Bobo och Brunopå äventyr

SKÄRGÅRDARNAS RIKSFÖRBUND

Skärgårdsskolor i samarbete

Denna sagobok är ett resultat av en Sagostafett mellan olika skärgårdsskolor under hösten 2014.

Det började vid en träff på Sagornas ö, Visingsö i Vättern. Det var en träff för lärare som jobbar på olika skolor där barn från kust och öar går i skolan. En idé väcktes om att vi skulle

göra något tillsammans med barnen från de olika skolorna.

Från Sagornas ö till Sagostafett var inte steget så långt. Det blev så många skolor som ville vara med så det fick bli två stafetter och två sagor, som nu finns med i samma bok, men från var sitt håll.

På Visingsö startade den ena Sagostafetten medan den andra startade i Sankt Anna. Barnen och lärarna på alla skolor har varje måndag kunnat läsa ett nytt kapitel på sin saga och därmed följa sagan tills den blev klar. Många fina teckningar har barnen gjort varav några är med i boken.

Ett stort tack till alla medförfattare av sagorna i denna bok.

februari 2015Eva Widlund

SKÄRGÅRDARNAS RIKSFÖRBUND

Bobo och Brunopå äventyr

är författad av elever påsju skärgårdsskolor

Sankt Anna skola

Singö skola

Gräsö skola

Seskarö skola

Aspö skola

Ornö skola

Björkö-Arholma skola

Bobo och Brunopå äventyr

Utgiven av: Skärgårdarnas Riksförbund 2015Tryck: Linderoths Tryckeri, Vingåker

ISBN 978-91-637-7873-5

5

Kapitel 1

Mysteriet på Espholmskriven av Sankt Anna skola

Det var en gång ett marsvin som hette Bobo. Han var vit med svarta prickar och han var mycket modig. Bobo hade en kompis som var

brun och hette Bruno. Han var blyg och snäll. De bodde på en ö som heter Espholm.

Espholm är en ganska stor ö. På vintern bor där sex personer, en hund, två katter, Bobo och Bruno. Där är mycket skog som man kan bygga kojor i och det finns två höga berg. Bobo och Bruno bodde i en jordhåla på östra sidan av ön. I jordhålan fanns det många olika gångar. En del var korta och andra var långa. Några var under och andra var över. Längst in i gången som var överst fanns en liten toalett.

6

Men Bobo och Bruno visste inte vad de skulle använda den till. De samlade saker och la i toaletten och stängde igen locket.

En dag hörde de ett konstigt ljud från toaletten. Först vågade de inte gå fram. De stod en lång stund och lyssnade. När de öppnade locket fick de se något märkligt. Det var grönt, slemmigt, lite lila och hade röda ögon. De blev jätterädda, stängde locket, sprang ut ur hålan, sprang en lång stund och klättrade upp på en hög kulle. Där satt de och tänkte på vad de skulle göra.

Det var sommar, soligt och mycket varmt. Träden var gröna. Det var många olika blommor i gräset. Lite längre bort fanns det många får i en hage. Högt upp i luften seglade två havsörnar. Där satt Bobo och Bruno och funderade. De tittade ut över havet och såg ett stort fartyg segla förbi. Fartyget såg otäckt ut för de såg inga människor ombord. Seglen var trasiga och det var rostigt på många ställen. I aktern hängde en piratflagga. Undrar vad det var för ett fartyg?

De ville gärna bada. Bobo tyckte mycket om att bada. Bruno var lite mer försiktig. Han ville inte sätta tassarna på sjögräs och tång. Han tyckte mest om att bada där det var sand. Det var inte så lätt att hitta en sandstrand på den här ön. I så fall skulle de få gå en lång väg. Men först måste de lösa mysteriet med den konstiga varelsen i toaletten längst in i jordhålan.

Efter en stund bestämde de sig för att gå tillbaka in i hålan. Bobo tog med sig en pinne och Bruno tio blåbär. Bobo tänkte öppna locket med sin pinne. Bruno skulle locka fram den konstiga varelsen med sina tio blåbär.

