SRF Perspektiv nummer 2 2017.

Tidning för Synskadades Riksförbund

Omslag: Hugo och Siw OlssonFoto: Therese Selén

Rubriker på omslaget: Tema LedarhundFrån valp till färdigutbildadSara flög Europa runt med ledarhundUnga ryttare testar ny teknikGatuliv i HavannaSå boostar du din självkänsla

Redaktörens text:Vi hyllar de fyrbenta ledarna”Jag blev modig och min värld växte fort”, ”Jag kunde gå ut vart jag ville och när jag ville”, ”Det blev en otrolig frihet”. Många beskriver med stora ord hur deras liv förändrades radikalt när de fick sin första ledarhund. Och de är ju helt fantastiska hjälpmedel. Jag, som egentligen inte är någon hundmänniska, kan bli så fascinerad av hur skickliga många ledarhundar är på sina uppdrag. Något som inte är lika fantastiskt är att många ledarhundsekipage fortfarande inte släpps in på restauranger, i butiker, på jobbet eller ens i färdtjänstbilen. Tummen ned för det! För att inte tala om att väntelistan på att få en ledarhund bara växer, samtidigt som pengarna från staten inte räcker till.

Den 26 april firas ledarhundens dag och i det här numret fokuserar Perspektiv lite extra på dem! Vi följer med till Ljungskile där gulliga små valpar tränas till att bli duktiga ledarhundar. Vi dyker ner i 1930-talet då den första ledarhunden tränades i Sverige. Vi får också följa med Sara Shamloo Ekblad som reser runt i Europa med sin hund Bris. Missa inte hennes reportage – bara själva flygresan i sig verkar ha varit ett utmanande äventyr!

Trevlig läsning!

Therese Selen, redaktör, therese.selen@srf.nu

INNEHÅLL

Nummer 2 2017

4 Aktuellt

7 Ny forskning Vibrerande punktskrift ger korta meddelanden

8 Från valp till färdig ledarhund Perspektiv på besök hos en ledarhundsleverantör

10 Väntelistan ökar dramatiskt Fler i behov av ledarhund

12 Frågor och svar om ledarhundar

13 Hugo är Siws femte ledarhund

14 Med ledarhund genom Europa Flyg, buss, tåg och restaurangbesök

18 Ledarhunden genom tiderna – historik och fakta

20 Hjälpsamt, men hetsigt i Havanna Hur är trafiken i Havanna för den som inte ser?

24 Ny teknik vägleder ryttare

26 Självkänslan – vägen ut ur mörkret Mirjam Bergström startade Operation Självbild

28 Ny teknik i lugn miljö Folkhögskolor kompletterar syncentraler

29 Signerat Anna Bergholtz om att ha ledarhund

30 Min åsikt

32 SRF-svepet 35 Sista ordet

Annonser

Redaktionsruta

Aktuellt:

Kursen inställd trots ökat behovSynrehabiliterarutbildningen i Härnösand läggs på is. Yrkeshögskolemyndigheten har avslagit en ansökan för kommande år, efter att utbildningen pågått fyra år. Hittills har ett sjuttiotal personer examinerats, men behovet är större än så. Drygt hundra ersättare skulle behövas för dem som nyss har gått i pension, eller som kommer att göra det de närmaste åren. Den nuvarande kursen för blivande synrehabiliterare krävde mångårigt lobbyarbete från bland annat SRF och syncentralernas personal för att bli av. Något alternativ finns inte och har inte funnits på länge. Men det finns en ljusning. Enligt Anna Nilsson, ordförande i utbildningens ledningsgrupp, är planen att lämna in en ny ansökan för hösten 2018.Hur är det att leva som dövblind? Dövblindpedagogen Ann-Britt Johansson tar ett grepp om dövblindas situation i nya doktorsavhandlingen Se och hör mig. Enligt henne finns det resurser, men dövblinda har svårt att få del av dem.

