. Under intervjuerna speglades samtalen för att ge

bekräftelse till respondenten att svaren uppfattades rätt. Rautalinko (2007) skrev att spegling

samt återkoppling är ett bra sätt uppnå goda samspel mellan de olika individerna.

Fyra av fem intervjuer genomfördes på arbetsterapeuternas arbetsplats i Stockholms län, den

femte intervjun genomfördes över telefon då ingen möjlighet fanns att ta oss utanför

Stockholms län. Kvale och Brinkmann (2009) menade att telefonintervjuer är en fördel om

avståndet är för stort geografiskt. Widerberg (2002) skrev genom att intervjua respondenterna

på deras arbetsplatser kan medföra ett helhetintryck. Intervjuerna varade mellan femton och

trettioåtta minuter. Efter att materialet hade samlats in påbörjades transkriberingsprocessen.

Allt material skrevs ner ordagrant för att inte missa adekvat information från intervjuerna.

4.4 Databearbetning

Vi valde att använda den kvalitativa databearbetningsmodellen av Lantz (2013). Detta innebar

att första steget var att transkribera allt material. När allt material var transkriberat skrevs

intervjuerna ut samt lästes igenom noggrant. Efter denna process genomfördes

databearbetningen, genom att ta bort icke relevant information. Att läsa igenom utskrifter av

intervjun är bra i sin helhet för att nå den globala förståelsen skrev Lantz (2013). Genom

kodning bibehölls relevant information som besvarade studiens syfte tog Lantz (2013)

12

återigen upp. Kodningen skedde genom markeringar av sådant i texten som ansågs som

relevant material som svarade på studiens syfte, med hjälp av en överstryckningspenna.

Efter markerandet skrevs olika koder i marginalen på texten. Koderna som skrevs i

marginalen var sammafattningar av hur innehållet av datainsamlingen tolkades. När koderna

var utplockade ur texten lades alla koder framför oss och grupperades till vilka koder som

hörde ihop med varandra. När vi fann olika koder som hade en koppling till varandra fördes

dessa in i ett nytt dokument, där formulerades olika teman av koderna. Vidare skrev Lantz

(2013) att ge sammanfattande namn bildar helheten av att fördjupa förståelsen av detaljerna.

De olika temana ändrades till och från under tiden. Under varje tema skrevs en kort innebörd

av innehållet tillsammans med olika citat ifrån deltagarna i studien. Under varje tema

placerades lämpliga underteman. Vi såg till att hitta det väsentliga i varje tema för att läsaren

skulle kunna få en förståelse om varje temas innebörd. När olika teman var funna kopplades

flera teman samman, för samanhörighet fanns mellan några. Det bildades tre huvudteman

varav det första huvudtemat hade tre underteman och det andra temat hade ett undertema.

5. ETISKA ASPEKTER

5.1 Informerat samtycke samt konfidentialitet

Karolinska Institutets etiska riktlinjer (2015) följdes under detta arbete, innan vi påbörjade

våra intervjuer så var vi noga med att deltagarna fyllde i vår bilaga om informerat samtycke

(se bilaga 1). Om det inte var möjligt för deltagaren att fylla i bilagan så gavs informationen

muntligt samt bilagan skickades via mejl, informerat samtycke är av stor vikt enligt Kvale och

Brinkman (2009).

Konfidentialiteten är viktigt att ta hänsyn till under hela arbetets gång menar Trost (2005). Vi

informerade deltagarna om att allt inspelat material skulle raderas direkt efter transkriberingen

och att namn på personerna eller på arbetsplats inte skulle bli synligt i vårt arbete. Kvale och

Brinkman (2009) menade att det är av stor vikt att deltagarna förblir anonyma om det är

avtalat.

5.2 Rekrytering av deltagare

När vi sökte deltagare tog vi hänsyn till de etiska aspekter som Kvale och Brinkman (2009)

tar upp, dels att det är fritt att delta samt att personerna har rätt att avbryta närsomhelst. Vi

13

valde att ta kontakt med en person på Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter som är insatt i

ämnet, personen hjälpte oss att mejla ut informations mejl, på det viset var det frivilligt för

deltagarna att höra av sig om intresse fanns för att medverka (Kvale & Brinkman, 2009). Till

de personer som vi tog kontakt med via telefon var vi också noga med att informera att det var

frivilligt att medverka.

5.3 Att intervjua

Vår ovana att intervjua gjorde att vi valde att genomföra intervjuerna tillsammans. Trost

(2005) menade att vara två som genomför intervjun, kan leda till en större informationsmängd

samt en bättre intervju ifall dessa två är samspelta. Nackdelen med att vara två som intervjuar

är att en maktposition kan uppstå och att respondenten känner sig i underläge. Det är då av

stor vikt att man innan intervjun klargör och kommer överens med respondenten om vad som

känns bäst.

6. RESULTAT

Efter noggrann analys av transkriberat material så växte tre huvudteman fram, den

miljömässiga verktygslådan, etiska dilemman vid utformningen av boendemiljön och

personalen som stöd i aktivitetsutförandet. Till det första temat uppkom tre underrubriker och

till andra huvudtemat en underrubrik, som gav oss svar på vårt syfte. Dessa teman beskrev

arbetsterapeutens erfarenheter av hur utformningen av boendemiljön kunde stödja och inverka

på personer med demenssjukdom i aktivitet. Samtliga arbetsterapeuter ansåg att det fanns

flertal saker i boendemiljön för personer med demenssjukdom som kunde stödja till aktivitet.

