1

ATT RULLA UT EN GOBELÄNG: Spansk antropologi och spansk mångfald. av Britt-Marie Thurén

Publicerad i Antropologiska Studier, 54/55:81-104, 1996

"España es un espléndido tapiz, pero enrollado." = "Spanien är en fantastisk gobeläng, men den

ligger hoprullad." Carmelo Lisón, 1970 (1977:7).

"Haciendo de la necesidad virtud, y con toda la razón, nos dirigimos hacia la diversidad española

como problema intelectual, y como campo de estudio preferente." = "Vi gjorde - med all rätt -

dygd av nödvändigheten och tog upp den spanska mångfalden som intellektuellt problem och

som främsta forskningstema." María Cátedra, 1991 (1991:254).1

Spanien är ett mångfacetterat land som dess egna invånare själva fascineras av och tycker

är otillräckligt utforskat. Antropologer är inga undantag, men de har också andra skäl till att

koncentrera sin forskning hemomkring: brist på pengar, svårigheter med tjänstledighet,

språkproblem, den politiska situationen...

Utländska antropologer gör också fältarbete i Spanien. Relationen mellan inhemska och

utländska antropologer är därför ett tema i sig i den spanska antropologiska debatten.

Detta är två faktorer som gör spansk antropologi lite annorlunda den svenska eller den

brittiska eller amerikanska. I sommar blir det EASA-konferens i Barcelona, som bekant. Då kan

det kanske vara trevligt att veta något om spansk antropologi.

Den här artikeln är tänkt som en opretentiös översikt. Den handlar lite om den spanska

antropologins historia och förhistoria. Ämnets samtida form har påverkats starkt av den politiska

utvecklingen, särskilt under detta sekel; den kontexten måste med i bilden för att mönstret skall

avge någon betydelse. Det är också så att ämnets gränser definieras på ett lite annorlunda sätt.

Intressantast för svenska antropologer att få veta är nog vilka teman som spanska antropologer

funnit mest värda uppmärksamhet under de senaste decennierna; här ryms dock bara en skiss.

Jag skall också säga något om hur ämnets akademiska organisation ser ut just nu.

Tyvärr finns det inte utrymme i denna artikel att redogöra för teoretiska debatter eller

substantiella forskningsresultat, utan jag får hålla mig till villkoren och bakgrunden.

Låt mig börja med några minnesbilder från mitt eget första möte med spansk antropologi.

Som en etnografisk antydan om de villkor som dagens spanska antropologer formats i, och som

de ofta själva hänvisar till, även om de då tänker mer på historia och politik än på kalla

föreläsningssalar och nonchalanta lärare. Men det hänger ihop. Det mesta i beskrivningen gäller

1 Alla översättningar från spanska till svenska är mina.

2

för spanska universitetsstudier i allmänhet, inte bara för antropologi. Observera att min kritiska

ton är riktad mot villkoren, inte mot spanjorerna själva.

Mitt möte med spansk antropologi.

Först var den svår att hitta alls. Det var i mitten av sjuttiotalet, och socialantropologin var

nätt och jämt etablerad på spanska universitet. Jag hade just snubblat över ämnet och ville veta

mer. Alltså vände jag mig till universitetet i Madrid, där jag bodde då. Först blev jag visad till

utbildningslinjen i biologi, men så småningom, via kedjor av bekantas bekanta, träffade jag

professor Carmelo Lisón Tolosana och fick tillstånd att bevista föreläsningarna under ett par

terminer utan att vara inskriven vid universitetet. (Skriva in mig kunde jag nämligen inte, ef-

tersom mitt svenska gymnasiebetyg inte ansågs likvärdigt med spanskt universitets-

inträdesprov.)

Då som nu var alla universitetsstudier i Spanien organiserade i linjer. Man brukar läsa 5-

6 ämnen parallellt i varje årskurs. Inom varje utbildningslinje eller fakultet brukar det finnas

olika specialiseringar att välja mellan från tredje eller fjärde året. Vid den då tämligen nystartade

sociologiska fakulteten på Madrids stora statliga universitet, Universidad Complutense, läste alla

studenter en introduktionskurs i antropologi under tredje året. Därefter valde man mellan något

halvdussin olika specialiseringar varav socialantropologi var en. Det var alltså föreläsningarna på

den nivån jag fick bevista.

Under diktaturregimer brukar samhällsvetenskap vara suspekt, och så var det även i

Spanien. Sociologi lästes vid samma fakultet som statsvetenskap, det var den strängast

kontrollerade fakulteten näst efter ekonomi, och med all rätt. Här samlades de radikalaste

studenterna. Redan första dagen jag var där hände det sig att en kille klev upp på ett bord i

matsalen och meddelade genom en hemmagjord megafon att han representerade en grupp

socialistiska studenter och att en av dem satt i fängelse och kunde alla vara snälla och bidra med

lite pengar till fången och till kampen. Ett par andra studenter gick lugnt mellan borden med

näsduksstrutar, alla verkade ge något, och varken lärare eller kypare ringde efter polis. Inte den

dagen. Med jämna mellanrum var det demonstrationer, tårgas, ridande poliser, blockerade

tillfartsvägar...

Så var det: självklar solidaritet blandat med plötsligt våld på oförutsägbart sätt. En känsla

av att befinna sig nära frontlinjen i samhället, blandat med klaustrofobiska känslor inför många

av lärarnas ovilja eller blindhet inför de stora ting som pågick utanför universitetet.

Den kurs jag började med hette social organisation men handlade egentligen om politisk

antropologi. Läraren som utarbetat kursen hade fått bakläxa från högre ort, berättade han; en kurs

som hette något med politik fick man inte lov att ge. Då bytte han namn på kursen, men

ingenting annat, han behöll all litteratur, alla avsnittsrubriker och alla

3

föreläsningssammanfattningar (en omkring tio sidor lång kursplan som brukar delas ut på varje

kurs) och då gick det bra.

Professor Lisón doktorerade i antropologi i Oxford på sextiotalet och blev en av dem som

införde ämnet i dess samtida form i Spanien. Han fick sin professur strax efter det att Claudio

Esteva Fabregat (intervjuad i förra numeret av EASA-bulletinen) fick Spaniens första professur i

antropologi, i Barcelona 1972. De flesta lärare på den sociologiska fakulteten kom från de

ekonomiska och juridiska fakulteterna, det var där sociologiska analyser smugit omkring i olika

förklädnader under diktaturen. Kring 1975 fanns det redan en rad doktorander i

socialantropologi, och några av dem jag hörde föreläsa då är idag kända namn inom spansk

antropologi: Tomás Calvo Buezas, María Cátedra, Enrique Luque, Teresa San Román...

Litteraturlistorna var imponerande, men kurskamraterna förklarade för mig att det inte

var meningen att man skulle läsa alltihop. Vissa av lärarna satte själva ut asterisker för de böcker

de ansåg "obligatoriska". Men studenterna frågade ändå vilka av dessa som var "absolut

oundgängliga". Sedan fick jag lära mig att det viktigaste var att anteckna noggrannt på

föreläsningarna, för de flesta lärarna ställde bara sådana skrivningsfrågor som gällde vad de

själva sagt. Följaktligen var närvaron på föreläsningarna hög och antecknandet var så flitigt att

det ibland urartade till ren diktamen. På anslagstavlorna fanns annonser från folk som

specialiserat sig på att anteckna, kopiera och sälja.

Kanske skall man se detta i ljuset av en tradition där överföring av kunskap sker

mestadels muntligt. Kanske kan man relatera det till en spansk disposition för samtal och mindre

förtjusning för skrivna ord. Men den mest uppenbara faktorn är nog den hierarkiska akademiska

traditionen, förstärkt av diktaturens betoning av hierarki och tolerans för godtycklighet.

När det gällde examination var skrivningarna, då som nu, det avgörande. I februari och i

juni, samt uppsamlingsskrivning i september; betygsskala från 0 till 10. Då som nu fick de flesta

underkänt i flera ämnen varje år, men man kunde ha rest från flera tidigare år och ändå skriva in

sig i nästa årskurs. Då som nu var somliga lärare kända som "huesos", benhårda; de underkände

hälften eller fler på varje skrivning. Då som nu handlade mycket av universitetsutbildningen,

åtminstone under de tre första åren, om utsortering. Då som nu utspelade sig känsloladdade

scener på skrivningarna och framför anslagstavlorna där resultaten sattes upp. Då som nu

klagades det intensivt, både bland lärare och studenter, på "massifieringen", dvs den stora och

ständigt växande tillströmningen - som naturligtvis hade att göra med att utbildningsnivån som

helhet höjts rejält i landet, i kombination med det som var ett faktum och som folk uppfattade

som ett faktum, nämligen att för den som inte hade pengar var universitetsutbildning bästa sättet

att säkra sin framtid.2

Då som nu stack en uniformerad vaktmästare in huvudet mot slutet av varje föreläsning

för att påminna läraren om "la hora", tiden, dvs att det var dags att avsluta.

2 Resultatet har blivit hård konkurrens och stor och stigande arbetslöshet bland akademiker. Den övre medelklassens barn studerar numera helst på privata universitet, för det ger företräde på arbetsmarknaden.

4

Vi var inte många som läste antropologi. Det var ju ett alldeles nytt ämne och hade inte

fått samma aura av radikalitet som sociologin. På de sociologiska föreläsningarna kom

hundratals studenter, de hade de största salarna och ändå satt de på golvet och stod långt ute i

korridorerna. På våra föreläsningar brukade det komma mellan fem och femton personer.

Lärarna kom också för det mesta, men långt ifrån alltid, och ofta för sent, så där stod man i

korridoren en kvart, en halvtimme, och diskuterade när det kunde anses vara dags att ge upp och

gå ner i baren istället.

Fakultetsbyggnaden var nybyggd och kul ritad. Men materialen var billiga och allt blev

snabbt nerslitet - toaletterna stank, möglet växte på väggarna. När det var kallt ute satt vi med

ytterkläderna på, för någon uppvärmning fanns inte. I baren och matsalen ekade det förfärligt. (I

biblioteket en aning mindre, men även där var väggarna nakna, för böckerna nådde man bara via

skriftliga beställningar.) Något har det väl reparerats, men det mesta var sig likt när jag höll ett

par kurser i genusantropologi där 1991. Fast då var det i regi av Institutet för Feministisk Forsk-

ning, som fått hyra in sig hos statistikerna som numera har sin hemvist i huset. Sociologer och

statsvetare har flyttat ut till ett nytt campus långt utanför stan.

