Allt är möjligtEn tidning om sociala rörelser i bolivia

2

Vi är 8 elever som tillbringat drygt 5 veckor i Lati-namerika, som en del av kursen Barn i Världen på Vimmerby Folkhögskola. Kursen genomförs i samarbete med lokala sociala organisationer på hög- och lågland i Bolivia. Rättvisefrågor med inriktning på barn och ungas situation har varit i fokus.

Vi vill använda den här tidningen som ett fo-rum för att förmedla en del av de upplevelser och möten vi fått vara med om under vår tid i Bolivia. Vi vill också dela med oss av det framtidshopp som finns hos de människor vi mötte under våra fältstudier i Bolivia. Vi hoppas kunna ge en annan bild av Bolivia, ett Bolivia där den lilla människan gör skillnad och där - Allt är möjligt!

Vilka är vi som gjort tidningen?

Kursen Barn i världen är en annorlunda fördju-pningskurs på distans för dig som arbetar eller vill arbeta med barn- och ungdomsfrågor. Den ger dig möjlighet att fördjupa tidigare eller pågående studier inom pedagogik, sociala verksamheter eller rättvisefrågor.

Du får också nya perspektiv på arbete och kan

koppla teori till aktiv handling. Vi försöker kom-binera dina kunskaper och intresse för barn- och ungdomsfrågor som till exempel barn och ungas rättigheter, pedagogik, social rättvisa med en stud-ieresa till Latinamerika och en annorlunda kultur.

I Latinamerika besöker vi sociala verksamheter för barn och unga som utmanar våra perspektiv

och ger oss en bild av en annan verklighet. Vi träf-far barn, unga och vuxna som arbetar med att för-bättra situationen för de mest utsatta grupperna i samhället.

Vill du veta mer om kursen, gå in på www.vfhs.ltkalmar.se

Kom och studera på Vimmerby Folkhögskola, en landstingsskola som ligger centralt i Astrid Lindgrens Vimmerby i Småland. Här kan du välja mellan flera spännande och givande kurser och inriktningar där du har möjlighet att skaffa dig behörigheter el-

ler en yrkesutbildning. Du får samtidigt en chans att utveckla dig som människa i en trivsam folkhögskolemiljö.

Mer info får Du på - vfhs@ltkalmar.se

Välkommen till Vimmerby folkhögskola

Om vår kurs...

3

Bolivia / Sverige 4Djupa klyftor 4Visste du att…? 4Krönika 5Kunskap åt ursprungsfolket 5Här når hjälpen fram 20De kämpar för slagna kvinnor 8Höga betyg eller rätt att tala? 9Vi cyklade nedför dödens väg 9Poesi – kampen mot orättvisor 10Skolan utan tillgångar 11Det er ikke nok med engelsk… 12Den bortglömda staden 12Titicacasjön 13Resan till San Ignacio 14Lektioner på gatan 15En bit av Eden 16Fest med de döda 17Alla barn behöver en familj 18Målet är en bättre livsstil 19Andinsk pedagogik 20PLAN arbetar för barnens bästa 21Rädda barnen värdesätter alla barn 22Barnkonventionen 22Bolivia i bilder 23

Innehåll

Formgivning: Vimmernby gymnasiums medieinriktningTryck: VTT-Grafiska 2010Upplaga: ?Ansvarig utgivare: Thomas Svarén,thomas.svarén@vimmerby.seRedaktör: ?

“ Det kommer tre stycken barn varje dag till barnhemmet. De blir inlämnade via en öppning som finns i muren runt barnhemmet.“

“Där finns bara en gammal gasolspis, några stolar, en byrå och en enkelsäng.“

4

Areal:

Antal invånare:

Officiella språk:

Medellivslängd:

Spädbarnsdödlighet:

Läs- och skrivkunnighet:

Bolivia

449 964 km²

9,2 miljoner

Svenska

83 år för kvinnor och 79 år för män

3 per 1 000 födda

99 procent

Sverige 1 098 580 km²

9,5 miljoner

37 officiella språk. Quechua, aymara och spanska är de tre största

67 år för kvinnor och 63 år för män

49 per 1 000 födda

87 procent

Jämförelse mellan Bolivia och Sverige

I Bolivia finns en djup klyfta mellan landets major-itet, ursprungsbefolkningen på den torra och fat-tiga högslätten Altiplano och de bättre bemedlade spanskättlingarna i de låglänta tempererade om-rådena som är rika på naturtillgångar. Presidenten Evo Morales som själv tillhör Aymara-folket driver en politik med sitt parti för nationalisering av de

viktigaste tillgångarna och näringarna, medan de privilegierade kämpar för att behålla sina privil-egier. Stora delar av den mer välbeställda folkgruppen av europeisk härkomst har svarat med försök att bryta sig loss från landet och bilda en självständig stat. De gångna åren har präglats av demonstra-

tioner, strejker och blockader. President Morales satte sin ställning på spel och utlyste en folkom-röstning där befolkningen fick uttala sitt förtro-ende för honom. Han vann omröstningen med betryggande majoritet. Han vann också valet den 6 december 2009 med god marginal.

Djupa klyftor mellan fattiga och rika

Visste du att..?- Trots att majoriteten är indianer, var det först år 2005 som en indian blev landets president, för första gången i landets historia (sedan Spaniens kolonisering 1535). Aymara-indianen Evo Mo-rales har tidigare varit gruvarbetare, facklig ledare och kokabladsodlare.

- Landet är djupt präglat av det koloniala arvet. Fortfarande är rasism och diskriminering gente-mot ursprungsbefolkningen ett allvarligt problem. - Gruvbrytning och mineraler har historiskt sett varit landets viktigaste näring. I hundra år var

silvergruvan i Potosí världens största silverprodu-cent. Under 1800-talet blev tenn den nya stora mineralen.

- Odlingen av kokablad (och användandet av bladet för att t ex motverka höjdsjuka) har mång-tusenåriga anor. Bolivia har länge utsatts för starka påtryckningar framför allt från USA, som vill att odlingen skall utrotas. Många bolivianska organisationer har protesterat mot detta och sagt att de inte framställer kokain och att kokablad inte innehåller några särskilt starka substanser. Sverige och EU klassar dock för

närvarande kokabladet som narkotika trotts att det inte är starkare än kaffe.

- Bolivia är uppkallat efter den sydamerikanska frihetskämpen Simón Bolívar som stod i spetsen för det långa befrielsekriget i början av 1800-talet. Detta krig ledde fram till självständighet från det spanska kolonialväldet. - Bolivia är det fattigaste landet i Sydamerika och har ett lågt HDI*. Av 177 listade länder hamnade Bolivia på 113:e plats enligt UNDP. Trotts det är 86 % av den vuxna befolkningen läskunniga.

5

Tänk om jag inte hade adopterats till Sverige

Krönika:

14 små barn ligger i sina sängar och försöker sova, de har precis ätit, ett av de minsta barnen ser ut att vilja rapa så jag tar upp honom, han har tre lager av kläder, och ser ut att vara jättevarm. Förutom alla kläder han har på sig, har han tre filtar på sig. Jag lägger ner honom i sin säng och tar bort ett av täckena.

Mitt besök på barnhemmet Carlos de la Vegas gjorde stort intryck på mig och mina vänner, för min del för att jag själv är adopterad där ifrån. Jag har varit på besök där förut, när jag besökt Bolivia, och det är barnen som alltid gör störst intryck på mig. För att jag själv har varit i samma sits en gång och frågorna ”tänk om” kommer alltid tillbaka.

Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade

kommit till Sverige? Hade jag varit fattig och levt under svåra förhållanden? Dessa frågor kommer alltid tillbaka.

Mötet med barnen gjorde att jag tittade på förhållandesättet mellan barn och pedagog, efter-som jag själv jobbar inom barnomsorgen. Jag har fått lära mig att beröring och kommunikation mellan barn och vuxen är väldigt viktig, speciellt under barnets första år. Med tanke på just den kunskapen anser jag att mer närhet behövs på barnhemmet. Den pedagogik som finns här kan-ske inte finns tillgänglig hos dem. Jag tror dessu-tom att varje lands kultur styr hur man uppfostrar sina barn.

