LIU-­‐IEI-­‐FIL-­‐G-­‐-­‐15/01284-­‐-­‐SE    

   

Force  Majeure  Utvecklingen  av  begreppets  innebörd  och  användningsområde  inom  köprätten  

   

Force  Majeure  The development of its meaning and use within the sales law

     

Linnéa Magnusson Sophie Nyberg

   

     

 Vårterminen  2015  

 Bo  Lindberg  

   

   

Kandidatuppsats  i  Affärsrätt/Affärsjuridiska  programmet    

Institutionen  för  ekonomisk  och  industriell  utveckling  

   

Sammanfattning

Force majeure kan åberopas som ansvarsbefriande grund när något oförutsett och

extraordinärt inträffar, vilket gör att en säljare inte kan fullgöra sin del av avtalet i tid.

Begreppet är dock otydligt definierat i såväl lagtext som doktrin. Detta gör att förståelsen för

dess användningsområde och tillämplighet är begränsad. På grund av att KöpL är dispositiv

kommer force majeure idag oftast till uttryck genom friskrivningsklausuler i standardavtal.

Som ett resultat av begreppets oklara innebörd utformas klausulerna på olika sätt, beroende på

vilka som är parter, och ger därmed uttryck för olika situationer och omständigheter som kan

ligga till grund för skadeståndsfrihet. Friskrivningsklausuler av typen force majeure har blivit

allt vanligare, vilket tyder på att begreppet har börjat användas i en vidare utsträckning.

Frågan blir således om det är rättssäkert och förutsebart att en part i avtalet ensam ges rätten

att tolka huruvida det rör sig om force majeure?

I uppsatsen undersöker vi hur begreppet force majeure har utvecklats från gamla till nya

KöpL, samt hur force majeure används inom standardavtalsrätten som ansvarsbefriande

grund. Detta har inneburit att en grundläggande utredning av 24 § gamla KöpL och 27 § nya

KöpL har genomförts. Vi har även valt att beröra internationell köprätt, i form av CISG,

eftersom denna ligger till grund för den svenska lagstiftningen. Dessutom har förarbeten,

doktrin och internetkällor behandlats.

Mot bakgrund av denna avsaknad av vägledning finner vi det motiverat att begreppet force

majeure definieras tydligare i lagtext. Förslagsvis kan detta ske genom en uppräkning av

händelser, vilka kan åberopas såsom force majeure, samt att hänsyn tas till eiusidem generis

vid bedömningen. Detta innebär att de situationer som uppstår ska ha något gemensamt med

de som räknas upp i paragrafen för att kunna leda till ansvarsfrihet. Ges begreppet en

tydligare definition kan rättssäkerheten öka och därmed också ge avtalsparterna en ökad

förståelse för vilka omständigheter som kan ligga till grund för ett åberopande av force

majeure.

   

Innehållsförteckning  

1.  Inledning  .....................................................................................................................................  1  1.1  Problembakgrund  ........................................................................................................................................................  1  1.2  Problemformulering  ...................................................................................................................................................  2  1.3  Syfte  ...................................................................................................................................................................................  2  1.4  Metod  ................................................................................................................................................................................  2  1.5  Avgränsning  ...................................................................................................................................................................  3  

2.  Var  finns  läran  om  force  majeure?  ...............................................................................................  4  

3.  Vad  är  rättssäkerhet?  ..................................................................................................................  5  

4.  1905  års  KöpL  ..............................................................................................................................  7  4.1  Inledning  ..........................................................................................................................................................................  7  4.2  Objektiv  omöjlighet  .....................................................................................................................................................  7  4.2.1  Ursprunglig  och  efterföljande  omöjlighet  ......................................................................................................  8  

4.3  Force  majeure  i  24  §  KöpL  ....................................................................................................................................  10  4.4  En  jämförelse  mellan  objektiv  omöjlighet  och  force  majeure  i  24  §  KöpL  ......................................  11  

5.  1990  års  KöpL  ............................................................................................................................  12  5.1  Inledning  .......................................................................................................................................................................  12  5.2  Kontrollansvaret  i  27  §  1  st  nya  KöpL  ..............................................................................................................  12  5.2.1  Rekvisiten  för  ansvarsfrihet  ..............................................................................................................................  13  

5.3  Dubbel  force  majeure  i  27  §  2  st  nya  KöpL  ....................................................................................................  14  5.3.1  Exempel  på  parter  vilka  omfattas  av  27  §  2  st  nya  KöpL  .....................................................................  15  

5.4  Säljarens  kontrollsfär  ..............................................................................................................................................  16  5.4.1  Inre  kontrollsfär  .....................................................................................................................................................  16  5.4.2  Yttre  kontrollsfär  ...................................................................................................................................................  17  

5.5  Vad  utgör  en  force  majeure-­‐händelse  enligt  27  §  nya  KöpL?  ................................................................  18  5.6  Hindrets  tidsfaktor  ...................................................................................................................................................  19  5.7  Jämförelse  mellan  gamla  och  nya  KöpL  ..........................................................................................................  20  

6.  CISG  ...........................................................................................................................................  22  6.1  Inledning  .......................................................................................................................................................................  22  6.2  Befrielsegrunder  i  art.  79  CISG  ............................................................................................................................  22  6.3  Jämförelse  mellan  art.  79  CISG  och  27  §  nya  KöpL  .....................................................................................  24  

7.  Force  majeure  vid  utebliven  leverans  från  råvaruleverantör  ......................................................  25  7.1  Inledning  .......................................................................................................................................................................  25  7.2  Bakgrund  ......................................................................................................................................................................  25  7.3  Domstolarnas  bedömning  .....................................................................................................................................  26  7.4  Avslutande  kommentar  ..........................................................................................................................................  27  

8.  Standardavtal  och  dess  friskrivningsklausuler  ............................................................................  28  8.1  Inledning  .......................................................................................................................................................................  28  8.2  Friskrivningsklausuler  ...........................................................................................................................................  28  8.3  Force  majeure  som  friskrivning  .........................................................................................................................  29  8.4  Exempel  på  friskrivningsklausuler  inom  resebolag  ..................................................................................  30  8.5  Exempel  på  situationer  när  force  majeure  har  åberopats  ......................................................................  32  

9.  Analys  .......................................................................................................................................  34  9.1  Inledning  .......................................................................................................................................................................  34  9.2  Från  gamla  till  nya  KöpL  ........................................................................................................................................  34  9.3  Force  majeure  i  dagens  rättssamhälle  .............................................................................................................  36  9.4  Avslutande  sammanfattning  ................................................................................................................................  38  

Källförteckning  ..............................................................................................................................  39  

   

Förkortningar  Art. Artikel

AvtL Avtalslag (1915:218)

Gamla KöpL Köplag (1905:38)

CISG United Nations Convention on Contracts for the

International Sale of Goods, 1980

HovR Hovrätt

HD Högsta domstolen

NJA Nytt juridiskt arkiv

Nya KöpL Köplag (1990:931)

TR Tingsrätt

    1  

1. Inledning

1.1  Problembakgrund  Ett avtal ingås mellan två parter genom att anbud och accept överensstämmer. Vid denna

tidpunkt finns en ömsesidig vilja om att avtalet ska uppfyllas. I samband med exempelvis ett

leveransavtal kommer leverantören och köparen överens om att en vara ska levereras vid en

avtalad tidpunkt. Leverantören åtar sig att leverera inom den bestämda tidsfristen och köparen

förväntar sig att detta uppfylls. I vissa fall kan det inträffa oförutsedda händelser, vilka gör att

leverantören inte kan fullgöra sin utlovade prestation. När dessa händelser har force majeure-

karaktär kan köparen inte kräva skadestånd. Men vilka händelser faller egentligen under

begreppet force majeure?

 För att leverantören ska kunna åberopa force majeure krävs det att det rör sig om en

extraordinär händelse. Det är dock, även i sådana fall, oklart vad som ska innefattas av

begreppet extraordinärt. Det är vanligt förekommande att en leverantör lägger in en

avtalsklausul, vilken syftar till att friskriva denne från sina åtaganden och skyldigheter, när en

händelse inträffar som leverantören anser ligger utom den egna kontrollsfären. Leverantören

hänvisar ofta till force majeure i dessa klausuler, dock är detta begrepp varken tydligt

definierat i lagtext, praxis eller doktrin. Det blir därmed svårt för den andra parten att, vid

ingående av avtalet, förstå och kunna tolka klausulens innehåll och mening.

 I nya KöpL kommer force majeure till uttryck i 27 §, vilken stadgar att säljaren kan frånsäga

sig skadeståndsansvar, om denne visar att dröjsmål beror på ett hinder, vilket är utom dennes

kontroll. Leverantören måste dock kunna påvisa att denne gjort allt som rimligen kan begäras

för att uppfylla avtalet. Händelser, vilka är allmänt erkända att omfattas av begreppet force

majeure är exempelvis krig, naturkatastrofer och terrordåd. Det ska således vara en händelse,

vilken är sällan inträffande och oförutsedd.

 Enligt vår mening, har begreppet börjat användas i en alltför omfattande utsträckning, och den

säljande parten kan således ha tilldelats en utvidgad ensidig rätt att undkomma

skadeståndsansvar. Frågan är om det är rättssäkert och förutsebart att en part i avtalet ensam

ges rätten att tolka huruvida det rör sig om force majeure? Ett tydligt exempel på

domstolarnas bedömning av force majeure kommer till uttryck i rättsfallet NJA 1970 s 478,

vilket behandlar en leverantörs rätt att åberopa force majeure när dennes underleverantör inte

kunde leverera i tid.

    2  

1.2  Problemformulering  I. Under vilka omständigheter kan en leverantör ensidigt frångå ett avtal, vid försenad

leverans, genom att åberopa force majeure och därmed undgå skadeståndsansvar?

II. Vad händer med rättsäkerheten om definitionen av force majeure börjar utvidgas?

1.3  Syfte  Syftet med uppsatsen är att utreda under vilka omständigheter force majeure kan åberopas,

samt hur lagtext och friskrivningsklausuler av detta slag bör utformas för att uppnå

förutsebarhet för avtalsparterna. Vi ämnar även utreda huruvida begreppet har börjat användas

i en bredare bemärkelse.

1.4  Metod  Vi kommer använda oss av en klassisk juridisk metod, vilket innebär att lagtext, förarbeten,

praxis och doktrin kommer att ligga till grund för den objektiva argumentationen. I enlighet

med en kritisk analysmetod kommer vi att granska och analysera dessa rättskällor. För att

kunna besvara vår problemformulering ämnar vi använda den kritiska analysen som grund,

för att studera de meningsskiljaktigheter, vilka kan uppstå vid tolkning av en force majeure-

klausul.

Inledningsvis kommer en grundläggande introduktion av begreppet force majeure att

framställas utifrån 24 § gamla KöpL och 27 § nya KöpL. Detta kommer ske med hjälp av

juridisk litteratur, samt rättspraxis. Utifrån dessa paragrafer kommer vi även studera

utvecklingen av objektiv omöjlighet och force majeure inom svensk köprätt. Vi kommer

dessutom studera hur den internationella rätten har påverkat svensk lagstiftning inom

området.

För att få en djupare förståelse för hur företag använder sig av friskrivningsklausuler i sina

standardavtal har vi valt att se närmare på hur resebolag har utformat dessa. Eventuella risker

med begreppets användning kommer framföras, och därefter ämnar vi föra ett de lege ferenda

resonemang. Detta innebär att vi kommer ge vår syn på hur lagen bör utformas.

    3  

1.5  Avgränsning  I denna uppsats kommer vi behandla såväl svensk som internationell köprätt. Detta är

begränsat till nya och gamla KöpL, samt CISG. Vi utgår från att läsaren har grundläggande

juridiska kunskaper inom avtalsrätt och kommer därför inte redogöra för grunderna avseende

ett avtals ingående. Uppsatsen kommer endast beröra de paragrafer och klausuler, vilka ger

uttryck för force majeure. Övriga delar av lagar och leveransavtal kommer inte behandlas.

    4  

2. Var finns läran om force majeure?

Läran om force majeure har sitt ursprung i Frankrike och finns lagstadgat i den franska Code

Civil. Det dröjde dock lång tid innan force majeure definierades inom svensk rätt. Det var

snarare inom handelslivet, genom användande av friskrivningsklausuler, som begreppet växte

fram. År 1905 infördes emellertid en ny köplag i Sverige, vilken kom att innehålla en

bestämmelse som gav uttryck för läran. Bestämmelsen syftade till att ge en definition av

begreppet force majeure och i enlighet med detta klargöra rättsläget.1

Force majeure kommer idag till uttryck inom såväl det legala området som genom

friskrivningsklausuler i standardavtal. I den gamla KöpL, från 1905, kom force majeure till

uttryck i den 24 §, genom ett samspel mellan objektiv omöjlighet och force majeure. I den nu

gällande KöpL från 1990 återfinner vi, i 27 §, det så kallade kontrollansvaret, vilket är lagens

reglering av force majeure som friskrivning. Force majeure finns även inom den

internationella köprätten (CISG), vilken har legat till grund för utformningen av den nya

KöpL.

