2007:119

C - U P P S A T S

Naturlig betraktelseEn studie om samer och inuiter i dokumentärfilm

Maria Wikström

Luleå tekniska universitet

C-uppsats Medie- och kommunikationsvetenskap, produktion

Institutionen för Musik och medierAvdelningen för Medier och upplevelseproduktion

2007:119 - ISSN: 1402-1773 - ISRN: LTU-CUPP--07/119--SE

NATURLIG BETRAKTELSE

- En studie om Samer och Inuiter i Dokumentärfilm

2006/09/26Luleå Tekniska UniversitetInstitution Akademiskt Media Centrum, PiteåC-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskapFörfattare: Maria Wikström

2

Abstract

Title: Natural Outlook –a study of the sami and the inuit in documentary films

Author: Maria Wikström

Aim: To compare how the inuits and the sami are portrayed in two different documentary films.

Method/Material: The documentary films that will be studied are ”Nanook of the North” produced in Canada capturing one year (1922) with the inuit, and ”Ett år med samer och renar” produced in Sweden capturing one year(1993) with the sami.Chapter 2 introduces different theories within media and communication which will be the basis of these analyses. Chapter 3 gives a historical background to the ”Natural Outlook”; anthropology and ”the Others”. Chapter 4 aims to describe the sociological contexts of these documentary films. Chapter 5 and 6 shows the development of documentary films within ”Direct cinema”, and its approach to journalism, television and research. Chapter 7 presents the method used for the analysis. Chapter 8 is the analysis of ”Nanook of the North”. Chapter 9 consists of the analysis of ”Ett år med samer och renar”. Chapter 10 sums up and discusses these analyses in order to draw conclusions about how the sami and the inuits are portayed in these documentary films, as well as in a broader context.

Main Results: There are many similarities between how the sami and the inuit are portrayed and the way in which the producer approaches them as ”the Others”. The narrative is constructed as mainly dependent on animal life and the threats to these cultures are based on threats towards nature. There are two principal stand-points that have to do with human value. According to the construction of these documentary films the cultures portrayed are more closely related to the animal kingdom than to other people beloning to ”civilized societies”. It also pictures women as inferior, since in both films the entire culture of the sami/inuit are associated with hunting and suggesting that women lack these skills.This study points-out nationalism deriving and interacting withcolonialism and globalization as integrated phenomena contributing to the stagnated picture of the inuit/sami.

Number of pages: 90

Course: Media and Communication Studies C

University: Division of Media and Communication Studies, Luleå University

Period: Autumn 2006

Keywords: Inuits, Sami, minorities, media, documentary films

3

Sammanfattning

Detta är en kvalitativ studie som baseras på innehållsanalys av två etnografiska dokumentärfilmer.Den första är den världskända ”Nanook of the North”, här får man följa inuiterna under ett år (1922). Den andra filmen är ”Ett år med Samer och Renar”, här får man följa samerna under ett år (1993). Syftet med studien har varit att jämföra dokumentärfilmerna åt och studera vilka likheter som kvarstår i skildringarna av inuiterna respektive samerna samt i vilken utsträckning och form postkolonialism kommer till uttryck. Analyserna har gjorts mot bakgrund av den samhälleliga kontexten som i båda fallen präglats av kolonisering, den rådande tidsandan inom film/tv-branschen beroende på vart dokumentärfilmerna var avsedda att visas och den samtida globaliseringen. Analyserna har genomförts efter en modell som är tillämpar både för tv- och film. Båda dokumentärfilmerna kunde placeras under kategorin ”Direct cinema” och formspråket visade sig vara väldigt lika, trots att ”Nanook of the North” är en dokumentär stumfilm producerad för en Hollywood publik och ”Ett år med samer och renar” kan beskrivas som en modern dokumentärfilm som visats på SVT. Gemensamma nämnare är berättarens sätt att inta en dominerande position gentemot sina objekt och hur urbefolkningarna mystifieras genom att platsen exotiseras. Kontakten med majoritetssamhället skildrades som positiv och utvecklande där hotbilden istället karakteriserades av naturliga hot som miljöhot och brist på föda. De ytliga motsättningarna som målades upp påminde väldigt mycket om varandra. Urbefolkningarnas närhet till naturen legitimerade en primitiv hållning där man förbinder till den grad att man likställer människa och djur. Kvinnan degraderas ytterligare och hamnade i utanförskap genom att hon inte erhöll de karakteristiska ”tuffa” egenskaper det framhölls krävas för att vara inuit/same, vilket kan likställas med benämningar som ”jägare” och ”försörjare”. Motivet till att bibehålla en stagnerad bild av samerna/inuiterna kan betraktas som en följd av koloniala och globala processer, där nationalismen växer i takt med behovet av en fixerad bild av ”De Andra” för att framhålla det egna jaget i en föränderlig värld.

4

INNEHÅLL

AbstractSammanfattning

1. INLEDNING 51.1 Syfte 61.2 Material och arbetssätt 6-10

2. HEGEMONI OCH ORIENTALISM 112.1 Mediebild, Postkolonialism och Globalisering 12-142.1.1 Global mediagraphy, Globalisering som metod 14-152.2 Stereotypisering och Fetishism 15-172.3 Genus, Myter och Ideologi 17-21

3. ÅSKÅDLIGGÖRANDET AV MINORITETER OCH 22-24 ANTROPOLOGINS FRAMVÄXT

4. DOKUMENTÄRFILMERNAS KONTEXT 254.1 Nanook of the North och dess kontext 25-304.2 Ett år med samer och renar och dess kontext 30-35

5. DOKUMENTÄRFILMENS FRAMVÄXT; ”DIRECT CINEMA” 36-39

6. DOKUMENTÄRFILM, JOURNALISTIK OCH FORSKNING 40

7. MEDIETEXTANALYSMETOD 417.1 Narrative 417.2 Construction 41-427.3 Cathegorisation 427.4 Audience 42-437.5 Agency 43

8. MEDIETEXTANALYS AV NANOOK OF THE NORTH 448.1 Narrative i ’Nanook of the North’ 44-488.2 Construction i ’Nanook of the North’ 48-518.3 Cathegorisation, Audience och Agency i ’Nanook of the North’ 51-55

9. MEDIETEXTANALYS AV ETT ÅR MED SAMER OCH RENAR 569.1 Narrative i ’Ett år med Samer och Renar’ 56-609.2 Construction i ’Ett år med Samer och Renar’ 61-659.3 Cathegorisation, Audience och Agency i ’Ett år med Samer och Renar’ 65-70

10. SLUTSATSER OCH DISKUSSION 71-88

Källförteckning 89-90

5

1. INLEDNING

Människan har ständigt fascinerats av andra människor och deras levnadssätt. De som lever

på andra sätt mot vad de själva gör. De som ser annorlunda ut. De som tillhör en annan kultur,

en annan kontinent, har en annan världsbild.

En gång i tiden koloniserades olika platser, det var mestadels handelsmän som reste, idag

reser man allt mer av skilda anledningar och samhällen blir mer mångkulturella.

Något som alltid har existerat är behovet att få veta hur andra människor lever, särskilt

människor som valt ett liv i närheten av naturen, vårt ursprung, som vi till stor del förlorat

kontakten med i och med urbaniseringen. Därmed har avståndet till urbefolkningar växt och

bilden av dem blivit något gåtfull.

Behovet att veta hur andra människor lever har också skapat intresset att dokumentera deras

liv på olika sätt. Ett sätt att dokumentera andra kulturer är genom dokumentärfilm.

”Nanook of the North”(1922)brukar benämnas som en av de första dokumentärfilmerna som

någonsin gjorts. Den handlar om inuiterna och deras mödosamma liv i en ytterst krävande

miljö där bristen på föda blir ett stort problem. Det är en unik skildring av inuiterna och

filmen brukar även benämnas som en av de första etnografiska filmerna. Trots att

dokumentärfilmsbegreppet ännu inte existerade, har man i många sammanhang ifrågasatt

”Nanook of the North” och dess autencitet då den amerikanske producenten Robert Flahertys

roll ofta bedömts som väldigt aktiv och imperialistisk.

Sjuttio år senare producerades dokumentärfilmen ”Ett år med samer och renar”(1993) som

skildrar samernas harmoniska liv i Ammarnäs, Västerbotten. En modern dokumentärfilm,

där dokumentärfilmen är erkänd som genre, men tillhör de koloniala värderingarna bara en

avlägsen tidsanda eller hur kommer de till uttryck idag?

6

1.1 Syfte

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur urbefolkningar på norra halvklotet representeras i

två olika dokumentärfilmer. Fokus ligger på en jämförande studie av inuiter och samer i två

dokumentärfilmer som spelats in under helt olika tidpunkter och platser med skilda

produktionsförhållanden och kulturella aspekter.

Vilka liknelser respektive skillnader finns i sättet att representera inuiter och samer i dessa

utvalda dokumentärfilmer? Vilken bild är det som förmedlas och hur skiljer den sig i tid och

rum?

Förutom en geografisk förflyttning är det en resa genom tiden, dokumentärfilmen och

naturbefolkningarnas liv som en del av vårt kulturarv.

”The task, according to Saukko, is to do justice to differences and to point to unities that exist across differences.”(Rantanen, Terhi (2005). The media and globalization, s.14)

De två filmerna som här kommer studeras är väldigt olika, syftet med uppsatsen är att ta upp

dessa olikheter, men framförallt betona likheter och varför just dessa kvarstår och lever

vidare, trots signifikanta skillnader i tid och rum.

1.2 Material och arbetssätt

Här följer en kort presentation av de två dokumentärfilmerna som kommer behandlas:

"Nanook of the North" visades för första gången i USA 1922 och blev väldigt populär, den

betraktas som en milstolpe inom filmvärlden. Det är Robert Flaherty som har producerat den

och den har senare återskapats enligt de ursprungliga negativen och digitaliserats. Det har

även lagts på musik och ljud. Detta skedde 1998. Filmen handlar om inuiten Nanook och hans

familjs kamp för överlevnad på Grönland. Tittaren får följa med genom alla årstider och

aktiviteter under ett år.

"Ett år med Samer och Renar" har producerats i trakterna runt Ammarnäs i Västerbottens län.

Filmen producerades 1993 av EM film och video och har visats på SVT, även om den främst

har använts i utbildningssyfte. Filmen handlar om sameflickan Mia, hennes familj och livet i

samebyn. Tittaren får även här följa med genom alla årstider och aktiviteter under ett år.

7

Denna studie grundar sig på en kritisk diskursanalys. I ”Approaches to Media Discourse”

(1998) redogör Fairclough för begreppet kritisk diskursanalys som enligt honom egentligen

består av tre typer av analyser, en ”textanalys”; analys av själva texten, en ”diskursanalys”;

analys av den diskursiva praktiken samt en ”sociokulturell analys”; analys av den

sociokulturella praktiken. (Bell, Adam & Garett, Peter (1998), Approaches to Media Discourse s.144-146).

Förenklat innebär det att man studerar en medietext och all språkanvändning som ideologisk,

med anknytning till dess bakgrund; samhället och kulturen, samt att man relaterar denna text

till tidigare, liknande texter. Det är denna metod som här avses följas genom att relatera

”Nanook of the North” (1922) och ”Ett år med samer och renar”(1993) till varandra i relation

till de samhällen där dokumentärfilmerna producerades.

Termen objektivitet är särskilt intressant vid studier av dokumentärfilm, där tittaren många

gånger förväntar sig någon form av avspegling av verkligheten, en ”sanning”.

"Although the aim is to provide as 'objective' an account as possible of theory and evidence, the study of mass communication cannot avoid dealing with questions of values and of political and social conflicts." (Mcquail, Dennis(1983), Mcquail's masscommunication theory, s.12)

När man så betraktar ”sanningen” utgår man från ett paradigm, ett kluster av erkända

värderingar och åsikter om vad samhället idag alltså betraktar som en ”sanning”. Det gäller

såväl vid producerandet som vid studerandet av dokumentärfilm. Om man ska försöka placera

denna frågeställning inom detta paradigm, hur urbefolkningar representeras i dokumentärfilm

kan man ta hjälp av en politisk teori som Mcquail presenterar.

"A difference of approach between left(progressive or liberal) and right(conservative)tendencies can sometimes be discerned. Leftist theory is, for instance, critical of the power exercised by media in tha hands of large global corporations, while conservative theorists point to the "liberal bias" of the news or the damage done by media to traditional values. There has also been a difference between a critical and a more applied approach to theory that does not necessarily correspond to the political axis."( Mcquail, Dennis(1983), Mcquail's masscommunication theory,s.12)

Kritisk diskursanalys, kan teoretiskt betraktas utifrån ”vänster sida” i den teori som Mcquail

redogör för ovan. Fast enligt Mcquail behöver den kritiska diskursanalysen alltså inte

överensstämma med någon "politisk sida" även om alla frågeställningar innehåller politiska

och sociala element. Den aspekten vi här kommer att studera är den kulturella, eftersom det

rör sig om film som ska analyseras.

"The cultural approach has its roots in the humanities, in anthropology and in linguistics. While very broad in potential, it has been mainly applied to questions of meaning and language, to the minutiae of particular social contexts and cultural experiences. The study of media is part of a wider field of cultural studies. It is more likely to be 'media-centric'(although not exclusively), sensitive to differences between media and settings of media transmission and reception, more

8

interested in the in-depth understanding of particular contents and situations than in generalization. Its methods favour the qualitative and depth analysis of social and human signifying practices and the analysis and interpretations of 'texts'. The cultural approach draws on a much wider range of theory including feminist, philosophical, semiotic, psychoanalytic, film and literary theories.(Mcquail, Dennis(1983), Mcquail's masscommunication theory, s.20-21)

Den kulturella aspekten vid studier inom media- och kommunikationsvetenskap härstammar

från humanismen, antropologin och lingvistiken och ingår i Cultural Studies. Den kulturella

aspekten talar mer för kvalitativa studier än kvantitativa och generaliserande. Denna studie är

också kvalitativ vid analyserandet av medietexter, med en semiotisk prägel där det studeras

hur filmen är uppbyggd med hänsyn till hur samhällsbilden kan ha sett ut vid tidpunkten för

producerandet av respektive dokumentärfilm.

Utifrån en kritisk diskursanalys behandlas begreppet dokumentärfilm som något som till stor

del är konstruerat, det handlar inte om ett utdrag ur verkligheten utan modifikationer.

Här diskuterar Glen Creeber i ‘The television genre book’ hur en dokumentärfilm är

konstruerad.

"First of all there is the transformation by which a particular topic in the world becomes, in the planning process, a given range of locations, interwievs, archive clips and thematic emphases. Then, there is the shooting process itself and the whole range of audiovisual decisions that go into crafting footage from various kinds of settings, circumstances, events, actions and speech. Following this, there is the editing process, when the combinatory logics of documentary are variously applied, narrative coherence is achieved, evalutaions are established, emphases marked, closures made, moods set. Finally, there is that transformation by which viewers take the screened material and turn it into sense and significance, which will be broadly social and yet at the same time, depending on the topic, quite closely personal too. It is across these tranformations, here only sketched, that the real magic of documentary as what I have called "the art of record"(Corner1996) is to be found. It is here that its classical controversiality lies too, in the apparent fusion of index(recorded image and sound) and rhetorical and aesthetic ambition."( Creeber, Glen(2001), The television genre book, s.126)

I det första steget är det valet av ämne och hur man gestaltar detta genom val av

inspelningsplats, intervjupersoner eller huvudpersoner. Sedan påverkas filmningen genom alla

de val som görs under inspelningen; vilka händelser man väljer att filma eller tekniska

lösningar som kameravinklar och bildutsnitt. Därefter följer redigeringsprocessen, där alla

bitar ska falla på plats, scéner väljs ut och placeras enligt en logisk och intresseväckande

ordningsföljd. Filmens karaktär etableras genom olika hjälpmedel, exempelvis en speaker

eller musik. Slutligen är det tittarna som skapar ett sammanhang av filmen utifrån deras

sociala kontext. Det kontroversiella ligger i det material som är inspelat och dess retoriska och

estetiska ambition. Budskapet ligger inte i den kronologiska ordningen, utan i en konstruerad

tid beståendes av utvalda delar, beroende på vad producenten vill förmedla.

9

Arbetet med denna uppsats har bedrivits genom tvärvetenskapliga studier, genom att

dokumentärfilmerna som här studeras skiljer sig åt, inte bara vad avser målgrupp utan även

vad gäller medie. ”Nanook of the North” var anpassad efter en Hollywood publik och filmens

ramverk, medan ”Ett år med Samer och Renar” formats efter en tv-publik som

informationsfilm. Därför presenteras i avsnitt 5 samt 6 dokumentärfilmens utveckling från

bioduken till teveapparaterna och fortsättningsvis hur detta i sin tur har påverkat forskningen.

Båda dokumentärfilmerna har analyserats med hjälp av samma analysmetod som beskrivs i

avsnitt 7 och är främst avsedd för att studera television. Eftersom det huvudsakligen är

innehållet som är intressant och formen endast har en sekundär betydelse i denna studie är

analysmetoden relevant för både film och television. Genom att dokumentärfilm anses ha en

starkare verklighetsförankring än fiktiv film blir det, även av denna anledning, naturligt att

studera innehållet framför formen. Detta motiverar denna studie som en studie i Medie- och

Kommunikationsvetenskap med en gemensam analysmetod som är anpassad efter

televisionens ramar.

"However, one common feature has been an interest in using images and sounds to provide an exposition or argument about the real world. This directness of adress to something outside the"text", this special level of referentiality, is one of the things that distinguishes documentary from fiction, that also points outside itself but much more indirectly. In fiction, the imagined world of the story is primary. One of the consequenses of this characteristic is that study of documentary, any documentary, has to engage directly with what the documentary is about."(Creeber, Glen (2001). The television genre book, s.125)

Valet av dess två filmer har gjorts mot bakgrund av dess innehåll och form. Båda

dokumentärfilmerna handlar om naturbefolkningar, urbefolkningar på norra halvklotet.

Dokumentärfilmerna påminner om varandra vad avser innehåll, form och målsättning; att

skildra en urbefolkning, genom alla årstider och aktiviteter under ett år.

Viktigt att poängtera är att denna medietext, precis som alla medietexter är en ideologisk

produktion och bör därför ses med kritiska ögon. Ytterligare punkter att tillägga gäller

terminologin. Hädanefter kommer dokumentärfilm i löpande text förenklat uttryckt ibland

endast kallas för film, märk skillnaden från fiktiv film. Detta är endast av praktiska skäl.

Däremot är termerna ”inuiter” och ”samer” aktivt valda av kritiska skäl. ”Eskimå” som är ett

vanligare ord för ”inuit” kan i många sammanhang uppfattas som ett skällsord på grund av

dess stereotypa konnotationer. 1977 bestämde man därför på Inuit Circumpolar Conference

att bojkotta temern ”eskimå” och istället använda ordet ”inuit” som ett poltiskt

ställningstagande för självbestämmanderätten. (Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his

contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.122). Av denna anledning kommer

10

definitionen ”inuit” användas. På samma sätt är det ett medvetet val att inte använda ordet

”lapp”, som kan uppfattas som slanguttryck eller skällsord, i ett försök att minska mer direkta

stereotypa och nedlåtande konnotationer och associationer. Därför används definitionen

”same” respektive ”inuit”.

11

2. HEGEMONI OCH ORIENTALISM

Minoriteter och urbefolkningar kan betraktas som grupper vars intressen är underordnade

majoritetssamhällets intressen. Vilka grupper som är underordnade beror på ojämlika

maktförhållanden. Gramsci som var starkt influerad av Marx presenterade hegemonibegreppet

och hur hegemoni upprätthålls:

"Det är viktigt att påpeka att hegemoniteorin inte förutsätter ett totalt ideologiskt samtycke från arbetarklassens sida. Gramsci menade att de underordnade grupperna har ett dualistiskt medvetande...."sunt förnuft(common sense) grundat i den dagliga praktiken och den ekonomiska positionen, dels av föreställningar härrörande från den dominerande ideologin. Resultatet bli ett 'fragmentariskt, osammanhängande, inkonsekvent förnuft, vilket leder till politisk passivitet." (Kommunikationens korsningar, Sven Ross, Nordicom 4/1994, s.32).

Att minoriteter och urbefolkningar förblir underordnade kan därigenom förklaras genom det

så kallade osammanhängande, inkonsekventa förnuftet med ursprung i det dominanta

paradigmet. Dominanta värderingar integreras i hela samhället och alla samhällsskikt, trots att

många missgynnas av dessa idéer. Detta påverkar i sin tur samhällets utveckling:

"Varje samhälle har sin sanningsregim, sin "generella sanningspolitik"; det vill säga, de typer av diskurser som accepteras och görs till sanningar, de mekanismer och instanser som gör det möjligt att skilja mellan sanna och falska påståenden, de sätt varpå alla dessa är sanktionerade; de tekniker och procedurer som givits värde i förvärvandet av sanning; den status som tillskrivits dem som har fått uppdraget att säga vad som räknas som sant."(Foucault(1972/1992), (1976/1980). Eriksson, Catharina, Baaz Eriksson Maria & Thörn Håkan(2005). Globaliseringens kulturer, s.19)

Hegemoni styr inte bara samhällets utveckling utan också självaste definitionen av vad

samhällets och mänsklighetens utveckling innebär. Det ger också en förklaring till varför

urbefolkningar i många sammanhang betraktas som unika, men underutvecklade eftersom det

är Västvärlden och det dominanta paradigmet som definierar vad utveckling innebär.

“Det mänskliga" definieras i dessa vetenskaper nu i termer av rörelse och utveckling. Exempelvis menade den moderna historiefilosofins förgrundsgestalt Friedrich Hegel att Afrika inte kunde ses som en del av den historiska världen eftersom kontinenten inte uppvisade några tecken på rörelse eller utveckling. Den tidiga artikuleringen av modernitetens universalism är alltså oupplösligt förknippad med kolonialismen."(Eriksson, Catharina, Baaz Eriksson Maria & Thörn Håkan(2005). Globaliseringens kulturer, s.29)

Edward W.Said introducerar begreppet ”Orientalism” i sin bok ”Orientalism”(1978), han är

starkt influerad av Foucault samt hur hegemoni och olika kunskapsregimer eller uttalanden

uppmuntras eller inte och påverkar vår syn på ”De andra”. Said förklarar Orientalismen som

ett stöd till kolonialmakterna och dess politiska och ekonomiska dominans. Detta sker genom

att man konstruerar och producerar österlandet som något fjärran, västerlandets “diskursiva

Andra”.

12

2.1 Mediebild, Postkolonialism och Globalisering

De amerikanska forskarna Wilson och Gutiérrez klargör i ”From Mass to Class

Communication” hur den amerikanska mediebilden av indianer i princip varit densamma

sedan 1800-talet. (Wilson , Clint C. & Gutiérrez, Felix, (1995) Race, Multiculturalism, and the Media. From

Mass to Class Communication, s.33f)

En undersökning genomförd av Jordbruksdepartementet(http:www//smairadio.org/image/ppt/

presentation/jordbruksdepartementet-filer/fram.htm) visar att majoriteten av svenska folket tror att

samerna försörjer sig på renuppfödning(4.2) Haglind, författare till ”Samer i sju

dagstidningar”(2000) konstaterar att detta inte stämmer, utan att man uppskattar att det endast

är 20 procent som lever av rennäring idag(4.2). Bilden är alltså inte felaktig, men heller inte

representativ. Haglind diskuterar medias roll i sammanhanget:

”Det finns knappast 20000 samer i Sverige, varav majoriteten bor i Norrland. Eftersom de är få har många etniska svenskar av naturliga skäl ingen personlig kontakt med dem, och jag tror därför att de flesta hämtar större delen av sin kunskap om denna folkgrupp från media”(Haglind, Karin(2000). Samer i sju dagstidningar, s.14)

Hultén, författare till ”Främmande sidor”(2006) tar också upp medias inflytande på folkets

syn på minoriteter och rasism, genom tolkningar av van Dijk:

”Den nya rasismen vill uppfattas som demokratisk och rumsren och placerar därför den gamlarasismen på den extrema högerkanten. Men det gör den inte mindre farlig, kommenterar van Dijk. Etniska minoriteter beskrivs inte som underlägsna men som annorlunda. Det är just genom att uttryckas i vardagliga diskurser, exempelvis i samtal, film, tv-program och nyhetsmedier, som den nya rasismen är så verkningsfull” (Hultén, Gunilla(2006), Främmande sidor, s.21)

Hur kan man då förklara att en viss bild lever vidare. Ur ett postkolonialistiskt perspektiv

tillhör inte det koloniala endast historien, utan existerar än idag fast i andra former där

maktförhållandena inte alltid är lika uttalade. Det förklarar varför van Dijk menar att det är

genom vardagliga diskurser som den nya rasismen är särskilt verkningsfull, därför att i dessa

sammanhang är man sällan kritisk till det som uttalas. Det är där dominanta diskurser

integreras och blir till så kallad ”common sense”.

Man kan tro att bilden av urbefolkningar och minoriteter borde ha förändrats avsevärt i och

med globaliseringen. Fast Hultén slår fast att:

”Men globaliseringen har inte inneburit att främlingar har upphört att existera, utan de har snarare återskapats under nya förutsättningar”.( Hultén, Gunilla(2006) Främmande sidor, s.211)

Gunilla Hultén som framförallt studerat minoriteter, invandrare i svensk landsortspress

konstaterar att nationalismen förstärkts i och med globaliseringen och att detta återges i

13

skildringarna av invandrare vid olika tidpunkter. På så sätt har journalistiken bidragit till en

viss migrationspolitisk hållning och sätt att betrakta minoriteter.

Under de senaste årtiondena har man ägnat en hel del tid åt att studera sambandet mellan

kommunikations- och globaliseringsprocesser och hur det påverkar begrepp som nation,

medborgarskap och identitetsskapande.

