Att gjuta brons i Norr

Bronsföremål och metallurgi i Norrland och Dalarna under epineolitisk tid med Lappvallen, Vilhelmina socken, som exempel.

Magisteruppsats i ArkeologiStockholms UniversitetVT 2011Evelina SandellHandledare: Fredrik Hallgren

Innehållsförteckning Sida

1.Inledning

1.1 Introduktion 1

1.2 Syfte

1.3 Frågeställningar

1.4 Avgränsningar

1.5 Metod 2

1.6 Forskningsbakgrund

2. Teknologin, utvecklingen och människan

2.1 Teknologi och förändring 3

2.1 Bronsteknologins förutsättningar 5

3. Bronset och Lappvallen

3.1 Bronsföremål i norra Sverige 6

3.2  Bronsgjutning i norra Sverige 11

3.3 Lappvallen och bronset 15

4.  Öst, väst och syd i norr

4.1 Jämförelse  med södra Sverige 18

4.2 Jämförelse med Finland och Öst 20

4.3 Jämförelse med Norge 22

5. Diskussion och Slutsats 23

6. Sammanfattning 27

7.Käll­ och Litteraturförteckning 28

Framsidebild: Ananinjoyxa från Storsele, Lappland hämtad från SHM. 

Abstract: This essay studies the bronze artefacts and metallurgy in the northern parts of Sweden during the epinieolithic period. It also compiles findings of bronze in the same region and analyze the relationship between nordic and arctic artefacts. The conclusion is that the coast and the inland do differ, the coast do have a higher density of nordic bronzes most likely due to culture. 

1. Inledning

1.1 Introduktion

Den neolitiska processen är liksom metallurgin i södra Skandinavien i mångt och 

mycket välundersökt medan sådana processer ofta behandlats styvmoderligt i de 

norra delarna av Sverige. I kronologin för övre Norrland saknas bronsålder som 

epok.   Neolitikum,   cirka   4000­2000   f.v.t,   övergår   i   Baudous   mening   i 

epineolitikum, 2000­1000 f.v.t,   för att  sedan kallas   äldre metallålder som är 

samtida  med   yngre   bronsålder   och   äldre   järnålder   i   södra  Sverige   (Baudou 

1995:52). Teknologisk förändring skildras ofta som en linjär och determiniserad 

kedja   av   självskrivna   händelser.   Därför   är   det   önskvärt   med   forskning   som 

problematiserar   norra   Sveriges   teknologiska   utveckling,   lyfter   fram 

bronsmaterialet samt letar nya ingångar till förståelse. 

1.2 Syfte

Syftet   med   den  här   uppsatsen   är   att   försöka   förstå   bronsföremålen   i   norra 

Sveriges   roll   i   samhället   under   senneolitikum   och   epineolitikum   utifrån 

Lappvallen   samt   hur   och   varför   den   nya   teknologin   integrerades   i   den 

nordsvenska kulturen.  

1.3 Frågeställningarna

Varför började man gjuta brons i norra Sverige?

Varifrån kom teknologin att framställa brons?

Hur integrerades teknologin i kulturen?

Vad hade bronsföremålen för betydelse för människorna i norra Sverige?

1.4 Avgränsningar

Den   här   uppsatsen   är   begränsade   till   norra   Sverige   gällamde   landskapen 

Lappland,   Ångermanland,  Medelpad,  Västerbotten,   Jämtland.   I   en   tabell   har 

1

även Hälsingland inkluderats. I kapitel 4 höjs dock blicken. 

1.5 Metod

Frågeställningarna   ska   besvaras   utifrån   en   jämförande   litteraturstudie,   en 

genomgång av materialet samt integrera idéanalys för att försöka förstå bronsets 

roll i norra Sverige under epineolitikum. Fynddatabaser har använts som grund 

för   tolkning   och   utbredning.   Under   är   förkortningar   av   fyndatabaser   som 

använts i tabellerna listade:

SHM Statens Historiska Museum

JLM Jämtlands Läns Museum

Vbm Västerbottens museum

NM Norrbottens Museum

Sm Skellefteå museum

1.6 Forskningsbakgrund

I studier av forntiden ligger fokus ofta på södra Sverige. Men några undantag 

från slutet  av  1990­talet  är  Norrlands Forntid­ett  historisk  perspektiv  av Evert 

Baudou som går igenom Norrlands historia i stora drag från mesolitisk tid till 

medeltid,  Fångstsamhälle   i   handelsystem­Åsele   lappmark   neolitikum­bronsålder 

skriven av Lars Göran Spång 1997. I dagsläget fokuserar forskningen mer på 

kontakter och dynamiken mellan olika mindre grupper av människor  i  norra 

Sverige än tidigare vilket Hans Bolins  Kulturens Korsvägar 1999 är ett exempel 

på.  De  nordliga  bronsernas   spridning   lyftes   fram av Egil  Bakka  i  Arktisk  og 

Nordisk i bronsealderen i Nordskandinavia 1976 och har sedan dess inte ägnats 

någon   djupare   uppmärksamhet.   Däremot   satte   Birgitta   Hulthén   1991 

metallproduktionen i Norrland i nytt ljus genom sin studie av asbestkeramik och 

dess   användningsområden.   Hans   Christiansson   1969,   1973   och   1980   är 

ytterligare en forskare med lång verksam tid som skrivit om brons och kronologi 

i  Norrland. Ur ett  mer etnologiskt och teoretiskt perspektiv har Tim Ingold i 

bland   annat  The   Perception   of   the   enviroment  tittat   på   jägare   och   samlares 

2

världsbild och förhållningssätt till teknik och teknologi.

2. Teknologi och människan

2.1 Teknologi och förändring

Inledningsvis  i   forskningen av teknologi skildrade man ofta utveckling på  ett 

liknande sätt som bild, som en linjär händelsekedja där utvecklingen går från 

det mest enkla till  det mest komplexa. Det mest komplexa utgörs av dagens 

industriländers   högteknologi   och   det   mest   avlägsna   jägar­samlares   redskap. 

Vilket bygger på en värdegrund som gör gällande att dagens västvärld uppnått 

målet   medan   andra   kulturer   inte   uppnått   samma   grad   av   fullkomlighet. 

Motpolen är den icke­linjära modellen som inte ger samma determiniserade syn 

på teknologisk förändring (Roux 2003:3) utan gör gällande att det alltid finns 

flera alternativ när en grupp stor inför behov, vilja eller påtryckning att förändra 

sin teknologiska kultur.      

Inom   alla   geografiska   områden   skiftar   fyndmaterialets   karaktär   med   tidens 

gång.   Forsberg ser teknologin som ett verktyg i sökande efter förståelse för de 

inblandade  samhällena och det   sociala   livet   (2010:127).  När  arkeologer  och 

forskare   söker   orsaken   bakom   materiell   förändring   och   nya   teknologier   så 

grundar   sig   de   flesta   förklaringsmodeller   i   ett   av   två   antagande   om   den 

bakomliggande   drivkraften.   Renfrew   menar   att   förklaringen   antingen   är 

endogen   eller   exogen   till   sin   natur   (1986:5).   Båda   synsätten   kan   vara 

problematiska då en endogen förändring förutsätter isolation, eller oberoende 

från omvärlden, medan en exogen gör den mottagande kulturen till ett passivt 

offer för den materiella förändringen som ägt rum. Därför är det flesta modeller 

idag beroende av båda dessa. Renfrew beskriver medelvägen som  Peer­polity, 

alltså  ett  statsskick uppbyggt av  jämlika mindre grupper som integrerar med 

varandra (Renfrew 1986:5­6). Värt att betänka är att grupper ser olika ut och 

består  av   individer  med olika  egenskaper  vilket   i   slutändan  inte   resulterar   i 

homogenitet. Skillnader är oundvikliga. Roux anser att teknologisk förändring är 

beroende   av   och   formas  genom kompromisser  mellan  den   teknologiska  och 

3

sociala sfären (2003:4). Kulturens framställningar och uttryck är slutligen den 

ultimata   faktorn   som avgör   huruvida  en   teknologi   kan   inkorporeras     (Roux 

2003:5).   Kultur   är   dock   inte   statisk   utan   om   vinsten   av   en   teknologi   är 

tillräckligt stor borde kulturen kunna ändras på ett sådant sätt att teknologin 

och   kulturen   är   kompatibla.   Vad   som   krävs   av   en   kultur   som  gjuter   brons 

diskuteras mer ingående i kapitel 2.2.