Barnhemmet drivs av nunnor från den katol-

ska kyrkan. Barnen på barnhemmet är mellan ett och sex års ålder. De mindre barnen leker och blir matade och bytta på under dagen, medan de större barnen går till skolan. På eftermiddagarna samlas de större barnen i barnhemmets samlings -lokal för att få hjälp med läxor.

Det kommer tre stycken barn varje dag till barnhemmet. De blir inlämnade via en öppning som finns i muren runt barnhemmet. Trots att det finns så många barn på barnhemmet så adopteras ungefär hälften av barnen till länder som Frank-rike, Sverige och Norge

Heidi Nyman

Kunskap åt ursprungsfolketFöreningen Inti Wawa och Paka Jaqis arbetar för att ursprungsfolket ska ha nära till kunskap genom böcker. Före-ningen Inti Wawa arbetar ifrån Sver-ige och med medlemmar i stora delar av Sverige, når de ut till till det svenska folket och kan då berätta om Bolivias ursprungsfolk. Paka Jaqis arbetar i ett samarbete med Inti Wawa och försöker på plats i Bolivia, ger makt till ursprungs-folket.

Föreningen startades av Eusebio Topooco år 1994 där målet var att starta bibliotek i byarna runt Lapaz för att ursprungs folket, ung som gammal skulle ha böcker nära till hands för att på så sätt

lära sig saker genom böcker. Nu finns det 18 stycken bibliotek i olika provin-

ser runt om i landet. Det planeras även att byggas ett bibliotek i El alto, föreningen ska ansöka om stöd hos regeringen.

Om byggnationen börjar har Topooco visioner om att det ska finnas rum för bland ett café samt konst galleri och att det ska finnas tillgång till in-ternet. När våran grupp var där på besök frågade vi bland annat om hur de vet vilka byar som är intresserade av att ha bibliotek. Han berättade då att oftast hade de hört talas om föreningen genom radion eller via någon som har nämnt att före-ningen existerar. Syster förening Paka Jaqis arbetar för samma sak som Inti Wawa och utgår ifrån sitt kontor i El alto.

Föreningen i Sverige, Inti Wawa står för inköp av böcker, medan Paka Jaqis har mest finansiering av ekonomiska saker till kontoret.

Heidi Nyman

6

Att bo i en lerstuga med en lön som inte räcker till att mätta sina barns munnar är livssituationen för många familjer i Bolivia. Under vår praktik på Svensk-Bolivianska skolan i La Paz såg vi hur denna sitaution kan förbättras. Skolan gör ett fantastiskt jobb och bidrar till att människorna här vågar tro på ett bättre liv.

- Men var sover ni? frågar jag och ser mig om i den lilla lerstugan som är mindre än mitt eget rum hemma.

Där finns bara en gammal gasolspis, några stolar, en byrå och en enkelsäng. Jag kan inte förstå hur familjen på sex personer får plats härinne.- Där, svarar kvinnan och pekar på sängen. Hon säger det med en sådan självklarhet att jag skäms.

Misshandel och alkoholismSex personer i en och samma säng. Så ser livet ut för många familjer i Bolivia. De bor i små hus gjorda av soltorkad lera och har inte tillgång till vare sig vatten eller el. Föräldrarna har jobb där lönen knappt räcker till att försörja ett av de 3 - 8 barnen i familjen. Livet i denna fattigdom och

bristen på utbildning leder till att misshandel och alkoholism är ett vanligt fenomen inom familjer-na. Dessutom är många mödrar övergivna av sina män och tvingas försörja sina barn på egen hand.

Barnens skolgång blir i dessa familjer hårt drab-bad. De har inte råd med skolmaterial och skolu-niform. Barnen behövs hemma för att hjälpa till i hemmet och passa småsyskon medan föräldrarna jobbar.

Arbeta tidigtMånga tvingas också att börja arbeta i tidig ålder för att bidra till familjeförsörjningen. I vissa fall har barnen inte ens rätt till skolgång då registre-ring av nyfödda barn inom fattiga familjer är ett stort problem i Bolivia. Detta på grund av att det kostar en liten summa att registrera sig som med-borgare och resan in till staden är också en extra kostnad. Dessutom krävs båda föräldrarnas un-derskrift och detta är väldigt svårt för övergivna mödrar och barn.

Svensk-Bolivianska skolanDet är barn från dessa fattiga av familjer som kan få möjlighet att gå på Svensk-Bolivianska skolan i La Paz. Skolan ligger i det fattiga området Llojeta,

Efter en veckas praktik:

Här når hjälpen fram

Foto: Amanda Samuelsson

väldigt nära förorten El Alto uppe på högplatån, och härifrån kommer barnen som går på skolan. Skolan har funnits sedan 1995 och har idag ca 600 elever. Här går barnen från förskoleklass ända upp till gymnasiet.

PraktikUnder vår praktik hjälpte jag till i en av förskole-klasserna. Här gick 16 söta små 5-åringar som glatt tog del av den professionella pedagogiken. Efter att ha hoppat av skolbussen, som varje dag tar dem till skolan, får barnen frukost för att stå sig fram till lunchen senare på dagen. Därefter blir det tandborstning och tvättning av händer. Varje morgon blev handfaten helt svarta av de små händerna, som hemma inte har någon tillgång till rinnande vatten. I klassrummet finns allt material och barnen får pennor, block, kritor och skoluni-former.

Det finns dagligen tillgång till läkare om någon känner sig sjuk eller har varit med om en olycka. Tandläkare och psykolog finns också att tillgå. Ofta gick barnen till läkaren och de fick då också gratis medicin från skolans egna apotek. Foto: Lina Degréus

7

Insamlingsstiftelsen GatubarnInsamlingsstiftelsen Gatubarn är organisationen som ligger bakom Svensk-Bolivianska skolan i La Paz. Det är en ideell biståndsorganisation som är både religiöst och politiskt obunden. Verksamheter bedrivs i Bolivia och i Brasilien där syftet är att förebygga att barn tvingas leva på gatan och istället får tillgång till utbildning.

Förutom Svensk-Bolivianska skolan driver de även fritidsgården Oro Negro i El Alto där barn får hjälp med läxläsning. Totalt hjälper stiftelsen cirka 3000 människor i området Lljojeta och La Paz till att förbättra sina liv. Verksamheten finansieras av telefoninsamlingar och gåvor från skolor, företag och organisationer, men den största inkomstkällanär faddrar från Sverige. Vill du veta mer om hur det är att vara fadder gå in på www.insamlingsstif-telsengatubarn.se.

Foto: Amanda Samuelsson

Det var väldigt roligt att hjälpa till i förskole-klassen, framför allt då barnen var så motiverade till att lära sig. Varje morgon möttes jag av 16 leende små ansikten, nyfikna på dagens uppgifter. Tanken på var de kunde ha hamnat om de inte fått en plats på skolan, slår jag snabbt bort.

En hjälp för hela familjenSvensk-Bolivianska skolan arbetar med att förbät-tra hela familjens situation. Föräldrar och syskon är välkomna hos skolläkaren och i apoteket kan de köpa medicin till billigt pris. Skolans socialarbe-tare har regelbunden kontakt med föräldrarna och stöttar dem i allt vad gällande sökande av arbete, alkoholism, misshandel och andra problem inom familjen.

Många kvinnor får även support och juridisk hjälp för att kunna ta sig ur hemska familjeförhål-landen. Föräldrarna bjuds in till information-skvällar där ämnen som näringslära, mänskliga rättigheter och kvinno- och barnmisshandel tas upp. Det anordnas även kurser som t.ex. läs- och skrivkurser, datakurser och sykurser. Kursernas

innehåll utgår ifrån vilka behov som finns hos familjerna.

SocialarbetareSocialarbetarna på skolan har en viktig roll då det är de som väljer vilka familjer som får en plats på skolan. Varje år får skolan in ca 300 ansökningar och det finns endast möjlighet att ta emot 30 barn.

Socialarbetarna granskar därför alla familjer som gjort en ansökan för att se vilka som har störst behov av att ha sitt barn på skolan och vilka som kan utvecklas mest utav det. Granskningarna genomförs noggrant och man tittar på allt från jobb och antal barn till sjukdom och motivation. Detta arbete bidrar till att det är de familjer som behöver det mest som får en chans att ha sitt barn på Svensk-Bolivianska skolan.