Precis som Hultén finner Terhi Rantanen att globaliseringen faktiskt bidragit till att

nationalismen förstärkts, enligt hennes resultat är kriget och i sin tur nationsskapandet den

viktigaste faktorn i globaliseringsprocessen:

”At one time a nation is an invader, at another it is being invaded. Individuals are invited to form attachments to nation-states, but these nation states are constantly changing their boundaries and thus redefining themselves. They need to invite people to share their particular nationalism and to use media and communications to mediate between them and individuals.”(Rantanen, Terhi (2005). The media and globalization, s.157)

Ur detta perspektiv är det också relevant att se till de konfliktsituationer som uppstått mellan

staten och urbefolkningarnas rättigheter till landområden, där majoritetens intressen stöter sig

med minoritetens vilket skapar en hotbild ur båda aspekter. Här är medias roll väldigt central,

men vilka intressen är egentligen allmänhetens intressen i nationsskapandet? Vilka gynnas av

en mediebild som inte är tidsenlig eller representativ?

”In search of a new national identity after the American Revolution, the newly independent ”patriots” positioned themselves as the ideological heirs of America’s original inhabitants and developed the ”Indian” into a national icon. As born-again ”Indians”, American whites declared the continent’s indigenous peoples unfit for civilization and cast them into a yet another mythic role –the Vanishing Indian.”(Prins L, E. Harald(2002) Visual media and the Primitivist Perplex,Ginsbury D., Faye, Lughod-abu, Lila & Larkin, Brian.(2002) Media Worlds, s.60)

Genom att betrakta indianerna som en utdöende ras, kunde amerikanarna definiera sig själva

som sin egen ursprungsbefolkning och hävda sin kultur och utvecklingslinje som den främsta.

Västvärlden associeras till civilisation och framtidsanda. En föråldrad bild motiverar

Västvärldens övertag.

Shari M. Huhndorf har bland annat forskat kring den amerikanska framställningen av

inuiterna. Hon nämner i ”Nanook and his contemporaries: imagining eskimos in american

culture”(2000) att skildringarna i ”Nanook of the North” inte var tidsenliga och styrker sig i

dokumentärfilmen ”Nanook revisited”. Hon påpekar att filmen är en hyllning till Flaherty,

men att den trots allt går att problematisera. Charles Nayoumealuk, vars fader kände

Allakariallak eller som han i filmen kallas ”Nanook”, förklarar att ”Nanook of the North” inte

var tidsenlig utan snarare överensstämde med Västvärldens fantasier om hur det skulle se ut:

14

’”People didn’t wear polar bear skin pants around here”, he observes, explaining ”I think that the southern image of Inuk was somebody running around in polar bear skin pants. Robert(Flaherty) doctored this particular scene so that the image would fit the imagination”’( Shari M. Huhndorf, Nanook and his contemporaries: imagining eskimos in american culture 1897-1922. (Critical Inquiry, Vol. 27, No. 1. (Autumn, 2000)) s. 144)

2.1.1 Global mediagraphy, Globalisering som metod

Eftersom denna studie avser att jämföra två olika dokumentärfilmer om olika folkslag,

inspelade på olika platser, vid olika tidpunkter krävs en metod som kan förena dessa faktorer.

Rantanen som studerat människor vid olika platser och tidpunkter och vilken betydelse ny kommunikationsteknik haft i deras liv, ställer sig frågan: ”What do we do when mediated globalization takes place at different tempos in different places around the world?”(Rantanen, Terhi (2005). The media and globalization. s.12)

Globaliseringsprocessen och medietekniken har sett olika ut vid olika tidpunkter och platser,

detta är centralt även i denna studie.

För att kunna besvara sin frågeställning formulerar Rantanen en egen metod ”Global

mediagraphy”, (Rantanen, Terhi (2005). The media and globalization, s.141ff), med utgångspunkt i

Appdurais teorier(1990) om hur fem olika faktorer inverkar på globaliseringsprocessen som

här sammanfattas och förtydligas.

’Ethnoscape’ innefattar personer som är i rörelse på platsen, så som turister och immigranter

eller flyktingar.

’Mediascape’ syftar på de tekniska möjligheterna att producera och distribuera information

samt förmedla medias bild av ’verkligheten’

’Technoscape’ innebär tekniska framsteg som sprider sig både materiellt och via kunskap.

’Financescape’ syftar på marknads- och penningvärden, så som börser, aktier och handel.

’Ideoscape’ är den tidsanda som råder just då, den dominanta diskursen i samhället.

I Appadurais modell saknar Rantanen hur förändringar inom dessa ’scapes’ inträffar på olika

platser vid olika tidpunkter, inte bara här och nu. Till dessa teorier lägger hon därför själv till:

’Timescape’ och ’Languagescape’

’Timescape’ tar hänsyn till skillnader i ’Zone Time’ eller tidszoner och ’Calender Time’ eller

högtider. ’Generation Time’ eller generationstid uppmärksammar hur mycket tid/upplevelser

som olika generationer har gemensamt samt hur mycket information den äldre generationen

delat med sig av. ’Personal Time’ eller privat tid innebär skillnader i åskådning vad gäller tid

och beroende på ens uppväxt, exempelvis är det ett annat tempo i stadsmiljö mot vad det är på

landsbygden. ’Media Time’ eller media tid syftar till mediernas förmåga att konstruera en tid

15

som förenar hela världen bland annat med hjälp av gemensamma nyheter och annat.

Dessutom möjliggör medierna att man ständigt kan hålla kontakt med varandra, oavsett plats

och tid.

’Languagescape’ poängterar vikten av att förstå ett och samma språk för att kunna interagera.

Rantanen diskuterar framförallt engelskans betydande inflytande som en integrerande likväl

som segregerande kraft. I det här fallet är det inte bara engelskans dominerande inflytande

utan även svenska språkets som är av betydelse.

”Global mediagraphy” är en metod som är tillämpbar på denna studie, för att få en bakgrund

till hur samhället såg ut vid den tidpunkt då filmerna spelades in och därmed få en förståelse

för vilken målgrupp filmerna är riktade till och vad producenten försöker förmedla.

2.2 Stereotypisering och Fetishism

Rantanen drog slutsatsen att det viktigaste i globaliseringsprocessen var krig och

nationsskapande. Detta har i högsta grad påverkat urbefolkningarnas situation. Hall förklarar

hur hegemoni uppstår i sådana situationer:

”Power, it seems, has to be understood here, not only in the terms of economic exploatation and physical cohercion, but also in broader cultural or symbolic terms, including the power to represent someone or something in a certain way –within a certain ’regime of representation’. It includes the exercise of symbolic power through representational practices. Stereotyping is a key element in this exercise of symbolic violence.”(Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.259)

Hall drar flera slutsatser om hur skillnader skapas mellan olika människor och folkslag. Han

introducerar begreppet stereotypisering:

”Stereotyping reduces people to a few, simple, essential characteristics, which are represented as fixed by Nature” (Hall, Stuart (1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.257)

Hall menar att dessa skillnader cementeras genom att de inte ses som kulturella utan fixerade

av naturen, genom vad Hall benämner naturalisering. Individen upphör på så sätt att bli

betraktad som en individ, utan snarare som representant för ett helt folkslag som bär på vissa

karakteristiska egenskaper. Det finns ingenting under ytan, bara egenskaper som hör till deras

natur. Man konstruerar på så sätt en kultur som har stagnerat, som är oföränderlig och därmed

skapar identifikationsproblem. Detta är något man tar upp i ”Same but different”(2004), där

man gjort en radiodokumentär för att studera hur samerna själva upplever sin situation, med

fokus på samer som lever i exil:

16

”Som Per Niila påpekar i radiodokumentären är det samisk kultur när man som same går på bio. Det verkar vara av betydelse att lyfta fram samiskheten i vardagen och i andra praktiker som inte andra lyfter fram.”(Blanking, Kattis & Saile, Sofia,(2004) Same but different, s.45)

Hall förklarar hur medierna lyckas bibehålla en föråldrad bild av samerna/inuiterna och deras

kultur genom att bidra till att skapa vissa associationsbanor med hjälp av symbolspråket.

“...They signify. They don't have any clear meaning in themselves. Rather, they are the vehicles of media which carry meaning because they operate as symbols, which stand for or represent(i.e symbolize) the meanings we wish to communicate." ( Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, ,s.5)

Kläder, ansiktsuttryck är en del av vår materiella värld, men det är inte vad det utgörs av, det

betecknande, utan vad det betecknar som är det centrala, det vill säga den mentala

föreställningen som skapar mening. Media utnyttjar dessa associationsbanor genom att

använda sig av objekt och uttryck som i sig inte har någon betydelse, men genom att

symbolisera och representera ges de den betydelse media önskar kommunicera. Precis som

Flaherty använde sig av kläder som inte vara tidsenliga, ger det en bild av ett folk som har

stagnerat och lever på samma sätt som de alltid har gjort. Därmed kan man inte bara

konstruera en tid, utan också en hel folkgrupp, en kultur, genom att använda sig av attribut

som ingår i ett system, representerar. Renar och samer har visat sig vara en tydlig

associationsbana, vilket förklarar hur de representeras och allmänhetens bild av dem.

Syftet till detta kan ses som en grundläggande del i identifikationsskapande. Det är enklare för

var människa att identifiera det egna jaget som en del i en grupp. Om man relaterar detta till

globaliseringsaspekter, där det egna jaget är hotat får man också en förståelse för varför

nationalismen förstärkts i och med globaliseringen. Hotet utgörs av andra kulturer så som

minoriteter, men urbefolkningar gör dessutom anspråk på nationens ursprung och dess egna

kultur vilket kan ses som att hotbilden drivs till sin spets. Urbefolkningar kan därför betraktas

som kulturellt oroväckande.

Hall pekar också på att det inte alltid tydligt framgår rent visuellt när stereotypisering har

använts som redskap, utan ibland måste man läsa mellan raderna och uttyda vilka antydningar

som görs:

”The important point is that stereotypes refer as much to what is imagined in fantasy as to what is perceived as ’real’. And, what is visually produced, is only half the story. The other half-the deeper meaning -lies in what is not being said, but is being fantasized, what is implied but cannot be shown”( Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, , s.263)

17

All form av stereotypisering är inte tydlig, utan man måste se längre än så, se längre än det

man med blotta ögat ser. Därför är det avgörande att finna ett motiv till stereotypisering.

Förutom att förstärka nationalismen och det egna jaget, finns det någonting än mer

grundläggande hävdar Hall och det är ”Fetishism”:

”Fetishism involves the substitution of an ’object’ for some dangerous and powerful but forbidden force”. (Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.266)

Ofta har fetichism en sexuell prägel. Det förklarar varför genusperspektivet är av stor vikt vid

studier om etnicitet och etnografisk film där urbefolkningar exponeras. Man kommer nära

människans ursprung med betoning på det ”primitiva”, vilket är tabubelagt och kulturellt

oroväckande, samtidigt som det är ofrånkomligt attraktivt och blir symboliskt viktigt. Hall

beskriver vidare begreppet disavowal som ett redskap bakom fetishism, vilket ofta innebär att

könsorganen är skymda, men fantasin eggas till att överskrida detta hinder. Genom disavowal

är det på så sätt möjligt för åskådaren att betrakta, samtidigt som man så att säga inte betraktar

eftersom objektet är skymt, men trots allt finns representerat. Denna ambivalens skapar ett

attraktionsvärde i sig och ger en förklaring till fascinationen för urbefolkningar i olika

sammanhang:

”Marking difference leads us, symbolically, to close ranks, shore up culture and to stigmatize and expel anything which is defined as impure, abnormal. However, paradoxically, it also makes ’difference’ powerful, strangely attractive precisely because its forbidden, taboo, threatening to cultural order. Thus, ’what is socially perhipheral is often symbolically centred’.”((Babcock, 1987, p.32; Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.237)

2.3 Genus, Myter och Ideologi

Hegemoni förutsätter att skillnader existerar och skapar betydelse. Hall intresserade sig för

hur meningsskapande eller skillnader påverkar kulturer och maktrelationer genom bland annat

så kallade binära motsatsförhållanden:

“There is always a relation of power between the poles of a binary opposition(Derrida, 1974). We should really write, white/black, men/women, upper class/lower class, British/alien to capture this power dimension in discourse. ”( Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.235)

I en relation finns alltid ett maktförhållande. Genom att dessa förhållanden produceras och

reproduceras, blir de till slut till ”sanningar”, enligt Hall. Maktstrukturer kommer till uttryck

på olika sätt, det är inte bara etnicitet och natinalitet, utan även andra faktorer som

klasstillhörighet och kön som är av betydelse. Vid skildrandet av urbefolkningar och deras

kulturer som stagnerade genom västvärldens defintion av utveckling, blir deras ställning ”låg-

18

klass”. Här finns också förhållandet mellan majoritets- och minoritetssamhället. Ur ett

genusperspektiv blir kvinnor sällan uppmärksammade när det gäller journalistik och politiska

teman, särskilt kvinnor som inte är vita. Detta kan förklaras genom de binära

motsatsförhållanden som presenterades ovan.

”Research on the visual representation of women makes clear that female images are abundant in some domains(advertising) and virtually absent in others(photojournalism of political subjects). The invisibility extends much further for women of color. In popular images as well as the dominant white imagination, as Hull, Scott and Smith(1982) have so eloquently told us, ”All the women are white, all the blacks are men,” and black women are simply invisible... While the photographs tell a story about cultural ideals of femininity, the narrative threads of gender and race are tightly bound up with each other. In the world at large, race and gender are clearly not seperate systems, as Thrinh(1989), Moore(1988), Sacks (1989), and others have reminded us.(s.100, Askew& Wilk, the anthropology of media, s.100)

Om man ser till de kvinnor som skildras inom media är majortieten vita och eftersom ”De

andra” oftast representeras av män, osynliggörs kvinnan tillhörande ”De andra” som inte

platser i någon kategori. Försök att förena ”Den andra kvinnan” med kulturella västerländska

ideal om vad kvinnlighet innebär, går inte ihop med karakteristiska egenskaper för ”De

andra”. Hon hamnar i ett utanförskap från såväl den ”kvinnliga kulturen” som den ”etniska

kulturen”.

Föregångaren till Hall, Strauss studerade en annan typ av kategorier, anomalistiska kategorier,

kategorier som inte stämmer med det binära motsatsförhållandets kategorier utan ligger

någonstans mitt emellan och suddar ut gränserna.

”Anomalistiska kategorier hämtar sin betydelse från två källor -naturen och kulturen. Till sist motstår naturen alltid den kategorisering som kulturen försöker påtvinga den."( Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, Uppsala, s.159)

Det här är grunden till stereotypisering som har sin början i naturalisering, hur egenskaper

fixeras av naturen, vilket är av särskilt stor betydelse när man studerar hur urbefolkningar

skildras eftersom naturen ofta har en väldigt central roll. Hall poängterar också att skillnader

är ambivalenta och kan vara både positiva och negativa. Det förklarar varför alla

representationer inte alltid är degraderande, även om de är stereotypa.

“These include the ‘happy natives’ -black entertainers, minstrels and banjoplayers who seemed not to have a brain in their head but sang, danced and cracked jokes all day long....”(Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.245)

Det är här myten kommer in förklarar Strauss, som ett sätt att hantera överskottet av betydelse

från båda håll. Han beskriver det som en slags lokal omvandling av en djupare struktur av

binärt motsatta begrepp som är väldigt viktiga för kulturen inom vilken myten existerar. Även

19

om myter inte löser motsatsförhållanden, blir de hanterbara kulturellt:

“...tillhandahåller de ett fantasifullt sätt att leva med dem och hantera dem så att de inte blir alltför söndrande och inte väcker alltför mycket kulturell oro.( Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, s. 165)

På så sätt finns olika myter att ta till om man skulle börja ifrågasätta existerande stereotyper.

Stereotyper och myter går hand i hand. ”Den andra kvinnan” får här en komplicerad ställning

som ”moder”, en egenskap som naturen påtvingat henne, hennes tillhörande av den kvinnliga

gemenskapen och hennes delaktighet i en kultur som man försöker naturalisera. Det uppstår

en situation där ”naturen” strider mot ”naturen”, två myter krockar på grund av konstruerade

kulturella maktförhållanden för att dölja sociala orättvisor.

”To idealize ”the other woman” is to present her as like, or aspiring to be like, her American counterpart. The other woman is exotic on the surface(she is dressed in an elaborate sari and has a golden nose ring) but her difference is erades at another, deeper level (she is really just a mother, and like the American woman, interested in making herself beautiful through fashion). The woman’s sameness in difference presents and allows us to pursue the illusory goal of wholeness.”( Askew & Wilk, (2002) the anthropology of media, s.100-101)

Antropologerna Askew & Wilk, anser att myten om kvinnan står högre än myten om ”de

andra”. Man kan acceptera mindre kulturella skillnader, därmed blir myten om ”de andra” i

detta sammanhang ”kulturen” som möter ”naturen”, där kvinnans roll som moder ses som

grunden till allt och motstår den kategorisering som kulturen försöker påtvinga den.

Traditionellt bottnar feminismen i att kvinnans sociala egenskaper är konstruerade, genom

hennes biologiska roll som moder.

”Man föds inte till kvinna man blir det” (Simone Beauvoir, Det andra könet (1949), s 162 )

Det ger en ny dimension till begreppet disawoval i kvinnans situation, eftersom det är svårt att

naturalisera kvinnans kulturella egenskaper mot bakgrund av hennes etnicitet då

”modersrollen” står över allt annat blir disawoval ett effettivt sätt att mystifiera henne och

därmed isolera henne från den västerländska kulturen och ”betraktaren”.

Även om myterna om samma tema kan skilja sig från varandra, finns det enligt Strauss alltid

ett samband. Det förklarar Strauss bäst kan förstås genom en så kallad parole, det vill säga en

särskild insikt om potentialen i den djupare strukturen, eller langue. Man kan dra slutsatsen att

massmedia idag fyller en funktion som är jämförbar med myterna i klanmässiga, muntliga

samhällen, enligt Fiske. Därför menar han kan Strauss teorier både tillämpas på fakta och

fiktion. På så sätt skulle detta kunna vara tillämpbart på dokumentärfilmer om urbefolkningar

20

som vi här ska studera. Fiske utvecklar detta:

“Detta kan dessutom utvidgas så att varje exempel på en genre kan ses som ett särskilt förverkligande av den djupare strukturens potential. Betraktade på detta sätt skulle alla västernfilmer vara särskilda versioner av samma myt om Vilda västern, eller också för att uttrycka det annorlunda, kan samma djupstruktur av binärt motsatta begrepp skapa ett oändligt antal västernfilmer."( Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, s.168)

Han exemplifierar detta genom att analysera ett undervisningsprogram, ”Mat och befolkning”,

som sändes i Storbritannien 1979. Programmet handlade om motsättningen mellan

möjligheten att producera mat, samtidigt som många människor svälter. I programmet

jämfördes det primitiva jordbrukssamhället i en by i Anderna, med de vetenskapliga och

teknologiska framstegen i städerna utmed kusten. Fiske exemplifierar ytliga motsättningar

som:

Jordbruksvetenskap - Traditionellt jordbruk

Marknadsekonomi - Naturahushållning

Stad - Landsbygd

Barn som munnar att mätta - Barn som arbetskraft

Utveckling - Stagnation, cyklisk kultur

Förändring - Tradition

(Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, s.221)

Fiske drog av detta slutsaten:

”Den djupa binära motsats som strukturerar programmet är därför den mellan vetenskap och ickevetenskap. Programmets djupa struktur, den ideologiska ramen, kan uttryckas sålunda: Vi är för dem vad vetenskap är för icke-vetenskap” (Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, s.220f)

Man markerar tydligt vem programmet är producerat för, genom att förutsättningarna är så

givna, så allmänt erkända, så naturliga att de exnomineras, de behövs inte ens tas upp eller

ifrågasättas. Detta konstaterar Fiske är ideologi i arbete. Han styrker sina slutsatser i den

inledande speakertexten:

”Vi kan numera producera tillräckligt med mat för en växande befolkning, ändå svälter många därför att de vetenskapliga lösningarna inte omsätts i praktiken.”(Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, s.220)

Kan man överföra detta resonemang till att gälla dokumentärfilm om naturbefolkningar på

norra halvklotet. Kan man finna en parole i de två filmerna som ska undersökas, även om det

handlar om olika urbefolkningar och det skiljer sjuttio år i tid, teknik och publik? Vad är den

djupa binära motsatsen som strukturerar programmet och vilken är den djupa strukturen, den

21

ideologiska ramen?

Samtidigt som detta arbete avser att studera hur urbefolkningar skildras, är denna studie också

ofrånkomligt förankrad med en viss ideologisk ram. Förmodligen är det många värderingar

bland såväl begrepp och bilder som exnomineras trots strävan att vara så kritisk som möjligt.

22

3. ÅSKÅDLIGGÖRANDET AV MINORITETER OCH

ANTROPOLOGINS FRAMVÄXT

”Antropologi, omfattar av hävd främst fysisk antropologi(studiet av människosläktets utveckling och fysiska karakteristiska) samt kultur- och socialantropologi(studiet av världens olika kultur- och samhällstyper)” Källa: Nationalencyklopedin, 2 oktober 2006 (webbupplaga)

Naturbefolkningar har främst studerats med hjälp av antropologin. Att antropologi är något

som hör samman med meningsskapande och hur skillnader mellan kulturer skapas, förefaller

självklart för Hall:

“The argument here is that culture depends on giving things meaning by assigning them to different positions within a classificatory system. The marking of ‘difference’ is thus the basis of symbolic order which we call culture.”(du Gay; Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, 236)

Hall förklarar hur antropologin utvecklades under mitten på 1900-talet, en tid av kolonisering och imperialism. Hall(1922) beskriver denna tidsanda som ’the west and the rest’ (Hall,

Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.186). Hall lägger stor vikt vid antropologins inträde på museer eftersom det var här antropologin först kom att etableras innan den nådde ut till universiteten. Hall citerar Stocking i sin beskrivning av hur samhällsklimatet då såg ut:”In a period when not only anthroplogy, but science generally was much more ”object” -or specimen -orientated than today.”(Stocking, 1987, p.263; Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.187)

Det förklarar också varför kategorisering och klassificering blev allt viktigare. Det blev en

central del i antropologens arbete att samla in, kategorisera och redovisa eller ställa ut sitt

material. Objekten delades ofta in enligt synen på evolutionen, exempelvis värderades mer

avancerade redskap högre och likaså den folkgrupp som använde sig av dessa. En konsekvens

utav detta blev att även kulturer delades in efter dessa ramar.

”Moreover, as a science which mobilizes a classificatory system, it manufactures these distinctions on the basis of a certain representation of this difference, and subsequently uses this typology to determine whom it seeks to study and what the best research methods to employ might be.” Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.187)

Hall förklarar hur antropologin fungerar som diskurs, vilket i sin tur påverkar vilka objekt

som är intressanta att studera, vilka metoder som är bäst lämpade för dessa studier och vilka

objekt som kan vara intressanta att ställa ut. I och med koloniseringen av olika platser

skapades utställningar där man ville visa på hur det såg ut på de koloniserade och exotiska

23

platserna. Fast man nöjde sig inte med detta, man drev det hela ett steg längre och började

ställa ut människor. På St Louis Louisiana Purchase Exposition 1904 ställde man ut filipiner.

Allt skulle framstå som så realistiskt som möjligt. Deras boplatser var återuppbyggda och

folkgrupper placerade på en särskild plats i ’Hall of Anthropology’ beroende på vad som

ansågs vara deras evolutionära placering.

”The popularity of these exhibitions-many millions of visitors from all walks of life trooped past native villages- helped to support the dominant popular discourse that other cultures were’survivals’ or ’savages’. (Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.196)

Dessa typer av uppseendeväckande utställningar var väldigt populära. Det visar på att det

fanns en nyfikenhet att veta mer om främmande kulturer och folkslag, men också ett sätt att

stödja den rådande diskursen om den västerländska kulturens överlägsenhet. Under

utställningen på St Louis Louisiana Purchase Exposition blev det särskilt tydligt då folkslaget

”Igorots” tillagade och åt hundkött. De framställdes därmed som primitiva, ociviliserade och

bestialiska vildar. För att besökaren ska förstå och kunna skapa sammanhang av denna

information, av vad som är civilisation och inte krävs att denne utgår från den dominanta

diskursen. På så sätt producerades och reproducerades den dominanta diskursen om

västerlandets överlägsenhet och det imperialistiska tänkandet blev accepterat.

Samtidigt kan man betrakta dessa utställningar som ett sätt för vanligt folk att komma i

kontakt med annars helt främmande kulturer och ett sätt att öka tillgången på information?

Denna åskådning är i själva verket ett maktförhållande, vem har rätten att betrakta vem och

till vilket pris? Vem avgör vem som är intressant nog att bli betraktad? Vem avgör vem som

är objektet? Det här handlar om hegemoni i teori och praktik. För det första är det

allmänbildning att veta hur de lever i Filipinerna, men är framställningen av deras levnadssätt

verkligen representativ? För det andra vad är vi beredda att betala för denna kunskap och vad

legitimerar vilka medel vi får ta till för att erhålla den kunskap? Allt detta styrs av den

dominerande ideologin.

Historiskt skulle man alltså kunna betrakta de första som intresserade sig för olika folkslag

som kolonisatörer. Hall kallar kolonisatörerna för ’armchair anthropologists’:

”The ’armchair anthropologists’ of the period were initially keen to derive benefit from the presence of these authentic living ’specimens’ or scientifically significant objects” (Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.196)

24

Kolonisatörernas drivkraft låg i ett vinstintresse att exploatera det främmande, det exotiska.

Därför är det idag svårt för antropologin att bli erkänd som en kritisk vetenskap, eftersom

antropologin en gång utvecklades med kolonialismen.

”Anthropologists have had to question how a discipline which has a growing awareness of its own complicity with colonial forces, whose primary researh method-fieldwork-was dependent on colonial support, can ring the changes in the wake of decolonization, globalization and cultural revivalism among indigenous people” (Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s. 200)

Hall förklarar vidare att man inom forskning idag har som utgångspunkt att antropologin av

naturen är partisk. Han sammanfattar detta i två punkter:

”(1)That what it aims to construct and produce through ethnographic texts can only ever comprise part of the whole; and (2) ’patial’ in the sense of subjective”( Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.200)

Detta är grundläggande vid producerandet samt vid studier av dokumentärfilm och

etnografisk film som grundar sig på interaktionen människor emellan, vid inspelning eller

som mottagare till en medietext. Strävan är att vara så ”opartisk” som möjligt och någonstans

försöka visa ”verkligheten”, men det är omöjligt att undkomma en ideologisk ram. Allt ifrån

frågeställning till forskningsmetod och material är ett medvetet urval och studien bör

betraktas som subjektiv, en del av helheten.

