Dolda Gudinnor konstnärer

Tobi Andersson Fägerskiöld

Titlar och årtal: Madonna, 1984, Utan titel, 1984

Material: Olja på duk

Om verken

Torbjörn Aronsson, LT:

”Det är till stora delar ett andligt och visionärt måleri som passar utmärkt i den kyrkliga miljön. Motiven återges form-upplöst och färgen är viktig som betydelsebärare”.

Gert Andersson:

Under det första året av Gåxsjö kulturdagar, 2013, blev Tobi Andersson Fägerskiölds målning ”Madonna” ett emblem för hela eventet. Efter samtal med kyrkorådet kom en förfrågan om att lämna ytterligare två målningar som nu hänger permanent i kyrkan. Form, rymd och färg är utmärkande drag i hennes måleri. Verken förenar det intuitiva med intellektet i ett känsligt samspel.

Madeleine Hatz:

Om Tobi

Tobi och jag träffades när vi var 15 år, genom våra fäder som båda var målare och umgicks trots att de var av olika generationer. När vi var 18 år tågluffade vi genom Europa. Vi läste konsthistoria på Lunds universitet, satt och fikade på Lundagård och förde långa långa samtal. I dessa konst och filosofidebatter var Tobi både utmanande och kärleksfull.

Senare gick vi Mejan i Stockholm. Tobi hade kritvita kläder som hade revor och hål överallt. 1976. Jag hade högklackade svarta läderstövlar. Vi stack ut. Planerade att bo i New York och måla. Vi var båda gifta med amerikaner. Tobi skrev texter till punkmusik. Mitt i smeten. Men när Tobis äktenskap dramatiskt bröts upp återvände hon till Stockholm för ett liv där, för att så småningom gifta sig igen och få två barn. 1982 ringde jag henne från New York, long distance call, och Tobi berättade att hon målade nio målningar om dagen.

På besök i Stockholm sedan, ser jag målningarna i lägenheten på St Eriksgatan: Kraftfulla! De väller fram! Som om de hade kraften, den heliga vreden av dolda gudinnor framvällande ur djupen av mörker, glömska, förtryck. Målningarna är på grov duk med tjock oljefärg. Materiella , obevekliga. Men ändå enkla, vardagliga bilder som målningen “Vänner som möts”. Kanske skulle Tobi hålla med om följande: “Konst är kärlek, poesi och politik, och alla tre är ande”.

Biografi

Tobi Andersson Fägerskiöld (1952-1986) var en svensk målare, dotter till Torsten Andersson och syster till Gert Andersson som kurerat flera av hennes verk på bland annat Gåxsjö kulturdagar och Lux Galleri, Östersund.

Tobi Andersson Fägerskiöld, “Utan titel”

Anna Edsjö

Titlar och årtal: “Alla mina små, nu räddade”, 2019, ”Ecce mater tua / Se din moder”, 2021”Hennes förkastade port, en återupprättad mandorla”, 2021

Material: Assemblage av upphittade föremål

Om verken

Anna Edsjö:

Intention

Jag fann en liten svärtad Mariaskulptur högt upp på väggen i sidokapellet i katedralen. Jag såg den lilla figuren, oansenlig, gammal, mörk och en aning skrämmande. Människor besökte kapellet och bad, alla på olika sätt. Ljudlöst och med åtbörder. Jag fann ro och magi i kapellet. Det kändes som om religionen här inte hade någon makt. De bedjande kom för henne, för den lilla mörka smutsiga madonnan på väggen, och de gick sen. De kom för sin egen skull, för att be om något, kanske sätta ord på något. En kvinna med barnvagn. En gammal man. En medelålders man. En kvinna och flera andra. Kapellet ligger närmast ingången. Jag var en andäktig åskådare och så föddes intresset för en alternativ bild av Madonnan. På väggen på ett gammalt stadshus i Paris, orden inristade i sten: “Ecce mater tua”. Återigen, vad är detta? Vad har jag missat. Se din moder?