7

Kapitel 2

Hemligheten i hålanskriven av Singö skola

Bruno och Bobo skyndade sig nu till hålan. De hade med sig pinnen och blåbären. När de var nästan framme vid ingången fick de se något bakom stora stenen. Det såg ut som någon som tittade på dem med röda ögon. Bobo och Bruno tyckte det såg otäckt ut så de sprang jättefort in i sin håla.

Nu var de inne i hålan och smög fram i gången mot toaletten. Då märkte de att det rasade ner lite jord och grus från taket. De undrade hur det kunde komma sig. Var det några som gick på marken ovanför? Bruno och Bobo struntade i småstenarna och fortsatte in i gången. Där framme var toaletten. Bruno la ut sina blåbär på golvet framför toaletten. Sen tog Bobo sin pinne och började peta upp locket. Bruno började locka på varelsen med att säga ”Komsi, komsi”.

8

Då fick de se ett par röda ögon kika över toalettstolskanten. Sen kom det fram lite grönt, lila och slemmigt. Snart såg de hela figuren. Det såg ut som ett marsvin fast med konstig färg.

Då frågade Bobo vad det var.

– Jag är ett marsvin, sa figuren, men någon har kastat ner matrester och annat på mig så min päls har blivit alldeles smetig och kletig och fått konstig färg.

– Oj, sa Bobo. Det var vi som kastade i sakerna i toaletten. Vi visste inte att du bodde där.

– Vad heter du? sa Bruno.– Jag heter Elin, sa hon. Vad heter ni?

Bruno och Bobo talade om vad de hette. De sa också att Elin skulle få låna tvål och handduk och tvätta sig ren. Elin gjorde det och när hon var klar såg hon ut som ett vanligt marsvin.

Nu kom Bobo ihåg att det rasat jord från taket. Då ville de gå ut och se efter vad det var som hade gjort så att skräp ramlat ner från taket.

Marsvinen smög fram mot öppningen och kikade ut. När de inte såg någonting klev de ut ur hålan. När de gått några steg fick de höra hur det rasslade i skogen.

Helt plötsligt var de omringade av en massa pirater. Piraterna såg otäcka ut. En pirat hade en krok i stället för en hand. En annan hade en papegoja på axeln. Någon hade en pinne som ben. En pirat hade en lapp för ögat och en annan bar på ett svärd.

Vad skulle hända nu?

9

Kapitel 3

Piraterna anfallerskriven av Gräsö skola

Marsvinens små hjärtan dunkade snabbt och hårt. Innan de ens hann blinka fångades de i kaptenens håv. Kaptenen lade håven

över axeln och förde dem till en roddbåt. Alldeles bakom gick piraten med svärdet och vaktade. Det fanns ingen möjlighet att fly. Piraterna rodde ut till sjörövarskeppet. De klättrade upp på repstegen. Väl uppe såg marsvinen sig om. På var sida på skeppet fanns det kanoner. Överallt hängde det spindelnät och på däcket såg de röda fläckar. Kunde det vara blod?

– Jag är jätterädd, viskade Bruno till Bobo och hela hans bruna kropp darrade av rädsla.

– Jag är också rädd, svarade Bobo.

10

Piraten med papegojan tog över håven från kaptenen och öppnade luckan till lastutrymmet under däck. I mörkret där nere hängde en gammal papegojbur. De tre marsvinen blev inkastade i buren och den låstes med ett rostigt hänglås. Ett elakt skratt hördes från papegojan. Piraten lämnade dem i ett kolsvart mörker.

– Var är ni, Bruno och Bobo? frågade Elin oroligt.– Vi är här!– Var är här? Jag ser er inte!– Hoppas att vi inte blir marsvinspannkaka! pep Bruno.