25

4. DOKUMENTÄRFILMERNAS KONTEXT

För att få en bakgrund till dessa dokumentärfilmers produktion krävs en återblick i hur

samhället såg ut på den tiden och platsen. Här kommer Rantanens ”Global Mediagraphy” till

användning.

4.1 ”Nanook of the North” och dess kontext

Detta avsnitt är avsett för att få en förståelse för ”Nanook of the North” och dess kontext. På

den tiden existerade inte begreppet dokumentärfilm, därför är det filmindustrin under 20-talet

som studeras. ”Nanook of the North” växte fram ur den kanadensiska filmindustrin. Flaherty

var kanadensare och de inuiter han studerade levde i Kanada vid Hudson Bay. Om man först

utgår från ”Financescape”, det vill säga de rådande ekonomiska förhållandena vid denna

tidpunkt och plats, förstår man att ”Nanook of the North” inte hade de bästa ekonomiska

förutsättningarna. Trots att Flahrty lyckades få en sponsor French fur company (Rothman,

William (1997) Documentary Film Classics, s.2) var situationen svår.

”Popular and scholarly histories of Canadian cinema have typically offered a narrative in which a continous experience of failure, beginning with earliest arrival of cinema in Canada, is broken only with the heroic emergence of National Film Board in 1939.( Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies, s.523)

Då Flaherty bestämde sig för att producera ”Nanook of the North” hade den kanadensiska

filmindustrin gått dåligt och National Film Board hade ännu inte växt fram. Det gav knappa

ekonomiska resurser. Dessa faktorer kan ge en förklaring till varför den amerikanska

filmindustrin fick ett så avgörande inflytande.

”Those involved in film culture in Canada have long reiterated the claim, first made by public-broadcasting activist Gordon Sparling in the 1930s, that Canadians must choose between ”the State and the United States”((cited in Magder 1993:13; Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies, s.523)

Detta påverkade i sin tur ”Mediascape”, det vill säga de tekniska möjligheterna att producera

och distribuera information samt förmedla medias bild av ”verkligheten”. Därmed influerades

den kanadensiska filmindustrin och samhället av de amerikanska värderingarna och dess

”Ideoscape” eller rådande tidsanda, den dominanta diskursen i samhället. ”Nanook of the

North” var starkt präglad av den amerikanska filmindustrin. Man kan tolka det som att

”Nanook of the North” producerades med den amerikanska publiken som målgrupp.

Om man går närmare in på detta utifrån begreppet ”Media Time” kan man betrakta ”Nanook

of the North” som en dokumentärfilm som skriver sin egen historia, genom att många scéner i

”Nanook of the North” är iscensatta bland annat vad gäller klädsel och annan rekvisita, som

26

pälsar och spjut. Detta resulterar i att tittaren betraktar ”Nanook of the North” som tidsenlig,

fast det i själva verket såg väldigt annorlunda ut på den tiden och platsen. På så sätt spred man

en missvisande bild som också blev samtidens bild, västvärldens åskådning, av hur inuiterna

levde. Det amerikanska inflytandet ger sig också till känna i språkvalet eller

”Languagescape”, där engelskan verkar både som en integrerande såväl som en segregerande

kraft. Integrerande i den mån att västvärlden kan ta del av den, men inte inuiterna med ett

annat modersmål. Inuiterna hade heller ingen möjlighet att göra sig förstådda eller att kunna

påverka dokumentärfilmens utseende, de begränsades till det primitiva kroppsspråket och blir

passiva objekt. Det handlar om en globaliseringsprocess där Arktis inte anses vara en del i

utvecklingen. Precis som Hegel(2.)menade att Afrika inte kunde ses som en del av den

historiska världen eftersom kontinenten inte uppvisade några tecken på rörelse eller

utveckling, betraktades Arktis som att det stagnerat genom dessa skildringar.

Precis som man på St Louis Louisiana Purchase Exposition 1904 ställde ut filipiner(3)

beskriver Huhndorf hur inuiter skeppades till New York för att ställas ut i slutet på 1800-talet:

”In the fall of 1897, a ship called Hope docked in New York City harbour; its arrival changed the lives of its passangers and captivated an entire nation. On board were six Polar Eskimos….”( Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.122)

Huhndorf berättar om hur de sedan ställdes ut på World’s Columbian Expostion’s Midway

exhibit i Chicago 1897. Hon beskriver också hur illa inuiterna behandlades och hur de kunde

betraktas av allmänheten:

”Housed in the museum’s basement, the Eskimos drew throngs of eager visitors who crowded around a ceiling grate installed above their heads”( Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.123)

På grund av de miserabla förhållandena blev inuiterna snart sjuka, även detta betraktades som

underhållning. En journalist återberättar händelsen:

”One of the most amusing forms of entertainment consisted in an illustration of the manner in which the Eskimos attempt to conjure illness. This in their opinion can only be accomplished by rubbing the sides of the body and singing a werid lullaby that with all its peculiarities is not absolutely discordant. ((Quoted in Kenn Harper, Give Me My Father’s Body: The Life of Mimik, the New York Eskimo (Iqaluit, NWT, 1986), p37)Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.123)

Inte helt oväntat dör dessa inuiter på grund av lunginflammation. Museet beslöt sig trots dess

inhumana behandling av inuiterna för att ändå använda deras hjärnor till forskning och behöll

27

skelletten för vidare utställning. Detta var något som kritiserades starkt, enligt Shari M.

Huhndorf:

”Despite (or perhaps in part because of) their tragic fates the arrival of these Polar Eskimos rekindled America’s long-time fascination with Arctic Natives, an interest that soon manifested itself in both high and low culture and grew in intensity through the 1930s.”( Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.124)

Denna händelse skapade alltså en fascination för inuiterna och Arktis oavsett vilken klass och

vilken slags kultur man uppskattade, kom inuitkulturen eller synen på inuitkulturen att leva

vidare. Detta skapade en marknad för en film som ”Nanook of the North”, som i sin tur

öppnade upp för nya marknader i yran eller vad Huhndorf benämner ”Nanookmania”.

”Nanook of the North became a kind of watershed, the point after which no imagining of the Far North was without the fully panoply of stereotypes born in the later nineteenth century, developed in the 1900s and 1910s, and brougt to fruition in Flaherty’s work. The film also spawned what one prominent observer has called ”Nanookmania”, a marketing craze that produced dozens of trademarks including Eskimo Pie ice cream”(Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.125)

I och med att ”Ideoscape” förändrades, förändrades också ”Financescape” och det växte fram

en marknad inom filmindustrin för filmer om inuiter och Arktis. Bara några år senare

producerade två fiktiva filmer i Hollywood med Arktiskt tema: Igloo(1932) av Universals och

Eskimo(1934) av MGM.

För att få en förståelse för varför ”Nanook of the North” blev så populär krävs att man

återanknyter detta till hur samhället såg ut och hur ”Technoscape” samt ”Ideoscape” kom att

förändras:

”Particularly in the isolationist mood that followed the first world war, representations of Eskimos and Arctic life began to reflect the public’s increasing ambivalence about colonialist enterprises as well as about Eskimo peoples. Flaherty’s documentary Nanook of the North exemplified these changing attitudes” (Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.132)

Genom industrialiseringen och att ”Technoscape” förändrades, blev människor allt mer

isolerade och man blev skeptisk till Västvärldens syn på utveckling, med tanke på dess

baksidor, vilket skapade empati för inuiterna och deras situation. ”Ideoscape” förändrades

därför och präglades av en dualistisk bild. Detta kommer till uttryck i ”Nanook of the North”

där empati går hand i hand med imperialism. Trots att behovet av kolonialism fanns både före

och efter första världskriget, började man ifrågasätta inuiternas situation först efter första

världskriget. Man värnade för mycket om det egna landets intressen. Arktis visade sig bli en

28

utmärkt plats för kolonisering. ”Ethnoscape” förändrades genom att det strömmade in fler och

fler människor som från början åkte till Arktis på expeditioner för att utforska nya områden,

sedan kom Guldruschen i Alaska 1890 och därefter gjorde man även oljefyndigheter. I och

med dessa nyfunna naturresurser blev Arktis en plats som uppfyllde de koloniala behoven av

att upptäcka nya platser och finna rikedomar, i detta avseende var ”Financescape” mycket

attraktivt:

”The Arctic had become the new and perhaps the last frontier.”( Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.126)

Eftersom man inte visste hur länge den koloniala perioden skulle vara, blev det en

nödvändighet att på alla sätt utnyttja och demonstrera denna maktställning. När det efter

första världskriget inte längre var accepterat att ställa ut människor på museum, fick man söka

nya vägar.

”Nanook of the North tells a story that celebrates rather than denigrates Native life while it virtually erases the European presence from the Arctic landscape. It thus creates the illusion of Western innocence vis-à-vis the Arctic, a stance that articulates the widespread ambivalence about expansionism characterisitic of post-World War I era.”( Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.133)

Sättet som Flaherty har skildrat inuiterna på ger både ett sken av att kolonisatörerna var

välvilliga och vänliga, samtidigt som Flaherty markerar västerlandets överlägsenhet, menar

Huhndorf. Hon poängterar också hur viktig bilden av inuiternas liv och egenskaper var,

förutom att de var fredliga, i en tid av krig och förödelse:

”Eskimo life appeared to provide an alternative to the practices of an industrial and capitalist world, it also seemed to replicate many of its core values. Eskimos were, accordingly to these images, clean, honest, democratic, indigenous, and extremely hardworking. As anthropologist Asen Balikci notes, ”the sum of these virtues is very similar to those found at the core of the American Protestant ethic.(Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.128)

Förutom att inuiternas sätt att leva skapade ett alternativ till industrisamhället och det

kapitalistiska samhället, var inuiternas egenskaper alltså något som amerikanarna då

eftersträvade eller ansåg vara bra egenskaper enligt god sed.

Genom att skildra inuiterna på detta sätt, blev bilden tvåsidig, både splittrande och förenande.

Enligt Huhndorf medförde detta att Arktis inte längre kunde betraktas som en utopi. Fast detta

är något man kan ifrågasätta, det är snarare möjligt att denna bild förstärktes i och med binära

motsatsförhållanden och anomalistiska kategorier(2.3) där konstruktionen av en myt

om Arktis skulle vara ett redskap för att återställa maktbalansen och återigen mystifiera

inuiterna så ”Ideoscape” inte tar skada.

29

Det var bara två överlevande från utställningen på World Columbian Expostion’s Midway

exhibit i Chicago 1897. En vuxen inuit som skickades tillbaka till Grönland och Mimik, en

liten pojke som placerades hos en amerikansk familj. Huhndorf berättar om hans livsöde:

”Nevertheless, they opted to keep the eight-year-old Minik, placing him in the care of an Anglo-American family as an exepriment in cultural assimilation. Since he was no longer quaint or ”primitive”, the public soon lost interest in his plight”(Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.124)

Det intressanta med att Huhndorf tar upp Mimiks fall i sitt arbete är att det ger en alternativ

bild till den dominerande ideologin av händelsen, ser man till ”Generation Time” bar han på

viktig information om vad som egentligen hade hänt, att dela med sig av. Han var ett vittne

till koloniseringen och dess konsekvenser, något som skulle kunna väcka oro kring rådande

”Ideoscape” om västerlandets välvilja trots allt. Något som kunde hota historieskrivandet och

”Media Time”, förmågan att konstruera en tid som förenar hela världen:

”Not only that, during his life he served as a witness to the events colonial culture persistently denied. Colonialism depends, to some degree, on its ability to silence its subjects and conceal its workings.”( Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.145)

Samtidigt innebar ”Personal Time” att han levde i det samhälle och bland de värderingar som

hade utsatt hans nära för så mycket ont, men likväl blev det något, han tvingades adaptera sig

till. När han blev äldre riktade han stark kritik mot männen som satt i ledningen för museet.

I ett brev till en vän skriver Mimik:

”You can’t know the sad feelings I have, Dob. No one can unless they had been taken from their home and had their father die and put on exhibition, and be left to starve in a strange land where the men insult you when you ask for your own father’s body to bury or be sent home. These are the civilised men who steal, and murder, and torture, and pray and say ”Science””.(G, p.132)(Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.146)

Ovan ger Mimik sin syn på ”Ideoscape”, den rådande tidsandan av vetenskap och civilisation.

Han förklarar hur ”Financescape” och ”Technoscape” är det samma som civilisation i våra

ögon. Det finns inga medel västerlandet skyr för att ständigt utvecklas och uppnå framgång,

det är vad ”Ideoscape” innebär. Vetenskapen eller ”Technoscape” kräver ingen legitimitet, det

är någonting som är exnominerat. ”Languagescape” eller engelskan; ”Science” och religionen

används också i detta syfte, menade Mimik. Mimik kämpade för att få ut sin fars skellett som

fanns på museet, det dröjde ända fram till 1993, efter påtryckningar av media.

30

Mimik ger också en motsatt bild av den Flaherty förmedlar om västerlandets välvilja och att

de därmed alltid togs emot med öppna armar av urbefolkningen. Mimik berättar hur inuiterna

agerade när västerlänningar anlände till hans by:

’”We knew what white men do,’”he explained, ”’so our men hid all the furs and ivory to keep them from being stolen’”(G, p.19)(Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.145)

Mimiks dog 1918, strax innan första världskriget och fick därför inte uppleva reformationen

där historierna skrevs om och ”förskönades” som i ”Nanook of the North”. Mimik hade

planer på att återvända till sin hemby en sista gång, men insjuknade och dog och hann därmed

inte återse byn.

Fast Huhndorf ser också ljuspunkter i tillvaron, där hon menar att inuiternas situation

förändrats radikalt. Hon nämner bland annat de utökade rättigheterna till landområden i och

med kongressen ANSCA, ”Alaska Native Land Claims Settlement” 1971. ANSCA har även

gett inuiter i Alaska större makt i den statliga politiken. 1977 bildades the ”Inuit Circumpolar

Conference”, en etablerad organisation för inuiter som kämpar för att deras intressen ska

tillgodoses. Även i Kanada har inuiter givits utökade rättigheter till landområden. Genom ett

utökat inflytande över politiken har ”Financescape” förändrats. Även ”Mediascape” och

”Technoscape” har utvecklats och inuiterna har bildat tv-bolag som IBC, Inuit Broadcasting

Corporation, i syfte att främja deras intressen och berätta andra historier/producera annat

material än det västerländska och koloniala!? Det skapar dessutom en möjlighet till att utbyta

erfarenheter och skapa nya traditioner, när ”Ethnoscape” förändras och allt fler inuiter flyttar

in till städerna. Detta gynnar ”Generation Time” och berikar ”Personal Time”. I förlängningen

skulle det kunna leda till, att såväl ”Ideoscape” som ”Media Time” blir mer demokratiska och

tidsenliga, om inte annat blir det en vision.

4.2 ”Ett år med Samer och Renar” och dess kontext

I avsnitt 6 presenteras hur dokumentärfilmen sakta vuxit fram inom forskningen, där den

kommit att anknytas allt mer till ”Direct-cinema”, journalistiken och tv-branschen. Det är

även den teoretiska utgångspunkten här, att ”Ett år med Samer och Renar” står närmare tv-

mediet än filmvärlden. Vad som kan vara en annan förklaring till varför ”Ett år med Samer

och Renar” kan anses vara mer inriktad mot nyheter och journalistik, än den fiktiva filmen

och ”Nanook of the North” är att pressen i Europa har en väldigt stark ställning, precis som

31

filmen hade i USA på 1920-talet och även idag.

”Ett år med samer och renar” producerades som informationsfilm i undervisningssyfte och har

förstås inte haft en sådan omfattande genomslagskraft som ”Nanook of the North”. Om man

ser till hur medierna såg ut i början på 90-talet, var dokumentärfilm som begrepp känt, även

om begreppet som sådant fortfarande debatteras.

Marknaden inom televisionen förändrades avsevärt i början på 90-talet. ”Mediascape”

genomgick en radikal förändring i och med ”Financescape” där SVT, efter en lång period av

decentralisering och satsningar på det regionala, började centraliseras igen till följd av

konkurrensen med TV4. Detta påverkade innehållet och ”Ideoscape” där det regionala inte

fick lika stort utrymme och därmed inte ansågs vara lika viktigt. Att ”Financescape” hamnade

i fokus märktes också på innehållet:

”Journalisterna drogs med i marknadsyran och, menade kritikerna, kom att gå de ekonomiska makthavarnas ärenden”.( Djerf-Pierre, Monika & Weibull, Lennart(2001) Spegla, tolka, granska, s.330)

I ”Främmande sidor” behandlar Gunilla Hultén hur näringslivspolitiken kommer till uttryck,

efter andra världskriget och framåt, i journalistiken och synen på minoriteter:

”Det retoriska skiftet från resurs till belastning finns inte bara i journalistiken utan också i migrationspolitiken. Journalistiken och migrationspolitiken löper sålunda i parallella och förbundna spår genom de år som jag har undersökt”( Hultén, Gunilla(2006) Främmande sidor, s.213)

Hultén tillför ytterligare en dimension, nämligen ”Ethnoscape”; hur allt fler invandrare

kommer till Sverige och hur samhällsklimatet samt journalistiken därigenom förändrats. Man

skulle kunna dra den slutsatsen att ”Ett år med samer och renar” genomsyras av

”Financescape” och rådande ”Ideoscape”, där samerna i filmen skildras som en urbefolkning

med utgångspunkt i rennäringen och utan större hänsyn till den samiska kulturen. Mot denna

samhälleliga kontext som starkt präglas av marknadsliberalism, betraktas minoriteter som en

arbetande skara; arbetskraften främjar Sverige, men inte kulturen. Kulturen är något som

måste isoleras och i våra termer skyddas till varje pris, frågan är från vad, vad är det stora

hotet? Är det samerna vi försöker skydda, eller våra egna identiteter som svenskar i den

nationella gemenskapen? Samtidigt visar det på att den samiska kulturen är skör, den måste

skyddas av en kraftfullare kultur, hegemoni i praktiken. Att dessa två kulturer skulle

integreras, kan ur denna åskådning inte innebära annat än en tillbakagång vad gäller

samhällsutveckling.

32

Om man betraktas inuiternas och samernas historia med utgångspunkt i ”Timescape” har de

två urbefolkningarna mycket gemensamt i hur koloniseringen haft en stor inverkan på deras

liv. När man på 1800-talet i och med industrialiseringen upptäckte Lapplands rika tillgång på

naturresurser, började man försöka kontrollera samerna och deras landområden. 1886 stiftades

renbeteslagen:

”Den svenska statens överhöghet över samerna etablerades genom denna lag. Denna politik rättfärdigades genom en rasistisk ideologi baserad på Darwins lära om det naturliga urvalet och kampen för överlevnad.”( Haglind, Karin(2000). Samer i sju dagstidningar, s.10)

Det yttersta sättet att skapa ett beroende till staten har därför grundat sig på rennäringen,

eftersom huvudkonflikten rör rätten att äga landområden i Sverige, stiftades denna lag som ett

koloniseringsverktyg.

Efter andra världskriget, då Sverige gick med i FN och undertecknade konventionen om de

mänskliga rättigheterna förbättrades samernas situation. 1950 grundades också SSR, Svenska

Samernas riksförbund. Även upprättandet av Sametinget 1993 har gett samerna större

demokratiska rättigheter. Viktigt att notera är att ”Ett år med Samer och Renar” producerades

1993, ändock nämns ingenting om Sametinget. Var man kanske inte medveten om detta under

inspelningen. Eller valde man i filmen att fokusera på miljöhoten och problem anknutna till

rennäringen, istället för den statliga konflikten? Detta speglar rådande ”Ideoscape”, med

utgångspunkt i den dominerande ideologin och statliga intressen.

I ”Samer i sju dagstidningar” konstaterar Haglind att samernas inflytande förstärkts, men hon

ifrågasätter om villkoren egentligen är demokratiska och stödjer sig på Lars-Anders Baers

åsikter om att samerna inte är fria:

”Lars-Anders Baer, ordförande i SSR, hävdar dock att det fortfarande finns spår av denna rasistiska ideologi i svensk samepolitik. 1971 års rennäringslag ger statliga myndigheter rätt att administrera och ge ut jakt- och fiskerättigheter inom samebyar. Samerna är i minoritet i de flesta organ med direkt makt över deras folk” (Haglind, Karin(2000). Samer i sju dagstidningar, s.10)

Att samernas rättigheter fortfarande är under statens kontroll, där majoritetssamhället styr

över minoritetssamhället är en fråga som fortfarande är högst aktuell. Fast hur mycket

påverkar egentligen själva rennäringen samerna?

”Svenska staten garanterar samerna en viss bestämd marknyttjanderätt för bevarande av deras unika kultur, men statens definition av samekulturen omfattar bara renskötsel. I den

33

mån en same överger denna inkomstkälla måste han avstå från sina speciella rättigheter.”(Beach, Hugh, ”Samer” i Svanberg, Ingvar & Runblom, Harald(red), Det mångkulturella Sverige. En handbok om etniska grupper och minoriteter, Gidlunds bokförlag, Stockholm 1998)( Haglind, Karin(2000). Samer i sju dagstidningar, s.11)

Det förklarar samernas beroende av renskötsel, om samerna överger detta har de inte samma

markrättigheter och därmed är självaste samekulturen hotad. Med andra ord är samernas

existens beroende av rennäringen och inte av tradition på de platser där de lever. Frågan är

huruvida svenska staten har respekterat samernas självbestämmanderätt som en del av

folkrätten och de mänskliga rättigheterna. I själva verket rör det sig om hegemoni i praktiken,

hegemoni som dessutom styrks av lagstiftning, det rör sig om ett öppet förtryck.

I ett öppet brev från Sameföreningen i Stockholm till Göran Persson och Kofi Annan

kritiseras Sverige som värdland för förintelsekonferensen 2004, där samerna blev utestängda

för fjärde gången för att de inte ansågs passa in.

”Visst är det lovvärt av regeringen att ta ett sådant viktigt initiativ på den internationella arenan som dessa konferenser utgör. Men det vi reagerar mot är att i samma stund som Sverige pekar med hela handen mot andra länders förehavanden, i den stunden signalerar man också att Sverige är ett land med en annan bättre historia, och framför allt ett land som lärt av historien och som inte kommer att låta den upprepas. Vi anser att det är rimligt att ifrågasätta trovärdigheten i ett forum som medvetet döljer sina problem.”(Blanking, Kattis & Saile, Sofia,(2004) Same but different, s.33)

Detta är ett väldigt tydligt ställningstagande från regeringens sida, genom att inte bara delta,

utan dessutom vara värdland för förintelsekonferensen, vill man visa på att Sverige är ett

demokratiskt land som respekterar de mänskliga rättigheterna. Men har man verkligen gjort

det i fråga om folkrätten och självbestämmanderätten? Det här exemplet visar på hur samerna

upplever sig vara diskriminerade, men inte ”sedda”.

Många svenskar har en stereotyp bild där man associerar samer och renar, det visar också en attitydundersökning genomförd av Jordbruksdepartementet(http://www.samiradio.org/image/ppt/PresentationJordbruksdepartementet-

filer/frame.htm)som presenteras i ”Same but different”(2004):”1001 telefonintervjuer, med folk i åldern 16-75, gjordes mellan 12-20 januari 2004. Några av svaren sammanfattas här. När de intervjuade tillfrågades vad de tänkte på, eller såg framför sig, när de hörde ordet same svarade 68 % renskötare, renägare och renar. 30 % tänkte på lappar och 26% tänkte på urbefolkning och minoritet.”( Blanking, Kattis & Saile, Sofia,(2004) Same but different, s.24)

Denna bild är inte helt sanningsenlig, Haglind kommenterar att de flesta samer har så kallade

”vanliga jobb” och det finns också de som kombinerar traditionella försörjningssätt som jakt,

fiske och hantverk med vanliga jobb. Haglind pekar på statistiken:

34

”Ungefär 20 procent av samerna lever på renuppfödning”(Haglind, Karin(2000). Samer i sju dagstidningar, s.11)

Bilden är alltså inte felaktig, men heller inte representativ. Medias roll är väldigt central i

detta avseende. Här kommer regeringspolitik och det dominanta paradigmet uppenbarligen till

uttryck. Författarna bakom ”Same but different” genomförde intervjuer av vilka de

producerade en radiodokumentär. Bland de personer de intervjuar är Victoria Hanesk och Per

Niila, två samer som lever i exil.

”Victoria berättar i dokumentären om hur samer födda i Stockholm frågar henne hur det är att vara same, då de ansåg henne vara mer same än de själva eftersom hon är född och uppvuxen i Sápmi”( Blanking, Kattis & Saile, Sofia,(2004) Same but different, s.45)

Detta stödjer Haglinds teori om att det är svårt för svenskar att sätta sig in i samekulturen, då

det till och med inte är en självklarhet vad det innebär att vara same även om man är av

samiskt ursprung. Problematiken ligger delvis i ”Generation Time”, att man inte har någon

direkt anknytning till den ursprungliga samekulturen, men också i ”Media time”, där den

rådande mediebilden är oföränderlig, trots att kulturen är föränderlig. Den föråldrade

”mediabilden” reproduceras och godtas av allmänheten, men det är svårt att identifiera sig

med den genom ”Ideoscape”. Detta citat vittnar om att det generellt finns en väldigt

begränsad kännedom om samerna, men det är också svårt att veta vad en kultur innebär om

man inte lever mitt i den, ”Personal Time” och delar den med andra samer. Dessutom är den

som sagt föränderlig:

”Som Per Niila påpekar i radiodokumentären är det samisk kultur när man som same går på bio. Det verkar vara av betydelse att lyfta fram samiskheten i vardagen och i andra praktiker som inte andra lyfter fram.”( Blanking, Kattis & Saile, Sofia,(2004) Same but different, s.45)

I ”Same but different” framhåller man hur unga upplever det att vara same och att det inte

nödvändigtvis är något som behöver avskiljas från den nationella identiteten. För många unga

är det ytterligare en identitet, eller nationalitet att vara same. Under en intervju med Marit

Myrvoll, norsk antropolog och same berättar hon om sin son och hans syn på att vara same: ”-

Jag är både norsk och same and so what”(Blanking, Kattis & Saile, Sofia,(2004) Same but different,

s.32)

Inom ”Mediascape” har samernas situation också förändrats, sedan 1950 finns SR Sámi Radio

som numera utvecklats en del sedan dess, bland annat till ett nordiskt samarbete med NRK

och YLE. Dessa samarbetar även inom TV, med SVT-Sápmi och hade första

35

nyhetssändningen 2002. Skillnaden mellan samernas situation och inuiternas är att

ledningsgrupperna inom inuit-TV i majoritet är inuiter, medan samisk media har en redaktion

som representeras av samer, men där det sitter en utomstående ledningsgrupp som indirekt

påverkar innehållet, som SVT. Därmed är inte sagt att inuit-TV är totalt oberoende av staten.

