Nationalekonomiska Institutionen Uppsala Universitet Uppsats fördjupningskurs D Författare: Lukasz Bicki Handledare: Sören Blomquist Vårterminen 2005

Agglomerationer och

skattekonkurrens i Europa

2

Sammandrag

Enligt den traditionella modellen av skattekonkurrens ska kapitalets mobilitet

resultera i ineffektivt lågt satta kapitalskattesatser som med tiden kan leda till en

destruktiv ”race-to-the bottom”, dvs. att länderna kommer att successivt sänka sina

skatter för att attrahera kapital. Detta kan innebära en välfärdsförlust för alla länder.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. I takt med att kapitalmarknaden liberaliserades i

Europa har de flesta länderna höjt kapitalskatten, även de som hade en relativt hög

skatt från början. Genom att använda modellen av ”ny ekonomisk geografi” (också

kallad agglomerationsmodellen) kommer jag att visa att ökad mobilitet av kapital

behöver inte alls leda till en ”race-to-the-bottom”, utan till en höjning av skatten.

Nyckelord: agglomerationer, skattekonkurrens, kapitalskatt, handelskostnader

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING.................................................................................................................... 4 DEL 1. BASIC TAX COMPETITION MODEL (BTCM) .......................................................... 5 1.1 MODELL MED SYMMETRISKA LÄNDER .................................................................... 5 1.2 NÄR LÄNDERNA ÄR STORA ................................................................................... 7 1.3 ASYMMETRISKA LÄNDER ...................................................................................... 8 1.4 TVÅ SKATTEBASER .............................................................................................. 9

DEL 2. UTVECKLINGEN AV KAPITALSKATTER I VÄRLDEN OCH I EUROPA............................. 9 DEL 3. AGGLOMERATIONSMODELLEN ............................................................................12 3.1 ”KÄRNA-PERIFERI” MODELLEN ..............................................................................12 3.1.1. ANTAGANDEN ..................................................................................................13 3.1.2. DE TRE KRAFTERNA ..........................................................................................13 3.1.3. ÖPPENHET FÖR HANDEL......................................................................................14 3.1.4. AGGLOMERATIONSRÄNTOR .................................................................................15

3.2 MODIFIKATIONER AV KP-MODELLEN.....................................................................16 3.2.1 FOOTLOOSE CAPITAL (FC)...................................................................................17 3.2.3. CONCTRUCTED CAPITAL (CC)..............................................................................17

DEL 4. AGGLOMERATIONER OCH BESKATTNING..............................................................18 4.1 KAPITALETS ”LUMPINESS” OCH MÖJLIGHETER ATT BESKATTA DEN...........................18 4.2 SKATTESATSER, KAPITALETS MOBILITET OCH ÖPPENHET FÖR HANDEL ....................20

DEL 5. MÖJLIGA TILLÄMPNINGAR FÖR EUROPA .............................................................22 5.1 RACE TO THE TOP OR BOTTOM? ..........................................................................23 5.2 INTEGRATION = HÖGRE SKATTER? .......................................................................25

SAMMANFATTNING .......................................................................................................26 KÄLLOR .......................................................................................................................28 APPENDIX.....................................................................................................................29

4

Inledning

Stora internationella kapitalflöden har på den senaste tiden blivit en viktig, och ibland

kontroversiell, fråga för flera länder. Kapitalet är en viktig produktionsfaktor och

genom att införa dess mobilitet har man öppnat dörren för försök till att attrahera den

genom lägre skatter. Som väntad blev skattekonkurrensen en delikat fråga för länder

som drabbades av kapitalutflöden.

Det största problemet med konkurrensen anses vara ineffektiviteten orsakad av

kapitalets mobilitet. William Oates (1972) ställde hypotesen att under konkurrens

kommer regeringar att avvika från regeln att nivån av offentliga utgifter skall vara satt

så att deras marginella nytta är lika med deras marginella kostnad. Om alla

regeringar agerar på samma sätt kommer ingen av dem att ha ”comparative

advantage” och alla länders välfärd kommer att minska. Zodrow och Mieszkowki

(1986) har senare också visat att två symmetriska länder engagerade i konkurrens

om kapital kommer i Nash-jämvikt att sätta sina skattesatser ineffektivt lågt och

tillhandahålla för låg nivå av kollektiva varor.

Begreppet ”race-to-the-bottom” syftar på situationen där länder, i ett försök att

attrahera så mycket kapital som möjligt, konsekvent sänker sina kapitalskatter under

andra länders nivå. Till slut kommer det leda till att kapitalskatten är lika med noll,

med kraftigt minskade skatteintäkter och låg nivå av kollektiva varor som följd.

Även om begreppet har används flitigt i diskussionen om skattekonkurrens och fått

stöd från traditionella konkurrensmodeller verkar det inte återspegla verkligheten

särskilt bra. Ett bra exempel är situationen i Europa. Under de senaste 40 åren har

barriärer för produktionsfaktorer inklusive kapital successivt minskat, ändå har vi inte

observerat någon ”race-to-the-bottom”. Tvärtom har de flesta europeiska länderna

höjt sina kapitalskatter.

I uppsatsen presenterar jag en möjlig förklaring till detta med stöd av modellen av ”ny

ekonomisk geografi”, också kallad agglomerationsmodellen. Den presenterades först

av Krugman (1991) i början av 90-talet men har utvecklat sedan dess. Enligt den

5

behöver skattekonkurrens inte alls leda till en ”race-to-the-bottom”. Tvärtom kan

länder ha ett större utrymme för att beskatta kapitalet.

Uppsatsen är uppbyggd på följande sätt:

Först presenterar jag den klassiska skattekonkurrensmodellen och dess prediktioner

för kapitalskattesatser. Vidare redogör jag för utvecklingen av kapitalskatterna i

Europa under de senaste 40 åren, dvs under perioden då hinder för kapital och

handel har gradvis minskat. Sedan går jag över till att förklara

agglomerationsmodellen i olika varianter. I del 4 belyser jag skillnader mellan den

klassiska modellen och agglomerationsmodellen angående beskattning. Den sista

delen behandlar två agglomerationsstudier som kan ha betydelse för skattepolicyn i

Europa.

Del 1. Basic Tax Competition Model (BTCM)

1.1 Modell med symmetriska länder

Den modell som anses vara den grundläggande modellen av skattekonkurrens har

lagts fram av Zodrow och Mieszkowski (1986) i mitten av 80-talet. Den undersöker

effekten av kapitalets mobilitet på kapitalskatten och kommer fram till en slutsats som

ligger som grund för resten av den traditionella litteraturen: kapitalets mobilitet

resulterar i ineffektivt låga kapitalskatter och för låg nivå av kollektiva varor.