– Det finns för lite kompetens bland dem som träffar personer med både syn- och hörselnedsättning. Det mest problematiska är att kommunikationen fungerar dåligt. Det blir mycket missförstånd, säger hon.

I avhandlingen lyfter hon fram exempel på att personal på hörselkliniken inte förstår synens betydelse, och vice versa på syncentralen.

Lättare att anmäla hinder med ny appTrasiga ledstråk, kontrastmarkeringar som saknas och omärkta glasdörrar kan leda till stora problem i vardagen. Nu har Göteborgs stad lanserat en ny app där allmänheten ska kunna anmäla enkelt avhjälpta hinder.

– Man kanske går i samma trappa varje dag och märker att kontrastmarkeringarna på trappstegen slitits bort, säger Erik Johansson, verksamhetsledare och ombudsman på Synskadades Riksförbund i Göteborg.

Han har testat appen och tycker att den fungerar bra och är lätt att använda. Syftet är att kommunen på ett enkelt sätt ska få information om brister för att se till att offentliga miljöer och publika lokaler är tillgängliga för alla.

En fördel som Erik Johansson ser är att appen har en öppen källkod.– Det betyder att andra kan kopiera appen rätt av. Man borde

uppmuntra fler kommuner att ta efter så att idén kan spridas, säger han.Bildtext: Erik Johansson gillar den nya appen där brister i tillgängligheten ska kunna anmälas.

Nationell enhet förmedlar hjälpmedelArbetsförmedlingen har startat en ny nationell enhet för hjälpmedelshantering i Umeå. Tanken är att den nya enheten ska ansvara för beslut om hjälpmedel till arbetssökande med funktionsnedsättning i hela landet.

Tidigare har dessa beslut fattats av enskilda arbetsförmedlare på lokala arbetsförmedlingskontoren runt om i landet. Syftet med att koncentrera handläggningen till en nationell enhet är att öka effektiviteten, korta ledtider och få högre kvalitet i besluten.

Ny forskning: Tidig hjälp kan bevara synenTidiga insatser kan vara avgörande för personer med åldersförändringar i ögats gula fläck (makuladegeneration). Fler kan behålla sin syn eller till och med få en bättre syn, enligt en ny studie från Lunds universitet och Svenska Makularegistret.

Resultaten i studien visade att tidig diagnos, innan synen försämrats påtagligt, kan göra att behandlingen bevarar och till och med förbättrar synen. Det är alltså viktigt att söka hjälp tidigt hos en ögonklinik eller optiker om man märker att synen förändras, enligt Aldana Rosso, forskare vid Institutionen för translationell medicin, Lunds universitet.

Bildtext: Så här kan en person som drabbats av makuladegeneration uppfatta sin omvärld.

Hederspris för rättvis ljudboksmomsPå Stora Ljudboksprisets gala i Stockholm i mars gick Synskadades Stiftelsens hederspris till Kristina Ahlinder, direktör för Svenska Förläggareföreningen.

Hon prisas för sina enträgna lobbyinsatser om att sänka bokmomsen på ljudböcker på cd. För tio år sedan sänktes ljudboksmomsen från 25 till 6 procent, samma nivå som de tryckta böckernas. ”En enorm skillnad för förlagen som producerar ljudböcker och för oss läsare som köper dem,” motiverar juryn. Stipendiet är på 25 000 kronor.Bildtext: SRF:s vice ordförande Victoria Öjefors Quinn delar ut hederspriset till Kristina Ahlinder.

Få posten direkt i datornFler och fler svenskar väljer att få sin post från olika myndigheter digitalt istället för i pappersform. Över en miljon svenskar har nu gått över till de nya systemen som på sikt dessutom ska bli tillgängligare.