Men när det gäller samerna blir det tydligare hur majoritetssamhället fortfarande utöver

kontroll över minoritetssamhället och ”Ideoscape” kommer till uttryck och påverkar innehåll

och ”Media Time”. Å andra sidan når SVT ut till en annan publik, än inuit-TV, men vems

intressen är det då som representeras.

36

5. DOKUMENTÄRFILMENS FRAMVÄXT; ”DIRECT CINEMA”

Detta avsnitt innehåller olika teorier och reflektioner kring dokumentärgestaltning. Målet är

att man ska få en uppfattning om de premisser som påverkar en dokumentärfilm. För att förstå

hur dokumentärfilmen präglas av sin genre följer en kort redogörelse för dokumentärfilmens

utveckling. Dokumentärfilmens utveckling baseras här på filmens utveckling, även om det

innan dokumentärfilmens utveckling fanns kortare dokumentationer som nyhetsreportage och

direktinspelningar av exempelvis stadsliv och naturlandskap.

När filmen växte som medium under 1800-talet, fanns det olika visningsformer i USA och

Europa. USA var biografernas land, där fanns flest fasta biografer. I Europa var det vanligare

med filmvisningar på caféer eller loppmarknader. Den första allmänna visningen sägs ha varit

på Grand Café i Paris den 28 december 1895 med “The sprinkler sprinkled” av bröderna

Louis och August Lumiére. George Méliés var också en av de första filmskaparna, men han

inriktade sig mer på fiktiv film som exempelvis hans första film “Resan till månen”.

”While the work of Méliès regularly transported viewers inot mythic and fantastical realms(Christie 1994), the main appeal of the actuality of the Lumière brothers lay in the camera's ability to reproduce scenes from every day life that were instantly recognizable by those who flocked to see them. In the subsequent history of cinema, and later television, this factual-ficitonal typologi has been maintained, even though it is generally recognized that it is over-simplistic, disguising the degree to which these opposing tendencies coexist in practice."( Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies, s.426)

Méliés filmer präglades av fantasi, medan bröderna Lumiére ville skildra vardagliga händelser

som i “the sprinkler sprinkled”, där en man råkar spruta vatten på sig själv med en

vattenslang. Det är en komisk, men vardaglig händelse som man kan känna igen sig i och där

ligger också underhållningsvärdet. Kanske kan denna film betraktas som dokumentär, eller i

vilken utsträckning är den egentligen regisserad. Även om dessa tidiga exempel ska

tydliggöra skillnaden mellan fiktiv- och dokumentärfilm är det svårt att bedöma vad man kan

betrakta som en dokumentärfilm.

I USA fanns många immigranter, för dessa var kulturutbudet därmed begränsat, men i och

med att stumfilmen kom i slutet på 1800-talet övergick filmen till att bli ett medium för

”massorna”, stumfilmen skapade även stor konkurrens till den populära teatern. Bio blev så

småningom ett billigt nöje, när USA inspirerades av Europa och arbetsveckorna blev kortare.

USA satsade mest på den inhemska markanden. En av de mest kända filmskaparna i USA var

37

D.W Griffith som 1915 producerade den omtalade filmen ”Birth of a Nation” som handlar om

inbördeskriget i USA. Den har kritiserats på grund av dess nedvärderande framställning av

svarta. Fast filmen har också fått en hel del beröm, många filmskapare har inspirerats av

Griffiths banbrytande klipptekniker, bland annat ‘växelklippning’; klippning mellan två

händelser och ‘analytiskklippning’; från en helbild till en närbild av samma händelse. Han

tillämpade också grafik som skyltar vid presentationer och dialoger, vilket var något nytt.

Även om Griffith ägnade sig åt fiktiv film framstår filmen ”Birth of a nation” som relativt

realistisk, mycket på grund av det realistiska skådespeleriet, men framförallt på grund av dess

historiska anspelning. Det förklarar varför det finns en del likheter mellan Grifftiths

produktioner och Flahertys ”Nanook of the North”, det är inte bara tidpunkten,

redigeringstekniken, berättarsättet, grafiken, utan även tidsandan som avspeglar sig i deras

material, en förmåga att ”skapa” historia.

Att USA främst satsade på den inhemska marknaden gav en film som ”Nanook of the North”

en särskild ställning.

I Europa växte en ny rörelse fram, den så kallade ‘Nya vågen’ i Frankrike 1958, som även

kom att påverka USA. ”Nya vågen” karakteriserades av att regissören skulle vara i centrum

för allt filmskapande, man betonade också mer existentiella teman och individens vardagliga

liv. Andra kännetecknande faktorer var att filmerna producerades med längre tagningar och

små resurser. ‘Nya vågen’ gav upphov till två nya dokumentärfilms inriktningar: ’Cinema

vérité’ och ‘Direct cinema’. ‘Cinema vérité växte fram i Frankrike och var inspirerad av neo-

realismen och mer journalistiskt präglad. Framförallt producerades filmer som var kritiska

mot etablissemanget och ofta provocerade fram handling.

I USA utvecklades en mer iakttagande dokumentärfilms inriktning, Direct cinema, eller som

den också kallas ‘fly-on-the-wall’.

Både ”Nanook of the North” och ”Ett år med Samer och Renar” baseras huvudsakligen på

inriktningen ”Direct Cinema”, detta trots att ”Ett år med Samer och Renar” producerats i

Sverige, alltså inom Europa. Därför läggs tonvikten på ”Direct cinemas” utveckling.

Den tekniska utvecklingen har också haft en central roll i dokumentärfilmens historia.

Grunden till ‘Direct cinema’ kallar man i ‘The oxford guide to filmstudies’ för ‘the expository

mode’, genom en speaker tilltalas publiken. Speakern tolkar det vi ser åt oss. På 1930-talet var

38

ljudupptagningen begränsad och därför var det lättare att lägga på ljudet i efterhand.

“..... narration of this type became known as the "voice-of-God" mode, which describes so well the implicit claim of narrators in this mode to speak with authority."( Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies, s.429)

“The voice-of-god” säger en hel del om speakerns förhållningssätt till publiken. Publiken

anammar berättarens värderingar genom att de blir auktoritära.

Tekniken har förstås utvecklats sedan 30-talet, numera är det tekniskt sätt nästan lika lätt att

ha berättaren inne som ute ur bild. Skillnaden ligger i speakern.

‘....but its innate tendency to authoritarianism is softened by using people with gentle voices and by offsetting interviews against the commentary, which seems to give the subjects of the film their own voice."( Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies, s.429)

‘The expository mode’ används fortfarande, men speakern har oftare ett vänligare tonfall och

intervjuer varvas ofta mot speakern, vilket ger ett intryck av att filmen talar sitt eget språk och

att innehållet därmed inte är lika styrt.

Under 1950-talet blev filmutrustningen lättare, lagringsutrymmen på kassetterna större och

det utvecklades bandspelare som klarade av att synkronisera ljudet. Utan dessa framsteg hade

det varit omöjligt att följa en människa i hennes dagliga liv under längre sekvenser.

"The observational mode, or direct cinema, is often referred to as a product of the new technology of the late 1950s....”( Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies s.429)

Det är alltså 1950-talets tekniska framsteg som gjorde det möjligt för inriktningen Direct

cinema att växa fram. Att kunna följa en människa, eller en händelse under en längre tid är en

av grundstenarna i ‘observational film’.

”However, the more sensitive historians of cinema have noted that even these films, with their claim simply to observe reality as it unfolds, are both the vehicles of a distinctive ideology and the product of institutional pressures and opportunities.” (Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies,s.429)

Man kan betrakta detta som ett sätt för tittaren att relativt passivt ta till sig innehållet, genom

att denne med sina egna ögon får följa med genom hela händelseförloppet, eller i varje fall

under längre sammansatta sekvenser. Det kan medföra att trovärdigheten till synes ökar och

ifrågasättandet hos tittaren avtar.

39

Det finns också en annan form av dokumentärfilm som presenteras i ‘The oxford guide to

filmstudies’ som benämns som ’the poetic’. Här har filmskaparen satsat mer på att spela in

miljöbilder och ljud och klippt ihop dessa för att skapa en särskild stämning.

Such documentaries will more often than not eschew the guiding commentary or narration in favour of musical or diegetic sound accompaniment. Often, as in the case of the city symphonies of the 1930s, but also in the more recent work of filmmakers like Werner Herzog, the documentarist will use an incremental montage techinque to evoke an emotional rather than intellectual response from the viewer. These poetic accounts clearly bear the marks of a shaping and sensitive intelligence. (Winston 1995; Crawford and Turton 1992).( Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies, s.431)

Man får alltså inte utesluta filmskaparens personliga prägel. Detta ställer i sin tur frågor om

hur denna inriktning påverkar tittaren när producenten anspelar mer på känslor än

intellektualitet? Dessutom kan man fråga sig vad som är det centrala i dokumentärfilm är det

producenten eller innehållet som påverkar slutprodukten mest.

I ‘The oxford guide to filmstudies’ presenteras John Grierson(1926)som mannen som

myntade begreppet dokumentärfilm och grundade brittisk dokumentärfilm. Grierson satte upp

riktlinjer för vad en dokumentärfilm är där innehållet står i centrum.

"This account must be, in Grierson's phrase, a "creative treatment of actuality", being aesthetically satisfying while also having a clearly defined social purpose(Hardy 1979:35-46)(Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies, s.427)

Ett tema som är aktuellt och har såväl ett estetiskt som socialt värde anser Grierson var

grundläggande element i en dokumentärfilm. Det är temat som är av största vikt i denna

studie, hur två urbefolkningar på norra halvklotet skildras.

40

6. DOKUMENTÄRFILM, JOURNALISTIK OCH FORSKNING

I ”The Television Genre Book” (2001)diskuteras det bland annat kring ämnet dokumentärfilm

och dess sena acceptans i forskningssammanhang.

"The study of documentary has only recently become an established feature of film and media studies programmes internationally. Film studies has always, and understandably, had as its primary concern the study of cinematic fiction, chiefly the "art cinema" of european cinema and the popular cinema of Hollywood. Media studies has also been very interested in fiction too, but its concern with television non-fiction has been dominated by a focus on news"( Creeber, Glen(2001), The television genre book, s.124)

Forskning kring film har fokuserat på fiktiv film så som mer konstnärlig europeisk film och

klassisk Hollywood film. Inom Media hade man i de fall man valt att inte studera fiktivt

material, fokuserat på nyheter. Dokumentärfilmen har alltså hamnat någonstans i mitten och

varken kategoriserats som en film eller en nyhet. Detta vakuum har gjort det svårt studera

dokumentärfilmen vetenskapligt. Fast nu har detta alltså förändrats, inte inom Filmvetenskap,

men inom Medie- och kommunikationsvetenskap. Där studerar man nu även dokumentärfilm,

men då oftast inom ramen för television:

"Film studies had almost ignored televison documentary, but within media studies, where documentary figured(it was still a mariginal interest), it was in its television forms. These importantly included fly-on-the-wall formats as well as the full variety of documentary journalism...."( Creeber, Glen(2001), The television genre book, s.124)

Denna fokusering på ”fly-on-the-wall” eller ”Direct cinema” har alltså karakteriserats av en

syn på denna inriktning som mer ”objektiv” och därmed också mer journalistisk än andra, mer

interaktiva eller provocerande dokumentärfilmsintriktningar som utvecklats ur ”Cinema

vérité”. Man förenar därmed ”Direct cinema” med TV-journalistik i dagens studier av

dokumentärfilm inom Media- och kommunikationsvetenskap. Detta har skapat en helt ny syn

på dokumentärfilmen, då den placerats inom televisionens marknad.

"The connection with journalism opened up a whole set of questions not asked much, if at all within the film studies perspective. These questions concerned the institutional order of television, the profesionalisation of its practices, the development of its generic system and, possibly most important of all, its routine requirement(both social and economic)to engage with popular audiences"( Creeber, Glen(2001), The television genre book, London, s.124)

Det väcktes nya frågor kring professionalisering och institutionalisering och hur man med

olika medel såväl ekonomiska som sociala skulle lyckas engagera fler tittare. Dessa

frågeställningar har man också utgått ifrån i modellen som kommer presenteras i följande

avsnitt, hämtad från "How to study television" (1995)

41

7. MEDIETEXTANALYSMETOD

7.1 Narrative

Skälet till att det är intressant att studera filmens narrativ är att man får en förståelse till varför

filmen är uppbyggd på ett visst sätt. Det finns ingen självklar dramaturgi. Dramaturgi och

sammanhang är något som skapas. Selby och Cowdery formulerar tre

huvudfrågeställningar(Selby, Keith & Cowdery, Ron(1995) How to study television, s.30-34)

1. Describe what happens in the Narrative

2. What meanings are explicit in the Narrative?

3. What implicit can we find in the Narrative?

Sammanfattningsvis innebär detta att i första fasen studera vad som händer i filmen, dess

narrativ. Man studerar det som Saussure skulle benämna tecknets betydelse i första ordningen,

denotation, det man faktiskt ser.

Därefter, i fas två, övergår man till att undersöka/tolka det explicita temat och dess innebörd,

det vill säga det som antyds av bildens narrativ. Man studerar tecknets betydelse i andra

ordningen eller vad Barthes skulle benämna konnotation.

”Denotation är den mekaniska återgivningen på film av det objekt mot vilket kameran är riktad. Konnotation är den mänskliga delen av processen, urvalet av det som ska finnas med på bilden, val av skärpa, bländare, kameravinkel, filmkänslighet och så vidare.” (Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, s.118)

Till detta hör förstås även redigeringsprocessen, där man gör ett urval bland materialet och

väljer att sätta samman det i en vis ordning och med hjälp av olika stilgrepp.

Slutligen, i fas tre undersöker man det implicita temat. Man kan fråga sig varför något

framställs på ett visst sätt och syftet med detta. Detta kan övergå till en mer omfattande

slutsats om samhället, snarare än objektet man studerar. Man relaterar medietexten till

dominanta och rådande diskurser i samhället.

7.2 Construction

Skälet till att det är intressant att studera filmens ’construction’ eller konstruktion är att i

detalj studera hur olika koder bär på kulturell information och därmed utröna tanken bakom

att skapa dessa kulturella överenskommelser.

Selby och Cowdery presenterar ytterligare ett begrepp som går hand i hand med

’Construction’ och det är ’Mise-en-scéne’. ”’Mise-en-scéne’: formal codes of construction”.

42

När det gäller ’Mise-en-scéne’ presenterar Selby och Cowdery en rad faktorer, till dessa hör

termer som: Setting, Props, NVC - Codes of non-verbal communication, Dress-codes och

Technical codes(Selby, Keith & Cowdery, Ron(1995) How to study television, s.14-21)

-Setting är val av miljö och vad den miljön uttycker eller förstärker vad beträffar innehållet.

-Props är objekt som förstärker innehållet, det handlar inte om personer utan saker. Kan

exempelvis vara ett redskap.

-NVC-Codes of on verbal communication kan vara kroppspråk eller andra uttryck så som

blickar som förstärker en känsla eller ett tema.

-Dress-codes förklarar vad kläderna berättar om karaktären och vad detta sänder ut för

signaler till tittaren.

-Technical codes kan vara bildkomposition, bildstorlek, kameravinkel, skärpa, ljus- och

färgsättning.

7.3 Cathegorisation

Orsaken till att det är relevant att studera vilken kategori en medietext tillhör är att tittaren har

olika förförståelse för olika medietexter. Detta påverkar i sin tur producenten som medvetet

eller undermedvetet försöker leva upp till dessa förväntningar. Form och genre skapar på så

sätt såväl möjligheter som begränsningar. Selby och Cowdery presenterar några

frågeställningar. (Selby, Keith & Cowdery, Ron(1995) How to study television, s.35-36)

1. Identify and comment upon the medium

2. Identify and comment upon the form of the media text

3. Identify and comment upon the genre or style

7.4 Audience

Vilken målgrupp riktar sig medietexten till? Selby och Cowdery diskuterar detta (Selby, Keith &

Cowdery, Ron(1995) How to study television, s.22-30). Forskning efter andra världskriget har visat på

att en mediatext inte bara har en fast betydelse ’magic-bullet-teorin’, utan är något som

negocieras fram och kan tolkas olika beroende på vem man är; ens sociala kontext samt

43

bakgrund. Selby och Cowdery nämner några demografiska faktorer som kan vara intressanta

att studera däribland utbildning, ålder, kön, ekonomisk status och social klass.

7.5 Agency

Selby och Cowdery för här en diskussion kring finansiering, produktionsbolag och politik.

”In Media and Communication Studies we are looking at the connections and the conflicts that exist both within and between institutions."( Selby, Keith & Cowdery, Ron(1995) How to study television, s.9)

I de två följande avsnitten kommer ’Nanook of the North’ och därefter ’Ett år med Samer och

Renar’ att analyseras med hjälp av den medietextanalys som här presenterades. För

tydlighetens skull har filmerna delats in i scénnummer.

44

8. MEDIETEXTANALYS AV ’NANOOK OF THE NORTH’

’Nanook of the North’ producerades 1922 av Robert J. Flaherty. Flaherty var ingen

antropolog, i sin självbiografi ”World’s Work”; ”How I filmed ’Nanook of the North’”

(1922)berättar han om sina resor till Hudson Bay 1910. Han reste i uppdrag av Sir William

Mackenzie som sökte järnmalm till att bygga järnvägar i Kanada. Ett sätt att dokumentera

resan var med hjälp av en kamera. Då järnmalmsfynden var begränsade hoppades man på att

värdet av den dokumenterande filmen som visade på hur naturen såg ut och inuiterna levde

skulle kompensera för detta. Det var så det hela började, men det filmade materialet brann

upp av en olyckshändelse. Men Flaherty gav inte upp, genom ett ökat filmikntresse bestämde

han sig för att producera en ny film. Han åkte därför ut på ännu en expedition, den 18 juni

1920, fast denna gång enbart i syfte att filma inuiterna. Resan finansierades av French fur

company Revillion Frères. ’Nanook of the North’ blev väldigt populär både i Nordamerika

och i Europa.

8.1 Narrative i ’Nanook of the North’

Övergripande kan man summera handlingen kort. Filmen utspelar sig i Hudson Bay, Kanada

under 20-talet. Inuiten Nanook är protagonist och filmen handlar om han och hans familjs

kamp för överlevnad under ett år i de extrema klimatförhållanden som råder på Arktis.

Nanook presenteras först, han undviker ögonkontakt med kameran. Nyla presenteras därefter,

hon tittar in kameran och ler. Båda bär stora pälsar.

Nedan ges en kort scénbeskrivning av öppningssekvensen:

Scén 1

Text: "The mysterious Barren Lands-desplate, boulder-strewn, wind-swept-illimitable spaces

which top the world".

Helbild. Åkandes filmning. Isflak flyter runt, berg i bakgrund, solen skymtar fram.

Scén 2

Text: "The sterility of the soil and the rigor of the climate no other race could survive, yet

here, utterly dependent upon animal life, which is their sole source of food, live the most

cheerful people in all the world -the fearless, lovable, happy-go-lucky Eskimo.

This pictures concerns the life of one Nanook(The Bear), his family and little band of

followers, 'Itivimuits' of Hopewell Sound, Northern Ungava, through whose kindliness,

45

faithfulness and patience this film was made".

Grafik: Karta över Hudson Bay som med en pil markerar ut Hopewell Sound.

Scén 3

Text: "The hunting ground of the Nanook and his followers is a little kingdom in size-nearly

as large as England, yet occupied by less than three hundred souls".

Grafik: Karta över området där befolkningen bor, utmarkerat vid kusten.

Scén 4

Text: "Cief of the "Itivimuits" and as a great hunter famous through all Ungava - Nanook, the

bear".

Närbild Nanook undviker kamera, rör inte en min

Scén 5

Text: "Nyla - The Smiling One".

Halvbild, gungar fram och tillbaka i sidled, leendes. Står och pratar med någon ur bild.

I öppningscénen visas isflak som flyter genom vattendrag och snötäckta berg i bakgrunden.

Det är rätt tydligt att det explicita budskapet, innebörden av filmens narrativ är att visa på det

karga landskapet för att etablera inspelningsplatsen. Anslaget i filmen är etablerande. Tittaren

får en bild och en känsla för platsen där handlingen kommer utspela sig. Kartan bidrar också

till en ökad förståelse för vart de befinner sig. Textgrafiken förstärker också denna upplevelse.

Fast trots det karga landskapet, får man en romantisk bild av platsen, då bilden är något

suddig och solen skymtar fram.

Något som ytterligare förstärker denna romantiska ton är att bilden är i rörelse. Det ser ut som

att denna scén filmats från en båt eller liknande då bilden gungar fram och tillbaka.

Att både Nanook och Nyla bär päls vittnar om att det är kallt, men ger också en tidsaspekt.

Huvudpersonen Nanook och Nylas presenteras olika. Man förstår att Nyla inte tycker att

kameran är i vägen, utan uppskattar den genom ett leende. Nanook däremot ser barsk ut,

verkar tycka att kameran är besvärande och undviker att titta in i linsen.

46

När man söker efter det implicita temat och söker efter svar på varför någonting framställs på

ett visst sätt kommer man fram till att bilderna och grafiken är väldigt sammanhängande.

Exempelvis uttrycker bilderna det samma som Flaherty gör i grafiken i scén 1 ‘wind-swept-

illimitable spaces’ . Lanskapet är oändligt stort och fantastiskt. Det mystifieras, det är svårt

för tittaren att identifiera sig med det här landskapet och förstå vilka människor som kan

tänkas bo där. Denna bild konnoterar, tillsammans med uttrycket ”illimitable spaces” att

platsen är obeboelig. Redan här konstrueras myten(2.3) om att miljön är fantastisk och därav

måste även invånarna vara lika fantastiska:

"The sterility of the soil and the rigor of the climate no other race could survive, yet here, utterly dependent upon animal life, which is their sole source of food, live the most cheerful people in all the world -the fearless, lovable, happy-go-lucky Eskimo."

Vad är det Flaherty konstaterar här? Flaherty målar upp en dualistisk bild. Det handlar om

binära motsatsförhållanden(2.3)Samtidigt som de är fantastiska och överlägsna, genom att de

lyckas överleva på en plats där ingen annan ras skulle klara sig, är de vildar som lever på kött.

De tycks också bli betraktade som barn, lika orädda, oskyldiga, kärleksfulla och ständigt

glada. Precis som Hall beskriver(2.3)är skillnader ambivalenta och kan vara både positiva och

negativa. Därmed är inte alla representationer degraderande även om de är stereotypa, som i

det här fallet. Genom naturalisering motstår naturen alltid den kategorisering som kulturen

försöker påtvinga den; ”De” är vildar.

Förutom romantiserandet av landskapet står det också klart vad som är hotet, hotet är inte de

vita köpmännen, utan det är jakten på föda som styr hela narrativet. Det visar också på vem

som är betraktaren. Kartans symbolik tillsammans med textgrafiken ’illimitable spaces which

top the world’ ger också en bild av att det är kolonisatören som är betraktaren i jakten på nya,

ouppnåeliga, oupptäckta platser. Detta förstärks också av bilden som är i rörelse,

kolonisatören på upptäcktsfärd.

I öppningsscénerna presenteras först Nanook, sedan Nyla. I grafiken, scén 4 presenteras

Nanook som en stor jägare. I scén 4 står han helt stilla, trots att tittaren kan förvänta sig att se

en scén där Nanook är ute och jagar. Han är passiv. Genom att inte titta in i kameran, blir

Nanook betraktad. Han är inte aktivt deltagande i filmen, han är ett passivt objekt. Han rör

inte en min utan verkar ha svårt att uttrycka sina känslor framför kameran. Nanook framställs

47

inte som en ‘happy-go-lucky Eskimo’. På så sätt markeras ’Nanooks’ särställning gentemot

de andra inuiterna i gruppen.

Nyla ser ut att prata med någon som står till vänster om kameran, syns i hennes tittriktning.

Hon skildras som social och glad. Nyla tycks inte vara besvärad av kameran överhuvudtaget.

Hon är "Nyla - The Smiling One". Här finner man en likhet mellan Flaherthy och den

omtalade amerikanska filmskaparen Griffith:

”Griffith’s titles literally bear his signature; he claims their words, their voice as his own.” (Rothman, William (1997) Documentary Film Classics, Cambridge University, s. 6)

Det stämmer väldigt väl in i den här scénen, för vad för får vi egentligen veta om Nyla i den

här scénen? Nyla är ”–the smiling one” och ingenting annat. Detta ska vara karakteriserande

för Nyla, ändå säger det ingenting om henne som person. Vem är hon egentligen? Hur är

hennes sociala relation till Nanook? Genom presentationsscénerna framgår det att Nanook är

den som besitter makten, det skapas ett maktförhållande, inte bara mellan Nanook och Nyla.

Nanook är ‘the great hunter’ övriga är hans ‘followers’(se scén 3). På så sätt kan filmen

betraktas som fiktiv, huvudpersonen styr handlingen bara genom titeln. Allting kretsar kring

Nanook. Gränsen mellan dokumentärt och fiktivt ifrågasätts genom ett konstruerat

maktförhållande.

Kort och gott säger dessa scéner mer om personernas förhållningssätt till kameran och hur de

blir betraktade än om personerna själva. Det markerar fortsättningsvis hur narrativet kommer

se ut.

”In the presence of a camera, what is absent is also present, what is present is also absent.”(Rothman, William (1997) Documentary Film Classics, Cambridge University, s.9)

Nyla och Nanooks sätt att förhålla sig till kameran visar att de är medvetna om att kameran

finns, ‘presence’, men visar samtidigt på frånvaron ’absence’ som ’presence’ representerar.