Modellen vilar på följande antaganden. Ett oändligt antal av identiska länder spelar

en ”one-shot game” med avseende på kapitalskatter. Kapitalet är perfekt mobilt och

ingen av länderna är tillräckligt stor för att påverka kapitalets avkastning efter skatt.

Kapitalet används i produktionen med avtagande marginell produktivitet, tillsammans

med en immobil faktor (som vanligtvis kallas arbetskraften). Arbetskraften

tillhandahölls av invånarna, vars inkomst består av lön och avkastningen på kapital

som de äger. Invånarnas nytta beror på såväl den privata konsumtionen som nivån

av kollektiva varor tillhandahållna av staten. Kollektiva varor är i sin tur finansierade

genom en skatt på all kapital verksam inom landets gränser.

6

Anta nu att kapitalets mobilitet är lika med noll. Regeringen bestämmer skattesatsen

så att invånarnas nytta maximeras, utan att ta hänsyn till andra länder. Vid noll

mobilitet är kapitalskatten en klumpsummeskatt. Regeringen kommer därför att höja

skatten så länge den marginella nyttan av privat konsumtion är högre än den

marginella nyttan av kollektiva varor. I en sådan situation kommer skattesatserna att

vara ”första bästa”.

När kapitalet är perfekt mobilt kan invånarna flytta den utomlands om dess

avkastning efter skatt är lägre i hemlandet. En ökning av kapitalskatten kommer att

resultera i ett utflöde av kapital tills den marginella avkastningen har ökat lika mycket

som den ursprungliga skattehöjningen.

Vid perfekt mobilitet finns det två kostnader av höjd kapitalskatt (förutom en

minskning av disponibel inkomst och därmed också i privat konsumtion). För det

första kommer kapitalutflödet att minska avkastningen från den immobila

produktionsfaktorn och ytterligare reducera den privata konsumtionen. För det andra

kommer det leda till att skattebasen minskar och som följd av en minskning i

offentliga utgifter. Som konsekvens kostar en enhet av extra skatteintäkter inte bara

en enhet av privat konsumtion, men också de två ovannämnda kostnader. Med

andra ord kommer en enhet av kollektiva varor att kosta mer än en enhet av privata

varor, vilket leder till en ineffektiv jämvikt, där den marginella nyttan av kollektiva

varor kommer att vara högre än den marginella nytta av privat konsumtion. Om

regeringen hade tillgång till en klumpsummeskatt som skulle överföra resurser från

privat till offentlig konsumtion, skulle nyttan höjas.

Skattekonkurrens i det sammanhanget beskriver en situation där länder försöker

attrahera kapital genom att sänka sina kapitalskatter. Varje gång ett land sänker sin

skatt kommer andra länder att ha incitament att göra detsamma, vilket leder till en

”race-to-the-bottom”. ”Bottom” behöver inte betyda att skatten är lika med noll (dock

är den ineffektivt låg), bara en symmetrisk jämvikt där kostnaden att sänka skatten

uttryckt i förlorade skatteintäkter är lika med nyttan av ett kapitalinflöde.

7

Modellen förutsäger också en annan viktig egenskap. Om alla länder, som från

början befinner sig i en jämvikt, kunde koordinera en skattehöjning så att

distributionen av kapital förblev oförändrad skulle en sådan höjning vara Pareto-

effektiv, så länge den marginella nyttan av kollektiva varor är högre än den

marginella nyttan av privat konsumtion. Jag vill poängtera den egenskapen, därför att

senare kommer jag att visa att inom agglomerationsmodellen kan även en perfekt

koordinerad skatteökning leda till en välfärdsförlust.

1.2 När länderna är stora1

Modellen som presenterades ovan antar att alla länder är pristagare på

världsmarknaden, dvs. att inget land är tillräckligt stort för att dess beslut ska kunna

påverka kapitalets avkastning efter skatt i resten av världen. Genom att införa ett

begränsat antal av ”stora” länder (dvs. de som kan påverka avkastningen) kan vi se

att, även om modellen har ungefär samma egenskaper som den föregående, är

kapitalets elasticitet med avseende på kapitalskatten lägre i det stora landet jämfört

med det ”lilla” landet.

Minskningen i avkastningen har två effekter. För det första reducerar den kapitalets

elasticitet och effekten på skattebasen, och därmed blir den marginella kostnaden för

kollektiva varor mindre jämfört med det ”lilla” landet. För det andra kommer den att

leda till en minskning av invånarnas inkomst från kapital, samtidigt som utflödet gör

att kapitalets kostnad ökar i mindre utsträckning, och inkomsten från arbetet sjunker i

mindre utsträckning, än det skulle göra jämfört med det ”lilla” landet. Denna

inkomsteffekt kommer att ytterligare öka den marginella kostnaden av kollektiva varor

om det stora landet är en exportör av kapital, och effekten är omvänd om det

importerar kapital.

Ökad kapitalmobilitet innebär visserligen ett tryck att sänka kapitalskatten, men den

effekten är lägre om man jämför med konkurrensen mellan pristagare på

världsmarknaden.

1 Wilson (1999)

8

1.3 Asymmetriska länder2

Hittills har jag bara beskrivit situationen där länderna är antingen ”stora” eller ”små”.

Den vanligaste situationen, speciellt i Europa, är att länderna är asymmetriska i

storlek. De modeller som finns betraktar skillnader i storleken som skillnader i antalet

av invånare eller i mängden av kapital per capita. Här kommer jag att presentera kort

den första varianten.

När det stora landet höjer sin kapitalskatt kommer relativt mer kapital att flöda ut på

världsmarknaden än vid en höjning i det lilla landet (helt enkelt på grund av att det

finns fler invånare där). Som följd kommer kapitalets avkastning efter skatt att

förändras i högre utsträckning på världsmarknaden. Det stora landet kommer därför

att uppfatta kapitalets elasticitet som lägre och därför kommer det att ha en lägre

marginal kostnad av kollektiva varor i termer av en skattehöjning.

I en sådan situation är det omöjligt att uppnå en symmetrisk jämvikt, därför att i en

sådan jämvikt finns det incitament för det stora landet att höja sin skatt (och ett

omvänt incitament för det lilla landet). En sådan förändring i skattesatsen skulle göra

det stora (lilla) landet en kapitalexportör (importör) och ytterligare förstärka det stora

(lilla) landets incitament att höja (minska) skattesatsen. I jämvikten kommer därför

det stora landet att ha en högre skatt på grund av en relativ lägre marginell kostnad

av kollektiva varor.