Inom standardavtalsrätten återfinner vi force majeure genom att företag använder sig av så

kallade friskrivningsklausuler, vilka reglerar deras rätt att undgå skadeståndsansvar vid

extraordinära och ibland specifikt uppräknade händelser. Användningen av dessa kan ske på

olika sätt och uppräkningen kan i många fall vara såväl uttömmande som otydligt definierad.

Utöver force majeure finns förutsättningsläran, vilken är en doktrinlära. Dessa läror liknar

varandra på så vis att ett avtal kan komma att frånträdas på grund av att något oförutsett

inträffar, det finns dock flertalet skillnader mellan dem. Force majeure kommer till uttryck i

avtal genom ett villkor och inträder vid oväntade och extraordinära omständigheter. Så är inte

fallet med förutsättningsläran. Den inträder först i efterhand när en part inser att denne aldrig

skulle ha ingått avtalet om denne vetat om vad det innebar som rättsföljd. Vid ett åberopande

av force majeure vill en part endast slippa ifrån en viss prestation, inte avtalet i sin helhet,

vilket är fallet med förutsättningsläran. Fortsättningsvis kommer förutsättningsläran endast att

beröras kort under avsnitt 4.2.1.

                                                                                                               1  Rodhe (1956), s. 355.

    5  

3. Vad är rättssäkerhet?

Rättssäkerhet är ett centralt begrepp för en rättsstat och en grundläggande förutsättning för ett

demokratiskt samhälle. Rättssäkerhetens kärna innebär att det ska föreligga förutsebarhet i de

rättsliga handlingar som en part utför. Det ska, för att det ska råda rättsäkerhet, finnas angivna

och nedskrivna regler som genom tryck har tillkännagivits de personer som berörs av dem.

Dessutom ska dessa regler tillämpas och användas på rätt sätt i den rättsliga vardagen. Detta

för att en part ska kunna förutse vad utfallet kommer att bli av en handling som medför

oklarheter eller meningsskiljaktigheter mellan olika parter. Rättsäkerheten ska, i enlighet med

ovan, leda till ett kunnande om såväl de rättigheter som skyldigheter som en individ har i

rättsordningen. Den ska även ge en part möjlighet att planera sitt handlande utifrån vetskapen

om vilka konsekvenser handlingen medför.2

Värdet av den förutsebarhet som ska föreligga i samhället kan ses utifrån två synvinklar,

medborgarens och statens. Från medborgarens synvinkel är förutsebarheten nödvändig för att

statens maktutövning ska förhålla sig acceptabel, och från statens perspektiv handlar det om

att kunna styra medborgarnas beteende. För att detta ska kunna ske rättsenligt krävs det att

staten utformar och preciserar tydliga och klara regler.3

Förutsebarheten ska fungera preventivt, vilket innebär att parterna i ett avtalsförhållande ska

kunna lita på varandra och därmed också kunna förutse eventuella rättsföljder.

Förutsebarheten kan dock komma att stå i strid med rättssäkerheten, på så vis att ett

lagstadgande, av exempelvis force majeure, leder till att en materiell prövning inte sker i det

enskilda fallet. Den förutsebarhet, vilken följer av en lagbestämmelse, kan således innebära

att den materiella bedömningen går förlorad, eftersom domstolarna inte kan ta ställning till

och värdera omständigheterna i det specifika fallet.4

                                                                                                               2 Cecilia Gagné. Rättssäkerhet inom forskarutbildningen. 3 Dahlman (2010), s. 65. 4  Zila, Josef, Om rättssäkerhet, SvJT 1990 s 286 ff.

 

    6  

Den juridiska rättvisa som formas utifrån begreppet rättssäkerhet ger den enskilda

medborgaren ett skydd från godtyckliga ingrepp från samhället i sig självt. Det handlar

således inte endast om att ha tydligt definierade regler, utan varje part skall även behandlas

lika. Detta ska ske helt oberoende av ursprung eller samhällsställning. Den enskilda

medborgaren är även tillförsäkrad en trygghet för såväl sin person som egendom samt att

rättsreglerna rörande detta efterföljs på ett effektivt sätt.5

                                                                                                               5 Nationalencyklopedin. Rättssäkerhet.

    7  

4. 1905 års KöpL

4.1  Inledning  Reglerna gällande säljarens skadeståndsansvar vid dröjsmål med leverans i gamla KöpL

förhöll sig relativt stränga gentemot säljaren i förhållande till nuvarande rätt. Den paragraf,

vilken gav uttryck för detta, var 24 §. Byggstenarna i 24 § KöpL kommer till uttryck genom

samspelet mellan objektiv omöjlighet och force majeure. De båda principerna är

förhållandevis likartade till sin natur, dock finns det sidor som gör att åberopandet av dem

oftast inte leder till samma utfall. I enlighet med detta måste en tydlig gränsdragning göras

mellan vad som är objektivt omöjligt och vad som räknas till force majeure.6

Paragrafen var utformad på nedanstående vis:

24 § - Är köpet att hänföra till leveransavtal, och uppstår skada genom dröjsmål å säljarens

sida, varde, ändå att dröjsmålet ej kan tillräknas säljaren såsom försummelse, skadan av

honom ersatt, utan så är att han på grund av förbehåll vid köpet är från ersättningsskyldighet

befriad, eller ock möjligheten att fullgöra avtalet må anses utesluten i följd av omständighet,

som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i beräkning, såsom förstörelse av allt gods

av det slag eller det parti köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig

händelse.

Paragrafen räknades till en av de viktigaste reglerna i den gamla KöpL och innebar i stora

drag att köparen erhöll skadestånd för handlande som låg inom säljarens vållande.

4.2  Objektiv  omöjlighet  I 24 § gamla KöpL kommer den objektiva omöjligheten till uttryck genom formuleringarna

“må anses utesluten” och “förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser”.

Skadeståndsansvaret tar således fasta på omöjligheten i sig och det ska uteslutande röra sig

om ett hinder, vilket är utom parts kontroll, för att tillämpning ska kunna ske.

För att något ska vara objektivt omöjligt krävs det att det ska vara uteslutande omöjligt att

fullgöra avtalet. Detta hinder ska inte endast ligga till grund för säljarens åberopande, utan                                                                                                                6  Hellner/Ramberg (2001), s.142.  

    8  

även begränsa båda de berörda parternas avtalade prestationer.7 På så vis ska den objektiva

omöjligheten stödja sig på den omöjliga uppfyllelse, vilken kan uppstå för envar i en

avtalsrelation. Part blir därav skadeståndsskyldig fram tills dess att det kan visas att det ej har

förelegat försummelse samt att omöjligheten att fullgöra avtalet anses vara helt självklar. I

enlighet med detta kan den objektiva omöjligheten anses förhålla sig relativt sträng gentemot

parterna.8

Avgörande i frågan, huruvida objektiv omöjlighet föreligger, är definitionen av hinder. Vid

avgörandet tas främst fasta på huruvida prestationen skulle ha varit möjlig att utföra för annan

än den presterande avtalsparten i fråga.9 Bestämmandet av omöjligheten utgår även från en

viss tidpunkt och blickar sedan framåt i tiden.10 Detta kommer till uttryck i och med lydelsen

“som ej bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i beräkning”, vilket innebär att säljaren

inte ska ha haft kännedom om omöjligheten vid avtalets ingående. Denna stränga tillämpning

gör att det fordras mycket från säljaren, om denne ska bli fri från sina förpliktelser, för att ett

åberopande av objektiv omöjlighet överhuvudtaget ska kunna ske.11

4.2.1  Ursprunglig  och  efterföljande  omöjlighet  Den grundläggande omöjligheten kan delas in i ursprunglig omöjlighet och efterföljande

omöjlighet. För att avgöra huruvida det rör sig om det ena eller det andra, måste omöjligheten

bedömas utifrån tidpunkten för ett avtals ingående. Inträffar en händelse innan avtalets

ingående anses den vara ursprunglig, och inträder omöjligheten först efter avtalsslut, ses den

som efterföljande. Vid den objektiva omöjligheten tas fasta på den ursprungliga omöjligheten.

Avtalsprestationen ska således varit omöjlig att fullgöra redan vid avtalets ingående, och

säljaren ska ha insett eller borde ha insett detta, för att denne ska kunna gå fri från

skadestånd.12

I rättsfallet NJA 1989 s 614 kom HD att gå in på förutsättningsläran, 36 § AvtL samt

“allmänna kontraktsrättsliga principer” avseende ursprunglig omöjlighet. Tvisten rörde ett

avtal om underhåll, vilket hade träffats mellan två makar inför deras äktenskapsskillnad. Det

                                                                                                               7 Ebbe Gustaf Flensburg. 2015. 8 Hellner/Ramberg (1989), s.115 ff. 9 Rodhe (1984), s. 357 f. 10 Rodhe (1986), s. 162. 11 Hellner (1992), s. 126. 12 Roos (1915), s. 59.

    9  

visade sig att avtalet, gällande makans rätt att ta del av makens försäkring avseende

efterlevandepension, inte kunde förverkligas fullt ut. Hon krävde därmed att en ny

oåterkallelig försäkring skulle tecknas, vilken skulle tillförsäkrade henne en årlig pension.

Makans anförda talan ansågs inte kunna bifallas med tillämpning av förutsättningsläran. Detta

berodde på att det, vid tiden för rättsfallet, inte fanns något klart belägg i rättspraxis för att

avtalet skulle kunna jämkas i skärpande riktning enligt förutsättningsläran. Den svenska

doktrinen har endast gett uttryck för att total eller partiell ogiltighet kan bli aktuell. Under

tillkomsten av generalklausulen i 36 § AvtL berördes frågan om klausulen skulle komma att

ersätta förutsättningsläran, och det föredragande statsrådet framhöll, att den i vart fall skulle

ge läran en mer begränsad betydelse. Domstolen ansåg därmed att det inte fanns någon

anledning att ge förutsättningsläran en mer vidsträckta tillämpning, utan att en sådan prövning

i så fall skulle ske inom ramen för generalklausulen. Eftersom makans talan hade karaktär av

en talan om skadestånd, och rättspraxis har gett uttryck för att skadeståndsskyldighet inte

föreligger vid återgång av avtal på grund av bristande förutsättningar, kunde läran inte heller

på denna grund bli tillämplig.

I andra hand åberopade makan 36 § AvtL, vilken är tillämplig vid oskäliga avtalsvillkor.

Makarnas avtal innehöll villkor, vilka var omöjliga att förverkliga, vilket inte är detsamma

som oskäliga villkor, och talan kunde därmed inte bifallas på denna grund.

HD bedömde sedan makans talan utifrån allmänna kontraktsrättsliga principer. HD ansåg att

såväl maken som makan borde undersökt om förpliktelsen var möjlig att genomföra enligt

försäkringsvillkoren, och att de utan svårigheter kunnat få information om detta från

försäkringsbolaget vid en förfrågan. Avseende dessa “allmänna kontraktsrättsliga principer”

konstaterade HD att den förpliktade normalt var “skyldig att utge skadestånd beräknat efter

det positiva kontraktsintresset när det redan vid avtalets ingående förelåg hinder mot

fullföljande av avtalet, under förutsättning att den förpliktade visat försumlighet genom att

inte pröva sina möjligheter att fullgöra avtalet”. Detta uttalande påminner starkt om läran om

objektiv omöjlighet, och det förelåg i detta fall en ursprunglig objektiv omöjlighet att fullgöra

avtalet. Detta skäl ansågs inte kunna åberopas eftersom löftesmottagaren, dvs. makan, redan

vid avtalsslutet var i ond tro i den meningen att hon borde förstått att avtalet aldrig kunde

    10  

förverkligas, och därmed hade hon inte anspråk på att hållas skadelös när avtalet inte

fullgjordes. HD lämnade således makans talan utan bifall.13

 

4.3  Force  majeure  i  24  §  KöpL  Grundtanken med principen gällande force majeure är att en säljare ska kunna frias från

ansvar om en omständighet av högre kraft inträffar, vilket leder till att avtalet är omöjligt att

fullgöra.14 Detta innebär att omöjligheten för leverans ska vara “utom dennes kontroll”. Enligt

Rodhe kan en force majeure-händelse tydligt beskrivas som en “utifrån kommande,

omfattande och sällan inträffande tilldragelse, som medför oöverstigligt hinder för gäldenären

att prestera”.15

För att en säljare ska kunna åberopa force majeure krävs det, förutom en händelse som ligger

utanför dennes kontroll, att händelsen är extraordinär till sitt slag och går utom det normalt

förutsebara. Att en händelse är extraordinär grundas främst på dess sällsynthet. Händelsen ska

vara så pass ovanlig att den sällan brukar tas i beaktande samt att den varit svår att förutse vid

avtalets ingående. Ett annat kriterium är att fullgörandet av prestationen ska ha varit “hindrat”

eller “väsentligt påverkat” av omständigheter i övrigt. Detta leder i sin tur till att

konsekvenserna av händelseförloppen är svåra att undvika, och gränsen för vad som faktiskt

är rimligt för en part att prestera i en avtalsprestation, sätts på sin spets.