SkolbyggeEn ny skola håller på att byggas uppe i El Alto, då hyresavtalet för de nuvarande lokalerna gått ut. Det är elevernas föräldrar som fått en jobb-möjlighet och nu håller på att bygga den stora

byggnaden där många fler elever kommer att rym-mas. Marken är köpt så här finns ingen chans att bli utkastad.

Möjlighet att drömmaAll denna verksamhet leder till att människor kan få en ärlig chans på arbetsmarknaden, få möj-lighet till god hälsa och kunskap om sina egna rät-tigheter. Men det viktigaste är nog motivationen, att de vågar kämpa och förändra sin livssituation, att fyrabarnsmamman i lerstugan vågar drömma om ett hem där barnen har varsin säng.

Lina Degréus

Foto: Thomas Svarén

8

De kämpar

för slagna kvinnorMisshandlade och sexuellt utnyttjade kvin-nor är ingen ovanlighet i det masochistika, mansdominerande Bolivia. Vi besökte or-ganisationen Casa de la Mujer (Kvinnans hus), under vår tid i Santa Cruz. Där får kvin-nor och barn som blivit utsatta för våld hjälp och stöd.

Förtryck, våld och sexuellt utnyttjande är vardag för många bolivianska kvinnor och barn. Då lan-det sedan länge haft en kultur där mannen står över kvinnan är jämställdhet ett svårt mål att nå. Kvinnor blir ofta misshandlade i hemmen och även på gatan. Denna misshandel försöker person-alen på Casa de la Mujer i Santa Cruz att stoppa.

En omhändertagande verksamhetCasa de la Mujer är som ett kvinnohus dit kvinnor och barn kan komma för att få hjälp att anmäla våldtäkt eller misshandel, få hjälp att fly undan sin man eller genomföra skilsmässa.

Den anställda personalen, som består av 4 ad-vokater, 2 psykologer och 6 jurister, arbetar på ett omhändertagande och välorganiserat vis för att på bästa sätt hjälpa de kvinnor som kommer. Varje dag får de in cirka 7-10 anmälningar om olika sorters våld från kvinnor i åldrarna 13 år och up-

Foto: Thomas Svarén

påt. Hjälpen som erbjuds är samtal med psykolog, gruppsamtal, juridisk hjälp, personlig rådgivning och sovplats och mat vid behov.

Teknologiska hjälpmedelFör de kvinnor som är för rädda för att komma på besök eller bor för långt bort finns det möjlighet att kontakta personalen via en hemsida. Dessutom driver Casa de la Mujer ett eget radioprogram där

bl.a. politik, kvinnors situation och mänskliga rät-tigheter tas upp och diskuteras. Detta för att öka medvetenheten inom dessa frågor hos befolknin-gen.

De bjuder in politiker eller privatpersoner och låter folk ringa in och ställa frågor. Allt för att ska-pa en öppnare debatt.

Lina Degréus

Foto: Thom

as Svarén

9

Höga betyg eller rätt att tala?I Sverige uppmuntras ungdomar att vara

med i föreningar, i Bolivia kan det leda till sänkta betyg. Ungas rätt till utbildning och ett bättre skolsystem är vad ungdomsor-ganisationen Federation Esutiantes Se-cundarios ständigt kämpar för, trots att de riskerar att bli illa omtyckta av lärarna.

Att riskera sämre betyg i skolan för att förmedla sitt budskap, är vad ungdomarna i organisationen Federacion Estudiantes Secundarios (FES) gjort i flera år.

Sedan år 1949 har ungdomarna i organisationen kämpat för människors rättigheter och då främst för ungas rätt till utbildning och även för ett bättre skolsystem.

MotståndareDe har alltid varit en målinriktad organisation som har gjort ett flertal demonstrationer. Ett par

Vi cyklade nedför dödens vägYungasvägen eller Dödens väg som man säger på svenska, är en väg mellan La Paz och Coroico. Vägen är ökänd för att vara my-cket riskabel och enligt BBC News är den utsedd till världens farligaste väg. Varje år omkommer mellan 200 och 300 människor där.

Dödens väg byggdes på 1930-talet under det pågående Chaco-kriget av peruanska fångar. Det är en av de få vägar som sammanbinder Amazonas regnskogsregion i norra Bolivia med huvudstaden La Paz. Vägen börjar på ungefär 4650 meters höjd och slutar nere på 1200 meters höjd.

På grund av att vägen är så smal och dessutom saknar vägräcker är vägen mycket farlig. Vid sidan av vägen är det bara ett stup som är ca 600 me-ter djupt. Det finns inte heller två vägfiler, utan får man möte på vägen, som är ca 5 meter bred, måste man se till att klara detta på ett säkert sätt. Körreglerna för vägen säger att den som kör nedåt längs vägen aldrig har förkörsrätt, utan måste vika ut i vägkanten mot stupet vid mötet. Utöver detta råder högertrafik på vägen och i hela Bolivia, men

Foto: Thomas Svarén

vid möte på dödens väg skiljer sig detta. Detta för att ge föraren mer kontroll över var fordonets vänstra sida befinner sig och gör därmed mötena säkrare.

Mycket turisterTrots att vägen är så pass farlig stoppar det inte turisterna från att besöka den. Det är nu en väldigt populär attraktion bland turisterna att med cykel ta sig ner för Dödens väg. Man startar på den hög-sta punkten av vägen och slutar längst nere. Vägen

är ungefär 65 km lång och lutar nedåt konstant, förutom en liten sektion på ungefär 10 minuter som går uppåt.

Vi var inte sämre än de andra turisterna och de flesta av oss i klassen cyklade på dödens väg. En väldigt spännande och häftig upplevelse med en helt otrolig natur!

Att tillägga är att en ny och säkrare väg har byg-gts och var färdigställd för tre år sedan (2006).

Amanda Samuelsson

medlemmar har till och med vid ett tillfälle blivit fängslade för att de har försökt framföra sitt bud-skap.

FES vill informera barn och ungdomar om sin rätt till fri skolgång, men organisationen har självklart sina motståndare, LÄRARE!

I svenska skolan uppmuntras elever till att vara

med i föreningar men i Bolivia riskrar eleverna att få sänkt betyg, vilket i sin tur kan leda till att man inte kommer in på universitet, om de deltar i vad lärarna ser som ”olämpliga” föreningar. Vilket lärarna tycker att FES är, eftersom att elevernas skolavgiften går till lärarnas löner samt att organi-sationens medlemmar anses vara upprorsmän för att de vågar framföra sitt budskap.

Ekonomiskt stödFES har tusentals medlemmar runt om i landet och i staden Cochabamba har organisationen nu under de senaste åren börjat få stöd. De fick ekon-omiskt stöd av svenska Operation Dagsverke år 2007 och nu stöttar även Indicep, en lokal fören-ing, ungdomarnas arbete till viss del, vilket bidrar till att FES kan fortsätta framföra sitt budskap och utvecklas.

Silja Brynjolfsdottir

Foto: Linn Lundberg

10

Fattigdom, kriminalitet och utanförskap är en del av den bolivianska vardagen, trots detta så arbetar teater och po-esigruppen Albor vidare för ungas rät-tigheter och för en bättre framtid. Vi besökte Albor och deltog i deras aktiv-iteter i en vecka, vilket gav många av oss en tankeställare om framtiden och vårt sätt att leva.

Högt uppe på den Andinska högplatån i El Alto håller teatergruppen Albor till. Organisationen grundades av Willy Flores 1997. Han ville starta en grupp för ungdomar som hade intresse för poesi och teater. I början var syftet enbart att ha roligt tillsammans, men efterhand så insåg de hur viktig poesi och teater kan vara för samhället. Hur den kan förändra människor och få dem att tänka och reflektera över orättvisor i världen och se möj-ligheter att förändra världen till det bättre.

Albor kämpar mot all orättvisa, diskrimination och rasism och vill lära barn och ungdomar att det finns fler sätt att uttrycka sig på och inte bara det skrivna ordet. Att man på ett kreativt sätt, genom poesi, teater och andra konstnärliga aktiviteter, kan få fram viktiga budskap och känslor. De an-vänder även detta som ett sätt att locka barn och

ungdomar att engagera sig i demokrati och rät-tvisefrågor.

