Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60

Information@kau.se www.kau.se

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper Omvårdnad/Avdelningen för omvårdnad

Johan Norman Emma Tinglöf Smedberg

Debriefing och avlastningssamtal ur

intensivvårdssjuksköterskans perspektiv

The intensive care nurse´s perspective of debriefing and

defusing

Examensarbete 15 högskolepoäng Specialistsjuksköterska inom intensivvård

Datum/Termin: Vårtermin 2012

Handledare: Karin Ekholm

Mona Persenius

Examinerande lärare: Marie-Louise Hall-Lord

SAMMANFATTNING Titel: Debriefing och avlastnings samtal ur intensivvårdssjuksköterskans perspektiv. Fakultet: Fakulteten för Samhälls- och livsvetenskaper, Karlstads universitet Kurs: Examensarbete med inriktning intensivvård, 15 hp Författare: Johan Norman och Emma Tinglöf Smedberg Handledare: Karin Ekholm och Mona Persenius Examinerande lärare: Marie Louise Hall-Lord Sidor: 30 Månad, år för examination: maj, 2012 Svenska nyckelord: debriefing, avlastande samtal, intensivvårdssjuksköterska,

intensivvård

Justerad och Godkänd Datum

Examinerande lärare

Bakgrund: Arbetet på en intensivvårdsavdelning innefattar ofta ett högt tempo och intensivvårds- sjuksköterskan förväntas utöver sin kunskap inom medicin och omvårdnad, kunna hantera de psykologiska reaktionerna som kan uppstå i samband med kritiska tillstånd. Debriefing och avlastande samtal är båda verktyg för att bearbeta känslor då en svår situation inträffat. Syfte: Att belysa intensivvårdssjuksköterskors upplevelser om vad som påverkar behovet av debriefing och avlastande samtal i det dagliga arbetet. Metod: Genom ett strategiskt urval valdes totalt 10 intensivvårssjuksköterskor ut att delta i denna deskriptiva kvalitativa studie, som genomfördes på tre olika intensivvårdsavdelningar i Sverige. Halvstrukturerade intervjuer utfördes och analyserades i enlighet med Granheim och Lundmans metod för kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskorna upplevde generellt ett behov av debriefing/avlastande samtal i samband med större olyckor. Behovet påverkades av olika faktorer som presenteras i kategorierna; akut och/eller oväntad händelse, etiska dilemman, igenkännande och personligt engagemang, personliga förmågor, erfarenhet, tid och ansvar. Slutsats: Erfarenhet i yrket underlättade för sjuksköterskorna att bearbeta svåra händelser på egen hand, medan igenkännande, i form av sjuksköterskans egna livsituation och föräldraskap, ökade behovet av debriefing/avlastande samtal.

ABSTRACT Title: The intensive care nurse’s perspective of debriefing and defusing. Faculty: Faculty of Social and Life Sciences, Karlstad University Course: Degree project – Intensive Care, 15 ECTS Authors: Johan Norman och Emma Tinglöf Smedberg Supervisor: Karin Ekholm och Mona Persenius Examiner: Marie Louise Hall-Lord Pages: 30 Month, year of examination: May, 2012 Key words: debriefing, defusing, intensive care nurs*, intensive

care en kort men tydlig beskrivning av det huvudsakliga innehållet Ne

Background: The work at an intensive care unit often involves a high tempo and the specialist nurse in intensive care is expected, in addition to the medical and nursing knowledge, to deal with the psychological reactions that may arise in critical conditions. Debriefing and defusing are both tools to process emotions when a difficult situation occurred. Aim: To illustrate intensive care nurses experience of what effects the need of debriefing and defusing in the daily work. Method: This descriptive qualitative study was conducted in three different intensive care units in Sweden. Through a strategic selection were a total of 10 intensive care nurses selected to participate in semi-structured interviews. Which were performed and analyzed in accordance with Granheim and Lundman's method for content analysis. Result: Intensive care nurses generally experience a need of debriefing/defusing for major accidents. The need is affected by various factors which are presented in following categories; acute or unexpected situation, ethical dilemmas, recognition and personal engagement, personal abilities, experience, time and responsibility. Conclusion: Professional experience made it easier for intensive care nurses to process difficult situations on their own, while recognition, such as life situation and parenthood, increased the need for debriefing/defusing.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

BAKGRUND ...................................................................................................................................... 6

Sjuksköterskan inom intensivvården .............................................................................................................................. 6

Hantering av stress och psykologiska påfrestningar ..................................................................................................... 6

Avlastningssamtal ............................................................................................................................................................. 7

Debriefing .......................................................................................................................................................................... 8

Debatten om debriefing .................................................................................................................................................... 9

Problemformulering ....................................................................................................................................................... 10

SYFTE ............................................................................................................................................... 10

METOD ............................................................................................................................................. 11

Urval ................................................................................................................................................................................ 11

Datainsamling ................................................................................................................................................................. 11

Databearbetning och analys ........................................................................................................................................... 12

Etiska överväganden ...................................................................................................................................................... 14

RESULTAT ....................................................................................................................................... 16

Akut och/eller oväntad händelse.................................................................................................................................... 16

Etiska dilemman ............................................................................................................................................................. 17

Igenkännande och personligt engagemang ................................................................................................................... 17

Personliga förmågor ....................................................................................................................................................... 18

Erfarenhet ....................................................................................................................................................................... 19

Tid .................................................................................................................................................................................... 19

Ansvar .............................................................................................................................................................................. 20

DISKUSSION ................................................................................................................................... 21

Resultatdiskussion .......................................................................................................................................................... 21

Metoddiskussion ............................................................................................................................................................. 23

Studiens betydelse ........................................................................................................................................................... 26

Slutsats och vidare studier ............................................................................................................................................. 26

REFERENSER ................................................................................................................................. 28 Bilaga 1 Information verksamhetschef/avdelningschef Bilaga 2 Informationsbrev deltagare Bilaga 3 Samtyckesblankett Bilaga 4 Intervjuguide

6

BAKGRUND

Sjuksköterskan inom intensivvården Intensivvård innebär att förebygga och behandla svikt i ett eller flera organsystem, så att fortsatt liv kan bli meningsfullt sett ur patientens synvinkel. Begreppet intensivvård innefattar omvårdnad, behandling, övervakning och diagnostik av allvarliga, stundtals livshotande skador och sjukdomar. Vården ska utföras enligt vetenskaplig grund, beprövad erfarenhet och befintliga riktlinjer. Behandlingar genomsyras av ett etiskt och medicinskt förhållningssätt med ett väl fungerande samarbete kollegor emellan (Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård [SFAI] 2009). Grundkravet för alla sjuksköterskor som arbetar på en intensivvårdsavdelning (IVA-avdelning) är en specialistkompetens inom intensivvård (Larsson & Rubertsson 2005; SFAI 2009). Enligt högskoleförordningen (SFS 1993:100) omfattas denna av kunskap och förmåga att observera och bedöma såväl medicinska som psykiska tillstånd samt funktionen av alla organsystem hos patienten. Därutöver skall intensivvårdssjuksköterskan (IVA-sjuksköterska) kunna tillämpa dessa specialistkunskaper vid större olyckor och katastrofer. Arbetet som IVA-sjuksköterska omfattas av ett högt tempo (Cronqvist et al. 2007) med mycket medicinteknisk apparatur (Larsson & Rubertsson 2005). Samtidigt som övervakning sker, förväntas sjuksköterskan kunna bemöta patientens känslor och reaktioner i samband med en svår sjukdom samt stötta anhöriga i chock. (Larsson & Rubertsson 2005) IVA-sjuksköterskan är dessutom delaktig i beslut rörande påbörjande, avslutande och avstående av behandling (Cronqvist et al. 2007). Det höga tempot och utsattheten för traumatiska och krävande situationer, t ex patienter som snabbt försämras eller är döende, påverkar den upplevda stressnivån hos sjuksköterskan (Burgess et al. 2010). Den höga stressnivån förhindrar dock den emotionella bearbetningen av det inträffade (Badger 2008). De etiska dilemman som ett avslut av livsuppehållande behandling ibland kan innebära, kan ge moralisk stress (Svantesson et al. 2003; Cronqvist et al. 2006) vilket kan leda till symtom på utbrändhet (Wåhlin et al. 2010).

Hantering av stress och psykologiska påfrestningar Kunskap om psykisk stress och hur den kan motverkas bör ökas för individer inom yrken som syftar till att hjälpa andra. Detta innefattar bland annat sjuksköterskor, vilka bör ha kunskap och redskap som kan vara till hjälp i en akut kris (Hammarlund 2001). Kunskapen kan ökas genom faktorer som utbildning, övning, gruppsammanhållning samt bra arbetsledning (Larsson & Rubertsson 2007). Enligt Cronqvist et al. (2006) är stresshantering ett rekommenderat verktyg för personal som utsatts för traumatiska situationer. De menar i sin studie att reflektion kring erfarenhet av moralisk stress, kan öka IVA-sjuksköterskans individuella kompetens om hur nya situationer skall hanteras. En genomgång tillsammans med kollegor kan ses som en essentiell aktivitet för att utveckla kompetensen. För detta krävs en öppen atmosfär på avdelningen. I situationer då dessa gruppsamtal fungerar, ökar inte bara IVA-sjuksköterskans moraliska medvetenhet, det styrker även självförtroendet och förmågan att hantera kritiska situationer.