Kriterierna kan sägas innebära att skadestånd uteblir om säljare, på grund av force majeure,

förhindras att fullgöra det som avtalats. Effekten blir således att både prestationsansvar och

skadeståndsansvar kan undkommas.16

I 24 § gamla KöpL kommer force majeure till uttryck genom en uppräkning av klassiska force

majeure-händelser. Paragrafen räknar upp händelserna “krig, införselförbud och jämförlig

händelse”, dock finns det flertalet situationer som typiskt sett också anses innefattas av

begreppet. Naturkatastrofer och eldsvådor är bara ett fåtal av de situationer som redan, under

den gamla KöpL tillämplighet, ansågs innefattas av begreppets definition. Genom att uttrycka

exempel på befrielsegrunder kan ledning ges för särskilda situationer samtidigt som en viss

åskådlighet ges till det allmänna kravet, särskilt vid tillämpning av något som liknar den

                                                                                                               13 NJA 1989 s. 614. 14 IT Juridiska Byrån. Friskrivningar. 15 Rodhe (1986), s. 165. 16 Rodhe (1984), s. 355 f.  

    11  

engelska principen om “eiusdem generis”. Principen innebär att de fall som inte täcks av

uppräkningen ska ha något gemensamt med de som finns nämnda.17

4.4  En  jämförelse  mellan  objektiv  omöjlighet  och  force  majeure  i  24  §  KöpL  En grundläggande skillnad mellan den objektiva omöjligheten och force majeure kommer till

uttryck i begreppet “hinder”, vilket beskriver läran om omöjlighet, samt “utanför hans

kontroll”, vilket beskriver läran om force majeure. Force majeure grundar sig således inte i

samma principer som den objektiva omöjligheten.18

Vid force majeure behöver det varken föreligga hinder eller fullständig omöjlighet, utan det

som istället ska kunna bevisas är den extraordinära händelse, vilken anses ligga utom det

normalt förutsebara. Begreppen och definitionerna täcker delvis olika situationer, dock kan

dessa bli relevanta vid samma situation. Vid dessa tillfällen kommer olikheten till uttryck i

den stränghet som föreligger och tillämpas vid bedömningen.19

I enlighet med ovan angivna kan det sägas att den objektiva omöjligheten drabbar alla säljare

medan force majeure innebär att omöjligheten endast drabbar den särskilde part som avtalet

avser. Tidpunkten för de olika principerna ger också avtryck av diverse skillnader. Den

objektiva omöjligheten tar främst fasta på den omöjlighet som förelåg vid avtalets ingående

och syftar därav till att reglera vad säljaren borde ha känt till. Force majeure avser däremot

händelser som inträffar efter det att avtalet har trätt i kraft och avser således en slags

efterföljande omöjlighet.20

                                                                                                               17 Hellner (1992), s. 130 f. 18 Hellner/Ramberg (2001), s. 142. 19 Hellner (1992), s. 127. 20 Rodhe (1984), s. 358 f.  

    12  

5. 1990 års KöpL

5.1  Inledning  År 1988 lade regeringen fram ett förslag till en ny köplag, vilket skulle innebära en betydlig

modernisering av den köprättsliga lagstiftningen, och en anpassning till den internationella

utvecklingen på området. Förslaget innehöll en helt ny regel om säljarens

skadeståndsskyldighet vid dröjsmål, vilken innebar att säljaren endast skulle svara för de

händelser som låg inom hans kontrollsfär, det så kallade kontrollansvaret. Regeringens

proposition antogs och lagen trädde i kraft 1 juli 1990.21

5.2  Kontrollansvaret  i  27  §  1  st  nya  KöpL 27 § nya KöpL ger uttryck för kontrollansvaret, vilken är den allmänna principen för

skadeståndsskyldighet. Bestämmelsens första stycke lyder:

27 § 1 st - Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål,

om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte

skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen

kunde ha undvikit eller övervunnit.

Stadgandet består av fyra rekvisit, vilka alla ska vara uppfyllda för att säljaren ska undkomma

skadeståndsansvar. Dessa rekvisit är:

1. det ska föreligga ett hinder (hinderrekvisitet)

2. hindret ska ligga utanför hans kontroll (kontrollrekvisitet)

3. säljaren ska inte skäligen kunnat förväntas ha räknat med hindret vid köpet

(oförutsebarhetsrekvisitet) och

4. säljaren ska inte skäligen kunnat undvika eller övervinna hindret eller dess följder

(aktivitetsrekvisitet).22

                                                                                                               21 Prop. 1988/89:76. 22 Hellner (1992), s. 130 f.  

    13  

5.2.1  Rekvisiten  för  ansvarsfrihet  Hinderrekvisitet

För att säljaren ska kunna åberopa ansvarsfrihet krävs att det föreligger ett hinder. Det krävs

dock inte att hindret är absolut, utan det är tillräckligt att hindret gör det extraordinärt

betungande för säljaren att fullgöra leveransen. Dock ska hindret inte kunnat förutses eller

undvikas av säljaren, vilket leder till att en värdering måste göras i det enskilda fallet.

Värderingen utgår från vad som kan krävas av säljaren, för att undvika att hindret inträffar

och sedan, när det väl har inträffat, övervinna följderna utav det.23

Kontrollrekvisitet

Det andra rekvisitet som bestämmelsen ställer upp är kontrollrekvisitet, vilket kommer till

uttryck genom orden “utanför hans kontroll”. Dessa ord är av avgörande betydelse för att

fastställa innebörden av ansvarsregeln.24 Först ska det bestämmas huruvida händelsen faller

inom eller utom säljarens kontrollsfär. De omständigheter, vilka kan hänföras till säljarens

egen kontrollsfär, ska alltid ge upphov till skadeståndsskyldighet, oavsett om dessa

omständigheter utgör ett hinder för säljaren att fullfölja avtalet i tid. Även sådana hindrande

omständigheter som är “i princip kontrollerbara för säljaren” tillhör hans kontrollsfär, och

leder alltid till skadeståndsskyldighet. Det krävs således inte att säljaren gjort något

klandervärt. Sådana händelser som har koppling till säljarens egen organisation anses han

typiskt sett kunna påverka genom planering, organisering, styrning och bevakning av

verksamheten; säljaren blir därmed alltid ansvarig när orsaken till avtalsbrottet har nära

samband med den bedrivna verksamheten. På dessa grunder verkar rekvisitet kräva att

händelsen ska vara “utifrån kommande” och dessutom medföra ett “oövervinnligt hinder” för

fullgörelsen, vilka även är de traditionella rekvisiten för att en händelse ska utgöra force

majeure.25

Oförutsebarhetsrekvisitet

Detta rekvisit ställer krav på att säljaren, vid ingåendet av köpet, inte skäligen kunde förväntas

räkna med hindret. Sådana omständigheter och risker som är mer eller mindre vanliga bör

kunna antas att en normal säljare tar hänsyn till i sin riskkalkyl. Säljaren bör även ha en viss

marginal för en ogynnsam händelseutveckling, exempelvis att vädret blir sämre än vanligt,

och ha möjlighet att anpassa leveranstiden efter detta. Även sådana händelser, vilka inte kan                                                                                                                23 Hellner/Ramberg (2001), s. 146 f. 24 Hellner/Ramberg (2001), s. 141. 25 Hellner/Ramberg (2001), s. 144 f.  

    14  

räknas som “normala”, men som kan förutses vid avtalsingåendet, ska säljaren ta i beräkning.

Det kan vara fråga om exempelvis arbetskonflikter, export- eller importbegränsningar,

handelsblockader eller krig, och säljaren bör då förbehålla sig rätt till förlängd leveranstid.

Aktivitetsrekvisitet

Aktivitetsrekvisitet är den sista förutsättning som ska vara uppfylld för att säljaren ska undgå

skadeståndsansvar och innebär att säljaren inte ska ha kunnat undvika eller övervinna det

uppkomna hindret. Rekvisitet kan knytas till det tidigare oförutsebarhetsrekvisitet. Om ett

hinder uppkommer, som visserligen inte kunnat förutses vid köpets ingående, men något

senare och före tidpunkten för leveransen, kan oförutsägbarhetsrekvisitet sägas vara uppfyllt

och ansvarsfrihet föreligga. Kan säljaren dock göra något, i detta senare läge, för att undvika

eller övervinna hindret och dess följder, kan han förlora ansvarsfriheten på grund av att det

brister i aktivitetsrekvisitet.

Det är säljaren som har bevisbördan för att samtliga omständigheter föreligger i det enskilda

fallet. Om samtliga rekvisit är uppfyllda blir rättsföljden att säljaren går fri från

skadeståndsskyldighet vid dröjsmål med leverans. Detta stadgande kan te sig strängt gentemot

säljaren eftersom det fordras mycket från såväl händelsen i sig som i bevishänseende.26

5.3  Dubbel  force  majeure  i  27  §  2  st  nya  KöpL Den 27 § 2 st nya KöpL reglerar skadeståndsansvar för dröjsmål som beror på någon som

säljaren har anlitat för att helt, eller till stora delar, fullgöra avtalet. Säljaren har i och med

denna paragraf chans att gå fri från skadeståndsansvar, om den som han anlitat också går fri

från ansvar enligt huvudregeln i paragrafens första stycke, vilken reglerar kontrollansvaret.

Enligt förarbetena till lagen skulle bestämmelsen innebära en skärpning av det

skadeståndsansvar som följer av första stycket. För att detta ska inträffa krävs det att de

personer säljaren anlitat “ligger utanför hans kontrollsfär”, eftersom de i annat fall redan

omfattas av första stycket.27 Regeln i 27 § 2 st nya KöpL kan anses vara sträng mot säljaren,

särskilt i de fall denne är beroende av en enda underleverantör eller inköpskälla.28

 

                                                                                                               26  Hellner (1992), s. 130 f.  27 Hellner/Ramberg (2001), s. 151-157. 28 Hellner (1992), s. 149.  

    15  

Det andra stycket lyder:

27 § 2 st - Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra

köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat

skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör

som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

De personer som omfattas av andra stycket är de som har anlitats för att helt eller delvis

fullgöra avtalet, leverantörer samt part i tidigare säljled. Paragrafen ger således uttryck för de

rättigheter och förpliktelser, vilka fördelas mellan parter i såväl första som andra

försäljningsledet.29 Skadeståndsansvaret är starkt reglerat och säljaren kan därmed inte alltid

undgå ansvar genom att överlåta fullgörelsen till någon annan. Detta benämns “dubbel force

majeure” och är vanligt förekommande inom standardavtalspraxis. Begreppet har sitt

ursprung från att det krävs befrielsegrundande hinder hos såväl säljaren som hos den

medverkande, och att det således måste företas en dubbel prövning.30

5.3.1  Exempel  på  parter  vilka  omfattas  av  27  §  2  st  nya  KöpL    En leverantör är en part som bistår säljare med råvaror eller andra mellanvaror vid

tillverkning utan att denne anses vara tillverkare av den slutgiltiga produkten. På grund av

detta anses leverantören i många fall inte vara en självklar befrielsegrund för säljaren

eftersom dennes varor vanligen går att finna på marknaden. Har säljare anlitat en särskild

leverantör för att fullgöra avtalet, och denne förhindras på grund av exempelvis exportförbud,

anses inte säljarens förpliktelser gentemot köparen vara helt förkastade. Säljaren har alltid

alternativet att kontakta andra leverantörer, vilka ligger utom hindret, för att fullgöra sin del

av avtalet. Därav anses säljaren inte alltid vara fullständigt beroende av en och samma part.31

Ett annat exempel på part som anses falla inom andra styckets tillämplighet är transportören.