Plötsligt började skeppet att röra på sig och buren gungade till. Bruno och Bobo rullade på stackars Elin. Det blev en sådan kraftig knuff att en spjäla i buren gick sönder och Bruno rullade ut ur buren och landade med en duns på papegojan. Bruno skadade sig i fallet och det rann blod ner på durken. Papegojan tuppade av och Bobo och Elin kunde smyga ut ur buren. De tre marsvinen gömde sig snabbt bakom en kista. Tunga steg hördes, någon var på väg ner! Ett svärd sträcktes fram mot buren. Piraten höll upp en lykta.

– Kraxen och kanoner också! Buren är tom!

Piraten lyste runt buren med lyktan. Då såg han den avsvimmade papegojan och blodet runt honom.– Koko! Vad har du gjort? Har du ätit upp fångarna? Dumma papegoja!

Papegojan vaknade upp.– Har jag ätit upp dem? Vilka har jag ätit upp? Var är jag och vem är du?

Den stackars papegojan hade tappat minnet.

– Sluta ljug nu Koko! sa piraten och petade på Koko med svärdet. Koko blev arg och rädd och flög upp i piratens ansikte och bet honom i näsan.

– Det kommer blod! Det kommer blod! kraxade Koko och flaxade med vingarna.

Buren kom i gungning och lossnade från sin krok och ramlade rakt i piratens huvud. Piraten tuppade av.

11

Marsvinen smög fram och viskade till papegojan:– Följ oss! Vi smiter!

Tillsammans smög de upp på däck. Fartyget dunsade till. Det hade seglat på grund. Djuren såg en blinkande fyr. Piraterna hade kört på Bellonagrundet, men det hade de ingen aning om.

– Kliv upp på min rygg, så flyger vi härifrån, sa Koko. Papegojan lyfte med ett vit- och svartprickigt, ett brunt och ett brunt- och vitfläckigt marsvin.

På långt håll såg de en gul färja lägga till vid land. De valde att flyga åt andra hållet, till en ö. Koko landade på ett tak. Bruno sa:

– Var är vi och vad ska vi göra?

Plötsligt hördes ett hemskt vrål!

Vem var det som vrålade och vart ska djuren ta vägen?

Kapitel 4

Mötet med renenskriven av Seskarö skola

Marsvinen stod på taket helt skräckslagna, de stod blickstilla och vågade inte röra sig. De tittade sig omkring. Vrålet kom närmare

och närmare. Plötsligt såg de en ren som försökte ta sig upp för stegen till taket.

Nu visste de var vrålet kom ifrån. De gick sakta mot stegen och renen hoppade ner. Marsvinen följde efter och frågade vad som hade hänt. Renen svarade oroligt att han hade kommit vilse och ville komma tillbaka norrut till sina släktingar på ön Seskarö, längst norrut i Bottenviken.

12

Han undrade om de kunde hjälpa honom.

De bestämde sig för att följa med och hjälpa renen. Då hörde de ett svagt rop av piraterna som ropade efter Koko.

De blev rädda och sprang ner mot stranden och såg en motorbåt ligga där. Renen, Bobo och Elin rusade ner till båten och renen ryckte igång motorn. Bruno hann inte med men såg ett par skidor och stavar som låg på stranden. Kvickt tog han ett rep ochkastade det som ett lasso på renens horn, knöt repet runt midjan, hoppade på skidorna och tog tag i stavarna och åkte efter.

Bobo och Elin såg Koko flyga ovanför dem, men båten körde i rasande fart och snart orkade Koko nästan inte flyga mer. Plötsligt så ramlade Koko och landade rakt på renens rygg där han svimmade. Efter en lång resa norrut, utan mat så krockade de trötta vännerna i ett tjockt islager som låg över vattnet. Vännerna var förundrade, de hade aldrig sett så mycket fruset vatten förut. Men renen hoppade glädjestrålande omkring.

13

– Nu känner jag mig hemma igen det här är mitt vinterbetesland, här är nog alla mina släktingar redan, sa renen lyckligt.

Bobo såg en jättestor bro.