Nyla och Nanook existerar och Flaherty också, vilket Flaherty uttrycker i textgrafiken scén

”…through whose kindliness, faithfulness and patience this film was made". De accepterar att

de blir filmade, men även här råder skilda maktförhållanden. De vet inte vet vad Flaherty

väljer ut för material, hur han kommer vinkla historien utifrån hans synsätt, vilket i slutändan

resulterar i att de mystifieras och upphör att existera som individer.

Alla inuiter som medverkar i filmen mystifieras, men hur går det ihop med Nanooks roll som

hjälte. Hur kan Nanook mystiferas och samtidigt vara hjälte? Nanook framställs inte som

48

inuit, han uppfyller inte de egenskaper som är karakteristiska för en inuit, istället framställs

han som känslokall i presentationsscénen och undviker kameran. Om Nanook vare sig är

hjälte eller inuit vad är han då?

”If Nanook were really the mythical figure Flaherty’s titles claim him to be-part primitive savage, part hero, part innocent child, part sage adult-who would the filmmaker have to be, mythically to film him.”( Rothman, William (1997) Documentary Film Classics, s.6)

Vilken roll är Flaherthys, hur kan man symboliskt beskriva denna om han ska kunna

överträda gränslandet till den mytiska världen, en värld som inte finns?

8.2 Construction i ’Nanook of the North’

Flaherty ger ingen renodlad bild av hur inuiterna lever, utan visar på att de är starkt influerade

av västvärlden, även om detta ännu inte kommit till uttryck i deras sätt att leva, utan snarare

har skapat ett beroende till den ”vita mannen”. Här nedan beskrivs hur den ”vita mannen”

hjälper en sjuk inuitflicka:

Scén 16

Text: Some of Nanooks children are banqueted by the trader--sea bisquit and lard!

Halvbild två barn som sitter och äter, tittar ner och ler.

Text: But Allegoo indulged to excess, so the trader sends for--castor oil!

Helbild. Barn tittar ner. Mamman håller handen om barnets mage. Vit man klappar barnet på

huvudet. Diskuterar med Nanook. Nanook springer iväg, försvinner till vänster högst upp i

bild, man ser hans skugga på fällen.

Ser ut som samma skugga, när mans arm(rock) sträcks fram från vänster sida, längst ner,

hållandes i en flaska. Märket på flaskan skymtar. Vit man plockar upp sked från famn.

Halvbild; Vit man tar bort kork, barn tittar när han häller upp "medicin" på skeden. För

skeden mot flickan, som ser väldigt orolig och besvärad ut.

Flickan pinas i blicken när hon sväljer, sedan blir hon helt plötsligt jätteglad och slickar sig

om munnen och ser upp på den vita mannen. Hon är filmad underifrån.

49

Flickan närmar sig kameran leendes och slickar sig om munnen. Vit man syns med, helt stilla

står han i en position med skeden och flaskan.

Musik. allegre

Valet av ”Setting” eller miljö visar på att flickan befinner sig hos köpmannen. Där finns

rävpälsar prydligt upphängda i massor. Även ”Technical Codes” som bildkomposition tyder

på att detta är köpmannens läger, då köpmannen är centrerad i bild. Köpmannen framstår här

som generös, han bjuder på mat och nu försöker han också hjälpa den sjuka flickan.

Sammanfattningsvis är det alltså inte han som drar nytta av att vara på platsen, han är inte

något hot, han är där för att dela med sig av såväl mat som medicinska kunskaper. Detta kan

anses som en imperialistisk värdegrund utåt sett. Eftersom västerlänningen välsignats med

rikedom och kunskaper ska han också dela med sig av dessa.

Här är ”NVC”, eller codes of non verbal communication väldigt tydliga. Mamman uttrycker

att hon är bekymrad över sitt barn, genom att klappa henne på magen.

Det kan tolkas som att mamman inte kunde hantera situationen på ett annat sätt än att indikera

till köpmannen var på kroppen flickan har ont. I likhet med när man går till läkaren och man

får peka ut var på kroppen man har ont. Hon överlåter därefter flickan till köpmannen som här

får symbolisera ”läkare” och vetenskap, den västerländska kulturens överlägsenhet.

Köpmannen klappar sedan flickan på huvudet, vilket kan tyda på empati eller överlägsenhet.

Om man klappar någon på huvudet kan det signalera ett maktövertag. Det kan också vara ett

tecken på att någon är okunnig, oförståndig eller oförmögen att ta hand om sig själv. I denna

situation kan så vara fallet, eftersom det trots allt rör sig om ett barn.

Köpmannen diskuterar något med Nanook, och skickar sedan iväg honom. Utgår man ifrån

NVC ser köpmannen ut att resonera med Nanook. Därför känns det helt irrationellt att han

sedan skickar iväg honom, om det inte vore för att hämta ricin-olja som textgrafiken föreslog.

När man sedan följer Nanook på väg bort uppstår ett skuggspel på fällen. Precis när Nanook

gått ur bild, är det någonting som ersätter hans skugga, skuggan dyker upp på exakt samma

plats som där Nanook gick ur bild. Därför slår tanken en att det måste vara Nanook som vänt

tillbaka, men så snabbt? När det plötsligt sträcks fram en rockärm som räcker fram en

medicinflaska, förstår man att det förstås inte kan vara Nanook. Handen kan betraktas som en

den ’hjälpande handen’, som tar den okunnige Nanooks plats. Det är ”Dress-codes” som

50

avslöjar att det inte kan vara Nanooks arm, Nanook kan inte bära en rock, han bär päls.

Rocken symboliserar den västerländska, intellektuella kulturen. Ofta är det läkare eller

forskare som bär rockar, vilket också påvisar ett genomgående tema om den västerländska

kulturens överlägsenhet och vetenskapsanda. Det är någon främmande ”vit man” som sträcker

fram denna flaska som förmodligen innehåller ricin. Det går inte att identifiera vems handen

är, genom att man aldrig får se personens ansikte. Vad säger då detta? Man kan tolka det som

att handen är ytterligare ett bevis på den ”vita mannens” övertag. När man bara ser en hand

som dyker upp från ingenstans, får man intrycket av att det ska vara något överjordiskt och

symboliskt, eftersom man väljer att göra handlingen opersonifierad genom att man aldrig får

se mer än en vit rockklädd arm som kommer med en lösning, likt Guds hand. Återigen

balanserar Flaherty mellan två världar. Slutsekvensen är som tagen ur en reklamfilm, musiken

trappas upp och förstärker känslan av lycka som barnet utstrålar när hon slickar sig om

munnen. Där står på motsatt sida köpmannen med skeden i ena handen, som han matar henne

med, (som för i övrigt låg i hans knä innan han fick medicinen), och den mirakulösa

västerländska medicinen i den andra.

Att det råder ett ojämlikt förhållande mellan Nanook och Flaherty är tydligt. Ett genomgående

tema är förutom det subjektiva filmsättet och perspektivet som narrativet påvisar, alltså den

västerländska kulturens och vetenskapens överlägsenhet. Det finns ytterligare en scén som

visar på detta, föregående scén:

Scén 15

Text: In deference- Nanook the great hunter, the trader entertains and attempts to explain the

principle of the gramophone—how the whit man ”cans” hic voice

Helbild, kvinna sitter i bakgrund med barn, Nanook tittar på grammofonspelare, börjar peka,

vit man(ring, mössa) börjar veva.

Nanook stirrar på grammofonspelare, skratter rätt in i kmaera, försöker höra efter var ljudet

kommer ifrån. Vit man lyfter skiva.

Vit man ger skiva till Nanook. Nanook perkar på spelaren, hållandes i skivan. Vit man skakar

på huvudet, Nanook försöker tugga på skivan. Vit man rör inte en min.

”Technical codes” och bildkompositionen förstärker förhållandet mellan Nannok som

51

överlägsen och Nyla som underlägsen. Hon befinner sig i bakgrunden. Så gör även ”NVC ”,

Nyla sitter stilla och Nanook är aktiv. ”Setting” avslöjar att vi fortfarande är hos den vite

köpmannen, likaså ”dress-codes” som ring och mössa. Om man återigen väljer att studera

”NVC” upptäcker man snart ytterligare ett maktförhållande, nämligen mellan den vite

köpmannen och Nanook. Köpmannen visar och förklarar för Nanook med hjälp av

kroppsspråk, på ett förlöjligande sätt hur en grammofonspelare fungerar. Eller som

textgrafiken beskriver ”how the white man cans his voice”, vilket ytterligare förlöjligar

Nanook och markerar såväl maktrelationen som vem som är subjektet. NVC när köpmannen

förklarar och Nanooks reaktion när hans skrattar rätt in i kameran och vidare försöker bita på

skivan antyder att Nanook är oförståndig som ett barn eller som textgrafiken föreslår ”the

fearless, lovable, happy-go-lucky Eskimo”. Därmed mystifieras Nanook slutligen och blir

”the smiling one”. Han hamnar i ett liknande underläge som Nyla, fast gentemot köpmannen.

8.3 Cathegorisation, audience and agency i ’Nanook of the North’

”Nanook of the North” är en stumfilm. Stumfilmen blev populär i slutet på 1800-talet, då den

tilltalade massorna i USA, där många var immigranter och inte behärskade språket. Detta är

ett argument till att filmen producerades för en hollywood-publik som ”Audience” och

Hollywood som ”Agency”. Det är tydligt att Flaherty inspirerats av Griffith och filmer som

”Birth of a nation”, för det första vad gäller innehåll; förmågan att ”skapa historia” med

kolonial prägel, vilket lockar fram den nationella stoltheten, genom känslan av såväl materiell

som kulturell överlägsenhet. För det andra är det välregisserat och redigerat med liknande

grafikskyltar som Griffith använde, vilka för producentens talan. Vanligtivs är det speakrar

som man benämner som ”Voice-of-God”, men i det här fallet är grafiken lika talande.

”Nanook of the North” faller in under kategorin ”Direct cinema” och ”the poetic”, där man

satsat på det estetiska; att framkalla vissa känslor, snarare än att verka för en allmänbildande

effekt hos tittaren. Med humorns hjälp gör man innehållet lättsmält. Det sociala värdet som

Grierson menar är grundläggande för en dokumentärfilm är här begränsat till att skapa en

romantiserad bild. Men här döljer sig också allvaret, att legitmera de koloniala realtionerna till

inuiterna och rättfärdiga den politiken. Fast förstås med glimten i ögat, vilket medför att det

blir svårt för tittaren att förhålla sig kritiskt till innehållet.

Flaherty uttrycker sin tacksamhet till French fur company, i hans biografi ”World’s work”,

som inte bara sponsrade filmen, utan även hjälpte Flaherty att finna en inspelningsplattform.

”Mr. John Revillon and Captain Thierry Mallet of Revillon Freres became interested and

52

decided to finance my project. It proved to be a happy arrangement, for among the Revillon Freres’ vast system of fur posts which lie scattered through northern Canada I was enabled to use one of these posts as the nucleus for my work”(Flaherty, Robert, World’s Work; How I filmed Nanook of the North”, 1922, s.632)

Flaherty var direkt beroende av French fur company för att överhuvudtaget ha möjlighet att

spela in filmen på den platsen. Förutom det rent materiella, kan man fråga sig till vilken

utsträckning French fur company påverkade produktionen eller självaste innehållet. Eftersom

French fur company sponsrade filmen, kan man också betrakta French fur company som

”Agency”, vilka förmodligen ville ha sina intressen representerade på något sätt. Huhndorf

anser att man bör ifrågasätta själva syftet med filmen:

”..the film was, in fact, initially designed as a feature-length advertisement for the company, which in the 1910s and 1920s was engaged in a fierce competition with Hudson’s Bay Company..”(Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, The University of Chicago Press, s.136)

Detta förklarar varför man kan uppfatta scén 16 som en del av en reklamfilm. Det speglar i

synnerhet den kolonialistiska tidsandan. Slutsekvensen påminner om en reklamfilm i sin

konstruktion, med en upptrappning i musiken, ett belåtet barn som slickar sig om munnen och

en väl komponerad bild, där rekvisitan; skeden och medicinflaskan uppenbarligen är

planterade. Icke att förglömma är den naturliga inspelningsplatsen, hos den vite köpmannen

med rävpälsar som hänger överallt och som är så vita och blanka att man tydligt ser

skuggspelet då Nanook försvinner och medicinflaskan uppträder. Pälsar kan därmed

associeras till den västerländska kulturens överlägsenhet, vetenskapliga framgång och till

French fur company.

För att studera hur Nanook of the North kan kategoriseras med avseende på dess

genomgående teman och innehåll kan man analysera följande händelseförlopp:

Scén 14

Text: Nanook proudly displays his young "huskies", the finest dog flesh in all the country

round.

Tar fram hundvalpar.

Närbild hundvalp.

53

Text: Nyla, not to be outdone displays her young husky to--one Rainbow, less than four

months old.

Halvbild, bebis leker med hund

Helbild kvinna med bebis leker med hund.

Det är svårt att ur den här scénen utläsa om ”Rainbow” är barnets eller hundens namn. Detta

är också ett genomgående tema i filmen hur Nanook och hans ”followers” är länkade till

djurvärlden; hundar, vargar och valar. Den här scénen kan betraktas som att man reducerar

barnets, inuitens värde till hundens.

”This joking association between baby and puppy first sounds what will become a major theme in the film, which repeadtedly associates Eskimoes with the animal kingdom”. (Rothman, William (1997) Documentary Film Classics, Cambridge University Press, s.9)

Ett av denna dokumentärfilms karakteristiska drag är den primitiva åskådningen som likställer

djur och människor.

Ett annat tema som är kännetecknande är karakteristiska könsroller. Därför är det också

relevant att ta genusperspektivet i beaktning. Nanooks roll är att vara hjälten, en oberoende

manlig krigare som strider mot naturen. När Nyla är med i bild står hon ofta i bakgrunden, är

passiv eller passa barnen. I föregående analys under ”construction” konstaterades att Nanook

hamnade i samma underläge som Nyla, genom att bli ”–the smiling one” och alla de

egenskaper som därmed tillfaller att vara inuit och mystifieringen som osynliggör karaktären

och dess identitet. Köpmannens förhållande till Nanook likställdes därmed med Nanooks

förhållande till Nyla.

”In this way just as Hollywood cinema construtcs a masculine subject distint from female objects, etnographic film creates a white, colonial subject rendered superior to the Native objects it dominates.”(s.142, Nanook and his contemporaries)

Detta skapar en social hierarki som vittnar, inte bara om mannens nedlåtande syn på kvinnan,

utan också om kolonisatörens nedvärderande syn på inuiten. Det handlar om väldigt tydliga

roller som stämmer bra med 20-talets västerländska ideal om vad manlighet och familjeliv

innebär och om synen på ”de andra” inte allra minst i Hollywood filmen. Det är tydligt att

Hollywood är ”Audience”. Den nedvärderande blicken visar att det är socialt accepterat att

likställa djur och människa.

54

Om man går på djupet av detta och studerar ytterligare en scén:

Scén 22

Text: Morning…

Grupp ligger under pälsar, på plädar och sover. Kvinna reser sig upp, naken, sätter på sig päls.

Filmat snett uppifrån. Resten går upp

Text: Nyla chews Nanook’s boots to soften them, a most important operation, for sealskin

become stiff and unwieldy overnight.

Helbild. Kvinna tuggar på skor, barfotad Nanook sätter på sig dem. Kvinna till vänster lägger

snö på eldningsapparaten och tröstar barn. Barn vill gå, men Nanook håller kvar det(ingen får

gå förrän han har tagit på sig sina skor)

I avsnitt 4 presenterades också argument till varför ”Nanook of the North” blev så väl

mottagen av sin publik. Detta grundades på bland annat en tolkning att den amerikanska

mannen kunde identifiera sig med inuiten, eftersom de hade många gemensamma egenskaper

som att de var hårt arbetande, demokratiska, ärliga och så vidare. Att tillägga är som tidigare

föreslagits att kvinnans roll också var tidsenlig med dominerande västerländska ideal:

”By focusing on the life of a single male character whose livelihood and that of his family depends upon his success as a hunter and his ability to meet the challanges of his Arctic environment, the film enacts masculinist fantasies familiar in mainstream American culture.”(s.137, Nanook and his contemporaries).

Hall pekade på att genusperspektivet är centralt även i etnografiska studier. De begrepp han

tar upp Fetishism och Disavowal(2.3) är högst relevanta här. Även om man inte får se

kvinnornas könsorgan, kan man ana sig till detta. Den voyeuristiska anblicken av kvinnornas

nakna kroppar sänder tydliga signaler om vem som är betraktaren och hur han betraktar sina

objekt. Genom disavowal, där åskådaren betraktar, samtidigt som man inte direkt kan påstå att

han betraktar genom att könsorganen är skymda.

”The nudity is purely gratuitous(and unconventional at the time Nanook of the North was released)….In these scenes, the male spectator thus reenacts the explorer’s possession of Native women’s bodies, and these relationships articulate….the sexualized nature of colonial conquest.(s.139, Nanook and his contemporaries)

55

Av detta avsnitt kan man dra följande slutsatser. ”Agency” kan betraktas som Hollywood,

tillsammanans med French fur company som finansierade Flahertys resa och skulle även

kunna förklara produktplaceringen av rävpälsar. Hollywood är även en köpstark

marknadskraft.

Vad gäller ”Cathegorization” följer ”Nanook of the North” de riktlinjer som gäller för

”Direct-cinema” eller ”Fly-on the-wall”, en iakttagande modell. Mer ingående tillhör den

genren ”the poetic” eftersom det är det estetiska värdet som värdesätts, framför att upplysa

människor om hur det är att leva på Arktis. Detta styrker också teorin om at det faktiskt är

produktplaceringen som är det centrala, där man försöker släta över detta genom att skapa en

berättelse, strategisk marknadsföring.

Ur den utgångspunkten att ”Nanook of the North” är en Hollywoodfilm producerad under 20-

talet, får man en förklaring till de karakäristiska könsrollerna som ett genomgeånde tema i

filmen, tillsammans med den nedvärderande människosynen där man tillåts likställa inuiter

och djur.

56

9. MEDIETEXTANALYS AV ”ETT ÅR MED SAMER OCH RENAR”

Ett år med samer och renar produceras 1993 av produktionsbolaget EM film och video,

Stockholm. De producerade denna film i första hand som informationsfilm för mellan- och

högstadieklasser. Dokumentärfilmen har visats på SVT.

9.1 Narrative i ”Ett år med samer och renar”

Övergripande kan man summera handlingen kort. Filmen utspelar sig i Ammarnäs,

Västerbotten under tidigt 90-tal. Mia kan betraktas som protagonist. Filmen handlar om Mia

med familj och hur de bedriver renskötsel under ett år. Filmen tar upp kampen för överlevnad

både vad gäller natur och kultur. Mia presenteras först, sedan hennes familj, Ammarnäs och

åter Mia. Nedan ges en kort scénbeskrivning av öppningssekvensen:

Scén 1.

Vattendrag, panorering

Text: ”Ett år med samer och renar”

Helbild. Pojke försöker fånga ren med lasso

Helbild. Ren och renkalv vandrar på fjället

Scén 2

Flicka ligger i säng och läser brev. Panorering. Modern folkmusik

Speaker(Mia): 13 september. Hej, vad roligt vi hade i Göteborg. Jag är glad att du trivs där

nu, du ville ju inte flytta.

Speaker: Det här är Mia Andersson, hon är 13 år

Utzoom röd villa.

Speaker: hon bor i det här huset, med sina föräldrar och sina två bröder

Scén 3

Helbild. By vid utkanten av väg

Speaker: Huset ligger i Ammarnäs, en by mitt i Europas sista vildmark

Närbild skylt: Välkommen till Ammarnäs & Vindelfjällens naturreservat

Helbild Vindelälven.

Speaker: Här rinner Vindelälven upp

Närbild Vindelälven

Speaker: En av de fyra stora älvarna i Sverige som inte är reglerad, det finns inga kraftverk i

57

den.

Scén 4

Närbild, tiltning: Bokhylla med sameskor, samedockor, foto på skoter.

Speaker: Mia är sameflicka. Hennes familj äger renar och det är hennes pappa som sköter

dem i första hand….

Om man börjar med att studera det explicita temat. I öppningsscénen visas vattendrag med

skog i bakgrunden. Även om landskapet inte är lika kargt påminner inledningen väldigt

mycket om ”Nanook of the North” som också börjar med vattendrag och isflak i rörelse. Även

här är denna sekvens filmad med väldigt mjuka rörelser. Öppningsbilden fyller samma

etablerande funktion som i ”Nanook of the North”. Man får även här en romantiserad bild av

platsen, trots lassokastning tar det harmoniska tempot över. Fast lassokastningen tillför en

verklighetsanknytning till filmen, inte på grund av aktiviteten i sig, utan snarare vad gäller

utseende; kläderna känns tidsenliga. Färg och bildkvaliteten ligger också närmare vår tid, än i

”Nanook of the North”.

Huvudpersonen Mia presenteras liggandes i sin säng. Panoreringen medför att det känns som

att vi kommer Mia närmare in på livet. Genom uppläsningen av brevet hon ligger och skriver

förstår man att hon kommer norrifrån, det hörs på dialekten. Från innehållet i brevet att döma

kommer hennes brevvän också från Norrland eller åtminstone från en mindre stad, eftersom

hon verkar ha haft det svårt att trivas i storstaden Göteborg. Med tanke på att Mia är så ung är

det troligt att de växt upp i samma stad. Mia presenteras som en ”vanlig” flicka i scén 2, som

håller kontakt med en fjärran vän. Det är först i scén 4 man avslöjar att hon är sameflicka,

med alla attribut som hör där till; sameskor, samedockor och fotografi av en skoter.

Vad är då den implicita innebörden av detta? För det första kan man diskutera varför miljön

romantiseras på det här sättet. Vatten kan symbolisera någonting cykliskt, en kultur som lever

i samspel med naturen. Man skulle kunna tolka det som att det är med avsikt att bevara den

här miljön, naturreservatet som det skildras på detta sätt, eftersom det är en informationsfilm.

Fast konsekvenserna utav att romantisera och mystifiera en plats skulle kunna motverka sitt

syfte då det kan skapa distans när tittaren inte känner igen sig i miljön. Ytterligare en

dimension av detta problem skulle kunna vara att relationen ”vi” och ”de” förstärks till de

människor som bor på den här platsen. För om platsen mystifieras, måste de som bor där vara

58

några slags ”undervarelser”. Scén 14 visar också hur man skapar ett ”vi ”och ”de” , genom

att på det explicita planet hänvisa till historien:

Scén 14

Bilder renskötsel

Speaker: Ingen vet varifrån samerna kom från början.

Panorering höger till vänster över fjälltoppar mot himmel

Speaker: En del tror från Öster, långt borta från centralasien.

Kraftiga djurläten, fåglar?

Speaker: Samerna själva vet att de alltid har funnits här.

Helbild sol bland moln

Om man undersöker den implicita betydelsen och går på djupet av denna historiska

tillbakablick konstaterar speakern att det är osäkert var samerna kommer ifrån.

Konsekvenserna utav detta blir förvirring, istället för att mystifiera platsen, är det samerna

som direkt mystifieras. Därmed erkänner man inte samerna som svenskar, genom att de inte

framställs tillhöra landet Sverige, utan skildras som ett nomadfolk som valt att bosätta sig här.

Sveriges nationalitet är därmed inte hotad.( Här är det också intressant att studera hur man

med hjälp av ”Technical codes” skapar ett fjärran Öster. De kraftiga djurlätena; som inte finns

någon annanstans i filmen signalerar att det är det vilda, ociviliserade, västerlandets motsats.

Panoreringen från höger-vänster, etablerar dessutom att flyttningen skett från öst till väst.

Man godtar därmed att flyttningen gått till på det sätt som speakern föreslår och skriver

historia.)

Men varför väljer man att skildra Mia på detta vis? Varför väntar man med att berätta att hon

är same? Är det för att skapa en nerv i berättelsen, någon form av ”cliffhanger”?

Utgångspunkten i alla berättelser är att huvudpersonen måste vara speciell, ha något visst; att

vara nog intressant för att kunna driva handlingen framåt. Om Mia nu är så vanlig som hon

framstår i scén 2; ser så vanlig ut, bor i en röd villa med föräldrar och syskon, hur kan hon då

vara så speciell, mer än att hon råkar bo vid ett naturreservat? Då kommer klimax –hon är

same! Eller kan det vara så att det är just för att betona att man genom att vara same inte

behöver ha ett visst levnadssätt som det faktum att Mia är same inte avslöjas förrän hon

presenterats en första gång innan. Denna strävan skulle isåfall förstärkas av den moderna

folkmusiken i scén 2. Man vill visa på att det är en modern och nyskapande dokumentärfilm

59

om samer som ifrågasätter den stereotypa bilden.

En annan scén som är intressant att studera med avseende på narrativet är Scén 9:

Scén 9

Bilder på renskötsel,

Speaker: Alla i samebyn hjälper varandra för att så bra som möjligt kunna bedriva

renskötseln. Tillsammans planerar man större arbeten som just nu slakten och då delar man

bland annat på kostnaderna för helikoptern, som är till stor hjälp vid drivning de sista milen in

i rengärden.

Helbild, man vid rengärd

Speaker: Hur många renar Mias pappa äger, det talar vi inte om, det skulle vara som att fråga

folk hur mycket pengar de har på banken. Även om han skulle vilja skaffa sig fler renar så går

det inte särskilt bra för då räcker inte betet. Och utan bra betesmarker, inga renar och på sikt

inga renskötande samer.

(I följande scener beskrivs hoten; vattenkraftverk och kalhyggen).

Den explicita innebörden av detta är att man som tittare förstår att Mias pappa(helbild,

rengärd)är en nyckelperson i filmen och aktiv i samebyn. Han har redan nämnts en gång i

scén 4 som ansvarig för renskötseln, vilket återigen visar på att han har en central roll. I takt

med att renarnas betydelse upphöjs blir även hans karaktär viktigare.