7

Det är även viktigt med ett väl fungerande psykosocialt omhändertagande då stora olyckor och trauman skett. Att uttrycka sina tankar och känslor under en särskild psykologisk genomgång, behövs kontinuerligt för att personalen ska klara av sitt arbete. Reflektion mellan kollegor gör att erfarenheter och tankar kan bearbetas och sedermera användas för att bättre kunna hantera en liknande situation i framtiden (Larsson &Rubertsson 2007). IVA-sjuksköterskor upplever att deras tidigare erfarenheter hjälper dem att hantera svåra situationer i sin yrkesroll. Om de däremot saknar erfarenhet eller kunskap kan det leda till osäkerhet (Wåhlin et al. 2010). Genom att distansera sig från den kliniska situationen och dela erfarenheter, tankar och upplevelser tillsammans med kollegor, kan IVA-sjuksköterskor skapa kontroll över egna emotionella reaktioner i samband med en svår situation (Badger 2008; Wåhlin et al. 2010). I mötet med en sörjande anhörig minskar IVA-sjuksköterskan sin egen närvaro och skapar en distans för att kunna hantera sina egna känslomässiga reaktioner. IVA-sjuksköterskans fokus skiftar mellan patientens fysiska behov och anhörigas behov av emotionellt stöd (Badger 2008). IVA-sjuksköterskorna i studien av Cronqvist et. al (2006) ansåg att de själva måste ta initiativ och arrangera bearbetningssamtal, för att få tillgång till stöd efter en påfrestande händelse. Under stödprocessen krävdes även ett aktivt deltagande. I annat fall ansågs det finnas brist på motivation och intresse i att bearbeta de stressrelaterade känslorna. Då stödsamtal genomfördes under dagtid var det svårt för de IVA-sjuksköterskor som arbetat natt och som varit med om en kritisk händelse, att delta. Liknande dilemman uppstod då en kritisk händelse inträffat i slutet av ett pass och personalen önskade att få åka hem. En del av IVA-sjuksköterskorna ansåg därför att de blev mest hjälpta av informellt kamratstöd som stressbearbetning, medan andra såg det som en privat angelägenhet där de enskilt ville diskutera med någon utomstående. En del IVA-sjuksköterskor, vilka hanterade stress och kritiska situationer på ett bättre sätt, fungerade som föredömen för sina kollegor som då klarade av situationen bättre (Cronqvist et. al 2006). De tre begreppen; möjlighet, tillgänglighet och mottaglighet till stresstöd inom intensivvården kan användas för att få en förståelse till varför stöd ofta misslyckas trots goda avsikter. Möjlighet och tillgänglighet för stresstöd kan ses som strukturella begrepp, medan mottaglighet av stresstöd kan ses som existentiellt. Således ligger det på chefens ansvar att se till att möjligheten för organiserat stresstöd finns och att det är tillgängligt för alla anställda. Det är sedan upp till den anställde att bestämma om mottagligheten och behovet finns (Cronqvist et al. 2006). Ett motstånd mot krishantering eller avlastande samtal inom en organisation kan leda till allvarliga psykosociala problem för personalen, både på arbetsplatsen och inom privatlivet. (Hammarlund 2001).

Avlastningssamtal Avlastningssamtal är ett kort samtal där syftet är att de inblandade ska ges möjlighet att tillsammans lyfta sina reaktioner och tankar. Genom att beskriva och sätta ord på det inträffade kan gruppen undvika isolering från varandra (Dyregrov 2003). Avlastningssamtal benämns enligt Everly och Mitchell (2000) som defusing och är ett

8

strukturerat samtalsforum för små grupper. Intentionen med avlastningssamtal är att göra en bedömning, prioritering samt lindra akuta symtom efter en händelse. De menar att defusing i vissa fall kan främja ett psykologiskt avslut efter en kritisk händelse. Avlastningssamtal bör inledas inom 8-12 timmar efter en händelse och pågå under 45-90 minuter. Deltagarna i avlastningsamtalet omfattas av de som var närvarande under händelsen. Gruppen bör inte vara större än 6-8 personer. Ledaren för samtalet får inte själv ha varit med under händelsen. Ledaren behöver inte ha en psykologisk utbildning, men bör ha tillräcklig kunskap för att leda gruppen (Everly & Mitchell 2000; Dyregrov 2003). Genom att utföra avlastningssamtal kan behov av debriefing i ett senare skede elimineras enligt Dyregrov (2003).

Debriefing Debriefing är något längre samtal än avlastande samtal. Debriefing tillåter individer i en grupp att diskutera både det egna och gruppens agerande vid en kritisk händelse, upptäcka misstag samt komma fram till förbättringar. Syftet med debriefing är att individen efteråt inte ska känna sig ensamt ansvarig för situationens framgång eller misslyckande. I samband med debriefing kommer arbetslaget att lära sig strategier för att i framtiden kunna hantera liknande situationer tillsammans och dessutom utveckla nya kommunikationsstrategier som underlättar det vardagliga arbetet (Salas et al. 2008). Begrepp som krisintervention och debriefing används allt oftare. Begreppen i sig är relativt nya men kunskapen att bemöta personer i kris finns beskrivet långt tillbaka, framförallt inom krigsmakten (Hammarlund 2001). Weisæt (2005) beskriver hur läkare och psykiatriker under andra världskriget iakttog soldater vilka, trots tecken på personliga sammanbrott, fungerade effektivt med stöd från sina välorganiserade trupper. Utifrån iakttagelserna utvecklades gruppterapi och stressbearbetning i grupp, så kallad debriefing. Ordet kommer från det militära, vars betydelse ungefärligen är avrapportering efter genomfört uppdrag (Dyregrov 2003). Debriefing är en tidig intervention för insatspersonal som deltagit i påfrestande uppdrag som kan tänkas ge psykiska trauman (Weisæt 2005). I slutet av 1970- och början av 1980-talen inträffade stora katastrofer i USA och Australien. I samband med dessa händelser utvecklades området debriefing till att bli en genomgång av psykologiska aspekter på extrema händelser (Dyregrov 2003). Under åren har utvecklingen inom debriefing, med undantag av katastrofer, varit knuten till räddningspersonalens och polisens arbete. Mitchell (1996) var den som först beskrev tillämpningen av modellen i grupp och som gav ut sin sjustegsdebriefingmodell: Critical Incident Stress Debriefing (CISD) som artikel år 1983. Modellens sju steg är introduktions-, fakta-, tanke-, reaktions-, symtom-, inlärnings- och återinföringsfasen. Debriefing är inte avsedd att vara den enda metoden för omhändertagandet av professionella hjälpare efter en kris, utan är en del i ett större omhändertagande, det vill säga Critical Incident Stress Management (CISM). I begreppet CISM ingår flera olika strategier för omhändertagande, bland annat förebyggande krisutbildning, stöd från familj och organisationer samt mobilisering av stöd från kollegor och ledare. Utöver nämnda strategier ingår även individuell

9

uppföljning samt vid behov remittering för vidare hjälp (Everly & Mitchell 2000; Dyregrov 2003). CISD har vidareutvecklats av Dyregrov (2003) för att bättre fungera i ett europeisk kulturellt sammanhang med människor som inte är räddningsarbetare. För att skilja modellen från den operationella debriefingen, som är mer räddningstekniskt orienterad, valdes begreppet psykologisk debriefing. Psykologisk debriefing innebär att en grupp som tillsammans upplevt en kritiskt eller dramatiskt situation, eller starkt har berörts av en oväntad händelse får en systematisk genomgång av situationen inom gruppen. Samtalet är strukturerat och tar cirka 2,5 timmar eller mer: Ledaren för debriefing bör besitta professionell kompetens inom psykologisk eller psykiatrisk vårdverksamhet (Dyregrov 2003; Mitchell et al. 2003). Målen med psykologisk debriefing enligt Dyregrov (2003) är följande;

� att förebygga onödiga efterreaktioner samt påskynda det normala avtagandet av en efterreaktion

� att underlätta gruppsammanhållning och stöd � att främja laganda och motivation inför framtiden � att hjälpa individer att få ett tankemässigt ”grepp” om situationen � att stimulera till ventilering av känsloreaktioner � att normalisera gruppens erfarenhet � att se till att de individer som behöver ytterligare hjälp får det

Psykologisk debriefing bearbetar grundligt gruppens reaktioner. Det finns ingen exakt tidpunkt efter en händelse då debriefing bör påbörjas. Att behandla debriefing för nära inpå händelsen ses dock inte vara konstruktivt för gruppen. Debriefing startar i regel inom några dagar då den största chocken avklingat och de känslomässiga intrycken av händelsen tagits in. Om gruppen anser att ett uppföljningsdebriefing behövs, kan detta planläggas 3-5veckor efter första mötet (Dyregrov 2003). Terminologin debriefing används dessvärre i nuläget som en beskrivning av alla samtal och möten som sker efter en krishändelse, vilket gör det svårt att förstå vad debriefing egentligen innebär (Dyregrov 2003).

Debatten om debriefing Debatten kring debriefing uttrycker sig i om metoden debriefing är effektiv eller ineffektiv. Studier påvisade att debriefing är verkningslöst eller rentav ogynnsamt (Hobbs et al. 1996; Bisson et al. 1997; Sijbrandij et al. 2006). De två förstnämnda av dessa studierna genomfördes dock med metodologiska och kliniska svagheter (Everly & Mitchell 2000). I studierna har innebörden av debriefing varit oklart definierat. Den rekommenderade tidsramen, för inom vilken tid psykologisk debriefing ska påbörjas, har inte alltid följts. Kontrollgrupperna och interventionsgrupperna i studierna är inte jämförbara (Everly & Mitchell 2000; Dyregrov 2003; Devilly et al. 2006). Positiv effekt av debriefing påvisades i en studie om posttraumatiska stressreaktioner bland hjälparbetare efter Estoniakatastrofen. I studien jämfördes en grupp sjuksköterskor som deltog i räddningsarbetet men som inte fick debriefing, med tre andra yrkeskategorier som deltagit i debriefing. Det konstaterades att sjuksköterskorna

10

hade signifikant fler stressreaktioner jämfört med de yrkesgrupper som deltagit i debriefing (Nurmi 1999). Devilly et. al (2006) menar dock att denna studie innehåller brister. Det framkom inte när, var eller hur kontrollgruppen med sjuksköterskor blev rekryterad. Möjligheten till jämförelse mellan kontrollgruppen och övriga grupper var inte möjlig bland annat beroende på att de tillhörde olika yrkeskategorier. Enligt studien av Devilly et al. (2006) är det inte möjligt att dra någon slutsats gällande effekten av debriefing.

Problemformulering Det krävs kunskap inom en rad olika områden för att arbeta som specialistsjuksköterska inom intensivvård. Kunskapen omfattar exempelvis handhavande av medicinteknisk apparatur, observation av vitala organfunktioner samt att ha förmågan att möta och stödja patienter och anhöriga i chock. Arbetet omfattas av ett högt tempo, snabba förändringar av patienttillstånd och hastiga dödsfall. Att vid upprepade tillfällen exponeras för traumatiska och krävande situationer bidrar till att IVA-sjuksköterskorna löper större risk att utveckla symtom på stress och utbrändhet. IVA-sjuksköterskorna hinner inte alltid bearbeta de emotionella reaktioner som kan uppstå. Trots detta finns det få aktuella vetenskapliga studier inom området debriefing för IVA-sjuksköterskor, enligt vår kännedom. Därför är det av stor vikt att utreda IVA-sjuksköterskors upplevelser om vad som påverkar behovet av debriefing och avlastande samtal i det dagliga arbetet.

SYFTE Syftet med studien var att belysa intensivvårdssjuksköterskors upplevelser om vad som påverkar behovet av debriefing och avlastande samtal i det dagliga arbetet.