Dock fanns ambivalens av hur miljön skulle utformas. De intervjuade arbetsterapeuterna

benämns som arbetsterapeuter och de boende på äldreboendet för de boende.

6.1 Den miljömässiga verktygslådan

Ur insamlat material framkom det hur olika redskap i boendemiljön kunde användas av

arbetsterapeuterna för att främja aktivitetsutförandet hos de boende. Arbetsterapeuternas

erfarenheter visade att miljön på äldreboendena kunde ge stort stöd till aktivitet.

Arbetsterapeuterna förklarade att aktivitetsutförandet kunde hindras om miljön på eller

runtomkring äldreboendena inte var anpassade för de boendes behov. I analysen framkom det

att arbetsterapeuterna hade kännedom av att arbeta med verktygslådan i sitt kliniska arbete.

14

6.1.1 Miljön som stöd till en aktivare vardag

Arbetsterapeuternas erfarenheter var att om de boende skulle kunna vara aktiva i sin

boendemiljö krävdes det vissa anpassningar i miljön. Soffor eller fåtöljer som gick att höja,

utrymmen för att få vara ifred samt utrymmen för de boende att kunna ta sig fram med rollator

eller i rullstol. Arbetsterapeuterna uttryckte att dölja spegeln med ett skynke kunde vara en

lösning, om de boende hade kommit långt i sin demenssjukdom och inte kunde uppfatta sin

egen spegelbild utan såg en främling som ledde till orolighet. Gemensamma lokaler för socialt

samspel samt en miljö runtomkring boendet gav möjlighet till att röra sig fritt, en

arbetsterapeut berättade:

”Många av de boende har en gång varit aktiva vilket är väldigt

viktigt att ta hänsyn till och bevara så länge det går. Vi har till

exempel gjort om en lokal till en folkets park med en liten

dansbana och en kiosk”

En arbetsterapeuts beskrivning var att om det fanns sittplatser i korridorena kunde de boende

vila om de kände sig trötta. Det var även viktigt att tänka på hur dörrarna var placerade, var de

vänster eller höger hängda. Om dörren inte skymde det gemensamma utrymmet kunde de

boende se direkt ut till rummet, det gav en input till att delta i aktiviteter i det gemensamma

rummet, en arbetsterapeut sa:

”Om dörren skymmer det gemensamma utrymmet när aktören

öppnar så kan det göra att aktören stänger igen och inte går ut”

6.1.2 Visuella signaler

I analysen framkom arbetsterapeuternas erfarenheter av att jobba med kontrastfärger.

Kontrastfärger i miljön på äldreboendet, det kunde hjälpa de boende i aktivitetsutförandet, ge

signaler om vad som skall göras samt hur det skall göras. Att ha kontraster i duschutrymmet

gör att det blir lättare för de boende att hitta föremål, till exempel om kaklet på väggen är vitt

och det hängs dit en röd handduk så blir det tydligt för personen vad det är för något.

Arbetsterapeuterna beskrev att det var viktigt allt i miljön omkring de boende är visuellt

tydligt. Arbetsterapeuterna uttryckte att ha kontrastfärger i badrummet kan ge signaler att hitta

rätt föremål till aktiviteten, ett exempel på det är om en krok, ett handfat eller en toalett

avviker från väggens färg för att det ska bli visuellt tydligt. Det var även viktigt att tänka på

15

att det inte får bli för många olika färger, för då uppfattas det som plottrigt och blir

förvirrande för de boende. Få saker i miljön samt med tydliga kontraster ger tydlighet för de

boende. Arbetsterapeuterna beskrev genom att lägga fram en sak i taget till exempel en

tandborste så det blir tydligt vilken aktivitet som skall utföras, en arbetsterapeut uttryckte sig

såhär:

”Vi jobbar väldigt mycket med färger speciellt färgen röd, att ha

färger på till exempel toalettstolen gör att personerna hittar till

toaletten och inte kissar i papperskorgar eller blommor så det

är oerhört viktigt för aktivitetsutförandet”

Arbetsterapeuternas kliniska erfarenhet var att miljön kunde underlätta så pass mycket att de

boende kunde hitta till sitt rum självständigt om de fick ledtrådar, om det var kontrastfärger på

dörren så att dörren avvek från väggens färg. Kontrastfärger kunde även hjälpa de boende att

undvika utrymmen så som soprummet eller annat rum som kunde vara skadligt för de boende,

att ha dörren till rummet i samma färg som väggen blir det neutralt, en arbetsterapeut

uttryckte:

”Man kan måla en stol röd så den blir tydligare, det ger en

signal om att här kan man sätta sig och vila”

Ur analysen av arbetsterapeuternas erfarenheter framkom det att kontrastfärger även var

viktigt vid dukning av matbordet, där kunde det till exempel vara en röd duk med vitt porslin

så porslinet framkom tydligt på bordet. En genomskinlig vattenkanna kunde uppfattas som att

det inte fanns något handtag på den. Vid måltidssituationerna var det viktigt att tänka på att

separera de olika maträtterna på tallriken så det blev visuellt tydligt för de boende vad som

fanns på tallriken, en arbetsterapeut beskrev:

”Kontrastfärger som ger tydliga signaler ger stort stöd i

aktivitetsutförandet och minskar förvirring”

Arbetsterapeuterna uttryckte att kontraster i golvet, skiljde sig från hur man jobbade med

kontrastfärgerna i övriga miljön. Kontrastfärgerna i golvet kunde bli ett hinder i

aktivitetsutförandet, skapa förvirring och upplevas som farligt samt hotfullt för de boende.