Man konstaterar att renarna är viktiga i näringslivet och såväl renarnas som samernas

situation är hotad på grund av vattenkraftverk och kalhyggen

Den implicita innebörden utav detta är att vårt samhälle kan betraktas motsvara en sameby,

där man hjälper varandra, även ekonomiskt för att få allting att gå ihop. Man hamnar därför i

ett utanförskap om man inte ägnar sig åt rennäring. Därför kan Mia aldrig blir en berättare

som står utanför, medan hennes pappa, mannen i hushållet är försörjaren och den verkliga

huvudpersonen.

Den hotbild som målas upp för renarnas överlevnad går hand i hand med samernas

överlevnad. Man påpekar att det är de renskötande samerna man syftar på, men ger inga

exempel på andra kulturyttringar inom samekulturen, vilket får konsekvensen att hela

samernas kultur anses hotad, genom att rennäringen är hotad. Hoten som målas upp är

60

naturliga, det vill säga de kopplas aldrig till staten och hör därmed till naturen. Inuiterna levde

också under en hotbild:

"The sterility of the soil and the rigor of the climate no other race could survive, yet here,

utterly dependent upon animal life, which is their sole source of food, live the most cheerful

people in all the world -the fearless, lovable, happy-go-lucky Eskimo."

Här menar Flaherty att inuiterna är en överlägsen ras, en fantastisk ras som lyckas överleva

trots det hårda klimatet och deras beroende av jakt, vilket resulterar i brist på föda. Precis som

i ”Ett år med samer och renar” är hoten ”naturliga”, de hör till naturen. I ”Nanook of the

North” visas hur positivt, civiliserat och konstruktivt den ”vite mannens” inträde var. I scénen

ovan förklarar speakern hur samerna går ihop för att få allting att fungera även ekonomiskt,

det gäller framförallt helikopterkostnaderna. Speakern uttrycker vad pengar innebär för

samerna:

”Hur många renar Mias pappa äger, det talar vi inte om, det skulle vara som att fråga folk hur

mycket pengar de har på banken.”

Detta kan man tolka som att pengar innebär renar i samernas värld, enligt speakern.

Därigenom kan man konstatera att samernas betalningsmedel är renar, vaför behöver man då

pengar för att betala helikoptern? Mest troligt är det staten man betalar för helikoptern. Staten

som står för den högteknologiska helikoptern. Den ideologiska ramen är tydlig:

Marknadsekonomi(pengar) - Naturahushållning(renar)

Fast i ”Ett år med samer och renar” är hotbilden ändå en annan, mot vad den är i ”Nanook of

the North”. Samerna i filmen är också beroende av jakt, men jakt som inkomstkälla, inte

huvudsakligen som basnäring. Det är ett ekonomiskt beroende, renar kan mätas i pengar, var

det inte det som speakern påstod; ”svenskar” handlar med pengar, ”samer” handlar med renar.

Men det är fortfarande ingen basnäring på så sätt att de inte skulle kunna överleva utan renar.

Varför styrs narrativet av rennäringen? Vems intressen? Den dominerande ideologin är

tydlig, även om den inte är ”present”. Renbeteslagen, minoritetspolitiken och det

marknadsliberala tänkandet finns här. Man naturaliserar självaste narrativet, genom att

betrakta det som samernas homogena livsstil att följa renarna och deras betesområden:

Scén 19

Bilder Renarna betar i skogen

Speaker: Renarna har nu lämnat fjälltrakten och kommit ner till skogslandet och vinterbetet,

det ligger 20 mil från sommarlandet.

61

9.2 Construction i ”Ett år med samer och renar”

Scén 17

Bilder renskötsel

Speaker: Att vara renskötare är tungt och slitsamt. Det är ett tufft yrke. Sveriges idag

farligaste yrke säger somliga.

Helbild gammal kvinna sitter på gärdet och betraktar männen i arbete i inhägnaden.

Helbild kvinna arbetar med renskötsel

Speaker: Det kanske är därför som inte så många kvinnor är renskötare.

Helbild. Kvinna sitter på gärdet och antecknar, med ett barn bredvid sig.

Speaker: Nästan allt som samerna tjänar får de från försäljningen av köttet under höstslakten.

Om man studerar detta med hjälp av ”mise-en-scén” framgår det att ”setting” är vid rengärdet,

samlingspunkten för renarna. ”NVC” förstärker att männen är väligt aktiva, de kastar lasso

och försöker få ordning på renarna. Bilden av kvinnans roll är en helt annan. I den första

bilden av den gamla kvinnan är hon passiv och iakttagande, men som sagt så är hon också

äldre vilket förklarar att hon förmodligen inte orkar lika mycket. På den bilden som följer ser

man en kvinna som står passivt och håller i ett lasso. ”Props” eller objektet som hon här håller

det, passivt förstärker innehållet och slutsatsen att kvinnor inte passar in i den tuffa

yrkesrollen att vara renskötare. Om man observerar ordvalen, adjektiven vid beskrivningen:

tufft, tungt och slitsamt är det inga egenskaper som enligt dominanta diskurser brukar anses

vara särskilt kvinnliga. Därmed skapar man ett utanförskap.

”Dress-codes” berättar också att kvinnan i bilden ovan är klädd som de övriga männen. Hon

är dessutom väldigt kortklippt. Det finns ingenting på bilden som avslöjar att hon är kvinna,

mer än hennes ansiktsdrag och former. Hon försöker klä sig som de andra männen, det är

svårt att veta om det är av ideologiska eller praktiska skäl. Men förmodligen spelar båda in.

Denna scén ger också en bild av existerande könsroller. Efter det att speakertexten antyder att

kvinnor inte skulle vara tuffa nog för renskötaryrket, sitter där en kvinna på gärdet och

antecknar. Utifrån ”Dress-codes” sett ser denna kvinna helt annorlunda ut mot på den

föregående bilden. Hon har långt, lockigt hår och kläderna ser lite mer sportiga och

välvårdade ut.

Av NVC att döma sitter hon och räknar och därefter antecknar, det ser ut som att hon skriver

någon form av inventarielista. Det skulle i så fall kunna förstärkas av speakertexten som följer

om det ekonomiska beroendet av renarna och höstslakten. Detta ger en bild av att kvinnan har

en mer administrativ roll. Kvinnan som sitter på gärdet, sitter också högre upp och kan se ner

62

på den arbetande kvinnan, hon behöver inte stå i smutsen. Hon sitter även med ett barn, vilket

ytterligare förstärker hennes roll som kvinna eller ”modern”(2.3)

Om man summerar alla dessa så kallade ”formal codes of construction” eller ”mise-en-scen”

skulle man kunna dra slutsatsen att kvinnans roll inte anses vara en renskötares, hon ska

glädjas utav att slippa stå i smutsen och istället ta hand om de mer administrativa delarna samt

barnen. Fast om den samiska identiteten är så förknippad med renskötsel, kan detta i sin tur

skapa en osäkerhet över den samiska identiteten!(?)Det finns en dualistisk bild av att vara

kvinna och same. På samma sätt som det är svårt att förena att vara kvinna och inuit, även om

egenskaperna tycks vara mer mångfaldiga. Speakertexten i det här exemplet förstärker

skiljelinjen mellan man och kvinna och vad det innebär att vara same. Rent demografiskt kan

man kategorisera att någon är kvinna och same, men hur går det i praktiken till om det finns

kulturella riktlinjer som förespråkar någonting annat. Kanske ger detta en helt annan aspekt av

presentationen av Mia när hon framställs som ”normal”, för så fort speakertexten i scén 4

avslöjar att hon är same, är den lika tydlig med att betona ”Hennes familj äger renar och det är

hennes pappa som sköter dem i första hand….”Mia har alltså ingen direkt anknytning till

renskötseln. Av det som framgår av filmen består den samiska kulturen i rennäringen, det är

inga andra kulturella aspekter som tas upp förutom sameskolan där man får lära sig samiska.

Men Mia går i en ”Vanlig” skola, som speakertexten (se scén 20 nedan)uttrycker det. Alltså

gäller den här aspekten inte hennes liv. Det enda som avslöjar att Mia är same är de klassiska

attributen på bokhyllan: sameskor, samedockor och fotot av skotern.

I ”Nanook of the North” finns också en tydlig hierarki. ”Nanook” är "Cief of the "Itivimuits"

och övriga är hans följeslagare. Kvinnan får heller inte var med och hjälpa till under jakten,

utan får främst ta hand om barnen. Det intressanta med ”Ett år med samer och renar” är att

protagonisten inte är jägaren, den aktiva mannen, utan en vanlig ung flicka. Detta förstärker

teorin om att skälet till att Mia först presenteras utan benämningen same, är att ge en

förståelse för att det finns andra samer än de stereotypa samer som ofta framställs i media, det

behöver inte synas att man är same. Däremot är denna tråd ingenting som man i filmen följer

upp, utan tvärtom, man visar på att den samiska identiteten är tätt förknippad med

renskötseln. Mias roll i samebyn, är obefintlig. Hur Mia betraktar sig själv som en del av den

samiska kulturen och gemenskapen, är ingenting som framgår. Det enda man vet om Mia är

att hon erhåller ett par sameskor, några samedockor och ett foto av en skoter. Om man ser till

”Props” och vad dessa attribut tillför innehållet, märker man att det inte finns någon

uppföljning. Mia använder aldrig skorna, hon leker aldrig med dockorna eller åker på den fina

63

skotern. De är passiva objekt som ligger staplade på en bokhylla, precis som hennes identitet

och genetiska arvsmassa eller delaktighet i samekulturen. Hon är inte same, hon är de attribut

som det innebär att vara same.

”The theory of structuration states that the basic domain of social science study is neither the experince of any form of societal totality, but social practices”( Rantanen, Terhi (2005). The media and globalization, s.12)

Genom att kvinnorna inte kan vara samer, och samtidigt vara kvinnor, eftersom de inte

erhåller de karakteristiska ”tuffa” egenskaperna, krävs att de mystifieras.

Att teorin om Mias och kvinnans utanförskap i samekulturen är befogad, framgår också av de

intervjuobjekt man valt i filmen, det är bara män som intervjuas. Männen framställs överlag

som tuffa renskötare, men det kommer fram under en intervju att skotern är ett belastande

arbetsredskap som sliter på kroppen och mannen som intervjuas talar ut om hur smärtsamt det

kan vara. Här har man anspelat på känslor och på så sätt skapat en oförenlig bild med mannen

erhållandes enbart tuffa egenskaper. Därmed mystifieras även mannen.

Bland de män som intervjuas fanns även en pojke som gått i sameskolan som berättar om vad

han fått lära sig där.

Scén 20

Helbild, fjällandskap

Speaker: När Mias pappa är med renarna i vinterlandet så går Mia som alla andra barn i

skolan.

Helbild Mia står med kamrater utanför skollokal

Speaker: Skolan ligger sju mil från Ammarnäs, byn där hon bor. Det blir långa och mycket

tröttsamma bussturer varje dag

Helbild. Buss åker på väg, med fjäll i bakgrund.

Speaker: Mia går i en helt vanlig skola, men det finns också de som går på särskild sameskola

också.

Helbild: Mia och klasskompisar går in i skolan

Scén 21

Intervju: Jag har gått på sameskola och där bodde jag hela veckan och på helgerna fick jag

fara hem till mamma och pappa. Och på sameskolan fick jag läsa om det samiska språket,

kulturen och historia. Men jag fick också ha vanliga ämnen som matte, svenska och engelska

64

och sådant där.

Helbild, samling människor står och pratar med fjällstuga i förgrunden

Speaker: Här i Västerbotten är det inte så många som kan prata samiska, men fortfarande

används språket.

Intervju: Vi använder samiska till renskötseln till exempel att hur ett märke i örat syns till

exempel ”gor” eller ”klaptje”

Helbild hund

Speaker: Och kommandoorden till hunden är också på samiska ”tjovki”-sitt!

(De samiska orden är ej korrekt skrivna, utan är endast formulerade efter de ljud som har

uppfattats)

Utifrån dessa scéner och ”mise-en-scéne” kan man analysera bildernas vidare betydelse. I

scén 20 är ”Setting” skolmiljön. Fast för att komma till skolan visas också fjällandskapet, det

som Mia måste lämna bakom sig för att komma till skolan. Det skapas därmed två ”Settings”:

Det mystifierade så kallade ”vinterlandet” och civilisationen, där Mia som alla andra barn går

i skolan. (Vinterlandet, se Scén 19, 9.1 Narrativet styrs genom renarnas vandring och

platserna anges därefter)

När Mia stänger dörren om sig och går in i skolan i samband med att speakern läser att ” men,

det finns också de som går på särskild sameskola också”, i denna situation kan man betrakta

dörren som en ”Props”, symboliskt kan man tolka det som att Mia stänger ute ”vinterlandet”

och samekulturen.

Scén 21 kan också dels in i två ”settings”, sameskolan och civilisationen. Speakern förstärker

detta: ”Här i Västerbotten är det inte så många som kan prata samiska, men fortfarande

används språket.” Vilka är det då som använder språket? Därefter fortsätter intervjun med

pojken som tillhör ”de andra”. Pojken menar att det är främst inom renskötseln som språket

används. Detta styrker teorin om att den samiska kulturen begränsas till renskötseln, när till

och med kommunikationen, självaste språket är anpassat efter renskötseln. Det legitimerar att

filmen inte behöver fördjupa sig i språket, eftersom att det är så begränsat till renskötseln att

det knappast kan betraktas av allmänintresse.

Språket brukar anses som bland det mest fundamentala i en kultur och för att förstå sig på en

annan kultur. Som tittare uppfattar man bara ljud, för de samiska orden är inte ens textade i

filmen. Den enda som tycks förstå samiskan är hunden i scén 21, som här agerar ”Props” och

är ytterligare en koppling till djurvärlden som förstärker relationen mellan samer och hundar.

65

Tittaren som inte kan samiska kan inte förstå vad som sägs i scén 2, men genom att studera

NVC och hundens kroppsspråk när speakern läser upp ”tjovki” och hunden ser sig betänksamt

om i sittande ställning, uppfattas det som ett samtal mellan hund och människa. Hunden har

förstått något som tittaren inte lyckats förstå. Det kan skapa distans till tittaren som av detta

skäl kan se den samiska kulturen som närmare besläktad djuren, än andra människor, än

”svenskarna”. Det kan betraktas som ett sätt att legitimera att man ser på den samiska kulturen

som lägre stående.

9.3 Cathegorisation, audience och agency i ”Ett år med samer och renar”

”Ett år med samer och renar” faller precis som ”Nanook of the North” in under kategorin

”Direct-cinema” eller ”the expository mode”, där tittaren tilltalas med hjälp av ”voice-of-

god”. På så vis blir berättarens värderingar auktoritära, men detta har man försökt tona ner här

enligt nya riktlinjer för mer moderna dokumentärfilmer, genom att man i speakern använt sig

av en person med ett vänligt och ödmjukt tonfall. Fast att det är en man som pratar

rikssvenska tydliggör vem betraktaren är. Stad möter landsbygd, Väst möter ”Öst”.

I ”Nanook of the North”, som är en stumfilm, är det grafiken som talar sitt tydliga språk, här

är det en röst, speakern. De tekniska möjligheterna att kunna synkronisera ljudet är säkerligen

en förklaring till varför man i filmen använt sig av en genomgående speaker istället för grafik.

Att man utgått ifrån ljudet, har i sin tur påverkat bildspråket. Speakern är central och bilderna

används för att gestalta det som sägs; ”klippbilder”. Ur denna aspekt känns båda filmerna

fiktiva eller inte dokumentära. Grafiken eller den upplästa speakern för folkets talan.

Med ljudets hjälp upplevs berättaren i ”Ett år med samer och renar” befinna sig på samma

plats som inspelningsplatsen, istället för att i ord behöva uttrycka detta med hjälp av grafik.

Flaherty däremot poängterade att såväl bakgrunden som filmen spelades in tack vare de

tillmötesgående inuiterna. I ”Ett år med samer och renar” får man ingen bakgrund till filmen,

eller hur speakern eller rättare sagt producenten interagerat med samerna.”Nanook of the

North” har därför en mer personlig prägel, medan ”Ett år med samer och renar” håller

betraktaren på avstånd och kan därmed uppfattas som mer ”objektiv”. Genom att man

dessutom varvat speaker med intervjuer, känns det ännu mer som att filmen talar sitt eget

språk och förstärker på så vis tittarens intryck av filmen som relativt ”objektiv”.

Det finns tydliga skillnader i formen som påverkar berättarformen, innehållet och i slutändan

trovärdigheten. Genom valet av dessa två dokumentärfilmer kan man följa utvecklingen. Från

”Nanook of the North” som anses vara en av de första dokumentärfilmerna mot en modern

dokumentärfilm inspelad på 90-talet. Man kan som tittare vilseledas och betrakta det som att

66

den nya formen är mer öppen och demokratisk, där samerna verkligen får komma till tals och

att man därför inte behäver ställa sig lika kritisk till innehållet. Men det är precis som van

Dijk påstår(2.1), att det är här faran finns, i den vardagliga praktiken, när exempelvis

intervjuerna betraktas som en vardaglig konversation och man inte är medveten om

selektiviteten och den redigeringsprocess som ligger bakom. I ”Nanook of the North” låg

faran istället i ”The poetic” att man är okritisk som tittare därför att man framförallt

bedömmer det estetiska värdet, framför innehållet.

Ytterligare en faktor som påverkar trovärdigheten är den tekniska utvecklingen under 50-talet

som medförde att det blev möjligt att bära runt på utrustningen under en längre tid (på grund

av att utrustningen blev lättare och lagringsutrymmet större), vilket resulterade i att man

obehindrat kunde följa en människa i det dagliga livet. Det kan också betraktas som någonting

som skulle kunna späda på trovärdigheten, eftersom tagningarna i ”Ett år med samer” ofta är

längre. Men man får inte glömma de ideologiska ramarna och urvalet. Tekniken ligger

dessutom närmare i tiden och vi är välförtrogna med såväl bildkvaliteten som färgsättningen.

Det gör inte att innehållet är mindre ideologiskt, utan snarare att det är svårare att uttyda vad

som skulle kunne vara rasistiskt, det är den så kallade nya rasismen som van Dijk uttrycker

det. Det är en tid och en tidsanda som vi är en del utav, det är lättare att gå bakåt i tiden och

finna rasistiska tecken, än att finna dem i den tid vi är en del utav.

För att studera hur ”Ett år med samer och renar” kan kategoriseras med avseende på dess

innehåll kan man analysera följande händelseförlopp:

Scén 25

Intervju: Jag tycker det roligaste med renskötseln är kalvmärkning, för då får man kasta lasso

och ta fast kalvar.

Bilder kvinna visar pojke hur man märker kalvar

Speaker: Det är vid kalvmärkning som barnen på allvar får börja hjälpa till.

…..

Halvbild man

Speaker: Renskötare, det är Sveriges äldsta yrke. Man kan inte gå i någon skola för att lära sig

det.

Bilder kvinna visar pojke hur man märker kalvar, samma bilder

Speaker: Kunskaper förs vidare från föräldrar till barn

67

Bilder människor samlade, samtalar

Speaker: Samerna tillhör en hotad kultur, om den sugs upp i vårat moderna samhälle och

förvsinner då dör en kunskap och en visdom som har funnits enda sedan den tid då människor

levde av naturen och med naturen och var en del av naturen.

Det är sällan det ges utrymme för samerna själva att uttrycka vad de tycker och tänker i

filmen, om hur de ser på sig själva och sina egna liv och de gånger de får det är innehållet

väldigt ämnesstyrt, utifrån renskötseln. Detta är tydligt även i denna scén. Pojken som här

intervjuas är den samma som i scén 21. Även om pojken uttrycker vad han känner, låter det

som att svaret kommer utifrån en fråga, exempelvis vad tycker du är det roligaste med

renskötsel? Detta beror nog framförallt på att meningen är så fullständig, något som inte är så

vanligt i vardagligt tal och att han använder subjektet jag. Kulturen uttrycks därmed genom

rennäringen.

Ser man till hur scenen är uppbyggd i övrigt, förstärks budskapet genom att man använt sig av

samma bilder flera gånger och på så sätt framstår renskötaryrket som något närmast genetiskt,

när samma bilder; mamma-barn(pojke), mamma-barn(pojke) märker kalvar används

tillsammans med speakern som förstärker att det är unikt att vara renskötare, det mystifieras,

det är ingenting man kan lära sig i skolan. Det innebär att det inte är någonting som vem som

helst kan lära sig. Med andra ord, står budskapet klart, det är bara samer som kan bli

renskötare. Det beskrivs som att samerna har ett särskilt band till renarna, genom denna scén

naturaliseras ett släktskap. Mamma hjälper barn att märka renkalv och förenar därmed båda

världar.

Trots att det bara är män som intervjuats, är det bara Mia som presenteras vid namn. Under

dessa intervjuer kommer endast till uttryck det som är annorlunda med samer; gå på

sameskola, lära sig samiska för jakten och tröttsamheten av att köra skoter. Det är nog inte

många svenskar som kan identifiera sig med denna bild. Mia är inte heller aktiv i

samekulturen, inte ens genom ”props” som sameskor etc eftersom hon inte aktivt använder

dem. Detta gör det svårt att kategorisera Mia som same och kvinna. I slutändan motstår

naturen den kategorisering som kulturen försöker påtvinga den, trots försök att naturalisera

kulturen, övervinner myten om kvinnans roll som moder mot myten om ”de andra” därför att

den är en så grundläggande myt för hela vår kultur och vårt sätt att betrakta vår värld.(2.3)

68

Trots att Mia presenteras vid namn, får hon aldrig komma till tals, det är speakern som för

hennes talan. Kanske för att hon inte aktivt uttrycker sin samiskhet och därmed inte kan

placeras under någon kategori vare sig som svensk eller same. Om hon varken är same eller

svensk? Vem är hon då och vem måste betraktaren vara för att kunna betrakta henne?

Om man går tillbaka till Scén 2, där Mia ligger i sängen och läser upp ett brev och studerar

denna scén ur ett genusperspektiv är det tydligt vem betraktaren är. Kameraåkningen från

Mias fötter, som följsamt följer hennes kropp upp till huvudet, fyller ingen innehållsmässig

funktion, utan mer ett estetiskt kan man tycka. Men det är också ett väldigt vouyeristiskt

perspektiv; Mia ligger i sin säng, vilket i sig är en rätt intim sfär, vidare filmas hon bakifrån

och är därmed lika försvarslös som ”ovetandes” om att hon blir filmad. Så framstår det i varje

fall för tittaren/betraktaren som därmed har Mia under sitt våld. Det handlar om disavowal.

Då Mias egenskaper inte är förenliga med de stereotypa samiska och ”manliga”, tar hennes

roll som ”modern” över.(2.3). Det räcker inte endast med ”props” eller samiska attribut för att

försöka gestalta att Mia är same, men med hjälp av ”props” associeras Mia till det samiska,

något som skulle vara omöjligt att göra på annat sätt, eftersom Mia inte är verksam inom

rennäringen och heller aldrig kan bli ”same” som kvinna. Berättaren vill visa sin makt, genom

att stå över protagonisten Mia, precis som han gjorde med protagonisten Nanook. Gemensamt

är att protagonisten står över alla andra medverkande förutom berättaren. Men genom att Mia

aldrig kan kopplas samman med de karakteristiska samiska egenskaperna, till skillnad från

med Nanook som slutligen blev en ”happy-go-lucky-eskimo” genom hans nya

förhållningssätt till kameran i grammfonscénen, där han skrattar rätt mot kameran(8.2) måste

berättaren ta till andra metoder. Dels använder han sig av ”props” som tillsammans med det

effektfulla perspektivet disawoval lyckas mystifera Mia och visa vem som har makten.

Filmen är tänkt för SVT, ”Agency” är alltså SVT och Public Service som grundar sig på att

filmen ska representera allmänhetens intressen och vara folkbildande. Det är ur detta

perspektiv denna film är så intressant. I ”Nanook of the North” var filmen finansierad av en

privat aktör med komersiella intressen. SVT får inte ha kommersiella intressen. Ändå grundar

sig båda filmerna på en marknadsliberalistisk åskådning. Detta vittnar om hur denna film

präglats av TV-marknaden och konkurrensen mellan SVT och TV4 och hur de

marknadsliberala värderingarna trängt igenom som sätter marknaden framför människan.

Även om filmen ligger rätt i tiden, med avseende på ämnesval då man dragit in på den

regionala bevakningen och det därmed fanns ett behov av en film som denna, är det tveksamt

69

om denna film verkar för den mångfald som SVT vill stå för. Speakern betonar att

samekulturen är hotad, men i filmen anges inga hot, mer än hot för rennäringen som

kalhyggen vid byggen av vattenkraftverk etc. Det hotet som anges i den sista speakertexten

ovan är det moderna samhället som kan suga upp samekulturen. Att inte utveckla hur det

moderna samhället kan betraktas som ett hot och ändå välja att betrakta samerna genom

rennäringen, är obegripligt. Det är ett medvetet val att inte ta upp problematiken kring

renbeteslagen och på så sätt så legitimerar man en minoritetspolitik som inte är demokratisk.

Eftersom man osynliggör kopplingen mellan samer och renar som politisk, naturaliseras den.

Man försöker på så sätt, likväl som i ”Nanook of the North” skriva om historien, fast med

med moderna medel.

Man kan se hur produktionen av ”Ett år med samer och renar” uppstod ur ett behov som

berodde på den begränsade regionala bevakningen. Men om man går på djupet utav detta och

ställer sig frågan vari ligger behovet hos svenska folket att få se en film likt denna? Vari

ligger behovet hos ”Audience”? Eftersom ”Agency” i det här fallet är SVT som ska

representera svenska folkets intressen borde det finnas en parallell.

Om man betraktar problematiken ur en globaliseringsaspekt och ser till hur man betraktade

andra minoriteter, invandrare ur ett resurs-/belastningsperspektiv, som Hultén konstaterade i

”Främmande sidor”, kan man få en helhetsaspekt av minoritetspolitiken som innefattar såväl

samer som invandrare. Man betraktar i första hand hur minoriteterna kan var självförsörjande

eller bidra till Sveriges utveckling. Men man väljer att inte se minoriteter ur ett

integreringsperspektiv, vad gäller dess kultur, mer än att den är annorlunda. På så sätt isoleras

deras kultur från vår och gör naturalisering möjlig. Därmed förstärks nationalismen(2.1) i och

med globalisering. Kategoriseringen ”Vi” och De” blir tydlig. Detta målas upp i

speakertexten;

”Samerna tillhör en hotad kultur, om den sugs upp i vårat moderna samhälle och förvsinner då dör en kunskap och en visdom som har funnits enda sedan den tid då människor levde av naturen och med naturen och var en del av naturen.”