Transportörens huvuduppgift är att transportera gods från destination A till B utan att varken

vara tillverkare, säljare eller huvudansvarig för köpet. Skulle godset komma att förstöras eller

bli försenat finns det delade uppfattningar om vad som gäller för säljaren. I enlighet med 27 §

2 st nya KöpL kan säljaren komma att undgå skadeståndsansvar om händelsen leder till en

befrielsegrund, vilken är utom kontrollansvaret enligt första stycket samma paragraf. Exempel                                                                                                                29 Håstad (2009), s. 62 f. 30 Hellner/Ramberg (2001), s. 153 f. 31 Hellner/Ramberg (1989), s. 130 f.

    16  

på detta skulle kunna vara att det föreligger strejk i lossnings- eller lastningshamnen. Detta

hinder skulle troligtvis samtliga transportörer på marknaden utsättas för, och det blir således

ett fullständigt hinder för säljaren att fullgöra det denne åtagit sig att göra.32

 

5.4  Säljarens  kontrollsfär  Vid tillämpningen av 27 § nya KöpL, och kontrollansvaret, måste det först avgöras huruvida

det inträffade hindret ligger inom eller utom säljarens så kallade kontrollsfär. För att försöka

fixera området för de förhindrande omständigheterna bör det klarläggas vad en part typiskt

sett kan anses kunna kontrollera, dvs. vad som faller inom säljarens “inre kontrollsfär”.

Omständigheter som faller utanför säljaren kontroll, tillhör den “yttre kontrollsfären”, och

endast för sådana hinder kan säljaren undgå ansvar.33

 

5.4.1  Inre  kontrollsfär Med en parts inre kontrollsfär innefattas dennes eget verksamhetsområde, vilket omfattar

såväl organisationen av verksamheten, tillverkning, fabrik, lager samt företagets anställda.

Det kan hävdas att det inledningsvis bör göra skillnad mellan vilka omständigheter som

faktiskt beror på säljaren själv, och vilka som anses vara beroende av orsaker utifrån, för att

klarlägga huruvida händelsen är inom eller utom kontrollen. Dock kan även orsaker, vilka

härstammar utifrån, ibland räknas till den inre kontrollsfären. Att en arbetsgivare svarar för de

handlingar en arbetstagare utför är givet, dock kan det i vissa fall anses skäligt att denne även

ska svara för besökare som genom tillåtelse fått tillträde till företagets verksamhetslokaler.

Andra exempel på vad som kan anses påverkas av yttre omständigheter är i de fall en säljare

mottar dåliga råvaror för sin tillverkning, en anställd som innehar en nyckelposition avlider i

en olycka, samt om en reparatör av verksamhetens maskiner lovar att komma men inte dyker

upp. Detta anses inte alltid ligga utom den berörda partens kontroll och kan därav inte

användas som en garanterad befrielsegrund. Var gränsen egentligen ska dras får således

bestämmas genom beaktande av andra utomstående omständigheter än de orsaker som tydligt

ger uttryck för att vara helt inom säljarens kontroll.

För att avgöra huruvida en händelse ligger inom en säljares kontroll beaktas först och främst

vid vilken tidpunkt kontrollen kan anses ha inträtt, vilket vanligen är vid avtalets ingående. En

                                                                                                               32 Hellner (1992), s. 146 f.  33 Hellner/Ramberg (2001), s. 52.

    17  

säljare kan således inte bli ansvarsbefriad genom att denne fokuserat sin uppfyllelse på endast

ett objekt, som genom en händelse har skadats och gått förlorat, vilket i sin tur leder till en

omöjlighet för säljaren att vid den bestämda tidpunkten överlämna det avtalade objektet.

Rörande den 27 § 1 st nya KöpL har det gjorts gällande att det är lättare för en part att undgå

ansvar om det rör sig om ett speciesköp istället för ett leveransavtal. Det förstnämnda köpet

kan vid förstörelse ses som ett så pass stort hinder att det blir omöjligt att avlämna den

specifika varan medan det andra avtalet likväl går att leverera genom att säljaren själv

förvärvar något likvärdigt ute på marknaden. Leveransavtal kan i enlighet med detta anses ha

ett bättre anpassat kontrollansvar eftersom avtalsparten här har möjlighet att genom lager eller

utomstående marknad införskaffa det som ska levereras. Kravet på kontroll skall dock inte

drivas så långt att säljaren har skyldighet att avvakta med försäljning av en produkts alla

exemplar för att vara säker på att kunna fullgöra sina förpliktelser mot annan part.

Gäller försäljningen egentillverkade varor, oberoende av om det är särskilt beställda önskemål

eller rutinmässiga standardvaror, ligger det i stort sett alltid inom partens kontrollsfär.

Säljaren bör således, vid hinder av normal karaktär, aldrig kunna åberopa att tillverkningen

inte skett på det sätt som den borde, utan att dennes vållande varit inblandat.34

 

5.4.2  Yttre  kontrollsfär Den yttre kontrollsfären innefattar, utifrån det som beskrivits ovan, allt som inte inbegrips i

den inre kontrollsfären. Huvudsakligen gäller detta annans handlande. Ett exempel är när en

vara befinner sig i ett magasin hos en lagerhållare. Om avtalets fullgörande fördröjs på grund

av att varan går förlorad eller förstörs kan det knappast sägas att detta beror på någon som

säljaren “anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet”, vilket kommer till uttryck i 27 § 2 st

nya KöpL, när fullgörandet istället anses vila på säljarens egna åtgärder efter det att

förvaringstiden har upphört. Situationen kan tolkas utifrån två alternativ. Det första är att

säljaren kan åberopa ansvarsfrihet på grund av det faktum att denne anlitat någon som ligger

utanför verksamheten. Det är således en självständig företagare som säljaren inte kan

kontrollera. Det andra är att säljaren ses som ansvarig på grund av att kontrollsfären även

omfattar sådan besittningsperson som beskrivits. Säljaren kan här anses ha kontroll över de

yttre omständigheterna på grund av att denne genom sitt handlande anförtrott sig till

utomstående. Övervägande skäl kan anses tala för den senare tolkningen. Dock bör det göras

                                                                                                               34 Hellner (1992), s. 135-137.

    18  

skillnad mellan de fall när säljaren anlitat en lagerhållare för att leverera dennes varor till

köparen, och lagerhållaren genom handlande gör sig skyldig till dröjsmål, och de fall där

säljaren hämtar godset hos lagerhållaren för att sedan leverera det själv.35

 

5.5  Vad  utgör  en  force  majeure-­‐händelse  enligt  27  §  nya  KöpL?  I svensk rätt kan det uppfattas som om force majeure syftar till att bestämma vissa typer av

händelser, vilka ska medföra ansvarsfrihet, detta är dock inte en korrekt uppfattning.

Rekvisitet om att det ska röra sig om omständigheter som beror på en högre kraft, tar fasta på

att en säljare endast bör svara för sådant som denne ensam kan påverka, inte för

omständigheter som ligger utanför kontrollsfären. Grundidén bakom force majeure är att på

något sätt definiera olika händelser som kan anses falla utanför det normala ansvarsområdet.

I 27 § nya KöpL har det fastslagits flertalet rekvisit, vilka ska vara uppfyllda för att det ska

röra sig om force majeure. Det ska, precis som enligt den gamla KöpL, röra sig om ett “hinder

utanför hans kontroll”. Det har dock varit omdiskuterat vad denna mening egentligen syftar

till. Det kan dels röra sig om händelser, vilka till sin typ ligger utanför säljarens risksfär, och

dels händelser som reglerar hur part har utövat sin kontroll i det enskilda fallet för att minska

efterföljande konsekvenser. De svenska förarbeten som finns inom området tar först fasta på

händelser, vilka till sin typ faller utanför den kontroll som kan sägas föreligga för en part.

Därefter ska en bedömning göras i det enskilda fallet.

Om en händelse “i princip är kontrollerbar för en part” kan den anses ligga inom

kontrollsfären. Detta innebär att en part aldrig kan undgå skadeståndsansvar vid dessa

tillfällen och det är därav viktigt att tydligt precisera vilken typ av händelser det skulle kunna

röra sig om. Bedömningen grundar sig först och främst på orsaken till händelsen och beaktar

huruvida part typiskt sett hade kunnat påverka utfallet i en liknande situation. Händelser inom

parts verksamhet och organisation anses alltid ligga inom det egna ansvarsområdet.

Ett annat rekvisit som ger sig till känna i 27 § nya KöpL är begreppet “hinder”. Precis som

ovan beskrivet var detta inte skriftligen uttryckt i den 24 § gamla KöpL, dock ansågs det ligga

till grund för bedömningen. Möjligheten att förutse ett hinder och uppträdandet före och efter

                                                                                                               35 Hellner (1992), s. 141, samt Ingvarson, Anders, Utterström, Marcus, Tolkning av entreprenadavtal - det köprättsliga kontrollansvaret möter hindersbestämmelserna i AB 04, SvJT 2015 s 20-39.  

    19  

dess uppkomst, är det som ska ligga till grund för bedömningen om ett force majeure-fall ska

anses ha inträffat eller ej.

Trots att en händelse kan vara av dramatiskt och extraordinärt slag behöver det inte alltid

betyda att det hindrar säljaren från att fullgöra det som är avtalat. I många fall föreligger det

inte ett absolut hinder för en säljare att fullgöra köpet, utan det är istället dess åtgärder som

leder till högre kostnader. Utgångspunkten i avtalshänseende är alltid att säljaren ska fullfölja

avtalet, oavsett om det leder till större kostnader än vad denne kunnat förvänta sig. Dock

måste hänsyn tas till vad som möjligen kunnat förväntas. Händelser som leder till extrema och

okontrollerbara kostnader ska således inte räknas som skäliga i dessa situationer.36

Idag brukar händelser såsom krig, naturkatastrofer, strejk, brand, upplopp och exportförbud

räknas in som typiska force majeure-händelser. Dock uppfattas begreppet vanligen olika vid

olika situationer och uppräkningen kan därav varken ses som uttömmande eller självklar.37

Det har varit omdiskuterat huruvida strejk faktiskt skulle kunna ha force majeure-karaktär.

Vid tillämpning av gamla KöpL ansågs det inte vara befogat att använda sig av ett sådant

åberopande, istället skulle arbetsgivare tillmötesgå arbetstagarnas organisationer, och genom

detta förhandla sig till ett utfall som inte var av extraordinärt slag. Enligt gällande rätt verkar

uppfattningen vara en annan. Enligt förarbetena kan arbetsgivare inte ge sig in i förhandling

och kontrollera “arbetstagarnas självständiga handlande”. Det kan således, i enskilda fall,

anses ligga utom arbetsgivarens kontroll att arbetstagare väljer att gå ut i strejk. Viktigt vid

bedömningen är att orsaken till strejken tas i beaktande.38

5.6  Hindrets  tidsfaktor  Vid avgörandet av hindrets styrka och väsentlighet måste tidsfaktorn tas i beaktande. Ju

tidigare ett hinder inträffar, ju längre tid har säljaren på sig att genom andra alternativa vägar

ta sig förbi hindret, och därmed också fullgöra avtalet. En tydlig gränsdragning av vad som

faktiskt förväntas fullgöras av säljaren skulle kunna klargöras genom två olika typer av köp.

Det kan dels röra sig om köp av specifik vara och dels köp av en viss mängd av varor som

härrör från lager. Skulle den specifika varan förstöras genom en olyckshändelse är det givet

att det föreligger ett fullständigt hinder som säljaren inte kan förväntas stå för. Detsamma

                                                                                                               36 Hellner/Ramberg (2001), s. 141-147. 37 SOU 1976:66 s. 147. 38 Hellner/Ramberg (2001), s. 145.  

    20  

gäller om lagret skulle befinna sig på en bestämd plats, exempelvis på ett skepp, och där

förstöras. Förstörs hela lagret kan säljaren inte anses kunna leverera samma typ av vara inom

det bestämda tidsspannet. Om det däremot rör sig om varor av visst slag, vilka till sin karaktär

är lätta att ersätta, kan säljaren tänkas erhålla sådan jämlik vara inom avtalstiden trots att den

ursprungliga varan har gått förlorad.

Motiven för en bedömning av tidsfaktorn, vid åberopande av force majeure, grundar sig inte

endast på den tidpunkt när part påbörjat åtgärder, utan även på den tidpunkt när hindret

faktiskt inträffar. Ju närmare en händelse inträffar det fastställda leveransdatumet, desto större

sannolikhet är det att hinderrekvisitet är uppfyllt. Detta innebär dock inte att säljaren blir helt

fri från skadeståndsansvar. Istället frias säljaren från skadeståndsansvar fram tills dess att ny

vara eller nytt parti kan levereras.