Det var viktigt att det inte fanns skarpa kontrastfärger i golvet, till exempel kunde ett ljust

golv som övergick till mörkt upplevas som en grop eller ett långt stup. En arbetsterapeut

16

berättade om ett tillfälle då det var dessa kontrastfärger i golvet som ledde till en hotfull

upplevelse för en boende och hen sa:

”Jag vill inte gå ner i det där vattenhålet”

Arbetsterapeuterna hade erfarenhet av att trösklar kunde uppfattas som stora hinder i golvet.

En marmorerad matta kunde de boende uppfatta som att det låg skräp på. Kontrasterna i

golvet kunde även bidra till att aktiviteter skapades, till exempel att måla fötter på golvet som

de boende kan följa. Det kunde hjälpa de boende som vandrar omkring och är oroliga.

I analysen framkom arbetsterapeuternas erfarenheter av att det var av stor vikt att tänka på

belysningen vid utformningen av ett äldreboende, rätt belysning kunde stimulera till en

aktivare vardag dock även till bättre sömn, en arbetsterapeut sa:

”Man kan ha ledlampor ut till toaletten på boendet så att

personen hittar till toaletten på natten, och att det minskar

fallrisken”

En arbetsterapeut uttryckte att det var av stor vikt att personalen omkring de boende hade god

kunskap om hur man kan hjälpa de boende, genom att använda sig av belysningen. En

arbetsterapeut gav ett exempel på detta:

”Många i personalen vill gärna släcka ner på avdelningen på

dagen för att det ska bli mysigt men det leder till att de boende

sitter och sover på dagen och sover desto sämre nattetid. Detta

leder då till att de får mindre energi på dagen och blir mindre

aktiva”

6.1.3 En boendemiljö som stimulerar alla sinnen

Samtliga arbetsterapeuter ansåg det som viktigt att ordna aktiviteter för de boende som gav

sinnesstimulering. Exempel på saker i miljön som kunde användas för att stimulera till mer

aktivitet är rum som ingav olika intryck. Stora fönster som släppte in mycket ljus,

gammeldags möbler som påminde om förr samt musikband som kom till boendet och spelade,

en arbetsterapeut berättade:

17

”Om till exempel (...) har tyckt om ett speciellt djur så kan det

vara bra att ha framme något sådant gosedjur till personen för

att väcka minnen och ge sinnesstimulering”

Arbetsterapeuternas erfarenheter var att ljud var viktigt att ta hänsyn till i boendemiljön. Ljud

kunde stimulera till ökad aktivitet dock även till orolighet hos de boende. Höga ljud eller

mycket bullriga ljud ökade oroligheten hos de boende, i gemensamma lokaler var det viktigt

att tv:n inte stod på som bakgrundsljud, utan enbart när de boende skulle titta på tv. En

arbetsterapeuts kliniska erfarenheter var att de boende inte kunde fokusera på aktiviteten om

det pågick flera ljud omkring. Musik kunde vara stimulerande, det var betydelsefullt att det

fanns balans av intensitet av stimuli, en arbetsterapeut berättade:

”Det vi upplever som tyst och tråkigt kan en person med

demenssjukdom uppleva som lugnt och skönt”

6.2 Etiska dilemman vid utformningen av boendemiljön

Samtliga arbetsterapeuter uttryckte att det var betydelsefullt för de boende som bodde på

äldreboendet att ha möjlighet till en aktiv vardag. Åsikterna angående hur äldreboendena

skulle anpassas för att stödja till en aktivare vardag skiljer sig åt hos arbetsterapeuterna.

6.2.1 Aktivitet som välmående och aktivitet som sjukdomssymtom

En arbetsterapeuts erfarenhet var att miljön omkring de boende som innehöll många olika

föremål så som dukar på borden, olika tavlor eller blommor kunde ge signaler till att påbörja

en aktivitet. Det stimulerar till mindre passivitet, arbetsterapeuten uttryckte:

”En del vill gärna plocka bort dukar och sådant som ligger

framme för att de boende går och plockar med sakerna. Men jag

tycker inte att det gör något om dom går runt och plockar lite

det gör dem bara aktivare så länge de inte är farliga saker som

dom till exempel kan sätta i halsen. När de inte har något att

göra så blir de sittande i fåtöljerna och halvsover och det leder

sen till att de sover sämre på natten. Tar man bort alla saker

blir det väldigt tomt och de får ingen inspiration till att göra

något”

En arbetsterapeut gav en annan intressant synvinkel på hur miljön skulle utformas omkring de

boende på äldreboendena. Arbetsterapeutens erfarenhet var att ha många saker framme

skapade förvirring och oro då de boende gick runt och plockade med föremålen som låg

18

framme på till exempel bordet. Att enbart ha de föremål som var aktuella till aktiviteten som

utfördes, gav en tydligare bild av vad de boende skulle utföra, en arbetsterapeut berättade:

