3

Björn Kumm

TitoFolkets diktator

historiska media

4

Historiska MediaBox 1206, 221 05 Lund

www.historiskamedia.seinfo@historiskamedia.se

© Historiska Media och Björn Kumm 2009Faktagranskning: Sanimir Resic

För- och eft ersättsblad: Titos signatur Kartor: Svante Ström

Omslag: Anette RasmussonOmslagsbild: Tito

Bildkälla: Bettman/Corbis/ScandpixTryck: GGP Media GmbH, Pößneck, Tyskland 2009

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9isbn 978-91-85873-41-8

Till Aleksandra och Love

5

Innehåll

Förord 7

Habsburgaren 1892–1920 13Österrikiske undersåten Josip Broz går ut i första världs kriget,

blir krigsfånge och hamnar mitt i ryska revolu tionen.

Agitatorn 1920–1941 31Kommunisten Josip Broz organiserar fackföreningar, värvar

soldater till spanska inbördeskriget och överlever Stalins utrensningar.

Partisanen 1941–1945 72Josip Broz Tito organiserar kampen mot den tyska

ockupationsmakten med sikte på att göra hela landet kommunistiskt.

Marskalken 1945–1950 150Tito och Jugoslavien utesluts ur den kommunistiska

gemenskapen men får vänner i väst.

Folkets diktator 1950–1980 176Tito blir landsfader, de alliansfria staternas

ledare och inför arbetarsjälvstyre.

Kronologi 238 | Persongalleri 243 | Bibliografi 247 Bildkällor 250 | Uttal av namn 250 | Personregister 251

13

Habsburgaren1892–1920

En habsburgare födsJosip Broz kom till världen som undersåte till huset Habsburg och dess as-socierade ungerska monarki. Hans förfäder var fram till mitten av 1800-ta-let livegna bönder. Hans far Franjo Broz (eft ernamnet är en förkortning av det latinska Ambrosius) hade ärvt hälft en av en gård i den lilla byn Kum-rovec, som ligger i gränstrakterna mellan Kroatien och Slovenien. I denna region, som går under namnet Zagorje (”bortom bergen”), fi nns ruiner av ett slott som sedan början av 1500-talet tillhört den adliga ungerska ätten Erdödy. Sedan Österrike-Ungern 1848 avskaff at livegenskapen sålde den siste slottsherren sina ägor och lämnade regionen.

Franjo Broz tillhörde sjunde generationen inom sin släkt eft er att den bli-vit bofast i Zagorje. Hans son Josip var stolt över sin bakgrund och sin hem-region och använde senare i livet, när han skrev artiklar i illegala kommu-nisttidningar, ibland pseudonymen ”Zagorac”, ”mannen från Zagorje”.

På 1500-talet hade familjen Broz förfäder f lytt undan den osmanska erövringen av Balkan och från Dalmatiens kust mot Adriatiska havet ta-git sig upp till Zagorje, där de blev livegna under de ungerska godsägarna. Det är tänkbart att förfäderna deltog i olika uppror mot sina plågoandar. I historien nämns bondeledaren Matija Gubec, en kroatisk Nils Dacke, som manade till kamp men besegrades och torterades till döds med glödande

14

tänger. Hans kropp styckades som om han varit en förbrytare – och så upp-fattades han utan tvivel av baron Erdödy.

Sedan år 1102 hade Kroatien och dess kungar levt i en ojämlik symbios med Ungern, som i sin tur konkurrerade med huset Habsburg och med det osmanska imperiet om makten i Centraleuropa och på Balkan. Inom den habsburgska dubbelmonarkin erhöll Kroatien särskild status under nam-net Kroatisk-slavonska kungadömet. År 1908 annekterade Österrike-Ung-ern självsvåldigt Bosnien-Hercegovina vars bosniska del dittills tillhört Osmanska riket.