Möten   mellan   olika   grupperingar   av   människor   kan   leda   till   konlikter   och 

konfrontationer   men   också   till   olika   typer   av   samarbete   och   utbyte   mellan 

grupper   (Amundsen  2005:82).  Bland  annat   Ingold  har   framhållit   parallellen 

mellan användandet av redskap och gåvoutbyte (1993:440). Även Stark anser 

att  de  sociala  gränserna är  nära  sammanlänkade med en kulturs   teknik och 

materiella kultur (1998:2). Ett tänkbart spridningsätt för teknologier är just den 

kontinuerliga kontakten med andra grupperingar. Det är möjligt att utbyte av 

gåvor   var   ett   vanligt   fenomen   i   samhällen   där   jämnstarka   decentraliserade 

grupperingar   levde  för  att  upprätthålla  och skapa goda relationer.  Kontakten 

utåt kan ses som ett sätt att säkra sin grupp genom att vara underrättad om 

skeenden, hålla god kontakt med andra grupper samt  erhålla föremål eller mat. 

Alla grupper har olika förutsättningar till att ingå i nätverk men att dela varor 

och   information   är   en   metod   att   minska   riskerna   i   vardagen   (Hitchkock 

1988:47) och är därmed en strategi för överlevnad.  

Föda ingår ofta i kontakten med andra, men gåvor kan också vara av symbolisk 

natur i situationer då man inte haft något annat att erbjuda. Kulturmöten och 

interaktion mellan grupper är också ett tillfälle att förvärva och dela med sig av 

information (Renfrew 1986:8). Det talade ordet ges ofta samma funktion som 

ett redskap i jägar­samlare­samhällen eftersom att de är ett hjälpmedel till att 

uttrycka sig (Ingold 1993:440). Möjligen jämställs på så vis muntlig information 

med   en  materiell   gåva.  Att   lära  ut   en   teknologi   kanske   kunde   klassas   som 

värdefull   information samt mana till  fler utbyten av till exempel redskap och 

material. 

4

2.2 Bronsteknologins förutsättningar

För  att  en  teknologi   ska   tas  upp av  en grupp  krävs  det  både praktiska  och 

teoritiska förutsättningar. Inledningsvis diskuteras det teoretiska. Bronsgjutning 

är enligt Engedal beroende av att det inom kulturen existerar tre konceptuella 

redskap. Det första är människornas benägenhet och vilja att resonera i termer 

av behållare och innehåll (2010:153). Vilket rimligtvis underlättar eftersom att 

det ingår flera kärl  med olika uppgifter i  bronsgjutningsprocessen. Det andra 

anser   Engedal   är   att   se   delar   och   ämnen   som   egna   enheter(   2010:153). 

Applicerandet   av   förståelsen   mellan   del   och   enhet   används   ofta   inom   till 

exempel matlagning och sömnad, så  det   bör inte ha varit något obekant för 

människorna i  norra Sverige under epineolitikum.   Det  tredje kriteriet   är  att 

urskilja   binära   relationer   (Engedal   2010:153).   Däremot   borde   inte 

nödvändigtvis   bronsgjutning   som   teknologi   förutsätta   ett   dualistiska 

tankesystem där binära oppositioner ställs mot varandra. Även att applicera en 

teoretisk modell  över samtlig bronsteknologi är  problematisk eftersom att ett 

tekniskt   system påverkas av många faktorer   som alla  grupperingar  har  olika 

metoder att hantera beroende på förutsättningar och begränsningar.

Praktiskt  sett  krävs kunskap och  förmåga att  använda sig  av bronsteknologi. 

Gjutningsprocessen består  av många steg. Två   typer av gjutformar är  vanligt 

förekommande   och   påverkar   hur   processen   ser   ut.   När   man   använder   en 

gjutorm av lera så behövs inledningsvis en vaxmodell av redskapet man önskar 

tillverka att konstruera gjutformen utifrån. Gjutformen av lera tillverkas runt en 

vaxmodell. När formen torkat helt inom ett par dagar värms formen så att vaxet 

smälter och kan rinna ur för att ge plats åt bronset. Det krävs upp till tusen 

grader Celcius för att brons ska smälta och kunna hällas i gjutformen (Skoglund 

1996:13). Gjutformen görs vanligen av täljsten i norra Sverige och man behöver 

ingen vaxmodell till denna eftersom föremålets form är inhugget i stenformen. 

Därtill   tillkommer   tillverkandet   av   degel   att   smälta   bronsen   i   samt 

införskaffandet av material. Det krävs även ett kroppsligt hantverkskunnande för 

att genomföra bronsgjutning likväl som att kunna återge kunskapen muntligt. 

Den franska skolan talar om   de olika aspekterna som kunskap och know­how 

5

(Forsberg   2010:129).   Ingold   poängterar   även   att   teknologisk   färdighet   förs 

vidare genom just praktiskt erfarenhet och inte via kommunikation. Vidare talar 

Ingold om färdighetens fem kritiska dimensioner, där bland annat intention och 

funktion   nämns   men   också   att   utövaren   utifrån   eget   tycke   är   kapabel   att 

generera nya former (2000:291).

Ytterligare   en   praktiskt   aspekt   som  krävs   för   att   gjuta   brons   är   materialet. 

Koppar och tenn, beståndsdelarna i brons, förekommer i Sverige, men har inte 

brutits   i   Skandinavien   under   förhistorisk   tid.   Allt   material   man   använt   till 

bronser   är   följaktligen   importerade   (Goldhahn   2007:61).   Import   i   detta 

sammanhang   innebär     en   småskalighet   och   en   icke   marknadsekonomisk 

införskaffande av material via kontakter och inte en storskalig handelsrörelse i 

dagens mening. Täljstenen som använts till gjutformar ( se tabell 3) är däremot 

tillgänglig  i Skandinaviska fjällkedjan och andra platser  i Sverige. Gjutformar 

och   deglar   har   en   avgörande   betydelse   i   teknologin   kring   bronset. 

Stenhantverket har vart en förutsättning för  bronsgjutningen och tillverkarna 

har vart beroende av varandra teknologiskt (Goldhahn 2007:123).

3. Bronset och Lappvallen 

3.1 Bronsföremål i norra Sverige

Det sammanställda materialet i tabell 1 kan    

inte   göra   anspråk   på   fullkomlighet,   utan 

baseras   på   föremål   som   finns   registrerade   i 

digitala   samlingar   samt   Bolins 

sammanställning av Jämtland,  Ångermanland 

och Medelpad (Bolin 1999).  Notera att    den 

överrepresentation   av   fynd   från   de   tre 

landskapen inte nödvändigtvis är reell. Det har 

poängterats   tidigare   att   de   tillgängliga 

bronserna inte ger en rättvis bild av forntiden 

och  förhållandena  i  norra  Sverige   (Engström 

6

Översiktskarta 1: Bronsföremålen från Tabell 1 och dess utbredning. Se

karta 1 och 2 för en mer detaljerad bild av spridningen.

1992:34). Utifrån de ovannämna orsakerna ska tabellerna samt översiktskarta 1 

tolkas   som en  grov   fingervisning  av  de  egentliga   förhållandena  och   snarare 

bekräfta   förekomsten   av   bronsföremål   än   visa   den   fullkomliga   dåtida 

utbredningen.  

1 Föremålstyp Inventarienr. :Undernr. (Fyndnr.)

Landskap Socken, lokal Relativ datering Kontext Fynd-plats ID

1 Yxa (ananinjo) 18031 Lappland Storsele, Råstrand Bronsålderperiod V

Lösfynd 34902

2 Spjutspets Saknas (efter Forsberg 2010:144)

Västerbotten Umeå, Umedalen Äldre bronsålder Gravröse -

3 Spjutspets Saknas (efter Andersson 2000:8)

Västerbotten Umeå, Prästsjö-diket

Fyndplats: Äldre bronsålder

Stensättning RAÄ 600

4 Uddel Saknas (efter Andersson 2000:8)

Västerbotten Umeå, Prästsjö-diket

Fyndplats: Äldre bronsålder

Stensättning RAÄ 600

5 Dolkblad/Spjutspets

Saknas (efter Andersson 2000:25)

Västerbotten Lövånger, - Lösfynd saknas

6 Nål Saknas (efterAndersson 2000:25)

Västerbotten Broträsk - Gravröse saknas

7 Bälteplatta/ Spänne

Saknas (efter Andersson 2000:25)

Västerbotten Nysätra, Flarken Bronsålder period II-III

Lösfynd RAÄ 73

8 Holkyxa av Mälartyp

JLM 21549 (efter Bolin 1999:191)

Jämtland Kall, Husåby Yngre Brå Lösfynd -

9 Halsring ”nordisk typ”

26992 Jämtland Borgvattnet, Fullsjön

Brå Okänt -

10 Dolkklinga ”nordisk typ”

JLM 13692 Jämtland Revsund, Stavre Äldre Brå Lösfynd -

11 Spjutspets med tånge

24322(efter Bolin 1999:191)

Ångerman-land

Bodum, Bodumsjön, Gärsnäset

Brå IV Lösfynd -

12 Brons-fragment från holkyxa

23740 (efter Bolin 1999:191)