”Man ska bara ha det man använder framme så det blir klart

och tydligt men även tydliga gränser mellan föremålen”

Arbetsterapeutens erfarenheter av hur möbler placerades i de boendes rum kunde ge betydelse

för aktivitetsförmågan hos de boende. Arbetsterapeuterna uttryckte olika åsikter samt gav

flera intressanta infallsvinklar på hur möbleringen kunde se ut. En arbetsterapeuts erfarenhet

var att ha mycket möbler inne på rummet kunde ge stöd för de boende att hålla sig i samt leda

till minskad fallrisk. Medan en annan arbetsterapeuts erfarenhet var att för mycket möblering

ökade fallrisken samt skapade förvirring hos de boende. Att anpassa miljön omkring de

boende ledde till stöd i aktivitetsutförandet, en arbetsterapeut uttryckte:

”Det är viktigt att man tänker på hur man placerar sängen

speciellt när en person har kognitiv nedsättning, man kan tänka

på att ställa sängen så personen ser in till badrummet så

personen hittar dit”

Mattor gjorde att rummen såg ombonade ut men kunde också öka fallrisken om de boende

snubblade på mattorna. Arbetsterapeuternas erfarenheter var att de flesta boende var uppväxta

med mattor på golvet och ansåg att det kändes tomt utan matta på sitt rum, en arbetsterapeut

sa:

”Mattor skapar hemtrevnad men ökar fallrisken”

En arbetsterapeut utryckte en annan intressant synvinkel på dilemmat:

”Mattor gör också att man ramlar mjukt”

Gott utrymme på äldreboendena gav de boende möjlighet att kunna vandra omkring, det

bidrog till att de boende var aktiva, en arbetsterapeut sa:

”Att vandra omkring är ju också en aktivitet”

19

Arbetsterapeuternas kliniska erfarenheter skiljde sig åt, några arbetsterapeuter ansåg att det

var bra för de boende på äldreboendena att kunna vandra omkring samt att det ansågs som en

aktivitet. Vidare tyckte andra arbetsterapeuter att det skapade mer oro hos de boende.

Arbetsterapeuterna som ansåg att oro skapades tog även upp den viktiga aspekten med att ha

låsta dörrar på avdelning. En arbetsterapeut uttryckte att det var enligt lag förbjudet att ha

låsta dörrar på äldreboendena och att det gav en känsla av att vara instängd. Det skapade även

oro då de boende gick och ryckte i dörrar. Dock krävdes det att dörrarna hölls låsta av

säkerhetsaspekt för de boende som vandrade mycket och inte kunde hitta hem. Det etiska

dilemmat löstes genom att arbetsterapeuterna hade hängt för gardiner med något tydligt

mönster på för att ge distraktion. Arbetsterapeuterna uttryckte att det var viktigt att mönstret

inte är plottrigt eftersom det kunde skapa irritation eller förvirring hos de boende som bodde

på boendet. En arbetsterapeut sa:

”Det är låsta dörrar på en del avdelningar och det ger känslan

av att vara inlåst”

6.3 Personalen som ett stort stöd i aktivitetsutförandet

Arbetsterapeuterna hade erfarenheter om att deras kunskap var betydelsefull vid byggnation

av äldreboendena. Tillsammans med de andra i teamet vid byggnation gav det goda

förutsättningar att skapa en miljö som stimulerade till välmående och till en aktivare vardag

för de boende med demenssjukdom. Erfarenheterna av arbetsterapeuterna var att det var

betydelsefullt att personalen som jobbade på äldreboendena skulle ha kunskap om

demenssjukdom för att kunna ge det stöd som behövdes till de boende. Samtliga

arbetsterapeuter hade erfarenhet att det krävdes stöd av miljön samt av personalen för att de

boende skulle bli aktiva. En arbetsterapeut berättade:

”Med personalens stöd skapas möjligheter och en känsla av

frihet för de boende. Personerna som bor på boendet tar inte så

mycket eget initiativ till aktiviteter, där har personalen omkring

de boende en stor inverkan. Genom att motivera och stödja till

aktivitet så kan de bli mer aktiva”

Arbetsterapeuterna hade erfarenhet om när en boende flyttade in på äldreboende var det

viktigt att ta med saker som personen kände igen och hade ett förhållande till. Att de boende

hade saker omkring sig i miljön som kändes igen, gav ett lugn och minskade oroligheten. Det

20

gav även samtalsämnen tillsammans med anhöriga eller personal. Om en boende inte ville

medverka i en aktivitet som till exempel måltid kunde det avledas genom att samtala om

något från förr, en arbetsterapeut uttryckte:

”Fotografier från förr som personen känner igen på till exempel

deras mamma eller pappa är bra väldigt bra saker som ofta

leder till samtals ämnen”

Arbetsterapeuternas erfarenheter var att titta på tv kunde vara en rofylld aktivitet och kunde

skapa samtalsämnen. Betydelsefullt var att det visades något som de boende kände igen från

förr, för att det skulle bli en lustfylld aktivitet. En arbetsterapeut berättade om det

arbetsterapeutiska instrumentet, intressechecklistan, för kartläggning av de boendes

aktivitetsintresse. Personalen på boendet kunde använda detta instrument om en boende blev

orolig, för att veta vad personen hade haft för tidigare intressen för att styra in samtalsämnet.