Inte förrän vid mitten av 1800-talet upphörde alltså livegenskapen även i Kroatien, som då i närmare 800 år varit lydprovins till Ungern. Förut livegna bönder fi ck köpa åkrar de odlat i fl era generationer. De skuldsatte sig till sina tidigare herrar som behöll de bördigare jordarna. Storgodsen överlevde till första världskrigets slut då Österrike-Ungern kollapsade och egendom som tillhörde österrikare och ungrare konfi skerades. Men hela den ungerska delen av dubbelmonarkin drabbades av den internationella jordbrukskris mellan 1870 och 1890 som utlöstes när USA på allvar bör-jade konkurrera på världsmarknaden med billigare grödor. Bättre än för det ungerskdominerade Kroatien gick det för Slovenien, som tillhörde den österrikiska delen av dubbelmonarkin och redan på 1700-talet nåtts av en mer upplyst regim under kejsar Josef II.

I Zagorje-provinsen infördes allmän folkskola 1890. Den ungerske slotts-herren under vars regemente man dittills stått hade motsatt sig skolreformen. ”När ni går i skola”, sade han till en uppvaktande delegation, ”har jag inte längre några pålitliga bönder.” I unge Josip Broz barndom hotade mödrar sina olydiga barn med ”Svarta drottningen”, baronessan Barbara Erdödy, som hade rykte om sig att straff a upproriska bönder på grymmaste sätt.

Fader Franjo tycks med tiden ha utvecklats till en suput. Han var kraf-tigt byggd och hade örnnäsa och mörkt, lockigt hår (som en ”dinarisk” typ skulle han senare beskrivas av sin son). Modern, som kom från en mer välbärgad familj på andra sidan fl oden Sutla, alltså i nuvarande republiken Slovenien, beskrivs som en skönhet med blont hår. Unge Josip, oft a kallad

15

”Joza”, tycks från henne ha ärvt mörkblont hår, blå ögon och, som en del levnadstecknare uttrycker det, ”ett nästan skandinaviskt utseende”.

Det blev stort bröllop, en fest som pågick i fl era dygn, när femtonåriga Marija Javeršek gift es bort med Franjo Broz. Hon var äldst av fj orton syskon. Själv skulle hon föda femton barn. Åtta av dem överlevde barndomen, bara fyra söner nådde vuxen ålder. Lille ”Joza”, näst äldste sonen, klarade sig, fast han vid späda år drabbades av dift eri. Däreft er förblev han kärnfrisk.

Brödet låstes alltid in hos familjen Broz. Unge Josip skulle berätta om en barndom då man oft a gick hungrig. Men redan som treåring fl yttade han över till sina morföräldrar på den slovenska sidan, och där fi ck han stanna tills han skulle börja skolan i hembyn Kumrovec och måste hjälpa till på faderns gård. Tiden hos morfadern, Martin Javeršek, i den slovenska byn Podsreda tycks ha varit lille ”Jozas” lyckligaste år. Där fi ck han ordentligt att äta. Dessutom ägde morfadern hästar som han fi ck rida på. Tre bröder hade Josip. Under andra världskriget kämpade två av dem, Stefan och Alois, tillsammans med Josip i partisanernas gerillaarmé. En tredje broder, Mar-tin, blev fabriksarbetare i Wien. Ingen av systrarna tycks ha klarat sig till vuxen ålder.

Mycket få av bönderna i Zagorje-regionen ansåg sig ha råd att avstå från barnarbetskraft på sina ägor, men Josips mor såg till att åtminstone ”Joza” gick i skola mellan åtta och tolv års ålder. Oft a skolkade han. Senare skulle han skylla sin frånvaro från skolan på sjukdom, framför allt det svåra an-fallet av dift eri. I hans offi ciella biografi förtegs ursprungligen att han bli-vit kvarsittare i första klass. Men under sitt sista skolår fi ck han gott betyg i uppförande, katekeskunskap, läsning och matematik.

Unge Josips högt älskade lärare, en man vid namn Vimposek, berättade vid ett tillfälle en förfärlig men sedelärande historia om en ung kvinna som krävde att hennes fästman skulle visa sin kärlek genom att riva ut sin mors hjärta och ge det till sin älskade. Eft er lång tvekan slog den unge mannen verkligen ihjäl sin mor och gav sig i väg för att överlämna hennes hjärta på ett fat. Men plötsligt snubblade han och tappade fatet. Modershjärtat dar-rade och frågade ömt: ”Min son, gör det ont?” I skolklassen snyft ade bar-

16

nen, men ”Joza” reste sig och ropade – enligt vad han senare berättade: ”Jag skulle ha rivit ut fl ickans hjärta och kastat det på gödselhögen!”