Ångerman-land

Ådalsliden, Råinget

Brå Boplats Lokal 863

13 Dolkklinga med bruten tånge ”nordisk typ”

9806 (efter Bolin 1999:191)

Ångerman-land

Överlännes, Björkå

Äldre Brå Okänt -

14 Hallstatt Svärd/Dolk

11996 (efter Bolin

Ångerman-land

Boteå, Stöndar Brå V Depå -

7

med tånge 1999:191)

15 Glasögon-format spänne med nål

LV 15826 (efter Bolin 1999:191)

Ångerman-land

Nordingrå Sebäng Brå Lösfynd -

16 Bronsblad, ev kniv

26991 (efter Bolin 1999:191)

Ångerman-land

Vibyggerå, Sund Brå Röse med kista

-

17 Holkyxa 19982 (efter Bolin 1999:191)

Ångerman-land

Själevad, Tjärn Brå III Lösfynd -

18 Holkyxa 20553 (efter Bolin 1999:191)

Ångerman-land

Själevad, Billsta Brå IV-V Okänt -

19 Svärd 2559:saknas Medelpad Njurunda, Västbo Bronsålder period V

Lösfynd 3509

20 Kortsvärd 10450:1 Medelpad Skön, Mon Bronsålder period V

Grav 18928

21 Holkyxa av Mälartyp

Främmande samling (efter Bolin 1999:191)

Medelpad Haverö, Överturingen

Brå period IV Lösfynd -

22 Spjutspets 17669 (efter Bolin 1999:191)

Medelpad Borgsjö, Parteboda, Hästholmen

Äldre Brå Lösfynd -

22 Holkyxa 17153 (efter Bolin 1999:191)

Medelpad Liden, Öster Flygge

Brå IV Lösfynd -

23 Nål 1472 (efter Bolin 1999:191)

Medelpad Ljustorp, Frötuna Yngre Brå Gravröse med hällkista

-

24 Kantyxa 788 (efter Bolin 1999:191)

Medelpad Timrå, Lunde Brå I Lösfynd -

25 Rakkniv 22506 (efter Bolin 1999:191)

Medelpad Alnö, Röklan 1 Brå V Gravröse med kista

-

26 Holkyxa Mälartyp

14531(efter Bolin 1999:191)

Medelpad Hässjö, Lögdö bruk

Brå IV Lösfynd -

27 Holkyxa 16524 (efter Bolin 1999:191)

Medelpad Hässjö, Åvike Äldre Brå Lösfynd -

28 Holkyxa 17739 (efter Bolin 1999:191)

Medelpad Tynderö, Nyckelängs-by

Brå IV Lösfynd -

Tabell 1. Sammanställning av bronsföremål som finns tillgängliga i fynddatabaser och litteratur. Om inte annat anges så är informationen och inventarienummer hämtade ur SHM s databas. JLM är Jämtlands Läns

Museum och LV är Länsmuséet i Västernorrland. Där informationen saknas beror det på att ingen fakta kunnat erhållas.

8

9

Karta 1: De nordiska bronsföremålen från tabell 1 är utmärkta med gult och de arktiska med röd stjärna. Numreringen överensstämmer med den i tabell 1.

Karta 2: De icke traditionsbundna bronsföremålen från tabell 1, numreringen överensstämmer med tabellen.

Fem landskap finns representerade i tabell 1, det är hälften av alla landskap som 

inkluderats i eftersökningen av bronsföremål. Tre av dessa är kustbundna medan 

två ligger i inlandet mot norsk­svenska fjällkedjan. Även antalet föremål är större 

i det kustbundna landskapen (Tabell 1), vilket brukar ses som en indikation att 

norra Sveriges kultur var dualistiskt. Bakka hävdar att de två kulturgrupperna 

upphöll sig antingen i kustnära områden eller i inlandet. Kusten ska enligt Bakka 

präglas av sydskandinaviska metallföremål och kuströsen, medan människorna i 

inlandet   ska  ha  haft  närmare  kulturella  band  österut   (Bakka  1976:abstract). 

Dessa två förmodade kulturgrupper benämns generellt som nordisk och arktisk. 

Uttrycket ”arktisk bronsålder” refererar till att de artefakter som förekommer i 

norra Sveriges inland och har sin huvudsaklig spridning i Finland samt Ryssland 

(Bolin 1999:99). Utifrån karta 1  framgår en högre grad nordiska föremål längs 

kusten, men att de också förekommer i områden kring insjöar.    Utifrån Bolins 

material så återfinns endast 42% av bronsföremålen i kustbundna socknar inom 

Jämtland,  Ångermanland och Medelpad (Bolin 1999:108), vilket tyder på  att 

bronserna inte alls är lika strikt kustbundna som tidigare antagits.  Utifrån sina 

studier drar Bolin slutsatsen att arktiska och nordiska föremål cirkulerade i både 

kust och inland (Bolin 1999:109). Karta 1 stödjer en begränsad cirkulation av 

nordiska och arktiska föremål. Materiell kultur anses vara en aktiv komponent i 

kulturtraditioner och möten mellan   folk av bland annat Amundsen (2005:83) 

men relativt få bronser och föremål har hittats från äldre bronsåldern i norra 

Sverige (Bolin 1999:102). 

Dateringar från tabell 1 går i samma linje.  Nio av 28 föremål  är daterade till 

bronsålder period III eller tidigare. Dateringarna som sträcker sig från period IV 

och fram till bronsålderns slut är 13 stycken. De övriga sex föremålen är enbart 

daterade till bronsålder. Det är alltså ingen markant skillnad mellan äldre och 

yngre bronsålder i det tillgängliga materialet, men ändock en divergens. Antalet 

bronsartefakter   norr   om   Mälardalen     har   fastställs   till   60   stycken   av   Bolin 

(1999:101) vilket leder till att tabellerna täcker in nästan hälften. 

Bronsföremålen återfinns i tre olika sammanhang (Tabell 1). Relativt vanligt är 

att   bronsföremålen  hittas   i   stensättningar  och   rösen  där  de  kan  ha   ingått   i 

10

gravkontext. Brons hittas även som lösfynd och i depåer (Engström 1992:24) 

vilket återspeglas i tabell 1. Det förekommer bara en gång att fynd gjorts i en 

boplatsmiljö, nämligen bronsfragment från en holkyxa i Ångermanland (nr.12 i 

tabell).  Under epineolitikum består  en boplats  av   runda hyddvallar  (Baudou 

1995:96).   Bolin   förklarar   frånvaron   på   brons   i   boplatsområden   genom   att 

metallen ansågs  övernaturlig,  kanske  även  farlig,  på  grund av sin ombytliga 

karaktär och mystiska tillkomst ur eld och rök. I  ett  sådan sammanhang blir 

brons även en lämplig rituell deposition (Bolin 1999:113­114). På ett liknande 

sätt   återfinns   brons   inte   med   högar,   hällristningar   eller   andra   materiella 

manifestationer   av   makt   och   prestige   (Bolin   1999:110­111),   däremot   visar 

tabellen att det förekommer ett samband till gravrösen och stensättningar. 

Typen av bronsföremål som återfinns enligt tabellen är främst holkyxor, övriga 

sorters stickvapen och dräkttillbehör  (Tabell 1). Bolin menar att de vanligaste 

fyndkategorierna i Sverige är brons är hackor, yxor, mejslar, dräkttillbehör och 

övriga   vapen   (1999:102).  Korrelationen   är   alltså   relativt   god,   trots   att   inga 

mejslar   eller   hackor   finns   representerade   i   tabell  1.  Vidare  menar  Bolin  att 

bronsföremål är spridda i norra Sveriges terräng på ett sätt som inte gör dem 

giltiga   som  indikatorer  av   centrum­  och  periferi   områden  (1999:110).  Bolin 

menar  att  det  ocentraliserade och segmentära  samhällssystemet  som snarare 

baserades på lokala släktskapsrelationer än centralstyrning kan vara orsaken till 

hur spridningen ser ut (Bolin 1999:111­112).

3.2  Bronsgjutning i norra Sverige 

I södra Skandinavien introducerades teknologin att gjuta brons samtidigt som 

människor valde att anlägga skärvstenshögar och kremera sina döda (Skoglund 

1996:3).   Lämningarna   som   vittnar   om   metallurgi   under   senneolitikum   och 

epineolitikum tyder på en småskalig gjutningsverksamhet. Det förekommer för 

lite   slagg,   formar   och   deglar   på   samma   platser   menar   Bolin   för   att   en 

omfattande produktion ska ha vart möjlig (1999:113).

2 Landskap SHM Inventarie-

Socken, lokal Material Relativ datering

Kontext Fyndplats ID

Övrigt

11

nummer:undernr.(Fyndnr.)