6.4Sammanfattning

Resultaten av studien visade att en individanpassad boendemiljö för personer med

demenssjukdom kunde skapa möjligheter till en aktivare vardag. I studien framkom även att

möblering, färgkontraster, stöd från personalen samt ljus och ljud i boendemiljön kunde

stimulera till aktivitet för de boende. I resultatet framkom det att det fanns olika åsikter mellan

arbetsterapeuternas erfarenheter angående vad i boendemiljön som främjar aktivitet.

7. DISKUSSION

7.1 Resultatdiskussion

Syftet med denna studie var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter hur utformningen av

boendemiljön kan stödja och inverka på personer med demenssjukdom. I resultatet framkom

det att en individanpassad boendemiljö är viktigt. Resultatet visade även att det fanns flertal

saker i boendemiljön som kan stimulera till aktivitet för de boende bland annat färgkontraster,

möblering, ljus, ljud och stöd från personalen. I resultatet framkom även att det fanns

ambivalens angående hur boendemiljön skall vara anpassad. Boendemiljön som personer med

demenssjukdom lever i påverkade de boendes aktivitetsförmåga. Olika kontraster samt hur

placeringen av möbler i miljön påverkade om miljön blev inbjudande till aktivitet eller ledde

till passivitet. FSA (2005) menar att arbetsterapeuter har den unika förmågan att se vilka

21

samband som finns mellan de boende, miljön samt aktiviteten. Medan Kielhofner (2012)

menade att arbetsterapeuten ser till de boendes vanor samt roller, hur dessa förhåller sig till

varandra i aktiviteten. Vidare tar Kielhofner (2012) upp att den subjektiva upplevelsen samt

den objektiva fysiska samt psykiska faktorerna samverkar med varandra för att påverka en

boendes utförande av aktivitet.

I studien framkom det att föremål som de boende kände igen gav en känsla av hemlikhet. Att

placera föremål i de boendes privata utrymme kan förmedla känslan av sina rötter, det vill

säga bidra till njutning av de boendes sinnesstimulering som ger historier att berätta

(Kielhofner, 2012). Deltagarna uttryckte även olika åsikter om sinnestimulering i de boendes

miljö, som kan bidra till aktivitet. Att ha föremål som kan kännas igen bidrar till minskad

orolighet samt lugn, som i sin tur kan leda till samtalsämnen. Boendemiljön för personer med

demenssjukdom skall bidra till önskade levnadsmönster samt en fortsatt känsla av att det är de

boendes hem, en trygghet samt socialt gemenskap. Dock kan en ny miljö som liknar de

boendes tidigare hem förvärra demenssymtomen. (Wijk, 2004).

I studien framkom det även att olika kontrastfärger kan användas på demensboende.

Kontrastfärger kan bidra till aktivitetshinder samt ökat aktivitetsutförande, beroende på vilka

kontraster som används samt om det är på väggar, föremål eller golv. Borell (1992) skrev hur

den fysiska miljön inklusive dess konstprodukter kan hindra eller underlätta förståelsen av

utrymme samt även vilka typer av roller som har betydelse. I vår studie framkom det att

kontrastfärger som ökar aktivitetsutförandet bidrar till ökad aktivitet hos de boende. Att ha få

föremål framme ledde till att de boende visste vilken aktivitet som skulle utföras. En dörr som

skulle undvikas är bra om den är i en neutral färg. För att underlätta aktivitetsutförandet på

toaletten är det bra om till exempel toalettstolen avviker i färg från väggen bakom, för att

tydliggöra samt underlätta och bli oberoende i badrumsmiljön. Färger kan lyfta fram

väsentliga föremål samt dölja det som inte är nödvändigt att använda för tillfället. Förstår de

boende det som ses har det betydelse för välbefinnandet samt ökar känslan av trygghet samt

hälsan. Om ett äldreboende erbjuder de boende ett välbefinnande i miljön, som innebär

tydliga kontraster sparas mer energi till aktiviteter (Wijk, 2004). Vidare skrev Wijk (2004) att

ledtrådar i miljön kunde förtydliga miljön och bidra till att bättre kunna orientera sig. Borell

(1992) beskrev hur den fysiska miljön inklusive dess konstprodukter kan hindra eller

underlätta förståelsen av utrymmet, även vilka typer av roller samt identiteter som kan stödjas

samt hindras. Detta är viktigt för de boende med demenssjukdom i miljön för att öka

22

möjligheterna till delaktighet och social integration. Boendemiljön kan ge ledtrådar till

personer med nedsatt kognition (Habel, 2012; Flemming & Purandare, 2010). Det var lätt att

urskilja färger i rött samt gult, att använda skilda kulörer som har olika kulörtoner samt

ljushetsskillnader in till rum som är tillåtna att besöka och använda. Att använda färg på olika

föremål fungerar som uppmärksamhetsväckare samt inbjuder till aktivitet samt socialt

gemenskap. Det mindre positiva med kontrastfärger var när kontraster användes på golv, att

använda kontraster på golv kunde bli ett aktivitetshinder i vardagen. I resultatet framkom det

att olika mönster på golv ledde till orolighet samt förvirring hos de boende och de vågade inte

beträda området. Wijk (2004) beskrev något som dock kunde upplevas som bra med

kontraster i golv, att markera fötter i golvet kunde bidrar till ökad aktivitet. Att undvika starka

kontrastfärger vid trösklar samt golv eftersom det kunde komma att uppfattas som

nivåskillnader eller olika hål i marken. Att använda ljus kulör på golven inomhus minskar

risken för feltolkningar samt att fallriken blir mindre. Att använda sig av ljushets- samt

kulörskillnader utomhus stödjer till aktivitet (Wijk, 2004).