Kostnaden av kapital är lägre i det lilla landet och därför kommer det att använda

relativt mer kapital per enhet av arbetskraft, vilket gör att invånarnas inkomst från

arbetet är högre än i det stora landet. Eftersom skattebasen är större och

skattesatsen lägre i det lilla landet beror den relativa nivån av konsumtionen av

kollektiva varor på modellens parametrar, men i vilket fall som helst är det lilla landet i

bättre läge i jämvikten. Om det lilla landet är tillräckligt litet kan det hända att

inkomsten från arbetet blir så hög att det är mer förmånligt för landet att bedriva

skattekonkurrens än att engagera sig i en koordinerad skattepolitik. Det kallas för

”advantage of smallness” och kan vara en möjlig orsak till varför det är så svårt att

harmonisera kapitalskatter inom EU.

2 Bucovetsky (1991)

9

1.4 Två skattebaser

I verkligheten har regeringar vanligtvis flera skatteinstrument till sitt förfogande.

Ineffektivitetsproblemet kan lätt elimineras om man tillåter beskattning av den

immobila faktorn. En sådan skatt skulle i praktiken vara en klumpsummeskatt.

Klumpsummeskatter är dock sällan tillgängliga. Det är mer realistiskt att anta att det

används immobil arbetskraft med elastisk utbud och mobil kapital som insatsvaror.

Eftersom kapitalets utbudsfunktion är oändligt elastisk i en liten öppen ekonomi,

medan arbetskraftens utbud är begränsad, skulle en optimal skattepolicy innebära

noll skatt på kapital och alla skatteintäkter skulle då komma från arbetskraften.

Även i det fallet skulle länderna sätta skatterna för lågt. Resonemanget är att en

höjning av arbetsskatten i ett land reducerar inhemskt arbetsutbud och efterfrågan på

kapital. Som konsekvens kommer det finnas mer kapital tillgängligt för andra länder

och detta ökar arbetskraftens produktivitet, och därmed också utbud, i andra länder.

Därför är det möjligt att öka alla länders välfärd genom en koordinerad höjning av

arbetsskatten

Som vi kan se är ineffektiviteten orsakad av kapitalets mobilitet. Om mobiliteten är

lika med noll skulle alla länder välja samma skattesats, oavsett storlek. I takt med att

kapitalet har blivit mer och mer mobilt inom EU de senaste 30 åren borde vi

observera en ökande skillnad i skattesatsen mellan stora och små länder, bortsett

ifrån det allmänna trycket nedåt som förutsägs av BTCM. I nästa del kommer jag att

redovisa för utvecklingen av kapitalskatter inom EU för att se om skillnaden har

verkligen ökat.

Del 2. Utvecklingen av kapitalskatter i världen och i Europa.

Den europeiska integrationen har nu pågått i snart 50 år. Handelshinder har sjunkit

sedan slutet av 40-talet. Hur har utvecklingen av kapitalskatter sett ut under den

tiden?

10

Baldwin och Krugman (2000) delar upp EU-länderna i två grupper: avancerade

länder som Tyskland, Benelux, Frankrike och Italien) och länder som antingen är

markant fattigare eller var sådana vid tidpunkten av deras inträde i EU (Grekland,

Portugal, Spanien och Irland). De benämner dessa två grupper som ”kärnan” och

”periferin”, två begrepp som kommer att ha stor betydelse i den senare delen av

uppsatsen. Figur 1 visar den genomsnittliga skattesatsen (mätt som skatteintäkter

dividerad genom BNP) för ”kärnan” och ”periferin” under perioden 1965-95. Det är lätt

att se att ingen ”race-to-the-bottom” har ägt rum. Den genomsnittliga skattesatsen

steg i takt med den europeiska integrationen.

Skillnaden mellan ”kärnan” och ”periferin” har till och med ökat fram till slutet av 70-

talet. Först då har de båda gruppernas skatter börjat att konvergera. Under 80- och

90-talet har skillnader minskat markant. Men det såg mer ut som en ”race-to-the-top”:

kärnländernas skatter stannade på samma nivå mellan periferiländerna höjde deras.

Figur 1. Genomsnittliga skattesatser i ”kärnan” och ”periferin under åren 1965-1994. Källa: Balwin och Krugman (2000).

11

Stewart och Webb (2003) undersökte utvecklingen av kapitalskatter inom OECD-

länderna från 1960-talet till år 2000. Även de hade svårt att urskilja någon ”race-to-

the-bottom”. Visserligen noterar de att flera länder har sänkt deras lagstadgade

företagsskatter under 80- och 90-talet men dessa sänkningar kompletterades med en

utvidgning av skattebasen och hade ingen påverkan på skatteintäkterna. För övrigt

kunde de inte se någon tendens på att det fanns ett tryck nedåt på skattesatserna

inom OECD, oavsett måttet3 eller tidsperioden4. Skatterna i Australien, Kanada, Nya

Zeland och USA har fallit fram till mitten av 80-talet men har sedan dess hållit sig

kvar på ungefär samma nivå.

Stewart och Webb undersökte även den genomsnittliga skattenivån av grupper av

länder. Inom OECD har de agregerade skattesatserna varit stabila eller höjts,

speciellt under senaste tiden. När de gäller skatteintäkterna från företagskatter i

relation till de totala skatteintäkterna, kunde forskarna urskilja ett U-formad mönster i

Europa: de sjönk märkvärdigt under 50- och 60-talet, och fortsatte att göra det

måttligt efteråt. Man kan dock knappt kalla det för ”race-to-the-bottom” eftersom den

nedåtgående trenden har upphört före 1980. Vid slutet av 90-talet var det

3 Deras mått avsåg intäkter från företagskatten i relation till BNP resp totala skatteintäkter, samt

intäkter från företagskatten + egenavgifter i relation till BNP resp totala skatteintäkter. 4 Tidsperioden efter 1980 anses vara en period av intensiv globalisering och därför borde vi observerat

någon effekt på kapitalskatterna. Detta kunde dock inte styrkas av Stewart och Webb.

Figur 2. Genomsnittliga företagsskatter i ”kärnan” och ”periferin” under åren 1965-1994. Källa: Baldwin och Krugman (2002)

12

ovannämnda måttet högre än i början av 50-talet. Till skillnad från Baldwin och

Krugman, kan Stewart och Webb inte se någon konvergering av skattesatserna i

Europa. De medger dock att deras mått kanske inte är det mest lämpliga. Resultaten

av deras estimeringar finns i Appendix.

I nästa del kommer jag att presentera agglomerationsmodellen, som kan användas

som ett alternativ till den klassiska skattekonkurrensmodellen.