– Vad är det där för bro? fråga Bobo fundersamt. – Det är Seskaröbron...vi är framme nu, sa renen med ett stort leende.

– Var är dina släktingar? Är det långt borta? frågade Elin. – Vi måste gå genom skogen, det är inte så långt, svarade renen. – Men vi orkar inte gå så långt! sa Bruno med svag röst. – Men hoppa upp på min rygg, jag orkar sa renen glatt.

Marsvinen hoppade upp på renens rygg och Koko flög ovanför dem. Renen började trava in mot skogen. Efter en liten stund i skogen stannade renen plötsligt till.

– Vad är det? frågade Bruno.– Jag hör något konstigt, lyssna! svarade renen tyst.

Alla var knäpptysta och lyssnade noga. Då hördes ett tydligt fnitter. Plötsligt fick Elin en kotte rakt i pannan och fnittret hördes igen.

– Aj! Vad var det? undrade Elin chockat.

En till kotte kom flygande och alla tittade upp mot den stora granen bredvid dem. Där uppe på en gren satt ett litet troll och dinglade med benen.

14

Kapitel 5

Aspöhjältarnaskriven av Aspö skola i Blekinge

Hej Rudolf! Det var länge sedan! hojtade trollet. Tja Trulsa! Är det verkligen du? sa Rudolf. Jag tror det faktiskt. Renen Rudolf och

trollet Trulsa pratade en lång stund. Till slut avbröt Bobo de båda.

– Känner ni varandra eller?– Ja, vi växte upp tillsammans och var bästa vänner. Vart tog du vägen

Rudolf förresten? Du har ju varit borta i evigheter.

Renen berättade att han hade åkt på en lång segeltur ner till södra Sverige. Det hade blivit ett oväder med regn och storm.

Vattnet började forsa in i Rudolfs båt. Han var blöt, kall och skräckslagen. Det mörka vattnet gungade och slog hårt emot båtens sida och reling. Plötsligt öppnade sig himlen som genom ett under och fram flög ASPÖ-HJÄLTARNA. Bobo hade nästan svimmat av rädsla under berättelsens gång.

– Vilka är Hasslöhjältarna? undrade Trulsa.- ASPÖ-hjältarna! De berömda superhjältarna som började med att

rädda ett område regnskog, stort som en fotbollsplan. Därefter har de även räddat många personer som hamnat i knipa.

Rudolf avslutade den spännande berättelsen och sa att Aspö-hjältarna hade plockat upp honom och satt honom på land.

Plötsligt hördes det ett knak från en buske. Alla vände sig om och tittade på den stora busken som nästan hade formen av ett hus. Busken var vit av all snön och omgärdad av granar. Sakta började de gå mot ljudet i busken. De fick syn på något som liknade en stor fjäder. De gick in i en öppning i busken och tittade på fjädern. KRASCH! BOM! PANG! Plötsligt märkte de att de var fångade i en stor bur och var omringade av pirater.

15

– Ååhh, det är piraterna som har kommit ifatt oss! stönade Elin.

Piratkaptenen kom fram till dem. I ljuset syntes ärret efter Kokos bett på piratens näsa.

– Vi vill ha tillbaka Koko! morrade kaptenen.

På hans svarta hatt vippade den vita fjädern när han morrade fram sina ord. Koko satte sig på Rudolf och sökte skydd där. Elin, Bobo och Bruno satte sig också vid Rudolf. Däremot Trulsa skrek som en galning:

– Era dumma pirater! Rudolf! Kalla på Hasslöhjältarna!– ASPÖ-hjältarna! skrek Rudolf.– Ja, ja! Bara kalla på dem, sa Bruno irriterat.

Piraten stod och tittade undrande på de bråkande djuren, som nu alla stod tysta.

– Vilka ända in i Östersjön är Aspöhjältarna? Vilka de än är så kommer de aldrig komma hit! skrek piraten.

Då hördes det ett motorvrål från luften.

Aspöhjältarna syntes i luften i en flygande motorbåt!