I Kroatien började livet vid förra sekelskift et bli problematiskt. Mellan 1890 och första världskrigets utbrott beräknas närmare en kvarts miljon kroater ha utvandrat till USA. Atlantbiljetten kostade på den tiden 200 forint, tredjedelen av en årsinkomst. Men många kroater emigrerade också inom Europa, till större städer inom den habsburgska dubbelmonarkin eller det just enade Tyska riket.

År 1903, när Josip Broz var elva år, protesterade Zagorjes bönder mot skat-tetrycket. De samlades kring järnvägsstationen i Kumrovec och uttryckte sitt missnöje genom att riva ned den ungerska fl aggan från stationsbygg-naden. Polisen öppnade eld. En demonstrerande bonde dödades, tio såra-des. Förstärkt ungersk trupp inkvarterades hos bönderna. Under en må-nad tvingades familjen Broz ha fyra ovälkomna ungerska soldater boende i sitt lilla hus i Kumrovec.

Pappa Franjo Broz övervägde att skicka sin mest begåvade son, Josip, till USA men fi ck aldrig råd till biljetten. Vid fl era tillfällen senare i livet frestades unge Josip att emigrera. Som mogen statsman frågade han sig ett halvsekel senare vad det i så fall blivit av honom. Kanske, sade han till en uppvaktande journalist, ”skulle jag då ha blivit president över General Mo-tors i stället för Jugoslavien.”

När unge Josip gått ut byskolan ville mamma Marija att han skulle bli präst, men av det var han totalt ointresserad. I regementsstaden Sisak syd-öst om Zagreb fanns däremot en släkting som var stamanställd korpral och tipsade unge Josip att regementets marketenteri sökte en kypare. Sisak, en stad som då hade 7 500 invånare, ligger vid fl oden Kupas utfl öde i den stör-re fl oden Sava, och var sedan länge något av en metropol. Sisak hade varit provinshuvudstad i romarriket och senare blivit en viktig bastion i krigen mot turkarna. Där fanns också slutstationen för en gren av järnvägen Wien–Trieste, österrikiska Südbahn.

Josip fi ck anställning som kypare och upptäckte att hans arbetsplats var ett muntert ställe. Det låg i omedelbar anslutning till 77:e österrikisk-ung-erska territorialregementets kaserner, och om kvällarna kom offi cerare dit

17

med sina damer. En zigenarorkester spelade. Dricks kunde bli riklig. Dock var det knappast ett framtidsjobb. Josip råddes att gå i lära hos en låssmed, tjeckiskfödde Nikola Karas, som lovade pappa Broz att han skulle stå för mat och logi i tre år för unge Josip om fadern höll lärlingen med kläder. Men fadern infriade knappast sin del av avtalet. Unge Josip tvingades fort-sätta som kypare och fi ck själv bekosta arbetskläder med drickspengar från militärerna.

Det var inte bara lås man lärde sig förfärdiga och reparera hos en lås-smed. Till smeden gick folk med cyklar, gevär och symaskiner. Nikola Karas drev i praktiken en mindre mekanisk verkstad. Unge Josip fi ck möjlighet att ytterligare förkovra sig på en teknisk skola i Sisak där han infann sig två gånger i veckan. Han läste intensivt. Han hade en lärare som i synnerhet lovprisade den serbiska litteraturen och rådde Josip att läsa det berömda eposet Gorskij vijenac (Bergkransen) av den montenegrinske fursten och biskopen Petar II Petrović Njegoš, som hyllade hjältar ur serbernas långa och oft a tragiska historia.

