Carl-Bertil Eiman - Mitt skolliv

De första fyra elevåren

Jag är född 1925. 1932 blev jag placerad i Hilda Boyers klass 1 i S:t Görgens

skola i den goda staden Helsingborg. I klassen fanns både pojkar och flickor.

Fröken minns jag som en hjärtevarm mormorsgestalt med naturvuxen auktoritet.

Tillsynsläraren hette Gustafsson och var en fruktad herre. Aga var tydligen

tillåten. I klass tre fick vi Hilmer Johansson som lärare. I klassen läste lärarens

egen pojke – Lars – och med den bakgrunden fick vi som funderande på att söka in

i realskolan förberedande undervisning. Alla kom in. Vi måste ha visat att vi kunde

räkna och stava rätt, läsa väl och fatta en uppläst text. Adjunkt Nils Enert ledde

en del av prövningarna.

Inträdet på Gossläroverket (Gossis) 1936

1936 stod mitt namn i Gossis katalog klass 15a. Framför oss låg fem år i realskolan

och en hägrande realexamen. Man fick bara gå om i realskolan en gång. Klarade

man inte det kravet blev man utkuggad. Nio elever av 36 klarade inte vägen fram

till realexamen på fem år.

Klassföreståndare var Emanuel Eriksson lärare i tyska. Han kom så småningom -

efter talanger i lärarnas fotbollslag - att benämnas ”Storkängan”. Jag minns honom

med tacksamhet och beundran. I fem år var han lärare i klassen. I matematik

undervisades vi av Teo Andersson. Jag kan inte komma ihåg att han någonsin log.

Hans auktoritet var enorm. När vi hade provräkning skrev han upp talen på tavlan

vändande klassen ryggen. Ingen kom på tanken att samverka. I 15c mötte vi för

första gången Gunnar Malmström, oftast nämnd som ”Niggern”. Jag tror att han

hade en folkskollärare examen upp till sin fil. mag. Oss undervisade han i

modersmålet, för att i 25 ta hand om geografiämnet. Så småningom upptäckte vi

att han inte alltid var bäst i klassen. Dessutom var han ojämn i humöret.

När jag nått 45 – året var 1939 - fick skolan en ny gymnastiklärare, Helge

Bäckander. Leo Lundgren som haft ansvaret för ämnet tidigare, gick i pension. En

svag formulering är att säga att det blev en ny ordning. Leo Lundgren – ”Blarren”

eller ”Snusblarren”, var den stillsamma gymnastikens fader. Vi var klädda i långa

vita byxor med långkalsonger under och en vit tröja. Vi blev inte så varma så

kläderna behövdes. Nu började en ny tid med tigerhopp och elände. Skolans

idrottsförening delades upp i sektioner och tidernas uppryckning följde.

Skolans liv fick naturligtvis sin prägel också av världskrigets utbrott. Snart

bildades beredskapskompanier. Bäckander kom i uniform – kapten i Artilleriet – med

vackra röda stövlar. U33 landstormspojkarna med kornett Zickermann i täten

blommade upp.

Adjunkt Ivar Franzén ”Frasse”, ordförande i skytteklubben i Råå, blev en känd

man. Vi låg hemma på köksgolven och övade blindavfyringar. Vi övade vakttjänst, vi

orienterade, vi stod vakt, vi marscherade. Livets allvar kom över oss. Min far –

polisöverkonstapel - budades många nätter i tjänst. I klasserna satt mörkögda

pojkar från Danmark, präglade av våldsamma minnen. Vi låg i evakueringsläger uppe

i Småland. Lärarna blev inkallade. Maten tröt men kriget nådde oss inte fullt ut

dess bättre.

1940 blev vi elever i 55 med Kärnan som symbol i mössan. Skolmössan var för

övrigt obligatorisk. Hemma senast 2300. Gå inte på restaurang med

spriträttigheter, rök inte på offentliga platser. Det var ordning på den tiden.

En lärargestalt från 1940 bör nämnas nämligen Eva Åsbrink, som vi mötte i

”Svenska och kristendom”. Hon kom som en frisk fläkt från en annan värld, men

själv skriver hon bittra ord om året på Gossis. Läs t ex hennes bok ”4 ögon för att

leva” sid. 272 ff.

Kollegiet ”Gossis” 1939

Adjunkt Bokelid

Adjunkt Sundell

Lektor Fryklund

1941 blev vi gymnasister. Vi avtackade Emanuel Eriksson och Anton Bokelid blev

klassföreståndare. Nya elever från andra orter slöts till den reducerade klassen.

Vi blev alltså gymnasister och reste oss inte när vi svarade på frågor. Nya lärare

drabbade oss. Harry Sundell i tyska. Det sades att han hade styrmansexamen, och

hade levande ålar i badkaret. Fryklund, lektor i franska, undervisade men bjöd inte

på sin personlighet. Hugo Areskoug var citatens mästare, men också välkänd

dialektforskare. ”Säg det en gång till”, var en uppmaning som någon gång ställdes

till den som varit för dialektal i sitt tal.

