Stockholm, Ifl.uns Tryc/crri Aktiebt-'ag

N:r 9 (480) Prenumerationspris pr år:

I d u n e n s a m „ kr. 5: I d u n s M o d e t . , f jorton dagsupp l . » 5: I d u n s M o d e t . , m å n a d s u p p l . » 3: Barn^arderoben » 3:

Fredagen den 5 mars 1897. 10:de årg. B y r å :

Klara södra kyrkog. 16, 1 tr. Ö p p e n kl . 10—5.

A l l m . telef. 6 1 4 7 . R iks fe le f . 1646 .

Redaktör och utgifvare:

FRITH lOF HELLBERG. Trä f fas säkrast kl . 2—3.

R e d a k t i o n s s e k r . : J. NordZing.

Utgifningstid: h v a r j e f r e d a g .

L ö s n u m m e r p r i s 15 öre flösnrr endast för komple t t e r ingar . )

A n n o n s p r i s : 35 ö re p r nonpare i l l e rad .

F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p la tser » 25 öre f ör hvar j e p å b ö r j a d t t iotal s ta fv . U t l ä n d s k a a n n o n s . 70 öre pr n o n p . - r a d .

Emily Nonnen.

I fter den vackra sommaren hade hösten kommit med sina kalla stormar och tunga, tunga regndroppar. Blommorna hade böjt

kalkar, deras stänglar lutade mot jorden, och träden hade bytt ut sin gröna skrud mot en som äfven så bjödo i solskenet och i och trädgården en fager syn.

Ja, jag tjustes af denna fäg­ring, när jag en oktoberefter­middag 1896 vandrade ut till Jjiseberg, och mitt öga sökte girigt fasthålla det i solnedgån­gen så vackra landskapet, då min blick fängslades af ett li­tet feslott. Uppe på ett af ber­gen låg ett lusthus, mot hvars många fönsterrutor aftonsolen återkastade sin strålglans med en styrka, så att det såg ut, som om det lilla huset stått i brand.

Jag skulle velat dröja där­ute, tills elden slocknade, men där låg det gamla huset, målet för min vandring, och snart befann jag mig i ett vackert förmak och mellan två älsk­värda gamla systrar.

Äfven här var höst, men också en höst i färger, och me­dan min blick vandrade från porträttet af den fagra ungmön (måladt af den syster, hvars bild i dag pryder Idun) till den 88-åriga gumman bredvid mig, önskade jag att, när lifvets höst kommer till litet hvar af oss, den må komma så som den komm.ii i detta hem.

Från ungmöns vackra porträtt gick min blick till de andra taflorna på väggarna, de flesta af samma hand, och medan jag beundrade dem, fick jag se den

skiftade i rödt, gult och brunt, men skymningen, när solen sjönk, parken

snart åttiofemåriga konstnärinnans sista arbete. Det var ett litet kort, på hvilket hon i de finaste färger återgifvit ett par i oktoberdagen ut­slagna nyponblommor. En förtjusande liten kvist med blommor, knop­par, mogna frukter och gulnade blad. Det var en blommas historia och jag behöll den framför mig, medan jag lyssnade till den gamla damens berättelse.

Deras historia går ända bort till århundradets början, till Napoleons herravälde på konti­nenten. 1 sina samlingar för­vara de taflor, köpta under en italiensk resa 1803, då Napole­ons härar genomströfvade Eu­ropa och med sina bajonetter till- och afsatte konungar. Frök­narna Nonnens far, John Non­nen, var vid den tiden köpman i Hamburg och kunde endast genom tillmötesgående af en svensk sjöofficer med sin familj få återvända till sitt fädernes-

' land, England. Där, i London, föddes den

22 februari 1812 min och mina jämnårigas julfé, Emily Non­nen, och 7 år därefter, 1819, flyttade hon med föräldrar och fem syskon öfver till Sverige, där fadern samma år inköpte den ännu i döttrarnas ego va­rande egendomen J iseberg. Den låg då en half timmes väg från Göteborg, men har nu genom stadens utvidgning kommit i dess omedelbara närhet. Bland de nonnenska syskonen var den i svenska jordbrukets historia be­kante Edward Nonnen, en man, som med sin stora begåfning blef sitt nya fädernesland till rik välsignelse. Lika väl utru­stade som brodern voro ock systorna. Det var en sällspordt

66 IDUN 1897

Gläd d ig du u n g a lif, T y de t g å r I det n y a å r E m o t l j u s o c h k r a f t , E m o t s o l o c h v å r !

O c h o m i d r i f v a n E n v å r d r ö m d u s ä n k t , E n l ä n g t a n du t ä n k t , S o m du i b l o m V i l l h a å t e r s k ä n k t —

K a n s k e en v å r d a g S k a l l f r u k t b l o m m o r s s n ö Ö f v e r dig s t r ö D e n l y c k a du d r ö m t , O c h s o m e j k u n d e d ö .

Ellen Lundberg.

intelligent och konstnärligt begåfvad familj. Vid ankomsten hit, alltså vid sju års ålder, voro Emily Nonnens skolstudier afslutadc, men på den första grund, som genom dem blifvit lagd, b}rggde hon sedan med tillhjälp af för­äldrar, syskon och broderns lärare ett kunska­pens tempel. Genom fadern infördes hon i den engelska litteraturen, och af broderns lärare fick hon en inblick i naturvetenskaperna, me­dan hon tillsammans med sina systrar stude­rade språk och historia. Grammatik kom den tiden ej så mycket i fråga som nu. Det väckte de unga damernas förvåning, när Fiyxell ut-gaf sin svenska grammatik, att också moders­målet skulle studeras som andra språk. I sven­skan invigdes ej heller Emily Nonnen genom läxor om språkets genus, numerus och kasus, utan genom läsningen af Atterboms Lycksalig­hetens ö, hvilken hon fann så intressant, att hon studerade den med tillhjälp af ordboken. Hon var då 13 år gammal.

Hur sällsynta sådana böcker då voro i Gö­teborg, kan man ana, när man hör omtalas, att vid början af 1820-talet fanns ett tryckt exem­plar af Tegnérs Axel, hvilket ägdes af lands-höfdingen och gick i lån inom societeten.

Fröken Nonnens artistiska anlag förbisågos icke. Det var hennes afsikt att blifva målar­inna, och hon uppehöll sig därför i Köpen­hamn, där hon under ledning af prof. Rörbye målade bra porträtt i olja. På den »älskvärde Thorwaldsens» atelier ritades flitigt. Mellan­stunderna ägnades åt ett rätt intressant konst -närslif.

Hemkommen målade hon på beställning från Upsala ärkebiskop Wingårds porträtt och till-bragte sedan sommaren 1844 i Stockholm, där hon målade porträtt i akvarell, en då i Sverige nästan okänd genre. Hon fick äfven befallning att måla drottning Desideria, men hinder korn­mo emellan och porträttet blef cj utfördt.

Utom med andra intressanta personer, som hon träffade i hufvudstaden, umgicks hon ock med sin brors vänner, Jakob Bcrzelius och Anders Pietzius. Tillsammans med några be­kanta var hon detta år i tillfälle att se den gamle Carl Johans sista revy på Ladugårds­gärdet, och i Upsala, där hon ock denna gång någon tid vistades, sammanträffade hon med de danska studenterna vid deras första besök där.

Oafsedt längre och kortare uppehåll i de of­vannämnda städerna, har fröken Nonnen rest ganska mycket. Hon har flere gånger varit i Eugland, rest i Tyskland och Norge, men fram­förallt i Sverige, där hon både i stad och på land varit en efterlängtad gäst. Och fröken Nonnen reste med öppet sinne och vaken blick och samlade därför i sitt rena sinne skatter af ädel halt, hvilka hon sedan omsmälte och sofradc, för att som juvelsmycken skänka den ungdom, som växte upp omkring henne.

Några af denna ungdom samlade hon i sin ritskola, andra fingo af de utmärkta systrarna hela sin undervisning och framförallt en lifs-riktning åt det rätta målet.

Dock var det ej som lärarinna i egentlig mening Emily Nonnen skulle gifva sin insats Sveriges kultuiiif, det var som författarinna för barn och ungdom.

År 1855 utkom hennes första öfversättning från engelska till svenska och 1895 gjordes den sista från svenska till engelska. Dessa ar­

beten från det ena språket till det andra lika­som bidragen till svenska kalendrar och tid­skrifter äro så många och af så växlande in­nehåll att de ej här kunna uppräknas. Vi skola därför endast hålla oss till originalarbe­tena för de svenska barnen.

År 1859 hade fröken Nonnen skrifvit en fabel, »De båda skyarne», hvilken hon visade för redaktör S. A. Hedlund. På hans råd läm­nades den till bokhandlaren C. J. Arwidsson, som genast intog den i sin julkalender och sedan skickade författarinnan några planscher, hvar-om hon skref »De tvänne guldhjärtana eller Guds öga vakar» och »Lorenzo och Roshilda eller Marmorgruppen», båda utkomna 1859. Sedan följde I860 »Rubinringen eller Sannin­gen segrar», 1863 »Familjen på Örnaholm el­ler Lifcets skiften», 1864 »Granatkorset eller Ros och Lilja», 1865 »Flyktingarne eller Val­språket öfver dörren», 1866 »Taltrasten, tid­skrift för barn och ungdom» samt 1868 »Lif­vets skola eller Ädel säd och rika kärfvar»,. alla dessa utkomna på C. J. Arwidssons förlag.

Få böcker ha i vårt land af ung och gam­mal mottagits med sådan tacksamhet som dessa. Föräldrarne uttalade sin glädje öfver att de fått en litteratur, som så lugnt kunde lämnas åt barnen, och beklagade endast att författarin­nan vore hindrad att fortsätta.

Orsaken härtill var en sjuk syster, som hon uteslutande ägnade sin vård, och då denna 1866 afled, kornmo öfveransträngning samt resor och bestyr emellan. En berättelse, den ofvannämnda »Lifvets skola», skrifven under intryck från Eng­land, utkom, som vi nämnt, 186S, men sedan voro lifvets septemberdagar inne, de senare originalarbetena ha ej samma sommarprägel som de ofvannämnda. Lifvets praktiska bestyr togo ock konstnärinnans och författarinnans tid i anspråk. Skötandet af gården med dess bokföring, ett större hushåll, vidsträckt um­gänge och vården af en äldre syster upp­taga nu den åttiofemåriga Emily Nonnens tid; men att så mycket praktiskt arbete hvilar på den späda, älskvärda lilla kvinnans skuldror, anar ej den, som i höstkvällen sitter i för­makssoffan och lyssnar till henne.

Ett af fröken Nonnens äldsta minnen är den kanonad, som i London förkunnade segern vid Waterloo. Ofärden öfver århundradets hjälte för oss lätt in på betraktelser af förr och nu. Den vördnadsvärda värdinnans gedigna histori­ska bildning och rika världserfarenhet göra hennes omdöme lugnt och säkert. Den gamla och nya tidens förtjänster och fel vägas opar­tiskt mot hvarandra. Och den nya tiden med sin lätta samfärdsel, sina många möjligheter till arbetsförtjänst, sin folkbildning och filan­tropi får priset. Men fröken Nonnen är van att af erfarenheter draga slutsatser. Hon drö­jer hvarken vid den gamla goda tiden eller den oroliga nya, in i framtiden spanar hennes varma blick, frågande, om det nya släkte, som nu växer upp omkring oss, har kraft nog att gå framåt i utveckling.

För detta unga släkte är det väl nu knappast möjligt att skildra våra fröjder, då bland böc­kerna på julbordet fanns en bok af Emily Nonnen. Den lästes naturligtvis först af den lyckliga ägarinnan själf, som kanske med det lilla pekfingret följde rad efter rad och ovan, ofta med tårskymd blick, läste upp berättelsen.