1 Lappland 31083 Åsele, Ångermanälven Hälla 870

keramik mna-äbrå Boplats 49997 Flatbotten med pip. Asbestblandad lera

2 Hälsingland 34566(F698)

Hälsingtuna, Björka

bränd lera - Grav- och boplats-område

53624

3 Hälsingland 34566(F1410)

Hälsingtuna, Björka

bränd lera - Grav- och boplats- område

53624 I husgolv.Fragment.

Tabell 2. Tabellen listar deglar som återfinns i SHM fyndatabas med den inventarienummer eller fyndplats identifikations numret.

Endast tre deglar ingår i tabell 2 och endast en har daterats (nr 1). Degel nr 1 

har bedömts häröra från mellanneolitikum A till äldre bronsålder enligt SHM 

fynddatabas. Det är ett boplatsfynd från Ångermanälven i Lappland. Degeln är 

av   keramik   magrad   med   asbest.   De   övriga   två   deglarna   är   från   Björka   i 

Hälsingland och tillverkade av bränd lera, fyndkontexten är sten­ och bronsålder 

men  deglarna   är   inte  daterade   (Tabell  2).   I   jämförelse  med  deglarna   så  är 

gjutformarna större i antal och förekommer i fler landskap (tabell 3).

3 Landskap Inventarienr.:undernr.(Fyndnr.)

Socken, lokal Material Antal Relativ datering

Kontext FyndplatsID

Övrigt

1 Lappland 25465:saknas

Stensele Storuman, Kaskeloukte 682

Täljsten 1+2 Stå Depå 44056 2-delad.

2 Lappland 25465:saknas

Stensele Storuman, Kaskeloukte 682

Täljsten 1+0 Stå Depå 44056 2-delad.Inskärningar gjorda i sentid.

3 Lappland 25465: saknas

Stensele Storuman, Kaskeloukte 682

Täljsten 1+0 Stå Depå 44056 2-delad.

4 Lappland 25960: 654:CC24 (F50,51)

Jokkmokk, Malgomaj- Grundsjön

Täljsten 1+2 Brå Boplats 53326 2-delad. Form för holkyxa.

5 Lappland 25960: 662:T56 (F367)

Jokkmokk, Malgomaj-Varris

Täljsten 1+2 Brå Boplats 53327 2-delad. Form för dolk eller spjutblad.

6 Lappland 25960: 662:DD48

Jokkmokk, Malgomaj-

Täljsten 1+0 Brå Boplats 53327 En halva. Form för holkyxa, utan

12

(F426) Varris öra.

7 Lappland LMV 8075 (efter Bolin 1999:106)

Lycksele, Busjön

- 1+0 ? - Form för yxa.

8 Lappland 25960 (efter Bolin 1999:106)

Vilhelmina, Lappvallen

Täljsten 1+0 Stå-Brå - RAÄ 239 Form för yxa.

9 Lappland 25960 (efter Bolin 1999:106)

Vilhelmina, Lappvallen

Täljsten 0+1 Stå-Brå - RAÄ 239 Halv form för dolk.

10 Lappland Christiansson 1980 (efter Bolin 1999:106)

Arvidsjaur, Sandudden.

- 1+0 NA 54 Form till yxa av ananino-typ.

11 Lappland Christiansson (efter Bolin 1999:106)

Arvidsjaur, Snotter-holmen, Sandudden

- 1+0 - Form till stift eller nål.

12 Lappland 18283 (efter Bolin 1999:106)

Arjeplog Långudden

Täljsten 1+0 Yngre Brå

Form till dolk/Spjut-spets av östlig typ.

13 Norrbotten 18740:saknas

Råneå, Sörbyn

Täljsten 1+0 Brå period V

Lös-fynd

35820 En halva. Ristad på i senare tid. Utan ögla.

14 Norrbotten NM 8755 (efter Bolin 1999:106)

Pajala, Keppaniemi

- 1+0 - - - Form för yxa av ananino-typ

15 Lappland Vbm 17945:1

Dorotea, Ormsjön

Täljsten 1+0 Brå Lös-fynd/ Boplats

RAÄ 84 För nål.

16 Västerbotten Vbm 19230:1(F21)

Dorotea, Arksjön

Täljsten 0+1 Brå - RAÄ 86

17 Västerbotten NM 8063 Norsjö, Norsjö

Täljsten 1+0 Brå Lös-fynd

- Form för ananjino holkyxa.

18 Västerbotten 27913 (efter Bolin 1999:106)

Norsjö, Vajsjöbäcken

- 1+0 Brå Lös-fynd

46669 Form för holkyxa.

19 Jämtland JLM 20354a och b (efter Bolin 1999:191)

Stugun, Dunäs-backen

- 0+2 Yngre Brå

Lös-fynd Okänt Två halvor till holkyxa av ananino-typ

20 Ångerman-land 25138 (efter Bolin 1999:191)

Bodum, Sundsjön

- 0+2 Ynre Brå

Lös-fynd Sund lokal 638

Till bronsklinga och holkmejsel av ”nordisk typ”.

21 Ångerman-land 27963 (efter Bolin 1999:191)

Bodum, Bölensvattnet

- 0+1 Brå Boplats Lokal 1356 Form till tunn spjutspets

22 Ångerman-land 28387 (efter Bodum, Täljsten 0+1 Brå V Boplats Mellan Del av form till

13

Bolin 1999:191)

Lesjön lokal 593-595

holkyxa av ananino-typ

23 Ångermanland 24946 (efter Bolin 1999:191)

Bodum, Rörströms älven, Flyn

- 0+1 Brå V Boplats Lokal S16 Fragment av form till holkyxa av ananino-typ

24 Ångermanland 23319 (efter Bolin 1999:191)

Nordmaling, Ledusjö by

- 0+1 Yngre Brå

Lös-fynd under jord-fasta stenar

- Halv gjutform till spjutspets av östlig typ

Tabell 3. Tabell över alla gjutformar i norra Sverige som har en relativ datering stenålder till och med ynre bronsålder. Inventarienummer och fakta är gällande för SHM om inte annat anges. Även dateringarna är hämtade från SHMs fynddatabas om inget annat framgår. Under kolumen antal anger den första siffran

antalet hela föremål och den andra antal fragment.

24 stycken gjutformar finns med i tabellen spridda över fem landskap, varav tolv 

formar återfinns i Lappland. Vilket leder till att tretton stycken formar är från 

landskap   utan   kontakt   med   kust.   Medan   resterande   elva   formar   tillhör 

kustbundna   landskap.  Christiansson  menar   att   istället   för   landskap  bör  man 

koppla bronsgjutningen till de stora sjöarna i de övre skogsregionerna och fram 

till hundra kilometer från kusten (1073:20), vilket även överensstämmer med de 

nordiska   bronsföremålens   spridning   enligt   karta   1.   Sammanfattningsvis   kan 

tabell 3 visa att samtliga gjutformar utom två är inlandsbundna.  Inom Jämtland 

och Lappland  är  det  noterbart  att  endast   tre   formar  har  dokumenterats   som 

östliga,   medan   antalet   är   det   dubbla   i   Ångermanland,   Västerbotten   och 

Norrbotten. Däremot är inga gjutformat dokumentrad som sydliga. Alltså är det 

en  högre   frekvens  av   östligt   influerade   formar   i   de  kustlandskap   som enligt 

Bakkas   teorier   ska   ha   närmare   samband   med   den   nordliga   kulturen 

(1976:abstract).  

Dateringarna är   spridda gällande gjutformarna.  Tre  är  hemmahörande under 

stenålder och ytterligare två dateras till stenåder till bronsålder. Samtliga dessa 

är återfunna i   Lappland i Stensele och Vilhelmina socken. Sju av formarna är 

daterade   till   yngre   bronsålder   medan   åtta   stycken   är   daterade   enbart   till 

bronsålder.   Notera   att   fyra   av   formarna   i   tabellen   inte   är   daterade 

överhuvudtaget   med   har   hittats   i   kontexter   som   kan   knytas   till   sten­   eller 

bronsålder (Tabell 3). 

14

De tre äldsta gjutformarna är upphittade i depå och är gjorda av täljsten (Tabell 

3). Att gjutformar återfinns som lösfynd alternativt lösfynd som kan tolkas som 

depåer är vanligast i tabellen av de poster där fakta har funnits att tillgå.  Bakka 

menar att majoriteten av gjutformar återfinns i boplatsmiljöer i norr (1976:16), 

boplatser  är   en vanlig   fyndkontext  om  än  inte  den dominerande  (Tabell  3). 

Många bronsåldersboplatser  visar   indicier  på  metallurgisk  verksamhet  genom 

förekomsten av gjutformar och deglar,  men denna har   troligen  inte vart  den 

huvudsakliga   sysselsättningen   (Spång   1997:25­27).   Även   Engström   har 

konstaterats   att   gjutformar   är   ett   relativt   vanligt   boplatsfynd   medan 

gjutformarna sällan hittas i gravar i norge (1992:24), vilket det inte finns något 

exempel   på   i   tabellen.   Täljsten   som   gjutformarna   är   tillverkade   av   kopplas 

däremot   till   döden  och  begravnings­sammanhang   i   södra  Sverige   (Goldhahn 

2007:129), om detta hade varit fallet även i norr så hade man förväntat sig en 

större fyndfrekvens i gravar och rösen.