11

METOD För att tolka och beskriva vad som påverkar behovet av debriefing eller avlastande samtal hos IVA-sjuksköterskor, valdes en kvalitativ metod. Metoden har ett holistiskt synsätt, där målet är en strävan efter att förstå helheten av ett fenomen i sitt ursprungliga sammanhang. Kvalitativ metod kännetecknas av att vara flexibel och anpassningsbar och ger författarna en möjlighet att röra sig mellan metodens analyssteg. (Forsberg & Wengström 2008; Polit & Beck 2008). Denna metod ansågs lämplig då målet var att undersöka, förstå och beskriva upplevelsen av ett fenomen (Forsberg & Wengström 2008).

Urval En deskriptiv kvalitativ studie bör resultera i en större förståelse av det undersökta fenomenet, studiens syfte styr därför urvalet av deltagare (Struebert Speziale & Rinaldi Carpenter 2007). De som delar en upplevelse eller har erfarenhet av det fenomen som ska studeras bildar enligt Forsberg och Wengtröm (2008) ett strategiskt urval. Det strategiska urvalet för denna studie, bestod av yrkesverksamma IVA-sjuksköterskor från två sjukhus i Sverige. Inklusionskriterier var att de skulle ha varit yrkesverksamma på aktuell arbetsplats i minst ett år, samt ha deltagit i debriefing eller haft avlastande samtal. För att säkerställa bredd och variation i urvalet, utfördes intervjuer på tre olika intensivvårdsavdelningar. För att få tillgång till lämpliga deltagare, ombads avdelningscheferna välja ut totalt 3-5 deltagare per arbetsplats. Totalt tio IVA-sjuksköterskor valdes ut från en allmän-, en central- och en thorax-IVA. Inga ytterligare urval gjordes då deltagandet var jämnt fördelat mellan de olika intensivvårdsavdelningarna, samt innehöll en naturlig variation i antal yrkesverksamma år. IVA-sjuksköterskorna i studien har arbetat mellan 4-30 år inom sin specialistkompetens. De har alla deltagit i någon form av debriefing eller avlastande samtal. Antalet gånger de deltagit är dock få. För att inhämta samtycke till studien skickades ett informationsbrev (bilaga 1), innehållande studiens syfte, metod, etiska överväganden, betydelse av studien samt information om författarna, till avdelnings- och verksamhetschef på respektive intensivvårdsavdelning. Då deltagare valts ut av avdelningschef skickades ett mail ut till delatagarna med information om studien samt samtycke till deltagande i studien (bilaga 2,3).

Datainsamling Halvstrukturerade intervjuer användes för att samla in data. Utifrån en genomarbetad intervjuguide (bilaga 4) med ett antal övergripande frågor, fick intervjuaren svar på specifika områden, exempelvis upplevelsen av debriefing och avlastande samtal, från samtliga deltagare. Samtidigt gavs deltagaren möjlighet att berätta fritt om ämnet. Ordningsföljd och formuleringen av frågorna varierade mellan intervjuerna. Detta hade sin grund i att intervjuaren var mottaglig för att öppna svarsalternativ kunde ledas in på kommande frågor (Polit & Beck 2008). Intervjuerna utfördes enskilt av författarna eftersom deltagarnas önskemål om tidpunkt för intervjun kom med kort varsel. Intervjuerna genomfördes på deltagarnas arbetsplatser och i anslutning till ett

12

arbetspass. Författarna utförde gemensamt en provintervju med en intensivvårdssjuksköterska. Efter denna provintervju reviderades intervjuguiden, ordningsföljd på frågor ändrades och en del frågor omformulerades. Det blev på så sätt lättare att se en röd tråd i intervjun och underlätta både för intervjuaren och för informanten. Ytterligare en fördel med provintervjun var att författarna enskilt skulle kunna utföra intervjuerna så snarlikt som möjligt. Provintervjun har ej använts i resultatet då intervjuguiden reviderats. Under intervjuerna etersträvades ett samarbetsvilligt klimat, där intervjuarna visade på lyhördhet och intresse för att få deltagarna att känna sig trygga och villiga att delge sina upplevelser. Intervjuaren eftersträvade neutralitet för att undvika påverkan av deltagarnas svar och därmed öka giltigheten. Tydliga frågor är kärnan i denna neutralitet där laddade frågor med underförstådda antaganden om exempelvis intervjupersonens beteende och kunskaper undveks (Olsson & Sörensen 2011). Då oklarheter uppstod bad intervjuaren om förtydligande (”hur eller vad menar du?”) vilket återspeglade om svaret var korrekt uppfattat (”menar du att”, ”har jag förstått dig rätt?”). På så vis har missförstånd kunnat undvikas och den givna informationen blivit sanningsenlig och trovärdig. Följdfrågor ställdes för att få med all relevant information i enlighet med studiens syfte (Olsson & Sörensen 2011; Polit & Beck 2008). Intervjuerna varade mellan 16 och 41 minuter och spelades in på mobiltelefon varefter de transkriberades ordagrant. Författarna är själva yrkesverksamma som sjuksköterskor och har känt avsaknad av debriefing och avlastande samtal efter svåra situationer som uppstått i det dagliga arbetet med döende och kritiskt sjuka patienter. I den fortsatta analysprocessen var det viktigt att åsidosätta förförståelsen för att möjliggöra objektivitet gentemot insamlad data (Olsson & Sörensen 2011).

Databearbetning och analys Datamaterial från de tio intervjuerna har analyserats enligt Granheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Det är en metod som av Polit och Beck (2008) beskrivs som deskriptiv (berättande) kvalitativ ansats och som inte har rötter i någon specifik forskningsdisciplin eller metodik. Den kvalitativa innehållsanalysens fokus ligger i att beskriva variationer genom att skillnader och likheter identifieras i textinnehållet. Metoden har en induktiv ansats vilket innebär en förutsättningslös analys av text, som är baserad på människors berättelser om sina upplevelser. (Lundman & Graneheim 2008). Genom induktion utgick författarna från IVA-sjuksköterskornas upplevda verklighet. Analysmetoden kan antingen vara manifest eller latent. Manifest och latent innehållsanalys innefattar båda tolkning av text, men tolkningen varierar i djup och abstraktionsnivå. En manifest innehållsanalys behandlar det som uttrycks i texten. Den beskriver det synliga och uppenbara innehållet med så låg grad av tolkning som möjligt. En latent innehållsanalys innebär att identifiera och tolka den underliggande meningen i texten och resulterar i teman. (Graneheim och Lundman 2004). I denna uppsats har en manifest innehållsanalys använts.

13

De inspelade intervjuerna transkriberades ordagrant och därefter analyserades de i enlighet med en modifierad variant av Graneheim och Lundmans (2004) analysmetod. Analysmetoden innehåller analysenheter, domäner, urskilja meningsbärande enheter, som kondenseras och abstraheras till koder och slutligen kategoriseras. De utskrivna intervjuerna eller analysenheten lästes först i sin helhet av båda författarna. Sedan studerades texten enskilt av författarna för att sedermera delas upp i områdesspecifika domäner, exempelvis debriefing och avlastningssamtal. För att skapa domäner användes överstrykningspenna till de delar i texten som var relevanta för studiens syfte. Kommentarer utfärdades i marginalen beroende på vilken domän de olika styckena i intervjuerna kom att tillhöra. Författarna skiftade texter med varandra för att se vilka domäner som framkommit. Ur domänerna lyftes sedan stycken och fraser av texten ut. Författarna tog enskilt ut stycken och fraser som innehöll relevant information och som överensstämde med syftet, ur de intervjuer de transkriberat. Den andre författaren kontrolläste intervjun så att inget relevant förbisågs. Fraser och stycken skrevs in i nya word-dokument, ett för varje intervju. Detta gjordes för att lättare kunna urskilja de från övrig text och möjliggöra härledning om oklarheter uppstått. Styckena bildade så kallade meningsenheter som kondenserades och abstraherades (Graneheim & Lundman 2004). Kondensering innebar att texten reducerades men behöll det centrala innehållet. De meningsenheter som hade samma innebörd sammanställdes i ett worddokument. Detta för att underlätta nästa analyssteg, abstrahering, vilket innebar att lyfta meningsenheterna till en högre logisk nivå och benämna dem med en kod. Kodning beskrivs enligt Lundman och Granheim (2008) som att sätta en etikett på meningsenhetens innehåll. Abstrahering och kodning genomfördes tillsammans av båda författarna. Slutligen sammanställdes de koder som hade liknande innehåll till en kategori. Författarna utgick från att kategorierna skulle svara på frågan vad som påverkar behovet av debriefing och avlastningssamtal. För att tydliggöra hur analysen har gått till, presenteras exempel i tabell 1, som är utarbetad efter Lundman och Graneheims (2008) kodningsschema.

14

Tabell 1 Exempel på meningsenhet, kondenserad meningsenhet, kod och kategori.

Meningsenhet Kondenserad meningsenhet

Kod Kategori

Det tyckte jag var jobbigt för händer nåt med små barn så tog jag på mig det, är så jobbigt….Man identifierar sig, man är småbarnsförälder själv

Jobbigt då små barn är involverade. Identifiera sig med föräldrarna

Identifikation som förälder

Igenkännande och personligt engagemang

blir väldigt berörd och engagerad själv. … unga patienter ligger kanske nära i ålder ens egna barn.. eller sig själv

Blir berörd och engagerad själv, då unga patienter kanske är jämngamla med de egna barnen eller egen ålder

Bli berörd och identifiera sig

..föräldrar i samma situation eller syskon eller nåt sånt där då man kan koppla det till nära.. då blir det så mycket närmare

Föräldrar, syskon eller något som gör att situationen kan kopplas nära

Liknande familjesituation

en del kan nog gå och fundera på saker o ting väldigt länge och må dåligt av. ..en del av oss är ju väldigt, ja det här hände..sen går vi vidare.

En del funderar länge på saker medan andra konstaterar att det hände och sedan går vidare.

Ältande

Personliga egenskaper

Sen är jag väldigt bra på att hänga av mig allting när jag går hem härifrån. ..som att det är ganska viktigt att kunna göra det. För man är med om en del tråkigt här

Bra på att hänga av sig allt efter arbetets slut. Det är viktigt att kunna det eftersom man är med om tråkiga saker på jobbet.

Tar inte med hem

vi som har jobbat ett antal år, måste ju tänka på att de som är nya, som är vikarier, som inte har jobbat så länge… upplever ju olika saker jobbig

Vi som arbetat längre får tänka på de som är nya och inte arbetat lika länge. Vi upplever ju olika saker som jobbiga.