Nästa led i bedömningen blir att fastställa vad som skäligen kan förväntas att säljaren gör

efter det att hindret har inträffat samt hur långt förutsebarheten sträcker sig. I många fall kan

säljaren inte helt och hållet undvika det hinder som inträffar nära inpå leveranstiden, dock har

säljaren inte rätt att förhålla sig passiv i dessa situationer. Konsekvensen av det uppkomna

hindret ska så snabbt som möjligt försöka övervinnas.39 En omsorgsfull säljare borde redan

innan ingåendet av avtalet ta omständigheter, som eventuellt skulle kunna komma att uppstå

och som är mer eller mindre vanliga, i beaktning. Även om ett hinder inte vanligen är med i

beräkningen kan det vara av ett sådant slag att det ger säljaren skyldighet att redan vid

avtalsingåendet beakta huruvida längre leveranstid bör avtalas för att undvika alla former av

dröjsmål.40

5.7  Jämförelse  mellan  gamla  och  nya  KöpL Den 27 § nya KöpL saknar, till skillnad från 24 § i gamla KöpL, en uppräkning av

omständigheter som normalt utgör sig för att vara force majeure-händelser, och därmed också

ansvarsbefriande. Utfallet av detta kan således resultera i att den nya KöpL antingen ger

begreppet force majeure en vidare utgång vid tillämpningen, eller att den begränsar principens

tillämplighet, genom det kontrollansvar som föreligger.

                                                                                                               39 Hellner/Ramberg (2001), s. 150 f. 40 Hellner/Ramberg (1991), s. 150 f.  

    21  

Kontrollansvaret kan, i egen sak, anses ligga relativt nära den objektiva omöjlighet vilken

reglerades i 24 § gamla KöpL. Det som uppmärksammas är den omöjlighet till fullgörande av

avtal som föreligger, inte den karaktär som den inträffade händelsen har. Rent allmänt skulle

kontrollansvaret i 27 § nya KöpL kunna sägas förhålla sig strängare än ett presumtionsansvar,

dock lindrigare än det ansvar som kommer till uttryck i den 24 § gamla KöpL. 41

Kontrollrekvisitet medförde en utvidgning av befrielsegrunderna vid force majeure i

förhållande till vad som gällde enligt den tidigare läran om objektiv omöjlighet. Dock krävs

numera att man ställer frågan huruvida orsakerna till händelseförloppet legat innanför

säljarens kontroll.42

En av skillnaderna i de båda paragraferna är deras sätt att tolka begreppet “hinder”. Vid

tidigare köprätt har begreppet, precis som kontrollansvaret, ansetts ligga nära den fullständiga

omöjligheten som reglerats. Den nya KöpL tyder på en relativt sträng tolkning gentemot

säljaren, dock anser Hellner att målet med förändringen var att, under vissa omständigheter,

kunna befria säljaren i större utsträckning än tidigare. Detta gäller framförallt vid

omständigheter som denne själv inte har kunnat vara med och påverka. Uppmärksamheten

skulle riktas mot de omständigheter som inverkat på möjligheten att faktiskt uppfylla avtalet,

inte på de inträffade händelsernas yttre karaktär. Domstolarna var dock till viss del motvilliga

när det kom till idén om att helt lämna läran om objektiv omöjlighet. Tanken med ändringen

var dock inte att helt sluta använda sig av det stränga rekvisitet, istället skulle domstolarna

försöka sträva efter en bedömning som ansågs spegla den rådande rättsuppfattningen.43

                                                                                                               41 Hellner/Ramberg (2001), s. 140. 42 Hellner (1992), s. 220. 43 Hellner/Ramberg (1989), s. 135 f. samt Krüger (1999), s. 239-273.

    22  

6. CISG

6.1  Inledning  United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) är den

konvention som reglerar internationella köp, vilken antogs i Wien 1980.44 Konventionen har

ratificerats av Sverige och utgör sedan den 1 januari 1989 gällande rätt i landet.45 CISG är

dispositiv och kan således avtalas bort till förmån för nationell lagstiftning. Konventionen är

dock av stor betydelse och kan användas som en utfyllande bakgrundsrätt till såväl

standardavtal som individuella avtal.46 Dock kan CISG, enligt Hellners mening, närmast

karakteriseras som en slags allmän kontraktsrätt för köp. Reglerna i konventionen har fått en

allmän utformning och meningsskiljaktigheter vid utformningen har eliminerats genom att

formuleringarna har blivit något intetsägande.47

6.2  Befrielsegrunder  i  art.  79  CISG  CISG har i mycket stor utsträckning fått påverka utformningen av vår nya KöpL för att

undvika olika bestämmelser gällande internationella och nationella köp. Dock tvingades

lagstiftarna till den internationella lagstiftningen att kompromissa, vilket inte går att

undkomma när olika rättsuppfattningar ska samspela. Detta har lett till en del oklara

bestämmelser.48 CISG innehåller i art. 79 en ansvarsregel, vilken reglerar kontrollansvaret för

säljares och köpares skadeståndsansvar och lyder;49

 Artikel 79

1) En part är inte ansvarig för underlåtenhet att fullgöra någon av sina skyldigheter, om han

visar att underlåtenheten berodde på ett hinder utanför hans kontroll och att han inte skäligen

kunde förväntas ha räknat med hindret vid avtalsslutet eller ha undvikit eller övervunnit

hindret eller dess följder.

2) Om partens underlåtenhet att fullgöra skyldigheten beror på ett avtalsbrott av tredje man

som han har givit i uppdrag att fullgöra hela avtalet eller en del av det, är parten befriad från

ansvar endast om

                                                                                                               44 Hellner (1992), s. 253. 45 Anders Hagen. 2012. 46 Hellner (1992), s. 253. 47  Hellner (1992), s. 259.  48 Hellner/Ramberg (2001), s. 24. 49 Hellner (1992), s. 262 f.  

    23  

a) han är befriad enligt föregående stycke; och

b) den till vilken han har gett uppdraget även skulle vara befriad från ansvar om

bestämmelserna i nämnda stycke tillämpades på honom.

3) Befrielse från ansvar enligt denna artikel gäller för den tid under vilken hindret består.

4) Den part som underlåter att fullgöra en skyldighet skall underrätta den andra parten om

hindret och dess inverkan på hans möjligheter att fullgöra skyldigheten. Om den andra parten

inte har fått underrättelse inom skälig tid efter det att den part som underlåter att fullgöra

skyldigheten fick eller borde ha fått kännedom om hindret, är den sistnämnda parten skyldig

att ersätta den skada som är en följd av att den andra parten inte har fått underrättelsen i tid.

5) Denna artikel hindrar inte parterna att utöva någon annan rätt än rätten att kräva

skadestånd enligt denna konvention.

 Utgångspunkten i CISG är att alla avtalsbrott leder till skadeståndsskyldighet, men att part

kan undgå ansvar “om han visar att underlåtenheten berodde på ett hinder utanför hans

kontroll och att han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid avtalsslutet eller

ha undvikit eller övervunnit hindret eller dess följder”. Denna princip är allmänt utformad och

gäller för samtliga kontraktsbrott, vilket inte är optimalt. Den allmänna utformningen innebär

att principen även gäller för fel i varan och dessutom för köparens alla kontraktsbrott,

exempelvis dröjsmål med betalningen.50

Konventionstexten förekommer på sex olika språk; arabiska, engelska, franska, kinesiska,

ryska och spanska, vilka samtliga ska vara lika tillförlitliga. Ses dock till formuleringarna av

art. 79 på engelska och franska, ger de olika språken inte uttryck för samma sak. Den franska

betydelsen leder snarare till just den enskilde säljarens förmåga att påverka hindret, än till en

objektiv bestämning av själva händelsetypen. Förarbetena till CISG framhåller emellertid en

vilja att skapa en regel som är fri från begrepp som omöjlighet, force majeure och liknande,

eftersom dessa uppfattas och tillämpas på olika sätt inom olika rättssystem. Art. 79 har dock

färgats av dessa begrepp och den utformning, vilken den väsentliga artikeln har fått, kan

därmed leda till en olikartad tillämpning beroende på de centrala obligationsrättsliga principer

som råder i respektive hemland. Den utformning, vilken art. 79 har fått, kan dock leda till en

                                                                                                               50 Hellner (1992), s. 263.  

    24  

olikartad tillämpning beroende på de centrala obligationsrättsliga principer, vilka råder i

respektive hemland.51

6.3  Jämförelse  mellan  art.  79  CISG  och  27  §  nya  KöpL  Eftersom 27 § nya KöpL arbetats fram med art. 79 som förebild återfinner vi även här, i

artikelns första stycke, de fyra rekvisiten (hinder-, kontroll-, oförutsebarhets- och

aktivitetsrekvisitet) för ansvarsfrihet. Artikelns andra stycke reglerar de fall när en säljares

underlåtenhet att fullgöra avtalet beror på “avtalsbrott av tredje man som han har givit i

uppdrag att fullgöra hela avtalet eller en del av det”, en så kallad kontraktsmedhjälpare. Till

skillnad från 27 § 2 st nya KöpL, omfattar CISG endast dröjsmål hos sådana som säljaren har

anlitat för att fullgöra köpet men inte dröjsmål som beror på säljarens leverantörer eller

tidigare säljled.52

I artikelns femte stycke framgår att bestämmelsen endast avser befrielse från

skadeståndsansvar och inte påverkar parternas möjlighet att “utöva någon annan rätt än rätten

att kräva skadestånd enligt denna konvention”. Detta innebär att ett hinder som befriar

säljaren från skadestånd inte påverkar skyldigheten att fullgöra avtalet och inte heller

möjligheten att häva det. Dock lönar det sig inte att kräva fullgörelse när detta inte kan ske

och säljaren gått fri från skadeståndsskyldighet enligt art. 79. Huruvida fullgörelse av avtalet

ska ske efter att hindret har upphört får avgöras efter en bedömning. Beroende på under hur

lång tid hindret har verkat kan förutsättningarna ha ändrats starkt för fullgörelse av avtalet i

jämförelse med vad som skulle ha gällt vid den avtalade tidpunkten för fullgörelsen.

Representanter från Norge framställde, under arbetet med konventionen, ett förslag om att

denna situation borde regleras i art. 79. Detta förslag avvisades dock på grund av

svårigheterna att bygga in en bestämmelse i artikeln, vilken reglerar annan påföljd än

skadestånd. Frågan, i vad mån fullgörelseplikten består efter att ett långvarigt hinder upphört,

bör därför avgöras genom tillämpning av nationell rätt. I nya KöpL regleras denna fråga i 23,

52 och 53 §§, avseende den generella rätten till fullgörelse, vilken faller bort om

fullgörelseplikten skulle innebära orimliga uppoffringar eller om den berättigade parten väntar

orimligt länge med att framställa sitt krav.53

                                                                                                               51 Hellner/Ramberg (2001), s. 141 f. 52 Hellner/Ramberg (2001), s. 153. 53 Herre/Ramberg (2004), s. 577.  

    25  

7. Force majeure vid utebliven leverans från råvaruleverantör

7.1  Inledning  Force majeure har framförallt lett till tvister i domstol under de båda världskrigen, dock är den

rättspraxis som härrör från tillämpningen av 24 § gamla KöpL fortfarande aktuell.54 De

omständigheter som ledde till ansvarsfrihet enligt det äldre stadgandet medför, med stor

sannolikhet, även befrielse enligt kontrollansvarsregeln i 27 § nya KöpL. I enlighet med detta

torde även äldre rättspraxis beaktas. I anslutning till 27 § nya KöpL finns dessutom

uttryckliga hänvisningar till praxis från 24 § gamla KöpL. Idag är det vanligt att parter, i

specifika avtal, använder sig av friskrivningsklausuler, vilka reglerar force majeure-

situationer. Detta torde vara en av anledningarna till bristande domstolspraxis från modern tid.

Ett exempel på hur domstolarna dömt ifråga om friskrivningsklausul vid leveransavtal är

rättsfallet NJA 1979 s 478.

7.2  Bakgrund  Rättsfallet NJA 1970 s 478 behandlar tvist avseende handelsköp av trävaror. Säljaren ansåg,

att denne friskrivit sig från ansvar gentemot köparen, vid utebliven leverans från dennes

råvaruleverantör, genom en klausul i köpeavtalet. Frågan i tvisten var således huruvida

parterna i köpeavtalet ingått en friskrivningsklausul och under vilka förutsättningar köparen

hade blivit bunden av denna.