Belysning samverkar med färg, form samt föremål för att miljön skall bli bra (Wijk, 2004). I

studien berättade några arbetsterapeuter att personalen på boendet släcker ner på dagarna för

att skapa en mysigare situation, detta leder till att de boende blir mindre aktiva. Viktigt är att

ta vara på ljus, att kurera skymningen bidrar till att de boende varvar ner. En bra belysning

höjer livskvaliten, de boende kan bli mer aktiva samt få en ökad självständighet inom de

boendes ramar (Wijk, 2004). I resultatet framkom det från en arbetsterapeut att ledlampor

lyser på natten för att minska fallrisken ifall att en boende behöver gå till toaletten. Wijk

(2004) nämnde att det är viktigt med en lampa som lyser på natten så de boende inte faller på

sin väg till toaletten. I resultatet framkom det olika åsikter om ljud, ljud kan skapa

samtalsämnen men även bidra till oroligheter. Små förändringar i miljön kan leda till olika

reaktioner i omgivningen. Prioritering av olika ljud i miljön kan dämpa nivåer av dåligt

omkringljud och istället ta vara på bra ljud som väcker glädje (Wijk, 2004).

7.2 Metoddiskussion

Denna studie syftade till att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter hur utformningen av

boendemiljön kan stödja och inverka på personer med demenssjukdom i aktivitet. Eftersom

studien gick ut på att undersöka arbetsterapeuterna erfarenheter var det bra att undersöka

erfarenheter med hjälp av en kvalitativ forskningsintervju med tillhörande kvalitativa

23

intervjufrågor. Att använda sig av en kvalitativ intervju kunde ge data som uppfyller särskilda

krav på användbarhet, det vill säga att insamlad data bör ge tillförlitligt resultat. Resultatet

måste vara reliabelt samt ha validitet för att beskriva värdet av intervjuerna (Lantz, 2013).

Inklusionskriterierna var att deltagarna skulle vara utbildade arbetsterapeuter samt ha en

klinisk erfarenhet av hur aktivitetsutförandet hos personer med demenssjukdom påverkas av

boendemiljön. Vi valde att inte ha inklusionskriterier som ålder eller kön. Detta eftersom

dessa två aspekter inte skulle avgöra eller svara på syftet med studie samt sågs inte som

relevant att ha med. Under hela studien höll vi oss till våra inklusionskriterier samt valde noga

ut deltagarna efter hur deltagarna arbetade med boendemiljön på arbetsplatserna.

Testpersonen uppfyllde inte inklusionskriterierna och redovisades därför inte i resultatet.

Eftersom som vi fick få deltagare till studien var vi måna om att dessa skulle medverka i

resultatet. Dock ville vi göra en testintervju för att säkerhetsställa att vår intervjuguide var

tydligt utformad samt gav oss svar på vårt syfte. Testpersonen hade klinisk erfarenhet som

undersköterska i arbete med personer med demenssjukdom, där av ansåg vi att vår

intervjuguide var lämpligt utformad eftersom vi kunde få svar på vårt syfte. Eftersom vi

systematiserade urvalet gav det oss ett rikt material att arbeta med. Trost (2005) skrev att

systematisera urvalet av deltagare så når författarna fram till det som önskas uppnå.

Vid rekrytering av studiens deltagare användes ett strategiskt urval. Att använda ett strategiskt

urval i en studie finner man deltagare som önskar att vara med (Trost, 2005). Det strategiska

urvalet användes eftersom vi fick hjälp av FSA att kontakta fyra av fem deltagare som

önskade att medverka. Sammanlagt medverkade fem stycken deltagare i studien. Det hade

varit önskvärt om några fler deltagare skulle kunnat medverka i studien. Om fler deltagare

hade medverkat i studien hade validiteten i resultatet blivit mer tillförlitligt (Lantz, 2013).

Dock så ansåg vi att fem deltagare räckte i vår studie, eftersom det var svårt att nå fram till

deltagare som ville mederverka samt att nätverket inom arbetsterapeuter som arbetar med

boendemiljön i demenssjukdomsvården inte är stort. Eftersom insamlad data var rikt och

innehöll flera synvinklar kunde det ge oss svar på vårt syfte, trots få deltagare. Att få

välutförda intervjuer är att föredra än fler intervjuer som är mindre välutförda (Trost, 2005).

Vi ansåg att det inte var acceptabelt att tvinga någon att medverka, eftersom ett deltagande

skall vara frivilligt (Trost, 2005). Tack vare hjälpen från Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

skedde den största rekrytering därigenom, Google användes för att finna potentiella deltagare

dock tackade två deltagare därigenom nej.