Mer erfaren kontra nyutbildad

Erfarenhet

Ny som sjuksköterska eller undersköterska och ambitiös och det är mycket man ska lära sig åh.. Ja det kan ju vara jobbigare, men man lär sig sen med åren, att sovra lite.

Det är mycket som ska läras när man är ny. Det kan vara jobbigare, men man lär sig att sovra med åren.

Nyutbildad

Etiska överväganden Deltagande i studien var frivilligt, deltagarna lämnade både skriftligt och muntligt samtycke vid intervjustart. Inför intervjuerna fick deltagarna tydlig information om syftet med studien, vilken metod som används samt påmindes om att deltagandet var frivilligt och att de när som helst under intervjun kunde avbryta. Autonomprincipen beaktades genom att författarna försäkrat sig om att deltagarna tagit del av och förstått den information som förmedlats, samt beslutat om deltagande i studien (Kvale 2009; Vetenskapsrådet 2011a; Olsson & Sörensen 2011).

15

Under urvalsprocessen beaktades rättviseprincipen. Alla som motsvarade inklusionskriterierna för studien hade rätt att delta och behandlas lika oavsett kön, ålder och ursprung. Urvalet skedde enligt vetenskaplig norm och deltagarna delgavs information om studiens syfte samt frivilligt deltagande, vilket beskrivits enligt ovan (Vetenskapsrådet 2011a). Godhetsprincipen har genomsyrat studien, vilket inneburit att göra gott, förhindra skada och genom tillförlitlighet komma fram till ny kunskap. Denna kunskap kan gynna intensivvårdssjukskötetskornas framtida bearbetning av svåra händelser. Deltagarna och deras respektive intensivvårdssavdelning kommer få tillgång till den färdiga studien, för att kunna dra nytta av resultatet. Studien publiceras även elekroniskt via Karlstads universitet hemsida, för att så många som möjligt skall kunna ta del av resultaten. Studien ansågs inte kunna medföra något obehag eller innebära någon risk för deltagarna, då sjuksköterskorna berättade om vad de ansåg påverka sitt eget behov av debriefing. (Kvale 2009; Vetenskapsrådet 2011a). En total anonymitet kunde inte garanteras eftersom författarna träffade deltagarna personligen vid intervjutillfället. Det som framkom under intervjun behandlades dock konfidentiellt och kan därför inte kopplas till den enskilde deltagaren och avslöja dess identitet (Kvale 2009). De personuppgifter som inhämtades var namn, antal yrkesverksamma år och arbetsplats. Dessa uppgifter har kodats i enlighet med Vetenskapsrådets (2011a, b) anvisningar för god forskningssed vid bearbetning av material. Vid analysprocessen transkriberades intervjuerna ordagrant och lästes enskilt av författarna för att hitta gemensamma nämnare, som därefter presenterades som kategorier i uppsatsen. För att motverka oredlighet i hanteringen av intervjumaterial under analysprocessen har den andre författaren kontrolläst intervjuerna i sin helhet, då domäner framkommit och meningsenheter urskilts. Vidare har de referenser som använts genom studien, hänvisats på ett korrekt vis enligt Harvard KAU (2011). Detta för att tydliggöra materialets originalkälla och undvika misstanke om plagiat. De citat som har använts i resultatet har skrivits ordagrant för att inte förvanskas och påverka studiens trovärdighet. Materialet har inte förvanskats i och med att korrekt hantering av källmaterial och data presenterats (Olsson & Sörensen 2011; Vetenskapsrådet 2011a). Författarna har i enlighet med den etiska principen att inte skada, strävat efter att i samband med intervjuer behandla informanterna med respekt och i samband med analys värna om deras integritet. För att inte avslöja intervjupersonernas identitet presenteras de citat som förekommer med försiktighet och utan den kodnyckel som använts under analysens gång, exempelvis: ”sjuksköterskan berättar att…”. Endast intervjuarna hade tillgång till kodnyckeln, vilken förstördes då uppsatsen var klar. Telefoninspelningar från intervjuerna raderades från datorer och telefon och de utskriva intervjuerna makulerades då uppsatsen var godkänd. I enlighet med PuL (SFS 1998:204) betraktas uppgifterna inte längre som personuppgifter, då de ej går att härleda till en specifik individ.

16

RESULTAT Syftet med denna studie var att belysa IVA-sjuksköterskors upplevelser om vad som påverkar behovet av debriefing och avlastande samtal i det dagliga arbetet. Studien grundades på tio stycken intervjuer med IVA-sjuksköterskor. Resultatet presenteras i sju kategorier; akut och/eller oväntad händelse, etiska dilemman, igenkännande och personligt engagemang, personliga förmågor, erfarenhet, tid och ansvar. Under intervjuerna framkom det att den form av debriefing och avlastningssamtal som beskrevs i inledningen av studien, inte överensstämde med den utformning som förekommer ute i verksamheten. Den form av debriefing som deltagarna beskrev, var utformad som en blandning mellan avlastningssamtal och debriefing så som den beskrivs enligt litteraturen. Då innebörden och utformningen av debriefing skiljer sig åt mellan de olika intensivvårdsavdelningarna, kommer begreppet debriefing inte särskiljas från avlastingssamtal. I resultatet har begreppen samma innebörd och skrivs debriefing/avlastande samtal.

Akut och/eller oväntad händelse En allmän uppfattning som delades av alla deltagarna, var att behovet av debriefing/avlastande samtal uppstod i samband med större olyckor. Som exempel nämndes trafikolyckor med många skadade. Några deltagare menade dock att de inte möter dessa patienter i lika stor utsträckning som exempelvis ambulans och akutpersonal gör. Andra situationer då deltagarna upplevde ett behov av debriefing/avlastande samtal tillsammans med inblandade kollegor, var då det skett något oväntat som exempelvis hjärtstopp eller en akut försämring. En specifik situation som nämndes var vid en intubation av en patient, då en endotrakealtub hamnade i fel läge. Den uppkomna situationen orsakade svårighet med patientens andning. Ingen i personalgruppen tog ledarrollen i den akuta situationen, vilket skapade ett kaosartat arbete. Berörd deltagare ansåg att detta vara ett fall där debriefing/avlatsande samtal hade behövts.

För det viktiga är ju alltid att någon leder arbetet. Någon måste leda arbetet och säga vad man ska göra och är det då ingen som leder arbetet då blir det lite kaos-artat. Och man har ingen uppfattning om det gått fem minuter eller om det gått två timmar. För det känns ju som att man hållt på hela förmiddagen.

Ett liknande patientfall beskrevs av en annan deltagare. I detta fall var det händelsen i sig och inte ett oorganiserat arbete som initierade behovet av debriefing/avlastande samtal.

det blev jättejobbig situation vid intubation där vi inte fick ner tuben och då höll barnet på att gå bort. Blev väldigt hypoxisk, men löste sig ju till slut, då var det också ett sådant arbetspass att vi samlades innan vi gick hem och gick igenom vad som hänt

Deltagarna beskrev ett upplevt behov av debriefing/avlastande samtal i samband med hastiga insjuknanden som krävde mycket personal runt patienten och som innebar ett intensivt arbete. Andra händelser som beskrevs var då deltagarna upplevde situationen

17

som kaotisk och uttryckte känslan ”det här kommer skita sig, patienten kommer att dö”. I situationer där deltagarna hann etablera en personlig kontakt med patienter som senare avled hastigt, upplevdes ett starkt behov av debriefing/avlastande samtal. Patienterna i situationerna hade antingen vårdats en längre tid på avdelningen eller varit vakna men avled sedan i samband med akuta ingrepp. Situationer som i sig var skrämmande eller annorlunda för deltagarnas dagliga arbete, påverkade också behovet av debriefing/avlastande samtal. Ett tydligt exempel på detta var då beväpnade poliser befunnit sig inom sjukhusområdet samt på avdelningen.

…de var skarpt beväpnade och det var förfärligt alltså. Och då kände jag att man verkligen skulle behövt ha avlastande samtal för det var jättehemskt alltså.

Etiska dilemman Deltagarna upplevde frustration då vården inte ansågs som etiskt riktig. Exempelvis då beslut inte fattades gällande om patientens behandling skulle fortgå eller avslutas. Trots att diskussionen kring fortsatt behandling fördes åtskilliga gånger mellan läkare samt mellan sjuksköterskor och läkare, togs inget beslut om vårdnivå. Deltagarna ansåg att det i dessa fall hade underlättat med debriefing/avlastande samtal tillsammans med läkarna. Detta skulle bidragit med en ökad förståelse gällande behandlingens prognos samt den eftersträvade livskvaliteten för patienten.

Vad är etiskt riktigt? Och när skall en människa få sluta sin.. jordeliv..på ett värdigt sätt? Naturligtvis, inte ont och… ångest.. åh, man ska ju såna här saker men.. Det finns ju en gräns, då man inser att vi kan inte göra mer…

Andra former av etiska dilemman som kunde påverka deltagarnas behov av debriefing/avlastande samtal, var då ett olycksoffer vårdats bredvid personen som förorsakat olyckan.

Igenkännande och personligt engagemang Att få in barn som patienter var något som generellt påverkade deltagarnas behov av debriefing/avlastande samtal. Det kunde ibland bero på att barnen som vårdades var i samma ålder som deltagarnas egna barn, vilket gjorde att deltagarna kunde relatera till sin hemmiljö och det egna föräldraskapet. Identifikation med det egna föräldraskapet kunde även handla om att ha vårdat patienter som senare avlidit och efterlämnat små barn som närmast anhöriga.

de allra flesta har ju egna barn och man identifierar sig med det och man identifierar sig med föräldrarna och det blir ju oftast en så jättestressad situation som man behöver prata igenom efteråt

En deltagare poängterar att det känslomässiga engagemanget för att vårda barn, har ökat efter att själv ha blivit förälder. Deltagaren ville dock inte likställa det känslomässiga engagemanget med ett behov av debriefing/avlastande samtal.

18

Vid tillfällen som barn försämrats under vårdtiden, gjorde upplevelsen ”att ta åt sig (personligen)”, att deltagaren fann det svårt att vårda barn. Dessa situationer gav upphov till behov av debriefing/avlastande samtal. Det upplevda behovet kunde även bero på att det var svårare för deltagarna att acceptera en negativ utgång hos en yngre person än en gammal. Uppfattningen var att en äldre person hunnit med livet.