När den boken var utläst, utbyttes den mot en af de andra, som någon af lekkamraterna fått, och så ändtligen, när berättelserna gått laget om, hamnade hvad som möjligen återstod af boken i en vrå af bokskåpet, medan inne­hållet, gömdt i vaxmjuka barnahjärtan, bar mer eller mindre rika frukter, hos några blef första väckelsen till evighetslif. Men var icke öfverallt välsignelsen så stor, på oss alla ver­kade den dock så godt, att bara åsynen af de gamla utnötta böckerna framkallar de ljusaste barndomsminnen. Dessa minnen fylla oss ännu, när våra hjässor börjat gråna, med den inner­ligaste tacksamhet mot författarinnan, som gaf oss dem, men också med den önskan, att dc barn, som växa upp kring oss, må få de djupa sanningar, som i dem innehållas, med på deras lefnadsväg, och därför äro vi nog dristiga att bedja den åldriga författarinnan att i sin lef-nads höst återgifva de unga sin sommars fagra blommor.

Denna vår önskan blir också snart uppfylld, i det att en förläggare, som länge sökt efter de i bokhandeln utgångna böckerna, anhållit om att få utgifva dem i ny upplaga.

Men, torde någon invända, i en tid då allt går med snälltågsfart, kan väl icke det, som skrefs för öfver 30 år sedan, ännu vara njut­bart?

Vi svara, att hvarje gång vi omläst dessa våra kära barnböcker, ha vi alltid funnit dem lärorika och tilltalande, oeh när vi berättat dem för våra berättelsehungriga småttingar, ha de suttit på sina pallar lika förtrollade som deras mödrar en gång sutto på sina.

Detta är ej underligt, ty sanningens sol speglas i dem, och den solen vet ej af någon aftonskymning, den kan och den skall, så länge ett människohjärta klappar, upplysa och upp­värma det.

Formen kan visserligen åldras, men i Ernily Nqnnens böcker är icke ens formen i sin hel­het gammal; och om den än på något ställe är det, så likna i alla fall dessa hennes be­rättelser den lilla paviljongen vi sågo på ber­get. Hennes eget kärleksfulla barnasinnes afton­sol skimrar igenom det hela.

Amanda Leffler.

K j ä r t e f r o . En berättelse ivéux skären,

J~tz Väddö, fagra ön i Ålands haf * Det stod, när jag var barn, ett kors på stranden, Och fram till korset smög sig grön en stig Emellan klipporna i sa?zden. Spår af en inskrift syntes ännu kvar, Men tvär trä't hade storm ooh böljor tagit. Se'n hafva sol och regn och tidens tand I ojämn kärnad mot .det dragit. Och nu står blott ett litet rös af sten, Där gröna stigen slutar uppå hällen. Men vågen sjtmger än sin gamla säng, Af vemod fylld, i sommarkvätlen. • Och korsets saga än bla?id bygdens folk Förtäljs, när glada vinterbrasan flammar. En enkel, flärdlös sägn om hjärtctro, Som frän all kärleks källa stammar.

1897 IDUN 67

Matts Olsson var en rask och glatt matros, Som fost från Grisslehamn till Aland förde Och mången gång, då hafvet fruset låg, Till Ekerö med häst och släde körde.

Mot storm och dimma ofta käckt han stridt, Och lika säkert ror som plog han skötte, Och dock en gång, när fyr ti ren han fyllt, På grund han med sin postbåt stötte.

Och sjön gick hög. Snart låg i valan graf För alltid båten gömd med last och manner, Hvad dolda grundet hette, hvar det lag, Blott Gttd, som bor i höjden, känner.

Men uppå klippans häll på öde strand Där mås ocli tärna kretsa öfver vågen, Matrosens hustru reste zipp ett kors Till ögontröst när sorgen tyngde hågen.

Det prydde hon med lilja och syren, På vintern hängde där en murgrönsrefva, Och under M. och O. hon rista lät: .'•I djitpet svunne, vi hos Herran lefva!»

Och mellan sten och klippor lade kon Af torf en stig, som fram till korset ledde, Och där hvar lördagsafton tyst hon bad. Och bönen hennes ande ro beredde.

Dit gick hon stilla efter veckans id. Så länge sommarns solsken log i skogen. Dit gick hoit ock i höstens mulna tid, Då stormen liven och slagan ljöd på loge?z.

Och åldern strödde snö i hennes har, Och sktimi vardt ögat, blek och vissnad kinden, Och gängen mera svag för hvarje år — Till stranden gick hon än i sommarvinden.

Och så en julikväll man Jiennc jann Med händren knäppta hop ttti sitt sköte. Kring hennes mu7z ett fridfullt löje låg; Hon ilat glad till sin Mattias'' möte.

* Nu borta korset är för längesen, Men stigen grönskar än bland gråa hällar, Och vågen sjunger än sin gamla sång, Af vemod fylld i vårens ljusa kvällar.

Och ännu bor i Norden hjärtetro, Som varar än, när kinden mer ej glöder, SOJU varar än, när puls arbetar matt Och ålderns dimma ögats %lans föröder.

a. NI. / * - ' , '

Kvinnorna på utställningen. i.

Vintern, m e d s ina m u n t r a s lädpart ier o c h sina l y s a n d e o c h g l a d a , stora o c h s m å

baler , är snart ett m i n n e b l o t t ! D e n lärk-j u b l a n d e v å r e n är r e d a n här , o c h i n o m kor t står d e n här l iga s o m m a r e n o c h v i n k a r m e d sin b l o m s t e r s m y c k a d e spira oss alla u t att n j u t a d e l j u f v a f r ö j d e r , h o n äger at t b j u d a u n d e r sitt kor ta r e g e m e n t e .

U n d e r v a n l i g a f ö rhå l landen b r u k a vä l I d u n s ärade läsar innor v i d d e n n a t id på v å r e n d r ö m ­m a o m l i fvet v i d b a d o r t e r n a , o m d e t n e r v ­st i l lande l u g n e t på de t fr idful la s o m m a r ­n ö j e t , o m härl iga s k o g s p r o m e n a d e r i g ranarnas h ä l s o b r i n g a n d e do f t o c h o m en lust ig seglats p å de y r a n d e b ö l j o r n a s s v a n -h v i t a k a m m a r . Nå , allt de t där leker n o g i h å g e n ä fven n u o c h m å s t e på ett eller annat sätt b l i fva en verk l ighet , t y s o m m a ­ren , ehuru kor t , m å s t e f ramför allt b rukas så, att m a n h ä m t a r kra f t o c h s tyrka för v in terns l å n g a o c h m e r fa t iganta m å n a d e r . M e n här har k o m m i t en n y , b r i n n a n d e läng­t a n ö fver eder , ärade läsar innor , e n läng­t a n , s o m m å s t e t i l l fredsstäl las , o m n i i cke sko la anse he la s o m m a r e n 1 8 9 7 ful lstän­d ig t f ör fe lad , — de t är att få skåda , att få vara m e d i det b r u s a n d e l i fvet p å d e n stora n o r d i s k a uts tä l ln ingen i S t o c k h o l m .

O c h därför , tänker j a g , l j u d e r s a m m a

l ösen i I d u n s v i d a läsekrets i alla l anda -m ä r e n : »Ti l l u t s tä l ln ingen ! — Ti l l utställ ­n i n g e n !»

O c h ni inf inna eder n o g . l?ör ö fr igt , h v a d b le fve de t vä l m e d he la den s torartade u t ­s tä l ln ingen , o m d a m e r n a i cke skulle k o m m a , o m n i ö fver läte a l l t s a m m a n s åt oss » o t ä c k a k a r l a r » ? Ja , m i n a d a m e r , de t är ni s o m skola g i f va g l a n s , lif o c h d e n rätta f ä rgen åt de t s tora nat ione l la f ö re tage t . D e t är ert v a r m a intresse , er s m i t t a n d e entus iasm, ert bi fal l , s o m i i cke o b e t y d l i g m å n sko la b e r e d a uts tä l ln ingens f r a m g å n g , o c h s lut l igen är det ni , s o m skola g i f va hela utstä l ln ings l i fvet därute p å uts tä l ln ings fä l te t d e n n o b l a t o n o c h g l a d a endräkt , s o m b ö r k ä n n e t e c k n a e n f o lkens stora f reds fes t .

Ni ha fva r e d a n u n d e r m å n a d e r i t idn in­g a r n a läst not iser o c h uppsatser o m d e n b l i f v a n d e uts tä l ln ingen , m e n dessa haf­v a vari t hål lna i s tora o c h a l l m ä n n a d r a g o c h h a f v a hitti l ls haft f ö g a af intresse spec ie l t för d a m v ä r l d e n . D o c k , m å i n g e n tro att u ts tä l ln ingen enbar t blir e n expo ­s it ion af m ä n n e n s arbeten , af s tor industr i ­ens alster , af de stora uppf inningarnas un­derverk , — n e j , här är o c k s å k v i n n a n , d e n prakt iska , h ä n d i g a o c h h u s m o d e r l i g a kv in ­n a n representerad p å e n m ä n g d o l ika ar­bets fä l t , o c h v iss t är att h v a d h o n här k o m ­m e r att prestera i cke k o m m e r att stå i s k u g g a n o c h t i l ldraga s ig d e n m i n s t a u p p ­m ä r k s a m h e t e n eller v i n n a d e n m i n s t a äran.

D e n f ö r te ckn ing , s o m i detta ö g o n b l i c k lig­ger f ramför oss , visar hv i lken stor o c h ly ­sande utstä l ln ing e n s a m t af h u s s l ö j d s a r b e t e n v i k o m m a att få , o c h här stå k v i n n o r n a i en f ö rkro s s an d e m a j o r i t e t g e n t e m o t m ä n n e n . S t o c k h o l m s s tad och län b l i fva talr ikast representerade , m e n ä fven från r ikets ö f r iga län äro de kv inn l iga utstäl larne ö f v e r v ä g a n -de . S a m m a förhå l lande är de t m e d N o r g e o c h F i n l a n d . K v i n n l i g a utstäl lare f inna vi för ö f r igt p å m å n g a a n d r a o m r å d e n , i n o m kons t indust r i en , i n o m hyg ien , i n o m u n d e r ­v i s n i n g e n , i n o m hä l sovården , i fiskeriutställ-n i n g e n och e j m i n s t natur l ig tv is de s k ö n a k o n s t e r n a s o m r å d e . V i se så ledes , att d e n n o r d i s k a k v i n n a n s stora in lägg i t i dehvar fve t s f r a m å t s k r i d a n d e är a f sed t att k o m m a till s in ful la rätt v i d uts tä l ln ingen , o c h de segrar, de k v i n n l i g a utstä l larne helt v i s s t k o m m a att v i n n a , b ö r a i cke m i n s t b i d r a g a till att l o c k a m å n g t u s e n d e s y m p a t i s e r a n d e m e d s y s t r a r för att b e u n d r a h e m m e n s flit o c h d e n k ä c k a inte l l igensens uts lag j u s t p å h e m m e t s o m r å d e .

När allt en g å n g i n n a n kor t blir o r d n a d t o c h upps tä ld t , när allt har fått sin rätta f o r m o c h står i sitt fulla l jus , skall j a g , m e d redakt i onens o c h de ärade läsarinnor­nas t i l ls tånd, b e d j a att i kor ta d r a g få ski ldra d e n kv inn l iga utstä l ln ingen . D e n blir sanner l igen i cke de t m i n s t intressanta . D e stora rass lande mask inerna , de n y a snill­r ika upp f inn ingarna o c h s tor industr iens alla m ä s t e r s t y c k e n v ä c k a vår b e u n d r a n o c h för ­t j u s n i n g , m e n vi s tanna ä fven i stil la be­g r u n d a n f ramför det lilla verket , u t t ä n k t o c h utarbetadt i h e m m e t s fr ida h ä g n , — kan­ske v i d a f t o n l a m p a n s sken , o c h hvart i l l i d é n f ö d t s i en b l id k v i n n o s j ä l .

S o m s a g d t , j a g h o p p a s få å t e r k o m m a till detta .