Också på sin arbetsplats fi ck unge Josip tillfälle till läsning. För kamra-terna på verkstaden högläste han romaner medan en av lärlingarna höll utkik eft er chefen. Men av Sherlock Holmes äventyr blev vaktposten själv så fascinerad att han glömde sitt uppdrag. Nikola Karas grep Broz på bar gärning. Att bli utskälld i kamraternas åsyn var för mycket för unge Josip som lämnade smedjan och tog nytt jobb som murarlärling, varpå han po-lisanmäldes av Karas och sattes i fi nkan. Men Karas var ingen oförsonlig arbetsgivare. Han skickade unge Josip extra förplägnad i arresten och drog till sist tillbaka sin anmälan. Åtalet lades ned. Kort däreft er var Josip full-lärd och fi ck sitt första jobb när domstolsbyggnaden i Sisak skulle förses med ledstänger och annan utsmyckning.

Josip Broz, som i stort sett själv är enda källan för berättelser om sitt ti-diga liv, mindes sina tidiga läroår med välbehag. Han gillade sin arbetsgi-vare och sina lärare och sade sig ha läst alla böcker han kommit över. Han var också fylld av beundran inför stadslivet, uniformerna, offi cerarna och deras vidlyft iga vanor, kaféerna med musik, sång och tillgång även till ny-modigheten fi lm under fi lmkonstens första årtionde.

18

Åren mellan 1907 och 1910 tillbringade unge Josip i Sisak. Han skulle se-nare erinra sig en annan av lärlingarna som hette Gasparić och var soci-aldemokrat: ”Gasparić berättade för oss att socialdemokraterna kämpade mot kapitalistisk utsugning och mot prästernas fördummande verksam-het. Jag gillade bägge delarna, för som barn tålde jag varken munkar eller präster.”

Gasparić fi ck av Josip Broz hjälp med att samla in pengar till en socialis-tisk tidning som för det mesta beslagtogs så fort den kom ut. Bland annat sålde man tändstickor. Josip Broz ska också ha skramlat ihop pengar till strejkande arbetare långt borta i Sverige – det kan ha rört sig om storstrej-ken 1909 då den svenska arbetarklassen led ett svidande nederlag.

Äntligen fullärd eft er fyra år hos låssmeden Karas köpte unge Josip Broz sitt livs första kostym, komplett med slips och näsduk i bröstfi ckan, men innan han hunnit åka hem till Kumrovec och visa upp sig blev han bestu-len på alltihop och måste skaff a sig en mindre elegant, begagnad kostym. Den historien återkom oft a när han berättade om sitt liv. Klädsel och ut-seende var viktigt för Josip Broz. Också under sin tid som kommunist och motståndsman klädde han sig, enligt sin mångårige medarbetare (och se-dermera skarpaste kritiker) Milovan Djilas, ”sprättigt”.

För att inte gå och slå dank i sin hemby tog Josip tåget till slovenska hu-vudstaden Ljubljana (som på den österrikisk-ungerska tiden hette Laibach). Där hittade han inget arbete utan fortsatte till fots åtta mil i riktning mot Trieste, i dag italienskt men i början av 1900-talet lydande under dubbelmo-narkin. Sista natten sov han i en ladugård och fi ck sin kavaj delvis uppäten av en tydligen mycket hungrig ko. Inte heller i Trieste fanns jobb men av den lokala fackföreningen mottog Josip ett litet understöd som arbetslös.

Hösten 1910 fi nner vi den unge låssmeden tillbaka i Kroatien, närma-re bestämt Zagreb, på den tiden Agram, och med ett invånarantal på hela 70 000. Där fi ck han arbete hos en låssmed och blev medlem i metallar-betarfacket, som dominerades av socialdemokrater som i sin tur central-styrdes från Wien. Socialdemokraterna pläderade för reformer inom dub-belmonarkins politiska system. Det var knappast något som lockade unga

19

20

kroater. Eft er Serbiens stora framgångar, inte minst militärt under Balkan-krigen, var det till serbisk nationalism och den serbiska staten även en del kroater knöt sina förhoppningar.

Redan 1804 hade serberna inom Osmanska riket gjort uppror mot sultanens janitsjarer. Däreft er hade hertigdömet Serbien alltmer markerat sin auto-nomi, 1878 blivit självständig stat och 1882 kungadöme. Mellan intellektu-ella och politiker i kroatiska Zagreb och serbiska Belgrad var kontakterna kring förra sekelskift et täta. Det fanns tankar om en gemensam sydslavisk-het, baserad på språk och kultur, vilket uppfattades som synnerligen suspekt av makthavarna i Wien, det habsburgska imperiets huvudstad.