24

Studiens deltagare intervjuades på två olika sätt, fyra intervjupersoner intervjudes öga mot

öga. Medan en intervju genomfördes över telefonen på grund av för stort avstånd. Kvale och

Brinkmann (2009) menar att telefonintervjuer är en fördel om avståndet är för stort

geografiskt. Alla intervjuer speglade en känsla av trygghet eftersom deltagarna vågade öppna

upp sina erfarenheter för att dela dem med oss. Tryggheten i en intervjusituation gör att

deltagarna samt intervjuaren vågar känna trygghet att uttrycka sig fritt. Tryggheten upplevdes

i alla intervjuer, en kortare telefonintervju kan ge en mindre dynamik i samspelet (Lantz,

2013). Eftersom deltagarna delade med sig av sina erfarenheter gav det oss ett innehållsrikt

material att arbeta med. Helst skall intervjuer utföras i en inbjudande miljö för att underlätta

kommunikationen. Rummet skall skydda från störande intrång, det vill säga till exempel ljud.

Alla är olika känsliga mot ljud och därför bör man själv bestämma vart arbetsro finns (Lantz,

2013). Eftersom alla intervjuer utom en skedde på arbetsterapeuternas arbetsplats kunde vi

inte bestämma plats, det viktiga för oss var att deltagarna skulle känna sig bekväma med

situationen. Några av deltagarna upplevde dock nervositet när tekniken togs fram för

inspelning samt att en författare satt och antecknade under tiden. Den som förde anteckningar

valde att inte verbalt medverka i intervjun för att inte störa eller påverka samtalet som pågick.

Att befinna sig på en deltagares arbetsplats för att samla in data kan även medföra risk för

störningar (Lantz, 2013). Dock upplevde vi det som bra att utföra intervjuerna på deltagarnas

arbetsplatser eftersom det gav oss en större inblick i hur miljön såg ut på äldreboendena. Vi

upplevde under telefonintervjun att den gav oss större nervositet, dels för att båda parterna

inte kunde se varandras ansiktmimik dock påverkades inte resultatet av det. Att se varandra i

ögonen är något man skall göra så väl när man lyssnar samt när man pratar (Trost, 2005).

Intervjuguiden som användes under intervjuprocessen formulerades efter en halvstrukturerad

intervjuform. En halvstrukturerad intervjuguide valdes eftersom följden av intervjufrågor

kommer i en bestämd ordning samt att öppna frågor ställs tillsammans med konkreta frågor

(Lantz, 2013). Denna struktur ansåg vi lämplig i processen att få svar på arbetsterapeuternas

erfarenheter, eftersom varje deltagare fick möjlighet att svara på samma frågor samt till dessa

frågor fanns specifika tillhörande följdfrågor. På så sätt hade alla deltagare samma

utgångspunkt. Genom att använda denna process så fick deltagarna prata fritt om sina

erfarenheter utifrån den formulerade frågeguiden, på så sätt avsöljades inte vi vad vi ville ha

ut av intervjun. Deltagarna fick även innan intervjun ta del av intervjuguiden som var

frivilligt, följdfrågorna behöll vi för oss själva som nämnt ovan att undvika att deltagarna

25

skulle bli styrda. Detta för att deltagarna skulle kunna förbereda sig och kunna meddela så

mycket av deras erfarenheter som möjligt. Val av information som skickas ut till deltagarna är

en fin balansgång då informationen ska vara relevant för deltagarna men inte lämna för

mycket information då frågorna skall vara öppna, (Kvale & Brinkman, 2009).

Eftersom endast fem intervjuer användes i studien, går inte resultatet att generalisera på alla

arbetsterapeuter som har en klinisk erfarenhet av arbete på äldreboende (DePoy & Gitlin,

1999). Eftersom studiens resultat inte är generaliserbart sänks den externa validiteten, vilket

leder till att den interna validiteten höjs. När den interna validitenen höjs så minskar

möjligheten till att göra stora generaliseringar, det vill säga att designen på studien ger en

ökad möjlighet att svara korrekt på studiens syfte (DePoy & Gitlin, 1999).

7.3 Förslag på studier

Under arbetets gång har vi saknat forskning angående boendemiljön i relation till

aktivitetsutförandet, något vi anser att är viktigt att göra vidare studier på. Då flertal av

arbetsterapeuterna tagit upp att deras unika kunskaper angående aktivitetsutförandet inte tagits

hänsyn till i byggnation av äldreboende, det är viktigt att fortsatt forskning görs och riktar in

sig på arbetsterapeuters erfarenhet inom området.

8. SLUTSATS

Studien visar att det finns flertal aspekter som är viktiga att ta hänsyn till vid utformningen av

ett äldreboende för personer med demenssjukdom. Resultatet tyder på att genom ändringar i

boendemiljön och med stöd från personalen kan de boendes aktivitetsutförande stödjas. Dock

råder skilda åsikter bland arbetsterapeuterna hur boendemiljön kan anpassas för att stimulera

till aktivitet. Där av krävs mer forskning angående hur boendemiljön kan anpassas för mer

tydlighet.

9. TACK

Vi vill ge ett stort tack till de arbetsterapeuter som medverkade och gjorde det möjligt för oss

att genomföra denna studie. Vi vill även ge ett stort tack till vår handledare Karin Johansson

för bra handledning under arbetets gång.

26

10. REFERENSER

Borell, L. 1992. The activity life of persons with a dementia disease. Dissertation, Department

of geriatric Medicine, Karolinska Institutet.