Asså det behöver ju inte vara barn men det är ju lättare att förstå om en gammal människa. Ja då tänker man ändå att ja han har ändå levt ett ganska långt liv. Men man tycker att yngre människor har hela livet framför sig

Andra situationer som berörde och engagerade deltagarna, var då en mindre personalgrupp arbetat runt den döende patienten och dess anhöriga. En mindre personalgrupp kunde leda till att deltagare hann knyta an mer till patienten och de anhöriga. En deltagare beskrev; ”Även om man inte ska vara allt för personlig, så blir man ju alltid lite personlig i alla fall. Så är det ju”. Då deltagaren hunnit knyta an till patienten och anhöriga, kunde det vara svårare att möta anhörigas sorg då patienten hastigt avlidit. Detta kunde leda till att deltagaren upplevde ett behov av debriefing/avlastande samtal, även om det inte varit något specifikt eller akut som hände just i slutskedet.

Personliga förmågor Deltagarna ansåg att behovet av debriefing/avlastande samtal påverkades av personliga förmågor, exempelvis att kunna lämna svåra händelser på arbetet. Några deltagare sade uttryckligen att de var bra på att ” ej bära med sig saker hem. Det som hänt på jobbet stannar där”. Även om några deltagare snabbt kunde lämna svåra händelser bakom sig, påpekade en av dem att händelsen först bearbetades flera gånger i tanken. Deltagaren ansåg ändock att det var mycket viktigt att kunna släppa arbetet efter dagens slut, eftersom yrket innebär att ställas inför påfrestande situationer.

...vi är ju olika.. en del kan nog gå och fundera på saker o ting väldigt länge och må dåligt av. Och en del av oss är ju väldigt, ja det här hände och nu pratar vi om det sen går vi vidare. (tystnad) Vi gjorde det vi kunde...

En annan personlig förmåga som framkom var att vissa deltagare förblev lugna i svåra situationer medan andra blev stressade och ”speedade”. Genom att ha debriefing/avlastande samtal ansåg deltagarna att personalen kunde lära känna och få en ökad förståelse för varandra.

För det tycker jag är viktigt att gå igenom, hur fungerade det nu när vi jobbade, att alla kände att de gjorde det de kunde och ja.. att vi inte hade kunna gjort mer..

En av deltagarna säger sig själv aldrig ha känt ett behov av debriefing/avlastande samtal tack vare en säkerhet eller trygghet i sig själv. Deltagaren ansåg dock att gruppen ibland uppvisade ett behov av debriefing/avlastande samtal, i form av att personalen upprepade gånger diskuterat en händelse i fikarummet. Deltagaren konstaterade att det fanns en osäkerhet i gruppen, vilket ansågs vara en trolig faktor till varför behovet uppkom. ”Att man är osäker på sig själv och hur man agerar”. Deltagaren ansåg även att behovet till

19

viss del kan vara könsbundet. Kvinnliga IVA-sjuksköterskor ältar händelsen mer och ser inte det positiva i sina handlingar, utan fokuserar på de möjliga fel som kan ha uppstått. För att undvika att belägga sig själv med skuld då en situation inte slutat bra, ansåg deltagaren att det var viktigt att diskutera och få andras syn på händelsen, för att förstå vad det var som egentligen hände.

Erfarenhet Deltagarna ansåg att nyutbildade IVA-sjuksköterskor kan ha det svårare att hantera alla intryck på intensivvårdsavdelningen och därmed kan känna ett annat behov av att få prata av sig. En av deltagarna beskrev att det inte behöver handla om en kritiskt sjuk patient, utan en patient med smärta, eller i princip vad som helst som kan beröra en nyutbildad IVA-sjuksköterska. Deltagarna konstaterade att de som nyutbildade IVA-skjuksköterskor, haft lättare att ta åt sig av situationer och känna, att ”det var mitt fel” när det hände någonting. Vidare beskrev deltagarna att situationerna ältades mer, patienterna och arbetet följde med hem.

…bar hem allting som hände, och man hade patienterna med sig hem nästan varje dag. Men när man jobbat ett tag så kanske man lärt sig att skydda sig själv. Släpper saker när man går hem härifrån.

Deltagarna beskrev att de som nyutbildade hade upplevt det som svårt att agera professionellt gentemot anhöriga, eftersom de ibland tog åt sig lika mycket av händelsen som anhöriga. Med åren menade deltagarna att de lärt sig hur de skall hantera och sovra bland situationer som varit jobbiga. Detta tack vare att de kunnat gå tillbaka och tänka på hur de agerat tidigare i en liknande situation. Erfarenheten underlättade att hantera vissa situationer, men behovet av debriefing/avlastande samtal kvarstår eftersom deltagarna fortfarande berörs och tar åt sig av händelser, om än i en annan utsträckning än då de var nyutbildade.

Tid Deltagarna ansåg att behovet av debriefing/avlastande samtal kunde påverkas av tiden, genom att det gått för lång tid innan ett sådant samtal genomförts. En till två veckor efter en svår händelse ansåg deltagarna vara en rimlig tid för genomförande av debriefing/avlastande samtal. Helst skulle samtalet dock ske inom några dagar. Om det tog längre tid ansåg deltagarna att den egna bearbetningsprocessen av händelsen hade gjort att mycket redan glömts bort.

Ja då hinner man förtränga allt det här man tänkte på eller det som var jobbigt. Man bearbetar ju så mycket på en månad och sen förtränger man det och glömt det. Man måste ha det snabbare!

En annan aspekt av tid var då deltagare, istället för att bearbeta en negativ situation, valde att lägga händelsen åt sidan och gå vidare med nästa arbetsmoment. Orsaken till detta var att den höga arbetsbelastning medförde att det inte fanns tid för reflektion tillsammans med berörd arbetgrupp.

20

Ansvar Deltagarna belyste känslan av att ha ett eget ansvar för att samla ihop arbetsgruppen efter en krävande situation. Utöver detta upplevde deltagarna ett ansvar att ta initiativ och ge signaler till ledningen att arbetsgruppen är i behov av debriefing/avlastande samtal.De menade dock att sektionsledare på intensivvårdsavdelningen var utbildade för att genomföra dessa samtal, men att initiativet måste komma ifrån dem som arbetat närmast själva händelsen.

…det har man ju lite ansvar som sjuksköterska känner jag, att samla de som varit med och att man kan prata igenom det som hände. Om det var något som gick snett, och om det var något vi skötte bra…

Deltagarna menade att det är en nödvändighet att känna av och vara lyhörd för signaler inom arbetsgruppen. De ansåg att eventuella behov av bearbetning ska signaleras till ledningen, som i sin tur ansvarar för att debriefing/avlastande samtal blir av. Deltagarna påtalade dock situationer där de signalerat om att det funnits behov av debriefing/avlastande samtal, men inte fått någon respons från ledningen. Deltagarna menade att arbetsgruppen efter detta har resignerat och inte gärna lyft behovet av debriefing/avlastande samtal till ledningen igen. Trots kritik mot tidigare ledning i turbulenta verksamheter, så var deltagarna ändock överens om att de litade på att ledningen skulle göra sitt bästa för de medarbetare som var i behov av ytterligare debriefing/avlastande samtal.

…vi hade lite samtal om det efteråt. Vad man nu kallar det, vet inte vad det kallas, avlastningssamtal. Men tyckte liksom, inget man hade kontinuerligt. Man får själv säga att man är i behov av det och då kanske man inte gör det. Fast man har behov av det så säger man inte det.

21

DISKUSSION Syftet med denna studie var att belysa IVA-sjuksköterskors upplevelser om vad som påverkar behovet av debriefing och avlastande samtal i det dagliga arbetet. Under arbetets gång framkom det att debriefing/avlastande samtal inte såg ut som litteraturen beskriver den. Hur samtalen var utformade skilde sig även mellan kliniker i olika delar av landet, trots att de handhar i stort sett samma kategori av patienter. Deltagarna ställdes alla inför situationer som var svåra att hantera och upplevde ett behov av att få prata av sig i form av avlastande samtal eller debriefing. Behovet av debriefing/avlastande samtal påverkades av olika faktorer, inte bara personliga faktorer så som antal år i yrket, utan snarare mer av faktorer som är svåra att påverka; en akut och/eller oväntad händelse, etiska dilemman, igenkännande och personligt engagemang, personliga förmågor, erfarenhet, tid och ansvar.

Resultatdiskussion Deltagarna beskrev inledningsvis innebörden av ordet debriefing, samt hur själva debriefingen de deltagit hade gått till. Begreppet avlastningssamtal var inte något som deltagarna hört talas om, däremot beskrev de i många fall just detta, då de berättade om utformningen av debriefing samtalen de genomgått. Begreppet debriefing, föreföll användas som ett samlingsnamn för alla typer av samtal, organiserade eller ej, efter att en svår händelse inträffat. Ingen beskrivning stämde helt överens med CISD eller den psykologiska debriefingen som beskrivits av Dyregrov (2003) samt Everly och Mitchell (2000). Det kan beror på att utformningen av debriefing inte är anpassad efter intensivvården och det behov som sjuksköterskorna upplever i sin arbetssituation. CISD och psykolgisk debriefing är först och främst anpassad för att möta människor efter en katastrof eller självupplevd kris, inte för omhändertagande av vårdpersonal som ställts inför svåra situationer som kan upplevas som krisartade för de inblandade. Deltagarna beskrev att behovet av debriefing/avlastande samtal uppkom i akuta och oväntade situationer, till exempel vid ett hjärtstopp eller då en patient hastigt insjuknat eller avlidit. Exponeringen för högt tempo och livsavgörande beslut, är en del i de traumatiska och krävande situationer en IVA-sjuksköterska dagligen ställs inför i sitt arbete (Larsson & Rubertsson 2005). Enligt en studie av Santiago och Abdool (2011), är sjuksköterskor dåligt förberedda på att effektivt kunna hantera den ångest och stress som kan uppstå i samband med att vårda svårt sjuka patienter. Salas et al. (2008) har beskrivit; recurring som är en form av debriefing utvecklad för sjukvårdspersonal. Recurring innebär att sjukvårdspersonal i slutet av sina skift identifierar specifika styrkor och svagheter i sitt teamarbete under dagen. De får göra upp en plan för att stärka svagheter i teamarbetet samt utvärdera över tid hur arbetet inom gruppen fortlöper. Detta ger gruppen en möjlighet att lära av sina misstag och utveckla strategier för att bättre hantera liknande situationer i fortsättningen. Deltagarna upplevde ett behov av debriefing/avlastande samtal i de situationer då etiska dilemman uppkom och de kände en frustration över att beslut inte fattades om behandlingen skulle fortgå eller avslutas. Santiago & Abdool (2011) belyser i sin studie att en avsaknad av beslut angående livsuppehållande åtgärder kan skapa en konflikt inom arbetsgruppen, varför samtal kring detta bör ökas. I studien genomfördes etiska debriefingmöten, där målet var att berörd personal tillsammans går igenom och tydliggör målet med behandling och vidare planering. Missförstånd inom arbetsgruppen