De flesta av oss tyckte släktskap verkade vara det intressantaste området inom

antropologi. Det berodde nog på att läraren, Teresa San Román, zigenarforskare, var en god

pedagog. Annars var det rasterna över kaffe och öl i baren som gav mest. Där kunde man stå och

skrika i larmet om att Lévi-Strauss var obegriplig och om att det inte fanns någon arbetsmarknad

för antropologer och om att Lisón hade haft fräckheten att säga att antropologi lämpade sig väl

för kvinnor eftersom de ändå blev försörjda.

Det var de unga doktorand-lärarna som talade om Lévi-Strauss och Geertz. För de äldre

lärarna var Malinowski höjden av aktualitet och ämnets kärna var ett slags idéhistoria. Det

talades om Aristoteles och Platon och om katolsk människosyn, och vad beträffar europeiska

kolonier och mötet med "den Andre" så var det naturligtvis inte britter i Afrika det handlade om

utan spanjorer i Amerika på femtonhundratalet.

Så är det inte nu längre. Lisóns elever har odlat de brittiska traditionerna, och den

politiska utvecklingen har styrt intresset åt andra håll, strax mer om det. Även de som undervisar

i antropologi inom humanistiska utbildningslinjer har numera läst inte bara Radcliffe-Brown

utan Leach och Bourdieu. Den introduktionsbok som används mest är den av Marvin Harris, den

finns på spanska. Med andra ord, de flesta antropologer som är verksamma inom

universitetsvärlden i Spanien idag bekänner sig till en internationell tradition. De ställer lite

annorlunda frågor, de flesta forskar i sitt eget land, de läser inte riktigt samma författare och de

följer knappast med i den engelskspråkiga tidskriftsvärlden, eftersom de allra flesta kan dålig

eller ingen engelska. Men svenska antropologer kan känna igen dem som kollegor inom samma

ämne.3 3 Ett litet stickprov som visar på både likheten och skillnaderna: I den stora introduktionsboken om Spaniens antropologi, Prat et al 1991, har följande utländska författare fler än tre hän-visningar i index: F. Barth, A. Blok, P. Bourdieu, F. Cancian, Darwin, J. Davis, Durkheim, S. N. Eisenstadt, Evans-Pritchard, Foucault, M. Gluckman, Godelier, J. Goody, R. Gough, Haeckel,

5

Dock är de inte de enda. Det finns många icke-akademiker (amatörer i kulturföreningar,

vid hembygdsmuséer, inom folkrörelser, osv) som kallar sig antropologer. Och det finns en

tradition som i norra Europa skulle kallas etnologi eller folklivsforskning men som i Spanien

sorteras in under antropologi. Men för att förstå detta måste vi gå till historien.4

Morer och indianer - spanjorernas första "Andra".

De som skriver spansk antropologi-historia brukar börja med upptäckten av Amerika

eller ännu tidigare. Aguirre (1992), t ex, menar att spansk antropologi kan delas in i tre stora

faser: la Reconquista (återerövringen från araberna, 711-1492), kolonialtiden (1492-1898) och

regionalismen. Intresset för seder och bruk i de olika spanska regionerna skulle definiera den

senaste fasen, möten med olika slags Andra de två första. Nu skulle vi eventuellt vara på väg in i

en fjärde fas, den europeiska, menar Aguirre.

För det jämförande syftet i den här artikeln är det den samtida antropologin som är

intressant, och den är alltså bara drygt tjugo år gammal i Spanien, om man ser till akademiska

institutioner och direktkontakter med utlandet. Men den historiska ramen är en del av bilden, en

del av det spanska antropologer har med i bagaget. Samtida motsättningar formuleras t ex ibland

i termer av förhållandet till den. Och åtminstone somliga tycker att denna historia ger spansk

antropologi en särskild utgångspunkt, kanske rentav en överlägsenhet. I en artikel om "ämnets

födelse" beskriver t ex Lisón (1977a) Kolumbus anteckningar om den första landstigningen i

Amerika som en sorts etnografiska observationer, och han beskriver sedan hur de spanska

munkarna, som skulle kristna indianerna, uppfann metoder för att lära sig och skriva ner de språk

de mötte och hur de också på sätt och viss idkade deltagande observation. Detta, menar Lisón,

var den systematiskt tillämpade socialantropologins födelse. Ett frågeformulär som utarbetades

med Kronans stöd och skickades runt till alla provinser i kolonierna behandlade alla de teman

som brukar ses som centralt antropologiska idag. Den moderna antropologin kunde ha fötts

redan då, men den institutionella basen fattades, menar Lisón och sammanfattar: "Det spanska

imperiet födde etnografin; det brittiska, med sina universitet, födde antropologin." (1977a:103)

M. Harris, Hartman, D. Harvey, E. Hobsbawm, Huxley, Krause, Le Roy Ladurie, E. Leach, F. Lebrun, C. Lévi-Strauss, O. Lewis, G. Lienhardt, J. Lubbock, Malinowski, Marx, Mauss, W. Mills, R. Needham, B.J. O´Neill, J. de Pina-Cabral, K. Polanyi, Radcliffe-Brown, W. Schmidt, Spencer, Tylor, Weber, E. Wolf. Förutom, naturligtvis, de många utländska antropologer som skrivit om Spanien: J. B. Aceves, Barret, R. Behar, S. Brandes, W. A. Christian, A. Collomp, W. Douglass, H. Driessen, J. W. Fernandez, G. M. Foster, S. T. Freeman, D. Gilmore, P. Greenwood, E. Hansen, S. Harding, M. Kenny, K. Moore, D. Mulcahy, J. Pitt-Rivers, I. Press. Det är kanske inte riktigt samma urval som man skulle vänta sig finna i en motsvarande bok i Sverige eller i engelskspråkiga länder. Men igenkännligt, i stort. 4 Det är också så att många spanska sociologer använder kvalitativa metoder, men det finns det inte utrymme att gå närmare in på här.

6

1800-talet: romantik och upplysning, krig och modernisering.

Den etnografiska traditionen växte sig aldrig stark men bröts inte heller helt. Lisón

beskriver (1977a, nästa kapitel) ett antal expeditioner av samma typ som dem Boas organiserade.

De sändes ut från Spanien till Sydamerika och Afrika och olika medelhavsländer. E. B. T. Tylors

verk översattes till spanska och gavs ut i lyxband 1887. Professor Hermenegildo Giner gav 1877

ut ett studieprogram i biologi och antropologi. En läsårsinvigning i Salamanca kom att handla

om att alla mänskliga raser och livsformer över hela jorden bör studeras. Och så vidare; Lisón

finner många tecken på att antropologiska problem intresserade det spanska

vetenskapssamfundet under 1800-talet.

Men den empiriska forskningen var begränsad. Spanska seder och bruk beskrevs under

1800-talet huvudsakligen av utländska resenärer på jakt efter äventyr och romantik. Aguirre talar

om primitiv kulturshocksturism och pittoreskism.

Det fanns dock en upplyst minoritet av spanska intellektuella som intresserade sig för

spanska seder och bruk på ett antropologiskt sätt. De flesta levde i exil i Frankrike i början av

1800-talet, men mot mitten av seklet förbättrades det politiska klimatet och många kom hem.

1865 grundades Sociedad Antropológica Española, spanska antropologsällskapet. Eldsjälen hette

Pedro González de Velasco. 1874 startades en tidskrift, Revista de Antropología, och 1881

grundades ett antropologiskt museum. Någon stor rörelse var det inte, och knappast akademisk,

men det fanns grupper av personer som kallade sig antropologer i Madrid, Sevilla, Kanarieöarna

och Barcelona - ungefär samma platser där antropologin är starkast idag. Med antropologi

menade dessa pionjärer en positiv samhällsvetenskap efter naturvetenskaplig modell. Många var

läkare eller naturvetare. Kontakten med franska kulturrörelser var stark. Motståndet från

religiösa och konservativa intressen i Spanien var också starkt. Vid de officiella universiteten til-

läts de inte att verka, istället tog de sin tillflykt till kulturföreningar (ateneos ) och muséer.

En av de lärare som sparkades från sin tjänst var Francisco Giner de los Ríos. Han

grundade 1876 ett alternativt universitet, Institución Libre de Enseñanza (Den Fria

Utbildningsinstitutionen), som fick mycket stort inflytande. Där utvecklades krausismen.5 Syftet

vara att främja naturvetenskapen och modernisera Spanien. Samhällsvetenskapliga studier sågs

som en central del av uppgiften, empiriska metoder utvecklades, liksom en evolutionistisk och

positivistisk epistemologi.

Dessa aktiviteter skall givetvis ses mot den ekonomiska och politiska bakgrunden.

Spanien industrialiserades inte vid slutet av 1800-talet i samma grad som norra Europa, men

industrialismen anlände som fenomen, städerna växte och både en urban medelklass och en 5 Idéer av upplysnings-typ kallades i Spanien på 1800-talet och en bit in på detta sekel för krausismo . Detta efter den annars ganska okända tyska filosofen Karl Christian Friedrich Krause (1781-1832) som fick stort inflytande i Spanien. Alldeles särskilt refererar termen idag till kretsen kring Institución Libre de Enseñanza.

7

urban arbetarklass med fackliga och politiska organisationer växte fram ungefär samtidigt som i

Sverige. Under 1800-talet fanns nationalromantiska strömningar i Spanien som påminde om dem

i centrala och norra Europa fast de fick en tydligare politisk färg. Det gamla bondesamhället upp-

täcktes som något i sig intressant, något som kanske gömde på en äkthet, ett nationens väsen,

eller åtminstone en folklig kreativitet som borde beskrivas innan den dog ut. Och, tyckte

somliga, inte bara beskrivas utan aktivt försvaras mot anstormningen av moderniserande

tendenser.

En ständig skiljelinje i förra seklets många inbördeskrig, revolutioner och mot-

revolutioner var den mellan det framväxande samhället, som uppfattades som urbant, modernt

och liberalt, och det gamla, rurala, som uppfattades som hotat, och som försvarades i religiösa,

nationalistiska och folkloristiska termer.