För en bättre framtidVerksamheten försöker även fånga upp de barn och ungdomar som ligger i riskzonen att hamna i kriminalitet, drogberoende eller utanförskap. På så sätt fungerar Albor som en stödgrupp, där man tillsammans hjälper varandra och gör livet lättare genom kamratskap och mycket glädje. Det är även en mötesplats där man diskuterar samhäll-sproblem, demokrati och politik samt mänskliga rättigheter.

De försöker också engagera föräldrar och har startat upp en föräldragrupp, som hjälper till med mat och andra praktiska saker i samband med ak-tiviteter som ungdomsgruppen genomför. Besök-er man Albor blir man genast involverad i deras verksamhet, man lever i nuet och glömmer tid och rum!

Aktiviteter och projektAlbor arbetar med olika aktiviteter och projekt i olika delar i landet för att sprida sitt budskap. De använder sig inte bara av teater och poesi, utan anordnar även träffar med andra ungdomsorgani-sationer, olika kurser och workshops för att utbyta

metoder och information. De anordnar möten, teater och poesifestivaler och samtalsgrupper med teman som ungdomarna själva bestämmer. I sam-band med ungdomsutbyten har ungdomar från Albor varit i Sverige och spelat teater, deltagit i poesi- och demokrati festivaler bland annat i Vim-merby, där vi träffade dem första gången. Albor ingår även i ett ungdomsnätverk, där de arbetar med att göra ungdomarna medvetna om hur de tillsammans kan påverka politiken på både en lokal och global nivå.

Ideellt arbeteOrganisationen har ingen anställd personal utan alla arbetar ideellt som ledare eller deltagare i verk-samheterna. Större delen av deras intäkter kom-mer från teateruppträdanden, presentationer och arrangemang som de genomför i och omkring El Alto. De stöds också ekonomiskt via samarbete med organisationer och föreningar i Sverige och andra länder.

Poesifestivalen - Jiwasamphi SartañaniEfter att ha forcerat kaoset på marknadsgatorna i El Alto når jag till slut stadens teater där poesifes-tivalens sista fyra dagar genomförs. Varje år anor-dnar Albor denna poesifestival för barn och ung-

Poesi - kampen mot orättvisor!

Foto: Nathalie Haglund

11

domar i Bolivia. Det deltar över 1000 personer i själva festivalen under dessa dagar i slutet av okto-ber. Många fler barn och ungdomar har genom uttagningar runt om i hela Bolivia fått möjlighet att representera sin skola eller organisation under Jiwasamphi Sartañani.

I teaterlokalen deklamerar barn och unga på ett väldigt dramatiskt och inlevelsefullt sätt för att fånga sin publik och alltid utantill på spanska eller aymara. Vanliga teman som tas upp är fat-tigdom, drogproblem inom familjen, orättvisor och ensamhet. I de flesta fall är det vardagen som återberättas och skildringar från ursprungsfolkens traditioner och kultur.Här kan man höra barn i 5-6 års ålder deklamera eget material som handlar om hur de upplever de sociala orättvisor som drabbar dem själva eller de-ras familj.- Festivalen är inte bara ett sätt att utbyta erfaren-het av poesi utan ger också deltagarna möjlighet att föra fram de problem som drabbar just dem i deras vardag, säger Maria Elena Cárdenas, ledare hos Albor och aktiv i festivalorganisationen.

FantastisktDet var helt fantastiskt att få uppleva detta. Jag blev djupt imponerad över deras förmåga, att på ett så genuint och professionellt sätt, föra fram så viktiga och kontroversiellt budskap om sitt land. Barnen är vår framtid och denna festival gav mig verkligen en tankeställare om vad som är viktigt här i livet!

Nathalie Haglund

Foto: Thomas Svarén

En fallfärdig byggnad, ett utedass, ingen-stans att leka och endast 2 lärare. Detta är platsen som de 73 eleverna på Mulle Mulle skolan haft tillgång till för att lära sig läsa och skriva, och lägga grunden för hela deras skolgång och framtid.

Vi besökte skolan Mulle Mulle som ligger strax utanför Cochabamba. Där planterade vi träd till-sammans med mammorna i föräldraföreningen och de två lärarna som finns på skolan samt lekte med de 73 eleverna.

Mulle Mulle är en skola som aldrig tidigare bliv-

Skolan utan tillgångar

Foto: Linn Lundberg

it prioriterad av kommunen och har därför inte fått pengar till upprustning eller köp av material, nya bänkar eller något annat för att förnya skolan.

Operation dagsverke Skolan har tidigare bara bestått av ett mer eller mindre fallfärdigt hus, en toalett utan rinnande vatten, och en tråkig skolgård utan några redskap. Men år 2008 fick skolan äntligen ekonomiskt stöd av Operation Dagsverke. Organisationens stöd har bidragit till att skolan nu har en hel del utrymme för lek och en plats att utöva en del sporter, de har basket och fotbolls plan, en riktig toalett, de har renoverat den gamla skolbyggnaden och håller i nuläget på att bygga en andra byggnad, där det kommer att finnas fler lektions salar och skolan kan då också ta emot dubbelt så många elever i framtiden.

Silja Brynjolfsdottir

12

Det var nødvendig med litt spanskunder-visning i starten av vårt opphold i Bolivia, for bare noen få av oss var gode i spansk allerede før vi kom dit. Og ikke alle i Bolivia kan engelsk. Spansk er jo også et verdens-språk…

I Cochabamba, helt i begynnelsen av vårt opphold i Bolivia, gikk vi på en språkskole for å lære oss spansk. Lengden på vårt kurs var på omtrent én uke. Vi ble inndelt i tre grupper, to for nybegyn-nere og én for viderekomne. Det var tre elever i hver av nybegynnergruppene og to i gruppa for viderekomne.

Testet tålmodighetenDenne oppdelingen var ytterst nødvendig, da spanskkunnskapene var (og er) veldig ujevnt fordelte blant oss. Men vanligvis gir lærerne på

denne skolen individuell undervisning. Vi var noen av de elevene det ble gjort unntak for. Lær-erne brukte litt ulike metoder i sin undervisning og enkelte av oss følte nok at noen metoder fun-gerte bedre enn andre... Lærerne fikk antagelig testet sin tålmodighet ganske mye innimellom. I likhet med enkelte av elevene.

VerbbøyningUndervisningen for de av oss som var absolutte nybegynnere, var veldig konsentrert om det gram-matikalske og ikke så mye om oppbygging av ord-forråd. Verbbøyning utgjorde en ganske viktig del av kurset for oss. Høytlesing av øvelsessetninger var også noe som enkelte av lærerne la vekt på. Dette var både for å trene på uttale og for å innøve grammatikk. Noen ganger fungerte det mest som en øvelse i å komme på selve innholdet i teksten.

Skolen har forøvrig eksistert i ca. 25 år. Det er

Det er ikke nok med engelsk…

Machu Pichuu är inkastaden som i ca 500 år varit bortglömd, utan några kvarlämnade skrifter om vad som pågick i staden. Dess historia är ett stort mysterium. All fakta är bara antaganden. Vad var det egentligen som hände, då hela stadens befolkning valde att ödelägga sin vackra stad? Jag och min kompis Amanda var där och besökte detta underverk i samband med vår studi-eresa till Bolivia.

Från La Paz, Bolivias huvudstad, valde vi att vika av gruppen och resa och uppleva Peru i två veckor,

Den bortglömda staden

Foto: Nathalie Haglund

fem lærere som jobber der og to av dem har an-dre jobber ved siden av. De fleste av elevene kom-mer fra Europa. Skolen reklamerer ikke for seg selv, ”ryktet” om den spres til andre ved hjelp av tidligere elever.

Maria Kjelstad

medan resten av vår klass begav sig till Santa Cruz i Bolivia, den sista veckan av fältstudien. Våra gemensamma dröm har länge varit att se Machu Pichuu och vi tog tillfället i akt när möjligheten kom.

”Den gamla bergstoppen”Machu Pichuu ligger högt uppe i Anderna i Peru och betyder på quechua, ”Den gamla bergstop-pen”. Staden sägs ha byggts av Inkan Pachcuti kring år 1440 och var bebodd av inkaindianer fram till den spanska erövringen av Peru 1532. Det var den amerikanske arkeologen Hiram Bingham som år 1971 återupptäckte staden. Machu Pichuu lig-ger cirka 2400 m över havet och är belägen på ett berg som sluttar 500 m ner vid bergskanten.