Typen   av   föremål   man   har   gjutit   är   till   störst   del   yxor   och   olika   typer   av 

stickvapen såsom dolkar  och  spjut  (Tabell  3).  Vardagsredskap  är  ovanligt  att 

gjuta i brons (Bolin 1999:113) utan man verkar ha fokuserat på bruksredskap 

som även kan klassas som vapen. Det som särskiljer sig från detta är nålar, som 

troligen använts i dräkten eller till att sy (Tabell 3, nr 11 och 15). Därför tolkar 

Bolin bronserna som politiskt  och religiöst   laddade alternativt   social­politiska 

föremål  med särskild innebörd (1999:112­113). Sömnad förknippas ofta med 

kvinnlighet och Skoglund har påpekat att bronsgjutningen som sådan betonar 

det cykliska och därmed de kvinnliga aspekterna i  tillvaron (1996:45), vilket 

skulle kunna vara en anledning till att det låg nära till hands att tillverka nålar. 

En annan möjlighet, förutom de rent praktiska aspekterna, är att dräkten gjorde 

det möjligt att visa på överflöd, social status och prestige på ett liknande sätt 

som andra tillhörigheter. 

3.3 Lappvallen 

I det här kapitlet kommer ett boplatsområde vid Lappvallen presenteras för att 

sättas in i sammanhang med övriga norra Sverige och bronset. Lappvallen ligger 

vid sjön Varesen i Vilhelmina socken. Varesen är en del av ett sammanhängande 

15

sjösystem, ingår gör till exempel Malgomajsjön i nordväst och Maksjön i sydöst 

som mynnar ut i Ångermanälven.   Lappvallen ligger där vattenleden delar sig 

kring en udde (Karta  3), ett tillgängligt och centrerat läge.   Omfattningen av 

området   och   fyndmaterialet   indikerar   på   ett   långvarigt   bruk   av   Lappvallen. 

Boplatsområdet sträcker sig minst 130 meter längs stranden och skärvsten och 

avslag förekommer sporadiskt i stora mängder (RAÄ 239:1). Det har bland annat 

återfunnits   15   stenklubbor   varav   en   del   med   rännor,   två   gjutformshalvor, 

eventuellt  degelfragment,  asbestkeramik,   skifferhänge  (SHM 25960),  bifacialt 

huggna pilspetsar och skifferknivar (Spång 1997:169).

Inte   enbart  hela   föremål  återfinns   vid  Lappvallen  utan  också   förarbeten  och 

avslag.  År  1958 hade man återfunnit  330 stycken skrapor och 80  förarbeten 

därtill.  Även  3  100 avslag  av  kvarts,   rosenkvarts,  kvartsit,   flinta   eller  porfyr 

vittnar om produktion av stenverktyg. 

Bronsföremål återfinns på platsen. Fem bronsbleck och ett bronsfragment som 

16

Karta 3: Den cirkulära markeringen visar Lappvallen lokal 662 (RAÄ 239:1)och dess kommunikativa läge medan de svarta markeringarna visar fångstgropssystemet (RAÄ 235).

tros höra till ett kärl (SHM 25960), enligt Spång ska också sex stycken ark av 

brons samt ett dolkblad av brons ha hittats på platsen (1997:169­170). Däremot 

är inte gjutformarnas närvaro eller bronsföremålen på platsen en garanti på att 

gjutning verkligen förkommit på  Lappvallen. En indicier är fragmenten av en 

degel   och   Janzon   menar   att   även   stenklubbor   med   rännor   kan   kopplas   till 

metallurgi  i norr (1984:22) på  ett liknande sätt som vid bronsålderslokalen i 

Hallunda (Janzon 1984:19f).  Av vilken natur kopplingen mellan metallurgi och 

stenklubbor är har inte fastställts (Spång 1997:196).

Många av föremålen är inte daterade och det saknas bilder av dem vilket gör det 

svårt   att   säga   vilka   föremål   som har   använts  under   samma period.  Baudou 

menar   att   det   är   vanligt   för   epineolitiska   boplatser   att   föremål   från   flera 

årtusenden finns på samma platser (1995:97). Järnfragment förekommer också 

på  Lappvallen, något som kan förklaras genom att den långa   brukningstiden 

sträcker  sig   in  i  äldre och yngre metallålder (SHM 25960). Linder  har C 14 

daterat asbestkeramik från Lappvallen och hamnade mellan 400 f.v.t­ 300 e.v.t 

(1966:147).   De äldsta dateringarna av asbestkeramik man fått   i  området är 

däremot  äldre,  1  600   f.v.t   till   1  100   f.v.t   (Linder  1996:147),   vilket  placerar 

asbestkeramiken under epineolitisk tid. Däremot är gjutformshalvorna, gjorda av 

täljsten, daterade av Bolin till stenålder och bronsålder (1999:106). En har vart 

till en holkyxa av brons medan den andra använts till att gjuta ett blad  till ett 

spjut eller en dolk (Tabell 3  och SHM 25960). Längden av bladet   är drygt 14 

centimeter  vilket gör det duglig både som spjut och dolk (SHM 25960).

I  Lappvallens omedelbara närhet  ligger ett  stort  antal  andra boplatsområden, 

som sträcker sig längst Maksjöns stränder samt Grundsjön. Även kring Malgomaj 

finns det registrerade boplatsområden men koncentrationen är  högre åt öster 

17

Illustration 1: Gjutformen till bronsblad funnet på Lappvallen med tydlig förstärkningsribba (SHM 25960).

(RAÄ 239:1). 500 meter norr om Lappvallen ligger ett fångstgropssystem (RAÄ 

235) som består av minst 23 fångstgropar och sträcker sig i väst­östlig riktning 

med   förgreningar.   Marken   beskrivs   som   relativt   kuperad.   Fångstgroparna 

skärmar in näset ovanför lokal 662   och lämnar endast en öppning i nordväst 

mot land (Karta 3). Den direkta närheten lokalerna mellan och det stor antalet 

skrapor funna på lokal 662 kan tyda på att det är här,   och troligen på andra 

närbelägna lokaler,  man samlats efter  jakt och tagit  hand om bytet.   Även en 

eventuell  skärvstensvall återfinns på Lappvallen (RAÄ 239).   

4. Öst, väst och syd i norr 

4.1 Jämförelse med södra Sverige

I det här kapitlet kommer en jämförelse 

göras mellan norra och södra Sverige. 

Södra  kulturgränsen är rörlig men 

brukar generellt läggas mellan 

Gästrikland och Dalälven.  Gränsen 

mellan mellersta och norra Sverige, som 

är utsatt på karta 4, har enligt Baudou 

spelat en större roll efter 800 f.v.t än 

under  epineolitikum (Baudou 1995:53). 

Mellersta norra Sverige ska då ha drivits 

närmare sydskandinavisk   

bronsålderskultur med inflytande 

från Mälardalen (Baudou  1995:113).

Den neolitiska perioden förde med sig nya materiella traditioner. Teknik, form 

och   symboler   introducerade   i   norra   Sverige,   många   utan   ursprung   i   södra 

Skandinavien, vilket en del forskare tolkat som att norra Sverige präglades av en 

intern utveckling  (Baudou 1995:64).  Däremot  så  återfinns  senneolitiska  fynd 

längs kusten i Sverige enligt Baudou (1995:95). De rösen som finns längs den 

nordliga kusten menar Baudou är ännu en sydlig influens som kan dateras till 

1200­700   f.v.t   (1995:100).  Alltså   slutet   av  epineolitikum  till   början  av  äldre 

18

Karta 4: Kulturgränserna i Sverige runt 800 f.v.t enligt Baudou (1995:53).

metallålder. Även Holmblad menar att östersjöns nordliga kustområden i både 

Sverige och Finland är länkade till sydskandinavisk bronsålder(2010:9). I rösen 

längs piteåälven­vindelälven området har det hittats nordiska föremål daterade 

till 1400 fram till epineolitikums slut (Christiansson 1980:156). 

Sydliga eller nordiska föremål 

i norra  Sverige   finns   det  

exempel på  och inte  enbart 

längs   kusten   (tabell   1   och  

karta 1).  Det är inte  enbart 

hela föremål som  tagits  

upp, utan  människor  har  

aktivt   förhållit   sig   till    

influenserna   tyder   fynd   som  

Hiksdalyxan   på.   Yxan   har  

tolkats   som en   stilblandning  

mellan   det   nordiska   och  

arktiska   (Engedal   2010:162). 

Skifferföremål, som är karaktäristiska för kulturerna i norra Sverige, återfinns 

sporadiskt i södra Sverige (Baudou 1995:64)  och vittnar om utbyte mellan norr 

och söder. 