Poeten Antonio Machado skrev 1912 en dikt om "de två Spanien" som ständigt och

tragiskt bekämpar varandra. Det var denna motsättning han talade om. Inbördeskriget 1936-1939

kan (bland annat) tolkas i liknande termer. I min egen forskning har jag funnit ständiga

referenser till det "progressiva" och det "reaktionära" med liknande förtecken. De exakta

kombinationerna (av idéer och av vilka som omfattar dem) varierar, men ända sedan

upplysningstiden har det i Spanien funnits en ideologisk skiljelinje som på ett eller annat sätt

dragits mellan upplysningsidéer och dess motsatser.

Detta har naturligtvis påverkat antropologin. Alla de historieskrivare jag läst gör något

slags indelning av spansk 1800-talsantropologi, där "folklore" eller "regional-nationalism" eller

"romantik" hamnar på ena sidan, "evolutionism", "positivism" eller "vetenskaplig etnologi"

hamnar på den andra. Prat (1991b:14 ff) sammanfattar det som två diskurser: den antropologiska

och den folkloristiska. Den motsättningen finns nog kvar, men den är nedtonad, eftersom de

folkloristiskt eller nationalistiskt inriktade antropologerna idag har allt att vinna på att framstå

som lika vetenskapliga som de övriga. Det var kanske just själva motsättningen som gjorde att

ämnet inte delades upp i två, som i norra Europa. Kanske också det faktum att det egna landets

folk framstod som så variationsrikt och exotiskt för de s k bildade klasserna att skillnaden mellan

"det egna" och "det främmande" inte kunde dras självklart vid landets gränser. De gränserna var

inte heller givna - större delen av det koloniala väldet gick förlorat under 1800-talet; 1898, då

Spanien förlorade Cuba och Filippinerna, brukar sättas som slutdatum, men kriget om kontrollen

över norra Marocko fortsatte långt in på 1900-talet. Huvudsakligen tror jag ändå att det var så att

"vetenskaparna" och "romantikerna" konkurrerade på samma bana, och att därför ingendera

parten kunde ge upp någon terräng till den andra. Motsättningen var inte enbart

inomvetenskaplig utan politisk.

Det stora frågeformuläret, 1901.

8

Mot slutet av 1800-talet fanns alltså ett livligt intresse för antropologi, särskilt i Madrid

och Sevilla. För att underlätta jämförelser publicerades frågeformulär. Vid Institución Libre de

Enseñanza började studenterna använda dessa formulär vid de utflykter på landsbygden som

utgjorde en viktig del av pedagogiken där. Kring 1880 framträdde Joaquín Costa som den stora

personligheten, både inom juridik, politik och samhällsvetenskap. Han menade att "folkets själ"

finner uttryck i politiska och juridiska normer och att dessa därför måste samlas in direkt på

plats. Med Madrids Ateneo som bas ledde han flera undersökningar om sedvanerätt, folklig

ekonomi, oligarki, med mera.

1901 publicerade Ateneos avdelning för Moraliska och Politiska Vetenskaper ett

frågeformulär om folkliga seder och bruk. Det ställdes upp kring livets tre stora händelser:

födelse, äktenskap och död. Ett stort antal kopior skickades ut över hela Spanien, till läkare,

lärare, notarier, präster och andra mer eller mindre intellektuella personer som arbetade ute i

byarna och hade kontakt med folket. Svaren som kom in var naturligtvis ojämna i kvaliteten;

många av dem har dessutom förkommit genom åren. Men enligt Lisón är det ett unikt material

utan motsvarighet i andra länder. För närvarande finns nära 19.000 kopierade kort som förvaras

på etnologiska muséet i Madrid. Efter 1901 har ingen liknande stor undersökning gjorts i

Spanien och inte mycket av denna undersökning har heller utnyttjats eller ens presenterats i

publicerad form. (Lisón 1977b - omtryckt i Prat et al 1991 utan modifiering av påståendet.)

Under 1980-talet hörde jag talas om ett projekt, baserat vid muséet, som gick ut på att en mindre

men liknande undersökning skulle göras och att resultaten skulle jämföras, men jag har inte i

skrivande stund tillgång till någon uppgift om att det skulle ha publicerats något.

1900-talet: Parenteser.

De ojämna och konfliktfyllda men entusiastiska antropologiska ansträngningarna

fortlevde in i nästa århundrade. I början av 1900-talet försökte flera spanska antropologer sig på

långvarigt fältarbete utanför Europa. De antropologiska sällskapen, föreningarna och muséerna

blev allt fler. Institutet för Katalanska Studier (Institut d´Estudis Catalans) grundades 1907,

motsvarigheten i Baskien (Sociedad de Estudios Vascos) 1918. Och så vidare. Det mesta som

inte var krausistiskt var regionalt, politiskt lokalpatriotiskt, och folkloristiskt, särskilt i norra

Spanien. Vid universiteten var det fortfarande svårt att verka.

Men de allvarliga sociala oroligheterna från början av seklet och diktaturen under 1920-

talet bromsade utvecklingen, och den bröts sedan helt av inbördeskriget. Mellan 1939 och 1972

bestod spansk antropologi av ett litet antal personer som kämpade för att rädda det som tidigare

gjorts från total glömska. Det etnologiska nationalmuseet i Madrid återöppnades visserligen

redan 1940, och forskningsrådet Consejo Superior de Investigaciones Científicas hade en antro-

pologisk avdelning, där den store baskiske antropologen Julio Caro Baroja var sekreterare, men

det var inte lätt att uträtta något. Caro har själv beskrivit situationen så här:

9

"1940 kunde ingen i Spanien föreställa sig att sociologin och antropologin skulle kunna

utvecklas så som de har gjorts efter ungefär 1960. Universitetet rekonstruerades enligt gamla

mönster. () Mer grekiska och mer latin. Mycket Spansk Filologi, mycket Konsthistoria och andra

Historier. () De enda som kunde något om antropologi var de som ägnade sig åt Förhistoria eller

Arkeologi." (citerat i Prat et al 1991:114)

Sedan, berättar Caro vidare, dök de första utländska antropologerna upp: Oscar Lewis,

som misslyckades kapitalt för att han inte förstod sig på den känsliga situationen, därefter

George M. Foster och Julian Pitt-Rivers, som hade större taktkänsla. Prat påpekar att Caro själv

var praktiskt taget den enda värdiga samtalspartner dessa första utländska antropologer hade i

Spanien. Men man kan anta att närvaron av utländska antropologer hjälpte till att legitimera de

spanska utövarna i regimens ögon, i en historisk konjunktur där regimen ansträngde sig att bryta

den internationella bojkotten.

I Barcelona skildes ämnet Etnologi ut från Förhistoria 1953. Samma år kom en annan stor

baskisk antropolog, José Miguel de Barandiarán, hem från exil, och han upprätthöll senare

(1964-1977) en professur i "baskisk etnologi" vid universitetet i Navarra. I Sevilla grundade José

Alcina Franch ett Seminarium för Amerikansk Antropologi 1960 och gav en introduktionskurs i

antropologi där. I Valencia gav Julián San Valero en folkloristiskt färgad kurs.

1956 flyttade Claudio Esteva Fabregat, som fått sin utbildning i Mexico, till Madrid. Han

undervisade i amerikanistik vid Complutense-universitetet men grundade också en liten Skola

för Antropologiska Studier, där studenter och doktorander fick undervisning i fältmetoder och

gjorde några smärre undersökningar. Skolan slog igen när Esteva flyttade till Barcelona 1968.

Där grundade han 1971 tidskriften Ethnica (som sedan utkom mycket sporadiskt under ett drygt

decennium) och fick som sagt 1972 Spaniens första universitetsprofessur i Kulturantropologi.

Kort därpå fick Lisón sin professur i Madrid och Ramón Valdés del Toro, som studerat i

Tyskland, införde etnologiämnet på universitetet i Oviedo.

Samtida spansk antropologi 1: Institutionalisering.

Nu växte det alltså fram något nytt. Den gamla motsättningen mellan folkloristik och

vetenskap kunde överbryggas. Men omfattningen eller definitionen av ämnet var ändå en

stötesten. De två främsta ämnesföreträdarna hade helt olika uppfattningar. Estevas mexikanska

bakgrund hade gett honom en övertygelse om att antropologi måste inkludera arkeologi och

fysisk antropologi. Lisóns engelska utbildning hade gett honom den inriktning ämnet har i det

landet. Han har kämpat för att få igenom en avgränsning och för att få det långa fältarbetet att bli

en grundmetod även i Spanien, där det annars har arbetats mycket utifrån enbart skriftliga källor.

1973 ordnades ett Första Möte för Spanska Antropologer i Sevilla. Caro var inte med,

annars kom alla tidens huvudpersoner, inklusive historiker, arkeologer, etnohistoriker,

amerikanister, och biologer. Ett andra möte hölls i Segovia 1974 (dokumenterat i Rivera 1978),

10

och 1977 hölls det som kunde blivit det tredje mötet men i stället döptes till Första Kongressen i

Spansk Antropologi, i Barcelona. Det var den första kongressen och samtidigt den sista där

ämnet definierades på det breda sättet. Därefter har det ordnats mycket välbesökta och ibland

välfinansierade kongresser ungefär vart tredje år. Jag var med i Alicante 1987 och Granada 1990

(den fjärde och femte).6

Efter 1975 introducerades socialantropologi som universitetsämne på allt flera platser,

om än inpetat i olika utbildningslinjer: psykologi i Valencia, amerikansk historia i Sevilla,

historia och geografi på flera platser, osv. Kring 1978 hade det blivit klart att de platser där de

flesta antropologerna fanns var Katalonien (Barcelona och Tarragona), Madrid, Sevilla,

Teneriffa, Santiago de Compostela, San Sebastián, och i mindre grad Valencia, Salamanca och

Murcia. (Prat 1990) 1981 blev det möjligt att ta grundexamen i antropologi (på några av

platserna). Från slutet av 1970-talet har det också bildats allt fler antropologföreningar, och på

kongressen i Alicante 1987 lades grunderna till en federation av dessa föreningar.

På 1990-talet har spanska universitetsstudier omorganiserats kraftigt. Normalstudietiden

har kortats från fem till fyra år. Några fria kurser finns fortfarande inte, men möjligheterna att

kombinera ämnen från olika linjer har blivit mycket större. Doktorander i antropologi behöver i

allmänhet inte ha studerat ämnet på grundnivå; varje universitet fattar nu sina egna beslut om

kraven för tillträde.

Det bedrivs en hel del forskning i antropologi, men svårigheterna är stora, jämför nedan.

Och liksom i andra länder är antropologin en sällan sedd gäst i de stora politiska och kulturella

debatter som förs i massmedierna.