Del 3. Agglomerationsmodellen

3.1 ”Kärna-periferi” modellen

Den första fullständiga modellen av agglomerationer presenterades av Paul Krugman

i början av 90-talet.5 Den kallas för kärna-periferi modellen (KP) och är tyvärr mycket

svårt att arbeta med analytiskt. Ingen av de endogena variabler kan uttryckas som en

fuktion av parametrar som bedöms vara viktiga för själva modellen. Den är mer

lämpad för utförandet av numeriska simuleringar. Modellen förklarar varför industrin

har en benägenhet att koncentrera sig i vissa områden. Även om den egenskapen

verkar vara intuitivt självklar är det den första modellen som förklarar de

självförstärkande krafterna som driver industrin till samma ställen.

Modellens idé vilar på tre effekter. Marknadstillgångseffekten (”market access”)

beskriver tendensen hos monopolistiska företag att basera sig på stora marknader

och exportera till de små. Levnadskostnadseffekten (”cost-of-living”) behandlar

arbetarnas levnadskostnader. Kostnaderna är lägre i regionen med flera företag

eftersom konsumenterna inte behöver importera lika mycket och därmed undviker

transportkostnader. Marknadsträngseleffekten (”market crowding”) beskriver det

faktum att företag som fungerar under imperfekt konkurrens vill etablera sig i regioner

med relativt få konkurrenter. De två första effekterna verkar för geografisk

koncentration medan den tredje motverkar den.

5 Krugman (1991)

13

3.1.1. Antaganden

Världen består av två regioner (länder), Nord och Syd, som är symmetriska i sina

preferenser, teknologi, öppenhet för handel osv. Inom varje region finns två

produktionsfaktorer: immobil arbetskraft L och rörlig kapital H (som kan också betyda

utbildad rörlig arbetskraft, dvs humankapital). Inom varje region finns också två

sektorer. Den första, A-sektorn (förknippad oftast med jordbruket), fungerar under

konstanta skalfördelar och perfekt konkurrens, och använder sig av arbetskraften L

för att producera en homogen vara. Den andra, M-sektorn (industrin), fungerar under

monopolistisk konkurrens och tilltagande skalfördelar. Den tillverkar differentierade

varor med hjälp av kapitalet H. Dessutom är handeln inom A-sektorn helt fri från

handelskostnader, medan inom M-sektorn finns ”isbergskostnader”.6

3.1.2. De tre krafterna

Hemmamarknadseffekten och levnadskostnadseffekten resulterar i två s k cirkulära

kausaliteter. Den första är efterfrågelänken som fungerar på följande sätt: i ett perfekt

symmetrisk läge bestämmer sig plötsligt en av arbetarna att flytta från Syd till Nord.

Nords andel av den totala privata konsumtionen blir då större än Syds andel. Om

handelskostnaderna existerar, och allt annat är lika, kommer företagen att vilja

etablera sig på den större marknaden, dvs. i Nord. På det sättet leder en skiftning i

den privata konsumtionen till en skiftning i produktionen. Mekanismer blir

självförstärkande i och med att arbetsplatser flyttas från Syd till Nord vilket leder till

ännu mer migration.

Den andra är kostnadslänken. Den ovannämnda migrationen leder till att det finns

mer produktionsfaktorer i Nord än i Syd. Detta leder till att det produceras fler varor

där. Eftersom försäljning av lokalt producerade varor innebär inga handelskostnader

kommer prisnivån, och därmed levnadskostnaden, att vara lägre i Nord. Det höjer i

sin tur reallönerna, vilket inducerar mer migration och gör hela mekanismen

självförstärkande.

Spridningskraften (marknadsträngseln) verkar som en stabiliserande kraft. En

14

skiftning av produktionen till den ena marknaden gör att konkurrensen där blir mer

intensiv. Därför finns det också fördelar med att flytta till den mindre marknaden. För

att producenterna i Nord inte ska göra förlust måste de utbetala lägre nominella löner

till arbetarna och det, ceteris paribus, gör Nord mindre attraktiv för arbetarna.

Om de två första effekterna (agglomerationskrafterna) är starkare än den tredje

(spridningskraften) kommer alla arbetare, och därmed hela industrin, att hamna i den

ena regionen. Däremot är migrationen självkorrigerande om spridningskraften är

dominerande.

3.1.3. Öppenhet för handel

En strategisk faktor i bestämmandet av båda krafternas relativa styrka är

handelskostnader mellan regionerna (φ), som kan avse tullar, transportkostnader,

administrationsavgifter och annat. Om handelskostnader är lika med noll spelar

lokaliseringen av företag ingen roll. En skiftning till Nord skulle inte påverka deras

vinster eller löner, eftersom det finns ingen fördel med att placera sig nära stora

marknader. Situationen är omvänd om kostnader är tillräckligt höga för att stoppa all

handel.. Spridningskraften minskar i kraft proportionellt till φ. Samma händer med

agglomerationskraften. Vid helt fri handel kommer prisnivån att vara samma i båda

regionerna oavsett lokaliseringen av företag, dvs. levnadskostnadseffekten har ingen

betydelse, och vice versa för helt slutna regioner. Spridningskraften är starkare än

agglomerationskraften vid höga handelskostnader (låg grad av öppenhet) men en

reducering i handelskostnaderna försvagar spridningskraften i högre grad än

agglomerationskraften. Det betyder i sin tur att vid en viss nivå av handelskostnader

kommer agglomerationskraften att börja dominera och en självförstärkande migration

leder till att all industri hamnar i den ena regionen. Denna nivå kallas för

”brytpunkten” (φB). Figur 3 nedan beskriver modellen det grafisk (märk dock att på x-

axeln är relationen mellan handelskostnader och φ omvänd, eftersom en låg

öppenhet för handel motsvarar höga handelskostnader och vice versa)

6 För att kunna leverera en enhet av vara måste man skicka iväg x>1 enheter, varav x-1 försvinner i transporten.

15

Brytpunkten betecknar nivån av handelskostnader vid vilken en symmetrisk jämvikt

bryts ner. En annan viktig punkt är stödpunkten (”sustain point”, φS). Den betecknar

den högsta nivån av handelskostnader som kan upprätthålla en jämvikt med

agglomerationen i det ena landet (en KP-jämvikt). Vanligtvis gäller φB > φS.

Symmetrisk jämvikt är stabil för φ < φB och KP-jämvikter är stabila för φ > φS.