En skillnad mellan norra och södra Sverige är hur man hanterat gjutformar. I 

norra Sverige återfinns gjutformar främst som lösfynd  medan de är boplatsfynd 

i södra Sverige (Tabell 3 och Bakka 1976:16). Enligt Tabell 3 finns det dock sex 

eller sju stycken gjutformar i Ångermanland och Lappland som är återfunna i 

boplatskontext. En möjlig anledning till att gjutformarna inte återfinns i samma 

utsträckning på boplatser i norra Sverige kan vara att majoriteten av fynd inte 

återfunnits av arkeologer och därmed har   fyndplatsen  inte heller undersökts. 

Mörkertalet kan vara stort, vilket det givetvis å  andra sidan inte heller måste 

vara. 

19

Illustration 1: Sydliga föremål i mellersta norra Sverige. 1) Yxa typ IIV A 2) Halsring Montelius 1296 3) 

Spjutspets Montelis 1098 4) Rakblad typ XI B 4a (Bohlin 1999:105).

4.2 Jämförelse med Finland och öst

Under  senneolitikum gör  östliga  bifacialthuggna  spjutspetsar  och kvartsitpilar 

entré   i   Fennoskandiska   områden   och   Baudou   menar   att   det   rör   sig   om 

idéspridning   snarare  än en  storskalig   invandring   (1995:95).  Bifaciala   spetsar 

med  ursprung   i   ryska  områden anser  Forsberg  vara  det  mest   karaktäristiska 

fyndet   från   epineolitikum   och   tidig   metallålder.   Vidare   menar   Forsberg   att 

många   av   de   bifaciala   spetsarna   tillverkades   i   Finland   av   rysk   flinta   under 

senneolitisk tid (2010:129). Nästa våg av föremål med östlig karaktär kommer 

med   pilspetsar   med   tvär   bas,   asbestkeramik   och   bronsgjutningen   enligt 

Christiansson (1973:20).

Kärl som är magrade med asbest brukar delas upp i två kategorier. Den första är 

asbestkeramiken   som   är   äldre   än   den   andra   kategorin   asbestkärl,   men 

kronologin är överlappande (Hulthén 1991:55). Textilornering och hårmagring 

är östliga drag som också förekommer i den asbestkeramik som hittas i Norrland 

(Baudou 1995:109). Hultén anser att asbestkeramiken var ett specialistarbete 

och att keramiken spreds från tillverkningsplatser med handel och distribution 

(1991:48).  Nyman   har   sammanfattat   diskussionen   om   asbestkeramikens 

eventuella roll för bronsgjutning och kontentan blev att få forskare stödjer teorin 

att asbestkeramiken skulle fungerat som behållare för glödande kol att bibehålla 

degelns temperatur i.  Däremot är asbestkeramiken anses vara knuten till   järn 

produktion   och   möjligen   fungerar   som   en   etisk   markör   för   det   folk   som 

tillverkade brons (2010:29­30).

20

Illustration 2: Exempel av östliga föremålstyper i norra Sverige. 1) Två stycken ananinjoyxor 2) Mälardalsyxa 3) Spjutspest

(Bolin 1999:102 )

De   östliga   kontakterna   upphörde   dock   inte   med   asbestkeramiken   enligt 

Christiansson   utan   även   östliga   bronser   förekom   (1973:158).   I   hela   det 

Fennoskandinaviska  området  har  Bakka kartlagt  22  östliga  metallföremål.  Av 

dessa är  18 stycken holkyxor och två  dolkblad.  Sex stycken av yxorna är  av 

seimatyp med sibiriskt ursprung, medan fyra av holkyxorna är av ananinjotyp, 

alltså i enlighet med östligt tradition ( Bakka 1976:19­20). I jämförelse är endast 

en holkyxa fastslagen till att vara av ananinjotyp i tabell 1. Däremot var åtta av 

24  gjutformar   till   för  gjutning  av  bronsföremål   av  östlig   typ  enligt  tabell  3. 

Vanligen dateras  influenserna från ananinjokulturen till  800 f.v.t   till  200 e.v.t 

vilket gör att den sammanfaller med tidig äldre metallålder. Det är även under 

denna tid som kulturgränsen mellan norra och mellersta Norrland ska bli mer 

påtaglig (Baudou 1995:113).

Ännu en östlig   influens  är  mälardalsyxan  som återfinns  bland  annat   i  norra 

Sverige.  De tätaste koncentrationerna är  dock  inte belägna  i  Norrland utan  i 

Ryssland, Polen samt Mälardalen (Karta 5). Bolin studerade sex stycken östliga 

bronser   funna  i  Sverige och utav dem var   tre   stycken mälardalsyxor.  Två  av 

dessa var ananjinoyxor och upphittades i  Norrlands inland. Hälften hittades i 

Uppland och en i Skåne. Urvalet av föremål är begränsat men Bolin anser att 

detta visar att Mälardalens haft ett starkare band österut än hela norra Sverige 

(Bolin   1999:103).   Även   Christiansson   menar   att   de   östliga   influenserna   är 

påtagliga   i   mälarområdet,   men   inkluderar   kustområdena   i   Västerbotten   och 

21

Karta 5: Mälardalsyxans utbredning där tätast koncentration finns i Ryssland, Mälardalen samt Polen (Bohlin 1999:104).

Ångermanland som generellt  annars  knyts   till  den sydskandinaviska  kulturen 

(1969:75).   På   finska   kusten   finns   kuströsen   som   brukar   knytas   till 

sydskandinavisk kultur, de dateras vanligen till  bronsålder period II,  men det 

finns även en neolitisk rösetradition i Finland (Holmblad 2010:38). En möjlighet 

är att en del av de drag som tidigare tolkats som sydskandinaviska  är östliga 

drag som kommit till Norrlandskusten från öst via Mälardalen och även tvärtom. 

4.3 Jämförelse med Norge

Norge är  geografiskt  mycket  nära norra Sverige,  men skiljs  åt  av  fjällkedjan. 

Däremot går det att korsa fjällkedjan på många platser så de numer Svenska och 

Norska  områdena  bör   inte   anses   isolerade   från  varandra  ur   ett   arkeologiskt 

perspektiv. 

Under neolitisk tid ökar föremål av skiffer i både Norge och Norrland mer än i 

Finland (Tingvall 1999:14) vilket kan tyda på kulturella likheter eller utbyte av 

idéer  eller  föremål.  Bergsvik har  även sett  etniska gränser  i  det arkeologiska 

materialet mellan mindre grupper i norra Norge, särskilt stora är skillnaderna 

mellan kust­  och bergslokaler (2006:153).  Något som kan  jämföras med den 

förmodade dualistiska kulturen i norra Sverige, som anses vara mellan kust­ och 

inland (Bakka 1976:abstract). I västra Norge var folket jägare och samlare samt 

herdar som uppehåll sig i dalar och bergsplatåer i både öst och väst. Det var 

endast kring Oslofjorden som jordbrukande kulturer fanns (Bergsvik 2006:172). 

Bortsett   från   de   lika   ekonomierna   och 

levnadssätten   mellan   Norge   och 

Norrland   finns   det   indikationer   på   en 

gemensam materiell kultur kring 2000­0 

f.v.t.   De   bifaciala   stenspetsarna   av 

Sundbukt­typ   återfinns   främst   i   norra 

Norge   samt Norrland.  Det  bör  påpekas 

att   dessa   norska  pilar   även   återfinns   i 

rikliga   mängder   i   Ryssland   (Forsberg 

2010:130f)

22

Illustration 3: Norska holkyxor. (Valen 2007))

I de norska Nordland och Troms så har det sammanlagt hittats 18 bronser av 

nordisk   typ,  varav den äldsta  är  daterad  till  epineolitikum.  Fem av dessa   är 

holkyxor.  Ytterligare   fynd  kan  knytas   till   nordisk  bronsålder,  bland  annat  en 

gjutform till  en holkyxa (Valen 2007:65). Så  bevisligen har det även kommit 

influenser från södra skandinavien till Norge. Dessa föremål återfinns främst som 

deponeringar   och   i   gravsammanhang   medan   boplatser   domineras   av 

föremålstyper med ursprung i norra Skandinavien ( Valen 2007:91). Bronserna 

kan även urskiljas  att  ha en marginell   tyngdpunkt  mot kustområdena (Valen 

2007:70).  