N u några o r d o m utstäl lningen i dess hel­h e t . D e n lo fvar att , en g å n g färd ig , b l i fva af s torartad v e r k a n . S jä l fva p latsen är j u h ä n f ö r a n d e därute p å D j u r g å r d e n , m e d d e g r ö n s k a n d e bergku l larne till b a k ­

g r u n d , o m g i f v e n af d e n fagra B r u n n s ­v ikens sakta s m e k a n d e vågor och i väster o c h söder af Sa l t s j öns fr iska bö l j o r . M a n k a n lätt t ä n k a sig, hv i lken här l ig anb l i ck det hela skall e r b j u d a , när allt står i sin ful la g lans , när s o m m a r e n k lädt t räd och m a r k i sin skrud o c h när so l skenet dansar lust igt ö fver u ts tä l ln ingss tadens h u n d r a t a l s kupo l e r o c h me l lan dess s m å måler i ska k io ­sker . O c h så fo lkl i fvet därute , en oa fbru-ten s t röm, en g e m y t l i g t rängse l i all s ä m j a , ett p r a t a n d e o c h skratt u t a n all ände , ett s t o j , m e n ett s o m v i t tnar b lot t o m inre g l ä d j e . D e t blir en fo lk fest i o rdets vackras te be ­märke lse ! E n fest , till hv i lken n o r d e n s f o lk samlas i f r id o c h g l ä d j e , o ch till h v i l k e n d e i n b j u d i t f räml ingar från söder , öster o c h väster att bev i t tna f redens o c h arbetets vä ls igne lser . D e m å n g a o l ika språken o c h d ia lekterna b l a n d a s o m h v a r a n d r a , o c h g l ä d j e n lyser ur allas 'bl ickar. Mus ikens s m e k a n d e toner l j u d a från alla håll o c h sätta n y t t lif i de t tröt ­taste s inne o c h på d e m å n g a b e k v ä m a o c h l o c k a n d e res tauranterna har m a n tillfälle att t i l l godose s ina l ekaml iga behof . O c h dagen flyger f r a m , d e n vackra , svala a f t onen k o m ­m e r o c h n y a n ö j e n v inka . D å beger m a n sig u p p m e d h i ssen till j ä t t e k u p o l e n på Industr iha l l en för att skåda en utsikt , s o m rätt få h u f v u d s t ä d e r äger att b j u d a , en uts ikt ö fver s tad , b l ä n k a n d e s jöar , g r ö n s k a n d e kul ­lar o c h a l l v a r s a m m a m ö r k a skogar i a f ton-r o d n a d e n s g l a n s . Eller o ckså b e g e r m a n sig u p p till Skansen , där hundrata l s m i n n e n från fädrens t id o c h g a m m a l t n o r d i s k t a l lmoge -lif m ö t a oss hvar t v i b l i cka , och där v i alltid k ä n n a oss v a r m a o m hjärtat . Så h a v i de t » G a m l a S t o c k h o l m » , s o m l igger så stolt o c h al lvarl igt därnere v i d B r u n n s v i k e n s s trand och antag l igen k o m m e r att få sin rätta s t ä m n i n g j u s t i a f t o n s k y m n i n g . D e n sto l ta V a s a b o r g e n skådar l iksom f ö r v å n a d n e d » p å n y a t iders b a r n » o c h t y c k e s l i k s o m s ä g a : » K o m m e n , I al le , in g e n o m m i n a t r å n g a portar , v a n d r e n g e n o m d e n g a m l a s tadens k r o k i g a ga tor o c h sen, hur edra fä­der h a d e det . D e voro n ö j d a m e d l itet , — I v i l j en h a f v a breda a v e n y e r o c h h ö g a pa­lats !» » G a m l a S t o c k h o l m » är sanner l igen b l a n d de t intressantaste på uts tä l ln ingen .

Så har snart en d a g förf lutit p å utställ­n i n g e n och m a n längtar b l o t t efter den näs ta o c h åter d e n nästa , t y skall m a n väl o c h n å g o r l u n d a grund l i g t se allt, b ö r m a n allra m i n s t h a f v a åtta d a g a r p å s ig . D e t finns väl k n a p p a s t n å g o n af I d u n s ärade läsarin­nor , s o m ej fast bes lut i t att b e s ö k a Stock­h o l m i s o m m a r , m e n v å r t råd så g o d t först s o m sist är att i cke t a g a till t i d e n allt för kort . S e d a n bl ir hv i lan så m y c k e t l ju fvare , skogs ­p r o m e n a d e r n a så m y c k e t m e r s tärkande o c h s innet så m y c k e t friskare o c h g ladare , när ni b lo t t först varit — till utställningen!

Adolf H e I lander.

*

"Lyran under s y b o r d e t " En minnesbild på åttioårsdagen af Anna

Maria Lenngrens död. För Idun af Gerda Meyerson.

»Ju mindre hon sökte äran, ju mera vann hon den.»

et var d e n 8 m a r s 1 8 1 7 s o m h o n g i c k bor t , h o n , hvars snil lr ika d ikter

ä n n u 8 0 år efter h e n n e s d ö d läsas o c h b e ­u n d r a s i cke endast af de b i l d a d e samhäl ls -

68 S D U N 1897

k lasserna , u t a n i de m e s t ski lda kretsar i vår t l and . H v e m k ä n n e r i cke dessa sånger , i hv i lka al lvaret så älskl igt g ö m m e s u n d e r s k ä m t e t , dessa mäster l iga sk i ldr ingar ur hvardags l i f ve t , dessa r ö r a n d e fina idy l ler , d e n n a b l i x t rande , m e n aldrig e laka kv i ck ­het . H ö g o c h låg, u n g o c h g a m m a l n ju ter o c h lär ä n n u af fru L e n n g r e n s d ikter . D e n k lärsynthet , h v a r m e d h o n u p p f a t t a d e m ä n ­n i skornas fel o c h svagheter , o c h de t enkla , natur l iga sätt , h v a r p å h o n f ö r s tod att å skåd l i ggöra o c h bestraf fa dessa fel , s o m g j o r d e h e n n e s s k a l d e s t y c k e n så o m t y c k t a af h e n n e s samt id , för läna d e m ä n n u s a m m a b e h a g . O c h h o n , s o m i l i fs t iden så f ö g a e f tersträ fvade r y k t b a r h e t , att h o n , fas tän S v e n s k a a k a d e m i e n u p p m a n a d e h e n n e där­till , e j vi l le of fentl igt f r a m t r ä d a s o m för­fat tar inna , u t a n » g ö m d e sin lyra u n d e r sitt s y b o r d » o c h k ä n d e sin s törsta v ä r d i g h e t i »äran af att vara k v i n n a » , h o n har d o c k , trots sin b l y g s a m h e t , v u n n i t ett o d ö d l i g t n a m n g e n o m sitt snille o c h sin v i t tra ta lang .

D å A n n a Mar ia M a l m s t e d t v id u n g a år i de t tor f t iga , m e n g l a d a och fint b i l d a d e h e m m e t i Upsa la b ö r j a d e skr i fva vers o c h ö fversät ta , v a r det helt v i ss t i cke m e d t a n k e p å att v i n n a b e r ö m m e l s e , u t a n för att skaffa s ig en vä lbehöf l ig i n k o m s t . D å h y l l a d e h o n he l t a n d r a åsikter än d e m h o n o m k r i n g 2 0 år senare ut ta lade i » N å g r a o r d till min kära dot ter , o m j a g h a d e n å g o n » . E h u r u h o n n o g b å d e g e n o m de t m y c k n a k lander , s o m k o m m i t en a n n a n för fat tar inna , fru N o r d e n f l y c h t , till de l , o c h g e n o m e g e n er­fa renhet r e d a n d å v iss te , att » e n lärd i s t u b b satirens u d d e j u n d a n s l i p p e r » , t r o t ­s a d e h o n m e d u n g d o m l i g o f ö r skräckhet d e m , s o m a n s å g o , att h o n g e n o m att ä g n a sig åt l iterärt arbete b e g i c k ett f ruktans -v ä r d t b ro t t m o t k o n v e n a n s och kv inn l ighet .

B r a hårdt f a n n h o n d e t att i n o m sig k ä n n a ska ldegå fvan v ä x a o c h e j k u n n a fö l ja s in kal le lse , u t a n att b l i fva k l a n d r a d o c h b e l e d d . I » T e k o n s e l j e n » ga f h o n sin b i t ­terhet ö fver de d u m m a f ö r d o m a r n a luft , p å s a m m a g å n g s o m h o n skarpt g i ss lade skval -l e rakt igheten o c h t a d e l s j u k a n . E n äldre d a m talar där o m t idens u n g a f l ickor m e d f ö l j a n d e o r d :

Så får hon smak för vitterleken, Vips skall hon sta och göra rim, Det bär nog märket uppå steken, När såsen är så seg som lim. Det kan en sten till ondska reta Och ännu mera folk förtreta Att man ej något bättre vet. Nog tror jag det går an att skryta, Men lägg man versen i en gryta, Få se om soppan då blir fet !

Nej , annat slag, när jag var flicka, Jag minns jag hade göra nog Med spinna, väfva, sy och sticka, Men tvi — som än i penna tog! Gud fröjde salig man mins anda, Han trodde annars allehanda Och ganska sällan var han glad, För sällskap han mig gärna gömde, Men fick jag bref, han mig berömde, Ty jag förstod ej någon rad.

I s ina bre f på vers till sin v ä n , korpora l S c h m i t t e r l ö w , bek lagar sig d e n u n g a för ­fa t tar innan o f ta ö fver det og i l lande , s o m ä f v e n från h e n n e s j ä m n å r i g a k o m h e n n e till del . H o n ski ldrar , h u r u de s tänd ig t , när h o n s tuderar o c h skr i fver , k o m m a o c h störa h e n n e m e d sitt innehål ls lösa p l a d d e r , huru d e f ö rebrå h e n n e , att » h o n e j sin hat t på m o d e t b ö j e r » , o c h e j förstå hur h o n » s å s t ä n d i g t skr i fva g i t t e r » . » N i k a n en s juk ­d o m få , o m ni så s i t t e r » , varna d e h e n n e ,

helt f örskräckta ö fver h e n n e s ihärd iga ar­b e t e m e d p e n n a n .

M e n förb i t t r ingen ö fver v ä n i n n o r n a s klan­der t y c k t e s än m e r ha s tyrkt hennes m o d ; h o n sade s ig » l i fvas af d e n kraf t , s o m skal­dens käns la n j u t e r » , o c h t i l l fä l l ighetsdikter o c h ö fversät tn ingar u t g i n g o flitigt från hen ­n e s » f a b r i k » , s o m h o n själ f u t t r y c k t e s ig . H o n , s o m s e d e r m e r a v a r n a d e sitt k ö n m o t för m y c k e n l ä r d o m , h jä lp te o f ta s in far att rätta s tudenternas la t inska skr i fn ingar o c h g j o r d e flere u t m ä r k t a ö fversät tn ingar från lat inet .

E m e l l a n å t tv i f lade h o n d o c k p å s in kal ­lelse o c h k l a g a d e för S c h m i t t e r l ö w ö fver b r i s t a n d e f ö r m å g a att rätt v ä l u t t r y c k a sina tankar . O f tas t v a r de t p å köne ts s v a g h e t h o n skö t s k u l d e n för s k a l d e g u d e n s o n å d . Så skref h o n en g å n g :

»Och då med tankens lopp jag gjort mig långt besvär,

I mina vittra vers jag allra magrast är. Jag af så trotsig drift den tanken billigt fattar, Att offer af mitt kön Apollo föga skattar, s

o c h en a n n a n g å n g : -

»Ni vet hvad svaghets lott, som jämt hör könet till,

Ej hjärnan alltid kan hvad hjärtat gärna vill.»

I företalet till s å n g s t y c k e t » L u c i l e » , s o m m a n g i fv i t h e n n e de t h e d r a n d e u p p d r a g e t att f rån f r a n s k a n ö fversät ta f ör s v e n s k a teatern , skref A n n a Mar ia M a l m s t e d t he l t m o d i g t : » J a g v e t att j a g m e d skäl b ö r v ä n t a m i g de obi l l igaste o m d ö m e n af d e m , s o m bestr ida f runt imren all rätt att de l taga i v i t t ra ö fn ingar . M e n j a g h o p p a s ti l l ika, at t i en Gusta f d e n t r e d j e s u p p l y s t a t ide -hvar f skall d e n n a f ö r d o m ej m i n d r e än m å n g a andra , s o m f jättra våra b e g r e p p , l y c k l i g e n f å sin b a n e o c h ä fven f runt imren v i n n a m e r a u t r y m m e för s jä lens f ö r m ö g e n ­heter ä n m a n hittil ls ve lat u n n a d e m . »

D e s s a h e n n e s f ö r h o p p n i n g a r g i n g o o ckså i fu l lbordan . — Gusta f d e n t red jes t ide -hvarf skat tade s ig l y ck l i g t att v id s idan af s ina f rämsta m a n l i g a ska lder n ä m n a den k v i n n a , hvars d i k t n i n g n å d d e sin ful laste m o g n a d o c h sitt h ö g s t a m ä s t e r s k a p j u s t s e d a n h o n , t rö t t p å de t y r k e h o n va l t , e m e d a n det syntes h e n n e » b e d r ä g l i g t » , för­k larat sig v i l j a » g å till sin natur o c h kö ­nets gräns t i l lbaka» o c h e n d a s t »behå l la några r im till v ä n n e r s n ö j e k v a r » .