Ingen vanlig stadDe tror att Machu Pichuu inte var en vanlig stad,

utan en stad där inka bevarade sina mest be-tydelsefulla personer. Man har hittills bara kunnat hitta ca 170 skelett, och utav dessa har ca 150 varit kvinnor. Machu Pichuu hade en stor betydelse för dyrkan av solen, men även för astronomisk obser-vation.

Varför man valde att bygga Machu Pichuu finns det många teorier om, t.ex. Bingham själv trodde att det skulle vara den traditionella födelseplatsen för ”Solens jungfrur”. Andra teorier menar på att det var en plats byggd för ekonomisk kontroll över de konkurrerande regionerna. Som tidigare näm-nts så vet ingen säkert, eftersom Inkafolket inte lämnade kvar några skrifter man kunde tyda.

Machu Pichuu har nu valts till ett av världens sju underverk, som idag är en populär turistattrak-tion världen över.

Nathalie Haglund

Foto: Åsa Forslund

13

som är ett språk från Aymara-indianerna. På dessa öar lever och bor de fortfarande, även om en stor del av befolkningen idag valt att flytta in till fast-landet.

Amanda Samuelsson

I Sydamerikas största sjö, Titicacasjön, finns det många öar med sin egen historia. På Isla del Sol finns över 180 ruiner från Inkaperi-oden och ön Uros är en av flera som är up-pbyggda av vass.

Titicacasjön är Sydamerikas största sjö, belägen på gränsen mellan Bolivia och Peru. Sjön delas mel-lan de båda länderna i en Boliviansk och en Peru-ansk del. Ytan är 8 288km² och ligger på en höjd av 3812 meter över havet och är därmed världens högst belägna navigerbara sjö. Då Bolivia inte har någon kustremsa har landet sin marinkår belagd till Titicacasjön.

Ruiner från Inka-periodenJag besökte Titicacasjön två gånger, första gången på den Bolivianska delen och den andra gången från den Peruanska delen. I Bolivia besökte vi byn Copacabana och tog oss därifrån ut till Isla del Sol (sol-ön) där vi sov över en natt. Isla del Sol är en av

Titicacasjöns största ö. På ön finns inga motordrivna fordon, och de

ungefär 800 familjerna som bor på ön försörjer sig främst genom turism, jordbruk och fiske. Det finns över 180 ruiner på öarna och de flesta är dat-erade till Inkaperioden (1400-talet). I Inkas reli-gion tror man att det var just på Isla del Sol som sol-guden föddes, därav namnet på ön.

Titicacasjön på den Peruanska sidanAndra gången jag besökte Titicacasjön var i Peru. Jag åkte tillsammans med min klasskamrat Nath-alie till den Peruanska staden Puno. Därifrån tog vi en båt till ön Uros. Denna ö är ingen vanlig ö, utan en ö uppbyggd av vass. Detta är en av de, cirka 42 vassöarna som finns i den Peruanska delen av Titicacasjön. Den ursprungliga meningen med dessa öar var att om ett hot uppstod, kunde de flytta på öarna, då de spänns fast med ett ankare i botten för att stå stilla.

På just ön Uros pratar befolkningen Aymara

Foto: Lina Degréus

Titicacasjön

Foto: Amanda Samuelsson

Foto: Amanda SamuelssonFoto: Amanda Samuelsson

14

I San Ignacio har kyrkan en mycket stark ställn-ing. Stiftet San Ignacio de Velasco spelar en stor och viktig roll för att stödja utbildningar i Chiq-uitania. Man stödjer bland annat 35 pedagogiska enheter där 26 000 studenter läser.

Man stödjer även två privata skolor. Just denna missionsverksamhet startade för 50 år sedan och bedriver verksamhet i flera länder, även europeis-ka. http://www.sanignacio-diocesis.com/

“Arbete-studie-bön”San Miguelito är en lantbruksskola med ett tradi-tionellt uppdrag att utbilda och evangelisera unga manliga jordbrukare i åldrarna 12 till 18 år. Det finns oftast runt 100 ungdomar från ett 30-tal byar på skolan.

Gymnasiet utbildar också för arbete inom olika industrigrenar. San Miguelito startar nu också en högre utbildningsanstalt i närvaro av bolivianska Catholic University-Chiquitos. Rektor Dr. Jesús Munoz Diez beskriver sig som vandrande spansk

missionär som tillbringat 34 år i Sydamerika. Under vårt besök blev vi oerhört väl mottagna.

Vi guidades runt på anläggningen, där vi fick sma-ka på deras egentillverkade äppelyoghurt som var helt gudomlig och åt en fantastisk lunch. De som ville fick rida en tur på deras hästar, som annars används för att driva boskapen. Innan dagen var slut hade vi också badat i en sjö som liknade en lerpöl.

Detta missionsarbete, som har temat “arbete-studie-bön”, startade för 45 år sedan av några religiösa missionärer, volontärer och lärare. San Miguelito Agricultural Boarding School, ligger 22 km från San Ignacio de Velasco, huvudstad i provinsen Velasco, Department of Santa Cruz de la Sierra, Bolivia. Man äger 4700 hektar och man har bland annat 1500 köttdjur. En önskan från ledningen är att få tillstånd att starta krokodilupp-födning.

Alla vägar i området är grusvägar i dåligt skick. Vägen mellan San Ignacio - Santa Cruz är farbar

under hela året, men under regnperioden svårare. Sträckan är 480 km och det tar ungefär 10-12 timmar att komma fram. Skolan är omgiven av 15 små samhällen på landsbygden med en sam-manlagd befolkning på 5000 personer. Det största samfundet har cirka 1000 invånare. Ungdomar som går på skolan kommer från dessa och andra mer avlägsna byar.

Både teori och praktikSkolan är nästan gratis för ungdomarna och er-bjuder logi, måltider, studiematerial, lärare, grundläggande sjukvård, sport och rekreation. In-ternatet kostar cirka 90 kronor per månad. Alla elever kommer från fattiga familjer i små samhäl-len på landsbygden. De flesta av dessa familjer har ingen regelbunden inkomst men bedriver jordbruk, jakt och fiske för sitt huvudsakliga up-pehälle.

De är beroende av att periodvis arbeta med an-dra sysslor på de stora gårdarna i området. Det är

RESAN TILL SAN IGNACIO

Efter 10 timmar på steniga lervägar i en klibbig nattbuss kom vi fram till byn San Ignacio, mitt ute i Ama-zonas djungler. Vi åkte dit för att besöka lantbruksskolan San Miguelito där barn får möjlighet att bo på internat och får goda kunskaper inom jordbruk. I San Ignacio besökte vi också en flickskola och en skola för handikappade barn och ungdomar. Tyvärr hade sommarlovet börjat och skolorna hade inga eller få barn och ungdomar kvar. På lantsbruksskolan fick vi en större inblick om deras arbete.

15

mycket svårt att fastställa en genomsnittlig lön, eftersom pengar sällan används. I vilket fall är inkomsterna minimala och oregelbundna. Man kan förstå att elevernas familjer gör stora uppof-fringar för att låta sina barn gå i skolan. Denna uppoffring innebär att vara utan ett barn, som har stor betydelse för familjens ekonomi.

Eleverna deltar i arbetet med produktionen (nötkreatur, jordbruk, livsmedel och teknik för

Höjda röster, stora gester och mycket folk är det vi möts av när vi promenerar in på Plazan i Cochabamba. Det är kvällens undervisning som pågår. Ja, här bedrivs lektioner mitt på torget. Många har samlats för att lyssna till lärarna som kommer från den ideella organisationen Red Tinku.

Många saknar skolgångEn av lärarna får syn på oss och kommer oss till mötes. Det är Ramiro, en ledargestalt inom Red Tinku. Ramiro berättar att det i Bolivia finns alltför många outbildade. Skolorna saknar ofta resurser och många är för fattiga för att betala sin skolgång. Dessutom har inte alla råd med tidning och vet därför inte vad som händer i samhället.

Lektioner på gatanGratis lektioner på gatan är en del av verksamheten som Red Tinku, en ideell organisation i Cochabamba, bedriver. De försöker minska den stora outbildade mängd personer som finns i Bolivia.

Foto: Åsa Forslund

Ramiro påpekar hur viktigt det är att befolkningen är välinformerad och utbildad i ett demokratiskt land. Därför arbetar Red Tinku med att undervisa människor på gatan.