Köpeavtalet avsåg leverans av abachiträ från Elfenbenskusten och diskuterades över ett

telefonsamtal. Vid denna tidpunkt lade parterna grunderna för avtalet gällande kvantitet, pris,

dimensioner och leveranssätt. Köparen skulle, samma dag som telefonsamtalet ägde rum,

träffa avtal med den byggnadsfirma som i sin tur skulle köpa träet, och krävde därför

telegrafisk bekräftelse på överenskommelsen. Säljaren avsände den 17 april ett telegram med

en bekräftelse, vilket även framhöll att “slutlig bekräftelse” skulle följa.

Den 29 april mottog köparen en orderbekräftelse i form av ett brev, vilket innehöll en

reservation för force majeure. I marginalen av detta fanns tryckt, på tvären med fin stil, en

utökad force majeure-klausul, vilken gav säljaren rätt att helt eller delvis avsäga sig

                                                                                                               54 Hellner/Ramberg (2001), s. 149.

    26  

leveransskyldighet vid inträffade händelser såsom driftstörningar, råvarubrist, strejker, brand,

krig etc. samt även uteblivna leveranser från råvaruleverantörer.

Säljarens leverans från dennes underleverantör uteblev, på grund av en långvarig regnperiod i

området, vilket gjorde att säljaren inte kunde leverera hela den avtalade kvantiteten till

köparen i tid. Köparen krävde ersättning för den skada som dröjsmålet orsakade. Säljaren

bestred köparens yrkande och menade på att parterna i första hand ingått en

friskrivningsklausul som gav säljaren rätt att frånsäga sig ansvaret vid dröjsmål, i andra hand

att det förelåg branschsedvänja i trävaruhandeln, av samma slag som den åberopade klausulen

i orderkännandet, och i sista hand att skadeståndsskyldighet är utesluten i enlighet med

bestämmelserna i 24 § KöpL om force majeure.

7.3  Domstolarnas  bedömning    TR:n förde inget djupare resonemang gällande klausulens giltighet utan konstaterade endast

att abachibrädorna omfattades av formuleringen “leverans från råvaruleverantör” oavsett om

de skulle bearbetas av köparen eller ej. Tingsrätten utredde sedan huruvida 24 § KöpL kunde

åberopas av säljaren och fastställde att den visserligen var tillämplig i förevarande fall, dock

ansågs inte den avvikande väderleken orsaka en fullständig omöjlighet att leverera inom den

avtalade tiden. Därmed dömde TR:n säljaren skadeståndsskyldig gentemot köparen.

HovR:n fann att köpeavtalet ingicks redan vid det telefonsamtal som ägde rum mellan

parterna och att friskrivningsklausulen, i det senare daterade brevet, därmed inte var bindande

för köparen. Vidare konstaterade HovR:n att, oavsett om branschsedvänja förelegat, har

klausulen i orderkännandet varit utformad på ett sätt som givit köparen anledning att tro att

den inte skulle vara tillämplig i förevarande fall. Säljaren har inte heller, vid de första

kontakterna mellan parterna, gett tillkänna att de senare önskat tillföra en friskrivningsklausul.

Ansvarsbefrielse i enlighet med 24 § KöpL kunde inte tillskrivas säljaren. I anledning av detta

fastställde HovR:n TR:s dom.

HD förde resonemang om tidpunkten för avtalets ingående och konstaterade att oavsett om

det slutliga köpeavtalet inte ingåtts förrän genom det skickade brevet, har klausulen om force

majeure varit för otydligt avfattad för att bli gällande gentemot köparen. Därtill har köparen

    27  

inte haft anledning att antaga att det var säljarens avsikt att införa det tryckta förbehållet i sin

helhet, eftersom det inte diskuterats vid det tidigare telefonsamtalet. Vidare fann HD att det

inte var visat att det förelegat branschsedvänja eller att det förelegat sådana omständigheter att

24 § KöpL, gällande force majeure, kunde bli tillämplig. Säljaren dömdes därmed skyldig att

utge skadestånd till köparen.55

7.4  Avslutande  kommentar  Vi anser, att domstolarna borde ha angett tydligare domskäl i rättsfallet. Samtliga instanser

var återhållsamma med att ge konkreta skäl till bedömningen av 24 § tillämplighet, vilket

leder till att det inte går att utläsa varför de omständigheter som förelåg i fallet inte kunde leda

till ansvarsbefrielse enligt köplagens bestämmelse. Ifall domstolarna utvecklat sina

resonemang och domskäl hade, enligt vår mening, ledning kunnat hämtas från rättsfallet vid

bedömningen av framtida inträffade fall av typen force majeure.

                                                                                                               55 NJA 1970 s. 478

    28  

8. Standardavtal och dess friskrivningsklausuler

8.1  Inledning  Standardavtal är avtal som innehåller standardiserade villkor och upprättas för att kunna

användas till flertalet likartade affärssituationer. Grundtanken är att avtalsslut ska kunna ske

smidigt och enkelt, samt att stora delar av avtalsförhandlingen kan utebli i och med att part,

eller organisation, enskilt tar fram alla eller vissa av de villkor som är reglerade i avtalet. I

enlighet med detta anses avtalet vara standardiserat. Givetvis kan standardavtal även tas fram

gemensamt mellan parter, så kallade “agreed documents”, och visar därmed på den

gemensamma samverkan som skett mellan parterna.56

Bestämmelser, vilka kommer till uttryck i standardavtal, syftar vanligen inte till att befria part

från skadeståndsansvar. I regel leder den reglerade ansvarsfriheten till att den drabbade parten

får ytterligare tid på sig att fullgöra avtalet och dröjsmål hinner därmed inte inträda på grund

av den “hindertid” som tillkommer. På grund av denna konstruktion bortfaller även de

påföljder, vilka annars hade kunnat göras gällande, mot part på grund av dröjsmål.57

8.2  Friskrivningsklausuler    En friskrivningsklausul är en avtalsklausul, vilken syftar till att friskriva part från ansvar vid

specifika händelser. Klausulen finns således till för att utesluta eller begränsa en parts

åtaganden i det särskilda avtalet.58 Det är dock endast den dispositiva rätten som kan

friskrivas, inte den tvingande rätten.

Friskrivningsklausulerna läggs ofta in av part i standardiserade avtal för att begränsa dennes

ansvar. I det praktiska rättslivet anses ansvaret ibland vara för snävt reglerat och part ges då

chans att, genom friskrivningsklausuler, räkna upp och reglera händelser av lägre rang än

exempelvis de som 24 § gamla KöpL gav uttryck för.59 Viktigt att ta i beaktande är att

ansvaret vanligen inte bortfaller helt utan att det istället är förutsättningarna för ett fels

relevans som skärps. Ett typexempel på en klausul som för det mesta finns i standardavtal är

                                                                                                               56 IT Juridiska Byrån. Friskrivningar. 57 Herre/Ramberg (2004), s. 578. 58 IT Juridiska Byrån. Friskrivningar. 59 Håstad (2009), s. 54.  

    29  

“i befintligt skick”. Denna ordföljd ger uttryck för att, vid överlåtelse och upplåtelse, begränsa

ansvaret till endast objektiva fel.60

Resultatet av klausulen, kan i vissa fall, bidra till att omfattande rättsföljder kan komma att

friskrivas samt att motpart får stå skada för de följder en händelse kan föranleda.

Friskrivningen begränsar således de krav som kan ställas efter utförda avtalsprestationer och

begränsar, i enlighet med detta, den ena partens kontroll.61

8.3  Force  majeure  som  friskrivning  Det är numera vanligt att säljare, som bär ett rent strikt ansvar, genom särskild reservation

begränsar detta ansvar mer än vad som vanligtvis följer av det klassiska undantaget gällande

force majeure. Detta sker genom användning av så kallade force majeure-klausuler som

friskrivningsklausuler i avtal. Användandet av force majeure-klausuler syftar till att ge en bild

av att det ska röra sig om extraordinära händelser av specifik art för att part skall kunna

undkomma ansvar genom en friskrivning. Vid tillämpning av dessa klausuler står det klart att

andra rättsregler, som behandlar force majeure, kommer att förbises. Klausulerna kan ha en

mycket växlande utformning och tar i många fall även upp händelser av mer vardaglig art

som, trots sitt normala återkommande, anses utgöra ett hinder för fullgörande. Därav borde en

tydlig gränsdragning dras mellan vad som är extraordinärt och vad som är normalt

förekommande. Till vardagliga händelser kan såsom strejk och väderleksförhållanden komma

att räknas medan extraordinära händelser anses avvika från det vanliga, vara svårförutsedda

samt vara starkt karakteristiska till sitt slag. Händelser, såsom naturkatastrofer och krig, är

tydliga exempel på extraordinära händelser.62

Force majeure-klausulerna kan utformas såväl ensidigt som dubbelsidigt. De ensidiga

klausulerna gäller endast till fördel för en av parterna medan de dubbelsidiga gäller till förmån

för båda. Huruvida klausulerna ska anses vara uttömmande eller ej är något som måste

diskuteras i varje enskilt fall. Anges en specifik uppräkning, i vilken parterna tydligt

begränsar friskrivningens mening och art genom angivande av kvalificerade och extraordinära

                                                                                                               60 Rodhe (1986), s. 127. 61 Iusté. Friskrivningsklausuler och deras användning vid avtalsskrivning. 62 Rodhe (1986), s. 236.

    30  

händelser, ska det stå klart att omständigheter i övrigt inte går att åberopa. Det ska således

vara fullt ut omöjligt för part att fullgöra avtalet och dess förpliktelser.63

Klausulerna är ofta tidsbegränsade och ger sällan en part rätt att häva avtalet i sin helhet.

Vanligtvis leder ett åberopande av en force majeure-klausul till att fullgörandet av avtalet

inträder vid en senare tidpunkt, dock ska hävningsrätten inte helt förkastas. Beroende på vem

av parterna som åberopar force majeure är det inte helt uteslutet att en hävning kan bli aktuell.

Beaktande av omständigheter får istället tas i de specifika fallen.

8.4  Exempel  på  friskrivningsklausuler  inom  resebolag  Det är vanligt att resebolag använder sig av ovan nämnda force majeure-klausuler i sina

resevillkor för att friskriva sig från ansvar för förseningar och dylikt. Utformningen av dessa

klausuler skiljer sig åt mellan bolagen eftersom de väljer att formulera ansvarsbegränsningen

på olika sätt.

Ett sätt att utforma en ansvarsbefriande klausul i resevillkor är att räkna upp händelser av

typen force majeure, vilka leder till ansvarsfrihet. En sådan klausul skulle exempelvis kunna

formuleras på detta vis;

X ansvarar inte för skada som beror på lagbud, myndighetsåtgärd, krigshändelse, strejk,

lockout, blockad, bojkott, naturkatastrof, eld eller liknande omständighet. Förbehållet

beträffande strejk, lockout, blockad, bojkott eller liknande gäller även om åtgärden vidtas av

X själv eller drabbar X.

Sådana här typer av klausuler brukar tolkas negativt, vilket innebär att rätten inte ger dem

större betydelse än vad som faktiskt är föreskrivet. De händelser som kommer till uttryck i

klausulen genom uppräkningen “lagbud, myndighetsåtgärd, krigshändelse, strejk, lockout,

blockad, bojkott, naturkatastrof, eld eller liknande omständighet”, ses vanligen som

uttömmande av domstolen och därmed får inga andra omständigheter åberopas. 64

                                                                                                               63 Iusté. Friskrivningsklausuler och deras användning vid avtalsskrivning.  64 Lag24.se. Force majeure - när något oväntat inträffar.

    31  

En del resebolag väljer istället att ha en mer allmän formulering, vilken inte innehåller den

typiska uppräkningen av force majeure-händelser. Ett exempel på detta är hur ett

järnvägsbolag valt att utforma sin friskrivningsklausul. Klausulen reglerar, precis som ovan,

händelser av typen force majeure och lyder enligt följande;

X är fritt från ansvar enligt denna punkt när förseningen, den uteblivna anslutningen eller

inställelsen kan hänföras till någon av följande orsaker:

a) Omständigheter som inte är förbundna med järnvägsdriften och som X inte hade

kunnat undgå eller förebygga följderna av, även om X hade iakttagit den omsorg som

omständigheterna påkallade.

b) Fel eller försummelse av den resande.

c) Tredje mans beteende som X inte hade kunnat undgå eller förebygga följderna av,

även om X hade iakttagit den omsorg som omständigheterna påkallade. Ett annat

företag som använder samma infrastruktur skall inte anses som tredje man.