22

och mellan personal och anhöriga kan då undvikas. I samband med att dessa etiska debriefingmöten infördes på en kirurgisk intensivvårdssavdelning, ökade förståelsen mellan personalgrupperna, då beslut om livsuppehållande behandling togs. Författarna till denna uppsats anser att det genom ett öppet klimat inom personalgruppen, där åsikter om behandling och värderingar ges tillåtelse att yttras, kan minska frustration mellan yrkeskategorier och öka samarbetet. Behovet av debriefing/avlastande samtal i samband med etiska dilemman, kan då minskas. Detta resonemang förstärks av Hamric och Blackhall (2007). De anser att den etiska miljön inom intensivvården skulle kunna förbättras och frustration lindras genom att läkare och IVA-sjuksköterskor diskuterar moralisk stress samt skillnader i värderingar angående behandlingen av döende patienter. Vård av barn eller unga på intensiven var det som främst influerade deltagarna till igenkännande och som starkast påverkade behovet av debriefing/avlastande samtal. Andra situationer som påverkade behovet utifrån igenkännande, var då deltagarna vårdat en patient mycket och denne går bort eller då föräldrar till unga barn avlidit. Keene et al. (2010) visade i sin studie att sjuksköterskan kände sorg och bedrövelse då barn med dödliga eller livshotande tillstånd vårdades. Genom att ha så kallad bereavment debriefing, vilket innebär att sjuksköterskor hjälptes åt att lära sig om den egna sorgeupplevelsen, kunde de fortsätta att vårda och ta hand om patienter och deras anhöriga. I resultatet har det framkommit att deltagare som har barn upplever att de blivit mer berörda av att vårda barn. Detta indikerar att deltagarnas igenkännande och den egna livssituationen inverkar på vården av patienter och behovet av debriefing/avlastande samtal. Författarna menar att det går att förhålla sig professionellt även i stunder då en patient berör sjuksköterskan mycket, men att helt stänga av sina känslor är svårt. I en studie av Shorter och Stayt (2009), beskriver IVA-sjuksköterskor att de försöker ha en arbetsroll som går att sätta på och stänga av, men att det ibland är omöjligt att särskilja på den privata rollen och arbetsrollen. Det ansågs av deltagarna som en viktig personlig förmåga att kunna släppa händelser och svåra situationer på jobbet för att klara av arbetet som IVA-sjuksköterska. Vissa deltagare blev stressade i akuta situationer medan andra agerade lugnt. Genom att ha debriefing/avlastande samtal kunde kollegorna få en ökad förståelse för varandra. För att inte belägga sig med skuld efter en händelse som slutat illa, ansåg deltagarna sig hjälpta av att samtala med andra kollegor och få höra deras upplevelser av händelsen. I studien av Shorter och Stayt (2009) beskriver IVA-sjuksköterskor att samtal med kollegor om exempelvis ett oväntat dödsfall, hjälper dem att stärka kamratskapen inom arbetsgruppen. Dessutom upplever de att kollegorna är de enda som kan ha en exakt förståelse för vad de går igenom emotionellt. Erfarenhetsperspektivet nämner deltagarna som en avgörande faktor för hur mycket av intrycken under arbetet som kan sållas bort och därmed inte ta upp tankearbetet och bli en belastning. Som nyutbildade IVA-sjuksköterskor tog de lättare åt sig av olika typer av händelser på arbetet. Yrkeserfarenheten bidrog till att behovet av debriefing/avlastande samtal minskade, eftersom situationer lättare kunde bearbetas då deltagarna kunde dra sig till minnes hur de hanterat situationen förra gången. Detta

23

stärks i studien av Wåhlin et al. (2010), där IVA-sjuksköterskornas tidigare erfarenhet hjälpte dem att hantera svåra situationer i sitt arbete medan brist på erfarenhet ledde till en osäkerhet. Författarna till denna uppsats känner igen sig i känslan av att vara nyutbildad sjuksköterska och ha lättare att påverkas av olika situationer som uppkommer. För varje gång en svår situation inträffat, växer dock erfarenheten inom yrket och underlättar hanteringen nästa gång. Tid har diskuterats som en faktor som kan påverka behovet av debriefing/avlastande samtal. Deltagarna ansåg att det inte fick gå för lång tid innan en händelse bearbetades eftersom tankarna då redan börjat förträngas och glömmas bort. Trots detta har deltagarna ibland inte deltagit i debriefing/avlastande samtal förrän en månad efter händelsen, vilket inte är i linje med vad litteraturen förespråkar. Dyregrov (2003) beskriver att avlastande samtal ofta inleds samma dag som händelsen men när det gäller debriefing finns det ingen exakt tidpunkt för hur lång tid som ska passera efter händelsen. Det är inte konstruktivt med för tidig bearbetning av händelsen men i regel genomförs dock debriefing inom några dagar då den värsta chocken lagt sig. Författarna till denna uppsats anser att tiden är en viktig faktor som bör beaktas i valet av tidpunkt för debriefing/avlastande samtal. Att få diskutera händelsen inom några dagar och vädra sina tankar med kollegor skulle kunna förhindra att IVA-sjuksköterskan belägger sig själv med skuld och därmed ges kraft att fortsätta vårda svårt sjuka patienter. Deltagarna beskrev även att det i samband med en svår situation varit en hög arbetsbelastning. Vilket ledde till att deltagarna lade bearbetningen åt sidan på grund av tidsbrist och gick vidare med nästa arbetsmoment. Badger (2008) förstärker denna bild då tiden för att emotionellt kunna bearbeta akuta och stressfyllda händelser ofta inte finns på grund av det höga tempot. Deltagarna upplevde ansvar för att vara lyhörd inför gruppens och sitt egna behov av debriefing/avlastande samtal efter en krävande situation. Ledningen upplevdes ha ansvaret för att debriefing/avlastande samtal skulle genomföras men deltagarna sade att det var de själva som måste berätta för ledningen om ett behov fanns hos arbetsgruppen. Detta bekräftas av litteratur vilken berättar att det är chefens ansvar att tillse att möjligheten för organiserat stresstöd finns och att det är tillgängligt för alla anställda. Det är dock upp till den anställde att bestämma om mottagligheten och behovet finns (Cronqvist et al. 2006).

Metoddiskussion För bearbetning av data i denna studie valdes en kvalitativ metod. Den kvalitativa metoden innebär att tolka och förstå ett fenomen i sin helhet, metoden fokuserar på att tolka och skapa en förståelse av en subjektiv upplevelse. Utifrån detta anser författarna att metoden är lämplig för att belysa IVA-sjuksköterskornas upplevelser av vad som påverkar behovet av debriefing/avlastande samtal. Det råder även enighet i forskningsvärlden att det är studiens syfte som bör styra valet av forskningsmetod (Forsberg & Wengström 2008; Streubert Speciale & Rinaldi Carpenter 2007). En större enkätstudie med kvantitativ ansats skulle kunna genomföras, för att ta reda på hur stor del av ett urval IVA-sjuksköterskor som står bakom ett specifikt påstående. En kvalitativ studie ger dock en mer detaljerad och djup beskrivning av fenomenet

24

debriefing/avlastande samtal (Olsson & Sörensen 2011). Ett strategiskt urval med tydliga urvalskriterier samt motsvarade syftet, användes för att samla lämpliga deltagare till studien. Deltagarna bestod av IVA-sjuksköterskor som arbetat minst ett år på en intensivvårdsavdelning och som hade erfarenhet av debriefing eller avlastande samtal. För att få en geografisk variation valdes tre intensivvårdsavledningar i olika delar av Sverige. Enligt Sandelowski (2000) är det strategiska urvalet ett lämpligt sätt att tillgodose material för en kvalitativ studie. Målet med ett strategiskt urval är att tillgodose en varierad och innehållsrik information som stämmer överens med studiens syfte. Halvstrukturerade intervjuer användes för att samla in data till studien. Genom halvstrukturerade intervjuer med öppna frågor, gavs deltagarna möjlighet att svara fritt om upplevelsen. Samtidigt som intervjuarna fick möjlighet att styra frågornas ordningsföljd beroende på vad deltagarna redan belyst. Följdfrågor ställdes för förtydligande då oklarhet uppstått eller för att få med all relevant information i enlighet med studiens syfte (Olsson & Sörensen 2011; Polit & Beck 2008). En ostrukturerad intervju, där frågor framkommer under intervjuns gång, hade gett deltagarna möjlighet att berätta fritt om ämnet. Denna intervjuform kan i större utsträckning ge mer uttömmande svar än en halvstrukturerad intervju med förutbestämda frågor. Ostrukturerade intervjuer är mer lämpliga för den kvalitativa studien, men då författarna inte hade någon tidigare erfarenhet som intervjuare och därmed inte den vana som krävs för att finna lämpliga frågor under intervjuns gång, valdes en halvstrukturerad intervjuform (Streubert Speciale & Rinaldi Carpenter 2007). Inför intervjuerna fick deltagarna informationsbrev med studiens syfte och som innehöll de riktlinjer om anonymitet författarna skulle förhålla sig till. Vid intervjustart försäkrade sig författarna om att deltagaren förstått informationen och samtyckte till deltagande i studien. Författarna strävade efter att få deltagarna att känna sig trygga inför intervjun, genom att presentera sig själva samt ge bakgrunds information om hur intresse för ämnet uppstått. Kvale (2009) belyser vikten av att inte äventyra intervjupersoners identitet samt att denne inför studien måste känna till dess syfte och bakgrund. Thomsson (2010) menar att deltagare kan uppleva svårigheter med att uttrycka sig om de inte känner sig trygga och vet vem intervjuaren är. För att författarna skulle bli mer samspelta samt öva i intervjukonsten utfördes en gemensam provintervju. Fördelen med provintervjun var att författarna tillsammans kunde reflektera över intervjuförfarandet samt förbättra intervjuguiden. Det som författarna ansåg vara det svåraste med intervjuförfarandet, var att inte avbryta deltagarna med nästkommande fråga eller följdfrågor. Under följande intervjuer togs denna kunskap i beaktande. Intervjuerna som låg till grund för resultatet hölls enskilt av författarna, detta på grund av att planerade intervjutillfällen ställdes in och nya tillfällen uppstod med kort varsel. Att intervjuerna hölls enskilt kan ses som en svaghet, då enbart en av författarna varit med i de olika intervjusituationerna och kunnat tolka den uttalade meningen, den ickeverbala kommunikationen och underförstådd mening i det som sades (Streubert Speciale & Rinaldi Carpenter 2007). Författarna diskuterade dock intervjuerna över telefon samma dag som de utförts. Detta för att i så stor utsträckning som möjligt ge den andre författaren en klar och tydlig bild av essensen i intervjun.