N a m n e t A n n a Mar ia M a l m s t e d t , s o m på 1 7 7 0 - t a l e t var i t de m o t f runt imrens v i t tra arbete a f v o g t s innade en nage l i ö g a t , s y n ­tes efter 1 7 8 0 e j mer . D e n k ä c k a U p -salafl ickan h a d e u p p h ö r t

»att öka utan tal de arma snillens skara, som mödsamt nöta ut båd' anda, lif och själ, blott för den ringa lön att hetas rimma väl.»

Från Parnassens h ö j d s ty rde h o n in i äktenskapets h a m n o c h t o g s o m fru L e n n -gren i tu m e d det hus l iga l i fvets prosa . I s ina pl ikter s o m m a k a o c h h u s m o d e r f a n n h o n n u sin bästa g läd j e . D e lärda b ö c ­kerna g ö m d e s u n d a n , o c h det var ej längre v id skrif b o r d e t , utan v id kökssp ise ln eller vä fs to len s a m t ö f v e r v a k a n d e p igornas ar­bete , s o m h o n t i l lbragte sin m e s t a t id . H e n n e s h e m i S t o c k h o l m var b e r ö m d t för d e n o r d n i n g o c h t re fnad , s o m r å d d e där . Själ f var fru L e n n g r e n ett m ö n s t e r af h u s ­l ig flit o ch kv inn l ig b l y g s a m h e t o c h k ä n d e s ig l y ck l ig ö fver ä t t e j längre f ör f ö r t jän ­stens skul l b e h ö f v a ä g n a sig åt l itterärt arbete .

Skref vers g j o r d e h o n l ikväl då o c h då , i b ö r j a n af sitt äktenskap h ö g s t sällan, se­

d a n oftare, d o c k aldrig i a fs ikt att f r a m ­träda s o m för fat tar inna. I n g e n v isste rätt , när h o n skref. D e t h ä n d e att h o n m i d t u n d e r hushå l l sbes tyren i h u f v u d e t d i k t a d e verser o c h på e n l ed ig s t u n d mel lan syss ­l orna hast ig t u p p t e c k n a d e d e m . D e n för ­sta, s o m fick höra h v a d h o n skri fvit , v a r alltid hennes m a n . S e d a n k u n d e det h ä n d a att h o n på hans u p p m a n i n g läste de t n y a p o e m e t h ö g t f ör en l iten krets af i n t i m a vänner , s o m samlats k r i n g t e b o r d e t i h e n ­nes hemtre f l iga sa long . M e n dessa v ä n n e r v o r o i n g a van l iga d ö d l i g a , de flesta af d e m voro f r a m s t å e n d e skalder o c h för fat tare , o c h det var m e d k l a p p a n d e h jär ta o c h b l y g ­he tens r o d n a d på k i n d e n , s o m fru L e n n ­g r e n f ö r e d r o g sina dikter f ör sådana herrar s o m Ke l lgren , L e o p o l d , R o s e n s t e i n , K r a u s , L e h n b e r g o c h F r a n z é n .

A t t v i n n a b e r ö m af d e n n a krets b e t y d d e sanner l igen i cke l itet o c h ersatte säkert all offentlig u tmärke l se . O c h när fru L e n n ­grens d ikter sedan u n d e r årens l o p p ano ­n y m t t r y c k t e s i » S t o c k h o l m s - P o s t e n » , hvars ene redaktör h e n n e s m a n var , b l e fvo de — s m i c k r a n d e n o g — t a g n a för att vara skr i fna af Ke l l g ren .

O m s i d e r u p p t ä c k t e s l ikväl , att dessa enkla , m e n säl lsynt fina idy l ler o c h dessa k v i c k a satirer o c h e p i g r a m , s o m he la l andet b e u n d r a d e , h ä r s t a m m a d e från en k v i n n a s p e n n a . O c h alltför l ä n g e d r ö j d e det i cke , förr än de t b le f a l lmänt k ä n d t , h v e m s d e n p e n n a n var , ehuru för fa t tar innans n a m n aldrig of fentl igt n ä m n d e s .

P å 1790- ta le t s t o d fru L e n n g r e n på h ö j ­d e n af sin u t v e c k l i n g . D å skref h o n sina f ö r n ä m s t a d ikter , satirer s å d a n a s o m » P o r ­t r ä t t e r n a » , » F r ö k e n J u l i a n a » , » M i n salig m a n » , » T o a l e t t e n » , o c h idyl ler sådana s o m » D e n g l a d a f e s t e n » , » P o j k a r n a » , » G u m ­m a n » , » B u k e t t e n » , » E k l o g » m . fl.

Sällan h a f v a några sånger så has t ig t b l i fv i t k ä n d a o c h ä l skade s o m fru L e n n ­g r e n s . M a n ö m s o m l o g o c h ö m s o m grät åt de b i lder ur l i fvet h o n så sant o c h na­turl igt m å l a d e , m a n läste h e n n e s verser , tills m a n k u n d e d e m utanti l l , o ch det var j u s t de t m ä r k v ä r d i g a m e d d e m , att d e v o r o så enkla , att de g e n a s t f a s t n a d e i m i n n e t .

Men m e d a n h e n n e s dikter v o r o p å allas läppar , l e fde h o n själ f i anspråks lös till­b a k a d r a g e n h e t o c h f a n n sitt b e h a g i att så m y c k e t s o m m ö j l i g t dö l j a ska ld innan b a k o m h u s m o d e r n .

I c k e ens när G y l l e n b o r g på S v e n s k a aka­d e m i e n s h ö g t i d s d a g 1 7 9 7 ä g n a d e » d e n b l y g ­s a m m a näkterga len i t rädens s k u g g a » en hy l ln ingssång , ö fvergaf h o n sin a n o n y m i t e t .

»Det är ett straff att 1)1 i berömd, när på sitt lof man ej kan svara»

skref h o n m e d a n l e d n i n g af d e n n a h y l l n i n g i d ik ten » D r ö m » , där h o n g ö r en s k ä m t ­s a m j ä m f ö r e l s e m e l l a n sig s jäl f o c h fru Norden f ly cht . O c h i » N å g r a o r d till m i n kära d o t t e r » f ö rk larade h o n , k a u s k e i cke u t a n själ f i roni , att »v i t terheten h o s vår t k ö n b ö r höra b lo t t till våra n i p p e r » . I d e n n a d ikt p å m i n n e r h o n f ö g a o m d e n u n g a för fat tar inna , s o m skref » T e k o n s e l j e n » o c h de t d jär fva f ö rordet till » L u c i l e » , ifall el jes s o m l i g a af dessa » o r d » till Bett i äro all­var l igt m e n a d e o c h e j e n ind i rekt satir öf­ver j u s t d e läror, s o m där pred ikas , T y n o g låter de t under l i g t att höra h e n n e , s o m e n g å n g y r k a d e på att k v i n n o r n a skul le » v i n n a m e r a u t r y m m e för s jä lens f ö r m ö ­g e n h e t e r » , g i f v a s å d a n a råd s o m :

1897 I D U N 69 »Med läsning öd ej tiden bort, Vårt kön så föga det behöfver! Och skall du läsa, gör det kort, Att såsen ej må fräsa öfver!»

V i förstå h e n n e bättre , då h o n s ä g e r :

>Ett odladt vett, en upplyst själ, Hvad, kunna böcker väl det skänka? Mitt barn, studera världen väl, Den ger dig ämnen nog att tänka!»

A n s p r å k s l ö s h e t e n , g o d h e t e n o c h det fina vet te t f ramhö l l fru L e n n g r e n i fr igt s o m sitt k ö n s bäs ta p r y d n a d e r . F å f ä n g a n , b ö r d s -o c h p e n n i n g d r y g h e t e n , skva l l e r s jukan o c h s v a g h e t e n att p å g a m l a dagar vilja, s y n a s u n g voro fe l , m o t hv i lka h o n g å n g p å g å n g löss läppte sin skarpaste satir. H u r r ö r a n d e har h o n i cke beskr i fv i t d e n ärbara, f r o m m a » G u m m a n » , s o m i cke b l y g s ö fver s ina gråa hår , m e n hur f ö r l ö j l i g a n d e ski ldrar h o n i cke d e n g a m l a koket tens » T o a l e t t » för att till sist m e d ö m k a n u t b r i s t a : »F j o l l a , h v a d d u ha f t b e s v ä r att af ve t t i g t f o lk beskrat ­tas !» H u r älskl igt b e s j u n g e r h o n i cke b a r n d o m e n s l y c k a i » D e s m å p å l a n d e t » , o c h hvi lket lifligt m i n n e v ä c k e r h o n e j i » P o j k a r n a » af » d e n l j u f v a t iden , då oskul ­d e n o c h f r iden tätt f ö l j d e v å r a s p å r » .

V a r n a n d e h ö j e r h o n i » Å l d e r d o m s t r ö s t e n » sin röst m o t allt f ö r stor s v a g h e t o c h efter­g i f t m o t b a r n e n .

»Smickra pojken, blinda mor, j.t hans själfsvåld bifall nicka, Böj dig, spänn igen hans skor, Stoppa nämnarn i hans ficka, Vänta — pojken blir väl stor!»

O c h då k a n de t h ä n d a a t t : »Junkern vandrar lastens stråt, Skryter af att 'lura gumman'.»

F a m i l j e l y c k a n o c h d e n enkla gäst fr iheten få en v a c k e r l o f sång i » D e n g l a d a f e s t e n » , m e d a n f jäsket , kryper ie t o c h matö fver f l öde t få s ina vä l f ö r t jänta s längar i » G r e f v i n n a n s b e s ö k » .

Själ f g o d o c h b a r m h ä r t i g , lär fru L e n n ­gren oss i » D e n lilla t iggar f l i ckan» att » e n s lant mät tar m e r än läxor ur k a t ' k e s e n » , o c h d e n g i r ige p å m i n n e r h o n :

»Vet att till allt det mynt du spar, När se'n du far den sista färden, Du lämnar ändå nyckeln kvar!»

H o n har o ckså skrifvit flere re l ig iösa dik­ter , i hv i lka h o n v a r m t prisar d e n H ö g s t e s g o d h e t o c h kär lek . H e n n e s rel igiositet var af de t s lag, s o m m e r a k ä n d e s än v i s a d e s . Sina m å n g a b a r m h ä r t i g h e t s g ä r n i n g a r utöf -v a d e h o n allt id i t ys the t . H v a d h o n för e g e n del m e s t e f tersträ fvade var att s o m käl lan i h e n n e s d ikt m e d s a m m a n a m n :

»Sina likar bistånd skänka, lefva glömd och göra godt.»

M e n » j u m i n d r e h o n sökte äran, j u m e r a v a n n h o n d e n » . S v e n s k a a k a d e m i e n u p p ­m a n a d e h e n n e att s a m l a o c h u tg i fva s ina dikter , s e d a n h o n f ö rut m o t s a t t sig ett för ­s lag att de t ta s a m f u n d s s tadgar skulle än­dras , p å de t att h o n skul le k u n n a invä l jas där. M e d s in v a n l i g a b l y g s a m h e t l o f v a d e h o n att t ä n k a p å u t g i f v a n d e t af d ikterna , m e n h e n n e s ö n s k a n var att , så l ä n g e h o n l e fde , få vara o b e m ä r k t .