I Avignon står den gigantiska Mariaskulpturen, förgylld, utanför påvepalatset. På en hög pelare blickar hon ut över oss. Hennes gest, är den inte en frälsargest, den som Jesus gör på vissa bilder? En stöt går genom mig. En kvinna, hon är gigantisk, hon har makten att frälsa i den här framställningen. I den här kulturen? Finns det en dold kult av gudinnor fortfarande? Jag fann boken om den svarta madonnan och ser en möjlig förklaring – den att Maria är arvtagare till alla de gudinnor som människor har tillbett sedan årtusenden, Isis, Artemis, Demeter, Hekate, Diana, Ishtar med många fler. Mariatempel har byggts vid de platser där de tillbads och så fasades de ut. Den svarta madonnan finns kvar i kryptan på dessa kyrkor och tillbeds, badas en gång per år eller så hålls ljusmässan här en gång per år.

Madonnan, jungfru Maria och hennes förmödrar ömsom förbjöds, förstördes och kastades ut ur tron och religionen, både i Sverige och på många andra platser. Ut ur skrifterna. Ut ur de bedjande människornas liv – de fick inte tillbe en Hon, den största, längre. Och i samtiden, vi är matade med Fadern, sonens och den helige ande. Hur skulle det ha varit om vi fick tillbe en kvinna vid sidan om Jesus, i den kristna tron?

“Ecce mater tua / Se din moder”, 2019

Assemblage av upphittade föremål på provdocka och perukstock i trä.

I skuggan reser sig en gestalt i normal kroppsstorlek. Associationerna går till madonnan, Maria men även till Ma-ria Magdalena. Detta är en svart madonna. Hon är svart för att hon är osynlig. Ännu idag lever kulten av den svarta madonnan, i kryptor under kyrkans golv tillbeds hon ännu. Mitt arbete handlar om att lyfta upp, att återupprätta en kvinnlig gudom rent materiellt, så att vi får en bild att se på. Jag arbetar med material som är bortstött, handgripligt överkört, slängt och transformerat, till mina skulpturer. Likt de kvinnliga gudarna och därmed de kvinnliga förebilderna, blev bortstötta, våldtagna, nedsmutsade i skrifter, i tal, i Bibeln, i myter. Sakta nedmonterades och misstänkliggjordes de när patriarkatet gjorde sitt våldsamma intåg. I min process lyfter jag upp och försöker skapa en helhet av det som anses vara orent och gör det heligt igen. Den stora modern, hon är jag, hon är i mig.

“Hennes förkastade port, en återupprättad mandorla”, 2021

Assemblage av upphittade föremål, farthinder och kopplingsbeslag av stål.

När jag samlar tänker jag inte. Sakerna dyker upp, kommer till mig och blir magiska i det ögonblick jag möter dem. Det tog många år att finna meningen med att jag hade släpat hem det här föremålet. Jag såg den ligga övergivet i ett dike under många månader innan jag adopterade den. En mandorla av ett kasserat farthinder. Strålglans av galvad tråd och ett lätt dekonstruerat kors. Mandorlan är en vanlig symbol i avbildningar av gudinnor. Det kan vara bildat av två mot-ställda månskäror som bildar en mandelform. Den liknas vid ett sköte och ett sår. Den sägs vara porten till döden och

“Alla mina små, nu räddade”, 2019

En solformad borste lyfter upp små hängande föremål. Plast, metall, elmotor.

Om att se heligheten i vanligheten, som Martin Lönnebo skrev. Det är en helande process, att gå, välja, samla och visa. Det är en subversiv handling, att plocka upp den ratade varan, det bortslängda, och göra det värdelösa ovärder-ligt. En dåres värv, en manifestation av en dagdröm, någonstans mellan hobby och tvång. Dessa ting, som jag hittar, är bannlysta, förvisade ur vår värld. Bannlyst betyder ursprungligen överlämnad till gudomen. Ja, då förstår jag.

Tack Ingela Bendt, författare till boken Madonna, för inspiration och stöd. Tack Stefan Engström.Läsning av “Kvinnlighetens arkeologi“ av Iréne Matthis , “Den svarta Madonnan” av Görel Cavalli-Björkman samt “Efter tusen år av tystnad” av Birgitta Onsell.

Biografi

Anna Edsjö är verksam som utställningsscenograf och konstnär. Hon arbetar främst med rumsliga gestaltningar och scenografi, i platsspecifika installationer i mixed media. Edsjö har en examen i arkitektur och har sedan 1997 anlitats av museer, organisationer, företag och myndigheter i Sverige.