Samtida spansk antropologi 2: Exemplet Madrid.

Madrid och Barcelona dominerar fortfarande stort. Jag skall beskriva situationen i

Madrid som exempel.

Vid Complutense-universitetet i Madrid fanns 1990 dels Lisóns stora institution vid

fakulteten för sociologi och statsvetenskap, dels en mindre institution vid linjen för geografi och

historia under ledning av Rafael Díaz Maderuelo. Det fanns också en mer eller mindre

tvärvetenskaplig institution med förankring inom filosofiämnet. Den leddes av José Luis García

García som specialiserar sig på diskursanalys. Inom psykologiutbildningen fanns en "ganska

6 Det hålls också mängder av mindre kongresser, möten och symposier. De två mest inflytelse-rika typerna är de internationella och de regionala. Det första mötet mellan spanska antropologer och utländska antropologer som arbetat i Spanien hölls redan hösten 1974 (Lisón 1976). Ett liknande möte hölls 1989 (Cátedra 1991). Lisóns institution ordnar en mindre internationell kon-ferens, med inbjudna talare, vid Casa de Velázquez i Madrid varje år. Exempel på regionala kon-gresser är de i Madrid, se t ex Calvo Buezas et al, 1991. Det ges ut böcker om regional antropo-logi, t ex Díaz 1988, om Kastilien och León, och Mira 1983 om Valencia. Det hålls också tema-tiska konferenser.

11

självständig" (Lisón, i intervju 1990)7 institution under ledning av Juan Oliver med inriktning på

studier av sjömän och fiskare.

Vid det andra stora universitetet i Madrid, Universidad Autónoma, utgjorde tre

disputerade antropologer plus några andra lärare en halvofficiell institution inom utbildningen i

nationalekonomi. Det mest kända namnet här var Ubaldo Martínez-Veiga, elev till Marvin

Harris och inriktad på ekonomisk antropologi.

Det nationella distansuniversitetet, UNED, beläget i Madrid, hade också undervisning i

antropologi och sex heltidsanställda lärare. Man räknade med mellan två och tre tusen

antropologistuderande över hela landet. De läser på egen hand och examineras av och kan

rådgöra med lärarna i Madrid; därutöver finns det handledare ute i landet som ordnar

föreläsningar och seminarier på många platser. Tyvärr är de flesta av dessa inte utbildade i

antropologi, många av dem har inte ens grundutbildning i ämnet (enligt professor Honorio

Velasco, i intervju 1990). 1990 hade UNED femton doktorander i antropologi; de måste närvara

fysiskt vid seminarieserier och kurser som erbjuds i Madrid.

Consejo Superior de Investigaciones Científicas, det gigantiska forskningsrådet,

inrymmer också antropologiska aktiviteter. Enligt ämnets främste företrädare där, Fermín del

Pino, kan rådet närmast klassificeras som ett forskningsuniversitet. De fast anställda har inga

andra förpliktelser än forskning. Liksom vid de vanliga universiteten är antropologin inom rådet

splittrad på flera institutioner och ämnets identitet är oklar.

Madrids antropologförening, Asociación Madrileña de Antropología, AMA, har cirka

150 betalande medlemmar och får låna lokaler vid etnologiska muséet. När jag blev medlem för

tio år sedan, fanns där en oklar atmosfär av motsättning mellan föreningen och Lisóns

institution. Lisóns elever och lärare var inte med, sades det. Vad motsättningen bestod i var inte

lätt att reda ut. Det verkade handla mycket om personligheter. Caro Baroja var den stora idolen

inom föreningen. Han var sällan där, för han var gammal och sjuk, men han symboliserade dels

en obruten folkloristisk tradition, dels en bred definition av ämnet. Föreningens medlemmar

kände dock ingen samhörighet med den politiskt reaktionära och religiösa traditionen utan

menade tvärtom att de var materialister och vänster, i motsats till Lisón som var konservativ och

kulturalistisk. Vidare var det viktigt för föreningen att inte begränsa medlemskapet till

akademiker utan även välkomna amatörer.

Så småningom har dock föreningen blivit mer och mer av ett allmänt forum för

antropologer i Madrid. De skiljelinjer som var betydelsefulla för tio år sedan är inte längre

entydiga, det talas knappast om dem. Lärare från Lisóns institution håller föreläsningar och

seminarier inom föreningens ram. Vad jag vet har dock Lisón själv aldrig visat sig där.

Föreningen gav under 1980-talet ut tidskriften Alcaveras, jag tror det kom sju-åtta

nummer. Den var ett mellanting mellan föreningsbulletin och tidskrift, men de vetenskapliga

artiklarna var inte imponerande. Kring 1990 tog en grupp unga medlemmar initiativet till en

7 Intervjucitaten och en del av det övriga materialet i detta kapitel är ur Thurén 1990. För övrigt bygger det på mina kontakter med madrilensk antropologi genom åren.

12

seriös kvalitetstidskrift som hette Antropología. Den skulle också fungera som föreningens

medlemsblad, men den skulle innehålla vetenskapliga artiklar av hög kvalitet, den skulle komma

ut flera gånger om året, den skulle ha snygg layout, den skulle ingå i ett internationellt

tidskriftsutbyte. Man skaffade sig ett internationellt redaktionsråd och satte igång, de första sex

numren kom ut enligt planerna, allt lovade gott. Tyvärr gick dock dessa unga entusiaster för

långt i sitt självförtroende - de tog patent på namnet och utgivningen, i eget namn, och började

ställa krav. AMA skakades i grunden av grälen som följde. Till slut klipptes förhandlingarna av,

och AMA bestämde sig för att starta en egen ny tidskrift, medan Antropología-gruppen beslutade

fortsätta sin utgivning utan anknytning till föreningen. På den vägen är det. Jag befarar att

ingendera kommer att klara sig ekonomiskt och att spansk antropologi återigen kommer att stå

utan något riktigt flaggskepp. Tyvärr är historien representativ och uppenbarligen samman-

hängande med spansk antropologis ständiga problem: ynkliga ekonomiska resurser och starka

inre spänningar av både politisk, vetenskaplig och personlig art.

Samtida spansk antropologi 3: Praktiska problem.

Spansk antropologi lider alltså av brister och konflikter. De hänger givetvis samman med

de historiska spänningar jag skisserat. Men ännu mer med materiella svårigheter: främst

begränsade resurser men också språkproblem och akademisk organisation.

En anledning till att kongresser och liknande är så välbesökta är att de utgör den främsta

möjligheten för spanska antropologer att publicera sig. Det finns många små tidskrifter, men de

utkommer ytterst sporadiskt och läses sällan utanför den egna kretsen. Att ge ut en stor tidskrift

är inte bara dyrt utan sätter lätt igång strider om resurser, prestige och inflytande. Avhandlingar

publiceras inte, och att få ut böcker är lika svårt som i Sverige eller värre. Liksom i Sverige är

det ofta lättare att få pengar till att ordna en konferens än till att ge ut en bok. I Spanien hänger

detta ofta ihop med lokalpolitiken: en stad eller en autonom region kan övertalas att finansiera en

konferens mot att borgmästaren eller autonomi-presidenten får öppningstala, press och TV bjuds

in, osv. Därefter går det också lättare att få mer pengar för publicering av konferens-uppsatserna.

Att publicera sig utanför Spanien är möjligt enbart för en minoritet med goda språkkunskaper.

Antropologin är obestridligen ett engelskspråkigt ämne idag, internationellt. Men i

Spanien är det dåligt med engelsk-kunskaperna. Det är en konsekvens av den plötsliga

kombinationen under 1970-talet av tre faktorer: byte av internationellt referensspråk (från

franska till engelska); en explosion av utbildningsväsendet; och de inhemska språkstriderna när

det frankistiska språkförbudet upphävdes. De första två processerna ledde till en akut brist på

lärare i engelska på alla nivåer och därmed liten eller ingen undervisning alls i språket för ett

flertal och kvalitetsmässigt undermålig undervisning för resten. Den tredje faktorn har medfört

att lingvisters energi har koncentrerats på politiska språkstrider.

13

Konsekvenserna för antropologin är allvarliga. På alla nivåer gäller att vilken litteratur

som läses beror på vad som finns översatt till spanska. När jag höll mina kurser 1991 gav jag

deltagarna en del litteratur på engelska. Kollegor sade att det gick bra, "men gör inte de texterna

obligatoriska." Studenterna själva såg generade ut och sade att de skulle försöka läsa. Unga

studenter som jag kände på annat sätt skrattade rått åt min optimism: "Jaså, du är en sån där som

tror att någon student läser en text på engelska om man kan slippa!"

Bland forskare håller situationen på att bli bättre. Några har studerat utomlands, allt fler

går på språkkurser, och ännu fler inser att spansk antropologi förlorar på språklig isolering. Men

det är dyrt och tidskrävande att lära sig språk vid vuxen ålder, och för spanjorer är engelska

mycket svårare än franska. Och det finns inte i Spanien den känsla som finns i Sverige: att det

internationella antropologiska språket självklart är och måste vara enbart engelska. (Huruvida

det är på gott eller ont är en knivig fråga jag tycker svenska antropologer borde intressera sig

mera för.)

Slutligen de ekonomiska och institutionella begränsningarna. I praktiken är det så att

spanska antropologer bedriver forskning på fritid. De universitetsanställda har tjänstetid avsatt

för forskning, men de har svårt att få tjänstledigt, så fältarbete får man göra på ferier och helger,

och då blir det helst nära hemmet. Den stora majoritet som arbetar utanför universiteten (på

gymnasier, muséer, försäkringsbolag...) kan nästan inte få någon projektfinansiering alls och har

också svårt att ta ledigt. Privata stipendier och politiska resurser finns i viss mån, men kon-

kurrensen är hård och medlen knappa. Man får lov att anpassa sin forskning till de intressen som

har pengar att erbjuda och ändå jonglera med många finansiärer för varje projekt. Eller forska

som amatör, på fritid och med egna pengar.

Doktorandtjänster finns, men ytterst få; de flesta bor kvar hemma hos föräldrarna tills de

disputerat. Om föräldrarna har råd, förstås. Sparbanker och liknande institutioner delar ut

"avhandlingsbörser" i storleksordningen 2-3.000 kronor, engångssummor, och konkurrensen är

hård även om dem. Skriver man något bra kan man vinna pris, det kan ge pengar, men då måste

man förstås först ha genomfört studien och skrivit manus, eventuellt redan publicerat.