För att kunna läsa sin post i datorn, på mobilen eller läsplattan loggar man in med sin e-legitimation eller sitt Bank-id. En fördel med den nya tjänsten är att personer med synnedsättning inte längre ska behöva skanna sin post för att kunna läsa den. Idag är tjänsterna mer eller mindre tillgängliga för dig som använder förstoring eller skärmläsare.

Det finns nu tre leverantörer som erbjuder tjänsten: Statens brevlåda som heter Minmyndighetspost.se, samt Digital och Kivra. Synskadades Riksförbund har varit i kontakt med samtliga leverantörer. Min myndighetspost och Kivra lovar att uppfylla tillgänglighetskraven för personer med synnedsättning under 2017.

40 år fyller föreningen Sveriges ledarhundsförare (SLHF) i år. Föreningen arbetar med intressepolitiska frågor och ordnar utbildningar och träffar.

Socialstyrelsens rapport

Mobbing, misshandel och stora brister

Var du bor i landet påverkar hur mycket dina hjälpmedel kostar, visar en ny rapport från Socialstyrelsen. Rapporten visar också på brister i tillgänglighet på vårdcentraler och socialtjänstkontor, på många ställen saknas kontrastmarkerade entréer och möjligheten att få information på punktskrift, Daisy-skiva eller elektroniska format. Personer med funktionsnedsättning är mer utsatta för våld än andra och barn med funktionsnedsättning är oftare utsatta för mobbing och löper större risk än andra jämnåriga att drabbas av misshandel i hemmet. Rapporten heter ”Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning Lägesrapport 2017” och går att ladda ner på Socialstyrelsens hemsida.Unga ser mobilen som hjälpmedelMånga unga ser smarta mobiler och surfplattor som sina viktigaste hjälpmedel, samtidigt som få av landets syncentraler förskriver de produkterna. Det är en av slutsatserna som Unga med synnedsättning (US) kom fram till en ny rapport. Undersökningen bygger på en enkät till syncentralerna samt en till unga personer med synnedsättning mellan 15 och 30 år. Knappt hälften av syncentralerna förskriver datorer medan bara två förskriver mobiler och surfplattor. Drygt hälften av syncentralerna utbildar däremot i användning av datorer, surfplattor och mobiler.

– Vi vill skapa debatt och diskussion kring synen på den smarta mobilen och surfplattan som hjälpmedel. Majoriteten av de unga i enkäten pekar på den smarta mobilen som något av det viktigaste för ökad självständighet, säger Johan Wingestad, kanslichef på US.

Läs mer på: www.ungasyn.seBildtext: Smarta telefoner och surfplattor används av många unga med synnedsättning idag.

Studenter har flyt i plugget

Det går bra för många studenter som har en funktionsnedsättning. Det visar en ny sammanställning av forskning som samordnaren Kina Edin vid Luleå tekniska universitet har tittat på. Studenter med funktionsnedsättning klarar sig lika bra som andra studenter – och ibland

till och med bättre, enligt sammanställningen. Men det tar ofta längre tid för studenterna att ta sin examen. För att studenter med funktionsnedsättning ska få samma villkor som andra studenter krävs det att:• högskolan har ett välfungerande stöd till studenter med funktionsnedsättningar.• tekniska lösningar kompletteras med personligt stöd.• undervisningen organiseras utifrån principen om Universal Design for Learning, UDL.

Ny forskningVibrerande punkter ger korta meddelanden

Punktskrift som vibrerar i korta meddelanden kan snart bli verklighet. Örebroforskaren Parivash Ranjbar hoppas kunna testa sitt nya projekt i sommar.

text & foto: Therese Selén

Tänk dig en liten platta som kan fästas till exempel på armen, midjan eller kanske på foten. På plattan finns den vanliga punktcellen, men varje punkt kan vibrera. En i taget, eller alla på samma gång. Vibrationerna ska kunna tolkas av mottagaren som korta meddelanden.