Förekomsten av denna brytpunkt resulterar i en väldig speciell egenskap: en

symmetrisk reducering i handelskostnader mellan två symmetriska regioner

resulterar i en asymmetriska jämvikt (en egenskap som kallas för endogen

asymmetri). Från början har en reducering ingen effekt alls, men när brytpunkten

passerats kommer all industri att flytta till den ena regionen. Förändringen kommer

inte heller att ske gradvis utan på en gång, någonting som kallas för katastrofisk

agglomeration.

3.1.4. Agglomerationsräntor

Agglomerationsräntor är ett begrepp med stor betydelse för kapitalbeskattningen.

Agglomerationskraften innebär att kapitalets avkastning ökar om den är verksam i en

region med hög koncentration av kapital. Att flytta till den andra regionen skulle

innebära låg koncentration av kapital och lägre avkastning. Det gör att kapitalet

uppvisar en viss ”obenägenhet” att flytta. I den senare delen i uppsatsen kommer jag

att visa att denna obenägenhet ger upphov till agglomerationsräntor som kan

beskattas utan att kapitalet flyttar till den andra regionen.

Figur 3. Relationen merlan agglomerations- och spridningskrafterna och öppenhet för handel. Källa: Baldwin et al. (2003)

16

Agglomerationsräntor kan illustreras med en funktion av kvoten av kapitalets

avkastning i Nord och dess motsvarighet i Syd (betecknad med Ω), och

handelskostnader φ. Relationen mellan de två variablerna påminner om ett inverterat

U. Låt oss först betrakta extrempunkterna i diagrammet. Vid höga handelskostnader

(låg öppenhet för handel) är det inte lönsamt för företag i kärnan att sälja sina varor i

periferin och ingen agglomeration är möjlig. Vid låga handelskostnader spelar

lokalisering av företagen ingen roll. Handeln är så billig att ingen agglomeration

behövs. Vid intermediära handelskostnader är dock agglomerationer både möjliga

och nödvändiga och det är då agglomerationsräntor är som störst. Figur 4 illustrerar

sambandet grafiskt.

3.2 Modifikationer av KP-modellen

Även om KP-modellen ger viktiga insikter om agglomerationskrafter är den väldigt

svår att arbeta med. Många av dess effekter kan inte uttryckas i form av generella

ekvationer. För att göra modellen lättare att följa har man kommit på förenklade

varianter. Jag presenterar några av dem kort nedan.

Figur 4. Relationen mellan agglomerationsräntor och handelskostnader (låg φ motsvarar höga kostnader). Källa: Baldwin et al (2003)

17

3.2.1 Footloose Capital (FC)7

Båda cirkulära kausaliteter i KP-modellen härstammar från det faktum att ägarna av

den mobila faktorn spenderar sin inkomst där faktorn är verksam. Sådana

kausaliteter är väldigt svåra att lösa analytiskt. FC-modellen tar bort dem genom att

införa antagandet att invånarna är helt immobila mellan länderna och att de

spenderar hela sin inkomst från kapital i hemlandet, oavsett var kapitalet är verksam.

På sådant sätt är ägarna separerade från produktionsfaktorn och en skiftning i

produktion kommer inte att leda till en skiftning i privat konsumtion.

Levnadskostnadseffekten försvinner helt. FC-modellen innehåller fortfarande

agglomerationskrafter, men de är inte längre självförstärkande. Det innebär att

modellen förlorar flera av sina ursprungliga egenskaper, men å andra sidan är den

möjlig att följa analytiskt. Genom att eliminera cirkulära kausaliteter har man också

tagit bort möjligheten av endogen asymmetri och katastrofiska agglomerationer.

Agglomerationsräntorna har oförändrade egenskaper och brytpunkten och

stödpunkten inträffar vid φ = 1 (dvs. de inträffar när inga handelskostnader finns).

FC-modellen ser inte så märkvärdig ut i fallet när de två länderna är symmetriska.

Det är dock möjligt att sätta in flera asymmetriska variabler i den, t ex att länderna

har olika antal arbetare/kapitalägare, olika handelskostnader eller arbetskraft/kapital

per capita. Sådana egenskaper är av stor vikt i bestämmandet av policyn. Flera av

KP-modellens egenskaper blir också synliga vid ländernas asymmetri.

3.2.3. Conctructed Capital (CC)8

Mekanismer i de ovannämnda modellerna grundar sig på ändringar i

handelskostnader som framkallar interregionala flöden av produktionsfaktorer. I CC-

modellen leder samma ändringar till en ökning av kapitalstocken i den attraktiva

regionen och en motsvarande depreciering i den andra regionen. Kapitalet i sig,

liksom arbetskraften, är inte rörlig över gränserna. I stället skapas nya enheter av

kapital i en s k I-sektor (investment sector) som använder sig av arbetskraften. Varje

enhet av kapital har också en konstant given sannolikhet att ”dö”. Konstruktion och

7 Martin och Rogers (1995) 8 Baldwin et al (2003)

18

destruktion kommer pågå tills kapitalets avkastning efter skatt är lika med marginella

kostnaden att skapa ytterligare en enhet av kapital.

En sådan skiftning i kapitalackumulering leder till en skiftning i privat konsumtion och

därmed skapar den självförstärkande efterfrågelänken. Det finns dock ingen

kostnadslänk eftersom det finns ingen migration av produktionsfaktorer. Alla andra

egenskaper av KP-modellen förekommer fortfarande.

De ovannämnda modellerna nämner inte någon form av beskattning. Den är dock lätt

att införa i modellen och i nästa del kommer jag att presentera modellens

implikationer för skattepolicyn.

Del 4. Agglomerationer och beskattning

4.1 Kapitalets ”lumpiness” och möjligheter att beskatta den

I den traditionella skattekonkurrensmodellen (BTCM) är kapitalet fullständigt elastiskt

med avseende på skattesatsen. Agglomerationsmodellen gör den lite mer ”lumpy”,

eftersom koncentrationen av ekonomisk aktivitet är självförstärkande. I BTCM, om

kapitalskatten i Nord är högre än i Syd, kommer kapitalet att flytta söderut tills att

dess avkastning efter skatt blir lika i båda regionerna (skattesatserna i sig behöver

inte ligga på samma nivå). Denna egenskap finns också inom

agglomerationsmodellen, men bara om handeln är tillräckligt begränsad. Vid öppen

handel blir relationen mellan avkastningen efter skatt och spridningen av kapital

omvänd. Ju mer kapital finns i Nord, desto högre avkastning efter skatt finns där.

Därför spelar asymmetrisk beskattning ingen roll i det fallet. Även om skatten var

betydligt högre i Nord skulle kapitalet stanna där ändå.