Det är framförallt klausulens första punkt som är av intresse, vilken föreskriver att bolaget är

fritt från ansvar om det föreligger “omständigheter som inte är förbundna med

järnvägsdriften...”, vilka bolaget inte hade kunnat “undgå eller förebygga följderna av” trots

att de “hade iakttagit den omsorg som omständigheterna påkallade”. Klausulens formulering

påminner om 27 § nya KöpL och därmed torde denna typ av utformning ligga närmare

bestämmelsen om kontrollansvaret än principen om force majeure.

Utformingen av klausulen anses vara ett resultat av EU-domstolens dom av den 26 september

2013 i mål C-509/11, EU:C:2013:613. Domen gällde fråga om tolkning av artiklarna 17 och

30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007, vilken rör rättigheter och

skyldigheter för tågresenärer. Art. 17 reglerar resenärers rätt till ersättning vid förseningar och

den nationella domstolen ställde frågan om artikeln skulle tolkas så att ett järnvägsföretag

hade rätt att i sina allmänna transportvillkor införa en bestämmelse, enligt vilken företaget

skulle kunna undantas skyldigheten att utge ersättning av biljettpriset, på grund av försening,

när förseningen beror på force majeure.

Domstolen beslutade att art. 17 skulle tolkas på så vis att ett järnvägsföretag inte har rätt att

friskriva sig från ersättningsskyldigheten vid försening på grund av force majeure. Varken

force majeure eller jämförlig omständighet omnämns i art. 17 eller någon annan bestämmelse

    32  

i förordningen som är relevant vid tolkningen av nämnd artikel. Domstolen ansåg därmed att

en annan tolkning inte skulle vara förenlig med artikelns huvudsakliga syfte, vilket var att

skydda tågresenärernas rättigheter.65

Till följd av domen tvingades järnvägsföretag att omformulera sina transportvillkor och ta

bort sina friskrivningar gällande force majeure.66 I enlighet med detta kan resultatet av

ovanstående dom anses ligga till grund för den mer allmänna formuleringen, vilken det

angivna järnvägsföretaget har valt att använda sig av idag.

8.5  Exempel  på  situationer  när  force  majeure  har  åberopats  I början av år 2010 åberopade ett järnvägsföretag force majeure vid ett omfattande snöoväder,

vilket ledde till många förseningar och ett stort antal inställda avgångar. Åberopandet innebar

att företaget slopade sin resegaranti och att resenärerna stod utan ersättning. 67 Många

konsumenter ifrågasatte huruvida snöoväder under vintertid kunde utgöra force majeure.68

Efter hård kritik från konsumentombudsmannen (KO) valde företaget att återinföra

resegarantin, dock hävdade de att de hade rätt att åberopa force majeure eftersom banorna inte

hade varit farbara och företagets vd liknade snöovädret vid stormen Gudrun. KO menade på

att järnvägsföretaget, genom att gå ut i media med beslutet om att resegarantin inte skulle

gälla, skrämde sina resenärer till att inte lämna in någon förfrågan om ersättning.

Huruvida snöovädret utgjorde force majeure eller ej blev oerhört omdiskuterat. I samband

med ovädret intervjuades flera försäkringsbolag i en artikel i Dagens Juridik, vilka samtliga

hävdade att det häftiga snöfallet inte var en force majeure-situation. Informationschefen för

ett av de större försäkringsbolagen sa, “force majeure är inte att det är skitdåligt väder, halt

underlag eller att det snöat för mycket. Det är precis tvärtom, försäkringen är ju till för att

hjälpa folk när de råkar illa ut”. Ett lokalt transportföretag ansåg inte heller att detta var en

situation som gav företaget rätt att dra in resegarantin genom att åberopa force majeure,

eftersom det är i situationer som dessa som resenärerna behöver den.69

                                                                                                               65 ECLI:EU:C:2013:613 66 Årskort Guld SJ. 2013. 67 Fredrik Svärd. 2010. 68 Annika Berge. 2010. 69 Fredrik Svärd. 2010.  

    33  

Ett annat exempel på när force majeure har åberopats är när ett transportföretag, i september

2014, stoppade sina leveranser till ett område på grund av oroligheter eftersom företaget inte

kunde garantera säkerheten för sin personal. Företaget åberopade ansvarsbefrielse enligt

bestämmelserna om force majeure i sina transportvillkor, och ville därmed friskriva sig från

alla ekonomiska anspråk och övriga krav som kunde riktas mot företaget till följd av

leveransstoppet.70 Samma transportföretag åberopade vid ett tidigare tillfälle force majeure i

samband med varsel om stridsåtgärder. På grund av att detta, enligt företaget, utgjorde en

force majeure-situation var de befriade från sina skyldigheter enligt avtal under den tid

stridsåtgärderna pågick och någon ersättningsskyldighet kunde inte komma i fråga.71

I anledning av det ovan beskrivna tycks det finnas delade meningar om vad som utgör en

extraordinär händelse, vilken har karaktären av force majeure, och när det är befogat för ett

företag att åberopa ansvarsfrihet.

                                                                                                               70 Göran Rosengren. 2014. 71 DB Schenker Sverige. 2013.

    34  

9. Analys

9.1  Inledning  I detta kapitel ämnar vi föra diskussion och analysera de problem vilka hänger samman med

begreppet force majeure. I enlighet med vår frågeställning ska vi utreda under vilka

omständigheter en leverantör kan undgå skadeståndsansvar genom åberopande av force

majeure, samt om begreppet, under rådande rättsbildning, är under utvidgning. Efter att ha

genomfört en utredning av begreppet inom det legala området, doktrinen, samt inom

standardavtalsrätten, kommer vi fortsättningsvis att ta in våra egna åsikter för att slutligen ge

vår syn på hur och när begreppet bör användas.

 

9.2  Från  gamla  till  nya  KöpL  Vår utredning av problematiken med begreppet force majeure har visat på att det inte finns

någon tydlig kunskap om dess användningsområde och tillämplighet. Utvecklingen från den

gamla till den nya KöpL torde ligga till grund för dagens syn på vad som faktiskt utgör en

ansvarsbefriande grund. Den gamla KöpL gav, enligt vår mening, uttryck för en sträng

bedömning vad gäller säljarens möjlighet att uppnå ansvarsfrihet genom åberopande av 24 §.

Denna paragraf tog inte hänsyn till vad som kunde hänföras till säljarens inre respektive yttre

sfär, utan bedömningen skulle istället göras utifrån vad säljaren kunnat förutse vid tidpunkten

för avtalsslutet. I en jämförelse med hinderrekvisitet i 27 § nya KöpL förhöll sig den objektiva

omöjligheten vara striktare. Detta grundar vi främst på hur begreppet “hinder” skulle tolkas

enligt den 24 och 27 §§. Numera kommer hinderrekvisitet direkt till uttryck i den 27 §, medan

det i den 24 § skulle föreligga en “omöjlighet” vid granskningen av hindrets karaktär. Om vi

väger dessa två rekvisit mot varandra, anser vi, att regleringen av “omöjlighet” är betydligt

hårdare gentemot säljaren. Händelsen ska resultera i en fullständig omöjlighet för säljaren att

prestera sin del av avtalet. Ett “hinder” däremot, enligt den nya KöpL, behöver inte leda till

att det är fullständigt omöjligt att prestera, det är istället tillräckligt att hindret gör det extra

betungande för säljaren att fullgöra avtalet. Vi ansluter oss till Hellners åsikt om att den nya

KöpL tillkomst var ett resultat av att lagstiftaren ville befria säljaren i större utsträckning,

vilket skulle uppnås genom att frångå begreppet “omöjlighet”. Dock har den objektiva

omöjligheten, enligt oss, färgat den nuvarande 27 § genom formuleringen “skäligen kunde ha

... övervunnit”, vilket gör att säljaren oftast blir skadeståndsansvarig. Eftersom nya KöpL

utformats med CISG som förebild, och det även vid tillkomsten av denna reglering fanns en

    35  

önskan om att överge omöjlighetsbegreppet, tyder formuleringen i den 27 § på ett oavsiktligt

motsatt resultat än vad CISG syftat till. Även om ambitionen med den nya regleringen var att

lätta upp ansvarsskyldigheten för säljaren vid force majeure-händelser, finns den objektiva

omöjligheten från 24 § fortfarande kvar, och begränsar säljarens möjligheter att undgå ansvar,

dock inte i samma utsträckning som tidigare.

Efter granskning av 24 och 27 §§, anser vi, att otydligheten gällande force majeure främst

kommer till uttryck genom paragrafernas uppräkning av händelser samt avsaknaden därav. I

24 § anges vilka händelser som kan hänföras till force majeure och lyder “förstörelse av allt

gods av det slag eller det parti köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig

händelse”. Enligt vår mening, gav denna lydelse säljaren en mer begränsad rätt att åberopa

ansvarsbefrielse på denna grund eftersom uppräkningen gav uttryck för att den inträffade

händelsen skulle vara av extraordinärt slag. I avsaknad av en liknande uppräkning i 27 § torde

även händelser av lägre dignitet kunna åberopas som force majeure på grund av att det i

paragrafen inte ges någon vägledning om vilka händelser det kan komma att röra sig om. Å

andra sidan kan principens tillämplighet begränsas genom att större vikt istället läggs vid

säljarens kontrollansvar. Detta innebär att säljaren har större krav på sig när det kommer till

vilka händelser denne ska ansvara för. Visserligen vilar den objektiva omöjligheten

fortfarande som en grund i 27 §, dock anser vi, att den obefintliga uppräkningen har resulterat

i att force majeure idag används i större utsträckning än vad det gjorde under den gamla KöpL

tillämpning. Ser vi exempelvis på begreppet strejk kan en mildare bedömning urskiljas.

Tidigare föll inte strejk under 24 § tillämplighet, medan det, enligt förarbetena, idag anses

kunna utgöra en accepterad grund för ansvarsfrihet. Ett tydligt exempel på detta är

transportföretaget, vilket åberopade force majeure vid varsel om stridsåtgärder. Ser vi även till

transportföretagets sätt att använda sig av force majeure som ansvarsbefriande grund vid

oroligheter på leveransdestination, anser vi, att det tydligt kan urskiljas att synsätten på

extraordinära omständigheter har förändrats och förmildrats med tiden.

Enligt nya KöpL 27 § står säljaren ansvar för samtliga händelser som faller inom dennes

kontrollsfär, oavsett om denne kunnat förutse dessa vid avtalets ingående. Denna reglering

kan, enligt vår mening, ge uttryck för att vara något oklar. Detta grundar vi främst på att det

finns en osäkerhet gällande vad som faktiskt räknas till inre respektive yttre sfär.

Gränsdragningen mellan dessa sfärer ska i många fall göras utifrån utomstående

omständigheter, vilket innebär att inte endast de mest självklara händelser räknas till säljarens

    36  

kontroll. Det kan således bli mycket svårt för säljaren att redan vid avtalsslutet kunna förutse

vad han bör ta i beräkning, samt vilka omständigheter som ska ingå i riskkalkylen. Hur

långtgående är egentligen kravet på säljaren? Är det rimligt att kräva att en säljare räknar med

att en nyckelperson, som är av avgörande betydelse för avtalets fullgörande, kan komma att

avlida innan prestationen genomförts? Enligt doktrinen kan händelser som denna, trots att de

påverkas av yttre omständigheter, räknas till säljarens kontrollsfär. Var den slutliga

bedömningen kommer att hamna är dock osäkert. Vi argumenterar för, att en tydligare

gränsdragning bör göras mellan den inre och yttre kontrollsfären för att öka förutsebarheten

för såväl säljare som köpare, och därmed skulle också alla fall kunna bedömas lika.

Ser vi till den självständige leverantörens rätt att åberopa force majeure enligt 27 § och

lydelsen, “utanför hans kontroll”, kan flera betydelser urskiljas. Ska orden tolkas som att

hinder, vilka är möjliga att kontrollera, också ska kontrolleras i det enskilda fallet? Eller ska

bedömningen istället göras utifrån vilken typ av hinder det rör sig om utan att hänsyn tas till

leverantörens möjligheter att förutse och kontrollera hindret i det enskilda fallet? I dagsläget

är det inte speciellt många händelser som bedöms såsom “utanför hans kontroll”, vilket beror

på att domstolarna främst tar fasta på hindrets typ. I enlighet med detta, anser vi, att

leverantörens möjlighet att undvika ett hinder genom en aktiv handling är mycket begränsad.