Genom att skildra samerna på det här sättet, objektifieras de. De är objekt som utsätts för

något, men hoten utgörs inte av majoritetssamhället. Hotet utgörs av samekulturen i sig själv

som är så svag att den skulle kunna sugas upp av vår moderna, överlägsna kulturen. Detta är

intressant ur aspekten om hur minoriteter skildras i medierna vad avser hotbilden. Hultén,

författare till ”Samer i sju dagstidningar”(2000) skriver:

”Tidigare studier av hur minoriteter framställs i massmedia har visat att de ofta förekommer

70

i negativa sammanhang, till exempel i rapporter om våld och brott. Det stämmer inte in på mitt urval av artiklar”(Haglind, Karin(2000). Samer i sju dagstidningar, s.4)

Här finns alltså en tydlig skillnad i hur invandrare och samer skildras i svensk media. Man

intar en annorlunda hållning bereonde på om det är invandrare eller samer ämnet berör. Där

samer till skillnad från invandrare sällan framställs i samband med våld och brott. Harald E, L

Prins(bland andra) diskuterar (2.1), hur USA skapde en ikon av indianen, genom att med hjälp

av romantiserade bilder skildra indianerna som en utdöende ras och därigenom legitimera den

vita rasens övertag efter den amerikanska revolutionen som USA: s nya ursprungsbefolkning.

Om man mot denna bakgrund placerar de stagnerade och romantiserade skildringarna av

samerna i ”Ett år med samer och renar” och beskrivningarna av den samiska kulturen som

svag och utdöende (den utdöende kulturen begränsas här till rennäringen, som likställs med

den samiska kulturen) ser man vissa likheter. Uttrycket ”enda sedan den tid då människor

levde av naturen och med naturen och var en del av naturen.” syftar på en historisk

tillbakablick, en tillbakagång, innan civilisationen och den svenska kulturens utveckling och

övertag. ”Och var en del av naturen”, Naturaliseringen är definitiv. Speakern uppmanar oss att

skydda samekulturen, för att den är essentiell och utdöende, inte för att den har något

kulturellt värde. Detta kan man tolka som ett försök att ikonisera samen. Bilden av

invandraren är en helt annan, kanske på grund av att man inte kan ta till samma koloniala

medel eller en föråldrad lagstiftning för kulturell hegemoni.

71

10. Slutsatser och Diskussion

Utgångspunkten med dessa studier har varit att studera skillnader, framförallt de signifikanta

skillnaderna i tid och rum, i sökandet efter likheter. Syftet har varit att försöka avslöja i vilken

utsträckning postkolonialism gör sig gällande i skildringarna av samer och inuiter i dessa

dokumentärfilmer.

Formen har varit en röd tråd i undersökningen eftersom båda dokumentärfilmerna är

uppbyggda på liknande sätt. Båda filmerna avser skildra en urbefolkning på norra halvklotet

under ett år. Trots likheter i uppbyggnad och strävan att finna likheter, krävdes en förståelse

till skillnader rörande produktionsförhållanden och tidsanda för att förstå varför vissa likheter

kvarstod. Att studera skillnader blev därigenom ett redskap för att finna likheter och

Rantanens metod Global Mediagraphy kom till stor användning där man betraktar skillnader

ur ett globaliseringsperspektiv, vilket medför att skillnaderna inte är bundna till

nationsgränser utan det handlar om globala fenomen. Därför bör man studera

dokumentärfilmernas kontext, inte bara dokumentärfilm som genre utan som produkt av och

för ett samhälle. Orientalismen redogör för hur skildringar av ”De andra” berättar mer om

samhället i sig, än det samhälle man avser att skildra:

”When located inside this Eurocentric frame work, Natives could only occupy a subordinate position in part because they functioned primarly as means for Westerns’ selfrealization”(Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, s.135)

Detta kräver att man som det framgår ovan och som Fairclough redogör (1.2) att det i en

studie inte räcker med att göra en textanalys, utan att man därutöver behöver genomföra såväl

en diskursiv- som en sociokulturellanalys. Den kritiska diskursanalysen har använts som

analysmetod, men det har också poängterats att även denna studie är ofrånkomligt förankrad

med det dominanta paradigmet och den västerländska kulturen. I det här fallet var det svårare

att analysera ”Ett år med Samer och Renar” eftersom den ligger närmare i tiden och att den

ideologiska ramen därmed inte är lika tydlig, utan präglas av vardagliga diskurser.

Oavsett intentionerna att dokumentera någonting objektivt är det bara en del av verkligheten.

Det är en inneboende problematik i alla kulturyttringar, från producent till mottagare. Det

finns alltid ett behov att åskådliggöra minoriteter och det behovet i sig är något att vara

vaksam över, samtidigt som man inte får blunda för jämställdhetsfrågor.

72

Om man ska se till filmernas bakgrund, kan man dra vissa slutsatser utifrån kontextavsnitten:

En av de viktigaste aspekterna är ”Media Time”, förmågan att konstruera en tid som förenar

hela världen. Här var Flaherty aktiv att skriva historia, om ett stagnerat Arktis genom att

använda sig av rekvisita som inte var tidsenlig som pälsar och spjut.

”…professional historians and acting historians are engaged in a struggle within the same field of history production.(Pierre Bourdieu ur Ludvigsson, David, (2003)The historian filmmakers dilemma, Uppsala universitet, Stockholm, s.15)

Vilka som tillåts etablera en viss bild som ”Media Time” avgörs inte nödvändigtvis efter

kunskapsnivå, utan beror till stor del på andra förhållanden, något som tittaren sällan är

medveten om eller reflekterar över. För att förstå vad som styr ”Media Time” gäller det att

man har en förståelse för ”Mediascape” och distributionsvillkoren, vilka i sin tur påverkas av

”Financescape”. Eftersom den kanadensiska filmindustrin gick dåligt såg man sig om efter

sponsorer, French fur company Revillion Frères. Man riktade mest sannolikt filmen mot en

bred publik eftersom den trots allt hade ett kommersiellt syfte. På grund av de begränsade

möjligheterna att producera film i Kanada, sökte man sig till USA och den amerikanska

publiken, Hollywood. Därmed präglades filmen av stora filmskapare som Griffith och genom

att USA mest satsade på den inhemska marknaden, fick en film som ”Nanook of the North en

särskild plats. På grund av filmens genomslagskraft, blev det också en etablerad bild av

inuiterna.

Även om tittaren sällan är medveten om bakgrunden till filmen och de underliggande

maktstrukturerna, blir språket eller ”Languagescape” ett sätt att uttrycka maktrelationer och

fungerar på så sätt som ett ideologiskt verktyg.

”Meanings can only be shared through our common access to language. So language is central to meaning and culture and has always been regarded as the key repository of cultural values and meanings”( Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, s.1)

”Languagescape” markerar närheten mellan inuiterna och djurvärlden genom att som i (8.3,

Scén 14) medvetet skapa skämtsamma associationsbanor mellan hundvalpar och

människobarn och benämna barnet som en husky. Att ge barnet namnet Rainbow, efter ett

substantiv, är något som är vanligt när vi döper våra sällskapsdjur. Detta uttrycker ett

likställande av djur och människa.

73

Utifrån ”Languagescape” kan engelskan fungera både som en integrerande och segregerande

kraft. Den förenade den västerländska publiken, under ett och samma språk. Men det ger

också uttryck för hegemoni, och en ideologisk ram där man sätter engelskan framför

inuiternas egna språk. Genom att textgrafiken är på engelska, blir inuiterna passiva objekt

som har svårt att interagera och påverka innehållet i filmen. De begränsas till det primitiva

och ibland svårtolkade kroppsspråket som lätt kan missförstås och manipuleras, som

exempelvis Scén 15 (8.2) när ”Nanook” ser ut att bita på en skiva. I sammanhanget framstår

det som att han inte förstår bättre. Men som tittare vet man inte vad som ligger bakom. Det

kan likväl vara så att ”Nanook” skojar med den vite mannen.

”Each time a scene was shot, as soon as the camera was starting to shot, he (Allakariallak playing Nanook) would burst out laughing. He couldn’t help it. Flaherty would tell him, ’be serious’. He couldn’t do it. He laughed each time”(Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, The University of Chicago Press, s.148)

”Languagescape” ger en tydlig bild av ”Ideoscape” och den dominerande ideologin. Går man

djupare in på ”Ideoscape” får man även en bakgrund till orsaken till att ”Nanook of the

North” blev så populär. Huhndorf nämner incidenten vid World’s Columbian Exposition’s

Midway exhibit i Chicago 1897. När inuiter dog till följd av en inhuman behandling och där

man därutöver bestämde sig för att till och med ställa ut deras skellett. Detta menade hon

väckte starka känslor, vilket skapade en fascination för inuiterna. Genom att ”Financescape”

och ”Ethnoscape” förändrades, i och med guldruschen och oljefynden åkte många upp för att

finna lyckan och man betraktade Arktis som en utopi. En plats där det fortfarande fanns

utrymme för de koloniala drömmarna, vid en tidpunkt då man började bli allt mer kritisk till

kolonisering. ”Ideoscape” splittrades i empati och behovet av kolonisering. Samtidigt började

man se baksidorna av ”Technoscape” och industrialiseringen som hade medfört att människor

blivit allt mer isolerade och ställde sig kritiska till denna typ av utveckling, vilket i sin tur

skapade förståelse för inuiternas levnadssätt. Dessutom var många av inuiternas egenskaper

något som den amerikanska befolkningen eftersträvade och idealiserade även om de

essentiella egenskaperna fanns kvar, vilket medförde mystifiering. Sammanfattningsvis

skapades en dualistisk bild i empati, idealisering och behovet av kolonisering. Huhndorf

diskuterar hur denna tvåsidiga bild av inuiterna troligtvis gjorde det omöjligt för Arktis att

betraktas som en utopi. Det är någonting man kan ifrågasätta genom att det snarare är möjligt

att denna bild förstärks i och med att behovet av en myt blir ännu starkare för att kunna

balansera överskottet av betydelse. Man skulle också kunna betrakta en utopi, som en myt i

grunden. Någonting man kan fråga sig är om en plats någonsin kan upphöra att mystifieras

74

och om det följaktligen kan innebära att de människor som lever där slutar mystifieras.

Arktis blev ett populärt tema, vilket påverkade såväl ”Financescape” som ”Mediascape” och

resulterade i vad Huhndorf benämner ”Nanookmania”.

Syftet med filmen kan därför ses utifrån samhällets behov. ”Nanook of the North” anspelade

på ”Ideoscape” som präglades av såväl empati som behovet av kolonisering. ”Nanook of the

North” fyllde två viktiga funktioner: För det första att visa på att på hur Västerlandet och

kolonisering var något gott, välvilligt, hjälpsamt och utvecklande för urbefolkningen. Därmed

bidrog filmen till att legitimera fortsatt kolonisering och etablera Västvärldens

”överlägsenhet”. För det andra att fylla behovet av åskådliggörande eftersom det inte längre

var accepterat att ställa ut människor efter första världskriget och utställningarna bidrog till att

upprätthålla ”bevis” och legitimitet för Västvärldens dominans.

”Nanook of the North” återger på så vis rådande ”Ideoscape.”; att svart på vitt förstå och

definiera vad Västvärlden är och vilka vi är, i motsats till ”De andra”

Huhndorf nämner också en av de två överlevande från World’s Columbian Exposition’s

Midway exhibit, pojken Mimiks som berättar sin version av händelsen med bakgrund av

”Generation Time”, vad hans släkt berättat och vad han själv upplevt, ”Personal Time”. Han

ifrågasatte hur västvärlden behandlade inuiterna med vad som skildrades som välvilja och

vänlighet i Flahertys romantiserade bild. Mimiks var vittne till koloniseringen och dess

konsekvenser och ger en alternativ bild till rådande ”Media Time” och ”Ideoscape” om

västerlandets syn på inuiterna/Inuiternas syn på västvärlden.

Mimiks ställde sig kritisk till ”Ideoscape”, framförallt vår syn på ”Financescape” och

”Technoscape” som samhällsutveckling och civilisation. Han kritiserade också

”Languagescape” och språkbruket som han menar legitimerar att man inte tar avstånd från

några medel för att uppnå ”framgång” i termer av ”Financescape” och ”Technoscape”. På

samma sätt missbrukas till och med religionen, hävdade han. Dessa åsikter markerar hur

Västvärlden uttrycker sin överlägsenhet gentemot andra kulturer genom att ytterst, fysiskt

hävda sin rätt till ägande som en rättighet, vilket är en integrerad del av vår kultur.

I ”Ett år med samer och renar” är ”Media Time” också en central aspekt. Den bild som visas

av samerna är precis som i ”Nanook of the North” påverkad av hur såväl ”Mediascape” som

”Financescape” såg ut. SVT konkurrerade med TV4, vilket resulterade i att man på SVT drog

ner på den regionala bevakningen. Det blev ett ställningstagande att det regionala inte längre

75

var lika viktigt, vilket kom att prägla ”Ideoscape”. Samtidigt som man förmodligen ville

hänga med i de centrala händelserna i storstäderna och det upptrappade nyhetsflödet, fanns

säkerligen ett behov av en mer regional bevakning. Man kan betrakta det som att ”Ett år med

samer och renar” speglar det behovet.

I och med konkurrensen med TV4 kom ”Financescape” att influera allt mer på innehållet i

TV, parallellt med detta visar filmen även på hur samhället såg ut och rådande ”Ideoscape”.

Att välja att skildra samerna genom rennäringen och näringslivet visar på en markandsliberal

åskådning, framför ett kulturellt intresse och utbyte. Att i valet av vinkel välja rennäringen,

men ändå inte ta upp problematiken kring landbestämmande och renbeteslagen visar också på

hur innehållet går hand i hand med den dominerande ideologin och statliga intressen. Genom

att begränsa kulturyttringarna till rennäringen påverkar det ”Media Time” och samtidens bild

av hur samerna lever. En bild som alltså inte är representativ, men förklarar medias inflytande

på allmänheten, där majoriteten av svenska befolkningen betraktar samerna som renskötare.

Precis som i ”Nanook of the North” skapar man alltså även här historia.

Ytterligare en faktor som spelar in i ”Ideoscape” är ”Ethnoscape” och sambandet mellan

globalisering och nationalism. I teoriavsnittet diskuterades hur globalisering kan leda till ökad

nationalism och att Sverige på så vis påverkats i negativ riktning av invandring genom att det

förstärkt nationalismen(2.1). Med denna utgångspunkt kan det betraktas som nödvändigt att

isolera den samiska kulturen från den svenska, för att få den svenska kulturen att framstå som

homogen och därmed mer motståndskraftig mot andra främmande kulturer. Genom att

betrakta samernas levnadssätt som stagnerat med en beständig ”jaktkultur” får det dessutom

konsekvensen att tron om att ett försök att integrera dessa kulturer skulle leda till en

tillbakagång vad gäller samhällsutveckling för Sverige. Sverige visar på så sätt hur den

samiska kulturen är fristående, men ändå beroende av den svenska kulturen. Detta medför att

det skapas en kulturell hierarki där den svenska kulturen förblir överlägsen gentemot andra

kulturer och definierar vilka kulturyttringar som är accepterade inom dess ramar.

Det finns också en skillnad i hur samer och invandrare skildras i media, där invandrare ofta

framställs som ett hot, medan samerna måste ”skyddas”. Detta kan man tolka som ett behov

att skapa en ikon av samen(9.3) och förklara svenskarna till Sveriges ursprungsbefolkning, i

likhet med USA, den amerikanska revolutionen och den stagnerade mediebilden av

indianerna.

76

Att hotbilden ser olika ut kan bero på att samerna kan göra anspråk på att vara Sveriges

urbefolkning, vilket invandrare inte kan. Samerna kan därmed inte beskrivas som något

hotfullt och samtidigt ”besegrat”, istället kan det effektivaste hanteringssättet för att

”avväpna” samekulturen vara genom naturalisering och en beskrivning av något som måste

skyddas(9.3, scén 25):

”Samerna tillhör en hotad kultur, om den sugs upp i vårat moderna samhälle och försvinner då dör en kunskap och en visdom som har funnits ända sedan den tiden då människor levde av naturen och med naturen och var en del av naturen.”

Här är naturaliseringen grundligt etablerad, ”ända sedan den tiden då människor levde av

naturen och med naturen och var en del av naturen.” Man redogör för hur samerna väljer att

leva kvar i ett stagnerat samhälle som inte får sugas upp av det moderna. Skulle det inte finnas

ett modernt samhälle, skulle underförstått heller inte dess motpol kunna existera.

Speakertexten vittnar också om synsättet på samerna, inte nog med att de lever av naturen, de

är en del av naturen. Denna logiskt uppbyggda speakertext möjliggör att man successivt

legitimerar mystifiering. Samerna är en del av naturen och vi står över den.

”Languagescape” kommer i ”Ett år med Samer och Renar” till uttryck i speakertexten. Det

framgår tydligt av exemplet ovan. Mannen som pratat in speakern pratar rikssvenska, vilket

dessutom förstärker identifikationsprocessen; ”Vi möter De”. Samerna själva får sällan

komma till tals. De få gånger detta inträffar anknyts samiskan till djurvärlden och

rennäringen.

I analysen ges två tydliga exempel på detta(9.2, Scen 21) där pojken som går i sameskola

berättar att man använder samiskan till renskötseln. Därefter säger han några ord på samiska

som en ”inklippt” hund tycks reagera på. I speakern betonar man att det är få som kan prata

samiska, därmed visar man på hur begränsat språket är, begränsat till djurvärlden och

rennäringen. Samiskan och samekulturen framställs stå närmare djurvärlden än andra kulturer

och människor. Att detta är något grundläggande betonas genom att man utgått ifrån skolan,

den viktigaste läroinstansen och ett centralt organ för kultur och utveckling.

Det andra exemplet är (9.1, scén 9) och speakertexten ”Hur många renar Mias pappa äger, det

talar vi inte om, det skulle vara som att fråga folk hur mycket pengar de har på banken.”

Denna speaker visar åter på kopplingen mellan samer och renar, hur pengar per definition

betyder renar för samerna. Marknadsekonomi möter Naturahushållning. ”Languagescape” ger

precis som i ”Nanook of the North” en tydlig bild av ”Ideoscape”. Denna speakertext är ett

bra exempel på hur humor kan användas som en form av ”ventil”. Båda filmerna har inom

77

”Languagescape” använt humor som medel för att nå ut med ett budskap. Berglund och

Ljuslinder, författare till ”Humor som samhällets moral”(1999) diskuterar kring ämnet humor

och synen på invandrare, minoriteter i Sverige och hur man kan betrakta humor som ett

instrument för social kontroll:

”…Joking is really a form of instruction, a kind of social control, directed at those we intend to accept, once they have learned to behave properly-that is like us.”(Duncan 1962)(Berglund&Ljuslinder; Humor som samhällsmoral, s.168)

På så sätt kan man, precis som författarna ovan, problematisera humorns konsekvenser genom

att betrakta humor som en slags ventil för det dominanta paradigmet, snarare än att stimulera

till engagemang eller handling.

”Nanook of the North” spelades in under en kolonial period; med nya oljefynd och

guldruschen, medan koloniseringen av Norrland var över långt innan inspelningen av ”Ett år

med Samer och Renar”. Det intressanta ur den här aspekten är att det framgår hur rennäringen

och renbeteslagen är ett modernt koloniseringsverktyg. Där samernas kultur och existens

begränsas till rennäringen, eftersom den styr om de överhuvudtaget har rätt till någon mark.

Detta trots att de flesta samer inte är renuppfödare, utan har andra arbeten.

Huhndorf försökte i sina studier visa på hur den amerikanska befolkningen såg på inuiterna

och varför de hade den bilden. I kontextavsnittet om ”Ett år med samer och renar” diskuteras

det kring svenska folkets syn på samerna och tankar kring hur samerna ser på sig själva som

baseras på intervjuer ur ”Same but different”(2004). Majoriteten av svenskarna associerade

samerna med renar. En bild som inte är representativ, men visar på hur ”Ideoscape” ger sig till

känna och hur media påverkar svenskarnas bild av samerna. Att samerna blev utestängda från

förintelsekonferensen 2004, för att de inte ansågs passa in, visar också på hur man väljer att

inte betrakta samerna som diskriminerade. Därmed förnekar man den historiska

diskrimineringen vid koloniseringen av Norrland och samernas historia som en del av vår.

Samerna blir på så vis mystifierade och man kan få en förståelse till varför många upplever att

de inte blir ”sedda”. Eftersom bilden som media belyser oftast varken är tidsenlig eller

representativ blir det svårt för samerna att känna igen sig i denna bild. Exempelvis för de

samer som lever i exil och för deras nationella identitet. De mystifieras, genom att varken

betraktas som samer eller svenskar, på så sätt upphör de att existera.

Genom att samekulturen skildras som en del av naturen ger det också en bakgrund till varför

man genomgående valt att fokusera på miljömässiga hot eller naturliga hot, istället för hot

78

som är direkt riktade mot samekulturen och förklara vad dessa hot utgörs av. Genom att

istället se på problemet som ett inneboende problem hos den ”svaga samekulturen”, får man

en förståelse för mediebilden och hur den kan påverka allmänhetens syn på samerna samt

samernas syn på sig själva. Det kan förklaras med hjälp av ”Personal Time”, många svenskar

har ingen direkt kontakt med samer. Samtidigt känner sig många samer, framförallt kanske

samer som lever i exil, osäkra över sin identitet genom att de själva har liten kontakt med den

ursprungliga kulturen genom ”Personal Time” eller kontakt med andra som kan berätta;

”Generation Time”. ”Personal Time” påverkas också av ”Media Time”, att samerna blir

osäkra över sin identitet genom att ”Media Time” inte är tidsenlig eller representativ för deras

egna liv. ”Ett år med samer och renar” speglar ”Ideoscape” i valet av vinkel, att skildra

samerna genom rennäringen.

I ”Same but different” pekar man också på hur ”Generation Time” medfört att många unga

samer inte betraktar det som något särskilt att vara same, ”Personal Time”, det är bara

ytterligare en identitet utöver den nationella.

”- Jag är både norsk och same and so what”(Blanking, Kattis & Saile, Sofia,(2004) Same but different, s.32)

Det blir en motreaktion till nationalismen i och med globaliseringen, där man istället väljer att

identifiera sig med fler kulturer. En alternativ syn på ”Ideoscape” som leder till

hetereogenisering och individualisering.

Rantanen för en diskussion kring betydelsen av nationalitet och hur det har förändrats i och

med globaliseringen.

”Even further, one can be a resident citizen or subject of a certain country, for example China, but this does not make one Chinese. Or one can be chinese but live somewhere else”(Rantanen, Terhi (2005). The media and globalization, s.156)

Hultén ställer sig också kritisk till kategorisering, och begreppet ”invandrare” i sig, men

konstaterar slutligen att användandet är nödvändigt för att överhuvudtaget kunna bedriva

forskning:

”Samtidigt är kategorisering oundgängliga för att kunna klassificera empirisk information och kunna göra meningsfulla beskrivningar och analyser(se Borevi & Strömblad 2004:9: Westin m.fl. 1999:12-15)”( Hultén, Gunilla(2006) Främmande sidor,s.12)

Hall beskriver hur media verkar för att skapa folkgrupper genom stereotypisering(2.2, 2.3).

Kategorisering kan få en sådan effekt, att man accepterar rådande kategorier i stil med att

ändamålen helgar medlen. Det finns därför en stor fara i detta, särskilt i

79

forskningssammanhang som någonstans ska representera det kritiska och vetenskapliga

tänkandet. Framförallt måste man fråga sig varför dessa kategorier fortfarande existerar eller

snarare om de är aktuella eller representativa. På samma sätt som man kritiskt granskar

representation inom media bör man se sin egen delaktighet i hur man bidrar till att en viss bild

reproduceras i och med kategorisering. Rantanen ifrågasätter inte bara termen nationalitet i

forskningssammanhang utan även andra demografiska faktorer så som kön:

”Nationality is like gender: it is used as the most general label but does not reveal what is beyond that” (s.156, The media and globalization)

Det gäller att betrakta problematiken med kategorisering med utgångspunkt i

globaliseringsprocessen och där man kan diskutera i vilken utsträckning de traditionella

demografiska faktorerna fortfarande gör sig gällande idag. Genusperspektivet är intressant att

studera. Både ”Nanook of the North” och ”Ett år med samer och renar” skildrar stereotypa

könsroller; män som aktiva, kvinnor som passiva. Män som norm eller ”jägare”, kvinnor som

mödrar i utanförskap från den sociala gemenskapen. Hirdman skriver i Genus – om det stabila

förändliga former (2001, s 16) om begreppet genus som något som fogar samman alla tankar

om manligt och kvinnligt. Hirdman beskriver också genusperspektivet som en

ordningsstruktur av kön, vilket gör att denna ordning är en nödvändighet för andra sociala,

ekonomiska och politiska ordningar. Hon förklarar två huvudsakliga principer: Dikotomin –

genom att tabubelägga skiljs det manliga från det kvinnliga, samt Hierarkin – man skapar

mannen till norm för vad det innebär att vara en normal människa och han får representera det

allmängiltiga.

Dessa principer klargör hur mannen som norm betraktas som inuit eller same, medan kvinnan

som inte erhåller de ”tuffa” egenskaper som karakteriserar respektive folkslag hamnar i

utanförskap och kvar blir myten om kvinnan som moder. Mystifieringen går därför också till

på olika vis om man jämför man och kvinna i de två filmer som här studerats. Mannen

mystifieras till hans etnicitet och egenskaper som associeras därtill, medan kvinnan främst

mystifieras till hennes ”kvinnliga” och ”moderliga” egenskaper samt som sexuellt objekt via

disavowal.

Det här visar att begreppet genus i sig inte går att isolera, lika litet som att nationalitet går att

isolera. Därför handlar det om att se över demografiska faktorer och etablerade kategorier.