På grund av agglomerationskrafterna är det av stor vikt om vi börjar med ett

symmetrisk läge, där kapitalet är jämnt fördelad över regionerna, eller om allt kapital

finns koncentrerad i den ena regionen. Eftersom kapitalets avkastning är högre inom

en agglomeration och allt kapital finns i ena regionen, skulle utflykten betyda att

19

avkastningen minskar väsentligt. Detta skapar en sorts ”obenägenhet att flytta” som

gör det möjligt att beskatta kapitalet upp till en viss nivå utan att det börjar att flytta ut.

Ett land har alltså större möjligheter för beskattning när den har större delen av det

totala kapitalet. Om spridningen av kapitalet däremot är helt symmetrisk är

situationen omvänd. En relativ liten ökning av kapitalskatten kan orsaka en

katastrofisk agglomeration där allt kapital hamnar i den ena regionen. Man kan därför

dra slutsatsen att agglomerationskrafter ökar ett lands möjlighet att beskatta kapitalet

om den redan är koncentrerad, medan den reducerar samma möjlighet om kapitalet

är utspridd.

Enligt BTCM ska en region med mer kapitalintensiv produktion ha lägre kapitalskatt

(se fallet med asymmetriska länder i del 1). När agglomerationskrafter är närvarande

håller detta påstående bara om handeln är mycket begränsad. Vid öppen handel är

det fullständigt möjligt för ett land med mer kapitalintensiv produktion att ha en högre

kapitalskatt. Handelskostnader får dock inte bli för höga heller så att

hemmamarknadseffekten kan behållas. En gradvis integration av handeln mellan två

länder med höga handelshinder kan därför rentav leda till en ”race-to-the-top” när

högskattelandet höjer sin skattesats i högre tempo än lågskattelandet. Bara efteråt,

när integrationen är långtgående, kan vi observera en ”race-to-the-bottom” (dock

betyder det inte att lågskattelandets skatt måste ligga på lägre nivå än i början, se

figur 5 nedan).

20

4.2 Skattesatser, kapitalets mobilitet och öppenhet för handel

Baldwin et al (2003) genomför en rad av olika experiment för att belysa hur

agglomerationskrafter förändrar resultat av BTCM. De börjar med en symmetrisk

modell med de vanliga antaganden9. Två identiska länder försöker att uppnå en

Nash-jämvikt i kapitalskattesatser. För att göra modellen möjlig att följa teoretiskt

tillämpar de FC-varianten av den, dvs. att arbetare äger allt kapital och eftersom de

själva är icke-rörliga kommer inkomsten från kapital att skickas tillbaka till hemlandet.

Det gör att kapitalets placering beror endast på avkastningen efter skatt, prisnivån

och tillgången till kollektiva varor (”cost-of-living”) spelar ingen roll.

Deras resultat visar att vid symmetrisk beskattning kommer fördelningen av kapitalet

mellan länderna att vara jämn. Kapitalets känslighet för beskattning kommer att öka

vid sänkning av handelskostnader. Känsligheten uppnår oändligheten vid hindersfri

handel. Den resulterande skattesatsen kommer att vara lägre än det ”första bästa”

(dvs när kapitalet är fullständigt immobil), men gapet minskar i takt med att handeln

blir mer begränsad, helt enligt BTCM. Men kapitalets rörlighet är bara en av flera

9 Två faktorer (en rörlig och en icke-rörlig), två sektorer (en Walrasiansk och en med monopolistisk konkurrens), samma skattesats för båda faktorer.

Tax Rate

φ

1 φS

Northern tax rate

Southern tax rate

Figur 5. Race to the top and bottom. Källa Baldwin et al (2003).

21

faktorer som bestämmer de slutgiltiga satserna. Baldwin et al visar att

skattekonkurrensen blir hårdare och Nash-satserna lägre i takt med att handeln blir

mer öppen och/eller agglomerationskrafterna blir starkare. Vid helt fri handel faller

skattesatserna till noll. Ett annat resultat är att vinsten från koordinering av skatten

ökar i takt med handelns öppenhet.

Det ovannämnda resultatet verkar inte vara så märkvärdigt annorlunda från resultatet

av BTCM. Man måste dock komma ihåg att ett av antaganden var att kapitalet kunde

separeras från sina ägare. Migrationen är ju en av nyckelmekanismerna i KP-

modellen. I flera fall är det omöjligt att fysiskt separera kapitalet från dess ägare (t ex

humankapital). Baldwin et al visar vidare att införandet av migration förändrar allting.

När ägarna inte kan separeras från kapitalet kommer nivån av kollektiva varor att

spela roll. Ägarna söker den högsta avkastningen men även en hög nivå av varor

tillhandahållna av staten och en låg prisnivå. Dessutom spenderar de sina inkomster i

landet där kapitalet är verksam. Baldwin et al visar att när ägarna följer med kapitalet

och har samma preferenser som ägarna av den icke-rörliga faktorn, samt när

regeringen vill maximera den representativa invånarens nytta, kommer

skattekonkurrensen att resultera i en Nash-jämvikt som innehåller de ”första bästa”

skattesatserna. Skattekonkurrensen har alltså ingen verkan alls.

Resultatet kan förklaras på följande sätt: eftersom skatten används för att staten ska

kunna tillhandahålla kollektiva varor och de ”mobila” ägarna tar hänsyn till dem,

kommer kapitalet att agera som om det attraherades av högre skatt, åtminstone upp

till en viss nivå. Och eftersom de ”mobila” och ”immobila” ägarnas preferenser är

likadana behöver regeringen bara maximera de ”mobila” ägarnas nytta för att

maximera hela välfärden. Notera att det betyder inte att skattekonkurrensen är helt

ofarligt i verkligheten, men att man måste släppa någon av de ovannämnda

antaganden för att den ska vara skadlig.

Genom att använda CC-modellen kunde Baldwin et al vidare visa att även om

kapitalet är helt immobil över gränserna kan skattekonkurrensen fortfarande vara

skadlig om det finns en rörlighet av varor mellan gränserna och att i det fallet kan

kapitalets rörlighet bidra till att minska skadan. Modellen visar att skattesatser i Nash

22

jämvikt är proportionella till handelskostnader, även om kapitalet i sig är immobil. De

är också för lågt satta ur samhällets synpunkt. Det resultatet står i motsats till BTCM,

som säger att det är just kapitalets mobilitet som orsakar ineffektiviteten och utan den

skulle satserna vara ”första bästa”. Dessutom visar Baldwin et al att Nash-satserna

ökar i takt med kapitalets mobilitet, tvärtom vad BTCM säger. Det följer från CC-

modellens slutsats att kapitalets mobilitet verkar stabiliserande när ägarna separerats

från kapitalet. Med andra ord är industrin mindre känslig för skatteskillnader vilket

betyder högre skattesatser i Nash jämvikt.