Cohen-Mansfield, J. (2001). Nonpharmacologic interventions for inappropriate behaviors in

dementia: a review, summary, and critique. Am J Geriatr Psychiatry. 9(4):361-81.

Demenscentrum (2014). Alzheimers sjukdom. Hämtad den 24 februari, 2015 från,

http://www.demenscentrum.se/Fakta-om-demens/Demenssjukdomarna/Alzheimers-sjukdom/

Demenscentrum (2013a). Demenssjukdomar. Hämtad den 11 februari, 2015 från,

http://www.demenscentrum.se/Fakta-om-demens/Vad-ar-demens/

DePoy, E. & Gitlin, L.N. (1999). Forskning: en introduktion. Lund: Studentlitteratur.

Dickie, V. (2009). The Meaning of Places. (red.) Willard, H.S., Spackaman, C.S., Crepeau,

E.B., Chon, E.s. & Schell, B.A.B. Willard & Spackman's occupational therapy. (11. ed). (s.

18). Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins.

Fleming, R., & Purandare, N. (2010). Long-term care for people with dementia:

environmental design guidelines. Int Psychogeriatr, 22(7):1084-96

Förbundet Sveriges arbetsterapeuter. [FSA] (2005). Etisk kod för arbetsterapeuter. Nacka:

Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.

Habell, M. (2013). Specialised design for dementia. Perspectives in Public Health.

Haraldsson, U. (2010). Miljöaspekter vid planering av äldreboende med demensinriktad

verksamhet. KTH Arkitektur och samhällsbyggand.

Karolinska Institutet (2012). Regler och riktlinjer A-Ö. Hämtad den 2 mars, 2015 från,

https://internwebben.ki.se/sv/regler-och-riktlinjer-o#

27

Kvale, S., Brinkmann, S., & Torhell, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund:

Studentlitteratur.

Lantz, A. (2013). Intervjumetodik. Lund: Studentlitteratur.

Oddy, R. (2013). Aktivitet vid demenssjukdom: en praktisk vägledning. (1. uppl.) Stockholm:

Liber.

Rowles Graham, D. (2009). The Meaning of Places. (red.) Willard, H.S., Spackaman, C.S.,

Crepeau, E.B., Chon, E.s. & Schell, B.A.B. Willard & Spackman's occupational therapy. (11.

ed). (s. 85). Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins.

Socialstyrelsen. (2014). Nationell utvärdering: vård och omsorg vid demenssjukdom. Hämtad

den 18 februari, 2015 från,

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19322/2014-2-1.pdf

Socialstyrelsen (n.d) Personer med måttlig till svår demenssjukdom. Hämtad den 25mars,

2015 från,

http://www.socialstyrelsen.se/nationellariktlinjerforvardochomsorgviddemenssjukdom/sokirik

tlinjerna/personermedmattligtillsvardeme15

Tanaka, M & Hoshiyama, M. (2014). Effects of Environmental Stimulation on Recognition of

Mealtimes in Patients with Dementia. Physical & Occupational Therapy In Geriatrics,

32(2):112-122.

Trost, J. (2005). Kvalitativa intervjuer. (3. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Widerberg, K. (2002). Kvalitativ forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur.

Wijk, H. (2001). Colour perception in old age: colour discrimination, colour naming, colour

preferences and colour/shape recognition. Diss. (sammanfattning) Göteborg : Univ., 2001.

Göteborg.

28

Wijk, H. (red) (2004) Goda miljöer och aktiviteter för äldre. Lund: Studentlitteratur.

29

11. BILAGA 1

Informerat samtycke

Studiens syfte är att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter hur utformningen av

boendemiljön kan stödja och inverka på personer med demenssjukdom i aktivitet.

Du kan närsomhelst avbryta ditt deltagande som är frivilligt, avbryter du ditt deltagande

förstörs allt material omgående. Intervjun kommer att spelas in till användning för vår C-

uppsats. Efter intervjun kommer materialet transkriberas och avidentifieras. Vid godkänt

arbete kommer allt material att förstöras.

Datum: _____________________

Godkännande deltagare: ______________________________

Kristin Valdén Anna Verlebrant

___________________

30

12. BILAGA 2

Intervjufrågor

Syfte: Att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter hur utformningen av boendemiljön kan

stödja och inverka på personer med demenssjukdom i aktivitet.

Vad i miljön upplever du har betydelse för boendes aktivitetsutförande?

- Gemsamma utrymmen, egna rummet, miljön runtomkring boendet?

- Är det något som är tydligt vid utformningen av miljön i detta boende?

- Vad är dina erfarenheter av vad som är viktigt att tänka på vid utformning av

boendemiljön?

Hur tycker du att de boendes aktiviteter påverkas av de aspekter av miljön som du

nämnde tidigare?

31

13. BILAGA 3

Informationsbrev

Hej,

Vi är två stycken arbetsterapeutstudenter, Anna & Kristin som ska påbörja vår c-uppsats nu i

vår.

Vårt syfte med c-uppsatsen är: Att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter hur utformningen

av boendemiljön kan stödja och inverka på personer med demenssjukdom i aktivitet.

Så vi undrar om du skulle vilja medverka till vår c-uppsats?

Om du har några frågor får du gärna kontakta oss på nedan.

Kristin Valdén: kristin.valden@stud.ki.se

Anna Verlebrant: anna.verlebrant@stud.ki.se