Sådana villkor måste påverka kvalitén. Och även relationerna kollegor emellan.

Samtida spansk antropologi 4: Studieobjekt och inriktningar.

Prat (1991, a och b) menar att de första åren av den samtida spanska antropologin, alltså

ungefärligen 1970-talet, dominerades av tre teman: bystudier med särskilt fokus på social

förändring; marginaliserade etniska grupper (nomadiserande boskapsskötare, religiösa

minoriteter, zigenare); samt latinamerikanska ursprungskulturer. Så småningom kom dock två

andra intressen i förgrunden: identitet och urbanantropologi. Förskjutningen var, som i andra

länder, förknippad med en kritik av funktionalismen.

14

Prats iakttagelser stämmer med mina egna och med dem som finns i andra texter.8 Men

vad spanska antropologer menar med identitet och urbanantropologi är lite speciellt.

Det mesta av det som går under rubriken identitet skulle i Sverige kallas för etnicitet

och/eller symbolantropologi. Det handlar om den spanska gobelängen, för att tala med Lisón,

eller om folklore, om man vill vara elak. Det handlar om skillnaderna mellan de olika

regionerna, som i spanskt språkbruk skall kallas för nationer, och om dessa nationers señas de

identidad , "identitets-märken", dvs särskildheter och nyckelsymboler. Det handlar till exempel

om det katalanska eller galiciska språket (t ex Buxó Rey 1978), om andalusiska religiösa

processioner (t ex Moreno 1974, 1990), om byfester... om analys av symboler för tillhörighet på

olika plan. Och det kan handla om motsättningar mellan inhemsk befolkning och invandrare i

storstäderna, särskilt då i Katalonien där en stark nationalism mött omfattande invandring från

andra regioner (i motsats till t ex Galicien som haft det förra men inte det senare eller Madrid

som haft enbart det senare).9

När professorn vid Baskiens universitet, Teresa del Valle, besökte Stockholm 1989 höll

hon ett seminarium om en baskisk identitetsritual, Korrika. Jag vet inte om de stockholmska

kollegorna uppfattade temat som särskilt intressant; jag hoppas att det nu framgår hur centralt det

ligger i dagens spanska antropologi: det var baskiskt och nationalistiskt, det handlade om

symboler för identitet, och det handlade om en nyuppfunnen sådan symbol som var samtidigt

både fest och ritual men ändå inte religiös, och som på kort tid vunnit både folklig förankring,

ekonomisk framgång och politisk och massmedial uppmärksamhet. Det handlade om etnisk

medvetenhet som process (del Valle 1988). Etnografin var inte entydigt urban, men del Valles

arbete definieras i Spanien som urbanantropologi. Det handlade inte om en bystudie, inte om en

marginaliserad folkgrupp och inte om Amerika.

Det handlade inte heller om genus, vilket annars är del Valles specialitet och också ett

framträdande tema inom samtida spansk antropologi. Genus-temat har haft egna symposier vid

båda de kongresser jag deltagit i, och vid båda tillfällena drog de till sig rikligt med uppsatser

och åhörare.

Genusintresset syns inte lika tydligt i de tryckta texterna.10 Liksom i andra länder har det

svårt att bli erkänt som centralt. I den hittills största presentationen av spansk antropologi, Prat et 8 Man kan tillägga att de amerikanska studierna ofta var och är historiska och bygger på skrift-liga källor. För bara ett par år sedan disputerade t ex Pilar Alberti i "amerikansk antropologi" vid Universidad Complutense, på en avhandling om aztek-kvinnor på 1500-talet. 9 En bra provkarta är antologin som redigerats av Cucó och Pujadas, 1990. Den består f ö av ett urval av bidragen till symposiet "urbanantropologi" vid kongressen i Alicante 1987. 10 Men visst finns det texter. Från kvinnosymposiet vid kongressen i Alicante publicerades en volym (Antropología. Estudis i propostes, 1988. OBS att serien publikationer med detta namn inte är detsamma som tidskriften Antropología.). Del Valle har själv lett en stort upplagd studie om baskiska kvinnor baserad på etnografi insamlad av både lärare och studenter i lagarbete (del Valle 1985). En mindre men viktig studie av galiciska kvinnor är Méndez 1988. Buxó Rey 1978 handlar trots titeln mer om språk än om kvinnor, men intentionen är feministisk. Juliano 1992 har teoretiska ambitioner. Narotzky 1988 handlar om kvinnors arbete. Det mesta av spansk kvinno- och genusforskning är dock tvärvetenskaplig; antropologiska bidrag finns i de flesta av

15

al 1991, sorteras artiklarna under fyra breda rubriker.11 Den första, "organisation av och

uppfattningar om rummet" handlar om det rurala och det urbana rummet, och om migrationerna

mellan dem. Den andra rör hushåll, produktion och reproduktion, mera konkret sådant som

fiske-teknologi, anpassning av hushållsstrukturer till ekonomiska nischer, jordbruksarbetares

ekonomiska strategier, arvstvister och äktenskapsallianser. Den tredje, "social stratifiering och

maktrelationer", skulle man kanske vänta sig omfatta även genusstudier, men så är inte fallet,

utan det handlar om lokala politiska intriger, lokala eliter, patron-klient-relationer och införandet

av demokratiska val. Genus kommer istället in under den fjärde rubriken, "identitet och ritual",

där det får samsas med etniska och religiösa minoriteter, och allehanda symbol- och ritualstudier.

Detta trots att Lourdes Méndez, som skrivit genusartikeln, argumenterar eftertryckligt för att

genus inte handlar om identitet, utan om en aspekt av social organisation, och om den kulturella

konstruktionen av kön.

Genusantropologi i Spanien är nästan alltid feministisk - ännu ett exempel på spansk

antropologis intresse för den egna samhällsutvecklingen. Feministisk antropologi sorteras ibland

in under "urbanantropologi."

På kongressen i Alicante 1987 var "urbanantropologi" det största symposiet och det var

där de stora programmatiska diskussionerna fördes. Men väldigt få av de uppsatser som lades

fram innehöll etnografi från städer. Detta förbryllade mig först, men jag förstod sedan att

"urbanantropologi" blivit etiketten på de studier som vände sig mot de teorier och studieobjekt

som varit dominerande under 1970-talet, särskilt symbolantropologi och funktionalistiska bystu-

dier. Beskrev man politiska rävspel eller föreningsliv eller rumslig organisation så definierades

det som urbanantropologi även om etnografin kom från en liten by. Studier som inte betonade

spanska eller regionala kulturella särskildheter utan som kopplade företeelser i det spanska

samhället till globala processer kallades också urbana.

Escalera Reyes och Palenzuela Chamorro (1992:76) uttrycker saken klart. De citerar

Hannerz till den änden att antropologin måste bli urban och global och det innebär att fokusera

på "staden som centrum i ett globalt sociokulturellt system som är komplext sammanflätat, på så

sätt att om man studerar en liten by i Sierra de Aracena så utövar man antingen

urbanantropologi, det vill säga man sätter in den i det globala komplex där det samhälle den

tillhör befinner sig och beror av, eller annars kan man inte förklara de processer och fenomen

man finner."

de många och stora volymer som publicerats från tvärvetenskapliga kvinnoforsknings-konferenser eller -kurser, t ex Campos och Méndez 1993, Ballarín och Ortiz 1990, García Ballesteros 1986, Luna 1991, Maquieira 1989b. Det mesta av spansk genusantropologi är baserad på rural etnografi; mina egna studier i Madrid och Valencia hör till de få undantagen; i Madrid har det gjorts ett par undersökningar av ungdomars diskurser om genus (Maquieira 1989a, Orgaz 1990). En genomgång av antropologiska genusstudier i Spanien, av både spanska och utländska antropologer, finns i Thurén 1994. 11 Observera att alla rubrikerna kan tolkas som relevanta för ett samhälle statt i snabb förändring av den typ som Spanien genomgått. De flesta av artiklarna gör också den kopplingen explicit.

16

Efter 1987 har dock urban etnografi blivit allt vanligare. Som exempel kan vi ta

rapporten från den andra regionala kongressen i Madrid, som hölls i i AMA:s regi 1988 (Calvo

Buezas et al 1991). Där presenterades förvisso historiska och litterära essäer, studier av etniska

minoriteter och bystudier. Men där fanns också mycket urban etnografi och en betoning av

sociala konflikter, vardagsliv och studier uppåt.12

Prat (i Cátedra 1991) menar (liksom Pujadas som han stöder sig på) att spansk

urbanantropologi har koncentrerat sig särskilt på marginaliserade etniska minoriteter,

migrationerna från byar till städer och de nya förorterna kring storstäderna, samt de delkulturer

som kallas för "högrisk", dvs drogkulturer, fängelser, homosexuella.

Luque (också i Cátedra 1991) delar in samtida spansk antropologi i ungefär samma två

stora perioder som Prat, och han påpekar att det inte är någon slump att övergången mellan dem

sammanfaller ungefärligen med den politiska övergången från diktatur till demokrati. Under den

första fasen, menar Luque, gjordes nästan enbart lokalsamhällesstudier enligt utländska

förebilder.13 Vartefter antropologin fick en bredare institutionell bas både i den akademiska

världen och på andra håll, kunde spanska antropologer arbeta sig fram till mer självständiga me-

toder och synsätt. Och vartefter de nya "autonoma enheterna" som Spanien delades in i (17

stycken, med ett komplicerat mönster av olika grader av självstyre) fick befogenheter och

började känna ett behov av att definiera sig gentemot varandra, fick många antropologer

arbetstillfällen där det dock gällde att passa in i de regionala politiska intressena. Många har

pekat på detta som samtida spansk antropologis stora dilemma: den största, ja nästan enda,

arbetsmarknaden finns på området "uppfinna regionala identiteter" (t ex Greenwood 1992).