Svåra sorger , s o m d r a b b a d e h e n n e , j ä m t e e n obo t l i g s j u k d o m , f ör hv i lken m a n för -g ä f v e s opererade h e n n e , f ö r s v a g a d e för d e sista 16 , 17 åren såväl h e n n e s k r o p p s l i g a krafter s o m h e n n e s snil les skaparkraf t . A l l t m e r a sällan s t rängade h o n s in lyra , m e n m i l d o c h t å l m o d i g bar h o n s o r g e n så vä l s o m s j u k d o m e n , u t a n att k laga . I sitt h e m var h o n f o r t farande s a m m a u t m ä r k t a

h u s m o d e r , s a m m a ö m m a m a k a o c h älsk­v ä r d a v ä r d i n n a , o c h i d e enstaka dikter , s o m h o n u n d e r dessa p r ö f n i n g e n s år skref, v i s a d e h o n sig a l l t j ämt äga h v a d h o n j u s t u n d e r d e n n a t id i sin » I n v o k a t i o n » b ö n f ö l l s k a l d e g u d e n att skän ka h e n n e , n ä m l i g e n : » t o n e n , egent l ig för k o j a o c h s l o t t » . D å d ö d e n s lut l igen be f r iade h e n n e från de p lå­g o r h o n m e d sä l l spord s jä l ss tyrka bur i t , m ö t t e h o n den utan f ruktan . » J a g är i cke rädd för d ö d e n , t y j a g är i cke r ä d d för G u d » — sade h o n .

D e h e d e r s b e t y g e l s e r f ru L e n n g r e n i l i fs-t iden helst u n d v e k , ä g n a d e s m e d s a k n a d åt h e n n e s m i n n e . S v e n s k a a k a d e m i e n lät till sin h ö g t i d s d a g 1 7 9 0 ( ? ) präg la en m i n n e s ­p e n n i n g m e d hennes b i ld , o c h F r a n z é n u p p ­läste v id s a m m a tillfälle ett v a r m h j ä r t a d t , o m b e u n d r a n för såväl k v i n n a n s o m för ­fa t tar innan v i t t n a n d e minnes ta l .

» I tänkesät t o c h h a n d l i n g l iksom i poes i o c h vä l ta l ighet» — y t t r a d e h a n där — »ä l skade h o n ej de t , s o m bröstar sig. H o n f a n n n å g o t k o m i s k t i s jä l fva h ö g h e t e n , d å d e n f ö r k u n n a s m e d t r u m p e t e r o c h f ramträ­der m e d teatersteg . D e n n a käns la skulle h o s en m a n k u n n a b l i fva ett h i n d e r i cke a l lenast för alla s tora b e m ö d a n d e n , u t a n o c k någon g å n g för u t ö f v a n d e t af pl ikter . H o s h e n n e var d e n en i n t a g a n d e f ö r s y n t ­het , s o m f ö r h ö j d e b å d e v ä r d e t af hennes d y g d o c h b e h a g e t af h e n n e s sni l le .»

» E f t e r v ä r l d e n » — sade F r a n z é n ä fven i s a m m a m i n n e s t a l — »skal l v i d h e n n e s dik­ter fästa en stor u p p m ä r k s a m h e t , i cke en­dast f ör det egna o c h förträff l iga i h e n n e s s k a l d e k o n s t , u t a n för d e n t r o g n a m å l n i n g e n af t i dens seder o c h för de t i n h e m s k a i så­vä l t on s o m ä m n e n . »

Ja , e f tervär lden skall ännu länge fort fara att b e u n d r a A n n a Mar ia L e n n g r e n s snil le . D e d ikter h o n skänkt oss äro pärlor af äkta s v e n s k poes i , o c h v i h a f v a alla skäl att k ä n n a oss s to l ta ö fver h e n n e . O c h — h o n m å h a vari t hur b l y g s a m s o m helst , — f ö r d e n s v e n s k a k v i n n a n s ö k a d e bi ld­n i n g o c h rätt till täf lan m e d m a n n e n har h o n , o m än oafs ikt l igt , k ä m p a t o c h verkat . M i n d r e g e n o m sina k ä c k a ut fal l m o t för ­d o m a r n e än g e n o m he la sitt l i f sverk har h o n bev isat , att ä fven k v i n n a n har f ö r m å g a till and l ig t arbete . D e n ära, s o m h o n al­dr ig sökte , m e n i så r ikt m å t t v a n n , åter­faller på he la h e n n e s k ö n .

" ß arnens väl".

Set var en dag forliden sommar, då jag vista­des hos en god vän på landet. Jag satt ute

på verandan, och under det strumpstickorna lång­samt rörde sig mellan mina sommarlata fingrar, gaf jag akt på min värdinnas lilla dotter, som satt och lekte i en sandhop ett stycke därifrån. Lilla Märta var min stora gunstling. Liten och knub­big, rödkindad och mörkögd var hon, med en mun som aldrig var allvarsam och en liten trubbnäsa, som var oemotståndligt humoristisk. Hon var i mitt tycke en riktig liten idealunge med en un­derbar stor portion förnöjsamhet och en förmåga att sysselsätta sig med tusen små lekar, som gjor­de att hon mycket sällan hade tid att vara miss­nöjd och vid dåligt lynne. Också var hon tyd­ligen den sol, kring hvilken, mer eller mindre omed­vetet, allt i hemmet tycktes röra sig. Och ehuru jag såg, att alla möjliga hänsyn togos till hennes trefnad och välbefinnande, har jag ännu aldrig här sett det fjäskande och bråk som man ofta, vid en närmare bekantskap, kan iakttaga i hem, där barnen äro hufvudpersonerna.

Nu satt den unga damen som bäst och njöt af att se den fina gula sanden rinna ut mellan de utspärrade tårna på hennes små bara fötter,

som hon just helt vällustigt hade borrat så långt som möjligt in i sanden, för att sedan med ett ryck, så att sanden yrde, draga fram dem igen Jag lät arbetet hvila. En mera strålande bild af hälsa kunde man knappast se, och jag kunde ej låta bli att för min vänninna, som just kom ut på verandan, utrycka min förtjusning.

»Jaj nog är jag också, om jag skall säga san­ningen, en smula stolt öfver henne,» sade min väninna skämtsamt. »Men så har jag icke hel­ler nått detta resultat, utan att utstå mången svår dust, i synnerhet med kära mormor, som alls icke kunde förstå och gilla Arturs och mitt sätt att sköta och uppfostra vår förstfödda. Ser du, det har alltid varit min åsikt att man gör barnen den största tjänsten, om nian genast från det de äro helt små gör så liten affär af dem som möj­ligt Och annars hade det ju också varit omöj­ligt för mig att ända tills nu undvara sköterska för Märta. Ty vänjer man ett barn vid vaggning och vyssning det första det ger ett pip ifrån sig, blir det i längden mera besvär och ansträngning än hvad en stackars mamma ensam står ut med. Jag vet ju nog att de finnas, som anse att man är helt och hållet utan hjärta, om man låter lil-lan ligga och skrika en stund och pröfva sina lungor, om hon annars är mätt och har det bra både öfver och under sig, men är för sömnig att vara glad och för vaken att tvärt somna. Det Itände ibland, när Märta var helt liten och jag om kvällen hade badat henne och lagt henne och sedan lämnat henne ensam, att hon kunde skrika en liten vers, innan hon somnade. (Det har nu icke på länge mera inträffat, ty hon lärde sig nog snart, att det ej hörde till saken.) Men då gick mormor helt orolig omkring från det ena stället till det andra, tills hon slutligen kom fram till mig och så bevekande bad mig att få gå och vag­ga henne bara en liten stund, att det verkligen var riktigt svårt för mig att vara tvungen att neka henne den fröjden. Ty småbarn få vanor fortare än vi tro, och en sådan söfning hade nog haft till följd att hon nästa kväll fordrat en likadan behandling. Men det lustiga är att se, huru mormor numera är så inne i vår metod, att det händer att hon, med ett djupt bekymradt uttryck i sitt ansikte, beklagar de människor, »som inte förstå sina egna barns bästa, utan vänja dem vid hjärn-skakande vaggning och vyssande på armarna. Och dessutom göra de ju sig själfva så mycken onödig möda i stället för att litet spara sina kraf­ter, tills de bättre behöfvas. Vänj barnen vid punktliga måltider och låt dem sedan vara i fred, så bli de nog snälla.» »Ja, så säger mormor nu för tiden, och jag är glad

att hafva lyckats bibringa henne denna åsikt, ty nog tror jag att man på den vägen bäst kommer till det som är barnens väl.»

Ett par dagar därefter sökte min vänninna upp mig i mitt rum.

»Har du lust att följa med mig och min man på en åktur till Nygården? Som du vet är det vår gamla skolkamrat Ellen Hanssons man, som hyrt den för sommaren, och vi kunde ju med åk­turen förena en liten tittin hos dem.»

Jag antog med nöje förslaget. En färd på en mil i denna härliga trakt var ju redan i och för sig ett nöje, hvartill ännu kom1 utsikten att få råka en vän från skoltiden. Jag hade ej råkat Ellen sedan dess, visste blott att hon var gift, och numera lefde hon blott för sitt hem och sina barn, sades det.

Några timmar därpå åkte vi in på Nygårdens rymliga gårdsplan. TJte på trappan blefvo vi väl­komnade af Ellens man. Ja, Ellen var hemma, sade han, men för tillfället upptagen i barnkammaren, men om vi ville stiga in och en stund nöja oss med hans sällskap, skulle hon nog snart komma. Hon hade ej varit riktigt rask, barnen togo så starkt hennes krafter i anspråk. Den äldre var ett myc­ket klent barn med anlag för engelska sjukan och den yngre led af ett ledsamt utslag. Och Ellen var så uppoffrande, och dessutom är det ju alltid så mycket bråk med småbarn, till och med om de äro friska, så mycket mera då, na­turligtvis, när de af sjukdomen äro mer än van­ligt kinkiga. Alla dessa upplysningar lämnade oss herr Hansson, medan vi sutto och väntade på hans fru.

Hvad jag fann henne förändrad, då hon slutli­gen kom in! Visserligen hade hon aldrig utmärkt sig för någon strålande hälsa, men så medtagen hade jag ej väntat att finna henne. Hon var ma­ger och blek och det låg öfver hennes ansikte ett drag af oro och ögonens röda kanter talade om ihållande nattvak. Hon sade sig vara myc­ket glad öfver att vi kommit, och samtalet rörde sig snart om den gamla kära skoltiden. Men under allt detta föreföll det, som om hennes tankar

Bättre än Stomatol och Aseptin af alla slag är

S e professor E r n s t A l m q v i s t s intyg å f laskorna .

S:t Eriks Tekn. Fabrik, Stockholm. T i l l l a n d s o r t e n m o t e f t e r k r a f . A l l m . T e l . 10310 .

70 I D U N 1897

egentligen varit sysselsatta med annat än det hon talade om, oeh det visade sig att jag haft rätt, då hon helt plötsligt afbröt samtalet med att fråga, om vi ville komma och se på barnen. Vi samtyckte naturligtvis, och hon öppnade dörren till barnkammaren. Vi inträdde i en liten kam­mare med de tillslutna fönstren vettande rakt mot söder och med en luft som var kväfvande het. En här af flugor surrade kring fönstren och kring en kanna med ystad mjölk, som stod på bordet, och i hvilken de djärfvaste flugorna som bäst ljöto en långsam död. Vid väggen såg jag en säng och i den ett bylte, inlindadt i ett stop-padt täcke, bevakadt af en half vuxen flicka. Midt på golfvet stod en vagn, i hvilken jag upptäckte en två års gammal flicka med en gumminapp i munnen. Bredvid henne i vagnen låg en half-tömd flaska med mjölk. Då vi kornmo in i rum­met, började hon röra på sig, hvarvid den gamla sköterskan som stod bredvid vagnen och rullade den fram och tillbaka, ersatte den tomma nappen med mjölkflaskan. Men den tycktes ej behaga två-åringen, ty hon skakade den ifrån sig med ett skrik, som hade till följd att vagnen sattes i en ännu starkare rörelse af den gamla.

»Jag kan ej förstå, hvarför Ester har så då­lig matlust,» sade Ellen bekymrad, i det hon lyfte upp sin lilla dotter. »Och ändå passa vi på att bjuda henne mat, så ofta hon ser ut att vara hungrig.»