Tidigare diskuterades det kring hur hotbilden av samer och invandrare i media ser olika ut och

hur globalisering och nationalism spelar in i denna bild. Rantanen menade att de viktigaste

80

faktorerna bakom globaliseringsprocessen är krig och nationsskapande(2.1). Om man studerar

minoriteter ur ett globalt perspektiv, kan man istället för att använda sig av kategoriserande

begrepp som samer eller invandrare i olika frågeställningar, istället vinkla frågor utifrån om

gruppen lever i exil eller om det är andra generationens same eller invandrare. Dessa resultat

kanske kan säga mer om problematiken än de etablerade demografiska kategorierna. Eller

istället för att försöka undvika kategorier gå närmare in på varför kategorierna finns och hur

de har skapats som exempelvis nationaliteter. Detta är även något som Hultén kort diskuterar i

”Främmande sidor”, bland annat sett ur härstamningsprincipen. Vad utgör en svensk

medborgare jämfört med en kanadensisk, är det blodsband eller territorialprincipen och hur

påverkar det minoriteter idag.

”Ett lands medborgarskap speglar också föreställningar om vad som formar den nationella identiteten. Denna kan sägas innehålla två dimensioner, ”blod” och ”jord”. Sverige tillämpar härstammningsprincipen, vilket innebär att man i huvudsak får medborgarskap genom släkt(jus sanguinis), det vill säga det grundar sig på ”blodsband”. Den andra principen grundar sig på ”jordens band”, det vill säga territorialprincipen(jus soli), vilken tillämpas i flera länder som USA, Kanada och Frankrike.(s.212, Främmande sidor)

Denna aspekt är intressant när det handlar om urbefolkningar och deras rätt till landområden

samt rättigheter som medborgare. I Kanada är det ”territorialprincipen” och i Sverige är det

”släktprincipen” eller blodsband som traditionellt definierar medborgarskap.

I och med att urbefolkningar fått större demokratiska rättigheter och inflytande över den

nationella politiken har det påverkat såväl ”Financescape” som ”Ideoscape”. Man har tagit

större hänsyn till urbefolkningarnas rätt till landområden, fast villkoren är inte alltid lika

tydliga. För inuiternas del har man i en viss utsträckning respekterat deras rätt till

landområden på de platser där de traditionellt har levt, utan kravet att de måste ägna sig åt en

viss verksamhet. För samerna däremot ställer man kravet att de måste ägna sig åt rennäring

för att få behålla marken och därmed kunna betraktas som medborgare. Här ger sig

härstamningsprincipen till känna. I Kanada har man betraktat inuiternas rätt till landområden

som traditionellt bundna till de platser där inuiterna levt; ”territorialprincipen”, medan man i

Sverige ställer andra krav. Man kan se detta som ett uttryck för härstamningsprincipen, där

man inte kan definiera samerna som svenska medborgare genom att man inte ser deras rätt till

landområden som en självklarhet. Genom att osynliggöra släkt- eller blodsbanden tar man

ytterligare avstånd och legitimerar en diskriminerande politik. Det här avståndstagandet

tydliggörs i ”Ett år med samer och renar”(9.1, scén 14) där man med hjälp av technical codes

som panorering mot öst (solen), tillsammans med kraftiga djurläten legitimerar en

historieskrivning där samerna är ett nomadfolk som kommer från öst.

81

Därmed kan man se rennäringen som ett koloniseringsverktyg, där samernas rättigheter till

landområden kan ifrågasättas eftersom man som i det här fallet osynliggör blodsbanden.

Precis som man inte accepterade att samerna var med på Förintelsekonferensen 2004 och

därmed förnekar att samerna blivit diskriminerade, döljer man deras tillhörighet till Sverige

genom att man osynliggör såväl historia som blodsband. Man betraktar inte samerna som

självklara svenska medborgare eftersom man inte erkänner deras ursprung som vår

urbefolkning utan som ett främmande folk, där man är osäker över dess ursprung och direkta

blodsband till den övriga svenska befolkningen. Samernas kultur förblir en nomadkultur,

medan svenskarnas kultur framställs som den bofasta, civiliserade och därigenom

ursprungliga.

Om man betraktar inuiternas och samernas historia har de mycket gemensamt med

utgångspunkt i ”Timescape” och hur koloniseringen; ”Financescape” och ”Ethnoscape”

påverkat deras liv. Båda filmerna verkar för fortsatt kolonisering.

”Mediascape” har nu förändrats tillsammans med ”Technoscape” förmågan att distribuera

”Media Time” i och med att såväl inuiternas som samernas inflytande ökat inom media.

Skillnaden här ligger i att inuiterna bildat egna bolag, medan samerna i Sverige sänder under

en nationell kanal, SVT och dess ledning. Detta borde i sin tur även kunna påverka innehållet,

där inuiterna i teorin genom själbestämmande kan producera material i syfte att främja deras

intressen, medan samerna befinner sig i en situation där majoritetssamhället fortfarande

kontrollerar innehållet. Å andra sidan når SVT ut till en annan publik, eftersom man går ut

med att man är Public-service och arbetar i allmänhetens tjänst för att främja mångfald och

vara folkbildande. Men om samerna aldrig tillåts nå ut, genom att de själva aldrig helt och

fullt kan påverka innehållet, vad har det då för betydelse?

”Publicservicebolagens ledargarnityr i Stockholm verkar inte veta vad urfolk är och inte orkar ta reda på det heller. Resultatet och hanteringen av frågan blir därefter.”(Artikel. 070130 Sametinget kritiserar SVT, SR och UR, Anneli Lindbäck, Sveriges Radio Norrbotten)(http://www.sr.se/norrbotten/nyheter/artikel.asp?artikel=78904)

Så uttalade sig Anders Kråik, vice styrelseordförande i Sametinget som anmäler SVT, SR och

UR för avtalsbrott och diskriminering. Hårdast kritik får SVT som dragit ner de samiska

programmen med 8,5 timmar under 2006. Enligt Kråik finns ett stort avstånd mellan

ledningen och samerna, vars intressen man avser att representera. Kråik är även starkt kritisk

till nedskärningarna. Fast det är inte bara nedskärningarna som är ett problem, även

82

programförslagen i sig är svåra att få igenom genom att de i det stora hela konkurrerar med

andra programförslag för hela kanalen och majoritetssamhället. Under 2006 fick SVT Sápmi

inte sända några samhällsprogram, detta på grund av att man ansåg att programidéerna inte

var nog utvecklade.

- Programförslaget var inte tillräckligt bra jämfört med de andra programförslagen som fanns (Artikel, SVT Sápmis programidéer outvecklade, Katarina Svonni 050915) (http://www.sr.se/cgi-bin/sameradion/nyheter/artikel.asp?artikel=693693)

Lösningen på problemet blev att ta in en extern programutvecklare. Frågan är hur samernas

intressen och programförslag någonsin ska kunna mäta sig med majoritetssamhällets. Och hur

påverkar egentligen den externa programutvecklaren innehållet? Denna fråga diskuterar Faye

D. Ginsbury i det inledande avsnittet av Media Worlds. Han menar att det ofta i och med att

det kommer en extern programutvecklare i inledningsskedet skapas en mall som sedan ska

följas och att utvecklingen därmed låser sig. Fast samtidigt poängterar han att det finns en del

externa programutvecklare som lyckats uppnå framgång och blivit erkända av

urbefolkningarna som goda filmskapare vilka representerar deras intressen. Ytterligare en

fråga man kan ställa sig är hur professionalismen har påverkat dokumentärfilmen med

avseende på dess journalistiska prägel samt hur bakgrund och etnicitet spelar in. Ståhlberg

diskuterar detta i Lucknow Daily: How a Hindi Newspaper Constructs Society(avsnitt 7)Är

man i första hand en indie som är journalist eller en journalist som är indie?

Samtidigt kan man heller inte utesluta att även inuiternas tv-bolag påverkas av

majoritetssamhället omedvetet eller medvetet:

”Indigenous peoples may base their defense in part on the idea of ”natural” law and its essential freedoms, but hand in hand they use the construct of primitivism in their political efforts to stir outsiders into action on their behalf”(s.60, Harald E. L Prins, Visual Media and the Primitivist Perplex, Media Worlds)

Här ligger också det paradoxala. Det primitiva konceptet eller ”the Primitivist Perplex” kan

också användas som medel för att nå ut till majoritetssamhället och politiskt påverka och

förändra det dominanta paradigmet och inuiternas situation. Antropologen Prins som

medverkade i produktionen av ”Our lives in our hands” beskriver hur man skapade en politisk

film om en indianstam i Houlton, Maine och hur man med hjälp av att fokusera på

korgtillverkning kunde förbättra det ekonomiska oberoendet i den fattiga regionen. Även om

inte indianerna i området huvudsakligen ägnade sig åt korgtillverkning och att innehållet

därmed inte var representativt. Fast det finns förstås en fara med ”The Primitivist Perplex”,

83

där den romantiserade bilden kan bidra till stereotypisering och i slutändan mystifiering som

dessa studier visat.

Vad beträffar de två filmerna som här har studerats var syftet förmodligen snarare att politiskt

legitimera kolonisering än att politiskt förändra inuiternas/samernas situation. Trots att

urbefolkningarnas historiska bakgrund påminner om varandra, visar kontextavsnitten att

marknaden såg väldigt olika ut i USA och Sverige. Gemensamt är målgruppens behov av att

förstärka bilden av ”De Andra”, från kolonisering till globalisering.

Går man in och studerar själva medietexten, kan man kategorisera filmerna och dra den

slutsatsen att båda dokumentärfilmerna hamnar inom ramen för Direct Cinema; den

observerande dokumentärfilmen. Fast inriktningarna är något olika. Trots att musik och ljud

är pålagt i efterhand i ”Nanook of the North” kan man ändå se tendenser till att vilja betona

det estetiska värdet, ”The Poetic” framför något intellektuellt mervärde om inuiternas levnad.

Åtminstone kan man som tittare få detta intryck, vilket kan påverka ens inställning till filmen

och i förlängning medföra att man inte är lika kritisk till innehållet. ”Ett år med samer och

renar” framställs mer som en informationsfilm, med fokus på det intellektuella värdet och

närheten till det journalistiska tänkandet. Där speakern är central och bilderna främst används

för att gestalta det som sägs; ”klippbilder”. Det resulterar i att filmernas bildspråk är väldigt

annorlunda. Direktheten med ord och bild som löper parallellt och uttrycks vid en specifik

tidpunkt kan påverka tittarens associationsbannor och förstärka stereotyper och myter.

Ett bra exempel på detta är Scén 25 i ”Ett år med samer och renar”. Denna scén visar tydligt

hur man med hjälp av upprepade ”klippbilder” av samma objekt; mamma och son märker

renar, kan man etablera en stereotypbild av samkulturen i sin helhet. Där man förbinder

samekulturen med djurvärlden som någonting närmast genetiskt.

I ”Nanook of the North” används bildspråket för att bygga upp en handling, vilket förklarar

hur ”Nanook of the North ligger närmare filmvärlden (Scén 15(grammofon), 8.2).

Förmågan att kunna åtskilja vad som är fiktivt kontra vad som är dokumentärt är lika aktuellt

idag som det var på Bröderna Lumiéres tid.

Genom att båda filmerna hör till observerande dokumentärfilm, ”Direct Cinema” får man

också en liten överblick över dokumentärfilmens utveckling inom den genren, särskilt hur de

tekniska förutsättningarna kan påverka innehållet. Möjligheten att kunna synkronisera ljudet

kan vara en förklaring till varför man valt att basera filmen ”Ett år med samer och renar” på

en speakertext istället för grafik. Det påverkar också trovärdigheten(9.3) i och med att man

84

med ljudets hjälp kan bekräfta eller iscensätta att producenten/reportern är på plats, till

skillnad från i ”Nanook of the North” där detta måste tydliggöras genom grafik. Det etableras

inledningsvis att mötet med inuiterna består i ett interagerande mellan Flaherty och

människorna han avser att skildra. I ”Ett år med samer och renar” får man däremot inte den

bakgrunden utan man kommer direkt in i betraktarens/producentens värld, utan att det

tydliggörs att det inte är en ”objektiv” skildring utan faktiskt ett interagerande. Sedan kan man

kritisera Flaherty i hans sätt att osynliggöra inuiterna trots att han hävdar att de är aktivt

deltagande. Men han konstaterar i alla fall att det är ett interagerande, att han är medverkande

och påverkar hela filmens utseende.

De tekniska framstegen inom filmvärlden på 1950-talet gjorde det möjligt att spela in längre

sekvenser. Detta syns i ”Ett år med samer och renar” där tagningarna ofta är längre än i

”Nanook of the North”. Trovärdigheten kan då påverkas och man kan som tittare få den

uppfattningen att en längre tagning utgör en mer sanningsenlig scén eftersom man får följa

med objekten under en längre och mer sammansatt tid. Att ”Ett år med samer och renar” är i

färg och att bildkvaliteten är modernare än i ”Nanook of the North” förstärker också

trovärdigheten.

Trots olika tekniska förutsättningar kommer Orientalismen till uttryck även i berättarformen

oavsett om det gäller grafik eller speakertext.

Etableringen av platsen har ett nära samband till berättaren. Båda filmerna börjar med en

etablering av platsen. Detta skildras genom vida miljöbilder, som i båda fallen innehåller

vatten i rörelse. Vatten symboliserar ofta liv och något cykliskt. Om man försöker se

symboliken som något representativt för den kultur producenten avsett att dokumentera, kan

man tolka dessa associationer som ett första skede att förena natur och kultur, i en beskrivning

av en cyklisk kultur. Den cykliska kulturen möter det Väst och den utvecklade kulturen.

Filmsättet med vida landskapsbilder visar på vackra, men öde landskap. På så sätt framställs

platsen som fantastisk och följaktligen även människorna som lever på den platsen.

Presentationen av karaktärerna börjar med huvudpersonen som inte mystifieras vid första

presentationen, utan först efter att karaktären redan presenterats en gång. Motivet skulle

kunna vara att man först vill etablera att huvudpersonen är huvudperson och därmed står över

85

alla andra i filmen. När detta maktförhållande är konstruerat måste berättaren visa att

huvudpersonen trots allt står under honom. Eftersom det är oförenligt för huvudpersonen att

vara både över och under, mystifieras denne och i sin tur framstår berättaren som någon övre

makt, mytisk figur.

Generellt är det grafik eller speaker som för karaktärernas talan och förser dem med

egenskaper. På så sätt stämmer Griffiths teknik in på båda filmerna, där han gör sin egen röst

till ”De andras” samt där egenskaperna i sig är väldigt generella istället för individuella. På så

vis bidrar grafiken eller speakern till att mystifiera inuiterna/samerna.

I ”Ett år med samer och Renar” finns några få undantag där speakern varvas med enstaka

intervjuer. Man skulle därmed kunna tolka denna form som mer demokratisk. Men i de fall

intervjuer genomförts är dessa väldigt bundna vid temat rennäring. Narrativet i ”Ett år med

samer och renar” styrs också av renarnas vandring, vilket återigen anknyter till renarna och

rennäringen.

Objekt eller Props för också karaktärernas talan genom dess förmåga att representera. Särskilt

tydligt är det vid etablering av plats och karaktärer, exempelvis i ”Ett år med samer och renar”

Scén 4(9.1) där det kommer fram att Mia är same genom speakertexten, som man bekräftar

när man i samband med detta filmar stereotypa ”sameattribut”; sameskor, samedockor och en

bild på en skoter. Det är här mystifieringen börjar ta vid och Mia blir varken same eller

svensk. Hon är kvinna, vilket styrks av ”technical codes” och den sensuella panoreringen när

Mia ligger i sin säng, disawoval. Diswowal förekommer även i ”Nanook of the North”(8.3,

Scén 22)

”Props” bidrar också till att ge tittaren en känsla för ”Media time”; tid och utveckling och vad

det innebär att vara same eller inuit vid den tidpunkt då filmerna spelades in. I ”Nanook of the

North” är det framförallt klädkoderna eller ”Dress-codes” och redskap som spjut som skapar

en bild av ett samhälle som inte är tidsenlig.

Båda filmerna är på så sätt historieskrivande och bidrar till att hålla fast vid en stereotyp bild

av inuiterna/samerna.

Om man undersöker vilka förutsättningar som exnomineras(2.3) kan man av denna analys

utläsa tre centrala budskap:

86

*Det är miljön som utgör hotet. Urbefolkningarnas relation med Västvärlden är utvecklande

och gynnar urbefolkningen. Majoritetssamhället bör därför inte betraktas som ett hot, utan

snarare som en ”Hjälpande hand”.

*Urbefolkningar lever nära naturen och i det ömsesidiga beroendet mellan djur/människa är

urbefolkningar närmare besläktade djurvärlden, än med andra människor och civiliserade

kulturer.

*Urbefolkningar är primitiva, därför är det hos dem accepterat att betrakta kvinnor och män

olika. Det beror framförallt på att ”jaktkulturen” är väldigt fysiskt krävande och att kvinnorna

måste ta hand om barnen, medan männen ägnar sig åt ”jakt” och dylikt.

Det finns ett flertal genomgående likheter mellan ”Nanook of the North” och ”Ett år med

samer och renar”, men hur generella slutsatser kan man egentligen dra utav denna studie? Kan

man konstatera att skildrandet av urbefolkningar och deras kulturer som stagnerade är något

som sträcker sig över nationella gränser, ett globalt fenomen?

Fiske ställde i sin analys(2.3) av dokumentärfilmen ”Mat och befolkning” om ett

indiansamhälle i Anderna upp följande ytliga motsättningar:

1. Jordbruksvetenskap - Traditionellt jordbruk

2. Marknadsekonomi - Naturahushållning

3. Stad - Landsbygd

4. Barn som munnar att mätta - Barn som arbetskraft

5. Utveckling - Stagnation, cyklisk kultur

6. Förändring - Tradition

Punkt 1 skiljer sig i dessa två filmer från ovanstående exempel eftersom det här inte handlar

om jordbrukssamhällen utan ”jaktsamhällen”. Men likväl framställs dessa samhällen som

primitiva och kräver ”den vite mannens” hjälp på ett eller annat sätt. Detta beroende är

grundläggande för urbefolkningarnas existens genom att de har blivit tilldelade boplatser av

majoritetssamhället, men samtidigt erkänner man inte deras fullständiga rätt till dessa

landområden och självbestämmande.

Båda samhällena skildras som primitiva, det enda undantaget är skotern som ett modernt

hjälpmedel i ”Ett år med samer och renar”. Fast samtidigt betonar man hur skotern kan ge

allvarliga arbetsskador samt helikopterns avgörande betydelse; Helikoptern som tillhör det

87

dominerande samhället. Här finns också kopplingen till punkt 2. Samerna betalar för

helikoptern med pengar, inte med renar som speakern föreslår vara samernas egen valuta

sinsemellan. I ”Nanook of the North” förekommer ingen uttalad handel med pengar, däremot

visar man på hur den vite mannen kan komma över medicin och annat som hör till det

civiliserade samhället och dess marknadsekonomi.

I ”Ett år med samer och renar” är det tydligt hur stad möter landsbygd eftersom speakern är

på rikssvenska. I ”Nanook of the North” är det inte lika tydligt huruvida den vite mannen är

från stad eller landsbygd, men baserat på ägodelar som kamerautrustning, grammofon och

dyra ringar på 20-talet kan man anta att det handlar om förmögna stadsbor.

I ”Nanook of the North” betraktas ”Barn som munnar att mätta”, medan man i ”Ett år med

samer och renar” skildrar barnen som delaktiga i rennäringen. Fast genom att det är en sådan

integrerad del av deras liv framstår det inte som arbete. Det skildras som en naturlig

kulturyttring som en del i barnens utveckling. Här spelar också genusperspektivet in, även

kvinnorna betraktas som ”munnar att mätta” genom att de är relativt passiva och generellt inte

är delaktiga i ”jakten”.

Vad gäller utveckling och stagnation framställs båda folkslagen och dess kulturer som

stagnerade genom närheten till naturen och ett traditionellt levnadssätt där man är beroende av

”jakt” för överlevnad. Även om denna bild idag till största del är konstruerad.

Båda kulturerna vilar på traditioner som enligt dessa skildringar baseras på könsroller,

eftersom mannen är familjens överhuvud som försörjare i samhället, vilket baseras på

naturahushållning och jakt i olika former. Skildringarna återger en bild som påminner om det

traditionella västerländska samhället.

Det finns alltså en hel del likheter mellan Fiskes modell av ytliga motsättningar och de som

framgått av denna studie. Den ideologiska ramen som Fiske kom fram till är giltig även

här(2.3): ”Vi är för dem vad vetenskap är för icke-vetenskap” eller ”Vi är för dem vad

utveckling är för stagnation”

Därmed skulle man kunna dra den slutsatsen att ytliga motsättningar samt genomgående

teman för etnografisk dokumentärfilm om urbefolkningar visat sig vara väldigt lika oavsett

om det gäller inuiter, samer eller indianer i olika nationer. Marknaden påverkas av

ekonomiska och ideologiska förhållanden inom nationen, men övergripande teman tycks

ändock styra såväl formen som innehållet, vilket står över nationella gränser. Det finns en

tydlig ”Parole” i uppbyggnaden av de två filmerna, vilket visar att det existerar en ”modell”

88

inom etnografisk dokumentärfilm även om det är oklart till vilken utsträckning denna

”Parole” är representativ:

“Detta kan dessutom utvidgas så att varje exempel på en genre kan ses som ett särskilt förverkligande av den djupare strukturens potential. Betraktade på detta sätt skulle alla västernfilmer vara särskilda versioner av samma myt om Vilda västern, eller också för att uttrycka det annorlunda, kan samma djupstruktur av binärt motsatta begrepp skapa ett oändligt antal västernfilmer."( Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, s.168)

Att de budskap som framförs kan accepteras kulturellt är däremot ett uttryck för den rådande

tidsandan och visar på hur den västerländska kulturen är homogen i betraktandet av ”De

andra”. Även om det skiljer sig mycket i tid finns artefakter som lever vidare. Globalisering är

här en central faktor till varför dessa artefakter kvarstår och ”Mediatime” återger en stagnerad

bild som blir vår ”tidsenliga” bild av ”De andra”

”The current phase of antagonism is intensified by modern media, which give us this sense of ’global village’(Rantanen, Terhi (2005). The media and globalization, s.158)

Genom att ”Ethnoscape” förändras, hotas grupptillhörigheten för den enskilda individen och

nationalismen förstärks. Detta medför att man ständigt söker nya vägar för att uttrycka ”Vi”

och ”De” i en för oss kulturellt accepterad form, genom vad van Dijk benämner som den

vardagliga rasismen(2.1). Västvärldens definition av utveckling är någonting många

ifrågasätter, men om definitionen för utveckling suddas ut saknas det underlag för att

definiera Västvärlden som kulturellt överlägset och motiv för den historiska utvecklingen som

den ser ut idag. Vilka är ”Vi”?

89

Källförteckning

Rantanen, Terhi (2005). The media and globalization, Sage Publications, London

Creeber, Glen(2001), The television genre book, British Film Institute, London

Mcquail, Dennis(1983), Mcquail's masscommunication theory, Sage Publications, London

Selby, Cowdery & Cowdery, Ron(1995) How to study television, Palgrave, Hampshire

Huhndorf, M. Shari (2000) Nanook and his contemporaries: Imagining Eskimos in American Culture 1897-1922, The University of Chicago Press

Ross, Sven(1994)Kommunikationens korsningar, Nordicom 4/1994

Eriksson, Catharina, Baaz Eriksson Maria & Thörn Håkan(ed) (2005). Globaliseringens kulturer, Nya Doxa, Falun

Wilson , Clint C. & Gutiérrez, Felix, Race,(1995) Multiculturalism, and the Media. From Mass to Class Communication, Sage Publications, Thousand Oaks

Hultén, Gunilla(2006) Främmande sidor, Stockholms universitet

Haglind, Karin(2000). Samer i sju dagstidningar, Uppsala Universitet

Ginsbury D., Faye, Lughod-abu, Lila & Larkin, Brian.(2002) Media Worlds, University of

California Press, London

Hall, Stuart(1997) Representation, Cultural Representations and Signifying Practices, Sage Publications, London

Ståhlberg, Per (2002) Lucknow Daily: How a Hindi Newspaper Constructs Society,Almqvist&Wiksell

Blanking, Kattis & Saile, Sofia,(2004) Same but different, Malmö Högskola,

van Dijk, Teun. A.(red)1997: Discourse, Ethnicity, Culture and Racism. I: Discourse as Social Interaction, Sage Publications London

Askew & Wilk, the anthropology of media, (2002) Blackwell Publishing, Oxford

Fiske, John(1990). Kommunikationsteorier, Almqvist & Wiksell, Uppsala

Beauvoir Simone,(1949), Det andra könet, Norstedts pocket, Stockholm

90

Hill & Church Gibson (1998) The Oxford guide to Film studies, Oxford University Press

Creeber, Glen(2001), The television genre book, British Film Institute, LondonRothman, William (1997) Documentary Film Classics, Cambridge University Press

Robert J. Flaherty, (1922)"How I Filmed 'Nanook of the North'," World's Work

Eriksen, Hylland Thomas (1993) Etnicitet och Nationalism: Nora Nya Doxa

Djerf-Pierre, Monika & Weibull, Lennart(2001) Spegla, tolka, granska, Stiftelsen Etermedierna i Sverige och Bokförlaget Prisma, Stockholm

Hadenius, Stig och Lennart Weibull (1993) Massmedier, en bok och press, radio och Tv :

Stockholm Bonnier

Hirdman, Yvonne (2001) Genus, om det stabila förändliga former : Malmö Liber AB

Bell, Adam (ed) & Garett, Peter (1998), Approaches to Media Discourse, Blackwell, Oxford

Ludvigsson, David, (2003) The historian filmmaker’s dilemma, Uppsala universitet

Appdurai, A (1998) Modernity at large: Cultural dimensions of globalization. University of Minnesota Press, Minneapolis

http://www.sr.se/norrbotten/nyheter/artikel.asp?artikel=78904

http://www.sr.se/cgi-bin/sameradion/nyheter/artikel.asp?artikel=693693

http://www.samiradio.org/image/ppt/PresentationJordbruksdepartementet-filer/frame.htm

http://www.ne.se

91

92