Vi frågar Ramiro vad han gör för att försörja sig,

då jobbet inom Red Tinku är ideellt. Han svarar att han valt att bara arbeta frivilligt med det han brinner för; att ge människor rätt till kunskap.

Lina Degréus

konstruktion, samt ekoturism). Utbildningen är både teoretiskt och praktisk, man tar examen i en av produktionsgrenarna men får erfarenhet av dem alla. Man har 5 statliga och 7 missionärer som lärare, dessutom bekostar Amerikanska ambas-saden en engelskalärare. Lärarlönen ligger på cirka 1500 kronor per månad.

Man vill stödja ungdomarna att studera på uni-versitetet istället för att bara arbeta hårt och direkt

skapa familj. De studenter som vill kan finansiera sina högre studier genom att arbeta kvar på skolan efter examen eller under lov.

Studenter från olika etniska folkgrupperStudenterna tillhör många olika etniska folkgrup-per tex Chiquitos, Guarayos, Quechua, Aymara. Chiquitos och Guarayos studenterna kommer från små byarna där 10 till 40 familjer bedriver självförsörjande jordbruk med jakt och fiske. Que-chua och Aymara studenterna kommer från olika samhällen i det andinska höglandet, speciellt Po-tosi. Potosi är känt för sin gruvdrift, många gruvor har dock stängt och den traditionella försörjningsmöj-ligheten i området har därav förändrats.

Flertalet studenter kommer från fattiga familjer med en ensamstående mor. Detta innebär att varje förbättring av social karaktär har en direkt inver-kan på mödrar och systrar som gör stora uppof-fringar för att kunna skicka sina söner och bröder till skolan San Miguelito. http://www.diocesis-desanignacio.org.bo/en/educacion/sanmiguelito.html

Åsa Forslund

Foto: Åsa Forslund

16

Att få se människors drömmar, starka vi-sioner och hårda arbete mynna ut i en plats där delar av världens växtlighet och rika djurliv kanske kan få en chans att överleva och finnas kvar för framtiden gav oss en stunds eftertanke och nytt hopp.

CIWY, Comunidad Inti Wara Yassi, är en or-ganisation som arbetar med att rehabilitera och förvilda djur som har levt som husdjur eller i fån-genskap. Organisationen har funnits sedan 1992 men var då inriktad på att lära fattiga, hemlösa och föräldralösa barn sätt att försörja sig själva och sina familjer. Under denna tid reste organi-sationen vid ett flertal tillfällen runt i landet för att lära barnen om Bolivia. På dessa resor stötte de på många vanskötta djur och såg med nya ögon på miljöförstöringen och skövlingen som skedde i landet. Tillsammans med barnen bestämde sig

En bit av Eden

Foto: Linn Lundberg

Foto: Amanda Samuelsson

CIWY för att starta en park som en tillflyktsort och skydd för djur och natur. Verksamheten drivs av volontärer från hela världen och idag har de tre parker i Bolivia som huserar över 1000 djur som tidigare levt under missförhållanden. Målsättnin-gen med verksamheten, frånsett att skydda de djur som de lyckas rädda från den svarta marknaden och vanskötsel, är att informera och öka medvet-enheten om miljöförstöring, utrotningshotade arter och grymheten som sker i smugglingen av djur. Verksamheten får inte pengar från varken regeringen eller någon annan större organisation vilket gör att de är beroende av donationer.

En hänförande vandringVi besökte en av CIWYs parker, Parque Machia, som ligger utanför den lummiga lilla byn Villa tu-nari. Där fick vi gosa med apor, lyssna till talande papegojor och hälsa på en björnunge. Hettan och den höga luftfuktigheten bidrog till att vandringen i den vackra parken blev svettig och det var gläd-jande när vi nådde fram till ett vattenfall där vi fick svalka oss och ladda batterierna. Väl uppe på den högsta punkten i parken imponerades vi av den hänförande utsikten ut över chaparefloden och Villa tunari. Vandringen var helt klart värt det. Vi träffade flera av de volontärarbetande djurskötarna som berättade om sina arbetsuppgifter som kunde innefatta allt från att ha ansvar för en panter till att mata apor eller informera turister. När en skötare har ansvar för ett kattdjur, så följer de djuret un-der cirka 8 timmar per dag i det tempo och på de vägar som djuret väljer. Detta kan resultera i löpn-

ing eller i att stå helt still, helt beroende på djuret. Att man gör på detta vis är för att djurets liv skall bli så likt ett liv i frihet som möjligt eftersom Bo-livias lagar innebär att kattdjur och fåglar inte får lämnas åter till naturen efter fångenskap.

Hotet mot djungelidyllen Trots att vi upplevde Parque Machia som en djyn-gelidyll sker det skövling av skogen även här. Villa tunaris borgmästare beslutade under 2008 att det ska byggas en ny väg genom parken så att turis-ter ska få det lättare att ta sig med bil. Detta gick naturligtvis inte förbi CIWY som kontaktade pressen och helt sonika gick upp till borgmästa-rens kontor för att förklara vilken negativ inverkan detta bygge skulle få för djuren i parken. Borgmäs-taren gick ut med att arbetet skulle stoppas men tyvärr var detta en lögn och bygget fortskred som planerat. CIWY skriver i sin sista vädjan för att få politikerna att ta reson ”Cuando se corte el ultimo arbol, cuando se contamiene el ultimo rio, cuando se mate al ultimo animal, entonces el hombre se dara cuenta que el dinero no se come!”. När det sista trädet är nerhugget, när den sista floden är förorenad, när det sista djuret är dödat, först då kommer människan att inse att vi inte kan överl-eva genom att äta pengar!

Är du intresserad av att arbeta som volontär el-ler stödja CIWY, läs mer på http://www.intiwara-yassi.org/

Linn Lundberg

17

Todos los Santos är en viktig högtid i den katolska kulturen. Människors dörrar är öppna och gästerna bjuds på traditionella maträtter. Under dagen fylls kyrkogården med folk som smyckar gravarna.

Den 2 november begav vi oss till kyrkogården i El Alto tillsammans med deltagare från teatergrup-pen Albor. Vilken folkfest, hela kyrkogården var full av människor. Man smyckade och dukade upp runt och på gravarna med brödfigurer ”anta-wawas”, sockerrör, dekorerade bakverk, blommor, fotografier, mat och dryck. Todos los Santos är en viktig dag med många influenser från den inhem-ska och katolska kulturen. Vi tog en obesökt grav i besittning och smyckade upp den. Därefter kom barn, kvinnor och män som kunde böner, de bad och fick gåvor som tack. Utsmyckningen gick åt

Fest med de döda

Foto: Åsa Forslund

Foto: Åsa Forslund

med en väldig fart och man såg barn med påsar fulla av intjänad mat. Folk både satt och gick på och runt gravarna, det fanns inget oetiskt med det.

Mat och musikUnder denna tid i november, är människors dör-rar öppna för gäster som kommer in och delar de traditionella maträtterna. Man tillagar gärna den avlidnes favoriträtter. På kyrkogårdar möts familjer och själar med mer mat, musik och böner. Man har professionella bönrabblare och grupper av musiker går runt och spelar för de sällskap som önskar mot ersättning. Vår upplevelse var att man firar de döda med en fest istället för med sorg. Fest vid kyrkogården Även kvällen innan firas, vi åkte buss från Co-bachabana och såg många människor i byarna

som samlats utmed vägen i grupper för dryck och samkväm.

Utanför kyrkogården var det också fest, med ti-voli och andra nöjen. Många familjer väljer dock att fira denna helgdag i hemmet, då kyrkogården är trång. Vår kyrkogårdsguide som också var del-tagare i teatergruppen Albor berättade att man hyr graven, men maxtiden är åtta år, sedan kremeras liket och man får med sig askan hem i en urna. På kyrkogården kunde man se om det var ett barn som låg begravt, då korsen hade olika färger, till exempel barn hade vita utsmyckningar och kors.