Men Luques fokus är på förhållandet mellan spanska antropologer och det spanska

samhället. Hans argument är som följer: De utländska antropologer som arbetat i Spanien har

varit på jakt efter det annorlunda, det exotiska. Det som skulle göra det lika legitimt hemma i

Oxford och London att studera spanjorer som t ex nuer. De spanska antropologerna var urbana

medelklassmänniskor, så det var inte svårt för dem att likaså känna distans mellan sig själva och

de Andra spanjorer de studerade. Sedan kom då den politiska övergången och intresset för sär-

skildheterna, ett intresse som kunde knytas till de gamla folkloristiska traditionerna. På så sätt

kom den spanska etnografin att göra ansträngningar i rakt motsatt riktning mot vad den från

föregångsländerna gjorde. För andra antropologer handlade det om att översätta det synbarligen

bisarra och absurda till förståeliga och rationella termer. "Lévi-Bruhls primitiva för-logik

omvandlades till solid zande-logik." (76) De spanska antropologerna däremot omvandlade 12 Ett tidigt exempel på urban etnografi är Molina 1984. Trots utgivningsåret är etnografin så tidig som från 1950- och 1960-talen. Molina bodde då i flera år bland andalusiska invandrare i den kåkstad hon beskriver. Till formen är studien dock en katalog över seder och föreställningar på en väl avgränsad plats, så i den spanska kontexten passar den bättre under rubriken lokalsamhällesstudier än det som på senare år kommit att kallas urbanantropologi. 13 Ett exempel är hans egen studie av en andalusisk by, Luque 1974. Cucó 1982 är ett annat exempel, liksom Pérez Díaz 1972. Sánchez Pérez 1990 är en nyare studie, en bystudie förvisso, men där analysen koncentrerats på rummets organisation och symbolik och stilen blivit mer litte-rär än funktionalistisk.

17

grannen och nästan till Den Andre. "Allt detta som vi studerade hos de andra (traditionen, enkelt

uttryckt) delade vi på något sätt. Vissa mer än andra, givetvis. Men objektiverat som ritual,

lineage eller segment, till exempel, föreställde vi oss att vi förflyttade det bort ifrån oss. Vi

placerade det hos folket och avlägsnade det från oss själva. () Men det som inte längre är vanligt

bland oss antropologer behöver inte heller vara det hos våra landsmän, i byar eller städer. () Jag

är rädd för att morgondagens hypotetiske läsare inte kommer att kunna se att det på 1980-talet

fanns arbetslöshet, radioaktivitet eller luftföroreningar. Eller att han, dåligt informerad, bländas

av tanken att allting var som valencianska fallas-fester, andalusiska pilgrimsfärder eller trum-

morna i Calanda." (77)

Luque är alltså ute i ett polemiskt ärende. I dubbel bemärkelse vill han förnya spanska

antropologers studieobjekt. Han förespråkar en uppdatering av vilka de relevanta

samhällsproblemen i Spanien är, och han vill hitta nya företeelser, nya ritualer och symboler, där

reflektioner och avtryck av dem kan hittas. Mellan raderna kan man också läsa en kritik av det

spanska klassamhället.

Man kan tycka att det också följer av hans argument att det vore nyttigt för spansk

antropologi att ha fler utövare som gjorde fältarbete utanför landets gränser. Det säger han dock

inte, och inte många delar den uppfattningen i praktiken. När jag intervjuade ett antal spanska

antropologer i Madrid 1990, tyckte nästan alla "i princip" att det vore bra. Men de pekade på de

praktiska svårigheterna (jämför ovan). Och somliga tyckte inte problemet var så stort, de räknade

upp alla de spanska antropologer som faktiskt gjort fältarbete i Afrika och Latinamerika, som om

det faktum att sådana finns gjorde proportionerna mellan dem och de övriga oväsentliga.

Cátedra (1991) tycker att det är absolut nödvändigt att vidga horisonterna. "Varför

studerar vi inte nordamerikanerna?" titulerar hon sin artikel. Argumenten kan tyckas slå in öppna

dörrar: man måste studera uppåt och inte bara de fattiga och perifera; den utomstående ser sådant

som den infödda inte ser, osv. Men argumenten är inte självklara i den spanska antropologin

utan tvärtom mycket polemiska. Och det, tror jag, har att göra med erfarenheten att bli studerad.

Plus givetvis den historiska konjunkturen.

I en artikel om andalusisk antropologi har Isidoro Moreno kritiserat utländska

antropologers arbete i Spanien på ett mycket fränt sätt (1984). Han menar att andalusisk

antropologi är koloniserad. För det första är själva landet invaderat av utländska antropologer;

Andalusien används "som ett fält befolkat enbart av informanter" (1984:94). Om de utländska

antropologerna överhuvudtaget tar kontakt med sina andalusiska kollegor så är det för att få tips

och kontakter och "även utvinna information från oss, som om vi vore informanter istället för

kollegor." De föraktar eller är helt okunniga om den inhemska intellektuella traditionen. För det

andra föreligger teoretisk kolonisering, "som huvudsakligen reflekteras i en okritisk och

mekanisk tillämpning på vår sociokulturella verklighet av modeller och teorier som härstammar

från anglosaxiska antropologiska skolor, särskilt de funktionalistiska, som utarbetats i

sociokulturella kontexter mycket annorlunda vår egen och därför inte tillämpbara här." (95)

Resultatet blir dålig antropologi. Som exempel på det lyfter Moreno fram det faktum att

18

Andalusien som sådant är frånvarande i analyserna. "Andalusien existerar inte som ram, som en

verklig instans mellan varje konkret bys mikrosociala universum och statens makrosociala uni-

versum." Därefter går han igenom några arbeten av utländska antropologer för att konkretisera

sina anklagelser. Hans omdömen är inte nådiga.

Här talar en upprörd nationalist och en människa som känner sig kränkt. Men han är

också professor i antropologi i Sevilla. Man kan diskutera hans åsikter men man kan inte rycka

på axlarna åt dem. Artikeln i fråga är skriven vid en tidpunkt när det gällde att argumentera för

institutionalisering av ämnet i Sevilla. Kanske riktar den sig mer till resursfördelande

makthavare än till kollegor. Men helt klart uttrycker han känslor som finner eko och är legitima i

många och vitt skilda kretsar i Spanien.

Vid institutionen i Stockholm har det under hösten gått en seminarieserie om

antropologins kunskapssociologi. Där har man bl a diskuterat just den eviga frågan om insiders

och outsiders. Men vi kom knappast alls in på erfarenheten att bli studerad och vad den kan

betyda för utformningen av antropologin i olika länder. Kanske för att svenska antropologer inte

har den erfarenheten, de brittiska och amerikanska bara i någon liten mån. Men det borde vara

intressant att sätta oss in i den.

För spansk antropologi är det en grundläggande och svårhanterlig erfarenhet som gör att

diskussionen om utifrån- och inifrån-perspektiv blivit infekterad. Detta har multiplicerats med

den samhälleliga utvecklingen: pseudo-federaliseringen av Spanien i kombination med den

fortsatt centralistiska maktutövningen, de svikna förhoppningarna om social utjämning och de

inom-spanska migrationerna som medfört alienering och etniska motsättningar - alltsammans har

gjort frågan om vad som är "vi själva" både intellektuellt och känslomässigt komplicerad.

Spanska antropologier.

Låt mig fördjupa beskrivningen en aning genom att referera en debatt som förts i

tidskriften Antropología under 1992 och 1993 om spansk antropologi. Eller rättare sagt om

spanska antropologier, för pluralisformen är nästan det enda som alla debattörerna är överens

om.

Till nummer tre av tidskriften inbjöds en nordamerikansk och två katalanska

antropologer att analysera dagsläget och ett antal andra kända antropologer från olika delar av

landet inbjöds att kommentera. I Current Anthropology-stil.

Nordamerikanen, Davydd Greenwood, har varit i kontakt med Spanien (Baskien) sedan

60-talet och är mycket medveten om den känsliga relationen mellan utländska och inhemska

antropologer. Han använder en artig, avvärjande stil. Men han kan inte dölja sin kritiska

inställning, och han blir också hårt åtgången i debattinläggen. Den vanligaste anklagelsen är att

han är paternalistisk, nedlåtande.

19

Katalanerna, Josep María Comelles och Joan Prat Carós, blir också kritiserade, men inte

lika hårt, och de använder själva en raljant ton med många underförstådda kängor riktade särskilt

mot antropologer i Madrid. Så t ex talar de om de "reaktionära" antropologer som "blandar ihop

ämnets födelse med retoriken kring firandet av femhundraårsjubiléet" (av Amerikas upptäckt)

och "inbillar sig att utvecklingen av spansk antropologi måste gå via samma institutionaliserings-

modell som de hegemoniska antropologierna" - jämför ovan om Lisón! De menar också att de

som intresserat sig för den spanska antropologins historia accepterat en dualistisk syn där de

"centralistiska" orternas antropologi (dvs huvudsakligen Madrid och Sevilla) sett sig själva som

arvtagare till den "progressiva" krausistiska vetenskapliga traditionen medan de "perifera"

folkloristerna, särskilt i Baskien och Katalonien, setts som "obotfärdiga bakåtsträvare med

dunkla karlistiska14 nyanser", osv. Detta är förstås avsett som en sarkastisk beskrivning. Själva är

de alltså intresserade av att placera katalansk antropologi på den "progessiva" planhalvan.

Vad är det då för problem som ventileras? Förutom det konsensus som etableras kring

pluralism, så handlar det om antropologins förhållande till den historiska kontexten, om

anknytningen till aktuella samhälls-problem och det eventuella beroendet av politiska intressen,

om bristerna i spansk antropologi och orsakerna till dem, om betydelsen av institutionalisering

och framför allt om hur långt hemifrån antropologer bör förlägga sitt arbete.

Greenwood påpekar att den historiska erfarenheten, de ekonomiska och politiska

konjunkturerna och de institutionella villkoren format spansk antropologi. De har medfört

begränsningar men de bjuder också på några alldeles särskilt intressanta teman att studera. Det

faktum att de flesta spanska antropologer gör fältarbete i sitt eget land och t o m i sina egna

regioner gör att pressen blir hård på dem att anpassa sig till politiska intressen, alldeles särskilt

de "nationalistiska". Men de har också ett unikt tillfälle att studera sådana brännande och för hela

världen aktuella frågor som "etnogenes", dvs framväxten av regionala identiteter, och frågor

kring totalitarism och demokrati.

Omvärlden är inte neutralt inställd till Spanien, menar Greenwood. Det finns ekonomiska

intressen som önskar vidmakthålla den folkloristiska bilden, det finns fördomar som ser Spanien

som det land i Europa som har de tydligaste fascistiska tendenserna ("en otrolig historisk ironi!"

utbrister han), och Spanien är liksom Grekland ett marginellt land. Det brukar t ex inte ens näm-

nas i jämförande arbeten om europeisk ekonomi och politik. Så spanska antropologer måste inse

att det faller på dem själva att skapa en robust modern antropologi om Spanien. De hinder

Greenwood ser för detta är de som de spanska antropologerna själva brukar lyfta fram: den

oklara institutionaliseringen av ämnet samt de importerade metoderna och modellerna, särskilt

koncentrationen på små lokalsamhällen.