Anna Edsjö, ”Ecce mater tua / Se din moder”

Corinne Ericson

Titlar och årtal: “Bleue, ta chambre”, 2018, Autoportrait #1, 2005/2014, Autoportrait #2, 2005/2019, Autoportrait #3, 2005/2018, Autoportrait #4, 2006/2019, Autoportrait #5, 2006/2019, Autoportrait #6, 2005/2019

Material: Skulptur; Blånerad plåt, blästrat lackat fyrkantsrör, blyinfattat glas, patinerad brons, Fine Art Print

Om verken

Corinne Ericson:

I utställningen “Dolda Gudinnor” visas bland annat ett fotografiskt projekt som utgörs av självporträtt,Autoportrait #1-6.

Bilderna i projektet Autoportrait är fotografier tagna åren 2005-2006 med svartvit film i en analog kamera. Jag vred upp nedräkningsmekanismens 10 sekunder i självutlösaren och rusade. Premisserna var direkthet, vardaglighet och platser med betydelse, i den mening att de hade med mig att göra. Som snapshots, när den som bär kameran är beredd, vaken för visuella händelser där något tar gestalt. Fotografierna visar figurens jag i bortvändhet. Genom att låta kameran foto-grafera mig i enskildhet i vardagliga situationer tänkte jag mig få syn på någonting om mig jag inte redan visste, tillåtas bli tydligare sedd av mig själv, utifrån, via visuella krafter bortom bagaget av fastställda uppfattningar, egna inre tankar och upprepade reflektioner, genom en mer omhändertagande blick i ens inre. Jag sökte se om det gick att fånga ensam-hetens känslor. En ryggtavla har en annan sårbarhet än en persons framsida. Kameran blev en medskapare och minnesaktör, som fyllde händelsen med innehåll. Situationen iscensattes i och med att den konstnärligt aktiverades: man ger sig själv uppgifter som strategier bevisande aktivitet – och så går dagen i tecken av meningsfullhet.

Kameran kan genom sin användare inte vara förlängningen till neutral betraktelse eller objektiv bedömning, men som medhjälpare gav den ett annat förstånd, den gav genom agerandets impulsivitet möjlighet till en annan ingång i självupplevelsen, tidigare dold. Liksom i en guds-eller gudinnetro har jag i detta projekt avsett skapa en neutral betraktare, där jag försökt förhålla mig nyfiken och ge mig själv en chans. Autoportraits är ett pågående projekt. Ur mängden negativ väljer jag då och då sedan 2014 bilder att lägga till i sviten, som på denna utställning omfattar sex fotografier.

Självporträtt är sedan gammalt ett medel för undersökande utgångspunkt i konstnärligt och andligt arbete. Att förloppet mellan akt och bild är långdraget har blivit en del av projektets natur.

Biografi

Corinne Ericson gick Kungliga Konsthögskolan 2004-2009 efter förberedande konstskolor i Göteborg. Hon arbetar främst med skulptur och fotografi.

Corinne Ericson, “Bleue, ta chambre”

Madeleine Hatz

Titlar och årtal: ”Vanilla cloud”2011, ”June 4th”2014, “The Bright Light of a New World”, 2021

Material: Pigment, medium, olja på duk

Om verken

Madeleine Hatz:

Det Dolda

Det finns något fördolt i konsten liksom i verkligheten. Det är inte omedelbart givet utan måste sökas. För att höra den förklädda gudinnans visa, måste man sakta ner, riktigt sakta ner här och nu, och vila i sin egen upplevelse. Visan har flera dimensioner och kan även skifta med tillfället och betraktarens inlevelse. Titlarna är förankrade både i det faktiska och drömmeri.

“Vanilla Cloud”, 2011. I bottenlagret av målningen finns en abstraktion av en Goyamålning kallad Asmodea eller Fantastic Vision, där två varelser ses flyga till en bergstopp. Vanilla Cloud betyder Moln av vanilj: Ett moln är för mig något som känns både nära och påtagligt och fjärran på obestämt avstånd. Fysiskt närvarande, men utan skala. Judasevangeliet beskriver Gud som ett lysande moln. “June 4th”, 2014, kommer ur en performance den 4 juni, 2014 i Stockholm. De kinesiska tecknen för 4 juni och siffrorna 1989 skrevs med jättelik kalligrafipensel på linneduk utlagd på gatstenen. Rester av tecknen finns i bottenlagret av målningen. Datumet är en historisk händelse som är tabu, förnekad i Kina.