25

Utifrån dessa diskussioner kunde intervjuaren lyfta tankar och funderingar och samtidigt ge den andre författaren spelrum för sina reflektioner och tolkningar av innebörden. Eftersom öppna frågor användes under intervjuerna uppkom olika följdfrågor under intervjuns gång. Intervjuarna blev ”varma i kläderna” då fler intervjuer utförts, något som kan ha gett mer uttömmande information om ämnet från de deltagare som intervjuades sist. Intervjuarna har under arbetets gång fått en ökad förförståelse och blivit färgade av vad som framkommit i tidigare intervjuer och kan därav omedvetet lagt mer fokus på vissa frågor Den ökade förförståelsen kan ses både som en styrka och svaghet (Olsson & Sörensen 2011). För bearbetning och analys av data har en kvalitativ innehållsanalys med induktivt synsätt tagits i anspråk (Granheim & Lundman 2008). Denna metods kärna har en berättande ansats där intervjuaren utgår från den upplevda verkligheten och samlar in data via intervjuer (Polit & Beck 2008). Med denna metod anser författarna att de kunnat analysera data på lämpligt vis, samt ge en tydlig bild av IVA-sjuksköterskors upplevelser av vad som påverkar deras behov av debriefing/avlastande samtal. Författarna har under hela analysprocessen diskuterat med varandra och haft ett öppet sinne för olika tolkningsmöjligheter som uppstått. På detta sätt har författarna tillsammans kunnat abstrahera det centrala i texten, finna tydliga meningsenheter som kodats och sammanställts i kategorier. För att benämna kategorierna så att de stämmer överens med innehållet, har frågeställningen - vad som påverkar behovet av debriefing och avlastande samtal - tagits i beaktande. Bedömning av likheter och olikheter inom kategorierna har påvisats genom att citat presenterats från den transkriberade texten. Detta visar på trovärdighet med materialet enligt Graneheim & Lundman (2004).

För att särskilja den kvalitativa forskningstraditionen från den kvantitativa, har författarna valt att använda begreppet trovärdighet (Granheim & Lundman 2004) istället för validitetsaspekter (Olsson & Sörensen 2011) då ämnet diskuteras. Trovärdighet omfattas i sin tur av giltighet, tillförlitlighet och överförbarhet.

Giltighet återspeglar hur sant resultatet anses vara. Giltigheten har beaktats genom att fokus på syftet genomsyrar hela studien från val av deltagare, intervjuprocessen och analysprocessen. Studiens giltighet stärks även genom att strategiskt urval har använts, de IVA-sjuksköterskor som deltar måste motsvara inklusionskriterierna. Deltagarna som intervjuats har en variation mellan 4-30 års erfarenhet inom yrket. Intervjuerna har utförts på tre olika typer av intensivvårdsavdelningar från ett större och ett mindre sjukhus i olika delar av Sverige, vilket bidragit till en större variation bland deltagarna (Granheim & Lundman 2004). Tillförlitlighet innebär att verifiera ställningstaganden. Vid analys av materialet som först skett genom enskild läsning av intervjuer och sedan växelvis enskilt och gemensamt. Har syftet hela tiden varit i fokus och diskuterats och upprepats sinsemellan för att möjliggöra att endast relevanta data i slutändan inkluderats i resultatet. Allteftersom att studien pågått har nya insikter inom ämnet erhållits. För att förhindra dessa från att påverka och snäva in kommande intervjuer, har ett öppet klimat funnits mellan författare där skillnader och likheter under arbetets gång kunnat tydliggöras sinsemellan för att möjliggöra att hålla dessa så konsekventa som möjligt (Granheim &

26

Lundman 2004). Trovärdigheten styrs av i vilken grad studiens resultat är överförbart till andra grupper. Då studien är gjord inom intensivvården med IVA-sjuksköterskor som informanter kan det vara svårt att överföra resultatet till verksamheter som ej berör sjukvård. Författarna anser dock att resultatet kan överföras till en annan vårdavdelning, då upplevelsen av debriefing/avlastande samtal skulle kunna vara densamma hos andra sjuksköterskor (Granheim & Lundman 2004). För att underlätta överförbarheten med resultatet har forskarna försökt att på ett klart sätt beskriva urval, insamling av data och analysprocessen. Resultatet har presenterats på ett tydligt sätt med hjälp av underbyggande citat som också förhoppningsvis ska kunna möjliggöra för läsaren att finna ökad förståelse av resultatet (Granheim & Lundman 2004). En svaghet med denna studie är att definitionen av debriefing/avlastande samtal inte är konkret. Deltagarnas beskrivning av debriefing och avlastande samtal hade en flytande innebörd beroende på vem som tillfrågandes. Författarnas uppfattning, utifrån deltagarnas beskrivning, är att debriefing fungerar som ett samlingsnamn för alla behandlande samtal efter det att en svår händelse inträffat. Detta förstärks tydligt av Dyregrov (2003) som beskriver att debriefing dessvärre används som en beskrivning av alla samtal och möten som sker efter en krishändelse, vilket gör det svårt att förstå vad debriefing egentligen innebär. Ämnet som studerats blir således abstrakt i den bemärkelsen att begreppets innebörd är oklart. Författarna vill dock poängtera att behovet av att bearbeta svåra händelser finns inom intensivvården och beskrivs av deltagarna i studien. Detta oberoende på om samtalet helt eller delvis överensstämmer med litteraturens förklaring av begreppen debriefing eller avlastande samtal. Det som ändock talar för att resultatet överensstämmer med bilden ute i verkligheten var variationen hos informanterna. De har olika ålder och kön, varierande erfarenhet i form av skillnad i verksamma år som IVA-sjuksköterska, skillnad i erfarenhet av debriefing och avlastande samtal samt var verksamma på olika typer av intensivvårdsavdelningar i olika delar av Sverige (Olsson & Sörensen 2011; Granheim & Lundman 2004).

Studiens betydelse Genom att belysa ämnet debriefing och avlastande samtal för IVA-sjuksköterskor kan den medicinska kompetensen och handlingsberedskapen ökas med hänsyn till att unika händelser bearbetas och diskuteras. Genomgången kan vara till hjälp och trygghet för hela personalgruppen om en liknande situation uppkommer. Summan av detta är att kvaliteten på intensivvården utvecklas.

Slutsats och vidare studier Det framkom att behovet av debriefing/avlastande samtal styrs av olika faktorer. De faktorer som tycktes påverka behovet tydligast, var erfarenhet och igenkännande. Erfarenhet i yrket underlättade för IVA-sjuksköterskorna att bearbeta svåra händelser då de inte påverkades lika mycket emotionellt som när de var nyutbildade. Igenkännande, i form av IVA-sjuksköterskans egna livsituation och föräldraskap, ökade generellt behovet av debriefing/avlastande samtal. Om debriefing/avlastande samtal är rätt verktyg för att bearbeta en svår händelse i arbetsgruppen kan diskuteras men resultatet kan bidra till att lyfta frågan för hur sjuksköterskor bäst bearbetar svåra situationer.

27

Under intervjuerna som utfördes framkom en skillnad mellan de olika typer av debriefing/avlastande samtal som genomgåtts. Detta anser författarna skulle vara en relevant aspekt att studera vidare. Hur ser debriefing och avlastande samtal ut på olika kliniker i Sverige? Är det anpassat för sjukvården eller är det direkt hämtat från Mitchells CISD? I denna studie hade deltagarna relativt lång intensivvårdserfarenhet. Författarna anser att det skulle vara intressant och lärorikt att i fortsatta studier titta på behov av debriefing/avlastande samtal hos nya IVA-sjuksköterskor kontra de som arbetat ett tag, hur skiljer det sig åt och vilka copingstrategier använder de sig av?

28

REFERENSER Badger, J.M (2008). Critical Care Nurse Intern Program Addressing Psychological Reactions Related to Critical Care Nursing. Crit Care Nurs Q. 31 (2), 184-187. Bisson, J. I., Jenkins, P. L., Alexander, J., Bannister, C. (1997). Randomized controlled trial of psychological debriefing for victims of acute burn trauma. The British Journal of Psychiatry, 171, 78-81. Burgess, L., Irvine, F. & Wallymahmed, A. (2010). Personality, stress and coping in intensive care nurses: a descriptive exploratory study. Nursing in Critical Care, 15 (3), 129-140. Cronqvist, A., Lützén, K., Nyström, M. (2006). Nurses' lived experiences of moral stress support in the intensive care context. Journal of Nursing Management, 14, 405–413. Cronqvist, A., & Nyström, M. (2007). A theoretical agumentation on the consequenses of moral stress. Journal of Nursing Management, 15, 458-465. Devilly, Grant, J., Gist, R. & Cotton, P. (2006). Ready! Fire! Aim! The Status of Psychological Debriefing and Therapeutic Interventions: In the Work Place and After Disasters. Review of General Psychology, 10(4), 318-345. Dyregrov, A. (2003). Psykologisk debriefing. Lund: Studentlitteratur. Everly, G.S., Mitchell J.T (2000). The Debriefing “Controversy” and Crisis Intervention: A Review of Lexical and Substantive Issues. International Journal of Emergency Mental Health, 2 (4), 211-225. Forsberg, C. & Wengström, Y. (2008). Att göra systematiska litteraturstudier. Stockholm: Natur och Kultur. Graneheim, U. H. & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24 (2), 105-112. Hammarlund, C-O. (2001). Bearbetande samtal Krisstöd, Debriefing, Stress- och Konflikthantering. Stockholm; Bokförlaget Natur och kultur. Hamric, A.B. & Blackhall, L.L. (2007). Nurse-physician perspectives on the care of dying patients in intensive care units: Collaboration, moral distress, and ethical climate. Critical Care Medicine, 35, 422-429. Harvard KAU (2011) [elektronisk] http://www.kau.se/bibliotek/skriva-och-referera Hobbs, M., Mayou, R., Harrison, B., Warlock, P. (1996). A randomized controlled trial