5. Diskussion och Slutsats

Utifrån kapitel 2.1 och Roux tankar är utvecklingen inte  determiniserad (Roux 

2003:3)  och ett tvång, utan ett aktivt val från människornas sida. Teknologisk 

förändring är således också ett val som fattas av individer eller kollektivt på mer 

eller mindre fria grunder. Det är även där problematiken ligger med Renfrews 

modell peer­polity  (Renfrew 1986:5­6), världen befolkades inte av grupper av 

människor som hade samma förutsättningar, egenskaper och dynamik. Därför 

blir   det   en   grov   förenkling   att   tala   om   små   jämnstarka   grupperingar   som 

påverkar varandra om man inte beaktar att det högst troligen existerat någon 

form  av  maktförhållande  både   inom och  mellan   grupperna.    Olikheter   kan 

innebära ett givande utbyte under kontrollerade former. Hitchkock menar att 

gåvor och god kontakt var ett sätt att främja tryggheten (1988:47). Utifrån att 

Ingold anser att tal och verktyg ofta är likställda i jägare­ och samlarsamhällen 

(1993:440)   så   innebär  det  att   information  kunde  ersätta  en  materiell  gåva. 

Informationen kan ha vart av olika slag, men högst troligen var kunskapen om 

metallen en av dem.   

Utöver kunskap och tid att lära sig det som Ingold refererar till som know­how 

(2000:291),  behövdes material. Återigen är det nödvändigt att ha kontakt utåt 

för att erhålla koppar och tenn till bronstillverkningen, antingen för att ha en 

uppfattningen om vart material förekommer så  att personen i fråga själv kan 

resa dit och bryta ämnena eller för att erhålla material från andra som vart där. 

Det blir en frågan om resurser och vilka som har tillträde till dessa. I utbyte kan 

23

man ha gett produkter såsom päls och föda eller sociala tjänster i form av att 

vara ett led i de större kontaktnäten. Beroende på vad som krävdes i utbyte blir 

det  mer  eller  mindre  begränsat  vilka  som hade möjligheten att  byta   till   sig 

kunskapen och materialet om bronsgjutningen. Fynden tyder på att det rört sig 

om småskaliga tillverkningar av brons (Bolin 1999:113) vilket kan styrka att det 

vart svårt att erhålla både kunskap och material. Däremot indikerar den jämna 

spridningen att det inte rört sig om en centraliserad produktion med export utåt 

till grupperingar. Det rör sig om en småskalig produktion som är allmänt spridd 

och   känd,   att   säga   vilka   inom   grupperingarna   som   hade   tillgång   till 

bronsgjutningen är däremot inte möjligt att svara på. Initiativet att börja gjuta 

brons kom från grupperingar som var en del av de kontaktnät som fanns mellan 

människor i norra Sverige. Drivkraften att ta del av bronsgjutnings­ teknologin 

var troligen att visa samhörighet med andra grupper över stora eller mindre 

stora avstånd samt kulturella och social­politiska vinningar. 

Utifrån   tabell   1   så   förekommer   bronsföremål   oftare   i   gravkontext   och   som 

lösfynd  jämfört  med boplatskontext,  något  som  indikerar  att  bronsföremålen 

vart   laddade  och   spelat   en  kultisk   roll.  Bohlin  anser   att   detta   tyder  på   att 

bronsen  ansågs   farlig   (Bolin  1999:113­114)  men det   är  möjligt   att  bronsen 

snarare ansågs för värdefull för att överge om den inte ingick i kulten. Det bör 

noteras att skillnaden mellan boplats­ och gravkontext kan ha uppstått,  eller 

förstärkts, genom att föremål som kan ha vart boplatsrelaterade uppfattats som 

lösfynd  på   grund  av  bristande  undersökningar  av   fyndplatserna.  Gjutformar 

återfinns  däremot  på   boplatsområden  och   som  lösfynd  men   sällan   i   gravar 

(Tabell   3   och   Engström   1992:24   ).   De   föremål   som   ingick   i 

tillverkningsprocessen har   inte  vart   lika   laddade eller   farlig   som det   färdiga 

föremålen,  men gjutformarna kan ha haft  starkare koppling till   liv  och död. 

Däremot är det tydligt att bronset och gjutformarna följer vissa tendenser vilket 

tyder på  att de opererat under kulturella  lagar, något som troligen gjort det 

möjligt för bronsen att ha en laddad roll inom både kult och vardag. 

Bakkas uppdelning mellan de nordiska och det arktiska (Bakka 1976:abstract) i 

den materiella kulturen i Norrland stämmer sett till i vilka landskap föremålen 

24

återfinns  i,  vilket  skulle  kunna förklaras  genom att  det  är   fler   landskap med 

kustlinje än inte i Norrland. Men antalet bronser är högre närmare kusten än i 

inlandet (Tabell 1), även nordiska föremål är vanligare än de arktiska i kustnära 

landskap.  Vilket kan visa på att bronset haft en kulturell ställning som kopplade 

den   mer   till   kustområdena   än   inlandet.   Teknologin   befinner   sig   i   ett 

beroendeförhållande till  kulturen (Roux 2003:5) och är  inte nödvändigtvis en 

fråga om möjlighet eller resurser. Det finns dock exempel på nordiska bronser 

även   i   inlandet,   bland   annat   en   halsring   och   en   dolkklinga   från   två   olika 

fyndplatser i Jämtland (Tabell 1 nr. 9 och 10).  På samma sätt finnas det arktiska 

föremål   vid  kusten,  men  materialet   var   knapphändigt   och   endast   nio   av  28 

bronsföremål   i   tabell  1,   inklusive mälaryxorna, hade en typologisk  förankring 

dokumenterad. Även mälaryxan är  en anomolie,  med huvudsaklig spridning i 

Mälardalen   och   öst   (Bolin   1999:103),   men   återfinns   även   i   Jämtland   och 

Medelpad (Tabell 1 nr 21 och 26). Mälardalsyxan klassificeras här som både en 

sydlig och östlig influens men främst en östlig eftersom att den förekommer i 

större antal i Ryssland än i Mälardalsområdet. Sammanfattningsvis stödjer den 

stora spridningsbilden i att nordiska föremål förekommer i högre utsträckning 

längs kustområdena medan de arktiska med östligt ursprung återfinns oftare i 

inlandet. Däremot har influenserna från öst har haft övervägande inflytande över 

de   norra   regionerna   och   mellersta   Sverige   i   jämförelse   med   väst   som   även 

sporadiskt återfinns i syd. 

Influenser från öst, så  som de bifacialt huggna spetsarna gjorda av rysk flinta 

(Forsberg   2010:129)   samt   asbestkeramik   och   pilspetsar   med   tvär   bas 

(Christiansson 1973:20) tyder på  att människorna haft frekvent kontakt även 

med folk från finska och ryska områden under epinelitikum. Ett problem är att 

det   som   även   förekommer   i   öst   ibland   förekommer   i   sydskandinavien,   till 

exempel mälardalsyxan, så att det är svårt att avgöra huruvida människorna i 

norr önskade efterlikna grannarna i öst eller syd. Under äldre metallålder anser 

Baudou att dragning mot öst blev starkare (1995:113), vilket kan ha bidragit till 

kulturgränsen mellan Norrland och mellersta Sverige.

25

Likheter finns mellan både Norrland, Norge, och Finland när man studerar den 

materiella kulturen. En gemensam faktor för samtliga dessa tre är att man inom 

forskningen ofta antagit att kusten och inlandet varit två mer eller mindre skilda 

kulturella sfärer. Finska kusten har också kuströsen inom områden som brukar 

knytas till sydskandinavisk bronsålder (Holmblad 2010:38) på samma sätt som 

de norrländska kuströsen   (Baudou 1995:100). Bergsvik har visat att det även 

förekommer kulturella skillnader mellan de norska kust­ och inlandsområdena 

(2006:153).   Även   längs   norska   kusten   förekommer   bronserna   med   högre 

densitet   (Valen   2007:70).   Kuströsena   i   Norrland   dateras   av   Baudou   till 

epineolitikum och början av metallålder (1995:100) vilket gör dem samtida med 

att människor plockade upp de sydskandinaviska föremålen och gjöt brons. Så de 

sydskandinaviska influenserna verkar åtminstone till  en viss mån ha nått  inte 

bara   till   Norrland   utan   också   väster   och   österut.   På   samma   sätt   finns   det 

norrländska föremål i de övriga regionerna. I sydskandinavien förekommer till 

exempel  skiffer från norra Sverige (Baudou 1995:64). Ännu ett fynd som visar 

på utbyte av idéer är Hiksdalyxan, som en blandform mellan det nordiska och 

arktiska (Engedal 2010:162). Ingold menar att förmågan att generera nya former 

efter   eget   tycke   är   ett   av  de   kritiska  dimensioner   som avgör   huruvida  man 

besitter en färdighet eller inte (Ingold 2000:291), vilket man genom fynd så som 

Hiksdalsyxan visar att man gjorde. Följaktligen var det ett val och inte ett tvång 

man fattade när man lät gjuta bronsföremål efter till exempel östliga modeller 

(Tabell  3 nr 10, 12, 14, 17,  19,  22, 23 och 24)  även  i  kustbundna landskap 

( Tabell 3 nr. 17, 22, 23, 24). Återigen blir det tydligt att kusten och inlandet inte 

var två separerade zoner trots olikheterna.  