»Men vore det icke bättre att iakttaga bestäm­da måltidstimmar?» föreslog min väninna.

»Nej, nog tycker jag det är bättre att låta dem få mat så ofta de vilja. Då vet man åtminstone att de ej äro hungriga.»

Jag säg på den lilla flickan, som satt i mo­derns famn. Hon hade ett litet blekt ansikte, betäckt med svettpärlor, baklmfvudet var onatur­ligt stort Jag kom genast att tänka på, att hen­nes far talt om, att hon hade anlagför engelska sju­kan, och den tycktes verkligen redan vara sorg­ligt långt framskriden. Jag mindes att jag nå-gonstädes läst, att frisk luft är det främsta bote­medlet mot dennasjukdom, och nämnde därför nå­gonting om att öppna fönstret.

»Nej, kära vän,» sade Ellen nästan förskräckt, »Ester är så ömtålig för drag, att jag knappast vågat föra ut henne, ännu mindre att öppna fönstret på en så här blåsig dag.»

Min blick föll på kudden, som den lilla just hade lämnat och där en djup, fuktig grop visade, livar hennes stackars lilla heta hufvud hade hvi-at. Jag kunde ej låta bli att undra, om hon ej skulle hafva det bättre med en litet hårdare och svalare dyna.

»Ja, det kunde kanske vara litet mindre dun i den, men det är så skönt för de små att hafva det mjukt,» och hennes ansikte fick ett rörande skimmer af beskyddande kärlek, då hon såg ner på den lilla sjuklingen i sin famn. Men i det­samma kom hon ihåg byltet i sängen, sjag har ju ej ännu visat er min lilla gosse,» sade hon strålande och började ur en mängd kuddar och täcken veckla ut ett litet pyre med ansiktet öf-versålladt af små röda prickar.

»Men, kära Ellen,» utropade min väninna, »det där utslaget har han visst fått af för stark vär­me, odu har ju också bra mycket på honom.»

»Ah, han har ej mera på sig än hvad Ester hade vid hans ålder. För resten tycks det ej alls plåga honom, det är blott om nätterna han är orolig. Så ni kan tänka att det tar på kraf­terna att vaka med honom, isynnerhet som Ester liar dålig sömn. Och fastän jag alltid har vår gamla Sofi att hjälpa mig om nätterna, räcker det nog ändå till att vandra med dem och vagga dem för att få dem lugna.»

»Men kunde de ej vänja sig vid att somna utan det där bråket?» vågade jag invända, i det jag förstulet säg på min väninna.

Ellen gaf mig en blick, i hvilken jag tydligare än om hon sagt det med ord, läste: »Det säger du, som aldrig själf haft barn att vårda!» Och utan att svara mig, föreslog hon kort att vi åter skulle gå ut i salen. Jag kände ett styng af samvetskval: hade hon icke bedt oss in till sina små, öfvertygad om att vi skulle beundra dem såsom hon själf, och hvad hade hon fått till tack därför? Det var nästan med ömhet hon stängde dörren om sina små älsklingar, likasom om hon ångrat att hafva visat dem för oss, otacksamma.

Då vi en stund därpå reste, uppmanade min väninna herrskapet Hansson att ej glömma bort henne och hennes man. Herr Hansson tackade, men trodde icke att det kunde blifva af. Bar­nen voro ju så små ännu och Ellen var visst li­tet barnslig däri att hon ej ville lämna dem, hon pjåkade kanske litet för mycket med dem.

»Pjåkar!» upprepade hans hustru och hon rä­

tade på sig, sårad och halft förvånad öfver en sådan beskyllning. »Kan det kallas att pjåka att jag uppoffrar mig för mina barn? Det skulle hvarje mor göra i mitt ställe. Gör man ej gärna allt det man kan, då det gäller barnens väl!»

i — A—

"Soppa på en korfsticka". Ett litet »inlägg» till E. W. äpropos

•»Något om Soppor*.

J\Tnaturligtvis böra vi alla vara djupt tacksam-7 V ma för de goda soppkokningsråd ni nedlå­ter eder gifva oss »mer eller mindre förståndi­ga husmödrar», och jag är det äfven, men hop­pas dock, att ni ej tager anstöt af, att jag ytt­rar mig något härvidlag. Visserligen har jag ej (det måste jag till min egen »skam», om ni sä vill, erkänna) följt edra råd och kokat sådan där utmärkt buljong, men jag har likväl något litet erfarenhet vis-ä-vis långkok af ben.

Jag har ej kokt på »för 50 öre ben i sex tim­mar». Men då vi haft slakt, har jag naturligtvis låtit koka buljong på ett par pund ben som blif­vit beröfvade det mesta af kött och talg till korf-mat. När dessa hade kokat cirka 6 timmar, an­såg jag buljongen vara färdig och benen urkokta. Köttet använde jag sedan att stekas upp med lök och potatis och en del till sillsalat o. s. v. —

Min man, som är mer ekonomiskt anlagd än jag och äfven ger mig ett och annat välvist hus­hållsråd ibland, föreslog mig en gång, då vi hade slakt, att jag skulle koka s. k. efterbuljong på de där välsignade benen, och jag följde knotan­de hans förslag, viss om att det var att koka »sop­pa på en korfsticka». Den där efterbuljongen smakade ej ett dugg bättre än vanligt varmt vatten, ändock jag för säkerhets skull hade låtit det koka ihop så mycket som möjligt, och det på benen befintliga köttet var till den grad ur­kokt, att jag blef led åt både efterbuljong och kött samt gaf bort det till en hjälpmadan i mitt gräns­lösa oförstånd, ty hon bad att få det, då jag ville ge det till — katten och hunden. Dessförinnan stod det emellertid så pass länge, att det blef kallt, men flottet var då så. tunnt som nattgammal is i början af vintern (eller kanske mycket tunnare). Nej, tacka vill jag då ett par bärliga biffstekar, med mycket lök till och godt smör samt mjölig god potatis och i ersättning för soppan en halfva öl samt efteråt stekta äpplen eller lingonpäron eller också en god mör ox- eller fårstek i stället för biffen. Då man har fisk till middagen, är godt att hafva en god kraftig buljong förut.

Jag tycker mycket om soppor, som »fresta min aptit», t. ex. oxsvanssoppa med hårdkokta ägg eller god Julienne-soppa, men andra kompott-sop-por, d. v. s. sådana som bestå af efterbuljong, mjölk, grönsaker, ägg, grädde o. s. v., är jag ej vidare betagen i; då föredrar jag biff eller stek med potatis och en halfva öl samt litet frukt-artadt efteråt, t. o. m. en god fruktsoppa, och jag tror att en sådan där kompottartad soppa kan bli lika dyr som en kötträtt, ty ägg, grädde, grön­saker o. s. v. äro just ej billiga om vintern. Ve­den är också ganska dyr, och det går till en li­ten summa att elda i spisen sex timmar i sträck. En god, mör ox- eller fårstek behöfver ej mer än halfva den tiden.

Jordärtskocksoppan har jag ej pröfvat på, ty då vi haft ärtor på torsdagen, bruka vi ha ärt-puré med stekta brödtärningar på lördagen; detta tycker min herr gemål mycket om. Söndagen ha vi vanligen hvitkål samt stek etc. —

Arter, ärtpuré, kål-, fruktsoppa — gamla heder­samma soppor! Det är ej ofta således man är utan soppa — en god stark buljong kan man ju äfven unna sig en gång i veckan och köpa an­tingen en oxsvans eller ett stycke soppkött.

Pepparrotskött är ej att förakta, då det är ungt och mört med god sås. (Jag hatar tunn sås, in­nom parentes sagdt.) Och därpå en lätt efter­rätt, t. ex. stufvade katrinplommon med grädde. Således till slut måste jag öppet tillstå att jag anser det ej vara särdeles ekonomiskt att koka på »för 50 öre ben i sex timmar».

En ohjälplig gömmande.

*

Från Iduns läsekrets. »Som man ropar i skogen . . .»

»Apotekar B . . . »har funnit ännu en modig li­ten opponent, denna gång en å apotek tjänstgö­rande kvinnlig elev, som tillställt redaktionen en skrifvelse i ämnet. Då den i hufvudsak uppre­par och bekräftar, hvad fröken Leth redan i förra numret anförde till försvar för kvinnornas dug­lighet på apotekarbanan, anse vi öfverflödigt in­föra den i sin helhet, utan anföra endast slut­orden, så lydande:

»Och vill jag särskildt fästa de kvinnors upp­märksamhet, som ärna beträda denna bana, på att de ej med anledning af en och annan persons parti­ska omdöme om saken i fråga må !åta sig afskräc-kas, nogsamt betänkande, att det ej är allenast på detta område, utan ock på hvarje annan bana, hvil­ken förut ensamt varit upplåten för det manliga kö­net som detta på mångfaldiga sätt sökt motver­ka oss kvinnor i vår sträfvan att på egen hand söka en utkomst.»

Kjolar och poesi. Förunderligt nog tyckes den s. k. »kjolfrågan»,

som väl dock kunde förmenas i betydlig grad till­höra detta lifvets prosa, i stor utsträckning väcka poetiska känslostämningar hos vår läsekrets. Anyc-har redaktionen uppvaktats med en bit »stränga­lek» i ämnet, som här må följa:

Framtidstankar med anledning af kjoireformen. I kjortelfrågan ett fast beslut Nu svenska kvinnor ha' fattat, Ty långa kjolen skall dömas ut, Han länge nog har dem skattat På lif och hälsa och slantar många, Som offrats upp för de våder långa, Gunås så visst. Tuberkulosen ej mera skall Vår arma lifhank förstöra, Med korta kjolen hans tid är all, Ty hvem skall nu honom föra Från gatudammet till våra lungor. Därföre prisas af alla tungor Den korta kjol'ii. Och alla husjungfrur näpna, små,, De skola äfven bli' nöjda; Jag ser i andanom hur de gå Och åt reformen sig fröjda, För att ej tala om Sy-Kristina, Hvars hela anlete ren tycks skina Af nyväckt hopp. Ett uppsving ock för hvar riddare Af lästen detta skall blifva, , Tj' när nu alla ens fot ska' se, Bör nätt och vackert man klifva, Och till den ändan en sko så näpen Man måste hafva, då icke släpen Mer skymma för. O, tid af sällhet jag randas ser, Ack, må du snart vara inne! Då frid och endräkt allt mer och mer Ska' värma upp hvarje sinne, — När korta kjolen har detta vunnit, Ha lifvets lycka vi säkert funnit. Ja, lycka till! Sigyn..

KAIBATEI är den bästa gåfva till de unga. Prenumerera på närmaste postanstalt. Helt år 3 kr.

U r n o t i s b o k e n . Kvinnofrågorna vid riJcsdagen. Sedan

äfven andra kammaren behandlat dessa frågor, har riksdagen med bifall till kyrkoherde Hazéns motion beslutat i skrifvelse till k. m:t anhålla om förslag till lag, som tillerkänner hvarje gift kvinna rätt att vid prästval utöfva frånvarande mans rösträtt.

Vidare har riksdagen för sin del antagit en lagändring, som ger kvinna rätt att inför domstol föra andras talan.

»Öfvergreppen mot småfåglarne» var ti­teln på ett föredrag, som här om aftonen hölls af e. o. kammarskrifvare A. Eoswall vid Svenska allmämna kvinnoföreningens till djurens skydd årsmöte å W6:s stora sal.

I «4)7 I D U N 71 »Det finnes så godt om fåglar, någon nytta

skall man väl ha af dem,» hade en dam svarat vid tillfrågan, hvarför hon bar delar af dödade fåglar i sin hatt. Det var det enda skäl hon kunde anföra. Men det finnes verkligen ej så godt om fåglar, och naturens ordning är ej så ytlig, att de blott skulle finnas till för att roa oss. Småfåglarne äro verkligen några af våra nyttigasta djur. De äro våra dugligaste träd­gårdsmästare, de jaga våra trädgårdars och vårt landtbruks farligaste fiender, de glupska larverna.