“The Bright Light of a New World”, 2021. Titeln är ett eko från min stora målning från 1994 som hänger i Stockholms universitets samling. Men idag 2021 påminner titeln om affirmativa tankar i miljöaktivistiska kretsar…”another world is possible”. Samtidigt finns något hotfullt, förgörande och dramatiskt i det flammande ljuset i målningen. Kanske det som måste föregå “en ny värld”…

Biografi

Madeleine Hatz är målare och performancekonstnär, representerad vid Moderna museet, Nationalmuseum i Stockholm, samt Kalmar konstmuseum. Hon har varit verksam som konstnär i New York under tre decennier och i Kina i tre år. Mottog Einar Forseth priset 2012. En stor utställning av hennes verk visades i Salarna på Konstakademien i Stockholm 2017: ”Sånger från underjorden”.

Madeleine Hatz, “June 4th” Madeleine Hatz, “Vanilla cloud”

Sander C. Neant Falk

Titlar och årtal: ”Väninnor – berättelser från garderoben” 55 min. dokumentärfilm, 1996. ”I Stormen” 2020, “Eastern Inquisition / Häxbränningarnas tid är inte förbi”, The World Upside Down” 2021 “Closed Books – the stories we lost, the lives we lived, the words we forgot, the books we closed to move on. These are also the books of magic and faith of the Godesses we once believed in, but no longer know how to worship”, 2021

Material: Film, objekt och akryl på duk.

Om verken

Sander C. Neant Falk:

Gudinnan, gudinnor, eller Moderskulter av olika slag har intresserat mig ända sedan jag på 80-talet kom i kontakt med Birgitta Onsells forskning. Särskilt fascinerad blev jag att läsa om den glömda/utplånade Modergudinnan Asherah. ”Moder till sjuttio gudar, dyrkad och vördad under träd på höga berg och platser, och i varje hem”. Asherah referas på fyrtio ställen i Gamla Testamentet. Enligt vissa forskare var det Ashera, hennes namn och dyrkan som tyckts mest angeläget att utplåna för den tidiga, framväxande monoteistiska judendomen och kristendomen.

”Ni skall i grund föröda alla platser där de folk som ni fördrivit har hållit sina gudstjänster, vare sig detta har skett på höga berg och höjder eller någonstans under gröna träd. Ni skall bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras gudabeläten, och ni skall utrota deras namn från sådana platser.” 5 Mos. 12:2-4. Gamla Testamentet.

Inför arbetet med utställningen med “Dolda Gudinnor” har jag läst och tänkt på den enorma omställning som skedde, och hur de senaste 2000 årens utsuddande av en kvinnlig Gud som symbol och kraftkälla i judendom, kristendom och islam påverkat liv, samhällen och relationer i så stora delar av världen. Vad betyder det att inte ha en kvinnlig Gud? Hur påverkar det vårt samhälle och även oss som individer att Gud är en man – att prästerskapet av tradition uttolkas av män – att det gudomliga har ett kön som inte är kvinnligt? Vad händer när det kvinnliga könet inte längre är gudomligt? Vad händer när denna tidigare så starka och dyrkade modergudinna betecknas som hädisk och subversiv, och så hotfull att varje tendens till självständig kvinnlig kraft och upphöjelse uppfattas som ett hot mot den gudomliga ordningen som måste förgöras i religionens namn? Kan det vara så att utplånandet av Asherah skapade en obalans och ett tomrum där inte bara en gudstro ersattes med en annan, utan hela det kvinnliga könet och allt kvinnligt sammankopplas med hädelse, avgudadyrkan och en styggelse mot Tron, Gud och prästerskapet?

Jag har frågat mig om häxprocesserna funnits om vi haft en modersgudinna i treenigheten.Vad hade hänt om patriar-katet delat altare med matriarkatet? Hur hade det påverkat vår syn på naturen, mångfald och planetens resurser om vi haft en kvinnlig gud, med prästinnor vars krafter inte ansågs suspekta, utan respekterade, vördade och komna av det gudomliga. Är Häxan, skökan ett resultat av monoteismens utsuddande av Gudinnan.