Lappvallen präglas av tillverkning och bearbetning av främst stenredskap. Avslag 

i   olika   bergarter,   skrapor   som   kan   användas   till   att   bearbeta   hudar   samt 

förarbeten   till   verktyg   vittnar   om   att   det   pågått   febril   aktivitet   på   platsen. 

Fångsgropssystemet   kring   Lappvallen   och   dess   kommunikativa   läge   gör   det 

möjligt att detta vart en plats människor återvänt till och nyttjat regelbundet, 

möjligen som mötesplats för olika grupperingar. Läget på udden ger Lappvallen 

en framträdande position i landskapet i det sjösystem som sträcker sig ner mot 

Ångermanälven   och   Nämforsen.   Grundat   på   ett   sådant   resonemang   passar 

bronshantverket   in   på   platsen,   människorna   på   Lappvallen   har   haft   goda 

26

möjligheter till både kunskap utifrån och material. Närheten till andra samtida 

fyndrika områden kan  indikera på  att  hela sjösystemet kring Varesen kan ha 

ansetts som lämpligt för boplatser och tillverkningsplatser.

Avslutningsvis så har bronsgjutning haft en symbolisk och sammankopplande roll 

i  Norrland,  vilket  Lappvallen är  ett  gott  exempel  på.  Människor  med sociala 

resurser har inte enbart reproducerat kända former utan också kombinerat dem. 

Troligen låg bronsföremålens betydelse inte bara i dess mystiska tillkomst ur eld 

och sten utan också   i  beviset  på  att  man tillhörde ett   troligen prestigeladdat 

nätverk där material och kunskap skyddade gruppen. 

6. Sammanfattning

Valet att börja gjuta brons kom från grupper som var en del av de kontaktnät 

som fanns mellan grupperna av människor i norra Sverige. Drivkraften att ta del 

av   bronsgjutningsteknologin   var   troligen   att   visa   samhörighet   med   andra 

grupper över stora eller mindre stora avstånd samt kulturella och social­politiska 

vinster eller framsteg. På Lappvallen har traditionen att bearbeta och tillverka 

stenföremål vart lång. Degel, stenredskap och bronsföremål med hälla talar för 

att bronsgjutning och bronset var en del av aktiviteterna där, något som kan ha 

vart av extra betydelse i och med Lappvallens kommunikativa läge utåt. Bronset 

och gjutformarna som skapar bronset följer vissa tendenser något som indikerar 

på  att de opererat under kulturella lagar om hur man bör hantera brons. Till 

exempel är gjutformar ovanligare än brons i gravkontext i norra Sverige, medan 

brons   sällan   återfinns   på   boplatser.   Den   stora   spridningsbilden   i   tabellerna 

stödjer   att   nordiska   föremål   förekommer   i   högre   utsträckning   längs 

kustområdena   medan   de   arktiska   med   östligt   ursprung   återfinns   oftare   i 

inlandet. Influenserna från öst har haft övervägande inflytande över de norra 

regionerna   och   mellersta   Sverige   i   jämförelse   med   väst.   Gränsen   är   dock 

flytande med en tyngdpunkt gällande alla bronstyper placerad närmare kusten 

än fjällkedjan.  

27

7.Käll­ och Litteraturförteckning

Amundsen,   Hilde   Rigmor.   2005.   Kulturtradisjoner,   kulturmoter   og   etnisk relasjoner i Hedmark  i neolitikum og bronsealder. Mellan sten och järn (rapport  från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet. Red: Joakim Goldhahn. Göteborg.

Andersson,   Berit.   2000.   Rapport   över   slutundersökning   av   kokgrop   och stensättning på lokalen Prästsjö­diket, RAÄ 600, Umeå sn och kn, Västerbottens Län. Västerbottens Museum.  Bakka,   Egil.   1976.  Arktisk   og   Nordisk   i   bronsealderen   i   Nordskandinavia.  Trondheim.

Baudou, Evert. 1995. Norrland forntid­ett historiskt perspektiv. Umeå.  

Bergsvik, Knut Andreas. 2006. Ethnic Boundaries in Neolithic Norway. Oxford.

Bergsvik, Knut Andreas. 2010. Marrying the enemy: Technolohy and regions in Early Neolithic Norway.  The Archaeology of regional technologies. 109­126. New York. 

Bolin, Hans. 1999.  Kulturlandskapets korsvägar. Mellersta Norrland under de två  sista årtusendena f KR. Stockholms Universitet. Kristianstad. 

Bolin, Hans. 2005. Ockuperad förhistoria­om östligt inflytande i den nordiska bronsålderskretsen.  Mellan   sten   och   järn   (rapport   från   det   9:e   nordiska  bronsålderssymposiet,   Göteborg   2003­10­09/12).  Red:   Joakim   Goldhahn. Göteborg.

Christiansson, Hans.  1980. Det arkeologiska forskningsläget  i  området mellan Piteälven och Vindelälvens dalgångar. Fornvännen.

Christiansson, Hans. 1973. Sten­brons­järn i övre Norrland. Kronologiska nivåer belysta av nya fynd i Skellefteå­Beske älvdalar. Finska fornminnesföreningens  tidskrift. 20­29. Helsingfors. 

Christiansson,   Hans.1969.   Kamkeramiska   influenser   i   Norrland   och   norra Svealand.  Nordsvensk   forntid.  Red:  Christiansson,  Hans  och  Hyenstrand,  Åke. Umeå. 

Engedal,  Örjan.  2010.  Woven and cast,   entangeled  trajectories   in  north­west Scandinavia, 1000 BC. The archaeology of regional technologies : case studies from  the Palaeolithic to the age of the Vikings. s. 152­1??. Lewiston, New York.

Engström, Lisskulla. 1992. Brons­bara för bönder? : en diskussion om bosättning  och näringsverksamhet under äldre bronsålder på Jaeren. Arkeologisk uppsats vid Lunds Universitet. Lund. 

Forsberg, Lars. 2010. A consideration of the role of bifacial lithic technology in 

28

northern Scandinavia. The archaeology of regional technologies : case studies from  the Palaeolithic to the age of the Vikings. s. 127­148. Lewiston, New York.

Goldhahn, Joakim. 2007.  Rituelle spesialister i bronse­ og jernaldern. 1.  Dödens hand­en essä om brons­ och hällsmed. Göteborg.

Hitchkock,   R.K.   1988.   Centralization,   resource   deplation   and   coercive conservation among the Thuya in Northeastern Kalahari. Human Ecology Vol 16.  Springer. New York.

Holmblad,   Peter.   2010.  Costal   Communities   on   the   Move­House   and   Polity  Interaction in Southern Ostrobothnia 1500 BC­AD 1.  Department of Historical, Philisophical and Religious Studies. Umeå.

Hulthén,  Birgitta.  1991.  On ceramic  ware   in  northern   scandinavia  during  the neolithic, bronze and early iron age. Umeå.

Ingold,   Tim.   1993.  Tool   use,   sociality   and   intelligience.  Tools,   language   and  cognition in human evolution. Cambridge. 

Ingold, Tim. 2000.The Perception of the enviroment. Essays in livlihood, dwelling  and skill. Routledge. London.

Linder, Astrid. 1966. C14­datering av norrländsk asbestkeramik. Fornvännen.

Nyman,   Jan­Erik.  Det   blänkte   som   silver   i   jorden.   En   studie   av   den  glimmermagrade   keramiken   i   Norrland   under   bronsålder   och   äldre   järnålder.  Masteruppsats. Uppsala Universitet.

Renfrew, Colin.1986. Peer polity interaction and socio­political change. Cambridge.

Roux, Valentine. 2003. A Dynamic Systems Framework for Studying Tehnological Change:  Application of  the Potters Wheel  in the Southern Levant.  Journal of  Archaeological Method and Theory, Vol. 10, No 1, March 2003. 

Stark,  Miriam  T.   1998.  Technical   choices   and  Social  Boundaries   in  Material Culture   Patterning:   An   Introduction.  The   Archaeoloy   of   social   boundaries. Washington DC. 

Spång,   Lars   Göran.   1997.  Fångstsamhälle   i   handelssystem:   Åsele   Lappmark neolitikum­bronsålder. Umeå. 

Tingvall, Jenny. 1999.  Hur stor var deras värld? : en undersökning av eventuella  kontakter   mellan   Vuollerim,   Lillberget   och   Lansjärv   under   senmesolitikum,  neolitikum samt början av epineolitikum. CD­uppsats. Umeå Universitet. 

Valen,  Christian  Roll.   2007.   Jordbruksimpulser   i  neolitikum og  bronsealder   i Nord­Norge?:   en   revisjon   av   det   arkeologiske   gjenstandsmaterialet   og   de naturvitenskapelige undersokelsene. Tromso Universitet. 

29

30