Men hvact nytta gör en fågel på en kvinnohatt? Den kvinna, som af missriktad behagsjuka »pry­der» sin hufvudbonad med en fågelkropp eller delar af en sådan, eller den gosse, som plundrar ett fågelbo, besudlar sig med blod, som ström­mar varmare och friskare än de flesta andra djurs, och skadar sitt lands modernäring.

Förutom det lifliga och underhållande före­draget förekom vid mötet uppläsandet af års-•och revisionsberättelserna.

Till styrelseledamöter valdes fru J. Varenius, ordförande, fru M. A.Engelhardt , vice ordföran­de, hr P G. Isberg, sekreterare och skattmästare, fruarna H . Lagercrantz, 8. Lindhé, A. Euuth, H. Signeul, E. Unge, fröken E. Sundin samt hrr C. Axelsson, L. Bäärnhielm, J. J. Dalström, N. Gu­stafsson, L. Hökerberg, -A. M. Myrberg. Mötet leddes af ordföranden, fru J. Varenius.

En märkesdag för den svenska kvinnan. Det var i onsdags, den 3 mars, ett halft sekel se-•dan konung Oscar I i konseljen undertecknade ett af kommerskollegium tillstyrkt medgifvande an­gående kvinnas handelsrätt.

I förordningen stipuleras hvart och ett frun­timmers rätt att efter anmälan få öppna kram-låda af fyra olika klasser. Klass I omfattade nipperhandel (hvarmed förstods korta varor), klass II klädmäkleri (tyg och kläden), klass III "mångleri (omfattande nya eller begagnade hus-gerådssaker) samt klass IV tobakshandel och nål-stolskram.

Dräktreformen i Tyskland. I Berlin finns det också en dräktreformförening, och denna hade här om dagen sammanträde, vid hvilket beslöts att anordna en utställning af reformerade damunderkläder och klädningar. Som det förut visat sig, att • korpulenta damer ha svårare att besluta sig för en dräktreform än de smärta, •utfästes ett pris af 100 mark för den bästa mo­dell till dräkt för en fet kvinna mellan 30 och 50 år gammal. Bestämmelserna voro, att de klädningar, som kunde komma i fråga så väl till utställning som till prisbelöning, ej finge stöta i marken, ej skulle vara afsedda att bäras på korsett samt ej finge ha ben- eller stålfjädrar i sömmarne.

* Teater och musik.

Kungl. operan. A den recett, som fru Linden i tisdags kontraktsenligt hade å k. operan, upp­tog programmet den genom recettagerskan så populär vordna operan »Orfevs» samt fjärde ak­uten ur »Carmen». 1 båda operorna hade den utmärkta sångerskan tillfälle att visa sina ovan­ligt framstående egenskaper som konstnärinna såväl i vokalt som dramatiskt hänseende. Fru L . fick ock upprepade gånger under aftonen mot­taga den fulltaliga publikens hyllning ej blott i bedöfvande applåder och bravorop, utan ock i en hel skörd af blommor. Konungen, kronprin­sen och prins Carl med uppvaktningar bevistade föreställningen.

K. Dramatiska teatern har efter många års hvila upptagit ett gammalt hederligt repertoarstycke från fars och mors ungdomsdagar: Frans Hed­bergs bekanta komedi »Blommor i drifbänk». Att stycket med sina sedebilder från början af 60-talet och hela sin något naiva faktur nu skall förefalla åtskilligt föråldradt, är ju naturligt nog. Dock gömmer det så mycket af äkta trohjärtadt stockholmskynne och godt lustspelshumör, att det dess bättre ännu — ofvanpå alla kryddade främmande rätter — tycks falla publiken väl i smaken. I synnerhet hade man hjärtans roligt åt den tidstrogna dräkten: krinolinerna, chigno-nerna, de tallriksstora parasollerna och herrarnes -kaminrör» — den tröstlösa Saharaexteriören från Karl den XIII :s torg i första akten ej att förglömma.

Bland »blommorna i drifbänken», alias made­moiselle Palmens unga pensionärer, togs ovill­

korligen priset af fru Hartmann som den 13-åriga snärtan Erika — en synnerligen »dyrbar» före­teelse af förbluffande illusion. Mycket intagande var fröken Jansons Clara Hjelm. Af den långa personlistan i öfrigt må särskildt med erkännan­de nämnas fröken Klefberg som pensionsföre-stånderskan, hr Hillbergs genompräktige magister Bruus, fröken Ahlanders bagareänka och hr En-valls inspektor Larsson, Som sagdt, publiken fann sig road, och hr Hedbergs unga »drifbänks­plantor» tyckas ha att motse en ny blomstrings-period.

Vasateatern har återupptagit den roliga kome­din »Generalguvernören» med fru Håkansson och hr Svennberg i hufvudrollerna som förut. Stycket mottages fortfarande med lifligt bifall.

Musikföreningen gaf i måndags sin 45-te konsert efter ett i flere hänseenden intressant program. Särskildt var den första afdelningen af intresse på grund af däri förekommande tonsättningar af Schubert. Man fick här tillfälle att lära känna den framstående kompositören från hans kanske bästa sida, romansdiktningens. Sålunda utförde fröken Sidner högst förträffligt en serenad, beled­sagad af damkor och orkester, samt hr Forsell något kallt och onyanseradt de trenne roman­serna »Liebesbotschaft», »An Sylvia» och »Erl­könig», dessa med pianoackompanjemang. För öfrigt utfördes samme tonsättares uvertyr till »Eosamunda» och en katolsk kyrkohymn »Tantum ergo», båda hvar i sitt slag förträffliga. »Signes visa» och »Snöflingornas saga> ur Normans förtju­sande musik till Melins dikt »Humleplockningen» äro välkända och anslogo äfven nu. Af Berlioz fick man höra ett par mera egendomliga än egent­ligen anslående kompositioner, nämligen »Ophe­lias död» för damkor med orkester och »Medi­tation» för blandad kör och orkester. Andra af­delningen i programmet inleddes med ett opus af en, så vidt vi förmoda, här förut ej framförd tonsättare, nämligen Rich. Strauss, i hvars musik till Goethes dikt »Wanderers Sturmlied» för blan­dad sexstämmig kör med orkester man såväl i vokalt som instrumentalt hänseende fick till lif s ett helt haf af toner, såsom uttryck för svallande li­delser, himmel och afgrund. Instrumentationen är nog briljant, men det hela förefaller något oklart. Många svårigheter förefinnas för utföran­det, men dessa öfvervunnos i allmänhet rätt väl. Aftonens sista nummer, ett af programmets in­tressantaste, utgjordes af delar ur musiken till skådespelet »Athens ruiner» af Beethoven. Den store mästaren visar sig här som en kolorist af första ordningen, särskildt i den roliga dervisch-kören och i den bekanta turkiska marschen. Ståt­ligt gjorde sig äfven den sista marschen med kör. — Körerna gingo i allmänhet mycket bra och orkestern skötte sig äfven oklanderligt. Det hela leddes af prof. Neruda med van hand. Pu­bliken var fulltalig, men ej vidare entusiastisk.

0m Tor Aulins konsert i morgon lördag i Öster­malms kyrka erinra vi ännu en gång.

Fru Dagmar Möller, hvars afgång från k. operan med skäl beklagats af så många, gifver nästkom­mande torsdag en romansafton, till hvilken bil­jetterna nog komma att bli särdeles eftersökta.

Hr Oscar Lejdström förbereder en konsert i Musikaliska akademiens stora sal till den 19 den­nes, hvarvid uteslutande svenska kompositioner komma att utföras.

* Signataren »Anne Charlotte»,

hvilkens sympatiska skrifvelse beredt oss uppriktig glädje, ombedes vördsammast att gifva sig person­ligen tillkänna för redaktionen i och för närmare meddelande.

*

"Familjemeddelanden". En faxniljetidningr sådan som Idun,

spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan­det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste och närmast till hands liggande organet för alla tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde och döde. För visso är det just damerna in­om familjerna, som med det lifligaste intresset följa dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge­nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och innebära så mycket, och annonser af detta slag, in­förda i Idun, träffa där i vidare, utsträckning den

intresserade familjepubliken öfver hela vårt land än genom något annat svenskt tidningsorgan.

Under rubriken »Familjemeddelanden» ha vi där­för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast­ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris eller för födelse­annons kr. 1: 50, för förlofnings- och vig­selannons kr. 2: — och för dödsannons in­om ram kr. 5: — , ett pris som måste betrak­tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom erhåller. Ftedaktiohen af Idun.

•

J c r r tj.

Berättelse af mrs Hungerford, »författarinnan till Molly Batons.

Kan var utsvulten. Icke hungrig, så som du och jag kunna känna oss efter tio eller tolf tim­mars fasta, utan bokstafligen döende af brist

på föda. Han satt lutad mot den kalla, fuktiga väggen, halft känslolös med sin enda vän ömt tryckt till sitt bröst. Hans lilla ansikte var smutsigt och alldeles dödsblekt, läpparne torra och händerna till ytterlighet afmagrade. Regnet föll stridt ute på den mörka gatan, och decem­berkvällens kalla, genomträngande dimma blef med hvarje ögonblick allt tätare. Lille Jerry märkte knappast, hur dimman trängde genom de eländiga trasor, som höljde hans kropp. Tvänne långa dagar har han nu tillbragt utati föda. Den långsamma, tärande feber, som under två hela veckor rasat i hans lilla kropp, har hittills för­tagit hvarje känsla af hunger, men just nu hade febern lämnat honom och samtidigt inställde sig ett gnagande begär efter föda, af hvad slag som helst. Utmattad hade han lyft sitt lilla trötta hufvud från den eländiga kudden och med svag röst bedt om en dryck vatten, en bit bröd — men blott för att finna sig ensam — ensam och öfvergifven i den usla, mörka källaren.

Hvilket rysligt ögonblick för det stackars bar­net! Han hade legat sanslös af den rasande febern, då den kvinna, hos hvilken han lefvat så långt han kunde minnas tillbaka, dukat un­der för samma sjukdom och blifvit bortförd. Hon hade varit en eländig, försupen varelse — på sitt vis god emot honom då hon var nyuter — brutal då hon var drucken, men sådan hon nu än var, — den enda som tagit någon vård om honom. Huruvida hon varit hans moder — eller ödet kastat honom i hennes väg, visste han ej , men känslan, att hon var förlorad för honom, fyllde hans hjärta med outsäglig fasa. Han för­stod att han var öfvergifven, då han intet svar erhöll denna mörka kalla vintermorgon. Han släpade sig emellertid mödosamt bort till den vrå, där hon brukade ligga, men blott för att finna den — tom. Svag och darrande, skyndade han tillbaka till sitt eget läger och sökte med ångestfull ifver efter något, som han i sin feber­aktiga brådska icke kunde finna. Snyftande af oro, lät han höra en svag hvissling, och slutligen kröp en liten mjuk, raggig tingest, en liten ma­ger, eländig hundvalp, fram till honom.

Med denna dyrbara skatt i sina armar stapp­lade han fram till dörren och ut på gatan, just då den första gryningen af dagen sy^ntes i öster.

Han hade fått syn på en kvinna ute på gatan och darrande af oro sport henne efter sin mo­der, men hon hade svarat honom med hårda ord och drifvit honom bort.

Öfverväldigad af sin ytterliga svaghet satt han sig ned i en undangömd portgång, knappast kän­nande den grymma hunger, som rasade inom honom. Men då dagen bröt in, kunde han ej längre uthärda: ett kväljande begär efter föda uppsteg inom honom.

Hvar skulle han väl kunna erhålla någon så­dan? I hela den stora vidsträckta staden Lon­don — hvar fanns väl den som kunde mätta detta lilla öfvergifna lamm! Ja, hvar? Ingen fanns som tänkte på honom, ingen som vårdade sig o m b o n o m !

Många, goda och välgörande människor, därom är jag viss, skulle med glädje sörjt för honom under hans återstående dagar, om de blott vetat af hans tillvaro. Men, det tager så lång tid att föra de eländas talan inför de barmhärtige här på jorden, att hundratals hinna dö, innan hjäl­pen når dem.