Alla tittade upp mot himlen. Marsvinen bara gapade, Koko flaxade som en galning, Trulsa hurrade av glädje och Rudolf skrek:

– Ha! Jag visste att ni skulle komma!

16

Kapitel 6

Resan med luftballongenskriven av Ornö skola

Aspö-hjältarna kastade ankar och ankaret råkade hamna rakt i huvudet på piratkaptenen. Han såg stjärnor och svimmade. De

andra piraterna klättrade upp i ankarkättingen och det hördes ett fasligt ”pang, tjoff, bom” och sedan kom den ena piraten efter den andra farandes ner mot marken.

– Nu är ni fria, ropade Aspöhjältarna. Nu måste vi hem till Aspö för vi ska baka muffins till mormor. Tja då!

– Tack ska ni ha! Hej då! Ropade Bobo, Bruno, Elin, Koko, Rudolf och Trulsa tillbaka.

17

Så åkte Aspöhjältarna iväg.

– Jaha, vad ska vi göra nu då? frågade Elin ynkligt.

– Jag vet, vi åker till min kompis Sophie. Hon är en grävling som bor under Klockargården på Ornö, sa Koko. Fast hon är lite negativ.

– Men hur ska vi komma dit då? frågade Bruno.

– Ni kan ta min luftballong, sa Trulsa.

Sagt och gjort. Bobo, Bruno, Elin och Koko hoppade upp i luftballongen och lyfte sedan mot skyn.

– Hej då! ropade Bobo, Bruno, Elin och Koko till Rudolf och Trulsa som stannade kvar. Hoppas vi träffas någon gång

igen!

De flög över halva Sverige med luftballongen och tittade ner på de vackra landskapen. Till sist var de framme vid Ornö. De flög över skolans tak för att sedan landa på Klockargårdens tak. Koko råkade flyga in i ett öppet fönster till klassrummet där alla barn satt. Då sa Oliver:

– En papegoja!

Fröken svimmade, Koko flög ut genom fönstret och barnen sprang och tittade vart han tog vägen. Då såg de en luftballong på taket till Klockargården. Ett litet brunt marsvin stack upp sin nos ur luftballongens korg. Det var Bruno.

– Hur ska vi komma ner nu då? frågade Bruno.– Asch, vi åker rutschkana ner på taket, sa Bobo.

Alla marsvinen landade bakom Klockargården med en duns.

Ut ur Klockargårdens grund kom då en grävling som röt:

18

– Vad håller ni på med? Jag försöker ju sova!

Då kände grävlingen igen papegojan:

– Nej men, hej, Koko! Det var länge sedan.– Hej på dig själv, Sophie! sa Koko. Hur har du det?– Jo, jag känner mig så ensam för min man Bertil har blivit kidnappad

av en stor gubbe.– Varför det? frågade Elin.– För att vi inte fick bo här under huset, sa Sophie.– Vi kan hjälpa dig att hitta honom, sa Bobo. Var bor den där gubben?

Sophie berättade att gubben bodde i en bod i skogen bortom de svarta grottorna...

Kapitel 7

Överraskningen skriven av Björkö-Arholma skola

Kom! ropade Elin. Vi måste rädda Bertil! Alla djuren gick på rad genom skogen och var snart framme vid stranden till Fjällångsfjärden. Där

låg stugan där gubben bodde. De gick fram till ett fönster och kikade in. Gubben låg och sov. De smög fram till källardörren och tittade in. Där stod en låda. Någon snarkade därinne i lådan.

– Det där är Bertils snarkningar. De känner jag igen var som helst, sa Sophie.

De började klättra upp på lådan som genast välte omkull. Ut ur lådan flög en grävling i full fart och försvann som en raket ner mot stranden.

- BERTIL! DET ÄR JAG, ropade Sophie.

Då vaknade kidnapparen och tittade ut.

19

– Hjälp! Schas era råttor! ropade han.– Vi är inga råttor. Vi är marsvin, ropade Elin.– Hjälp! En talande råtta, skrek kidnapparen och försvann.