Del 5. Möjliga tillämpningar för Europa

Situationen i Europa påminner mer om en imperfekt ”kärna-periferi” jämvikt än om en

symmetrisk jämvikt där kapitalet är jämnt utspridd över alla länder. Ur ett historiskt

perspektiv kan man säga att ”kärnan” består av Frankrike, Tyskland, Italien och

Benelux-länderna och ”periferin” av Irland, Portugal, Grekland och Spanien. Man kan

lätt se att de förra är rika länder som fanns med i EU från början och hade tid att

bygga upp sin välfärd, medan de senare är länder som var betydligt fattigare vid

deras inträde i EU. De nya länderna kunde knappt attrahera kapital med sin

infrastruktur, etablerad finansieringssystem eller en utvecklad tjänstesektor. En av de

få instrument som stod till deras förfogande var just kapitalskatten. Enligt BTCM

skulle en sådan situation inleda en ”race-to-the-bottom” som i sin tur leder till onödigt

låg nivå av kollektiva varor. Som nämnt i Del 2 har detta inte hänt.

Agglomerationsmodellen kan ha en förklaring till detta.

Periferiländerna kan i princip försöka att konkurrera om kapitalet med kärnländerna

genom att sänka kapitalskatter. Men eftersom kärnan redan har agglomerationen kan

även en skatt som är lika med noll visa sig otillräcklig för att åstadkomma en

skiftning. Dessutom har den rika kärnan tillräckligt med resurser för att vid behov

besvara periferins utmaning. Därför är det mest troligt att periferiländerna kommer att

överge tanken om att ”dra över” agglomerationen och sätta sina skattesatser utan

hänsyn till skattekonkurrens. Själva möjligheten av konkurrens från periferins sida är

besvärlig för kärnländerna, men eftersom det är omöjligt att skifta agglomerationen

23

med hjälp av enbart kapitalskatten kommer den inte spela någon roll i ländernas

policy.

5.1 Race to the top or bottom?

Krugman och Baldwin (2000) utgår från den ovannämnda situationen i Europa och

analyserar implikationer av skattekonkurrens med hjälp av en KP-modell där

agglomerationen finns redan i kärnländerna. De antar att beskattningen måste ligga

på samma nivå för både den mobila och immobila faktorn (om asymmetrisk

beskattning skulle vara tillåten skulle hela skattebördan falla på arbetskraften). De

antar också att regeringens marginella nytta från skatteintäkter ökar med invånarnas

inkomst per capita. Det betyder i princip att rikare samhällen föredrar högre nivå av

beskattning och offentliga utgifter. Det sambandet är logisk och har observerats av

Boix (1999). Kärnan och periferin engagerar sig sedan i ett skattespel (”tax game”) i

tre faser. Kärnan bestämmer sin kapital skatt i fas ett, periferin gör detsamma i fas

två och all migration och produktion sker i fas tre.

Periferin kommer att ha både större skattebas och skatteintäkter för alla skattesatser

om den bara lyckas att ”dra över” agglomerationen till sig själv. Skattesatsen som

behövs för att åstadkomma en sådan skiftning är tskift. Periferin har därför två

scenarion: antingen låta kärnan behålla agglomerationen och bestämma

kapitalskatten utan hänsyn till skattekonkurrens eller försöka inta agglomerationen

genom att låta kapitalskatten vara lika med tskift. Kärnan är dock medveten om

periferins dilemma. Därför kommer kärnan att sätta sin kapitalskatt tillräckligt lågt för

att scenariot med skattesatsen tskift inte ska vara lönsamt för periferin. Mer exakt är

syftet att periferin ska vara indifferent mellan att engagera sig i skattekonkurrens eller

inte.

Baldwin och Krugman genomför sedan en numerisk analys. Deras variabler

återspeglar skillnader i antal invånare, avkastning på kapital och arbete och privat

konsumtion som finns mellan kärnan och periferin. Resultaten kan ses i figur 3 ovan.

Den övre grafen visar jämviktsatserna för kapitalskatten för olika nivåer av

handelskostnader (φ). Den nedre visar skillnaden mellan två scenarion tillgängliga för

kärnan. Den första är att behålla agglomerationen och begränsa kapitalskatten, den

24

andra är att ”släppa” agglomerationen och sätta skattesatsen utan hänsyn till

konkurrensen. Kärnans vinst motsvarar därför linjen i den nedre grafen.

Man kan lätt se att vid låga handelskostnader är det mer lönsamt för kärnan att

”släppa” agglomerationen. Däremot föredrar kärnan att begränsa kapitalskatten för φ

då kärnans skattesats är högre än periferins. Denna räckvidd av φ är speciellt

intressant. Först och främst därför att den avspeglar utvecklingen av kapitalskatter i

Europa sedan 1960-talet. För den andra motsvarar den måttliga och sannolika

handelskostnader. I den analysen skulle kärnan välja en högre skatt vid

handelskostnader större än motsvarande en tulltaxa på 10%.

Som en digression kan det nämnas att deras resultat har konsekvenser för

harmonisering av skattesatserna. Enligt BTCM betyder harmonisering en skiftning

från icke-kooperativ skattespel mellan länderna till ett kooperativ spel. Därför skulle

den leda till en välfärdsökning för alla länder. I Baldwin och Krugmans modell leder

införandet av en gemensam skattesats till en förlust för minst ett land. Det mest

tilltalande förslaget, att adoptera en skattesats som ligger mellan ”kärnans” och

”periferins” satser, visar sig leda till förlust för båda grupperna. Den enda (mycket

Fig. 3. Simulerade skattesatser som en funktion av integration av handel. Källa: Baldwin och Krugman (2000)

25

svaga) Pareto-förbättringen kan komma från ett lågt satt skattegolv, som gynnar

högskatteländer och innebär ingen förändring för lågskatteländer.

5.2 Integration = högre skatter?

En annan studie av agglomerationer som kommer fram till att ekonomisk integration

kan leda till högre skatter är Ludema och Wooton (1997). De använder sig av en

modifierad KP-modell (se del 2) där M-sektorn fungerar som oligopol i stället för

monopolistisk konkurrens, vilket gör modellen mycket enklare att följa matematisk

och samtidigt behåller alla dess egenskaper. De lyckades också implementera

imperfekt rörlighet av den mobila faktorn (de väljer att kalla den utbildad arbetskraft

men för enkelhetens skull kommer jag att kalla den för humankapital). Ekonomisk

integration kan därför beskrivas som antingen en ökning i kapitalets mobilitet eller en

reducering i handelskostnader.