Så kommer han då till den springande punkten: "... i denna politiserade terräng måste

man ofta vara "en" i den studerade gruppen för att vara antropologiskt legitim." (22) Detta kan få

den olyckliga konsekvensen att antropologen tvingas välja mellan att vara politiskt korrekt eller

att utöva korrekt antropologi och dra sig tillbaka från allt politiskt engagemang. Och det kan

14 En konservativ politisk inriktning som under 1800-talet låg bakom flera inbördeskrig.

20

också medföra att man marginaliseras från ämnets teoretiska och metodologiska utveckling.

Greenwood anser att det finns liknande problem i USA men att ämnets starkare ställning skyddar

dess utövare bättre där.

Comelles och Prat håller med om att antropologin utvecklas olika i olika nationella,

ekonomiska och politiska kontexter. Så bör det också vara, menar de. De utvecklar tre

huvudteser: för det första att spansk antropologi har utvecklats på ett idiosynkratiskt sätt

beroende på att den haft svaga akademiska rötter; för det andra att Spanien inte lyckats med

utvecklingen till en liberal kapitalistisk stat, och att det i sin tur betytt att social och politisk

medvetenhet och etnisk identitet har blivit väldigt skiftande, och för det tredje att den debatt som

förts i nu snart tvåhundra år om vilken modell för staten-nationen som lämpar sig för Spanien

inte är avslutad. Slutsatsen blir för det första att de "perifera" antropologiernas framtid inte ligger

i att "reproducera rakt av de dominerande antropologiernas akademiska ritualer" (50) utan att de

bör inrikta sig på verkligheten i den egna omgivningen. För det andra menar de att antropologer

bör utvidga antropologins roll i samhällsdebatten i stort. Tillfälle ges nu när den historiska

utvecklingen globalt har gjort att de klassiska ämnesgränserna inte längre är särskilt relevanta.

Gamella instämmer också i att skilda nationella historier ger olika antropologier. Men

därav följer inte att det inte skulle vara möjligt att utveckla en universell antropologisk

vetenskap. Visst, säger Gamella, har antropologer olika pass och skriver på olika språk. Men vad

gäller teoretiska och kunskapsfilosofiska skillnader är de många gånger större inom än mellan

olika länder. Han tycker att Greenwood generaliserar för mycket om spansk antropologi. Men

han läser inte in så mycket paternalism som älskvärdhet. "Vi förtjänar den inte. Med mycket res-

pektabla undantag, folk som nästan alltid tvingas simma mot strömmen, så dominerar fort-

farande i vårt yrke provinsialism, dålig inläsning och ständigt återskapad medelmåttighet." (87)

Han fortsätter med en lång litania om småpåvar, intellektuell endogami och mandarinvälde,

slarvigt skrivna texter, samt "den inte obetydliga lasten att uppmuntra de sämsta men lydigaste."

Jimeno (i nummer 6, där debatten fortsätter) pekar på spanska antropologers ambivalens

inför den egna historien. "När vi försöker rädda den liberal-progressiva antropologiska

traditionen undan glömskan, hamnar vi i ett djupt dilemma: å ena sidan tycker vi att en sådan

räddningsaktion är nödvändig historisk rättvisa, å den andra ser vi hur full av brister traditionen

är med sina essentialistiska, intellektualistiska och ibland snudd på rasistiska perspektiv."

(1993:144)

García García tycker också att man skall tänka på den historiska kontexten, men

ifrågasätter nyttan av att än en gång orda om utlänningars fördomar och den Svarta Legenden.

Dessutom menar han att forskarnas finansierings- och yrkesmässiga möjligheter formar

antropologin mycket mer än makro-historiska processer.

Frågan om institutionaliseringen av antropologin återkommer i nästan alla

kommentarerna. De flesta ser det som ett problem att den är svag. Några försvarar

amatörforskning men inte istället för utan både-och. Montes del Castillo och García Castaño ser

en tilltagande akademisk institutionalisering som något negativt samtidigt som de beklagar den

21

oklara yrkesidentiteten. Jimeno ser också risker med alltför stor institutionalisering. Trots att hon

själv är fast anställd lektor vid ett universitet i Madrid, menar hon att behovet av kritik bara kan

tillfredställas om det finns fria forskare. "Den institutionaliserade antropologin måste ofta nöja

sig med att leva med munkavle." (1993:145)

Greenwoods tanke att spanska antropologer bör utnyttja sitt unika tillfälle att studera

frågor som är brännande i hela världen men just nu särskilt aktuella i Spanien missuppfattas och

kritiseras. Gruppen Emeki (baskisk) protesterar mot vad de uppfattar som en indelning efter

nationella kriterier och tycker att det är mera relevant att klassificera efter studieobjekt. Flera

andra debattörer tror att Greenwood tror att det bara är i Spanien man brottas med frågor om

demokrati och etnicitet. Jag tolkar upprördheten, som leder till sådana felläsningar, som en kon-

sekvens av känslan att få sig skrivet på näsan av en utlänning vad man bör ägna sig åt. För

debattörernas egna rekommendationer ligger ofta inte så långt ifrån Greenwoods.

Escalera Reyes och Palenzuela Chamorro menar att progressiva antropologer måste

arbeta med regionala studier för att motverka den reaktionära folklorismen. Jämförelse är bra

och nödvändigt, men den skall ske i första hand inom den egna kontexten, särskilt just i

förhållande till etnogenesen i Spanien. I deras fall ser de den egna kontexten som Andalusien

och den "naturliga" (deras citationstecken) komparativa ramen blir den iberiska halvön och

medelhavsområdet. Jämförelsen bör göras utifrån sådana begrepp som produktionssätt och

sociokulturell integration, och det kräver att skillnaderna inte är för stora.

Att man skulle vinna särskilda insikter genom att studera det främmande tror de inte på;

de citerar istället Isidoro Moreno om att "dogmen" om avstånd och neutralitet alienerar. Den som

studerar nära hemmet har en djupare kunskap, och det är särskilt önskvärt när det gäller

komplexa samhällen. De anser vidare att antropologer skall delta i samhällsdebatt och politik,

och att tillhörighet till den studerade verkligheten är ett villkor för att kunna göra det. Annars är

det bara alltför frestande att stänga in sig i elfenbenstornet.

Detta är alltså den ena stora frågan: hemma eller borta. Den andra och relaterade rör

politiseringen. Några av debattörerna läser Greenwood som om han rekommenderade den, andra

som om han kritiserade den. Emeki-gruppen menar att det inte är omöjligt att vara både

antropolog och politiskt aktiv men att man måste hålla de båda rollerna isär. Escalera Reyes och

Palenzuela Chamorro avvisar indignerat talet om politiska påtryckningar; de menar att de står

helt fria från sådant. I sitt svar ber Greenwood dem, lite sarkastiskt, att ge oss andra receptet.

Montes del Castillo och García Castaño pläderar kraftigt för en tillämpad, engagerad

antropologi. Hellre än att kritisera det som gjorts vill de peka på vad som inte gjorts. Och det är

mycket och, som de ser det, tämligen oberoende av regionalpolitiken. De nämner det politiska

våldet som problem (men faktum är att nummer 6 av Antropología ägnas nästan helt just åt det

temat), det spanska samhällets multikulturalitet (i motsats till studierna av varje etnisk identitet

för sig), de stora kulturella förändringsprocesserna, statsapparaternas alltmer centraliserade kont-

roll över informationen, motsättningen mellan skattetryckets växande effektivitet och

22

individernas minskande kontroll över statens utgifter, det urbana livets grava problem,

förfalskningen av medborgarnas demokratiska deltagande, med mera.

Det är konkreta råd. Men det är hela tiden Spanien det gäller.

Vad denna debatt tycks handla om, på ett metaplan, är Spanien som problem. Spanien

som problem för spanjorerna själva skrev jag om i en uppsats för flera år sedan (opublicerad),

och det är ett tema som går igen i både populära och vetenskapliga debatter, och inte bara inom

antropologin.15

Sammanfattning.

Jag gör inte anspråk på att ha redogjort rättvist och uttömmande för spansk antropologi

här. Den är för stor och mångsidig för en artikel av detta format. Och själv känner jag mig både

innanför och utanför, så det är svårt att översätta premisserna. Detta är en skiss, avsedd att ta

med i bakfickan eller handväskan till kongressen i Barcelona i sommar - kanske för att vid

tillfälle ta upp en diskussion med någon spansk kollega eller åtminstone förstå varför vissa tår

kan verka väldigt ömma. Kom bara ihåg att Barcelona ligger i Katalonien, vilket många kata-

laner inte anser vara Spanien!

Sammanfattningsvis kan man säga att spansk antropologi, i jämförelse med svensk eller

anglosaxisk, har följande egenskaper:

Den har en kolonial bakgrund, liksom den brittiska, men av annat slag och längre tillbaka

i tiden.

Den har kommit att bli ganska brett men oklart definierad. Gränserna kring ämnet är inte

tydliga.

Den bygger på två traditioner som inte bara är olika utan stått i fientligt förhållande till

varandra: upplysningstraditionen (vetenskap, modernisering) och den folkloristiska traditionen

(betoning av lokala särskildheter, lokalpatriotism, och motstånd mot modernisering). Numera är

även de folkloristiska och lokalpatriotiska (nationalistiska) tankarna inordnade i den

vetenskapliga traditionen. Kampen mot modernisering och upplysningstänkande pågår

fortfarande på sina håll, men den förs knappast längre inom antropologin. Dock berör

antropologin frågor som är eller har varit djupt infekterade i Spaniens historia. Därför kan

spanska antropologer inte vara oberörda av politik eller dagsläget i det egna landet. Detta i sin

tur gör att inomantropologiska diskussioner färgas av andra ställningstaganden. Och givetvis av

personliga konflikter som ibland också är politiska, ibland bara använder politisk retorik som

15 Se t ex Abellán 1986. Hans bok heter "Spanjorerna sedda av sig själva." Jag tror inte det är en slump att Cátedras bok (1991) heter "Spanjorerna sedda av antropologerna." Låt mig också citera Julio Caro Baroja än en gång (citat ur Cátedras förord): " Hälften av alla dumheter som har sagts om Spanien och den spanska själen har spanjorer sagt. Den andra hälften utlänningar." (Cátedra 1991:20)

23

tillhygge och ibland handlar om helt andra saker men ändå missförstås som om de handlade om

politik.