Som queer och icke-binär dokumentärfilmare och konstnär har jag sedan jag kom ut på 80-talet personliga erfarenheter av att möta samhällets konventioner och ideer om manligt och kvinnligt, kön, kärlek och sexualitet. Mina dokumentärfilmer “Väninnor – berättelser från garderoben” och “Du ska nog se att det går över” handlar om dolda och innerliga berättelser om kärlek och det normbrytande i att som kvinna bli kär i en annan kvinna i en heteronormativ värld.

I “Väninnor” möter vi fem äldre lesbiska kvinnor som föddes på 20 och 30-talet. Hur levde homosexuella på medeltid-en? Gick lesbiska och bögar i kloster för att undkomma en heteronormativ sexualitet och skapa homosocial gemenskap?

Kunde självständiga starka visionära kvinnor som Hildegard von Bingen hitta en respekterad kreativ plats i klostret som ogifta kvinnor annars aldrig kunnat drömma om? Och hade inte den medeltida abedissan Hildegard med sina läkeväxter och visionära ideer och nyskapande musik enkelt klassats som häxa om hon inte verkat i en klosterkontext?

I mina verk ”Häxbränningens tid är inte förbi”, ”World Upside”, “Closed Books” och “Stormen” har jag med mig dessa tankar om Asherah, matriarkatet som utplånades, och hotet som starka självständiga kvinnor historiskt utgjort och ut-gör... Inte minst finns skavet från erfarenheter som lesbisk och icke-binär... Könsmaktsordningens starka krafter finns där att balansera, stöta sig mot.. Stormarna som oväntat kan blåsa upp. En vän sa: Inkvisitionens män lever än.” Lesbiska kvinnors självständiga sexualitet är fortfarande bland det mest provocerande som finns för det gamla patriarkatet.

Biografi

Sander C. Neant Falk är filmare, konstnär och terapeut, utbildad på bland annat Konstfack, fri konst i Stockholm och filmskolan ESRA, Paris på 90-talet. Sedan 2015 arbetar Neant Falk även som konstterapeut med skapande processer och inre läkande i privat terapiverksamhet och som filmlärare.

Neant Falk har regisserat tre långdokumentärer som visats på biograf, SVT och internationella filmfestivaler. Filmen ”Du ska nog se att det går över” belönades med bland annat Guldbagge för bästa dokumentär 2004.“Väninnor – berättelser från garderoben”, 1996, om fem äldre lesbiska kvinnor uppväxta på 1920-30 talet på SVT 1996 var den första svenska att skildra queera människors liv i Sverige. Filmen ingår i Svenska Filminstitutets satsning på viktig svensk film som ska digitaliseras under 2021.

Sander C. Neant Falks drivkraft som filmare är att ge röst åt människor som inte alltid hörs. Att ge utrymme till de som inte syns. Film är magi, kärlek och en möjlighet till helande och förändring. Att visa film på bio och i filmrummets koncentrerade upplysta mörker, dela berättelser och konst som förmedlar andras inre verkligheter och i en gemensam upplevelse få möta våra egna smärtpunkter. För henne handlar dokumentärfilm också om demokrati – att förmedla respekt för allas lika och oantastliga värde som människor - oavsett bakgrund och uttryck – vare sig det gäller etnicitet, kön, sexualitet, klass eller funktionalitet. Hon vill göra film med potential att beröra, hela och läka. Skapa rum för att i konsten både se oss själva och den Andre med ny förståelse, kärlek och respekt.”

Filmen “Väninnor – berättelser från garderoben” är en del av utställningen Dolda Gudinnor och kommer visas senare i höst på Folkets Bio Östersund. Se separat information.

Sander C. Neant Falk, “Landscaping series–Stormen” Sander C. Neant Falk, “Closed books”

Linda Petersson Ödbring

Titlar och årtal: “Anima mundi-Spiritus Sanctus”, 2021, “Ac omnia de inmunditia abluit– Du renar allt från smuts”, 2021, ”Vita movens omnia–Du som sätter allt i rörelse”, 2021, ”Suscitans et resuscitans–Du som väcker och återuppväcker allt”

Material: performance, videoverk och måleri

Om verken

Linda Petersson Ödbring:

På konsthallen Händelsehorisonten visar jag ett videoverk och en bön av Hildegard av Bingen (Abedissa, mystiker, konstnär, musiker från 1100-talet). Ljudet i videoverket är inspelat vid en deltagarbaserade performancen ”Anima mundi–Spiritus Sanctus” tillsammans med Prästen Hanna Brande, Kantor Nicklas Strandberg i Gåxsjö kyrka och deltagare.