29

of psychological debriefing for victims of road traffic accidents. British Medical Journal, 313, 1438-1439 Högskoleförordningen 1993:100. Rättsnätet, NotisumAB www.notisum.se/rnp/sls/lag/19930100.HTM [2011-08-22] Keene, E. A., Hutton, N., Hall, B. & Rushton, C. (2010) Bereavement Debriefing Sessions: An Intervention to Support Health Care Professionals in Managing Their Grief After the Death of a Patient. Pediatric Nursing, 36 (4), 185-189. Kvale, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur: Lund Larsson, A., Rubertsson, S. (2005). Intensivvård. Liber AB, Stockholm. Lundman, B. & Graneheim, U. H. (2008). Kvalitativ innehållsanalys. I Granskär, M. & Höglund-Nielsen, B. (red) Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård. Lund: Studentlitteratur. Mitchell, J.T (1996). Critical Incident Stress Debriefing (CISD). [Elektronisk] Tillgänglig http://www.info-trauma.org/flash/media-e/mitchellCriticalIncidentStressDebriefing.pdf [2012-01-03]. Mitchell, A.M., Sakraida, T.J. & Kameg, K. (2003). Critical Incident Stress Debriefing: Implications for Best Practice. Disaster Manage & Response, 1(2), 46-51. Nurmi, L. (1999). The sinking of the Estonia: The effects of Critical Incident Stress Debriefing on Rescuers. International Journal of Emergency Mental Health, 1, 23-32. Olsson, H. & Sörensen, S. (2011). Forskningsprocessen. Kvalitativa och kvantitativa perspektiv. Liber: Stockholm. Personuppgiftslagen (1998:204) – PuL. [Elektronisk]. Tillgänglig: www.vr.se [2011-05-26] Polit, D. F. & Beck, C. T. (2008). Nursing research. Generating and Assessing Evidence for Nursing Practice. (8th ed.). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins, a Wolters Kluwer business. Salas, E., Klein, C., King, H., Salisburg, M., Augenstein, J.S., Birnbach D.J., Robinson, D.W. & Upshaw. C. (2008). Debriefing Medical Teams: 12 Evidence-Based Best Practices and Tips. The Joint Commission Journal on Quality and Patient Safety 34 (9), 518-527. Sandelowski, M. (2000). Whatever Happened to Qualitative Description? Research in Nursing & Health, 23, 334-340. Santiago, C. & Abdool, S. (2011). Conversations about challenging end-of-life cases: ethics debriefing in the medical surgical intensive care unit. 22 (4), 26-30. Shorter, M. & Stayt, L.C. (2009). Critical care nurses' experiences of grief in adult

30

intensive care unit. Journal of Advanced Nursing, 66, (1), 159-167.

Sijbrandij, M., Olff, M., Reitsma, J. B., Carlier, I. V. E., Gersons, B. P. R. (2006). Emotional or educational debriefing after psychological trauma: Randomized controlled trial. The British Journal of Psychiatry, 189, 150-155.

Streubert Speziale, H.J., Rinaldi Carpenter, D. (2007). Qualitative research in nursing: advancing the humanistic imperative. Lippincott Williams & Wilkins. Svantesson, M., Sjökvist, P., Thorsén, H. (2003). End-of-life decisions in the ICU: – How do physicians from admitting department reason? Intensive and Critical Care Nursing, 19 (4), 241-251. Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård. SFAI:s delförening för intensivvård (2009-03-17). Riktlinjer för svensk intensivvård. Tillgänglig: http://sfai.se/files/0903-RIKTLINJER-INTENSIVVARD-DOK.pdf [2011-05-10] Thomsson, H. (2010). Reflexiva intervjuer. Studentlitteratur: Lund. Vetenskapsrådet (2011a). [Elektronisk]. God forskningssed. Vetenskapsrådet, Stockholm. Tillgänglig http://www.vr.se/download/18.3a36c20d133af0c12958000491/God+forskningssed+2011.1.pdf [2012-01-03] Vetenskapsrådet (2011b). [Elektronisk]. CODEX - Policydokument; Behandling av personuppgifter. Tillgänglig: http://www.vr.se/download/18.6b2f98a910b3e260ae28000342/Personuppgifter_7.pdf [2011-05-03] Weisæt, L. (2005). Kollektiv traumatisk stress: kriser, katastrofer, krig. I Ekman, R. & Arnetz, B. (red.) Stress Individen Samhället Organisationen Molekylerna. Stockholm: Liber s. 316-341. Wåhlin. I., Ek. A-C. & Idwall. E. (2010) Staff empowerment in intensive care; Nurse's and physicians' lived experiences. Intensive and Critical Care Nursing, 26, 262-269.

Bilaga 1

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper

Omvårdnad/Avdelningen för omvårdnad

Informationsbrev till verksamhetschef/avdelningschef Vi är två studenter på specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning intensivvård vid Karlstads Universitet. I utbildningen ingår att skriva ett examensarbete på 15 högskolepoäng, vi kommer därför att genomföra en intervjustudie under vintern 2011-2012. Syftet med studien är att belysa intensivvårdssjuksköterskors upplevelser om vad som påverkar behovet av debriefing och avlastande samtal i det dagliga arbetet. Vi önskar att intervjua 3-5 sjuksköterskor med specialistutbildning inom intensivvård, med minst 1 års arbetserfarenhet från en intensivvårdsavdelning och som är verksamma inom Er klinik. Intervjuerna kommer att bandas och beräknas ta ca 30 minuter. Allt material kodas och behandlas konfidentiellt. Deltagandet är frivilligt och kan när som helst avbrytas utan vidare förklaring. Det är vår önskan att du som avdelningschef lämnar en förfrågan till sjuksköterskor på avdelningen om intresse att delta i studien. Därefter skriva ned namnen på möjliga deltagare och maila oss. Vi kommer att kontakta intensivvårdssjuksköterskorna och lämna ett informationsbrev med samtycke om deltagande i studien. Detta brev får du som avdelningsansvarig, om så önskas, ta del av innan. Med vänliga hälsningar Emma Tinglöf Smedberg och Johan Norman För ytterligare frågor och funderingar kontaktas: Emma Tinglöf Smedberg Johan Norman Legitimerad sjuksköterska Legitimerad sjuksköterska xxxx-xxxxxx xxxx-xxxxxx xxxxxx xxxxxx

Handledare: Mona Persenius, universitetslektor Handledare: Karin Ekholm, universitetsadjunkt Avdelningen för Omvårdnad Avdelningen för Omvårdnad Karlstads Universitet Karlstads Universitet xxx-xxx xx xx xxx-xxx xx xx xxxxxx xxxxxx

Bilaga 2

1

Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper Omvårdnad/Avdelningen för omvårdnad

Informationsbrev – förfrågan om medverkan i studie Vi är två studenter på specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning intensivvård vid Karlstads Universitet. I utbildningen ingår att skriva ett examensarbete på 15 högskolepoäng. Vi kommer att genomföra en intervjustudie på tre olika intensivvårdsavdelningar under vintern 2011-2012. Tre till fem personer kommer att intervjuas på din avdelning och vi önskar du vill vara en av dem. Vid stort intresse kommer vi tyvärr inte kunna intervjua er alla på grund av tidsramen. Syftet med studien är att belysa intensivvårdssjuksköterskors upplevelser om vad som påverkar behovet av debriefing och avlastande samtal i det dagliga arbetet. Under en bandinspelad intervju som beräknas ta ca 30 min kommer du få svara på frågor som rör din upplevelse och erfarenhet av debriefing eller avlastande samtal. Inspelningarna avidentifieras med hjälp av kodning och behandlas konfidentiellt, endast intervjuaren har kännedom om ditt namn. Handledarna till detta arbete kommer att ha tillgång till materialet men inte kodnyckeln. Då examensarbetet är godkänt kommer all inspelad data avmagnetiseras och utskrivna protokoll från intervjun att makuleras. De transkriberade intervjuerna analyseras för att hitta gemensamma teman och kommer därefter presenteras i uppsatsen. Citat från dig kan komma att ingå i resultatet. För att inte avslöja din identitet presenteras du med hjälp av en kodnyckel, exempelvis: ”intervjuperson 1 berättar att…”. Din medverkan är frivillig och kan när som helst under studiens gång avbrytas utan motivering om du inte längre önskar delta. Ett skriftligt samtycke kommer i samband med intervjun att inhämtas. Vi vill därför tillfråga Dig om att delta i vår intervjustudie angående upplevelse och eventuell erfarenhet av debriefing och avlastande samtal. Om Du har intresse, önskar ytterligare information eller har funderingar, vänligen kontakta oss: Emma Tinglöf Smedberg Johan Norman Legitimerad sjuksköterska Legitimerad sjuksköterska xxxx-xxxxxx xxxx-xxxxxx xxxxxx xxxxxx

Handledare: Mona Persenius, universitetslektor Handledare: Karin Ekholm, universitetsadjunkt Avdelningen för Omvårdnad Avdelningen för Omvårdnad Karlstads Universitet Karlstads Universitet xxx-xxx xx xx xxx-xxx xx xx xxxxxx xxxxxx

Bilaga 3

Samtyckesblankett för deltagande Jag har tagit del av informationen om studien debriefing och avlastningssamtal ur intensivvårdssjuksköterskans perspektiv och samtycker till att medverka i intervju och att det avidentifierade materialet kommer publiceras i uppsatsen. …...................................................................................................... Namnteckning datum

(Blanketten förvaras av studenten tills uppsatsen är klar eller vid avsägande av deltagande, därefter

makuleras den.)

Bilaga 4

1

Intervjuguide

Presentation av intervjuare och beskrivning av bakgrunden till studien samt dess syfte.

Bakgrundsinformation

1. Antal yrkesverksamma år som sjuksköterska?

2. Antal yrkesverksamma år som intensivvårdssjuksköterska? Hur länge har du arbetat på just

denna avdelning?

Debriefing och avlastande samtal

1. Vilken innebörd eller betydelse har ordet debriefing för dig? Har du hört begreppet förut?

2. Vilken innebörd eller betydelse har ordet avlastande samtal för dig? Har du hört begreppet

förut?

3. Vet du om det finns en utarbetad plan för debriefing eller avlastningssamtal på din

arbetsplats? Om så är fallet, hur ser den ut?

4. Kan du kortfattat beskriva upplägget av hur den debriefing du deltagit i gick till?

5. Hur upplever du det är att delta i debriefing alternativt avlastande samtal? Kan du se några

hinder eller möjligheter med att delta i debriefing alternativt avlastande samtal?

6. Skulle du kunna ge exempel på en situation som du skulle anse kräver debriefing respektive

avlastande samtal?

7. Finns det andra sätt för dig som sjuksköterska att gå igenom eller hantera en negativ

händelse, ett plötsligt dödsfall, komplicerad, eller jobbig situation som uppstått på din

arbetsplats tillsammans med dina arbetskamrater?

8. Vad anser du om behovet av debriefing eller avlastande samtal för

intensivvårdssjuksköterskor?