Den knyter närmare an till aktuella problem i det egna landet och det gör den mer

konfliktbenägen. Men den gör det på ett sätt som från nordeuropeisk horisont nog kan uppfattas

som raka motsatsen till politiskt eller ens empiriskt: den har ett starkt intresse för historia och

filosofi, och etnografin presenteras ofta i en distanserande ton.

Spansk antropologi har rikligt med studie-material på nära håll. Det finns faktiskt

fortfarande gott om muntliga traditioner, lokala egenheter, okända byfester osv som bör

dokumenteras innan de dör ut. Det pågår också intensiv samhällsförändring. Nya processer, nya

problem, nya kulturella företeelser pockar på uppmärksamhet. Spanien är mångkulturellt i flera

bemärkelser - på sistone har det till och med blivit ett land som tar emot, istället för att sända ut,

arbetsmigranter. Övergången från diktatur till något annat blev i Spanien en intensiv personlig

upplevelse för alla, antropologer inte undantagna.

Att studera spansk verklighet är inte bara något önskvärt utan också påtvingat, eftersom

brist på forskningspengar och andra praktiska problem gör det mycket svårt att resa ut på

fältarbete till avlägsna delar av jordklotet.

Somliga gör det, trots allt. Men som helhet påverkas den spanska antropologiska debatten

av det faktum att den oftast handlar om förhållanden som återfinns på nära håll. I kafferummet

på institutionen i Stockholm kan man sitta och prata om något fenomen som en kollega blivit

intresserad av i Sydindien och någon annan kontrasterar med något hon upplevt i Nicaragua...

När spanska antropologer umgås informellt går associationerna till en förort till Barcelona eller

till en by i Andalusien. Detta får givetvis konsekvenser. Inte så att spansk antropologi inte skulle

intressera sig för de stora internationella debatterna. Men de filtreras oundvikligen genom de

egna erfarenheterna och kategorierna, det blir andra frågor som väcker mest intresse och de

kommer att diskuteras utifrån andra för-givet-taganden och andra upplevelser av fältarbetets

prövningar.

En framträdande erfarenhet för spanjorer är att ha blivit studerade av andra. Och att nu

börja kunna ta itu med att själva studera det egna. Men vad är det för något?

Bibliografi ABELLAN, José Luis (ed): Los españoles vistos por sí mismos. Turner, Madrid,1986. AGUIRRE BAZTAN, Angel (ed): Historia de la antropología española. Boixareu, Barcelona, 1992 Antropología. Estudis i propostes. Institut Valencià de la Dona, Alicante, 1988. BALLARIN, P. och T. ORTIZ (eds): La mujer en Andalucía. Primer encuentro interdisciplinar de estudios de la mujer. Feminae, Universidad de Granada, Granada, 1990. BUXO REY, María Jesús: Antropología de la Mujer. Cognición, lengua e ideología cultural. Promoción cultural, Barcelona, 1978. CALVO BUEZAS, Tomás, et al (eds): Malestar cultural y conflicto en la sociedad madrileña. II Jornadas de Antropología de Madrid. Comunidad de Madrid, Madrid, 1991.

24

CAMPOS, Arantza, och Lourdes MENDEZ (eds): Teoría feminista: identidad, género y política. Universidad del País Vasco, San Sebastián, 1993. CATEDRA, María: "Desde una fresca distancia": ¿por qué no estudiamos a los norteame-ricanos? I M. Cátedra (ed): Los españoles vistos por los antropólogos. Júcar, Madrid, 1991. COMELLES, Josep María och Joan PRAT CAROS: El estado de las antropologías. Antropologías, folclores y nacionalismos en el Estado español. Antropología 3:35-61, 1992. CUCO, Josepa: La tierra como motivo. Propietarios y jornaleros en dos pueblos valencianos. Institució Alfons el Magnànim, Valencia, 1982. _______ : El quotidià ignorat. La trama associativa valenciana. Institució Alfons el Magnànim, Valencia, 1991. CUCO, Josepa, och Joan J. PUJADAS (eds): Identidades colectivas. Etnicidad y sociabilidad en la península ibérica. Generalitat Valenciana, Valencia, 1990. DIAZ, Luis (ed.): Aproximación antropológica a Castilla y León. Anthropos, Barcelona, 1988. EMEKI (Colectivo): Una escueta reflexión. Antropología 3:63-67, 1992. ESCALERA REYES, Javier och Pablo PALENZUELA CHAMORRO: Comentario sobre la situación de la antropología en el Estado español. Antropología 3:68-78, 1992. GAMELLA, Juan: ¿Qué antropologías? ¿De qué España? Preguntas a un texto de D. Greenwood. Antropología 3:85-91, 1992. GARCIA BALLESTEROS, Aurora (ed): El uso del espacio en la vida cotidiana. Actas de las IV Jornadas de investigación interdisciplinaria de la mujer. Universidad Autónoma de Madrid, Madrid, 1986. GARCIA GARCIA, José Luis: Causas estructurales o estrategias particulares en la configuración de la antropología en España. Antropología 3:92-98, 1992. GERHOLM, Tomas och Ulf HANNERZ: Introduction: The Shaping of National Anthropologies. Ethnos, 1-2, 1982. GINER, Salvador och Luis MORENO (eds): Sociología en España. CSIC, Madrid, 1990. GONZALEZ BLASCO, Pedro, José JIMENEZ BLANCO, José Ma. LOPEZ PIÑERO: Historia y sociología de la ciencia en España. Alianza, Madrid, 1979. GREENWOOD, Davydd J.: Las antropologías de España: Una propuesta de colaboración. Antropología 3:5-34, 1992. JIMENO SALVATIERRA, Pilar: Revitalizaciones y culturgénesis, un proceso histórico. Antropología, 6:143-150. 1993. JULIANO, Dolores: El juego de las astucias. Mujer y construcción de modelos sociales alternativos. Horas y horas, Madrid, 1992. LISON TOLOSANA, Carmelo (ed): Temas de Antropología Española. Akal, Madrid, 1976. _____________: Antropología social en España. Akal, Madrid, 1977a. ____________ : Invitación a la antropología cultural de España. Adara, La Coruña, 1977b. LUNA, Lola G. (ed): Mujeres y Sociedad. Nuevos enfoques teóricos y metodológicos. Universitat de Barcelona, Barcelona,1991. LUQUE BAENA, Enrique: Estudio antropológico social de un pueblo del Sur. Tecnos, Madrid, 1974. _____________: La invención del otro y la alienación del antropólogo en la etnografía hispana. I M. Cátedra (ed): Los españoles vistos por los antropólogos. Júcar, Madrid, 1991 MAQUIEIRA, Virginia: Boys, girls and the discourse of identity: Growing up in Madrid. I M. Cain (ed): Growing Up Good. Policing the Behaviour of Girls in Europe. Sage, London, 1989a. __________ (ed): Mujeres y hombres en la formación del Pensamiento Occidental. Vol II. Universidad Autónoma de Madrid, Madrid, 1989b. MIRA, Joan F. (ed): Temes d´etnografia valenciana. Volum I: Poblament, arquitectura, condicions de la vida domèstica. Institució Alfons el Magnànim, Valencia, 1983. MENDEZ, Lourdes: "Cousas de Mulleres". Campesinas, poder y vida cotidiana (Lugo 1940-1980). Anthropos, Barcelona, 1988. MOLINA, Esperanza: Los otros madrileños. El Pozo del Tío Raimundo. Avapiés, Madrid, 1984.

25

MONTES DEL CASTILLO, Angel och Javier GARCIA CASTAÑO: Ausencia en la antropología desarrolladda en el Estado español. Antropología 3:103-111, 1992. MORENO, Isidoro: Las hermandades andaluzas. Universidad de Sevilla, Sevilla, 1974. ______ : Antropología cultural en Andalucía: estado actual y perspectiva de futuro. I S. Rodríguez Becerra (ed): Antropología cultural de Andalucía. Consejería de Cultura de la Junta de Andalucía, Sevilla, 1984. ______ : Niveles de significación de los iconos religiosos y rituales de reproducción de identidad en Andalucía. I La fiesta, la ceremonia, el rito. Universidad de Granada y Casa de Velázquez, 1990. ______ : Identidades y rituales. I J. Prat et al (eds): Antropología de los Pueblos de España. Taurus, Madrid, 1991. NAROTZKY, Susana: Trabajar en familia. Mujeres, hogares y talleres. Alfons el Magnànim, Valencia, 1988. ORGAZ, Ana I.: Uncovering cultural models of gender in the discourse of high-school peer groups about male/female relationships. Framlagt vid First EASA Conference, Coimbra, 1990. PEREZ DIAZ, Víctor: Estructura social del campo y éxodo rural. Estudio de un pueblo de Castilla. Tecnos, Madrid, 1972. PRAT CAROS, Joan: Antropología Social. I S. Giner och L. Moreno (eds): Sociología en España. CSIC, Madrid, 1990. ___________: Reflexiones sobre los nuevos objetos de estudio en la antropología social española. I M. Cátedra (ed): Los españoles vistos por los antropólogos. Júcar, Madrid, 1991a. __________ : Historia y metodología: Estudio introductorio. I J. Prat et al (eds): Antropología de los pueblos de España. Taurus, Madrid, 1991b. PRAT, Joan, Ubaldo MARTINEZ, Jesús CONTRERAS, Isidoro MORENO (eds): Antropología de los pueblos de España. Taurus, Madrid, 1991. RIVERA, Miguel (ed): Perspectivas de la antropología española. Akal, Madrid, 1978. SANCHEZ PEREZ, Francisco: La liturgia del espacio. Casarabonela: un pueblo aljamiado. Nerea, Madrid, 1990. THUREN, Britt-Marie: Rapport till Svenska Institutet om spansk antropologi, särskilt madrilensk. Opublicerad. Svenska Institutet, Stockholm,1990. _______ : Presentation of the anthropology of gender in Spain. I M. McDonald (ed): Towards an Anthropology of European Union. (Report to the European Commission.) European Commission (S.G.), Bryssel, 1994. VALLE, Teresa del (ed): Mujer vasca. Imagen y realidad. Anthropos, Barcelona, 1985 _______ : Korrika. Rituales de la lengua en el espacio. Anthropos, Barcelona, 1988.