Åsa Forslund

Foto: Åsa Forslund

18

I Santa Cruz besökte vi den lokala sos-barn byn. Bygget påbörjades 1992 och stod klart 1995. 130 barn finns samt 14 sos-mammor är bosatta här. Barn byn ger ett estetiskt och inbjudande intryck. Både husen och ute områdena ser rena och fina ut. Det var ganska tomt på barn när vi var där på besök, men så var vi där också mitt under skolda-gen. Vi fick besöka ett av familjehusen, för att se hur det såg ut samt möta en del av familjen. Det såg ut som ett vanligt hem. Sos-mamman som för övrigt var ifrån Lapaz berättade att hon var trettio år och hade varit där i fyra år. Hon berättade också att hon inte tänkt att skaffa egen familj, när hon är färdig med jobbet som sos-mamma. Men det var tydligt att det inte berodde på att hon var trött på barn. Av de barn som hon var sos-mamma till var den yngste sex och den äldsta femton. Som tillägg

till den själva sos-byn i Santa Cruz finns det även en skola och social center och ungdomshus i sos regi.

Starten på sos-barnbyarDen allra första sos-barn byn blev grundad i byn Imst i Österrike 1949. Grundaren heter Hermann Gmeiner, han hade samma år startat organisatio-nen sos-kinderorf. orsaken till att han startade organisationen var de hemlösa och föräldrar lösa barnen som var ett resultat av andra världskriget. Tanken bakom organisationen var att barn skulle hjälpas på bästa möjliga sätt och om de fick hjälp skulle hjälpen vara så effektiv som möjligt. Barnen behövde en plats som de kunde växa upp på och kunna känna sig som hemma.

Hermann Gmeiner vigde resten av sitt liv till

Alla barn behöver en familj

Alla barn behöver ett ställe där de kan växa upp och känna sig hemma, menar österrikaren Her-mann Gmeiner grundaren av den världsomfattande organisationen sos-barn byar. Han såg att det var många barn som blivit föräldrar lösa och hemlösa på grund av det andra världskriget, och han vigde därför sitt liv till att arbeta med sos- barn byarna. I Santa Cruz finns en av många sos- barn byar som blivit byggt runt om i världen, sedan den första blev bygd i Österrike 1949.

Foto:Silja Brynjolfsdottir

Foto: Thomas Svarén

19

arbetet med sos-barnbyar. Han var barnby ledare i barnbyn och organiserade uppbyggnaden av flera barn byar i Österrike. Samt hjälpte till med att få tillstånd till uppbyggnader av barn byar i andra länder. Konceptet bygger på fyra huvudprinciper mamma, hem, samfund, syskon.

Hermann Gmeiner besökte Bolivia redan 1968 och där mötte han en nunna Consolafa Winkler, som var från hans hemland. Han frågade om han kunde ta över ett barnhem i Cochabamba och göra om det till en sos-barn by. Hon gick genast med på detta och upprustningen startade redan samma år. Detta blev starten för sos-barn byars arbete i Bolivia.

Mer om Sos-barnbyarSos- barn byars vision är att alla barn ska få växa upp i en familj som ger dem kärlek, trygghet och omsorg, i en värld där barns rättigheter tas tillvara. Sos-barn byar är en politisk och religiös obunden organisation som arbetar i enlighet med Fns-barnkonvention. Sos-barn byar är den största organisationen i

INDICEP är en organisation som försöker förbät-tra de fattigas förhållanden, de har valt att inrikta sig på barn och deras familjer och bidrar genom att arbeta som en ideell socialnämnd.

Hjälper familjen...Indicep försöker se till att fler utnyttjar möj-ligheten till utbildning för att få mer kunskap och för att på sikt kunna minska antalet tonårs-föräldrar, kriminallitet, och våld, för att fler ska komma bort från fattigdom.

Organisationen informerar också människorna om deras rättigheter. De gör även hembesök hos

Målet är en bättre livsstil!I Sverige har vi ett ganska tryggt socialt skyddsnät och har därför all-tid något att luta oss tillbaka på om något skulle gå snett. Att ha denna trygghet är en självklarhet för oss, men för Bolivias befolkning är det bara något de kan drömma om. Har man inga pengar får man vara utan mat och tak över huvudet.

världen som arbetar för försummade och föräldrar lösa barn.

De hjälper 1.3 miljoner barn och deras familjer runt om i 132 olika länder. Sos-barn byar arbe-tar med att hjälpa barn som antingen har förlorat sina föräldrar eller blir försummade i omsorgen. I anslutning till själva barn byarna finns även sos-

skolor sos-familj program och sos-socialomsorg. Barn som inte själva bor i en av deras byar men i närmiljön till en barn by kan också få hjälp från organisationen genom exempelvis sos-familj pro-gram.

Maria Kjelstad

Foto: Thomas Svarén

familjer för att se vad de är i störst behov av, de försöker hjälpa familjer att få det absolut nöd-vändigaste. Sedan gör de återbesök för att se att hjälpen utnyttjats på rätt sätt.

...och barnenIndicep håller ögonen öppna för att barnen be-handlas rätt och gör utredningar om de ser att annat är fallet. Eftersom att det nästan bara är ideell personal som arbetar i organisationen så har

de inte rätt enligt lag att själva ingripa om de ser felaktiga handlingar. De måste därför förmedla vi-dare sina utredningar för att barn exempelvis ska bli omhändertagna eller liknande.

Trots att det ibland inte verkar finnas något slut på det tunga jobb som Indiceps arbetare utför så ger de sig aldrig utan håller gnistan uppe och sprider sitt budskap vidare.

Silja Brynjolfsdottir

Foto: Amanda Samuelsson

20

I de flesta västländer fungerar utbildn-ingssystemet på liknande sätt. Vi funderar sällan på andra former för kunskap och kunskapsöverföring. I den andinska världen ser man på kunskap på ett helt annat sätt, något man delar med andra och vikten av det gemensamma kunnandet. Den andin-ska världen har via kolonialiseringen ärvt vår syn på ”det akademiska lärandet” och kun-skap som en personlig ägodel. Nu försöker man återskapa de ursprungliga formerna för lärandet. Kawsay är en organisation som ar-betar med detta.

Kawsay Bolivia vars fullständiga namn är; Centro de Culturas Orginarias Kawsay (Centrum för urp-srungsfolks kulturer -Kawsay) är en stiftelse som bildades formellt 1999 ur organisationen Red Tinku, men med arbete som pågått enda sedan 1995.

Och vad är då ursprungsfolk? FN-organet ILO, International Labour Organisation, använder en juridisk definition av begreppet ”ursprungsfolk”. Den avser bestämda folkgrupper som var bosatta inom ett område när andra folkgrupper grundade en stat inom samma område. Men det är viktigt att skilja på den juridiska definitionen och att inte tolka det som att kolonier bestämt skulle bestå av ursprungsfolk, även om så oftast är fallet.

Kawsay finns i Bolivia, Peru och Ecuador. Det finns en samordning men i varje land är man en självständig organisation.För att förstå ursprungsfolkens, eller Kawsays, kamp för ett universitet riktat mot ursprungsfolk

Andinsk pedagogik

finns det en hel del intressant och nödvändig in-formation som bör klarläggas. Bolivias ursprungsfolk och landets självständighetBolivia är ett land som består av ca 32 olika urp-srungsfolk. De två största ursprungsgrupperna är Aymara och Quechua. De 32 grupperna har bott i Bolivia sedan urminnes tider. På 1500-talet när den ekonomiska krisen var stor i Europa be-stämde sig spanjorerna för att leta guld och silver i Sydamerika. Spanjorerna lurade inte bara män-niskorna i Sydamerika som då var en del av Inka-riket utan man kolonialiserade också världsdelen. Med kolonisatörerna kom även deras syn på vad utbildning var. Ett utbildningssystem med syfte att utrota deras egna kunskaps och utbildningstra-ditioner. Man försökte få ursprungsfolken att tro att de saknade kunskap, kultur, utbildning, och civilisation.

1825 blev Bolivia självständigt, men inte förrän 1952 fick ursprungsfolken rätt till utbildning. En utbildning som inte grundades på deras kultur och seder. Den offentlige statistiken i Bolivia idag visar att utbildningen än idag inte når alla. På landsby-gden och bland ursprungsfolk är analfabetismen omfattande, speciellt bland kvinnorna.

UniversitetsplanerDärför arbetar Kawsay för att skapa ett universitet för ursprungsfolk. Kawsay menar att upprätta ett universitet är det rätta. De anser att det är viktigt

att skapa en utbildning som bygger på hela lan-dets verklighet och behov. De anser att landets na-tionella utbildningssystem inte svarar mot landets verklighet och att det därför finns många utbil-dade som inte hittar ett arbete motsvarande deras utbildning.