Jag har under flera år studerat Hildegard på olika plan och försöker närma mig henne genom att arbeta konstnärligt. Nu har jag försökt komma djupare in i texterna och musiken. Jag hade tagit en paus från målandet i två decennier men nu har målandet varit en reningsprocess genom Hildegards böner. Ett sätt att handskas med mitt inre mörker och renas från det. Performanceverket “Anima mundi-Spiritus Sanctus”, 2021, är en konstnärlig besvärjelse mot det mörka och en bön för att våldet mot kvinnor, flickor ska upphöra. Verket kan också tolkas som en ceremoniell rening och ritual för drabbade av våld.

Spiritus sanctus vivificansvita movens omnia,et radix est in omni creaturaac omnia de inmunditia abluit,tergens crimina ac ungit vulnera,et sic est fulgens ac laudabilis vita,suscitans et resuscitans omnia.

The Holy Spirit: living and life-giving,the life that’s all things moving,the root in all created being:of filth and muck it washes all things cleanout-scrubbing guilty staining, its balm ourwounds constrainingand so its life with praise is shining,rousing and reviving all.

Text: Hildegard av Bingen (1098–1179).

Biografi

Linda Peterssons Ödrbrings konstnärskap rymmer en bred praktik, ofta med ett dokumentärt och konceptuellt inne-håll. Projekten resulterar i olika uttryck där hon försöker synliggöra föreställningar om olika platser och företeelser med en historisk och samtida förankring. Ensam eller i samarbete med andra arbetar jag ofta i projekt som gestaltar sig i konstverk, utställningar, workshops. Jag föredrar att arbeta med konsten som ett redskap eller ett verktyg för att diskutera ämnen som kan vara svåra att bearbeta på annat sätt. Hon visar sin konst utanför det traditonella utställnings-rummet och arbetar ofta tvärvetenskapligt i olika sammanhang.

Linda Petersson Ödbring, “Anima mundi-Spiritus Sanctus”

Ulrika Sparre

Titlar och årtal: ”Bortom allt”, 2014, “Kvinnlig energipunkt”, 2021

Material: Ljudverk, Installation

Om verken

Ulrika Sparre:

Kvinnlig Energipunkt – ta med Dig en sten som du kan hålla i din hand.

Stenar från platser världen över anses av människan besitta inneboende krafter. Stenar kan hålla en inneboende magnetism vilket skapar säregna och unika strömningar som kan upplevas fysiskt. Ofta förflyttas olika stenar och miner-aler för att används av människan för högre syften såsom helande och transformation. Genom att arrangera och placera stenar i olika formationer uppkommer i stenarnas relation till varandra olika immateriella former av energi runt stenfor-mationen.

I utställningen Dolda Gudinnor vid Händelsehorisonten har en “Kvinnlig Energipunkt” placerats inne i konsthallen. Du är välkommen till platsen med en sten i din hand för att lämna kvar den i energipunkten, varvid Du är med och bidrar till den kollektiva kraften. Samlingen av stenar bildar en helhet där vi skapar en ny gemensam berättelse med magin som utgångspunkt.

Stenarna kommer efter utställningen att tillsammans ge förutsättningen för en permanent “Kvinnlig Energipunkt” utanför Konsthallen Händelsehorisonten i Jämtland.

Biografi

Ulrika Sparre bor och arbetar i Stockholm. Hon arbetar med installation, skulptur, fotografi, film, performance och ljud. Hennes arbeten har visats på bland annat Reykjavik Art Museum, Örebro Konsthall, Galleri Stene Projects, Wanås Konst, Expo Chicago och Artipelag. I flera av hennes ljudverk väljer hon platser utan spår av mänsklig civilisation och använder kontaktmikrofoner för att lyssna till marken. Ljudet inifrån stenarna kommer till oss som ett förlorat språk, som en lång-sam kontinuitet och en grundad rytm.

Ulrika Sparre, “Kvinnlig Energipunkt”

Malin Ståhl / samtal med Patricia Fjellgren

Titel: ”Gaskelaante” (vad är kunskap).