Nu sprang marsvinen och Sophie ner mot stranden. Där låg Bertil avsvimmad i vattnet. När han kvicknade till sa han att det var en elak gubbe som kidnappat honom.

– Vi vet, sa Sophie.

De hjälpte Bertil upp ur vattnet.

– Skepp ohoj, skrek Koko. Vilda vrål hördes. Det var piraterna som kom tillbaks igen.

– Att det ska vara så himla svårt att fånga några marsvin, vrålade piratkaptenen. Vi har jagat er runt halva Sverige. Varför är ni så rädda?

– Läskiga pirater, skrek Koko. Hissa segel!– Tyst med dig Koko! Vi ville ju bara ha med marsvinen på vårt julspel.

Vi vill er inget illa, sa en pirat som hade en stor bula i pannan.– Det kanske hade gått lättare om ni frågat oss i stället. Ni ser ju verkligen

farliga ut. Vi blev jätterädda för er, sa Elin.

20

– Förlåt oss! Vi är inte pirater på riktigt. Vi går på Björkö-Arholma skola och har klätt ut oss. Vårt julspel handlar om pirater. Vi behövde marsvin till julspelet. Det var därför vi jagade er. Egentligen behövde vi den där renen och trollet också, sa piraten med lapp för ögat.

– Renen och trollet är kvar på Seskarö. Det är långt dit, sa Elin.

Då är allt för sent nu. Julspelet ska spelas i dag, sa piraten med blodiga näsan.

– Det fixar vi, hördes en röst. Det var Aspöhjältarna som kom med sin flygande båt.

– Hur kan ni fara fram och tillbaka så där fort, frågade Elin. Det är ju helt overkligt!

– Vi har en portal som gör att vi kan åka vart vi vill.

Nu klev sjörövarkaptenen fram och frågade:

– Kan ni flytta oss allihopa till Björkö med den där portalen? I så fall kan vi fortfarande rädda julspelet. Klarar ni det så bjuder vi alla på stor fest efteråt.

– Vi kan ta hit Rudolf och Trulsa på nolltid, sa Aspöhjältatna.– Jaa! Hämta dem. Jag har alltid velat spela teater, sa Bruno.

Truls och Rudolf blev verkligen förvånade – men glada att träffa sina vänner så snart igen. Sen gjorde Aspöhjältarna några hemliga tecken och på bara en sekund så var hela gänget framme i Medborgarhuset på Björkö. Och det var i sista stund. Medborgarhuset var fyllt till sista plats. Alla väntade på julspelet.

– Vad ska vi grävlingar göra då? pep Bertil. – Du kan väl sköta ridån och Sophie kan säljer lotter, sa piratkaptenen.

Och så blev det. Nu fanns allt till föreställningen. Det blev ett fantastiskt julspel. För första gången fanns det riktiga marsvin med på scenen och en riktig ren, en riktig papegoja, ett troll och alla de läskiga piraterna. Publiken jublade. Sen gjorde Aspöhjältarna ett snyggt luciatåg.

Publiken klappade i händerna och ropade:

– Länge leve skärgårdsskolorna!

När publiken gått hem åkte sjörövardräkterna av och barnen på Björkö-Arholma skola visade sig vara helt vanliga barn. Fast flera av dem hade stora bulor och blåmärken. Nu var det deras tur att bjuda på fest.

21

Det började med disco i fyra timmar och slutade med en stor överraskning:

Rudolf krossade en jättestor pinata med sina horn.

Och över allihopa regnade det läckra muffins från Aspö.

22

Denna saga är skriven av barnpå olika skärgårdsskolor hösten 2014.

Kapitel 1 – Sankt Anna skola, 2-3

Kapitel 2 – Singö skola

Kapitel 3 – Gräsö skola, F-3

Kapitel 4 – Seskarö skola

Kapitel 5 – Aspö skola

Kapitel 6 – Ornö skola

Kapitel 7 – Björkö-Arholma skola