I maj 1911 fi nner vi Josip Broz på en av de just etablerade bilverkstäder-na i Zagreb, där arbetarna samlade sig till den första strejk unge Josip del-tog i. Man genomdrev nio timmars arbetsdag och något högre lön. Josip skaff ade sig ny kostym som han denna gång fi ck behålla. Men nu ville han framför allt komma undan sin far, som krävde återbetalning av det eko-nomiska stöd fadern med ojämna mellanrum ställt upp med under Josips tid som lärling.

I den slovenska staden Kamnik nära Ljubljana, på betryggande avstånd från fadern, fi ck Josip anställning vid en fabrik och gick med i Sokol (Fal-ken), en nationalistisk, panslavisk organisation. Vad var det som lockade honom? Var det falkarnas nationella ideologi, riktad mot Habsburg och för en gemensam sydslavisk stat? Eller var det för att de unga falkarna gym-nastiserade, klädde sig i stiliga, färggranna uniformer med fj äderhuvor och marscherade eft er egen orkester? Sådant gillade unge Josip, men han var troligen inte helt opåverkad av Sokols nationalistiska idéer. Enligt dem var slovener, kroater och serber bara tre stammar av samma folk som ville bli en gemensam, modern nation. På kredit köpte Josip egen uniform och gick med i de nationalistiska manifestationerna.

Inom kort gick fabriken i Kamnik i konkurs. Tillsammans med några slovenska arbetskamrater fi ck Josip erbjudande om nytt jobb i Jince-Cen-kov i Böhmen, nuvarande Tjeckien, på en fabrik som liksom deras förra arbetsplats i Kamnik ägdes av en fi rma i Wien. Josip och hans kamrater

Bland metallarbetare i Kamnik . Unge Josip Broz stående längst bak till vänster framför fönstret.

22

utlovades en månadslön i förskott men upptäckte att de rekryterats för att bli strejkbrytare. Väl framme möttes de på järnvägsstationen av en tjeck-isk strejkkommitté. Slovener och tjecker gick då samman och tvingade fa-briksledningen att ge eft er.

Josip Broz trivdes i Böhmen och lärde sig tala hygglig tjeckiska, vilket skulle komma till nytta när han senare i sitt liv färdades med falska tjecko-slovakiska pass. Han hade goda inkomster. Han fi ck tillfälle att roa sig. Regelbundet köpte han nya kläder. Från Böhmen fortsatte han till Bayern, där han i Mannheim nära München fi ck anställning på Benz bilfabrik. Se-nare fl yttade han till imperiets huvudstad Wien där han i Wiener Neustadt provkörde fabriksnya bilar åt fi rma Daimler.

I Wien fanns redan Josips äldre bror Martin som hade anställning hos österrikiska järnvägen. I oktober 1912 fl yttade Josip in hos brodern, lärde sig tyska, gick kurser i fäktning och lärde sig dansa wienervals.

Ännu var unge Josip Broz knappast någon revolutionär. Med den något yngre Gavrilo Princip och dennes serbisk-bosniska kamrater, som vid denna tid planerade attentat mot det österrikisk-ungerska väldet, hade han föga gemensamt. När Josip 1913 fyllde 21 lämnade han Wien och for hem för att inställa sig som värnpliktig soldat i 25:e kroatiska infanteriregementet, som ingick i den österrikisk-ungerska armén.

Österrike-Ungerns armé har beskrivits som en karikatyr på den preus-siska krigsmakten, med extrem kadaverdisciplin. Soldaterna lärde sig fram-för allt marschera. Men Josip trivdes. Han lärde sig snabbt hantera ett gevär, och eft ersom han helt frivilligt gått fäktningskurs i Wien vann han både ett regementsmästerskap i fäktning och senare silvermedalj i Budapest för hela den kejserliga armén. Han blev också god skidåkare och lärde sig re-kognoscera. Snart befordrades han till hela österrikisk-ungerska härens yngste sergeant (Stabsfeldwebel).