Årtal: Verket är en pågående förhandling.

Material: performance/aktivering (akvarell, stenar från platsen, text, kartutskrifter) och ett samtal på temat ‘Vad är kunskap’.

Om verket

Ewa Ljungdahl:

Konstnären Malin Ståhl tilldelades i maj 2018 det första av Hushållningssällskapet Jämtlands vistelsestipendier i Medstugan för konstnärer. Under en vecka i maj bodde och arbetade Malin på Medstugans egendom i västra Jämtland. Hennes konstnärliga arbete i samband med stipendiet fokuserade på platsbegreppet liksom på termer som kulturarv, kulturarvs-hållbarhet, värdehierarkier och monument. Kroppens minnen och kroppens relation till en plats var viktiga, liksom vad det innebär att säga mitt land; fantasin om det orörda landskapet och spåren av det samiska kulturland-skapet.

Fastigheten Medstugan ligger i Åre socken i ett samiskt kulturlandskap präglat av många hundra års renbete. Trots att det är väl känt att området har använts för renskötsel sedan urminnes tider så finns inga samiska kulturlämningar registrerade i fornminnesregistret (FMIS), och samiska namn eller andra uttryck för samisk verksamhet saknas på alla kända kartor. Därför blev inventering och dokumentation av samiska kulturlämningar i ett utvalt pilotområde inom Medstugan en viktig del i Malins projekt. Inventering och dokumentation har gjorts av Jan Persson från Njaarke sameby, som genom familj och nära släktingar har god lokalkännedom om trakten samt arkeolog Ewa Ljungdahl som har lång erfarenhet av dokumentation av samiskt kulturlandskap. Inventeringen har finansierats genom Länsstyrelsen Jämtlands treåriga satsning på dokumentation av det samiska kulturarvet.

Malin Ståhl:

Min målsättning är att synliggöra hur en historieskrivning aldrig är ensidig, att det alltid finns olika perspektiv på det som skett och att de spår som inte syns lika tydligt i landskapet som en jaktvilla gör ändå är lika verkliga. Medstugan fick status som byggnadsminne 1999 och kan därmed sägas stå som ett monument över den tid som startade under 1800-talets sista decennier då turismen tog fart med friluftsgäster och jaktsällskap. Genom berättelser och minnen som lagras i kroppen bärs icke-objektbaserade historier vidare. Dessa är historier som rör sig parallellt med Medstu-gans synliga historia. Tillsammans med spåren i marken är de ett kulturarv som ska mätas med Medstugans konkreta k-märkning. Med utgångspunkt i kartor och idén om ägande utgår jag i ett fågelperspektiv både i synen på landskapet, byggnader och spår av byggnader. Det är ett effektivt sätt att visuellt radera maktrelationer och därmed göra dem synliga.

Biografier

Malin Ståhl är bildkonstnär verksam i Jämtland. I hennes konstnärliga praktik utgår hon från ett processorienterat utforskande av förhållandet mellan kropp och natur. Hon använder performance, och dess komponenter av närvaro och görande, som metod. Kroppen och landskapet verkar både som plats och medium i frågeställningar om relationer, hierarkier, strukturer och motstånd. Malin Ståhl strävar efter att arbeta med alla sinnen i ett öppet förhållningssätt där lyssnande, delande och långsiktiga processer förvaltar och omförhandlar förhållningssätt och kunskaper. Relationerna mellan kropp, landskap och handling gestaltas i förgängliga material såsom fjolårsgräs, bläck tillverkat av växtdelar, lera ur marken, men även traditionell akvarell.

Patricia Fjellgren är nord- och sydsame. Hon bodde sina första sex år i Saudiarabien och därefter i Stockholms förorter. Hon är numera bosatt i Staare. Patricia Fjellgren arbetat med revitalisering av de samiska språken i många olika roller. 2017 mottog hon Språkrådets Minoritetsspråkspris för sitt arbete. Hon är även en av initiativtagarna till den språkpeda-gogiska föreställningen Gïellačïrkuš/Språkcirkus på Giron Sámi Teáhter där hon också medverkar som skådespelare.

Malin Ståhl, “Gaskelaante”

Camilla Wolgers

Titlar och årtal: “I det andliga”, 2017, ” I växtligheten”, 2018, “I vattnet”, 2020, “I landskapet 1”, 2021, I landskapet 2, 2021, I landskapet 3, 2021, “I jorden”, 2021.