De visar att integrationen gör humankapitalet mer känslig för skatteskillnader mellan

länderna bara när agglomerationskrafter är för svaga eller kapitalet för immobil för att

kunna uppnå en kärna-periferi jämvikt. Däremot om en sådan jämvikt redan existerar

kommer integrationen att göra kapitalet mindre känslig för skatteskillnader. Orsaken

är att när den redan är agglomererad kommer alla åtgärder som förstärker

agglomerationskraften eller kapitalets mobilitet att göra den mer benäget att stanna

där den är på grund av högre avkastning.

Deras viktigaste resultat är dock att ekonomisk integration i form av en reducering av

handelskostnader kan reducera skattekonkurrensen oavsett om kapitalet blir mer

eller mindre känslig för skatteskillnader. Vidare måste en sådan typ av integration

leda till högre skatter om agglomerationskrafter är som starkast. Orsaken är

levnadskostnadseffekten (se Del 2). När humankapitalet flyr från ett land (möjligen på

grund av en skattehöjning) kommer den inhemska produktionen att falla, den

utländska produktionen att stiga och konsumenterna i hemlandet kommer att vara

mer beroende av importen. Eftersom importerade varor är föremål för

handelskostnader kommer den inhemska prisnivån att stiga. En reducering av

sådana kostnader kommer att försvaga denna prismekanism och göra det mindre

kostsamt för länderna att höja skatterna. Relationen mellan jämviktskatten tN och

26

handelskostnader τ illustreras av figur 4. För τ< τ* kommer skatten att stiga i takt med

ökad integration. Ludemas och Wootons resultat gäller både för situationer där

kapitalet är jämnt fördelad mellan länderna och för existerande kärna-periferi

jämvikter.

Sammanfattning

Skattekonkurrens ansågs länge ha en negativ verkan på välfärden. Den klassiska

modellen av konkurrens förutsäger att den kommer att leda till ett tryck nedåt på

kapitalskatterna och i värsta fall leda till en destruktiv ”race-to-the-bottom”.

Verkligheten ser dock lite annorlunda ut. I takt med att länderna i Europa har

liberaliserat sina varu- och kapitalmarknader kunde vi inte observera någon

konvergens nedåt. Tvärtom har skillnaden i skattesatser ökat mellan den rika

”kärnan” och den fattiga ”periferin”. Sedan 80-talet har skillnaden börjat att minska

men den utvecklingen påminner snarare om en ”race-to-the-top” där ”periferin” höjer

sina skatter.

Agglomerationsmodellen erbjuder en förklaring till detta. Genom att introducera

självförstärkande agglomerationskrafter, kapitalets ”lumpiness” och handelskostnader

lyckas den motsäga många av den klassiska modellens slutsatser. Baldwin et al visar

att en marginell skattehöjning behöver inte leda till ett marginellt kapitalutflöde och att

Figur 4. Relationen mellan jämviktskatten och handelskostnadersna. Den röda linjen visa agglomerationskrafter. Källa: Ludema och Wooton (1997)

27

ett land med hög kapitalkoncentration har större möjlighet för beskattning tack vare

agglomerationsräntor. De kunde också bevisa att en skattekonkurrens där arbetarnas

migration är tillåtet kan leda till ”första bästa” skattesatser, dvs. den behöver inte alls

innebära några ineffektiviteter. Genom att använda CC-modellen visade de också att

eventuella ineffektiviteter behöver inte vara följden av kapitalets mobilitet, någonting

som den klassiska modellen hävdar.

Modellen kan också förklara den ovanliga utvecklingen av kapitalskatter i Europa.

Baldwin och Krugman visar att kärnan kommer nästan alltid att ha en högre skatt än

periferin. Dessutom kommer skillnaden först öka och sedan minska i takt med

minskade handelskostnader (som kan användas som en proxy för ekonomisk

integration). En harmonisering skulle i ett sådant läge göra mer skada än nytta.

Ludema och Wooton bevisar att en ökad ekonomisk integration leder till en

reducering i skattekonkurrens och i vissa fall direkt till högre skatter.

De ovannämnda resultat borde dock inte tolkas bokstavligt. Agglomerationsmodellen

är en relativt ny modell och mycket forskning återstår att göra. Man har fortfarande

inte kommit på en fullständig KP-modell som går att följa analytiskt och samtidigt

behåller alla sina egenskaper. Uppsatsen omfattar skatteutvecklingen under

perioden 1965-1994. Den tar inte hänsyn till den senaste EU-utvidgningen. Flera av

de nya EU-medlemmar har infört ”flat tax”-system. Det återstår att se om den nya

”periferin” i framtiden kommer att gradvis höja sina skatter eller om deras skattenivå

blir tillräckligt låg för att kunna konkurrera om befintliga agglomerationer.

28

Källor

Baldwin, R, R Forslid, P Martin, G Ottaviano och F R Nicoud (2003), ”Economic Geography and Public Policy”, Princeton University Press, Princeton Baldwin, R och P Krugman (2000), ”Agglomeration, Integration and Tax Harmonization”, Centre for Economic Policy Research, Discussion Paper No. 2630 Boix, C (1999), "Setting the Rules of the Game: The Choice of Electoral Systems in Advanced Democracies," Economics Working Papers 367, Department of Economics and Business, Universitat Pompeu Fabra. Bucovetsky, S (1991), "Asymmetric Tax Competition", Journal of Urban Economics, 1991 vol 30(2), s 167-181. Forslid, R och G Ottaviano (2002) ”An analytically solvable core-periphery model”. Journal of Economic Geography, in press. Krugman, P (1991), ”Increasing Returns and Economic Geography”, Journal of Political Economy, vol 99, s 483-499. Ludema, R och I Wooton (1997), ”Economic Geography and the Fiscal Effects of Regional Integration”, Journal of International Economics, Elsevier, vol. 52(2), s 331-357. Martin, P och C A Rogers (1995) ”Industrial location and Public Infrastructure”. Journal of International Economics, vol 39, s 335-351. Oates, W E (1972), ”Fiscal Federalism”, Harcourt Brace Jovanovich, New York. Stewart, K G och M C Webb (2003), ”Capital Taxation, Globalization and International Tax Competition”, Working Paper EWP0301, University of Victoria, Wilson, J (1999), ”Theories of Tax Competition”, National Tax Journal, vol 52, nr 2, s 269-304 Zodrow, G och P Mieszkowski (1986), ”Pigou, Tiebout, Property Taxation, and the Underprovision of Local Public Goods”, Journal of Urban Economics, vol 19, s 356-370

Appendix

30