Kawsays förslag om universitet UNIK (Univer-sidad Indígena Originaria Intercultural Kawsay) är alltså ett förslag som syftar till att skapa ett alter-nativ inom den högre utbildningen och erkänner betydelsen av våra olika identiteter. Kawsay menar att de med säkerhet vet att deras ursprungskulturer hade sina egna vetenskapliga system när det gäller teknik, ekonomi, samhällsorganisation och and-lighet, långt innan européerna kom. De vill alltså nu återerövra dessa kunskaper för att hitta lösn-ingar på de stora problem som dagens samhälle har. Förslaget om universitet för ursprungsfolk syftar inte till att isolera sig från andra, utan att återerövra och stärka deras kultur och utifrån dessa bygga alternativ son inkluderar alla folk.

De anser att det är väldigt viktigt att skapa en högre utbildning som respekterar naturen, natur-tillgångarna, vårt territorium, våra liv och allt le-vande på denna planet. En utbildning som inte fokuserar på att genera rikedomar åt ett fåtal eller utnyttja och marginalisera en majoritet. Kawsay tycker att universitetsutbildningen är lika viktig som grundskoleutbildningen och att det därför är nödvändigt att bekämpa föreställnin-garna om att den endast är till för några utvalda.

Amanda Samuelsson

Foto: Lina Degréus

Foto: Amanda Samuelsson

21

Om stöd och projekt utgår från lokalbe-folkningens behov kommer de också att överleva och skapa långsiktig förändring för barnens rättigheter. Utifrån FN:s barnkon-vention stöttar PLAN lokalt arbete för en bättre framtid.

I Plans mål är att ge barn i världen en bättre fram-tid. De arbetar för att alla ska respektera barn, lys-sna till dem och försvara deras rättigheter.

Plans utvecklingsarbete utgår från FN:s barnkonvention och alla barns rätt att överleva, utvecklas och delta.

När Plan inleder ett samarbete i ett nytt område, börjar de alltid med att ta reda på vad både barn och vuxna vill förbättra. Alla utvecklingsprojekt sker på initiativ av lokalbefolkningen. Gemensamt upprättas en långsiktig utvecklingsplan. Lokalbe-folkningen driver sedan projekten med materiellt, tekniskt och finansiellt stöd från Plan.

Lokalbefolkningen måste känna att det är de-ras projekt och att de bär det yttersta ansvaret för genomförandet. Det viktiga för Plan är att män-

niskor får möjlighet att själva förbättra sin livssitu-ation.

Långsiktig utveckling kan ske när människor i ett samhälle inser att de inte är maktlösa utan kan bidra till en positiv förändring. Lokalbefolkningen och Plan arbetar tillsammans för en bättre framtid.

Plan arbetar tillsammans med andra biståndsor-ganisationer, samt med myndigheter och regerin-gar i programländerna. De tar alltid hänsyn till landets kultur och traditioner. Plan har över 7 000 anställda världen över, och cirka 60 000 lokala vo-lontärer.

Plan i BoliviaOrganisationen Plan har arbetat i Bolivia sedan 1969. Bolivia är ett av Latinamerikas allra fatti-gaste länder. Inkomstskillnaderna mellan städerna och landsby-gden är stora och inkomster från olja och naturgas kommer inte landsbygdsbefolkningen, som till största delen består av ursprungsbefolkning, till-godo.

Hela 50 procent av landets befolkning är barn

och hälften av dessa lever i fattigdom och utanför-skap. Inte sällan är de utsatta för våld. En tredjedel av barnen under fem år i Plans projektområden lider av kronisk undernäring. Bolivia är det land i Sydamerika som har högst barna- och mödradöd-lighet.

Nästan alla barn går i grundskolan men un-dervisningen är av låg kvalitet, läs- och skrivkun-nigheten är bristfällig. Bara ungefär hälften av alla familjer har tillgång till rent dricksvatten och ac-ceptabla sanitära förhållanden.

Plan är verksamt i sex av landets nio regioner och deras arbete fokuserar på hälsovård, nutrition, kvalitet i skolundervisningen, vatten och sanitet samt yrkesutbildning och stöd till inkomsthöjande verksamhet.

Plan har också etablerat sig som en viktig ak-tör för barns rättigheter och deltar i flera allianser och nätverk som arbetar för barns rättigheter. Sa-marbetsparter är myndigheter på både lokal och nationell nivå samt inhemska och internationella organisationer.

Åsa Forslund

PLAN arbetarför barnens bästa

Foto: Åsa Forslund

22

Rädda Barnen

värdesätter alla barnRädda Barnen är en politiskt och religiöst obun-den folkrörelse med verksamhet både i Sverige och i åtta regioner runt om i världen. Med Barnkon-ventionen som grund arbetar vi för att barn ska få det bättre och för att barns rättigheter ska re-spekteras.

VisionVår vision är en värld där Barnkonventionen är förverkligad och alla barns rättigheter tillgo-dosedda. Det är en värld• som respekterar och värdesätter varje barn. • som lyssnar till – och lär av – barn • som ger varje barn framtidstro och möjligheter.

Rädda Barnen uppmärksammar när barns rät-tigheter kränks. Vi väcker opinion i barnrätts-frågor och påverkar makthavare – från kommuner till FN. En svensk organisation med internationell verksamhet

I Sverige arbetar vi tillsammans med medlem-marna i våra lokalföreningar för att driva påver-kansarbete och skapa opinion kring barns situa-tion. Våra elva regionkontor runt om i landet ger

stöd till lokalföreningarna. Internationellt arbetar vi i åtta regioner runtom i världen i nära samar-bete med omkring 330 lokala och nationella or-ganisationer. De är experter på barns situation i sina samhällen och det är genom att stärka de na-tionella krafterna och initiativen som vi kan uppnå långsiktiga förbättringar av barnens levnadsvillkor.

Vi stärker våra samarbetsorganisationer så att de kan verka som granskare och pådrivare i förhål-lande till regering och förvaltning. Vi stödjer också nätverk av barnrättsorganisationer på både nationell, regional och global nivå. Rädda Barnen i Astrid Lindgrens Vimmerby

LokalföreningVar skulle Rädda Barnen finnas om inte just i Vimmerby! Astrid Lindgren, en föregångare och pionjär för barns rättigheter, ett föredöme och ett rättesnöre och i vars anda vi vill kämpa för barns rätt.

Vår lokalförening har cirka 200 medlemmar var-av tjugo är aktiva. Vi har verksamhet som sträcker sig över hela året. I en liten stad som Vimmerby

tycker vi det är viktigt att man samarbetar och vi har glädjen att ha flera goda samarbetspartner. Sedan flera år tillbaka har vi ett litet ”barnrättshus” i Astrid Lindgrens Värld som är öppet under som-marsäsongen, där finns ungdomar som ger infot-mation om Rädda Barnens arbete och som håller i aktiviteter för besökande barn.

Läxläsning för barn ”med annat modersmål än svenska” är en annan av våra verksamheter. Vi ser det som ett integrationsprojekt där barn får möj-lighet att träffa trygga vuxna som ser till deras spe-ciella behov. Under våren hoppas vi också kunna starta samtalsgrupper för ungdomar i årskurs 8.

Dessutom arbetar vi med insamlingsaktiviteter som golftävling, försäljning och lotterier, dessa ak-tiviteter involverar många Rädda Barnare i Vim-merby.

Barnkonventionen, eller FN:s konvention om barns rättigheter som det egentligen heter, handlar om vilka rättigheter som bör gälla alla barn i världen oavsett kultur, härkomst eller religion. Med barn menas alla människor under 18 år. Sverige skrev under Barnkonventionen år 1990, och lovade därmed att försöka följa artiklarna i den. Idag har 140 länder skrivit under konventionen. Här är de 4 artiklar som anses vara Barnkonventionens hörnstenar:

Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.

Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grund-pelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.

Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moral-iska, psykiska och sociala utvecklingen.

Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

Barnkonventionen säger att

varje barn har rätt att utvecklas

23

Vi tackar alla som gjort det möjligt att producera den här tidningen - finan-siärer, samarbetsorganisationer och ett speciellt tack till Nea, Bea, Michaela

och Therese som hjälpt oss med layoutarbetet. Gracias hasta siempre!