Min gymnasietid kom i mycket att präglas av KGF (Kristliga Gymnasistförbundet).

Fem pojkar och fem flickor bildade stommen i den föreningen. Hans Blennow,

Ragnar Värmon, Nils Gunnar Toremalm, Giordano Fucks och jag var några av Gossis

representanter. En sökandets tid – en gemenskapens höga visa. Värmons diktsamling

”Vad jag sparat hårt” och Blennows ”Rotskott” är värda att läsa.

Varje onsdag morgon gick jag ner till Maria Kyrkan. I handen hade jag en nyckel

till sakristians dörr, som då var placerad i kyrkans östra mur. Allt var mörkt. Mina

steg ekade i den tomma kyrkan. Aldrig var kyrkan så stor som då. Äntligen nere

vid stora dörren. Dörren gick upp och där stod kamraterna. Samling i det

Wieselgrenska kapellet. En skara unga sökare. Gemenskap. Ärligt sökande. Ett

minne för alltid.

I maj 1944 blev vi så studenter – Terrasstrapporna, Stenbocksstatyn,

blomsterhyllningar, stolta föräldrar. Tack för goda elevår på Gossläroverket.

Dagen efter examensdagen begrovs min morfar.

Lärareåren

Student blev jag alltså 1944. Min examensdag var den 17 maj. Samma dag gick

Bertil Hedelin upp. Vi hade gått i samma klass från första dagen hos Hilda Boyer

till den 17 maj 1944. Ett slags rekord?

1944-45 studerade jag i Lund och började med att läsa historia för Gottfrid

Carlsson. 1945 ryckte jag så in på I6 i Kristianstad, kommenderades till

reservofficers utbildning och kombinerade detta med fortsatta studier i Lund.

1949 blev jag fil. mag. Sommaren 1948 och 1949 hade jag befattningar som

kadett och fänrik vid mitt regemente, och höstterminen 1949 började jag som e.

adjunkt vid min gamla skola.

Klass 14 1949/50

Klass 24 1950/51

Jag hade 10 vt. (veckotimmar) i 15, 8 vt. i 14 och 4 vt i LII. I tjänsten ingick

klassföreståndarskap i 14.

Jag minns mitt första möte. Bakom mig hade jag åtskilliga situationer, där min vilja

hade segrat, om än stödd av militär disciplin. Klassen räknade in tio kvarsittare -

veteraner i skolans interna maktkamp. Men min – det vill jag hävda - mentala

styrka, segrade, en gång för alla. Det insåg jag och pojkarna.

Klass 14-44 2004

Vi möttes igen 2004. Utan bitterhet och i samförstånd. Spelets regler gällde och

vi mindes våra gemensamma dagar med respekt och glädje.

Likadana kontakter har tagits med elever i dåvarande 15c som jag hade 10 vt.

Undervisningen på gymnasiestadiet var förlagt till LII4. Om tidens gång minner

anteckningar i min katalog åren 1951-52. Av klassens 20 elever är minst 10 döda.

Klassföreståndare var lektor Johannes Johnsson känd som mycket duktig och

framgångsrik lärare. Det nämndes med respekt att han ursprungligen varit

folkskollärare men vidareutbildat sig och disputerat. Hans son var nu elev i

klassen. Av någon anledning påstods det att sjukintyg rörande sonen förfalskats.

Fadern – klassföreståndaren avvisade anklagelsen och tidernas tvist var i gång.

Björn Gabrielsson, lärare bland annat i latin, fanns i raden som rektor Swennes

rådgivare. Hårda ord växlades, kollegiet splittrades för och emot rektorn, som

anklagade Johnsson för bristande självkontroll. Johnsson sjukskrevs och hans psyke

skulle undersökas. Kollegiet splittrades. Stämningen var utomordentligt otrevlig.

Skolöverstyrelsen sände ner ett undervisningsråd för visitation. Johnsson

friskförklarades och räddades över som lektor vid stadens folkskoleseminarium.

Om kollegiet på Gossis kunde sägas, att endast en ledamot hade friskintyg rörande

mental hälsa. Det hela var djupast sett en stor tragedi, där skuldfrågan står

öppen. Kanske lyssnade Swenne för mycket på den unge rådgivaren.

Höstterminen 1953 genomgick jag praktisk lärarkurs i Malmö. En sådan kurs var en

nödvändig förutsättning för att få ordinarie tjänst. 1954 invigdes tillbyggnaden till

Gossis. (Se Rolf Lindelöfs artikel ”Student 60”) Staden slog på stort och kollegiet

bjöds på fest. Vårterminen 1954 blev sista termin som extralärare på Gossis, och

den 1 juli 1954 tillträdde jag tjänst med kunglig fullmakt som adjunkt vid

läroverket i Ängelholm. Så följde två läsår som ordinarie adjunkt vid läroverket i

Halmstad. 1958 var jag åter i Helsingborg, som 1957 fått Lars Bjerning som

rektor efter pensionerade Hakon Swenne. Som sekreterare tjänstgjorde Björn

Gabrielsson.