Införandet av kontrollansvaret i den 27 § skulle befria säljaren i större utsträckning, dock är

detta ett ytterligare bevis på att kontrollrekvisitet ger leverantören orättvisa förutsättningar vid

en inträffad händelse. Skulle hänsyn tas till de unika omständigheterna i det enskilda fallet,

skulle leverantören, enligt oss, kunna ha större möjlighet att uppnå ansvarsfrihet enligt

paragrafen.

9.3  Force  majeure  i  dagens  rättssamhälle  Idag används force majeure framförallt inom standardavtal genom friskrivningsklausuler,

vilket tyder på att bedömningen tenderar att gå från en objektiv till en mer subjektiv grund.

Under den gamla KöpL tid var det lagen i sig som reglerade de flesta avtalen. På grund av

köplagens dispositiva form är det idag dock vanligare att parter utformar och använder sig av

standardiserade avtalsvillkor. Avtalsparterna blir således inte lika beroende av köplagens

bestämmelser gällande force majeure som tidigare. Enligt vår mening, beror utvecklingen dels

på 27 § nya KöpL otydliga utformning, dels på att parterna genom standardavtal ges

möjlighet att utforma mer fördelaktiga villkor som är anpassade till deras avtalssituation.

    37  

Genom att parterna själva arbetar fram och utformar sina klausuler gällande force majeure,

kan begreppet få olika betydelser och innefatta olika händelser beroende på vem som har

utformat standardavtalet. Detta anser vi, kan leda till osäkra rättsföljder för såväl säljare som

köpare. Låt säga att en köpare har avtal med flera olika säljare, vilka samtliga använder sig av

force majeure som friskrivning, dock genom olika villkorsformuleringar. Hur ska köparen,

vid avtalsingåendet, kunna förutse rättsföljden av en oförutsedd händelse om säljaren ensidigt

ges rätten att tolka innebörden av force majeure-klausulen? Säljarna kan ha olika syn på vad

som faktiskt inbegrips i begreppet force majeure och vilka händelser som ska falla därunder.

Ett tydligt exempel på detta var järnvägsbolagets sätt att bedöma snöovädret som force

majeure, medan flera andra resebolag och försäkringsbolag inte ansåg att detta utgjorde en

situation som kunde leda till ansvarsfrihet. Enligt oss, tyder detta på att begreppet har börjat

användas i en vidare utsträckning och att det tillämpas i situationer som tidigare inte har

klassats som force majeure. Detta torde leda till att rättssäkerheten påverkas i en negativ

riktning eftersom det blir svårare för parterna att förutse rättsföljderna vid en splittrad

uppfattning av begreppets tillämplighet. Därmed anser vi, att det finns en fara med de

friskrivningsklausuler, vilka saknar en uttömmande lista, eftersom det leder till en bristande

förutsebarhet och troligtvis även en utvidgning av begreppet.

Vad gäller rättspraxis finns det ytterst få rättsfall som berör force majeure, och i de som går

att finna är HD mycket försiktiga med att ta ställning till begreppets innebörd. Domstolarna

väljer istället att lägga större vikt vid den partsvilja som har förelegat vid avtalets ingående.

Det är således syftet bakom den införda friskrivningsklausulen som ligger till grund för

bedömningen, vilket innebär att domstolarna tar fasta på andra omständigheter än att bedöma

händelsens karaktär. I enlighet med detta blir det svårt att hämta ledning från rättsfall för att

tolka begreppet force majeure. I rättsfallet NJA 1970 s 478 konstaterade HD endast att

klausulen, gällande force majeure, hade varit för otydligt avfattad för att kunna tillämpas,

samt att det inte förelegat sådana omständigheter att 24 § kunde bli tillämplig. Domstolen går

dock inte in på varför de inträffade omständigheterna inte omfattades av paragrafen och

någon bedömning av huruvida den inträffade händelsen hade force majeure-karaktär gjordes

därmed aldrig. Anledningen till att domstolarna aldrig går in på vad begreppet innefattar,

anser vi, torde bero på att även de är osäkra på dess innebörd och därav inte vill riskera att

begränsa begreppet i fel riktning. Det skulle även kunna vara så att domstolen ser

avtalsfriheten som överordnad. Vi ställer oss frågan huruvida domstolarna bör vara försiktiga

i sina bedömningar och vad det har för påverkan på rättssäkerheten? Domstolarna har en

    38  

rättsbildande uppgift, vilken vi anser de sviker, när de inte tar ställning till begreppets

innebörd. Dock kan det diskuteras vem som faktiskt ska ansvara för rättsbildandet gällande

force majeure. Genom att reglera det i lagtext läggs ansvaret på lagstiftaren, vilket leder till att

domstolarna blir mer begränsade i sin bedömning. Om en strikt bokstavstolkning av

lagrummet skulle ske, anser vi, att den materiella rättssäkerheten kan komma att äventyras

eftersom domstolarna i det fallet inte får lika stort utrymme att ta hänsyn till omständigheterna

i det enskilda fallet. Vi finner det, trots detta, motiverat med en lagregel vilken definierar

begreppet, eftersom den skulle öka förutsebarheten och förtydliga begreppets innehåll.

9.4  Avslutande  sammanfattning  Resultatet av ovan anförda är att det råder osäkerhet gällande vilka omständigheter som kan

utgöra force majeure och därmed föranleda ansvarsfrihet. Det föreligger således ingen vidare

förståelse i vad som innefattas i begreppet. Ser vi till rättssäkerheten, äventyras denna i och

med begreppets otydliga innehåll. Det blir varken förutsebart eller tydligt reglerat för en part

vad utfallet av en händelse kan bli vid meningsskiljaktigheter avseende force majeure. Även

tryggheten för parterna kan komma att äventyras, eftersom det blir svårt att tillämpa en

likabehandling när det föreligger olika synsätt på begreppets innehåll. För att en part ska

kunna planera sitt handlande, och därmed också kunna ta eventuella konsekvenser i

beräkning, måste begreppet ha en tydligare definition.

För att bringa klarhet, anser vi, att en uppräkning i lagtext bör göras samt att hänsyn ska tas

till eiusidem generis vid bedömningen. Detta innebär att de situationer som uppstår ska ha

något gemensamt med de som räknas upp i paragrafen för att kunna leda till ansvarsfrihet. I

enlighet med detta torde begreppet komma att begränsas nämnvärt och därmed leda till en

ökad förutsebarhet för såväl säljare som köpare.

    39  

Källförteckning

Offentliga tryck

SOU 1976:66 Förslag till ny köplag

Proposition 1988/89:76 om ny köplag

Rättsfallsregister

Högsta domstolens avgöranden:

NJA 1970 s 478

NJA 1989 s 614

Avgöranden av EU-domstolen:

ECLI:EU:C:2013:613 - Domstolens dom av den 26 september 2013 i mål C-509/11

Litteratur

Dahlman, Christian, Rätt och rättfärdigande, 2:1 uppl. Studentlitteratur, Lund 2010.

Hellner, Jan, Köp och avtal : uppsatser 1980-1992, Juristförlaget, Stockholm 1992.

Hellner, Jan, Ramberg, Jan, Speciell avtalsrätt I Köprätt, [Ny, omarb. uppl.]. Juristförlaget,

Stockholm 1989.

Hellner, Jan, Ramberg, Jan, Speciell avtalsrätt I Köprätt, 2 uppl. Nordstedts Juridik,

Stockholm 1991.

Hellner, Jan, Ramberg, Jan, Speciell avtalsrätt I Köprätt, 2:5 uppl. Nordstedts Juridik,

Stockholm 2001.

Herre, Johnny, Ramberg, Jan, Internationella köplagen (CISG). En kommentar, 2 uppl.,

Norstedts Juridik, Stockholm 2004.

Håstad, Torgny, Köprätt och annan kontraktsrätt, 6 uppl. Iustus Förlag, Uppsala 2009.

    40  

Krüger, Kai. Financial force majeure : the extent of efforts which the seller must take to

overcome impediments for performance in contracts for the sale of goods under Scandinavian

law - remarks on the impact of CISG art. 79. I Rättsvetenskapliga studier till minnet av Tore

Almén. Torgny Håstad, Anders Knutsson och Sven Unger (red.), 239-273. Iustus, Stockholm

1999.

Rodhe, Knut, Lärobok i Obligationsrätt, 6 uppl. Norstedts Förlag, Stockholm 1986.

Rodhe, Knut, Obligationsrätt, Norstedt & söners förlag, 1956

Rodhe, Knut, Obligationsrätt, 1:3 uppl. Nordstedts Förlag, Stockholm 1984.

Roos, A, Om prestations omöjlighet i synnerhet med avseende å gäldenärens skadeståndsplikt vid den totala omöjlighet som uppkommit efter avtalets ingående, Berglingska boktryckeriet 1915. Svensk Juristtidning

Ingvarson, Anders, Utterström, Marcus, Tolkning av entreprenadavtal - det köprättsliga

kontrollansvaret möter hindersbestämmelserna i AB 04, SvJT 2015 s 20-39.

Zila, Josef, Om rättssäkerhet, SvJT 1990 s 286 ff.

Artiklar

Annika Berge. Poppis att skylla på force majeure. Råd&Rön. 2010-04-28.

http://www.radron.se/artiklar/Poppis-att-skylla-pa-force-majeure/ (Hämtad 2015-04-23).

Fraktjakt.se. Varslen innebär en Force Majeure-situation. Fraktjakt. 2013-04-23.

http://www.fraktjakt.se/news/show/77?page=6&sort= (Hämtad 2015-04-23).

Fredrik Svärd. Force majeure är inte att det är skitdåligt väder. Dagens juridik. 2010-02-24.

http://www.dagensjuridik.se/2010/02/force-majeure-ar-inte-att-det-ar-skitdaligt-vader

(Hämtad 2015-04-27).

    41  

Göran Rosengren. Schenker stoppar transporter i Rinkeby. Proffs. 2014-09-12.

http://www.tidningenproffs.se/nyhet/2014/09/Schenker-stoppar-transporter-i-

Rinkebyomradet/ (Hämtad 2015-04-27).

Joakim Andersson. Garanterad resegaranti i snövädret. Göteborgs-Posten. 2010-02-24.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.304093-garanterad-resegaranti-i-snovadret?m=print

(Hämtad 2015-04-23).

Katarina Lagerwall. Budfirman Schenker stoppar leveranser till Rinkeby. Dagens nyheter.

2014-09-12. http://www.dn.se/nyheter/sverige/budfirman-schenker-stoppar-leveranser-till-

rinkeby/ (Hämtad 2015-04-23).

Thorbjörn Spängs. SJ skyldig att ersätta resenärer. Dagens nyheter. 2010-02-23.

http://www.dn.se/ekonomi/sj-skyldig-att-ersatta-resenarer/ (Hämtad 2015-04-23).

Internet

Anders Hagen. CISG och köplagen - tillämplighet och vissa skillnader. Advokatfirman Inter.

2012. http://www.inter.se/2012/10/29/cisg-och-koplagen-tillamplighet-vissa-skillnader/

(Hämtad 2015-04-10).

Cecilia Gagné. Rättssäkerhet inom forskarutbildningen.

http://hsv.se/download/18.539a949110f3d5914ec800087626/Gagne.pdf

(Hämtad 2015-04-27).

DB Schenker Sverige. Varslen innebär en Force Majeure-situation. 2013-04-22.

http://www.logistics.dbschenker.se/log-se

se/press/arkivoverview/3823326/20130422_Force_Majeure.html (Hämtad 2015-04-27).

Ebbe Gustaf Flensburg. Advokaten: juridisk rådgivare och formulärbok. Projekt Runeberg.

2015. http://runeberg.org/advokaten/0673.html (Hämtad 2015-04-07).

    42  

EU-dom om ingen möjlighet till friskrivning gäller retroaktivt. Årskort Guld SJ. 2013.

https://arskortguldsj.wordpress.com/category/eu-regelverk/ (Hämtad 2015-04-14).

IT Juridiska Byrån. Friskrivningar. http://www.itjuridiskabyran.se/friskrivning.pdf (Hämtad

2015-04-07).

Iusté. Friskrivningsklausuler och deras användning vid avtalsskrivning.

http://avtalsskrivning.se/avtalsklausuler/friskrivningsklausuler/ (Hämtad 2015-04-27).

Lag24.se. Force majeure - när något oväntat inträffar. http://www.lag24.se/a/force-majeure---

n%C3%A4r-n%C3%A5got-ov%C3%A4ntat-intr%C3%A4ffar (Hämtad 2015-04-07).

Nationalencyklopedin. Rättssäkerhet.

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/r%C3%A4ttss%C3%A4kerhet

(Hämtad 2015-04-27).