72 I D U N 1897

Den lille gossen hade satt sig i en portgång och insomnat; då han åter slog upp ögonen, var det redan mörkt. Regnet föll i strömmar och genom det skimrade här och där en matt gas­lykta. Den lilla hunden, som han alltjämt tro­fast höll i sina armar, var död. Men barnet för­stod det e j . Det är mig en sådan glädje att veta, att han aldrig tick kännedom därom. Han satt där alldeles stilla med hunden i sin famn och hufvudet nedböjdt. Man kunde se, att det lilla ansiktet varit vackert, om ej död och brist satt sin stämpel därpå.

Som han nu satt, kom en ung man drif vande nedför den mörka gatan. En ung man med håliga kinder, insjunkna ögon, alltigenom en bild af försakelse och nöd.

Det var intet tilldragande anlete. Den onde hade satt sin stämpel därpå. Kläderna voro trådslitna, hatten bedröflig. Under armen bar han några trasiga böcker, med en omsorg, som vore de hans hela värld, hvilket de sannolikt också voro.

Måhända var det en student, en fattig, afsig-kommen sådan, som dock ännu vågade kämpa emot ödet.

»Hvad är detta för ett bylte,» sade han och stannade framför den halft medvetslöse gossen och petade till honom med sin käpp. ~Aha — ännu en utsvulten stackare! Få höra, din lille usling, hvad fattas dig?»

Uppskrämd af detta tilltal, lyfte Jerry sina matta ögon med ett bönfallande leende mot mannen. Ett leende så tydligt bedjande om för­sköning från det slag han så säkert väntade. »Hungrig, hvad» ? sade den unge mannen med ett obehagligt leende. Han betraktade gossen liksom öfvermåttan road och fortfor: »Ett talande bevis på sanningen af den trösterika fabeln om en gudomlig försyn! Denna oändliga kärlek som ej ens tillåter en sparf falla till marken, och för hvilken dessa små ju äro så särskildt dyrbara!»

Han skrattade hånfullt och fortsatte: »Du sväl­ter ihjäl, barn, om du ej ser dig för,» hvarefter han stack handen i fickan och drog fram tre kopparmynt och en silfverslant. »Se här,» sade han och kastade silfverslanten till den stackars

Jerry som med öfvermänsklig ansträngning lyc­kades fånga den och därefter vända sig mot sin okände vän för att tacka. »Var lugn,» skrattade denne, »det var att göra dig en dålig tjänst, utom det att det var en stor uppoffring för mig, att söka förlänga dina dagar. Vore du förståndig, så kastade du slanten i närmaste rännsten, se annars till, att den räcker så länge som möjligt, åtminstone de närmaste två dagarne, det är mer än hvad jag själf har för samma tid.» Han tystnade, men fortsatte därefter: »Det finnes en bod nere vid hörnet, där du kan erhålla hvad du behöfver.» Och därpå försvann han bland mängden.

Med den döde hunden alltjämt tryckt mot sitt hjärta, släpade sig Jerry' utför gatan och stan­nade slutligen vid den upplysta boden.

Retande matångor trängde sig ut genom den halföppna dörren, fönstret strålade af ljus och belyste dessa alla läckerheter, af ringa värde för dig eller mig, men rent af öfverväldigande för den utsvultne gossen. Han nästan svimmade vid åsynen af allt detta goda, hvaraf han nu skulle få sin del. Han öppnade sin lilla hand för att kasta en blick på den talisman, som för honom skulle öppna dörren till detta paradis.

Där låg den, glimrande i ljusskenet i kapp med barnets ögon. Tyvärr beskådades den af ännu ett annat lystet ögonpar. En stor grof slyngel lutade sig öfver barnet och — så var den lilla handen tom!

Stackars Jerry! Förtviflad stödde han sig ett ögonblick mot fönsterposten, under det tårarne strömmade och snyftningar skakade den lilla kroppen.

Småningom lugnade han sig och öfverlämnade sig, ehuru ovetande, åt den annalkande döden.

Allt hopp var ute. Intet återstod honom. Tro­ligen förstod han det ej , utan instinkten ledde hans steg tillbaka till den mörka, kalla källare, han kallade sitt hem, liksom ett vildt djur, så-radt till döds, söker sitt läger.

Därinne var så kallt, så mörkt. Han lade sig stilla ned med den lilla hundvalpen bredvid sig. Det var så hemskt, så mörkt, att han förfärad satte händerna för ögonen för att slippa se de rysliga skepnader, som dansade omkring honom,

än vidrörande honom med kalla, fuktiga händer, än åter hånskrattande.

En ihålig, pinande hosta skakade det arma barnet, han måste flytta bort händerna från ögo­nen för att trycka dem mot sitt lidande bröst, men ögonen höll han dock slutna j— för att ej se de olycksbådande skepnader, som omgåfvo honom.

Han var så kall, så kall. Han! skälfde och skakade i hvarje led af fasa -— af denna sista fasansfulla dödskyla, som hvarje ögonblick närmade sig hans hjärta. Stödjande sitt matta hufvud mot den fuktiga stenläggningen, utsträckte han sin svaga hand efter den döda hunden och drog honom närmare intiill sig:

Plötsligt inträffade något underbart! Det blef med ens så förunderligt ljust. Alla mörka skug­gor försvunno och hela källaren strålade af ett ljus, sådant vi aldrig sett, och, omstrålad af detta ljus, stod en varelse, en högrest, något framåt­lutad gestalt, i sida hvita kläder, hvitare än ny­fallen snö. Och anletet — ja hvem kan tälja dess underbara skönhet!

Och gestalten böjde sig ned och drog den lille frusne gossen till sitt bröst, och ingen kyla, ingen hunger pinade längre lille Jerry.

Allt tyngre blefvo hans lemmar, det lilla huf­vudet sjönk mot den ljusa gestaltens skuldra, och så sväfvade de uppåt, alltjämt uppåt.

Aldrig mera kände Jerry någon smärta eller sorg, aldrig mera någon fasa för mörkret.

Ty där han är, där skall ingen natt råda.

Innehållsförteckning. E m i l y N o n n e n ; a f Amanda Leffler. ( M e d p o r t r ä t t ) .

— H j ä r t e t r o ; e n b e r ä t t e l s e f r å n s k ä r e n , a f O. M. — K v i n n o r n a p å u t s t ä l l n i n g e n a f Adolf Hellanda-. 1. — » L y r a n u n d e r s y b o r d e t » ; e n m i n n e s b i l d p å å t t i o å r s ­d a g e n a f A n n a M a r i a L e n n g r e n s d ö d , a f G e r d a Meyerson. — » B a r n e n s v ä l » ; a f — A — . — » S o p p a p å e n k o r f s t i c k a » ; e t t l i t e t i n l ä g g t i l l E . W . a p r o p o s » N å g o t o m s o p p o r » . — F r å n I d u n s l ä s e k r e t s : » S o m m a n r o p a r i s k o g e n . . . » . K j o l a r o c h p o e s i . — ur n o t i s b o k e n . — T e a t e r o c h m u s i k . — J e r r y ; b e r ä t t e l s e a f »författarinnan till Molly Bawn». — T i d s f ö r d r i f .

(TS?' G\ fim «\ • fi

TiQåjoranj. Bidrag mottagas med tacksamhet.

Logogryf. (Tillägnad S. S. i gengäld och

med tack.)

Ja, liten är jag, men ändå stark, Och anor äger jag många. Jag ock var med uti Noaks ark, Men nog jag svår är att fånga. Min släkt är spridd öfver hela jor­

den, Men bor dock glesast i höga norden.

Jag fordom lefde i frid och ro, Men nu förföljes jag ständigt, H varhelst mig lyste jag byggde bo, Nu är mitt lif helt eländigt. Men understundom jag hämnas illa Och utför verket så tyst och stilla.

Jag hufvud äger och äfven svans, Nu har jag hjälpt dig på trafven, Och nu det går väl liksom en dans Att finna riktiga klafven. Mig stycka sönder är just förskräck­

ligt, Då redan liten jag är tillräckligt.

Hvad vore du gärna? Så namn på en tärna. Ett skolgossens verk. Och sedan, så märk Ett träd, som är präktigt. En plats, där förskräckligt Det bråkas och slåss. I regn — skydd för oss. Hvad finnes på trädet? Soldaten i ledet

Hur säkert han är. Hvar renseln han bär. Hvarpå du ej tager, Hvaraf finnes lager I Kina. Och se'n Ett namn uppå män. Ett dito på kvinna. Hvad barnen ju finna Så särdeles godt, Vi — kasta det bort. Nu trött är du redan, Och därför här nedan Jag sätter helt lugnt En svart, liten punkt.

L. B.

Charadgåta. Med de bojor du min Anna Binder mig, jag fängslad är. Ack, jag ville evigt stanna I en öken, om jag där V id din sida, hulda flicka, Finge drömma bort min dag Och från dina läppar dricka Kyssens rusande behag. Så i kärleks ljufva yra Kvad jag — och ett svar så nätt Skref hon just i verser fyra På en liten söt biljett.

Uti öknen lär ej finnas Af mitt första ens ett grand, Ty jag tycker, jag vill minnas, Att där finnes bara sand.

Om du lägger till mitt andra Blott ett litet, litet e, Så på det nu med hvarandra Kan vår ökenresa ske.

Men förrän vi oss begifva Af och öde öknen nått, Vill jag visligen dig

gifva Ett mitt tredje, som är

godt.

Strumpor, röjor, lalsonger.

Om du skaffa vill mitt hela För lång, lång, lång, lång, lång tid, Vill jag säll och lycklig dela, Öken, lustgård — allt med dig.

Tom Ecks.

Vokalförändri ngsgåta. Med a.

En sak som harmlig är För mångens tyrsta hopp. Den ej till frihet bär, Men hindrar hvarje lopp.

Med e.

Mig du nog säkert finner I hvarje kök du ser. Båd' torrt och det som rinner Jag gömma kan, med mer.

Med i.

Jag mången hemlig smärta Så ofta vållat har, Jag fängslar mångens hjärta, Ja, friden också tar.

Med o.

Det känner hvarje »gast», Du lita kan därpå. Det klä'r så mången mast, Ja, äfven »vant» och »rå».

Med å.

När du från vännen kär Och hemmet måste fara, Då jag en hjälp ju är Åt dina tankars skara.

Moster Lisa.

Siffer-akrostikon-logogryf. Hvar och en af nedan­

stående siffror skall utby­tas mot den bokstaf, som representeras af densam­ma, och bokstäfverna i

hvart och ett af de sålunda erhållna orden omkastas, .så att lika många nya ord bildas. Äro dessa ord rätt funna, gifva deras slutbokstäfver lös­ningen å akrostikonet.

Hufvudordet : 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 = en strid (omkastas ej).

De öfriga ordens beteckning till­höra det omkastade ordet.

1, 4, 3, 11 = en tyrann, 2, 1, 4 = berör örat, 10, 9, 7, 4 = bo , 4, 1, 2, 5 = urmänniskor, 4, 10, 2, 5 = stadsdel i Orienten, 6, 5, 4 = hvad man ej själf för-

värfvat, 4, 3, 9, 5 = stad i Preussen, 8, 5 = utrop, 9, 5, 4 = finns i hvarje bok, 4, 10,

jektif. 11, 1,

Afrika.

9, 7, 11 = komparativ ad-

5 = provins i norra

Klåpare.

Lösningar. Logogryf en: M a s k i n e r : M a r s , A s i e n , K i n a ,

m a s k , » m a s » , e n k a , k r a n , r a m , s i k , m i n a , s i n k a , s k a r e , s k r i , s i n k , m a k e , k i n e s , r e k , a n i s , i s , s k a m , s m i n k , m a s k e r , r a m , a s k , m a n e r , e k a , r e s a .

Mosaiken: P r e s t k r a g e : 1) p a r a p l y , 2) r a k -kn i f , 8) e l e f a n t , 4) s t a n d a r , 5) t o r p a r e , G) r u n s t e n , 7) A m e r i k a , b) g r ö t f a t . 9) e l g ­h o r n .

Prokopen: S a m o s , A m o s , m o s , o s .

Charaden: B y r å .

Palindromen: l e d , d e l .

F ö r s ä l j n i n g f r å n t a b r i k e n direkt till ailmänheten. * Inga mellanhänder! Beställningar, reparationer, victstickning ar.

3 Bryggaregatan 3, 1 tr., andra huset fr. Drottningg.