Material: Naturalier, Olja på pannå, Skulptur.

Om verken

Camilla Wolgers:

Jag betraktar mitt landskap från så många håll som möjligt,Undrar över det, dröjer vid det.Rör vid det med mina händer vid varje årstidLyssnar till varje ljud som skapas där.Jag föreställer mig alla levande varelser och känner vindens rörelser.Jag minns gårdagens starka ljus och skymningens och gryningens alla färger.Dold, men djupt kär.

Biografi

Camilla Wolgers har varit verksam tjugofem som bonde, vilket har en fortsatt stor inverkan i hennes konstnärsskap.Hon har har följt naturens och djurens dygns och årsrytmer och har iakttagit med stort intresse den naturliga balansen som där råder mellan vila och aktivitet. Förutom dessa motsatser finns där också ett välbalanserat mellanrum där själva transformationen äger rum. I det mellanrummet finns ett andrum och möjlighet till reflektion. Det är i det mellanrum-met som Camilla Wolgers utgår ifrån i sin berättelse. Runt omkring mig pågår kretslopp och cykler som jag förhåller mig till. Jag betraktar landskapet från så många håll som möjligt. Jag undrar över det, dröjer vid det. Jag rör vid varje årstid med mina händer och jag lyssnar intensivt till alla ljud som skapas där. Mina verk ser jag som poetiska betraktelser. Det råder en mystik och andlighet i omvärlden och jag försöker bildligt beskriva det jag upplever i mitt måleri, i mina foton, installationer och skulpturer.

Camilla Wolgers, “I vattnet”

Charlotte Åberg

Titlar och årtal: ”Slöjan”, 2021 och ”Tecken”, 2021

Material: C-print

Om verken

Charlotte Åberg:

De två fotografierna ”Slöjan” och ”Tecken” har jag skapat särskilt för utställningen “Dolda Gudinnor”. För mig personligen handlar verken om att söka en inre kraft och gå in i ett meditativt tillstånd för att nå gudinnan i mig. Det inre sökandet är också synonymt med mitt konstnärliga skapande.

Slöjan är ett skikt mellan två världar. Den fungerar som en hinna för att stänga ute all världens larm och få en djupare kontakt med ett naturligt tillstånd. Den hjälper mig att finna trancendens och för att verka andligen. Då kan jag se inåt. Det fanns ett tempel i Sais; Egypten under 700 talet f.Kr tillägnat Neith och senare Isis, med en gudinne-skulptur som hade sitt ansikte täckt av en slöja. Vid skulpturen fanns en inskription: ”Jag är allt som har varit och som kommer att förbli, och ingen dödlig har avtäckt min slöja”. Det finns många tolkningar av den inskriptionen som syftar på panteismen, att naturen och det gudomliga är ett.

Biografi

I sitt konstnärsskap bygger Charlotte Åberg ofta upp sammanhang med fler konstnärer med intentionen att samarbeta och fördjupa ett samtal om idéer, platser och situationer. Möten och samtal med människor är en viktig ingrediens för genomförandet av projekten. Verken tar upp frågor kring genusfrågor, drömmar och personliga berättelser

Att töja på begreppet för vad konst är och var det rummet finns är ett av ingångarna till ett större experiment som kan leda till en större medvetenhet om konstens möjligheter. Konst kan vara ett sätt att träffas utanför de territorier som vi bygger upp på platser under vissa tider, både mentalt och fysiskt.

En röd tråd i Charlotte Åbergs konstnärskap är samarbeten med kvinnogrupper både i Sverige och internationellt. I Albanien har hon tillsammans med svenska och albanska konstnärer drivit konstnärlig verksamhet i ett kvinno-fängelse i Tirana och i Alexandria, Egypten fortsatte den arbetsmetoden med egyptiska konstnärer tillsammans med kvinnor som suttit av fängelsestraff i Abu-Hammad och Alexandria. I Sverige var hon med och skapade Nya Konstnärsklubben, en organisation som verkar för kvinnor, icke-binära och transpersoner i svenskt konstliv. Många av de tankar och idéer som vi fann i den gemensamheten ledde vidare till utställningen ”Dolda Gudinnor”.

Charlotte Åberg, “Tecken”