Någon kan möjligen fundera över varför jag flyttade runt olika skolor. Svaret är

21-23-provårsläroverk. Eller på annat sätt, adjunktstjänster fanns av tre slag i

lönegrad 21-, 23- och 23 vid provårsläroverket med lönetillägg. Därav flyttandet

vid befordran. Det var bättre förr! Dessutom hade man kungliga fullmakter och

kunde endast avsättas enligt utslag i domstol.

Nåväl åter i hemmaskolan.

Vardagen var där igen. I regel händer inte så mycket som är annorlunda. Episoder

minns man. Jag hade en gymnasieklass i historia. Det gick trögt. Jag hotade med

skriftligt förhör. Det var Lucia-dags.

Luciamorgon 1952

LIV4 höstterminen 1952

LIV4 1952

Jag kom ner till klassen som läste i ett av handelsgymnasiets klassrum. Artig

ordningsman bad mig vänta. Ja, så blir det mindre för skrivningen. Så öppnas

klassrumsdörren. Alla pojkarna var klädda i luciakronor. Vacker sång: ” Mörkrets

furste träder in hotande och vred”. Var det sedermera kyrkoherde Staffan

Örneskans initiativ? Ingen skrivning den dagen.

I ledningsfunktion

Hösten 1960 hade Björn Gabrielsson tröttnat på Gossis, och rektor Bjerning

behövde en ny sekreterare. Jag tillfrågades och accepterade, och flyttade in i

grannexpeditionen till ”Skorvas” tjänsterum. Uppgiften var realskoleproblem mm.

Men först några ord om ”Skorvas”, fanjunkaren i Kavalleriets reserv. En man gift

med skolan, bosatt i den, en man med enorm namnminnesresurs,

auktoritetsmästare, en klippa. ”Skorvas” var ju tjänstenamnet på

skolvaktmästaren. Det sades att det var grekiska och betydde vaktmästare. Vem

vet? Hans företrädare som vaktmästare hette Hansson och hade haft butik i

Storgatan, och med många lektorsfruar som kunder. Han gick i konkurs, vänliga

lärarfruar ordnade tjänst till honom på Gossis. ”Jag och rektorn har bestämt” är

ett citat bundet till honom. När hans begravningsprocession passerade skolan

stannade tåget upp, skolans flagga sänktes. En fin hälsning till en snäll gammal

man.

Men nu åter till hösten 1960. Jag har kvar min katalog och anteckningar från

samtal om avsteg från god ordning. Egentligen är det en positiv upplevelse att så

minnas elever vid läroverket. Nog fanns det pennalism, och nog fanns det kollektivt

bus. Jag minns hur en lärare hälsades av elever som bildade häck utanför

klassrummet med slickepinnar i händerna. Men eljest.

Rökt, skolkat, förfalskat intyg, bråkat med adjunkt, plus kastat snöboll, 22

skolkanmärkningar, pennalism, skolk, förfalskat intyg, gömt klassbok i Pålsjö skog,

krossat tavla, rökning, fifflat med morgonbönskort, ännu mer skolk, förmått

kamrat stjäla klassbok, stöld. Skolk belönades med nedsatt ordnings eller

uppförandebetyg. Man var i tiden redan då.

1960 hade jag så min sista studentklass vid gossläroverket i Helsingborg. (Se Rolf

Lindelöfs artikel ”Student 60”)

Studentexamen enligt den gamla ordningen var en skolans och stadens

angelägenhet. Skrivningen hölls på samma dag i hela landet, och muntliga förhören

styrdes av censorgruppernas schema.

Man studerade vilka censorer man skulle få, och spådde skräck och fasa. Så

gjordes upp schema, och oftast dagen före examen träffades lärare och

granskarna. Man fick, texter i språk och även ämnen för muntliga förhör. Så

svettades lärarna och lade upp hur förhören skulle formas. Utöver lärare, censorer

och elever så fick representanter för skolans styrelse deltaga. Lärarna ledde

frågestunden. Om censor ville så kunde han överta förhöret, men då måste han

också slutföra det. Så meddelade läraren sitt förslag till betyg – censor kunde ha

synpunkter. Så följde betygskollegiet, där betygen meddelades ”Godkänt av

lärarna”, ”Godkänd av censorer” var önskvärda svar. Men censorn kunde

underkänna, så även läraren. Det var en spännande stund.

1968 hade man detta system för sista gången.

I Lisa Drougges bok ”Staden under regnbågen” (sid. 284 ff.) kan man hitta hennes

upplevelser av studentexamen i Helsingborg i gamla goda tider.

Den 1 juli 1962 tillträde jag en tjänst som rektor vid realskolan i Oskarström.

Helsingborg var för alltid ett minne.

Några böcker att läsa:

Minnen från Helsingborg och dess skolor (ett stort antal häften)

Helsingborgs Läroverks historia. Folke Pettersson

Högre Allmänna Läroverket för Gossar 1898-1998.

Lennart Jonèus o. Bengt Sjöstedt

Läroverkspojkar. Olle Helander

4 ögon för att leva. Eva Åsbrink

Skoltidningen FOKUS

Carl-Bertil Eiman