– Man är ju såklart mest känslig på fingertopparna. Problemet är att man ockuperar dem om man sitter och läser punktskrift, och kan inte samtidigt göra något annat, säger Parivash Ranjbar som är forskare vid Örebro universitet och Audiologiskt forskningscentrum vid Universitetssjukhuset Örebro.

I somras vann hon en miljon kronor i Post- och telestyrelsens innovationstävling för att utveckla idén. Nu har hon tagit fram en prototyp. Syftet är att kunna ta emot information samtidigt som man håller på med fysisk aktivitet. Det har framförallt tagits fram för dövblinda användare, men Parivash tror att många andra kan ha nytta av ett kommunikationsmedel som inte bygger på ljud.

– Till exempel om jag står och diskar och får ett sms. Men jag vet inte av vem eller om det är viktigt. Så jag vet inte om jag ska avbryta det jag sysslar med eller inte, förklarar hon.

Tekniken bygger på en app som omvandlar informationen till impulser. De skickas sedan trådlöst till mottagarens enhet som är fäst på kroppen och vibrerar.

– Det är inte meningen att detta ska ersätta vanlig punktskrift. De kompletterar varandra, säger Parivash Ranjbar.

Nu jobbar hon med få fram en optimal design så att punkterna ska gå lätt att känna och tolka. Målet är att kunna testa prototyperna på riktigt i sommar.

– Förhoppningen är att det kan innebära en frihet och aktivare fritid för den som använder det, säger Parivash Ranjbar.

På sidan 24 kan du läsa om ett annat av Parivash Ranjbars projekt. Där vägleds ryttare av vibrationer.Bildtext: På armen har Parivash Ranjbar prototypen med punkter som vibrerar när ett meddelande kommer. När allt är klart ska tekniken fungera trådlöst utan sladdar.

Tema ledarhund:Från valp till färdig ledarhundAtt hitta den perfekta valpen att göra ledarhund av, är ett arbete som börjar långt innan valparna föds. Men hur går det egentligen till? Vi åkte till en av ledarhundsleverantörerna för att ta reda på det.

text & foto: Joachim Kåhlman

Carina och Robert Jönsson driver Kustmarkens Hundtjänst utanför Ljungskile. De har lång erfarenhet av att utbilda ledarhundar. Båda har en bakgrund från Hundskolan i Sollefteå och har genom åren dresserat otaliga ledarhundar.

Det räcker inte med en bra mamma och en bra pappa för att det ska bli en perfekt valp. Om mammans syskon är olämpliga som ledarhund så blir sannolikt även valparna det.

– Vi har full koll på vår avel. Eftersom vi får tillbaka alla valpar efter fodervärdstiden och testar dem är det lätt för oss att hitta lämpliga avelsdjur i varje generation, berättar Carina.

När en kull valpar fötts får de tillbringa sitt första år ute hos en fodervärd. Där ska valpen lära sig att vara social, vara med i olika miljöer och lära sig grunderna i lydnad: sitt, fot, ligg och så vidare.

Vid cirka 14 månaders ålder är det dags för valpen att testas om den är lämplig som ledarhund. Då tar Robert med sig hunden ut på stan för att se hur den beter sig i olika miljöer, hur den är med andra hundar och hur den hanterar rädsla.

– Det är inget fel med att bli rädd, men hunden måste kunna avreagera och släppa den känslan, säger han.

Efter några veckors test så fattar de beslut om hunden ska få börja sin utbildning till ledarhund. Då bestäms också vilken av dressörerna som är mest lämpad att ta sig an just den hunden. Matchningen med dressören kan jämföras med matchningen som görs med ledarhundsföraren, och är lika viktig för att samarbetet ska fungera. Sedan läggs mycket tid på att dressören ska lära känna hunden och skapa en teamkänsla.

Kustmarken har, till skillnad från andra dressörer i Sverige, en större anläggning där hundarna under utbildning bor i hundstall. Stallet är ljust och fräscht med kakelgolv och vita väggar. Hundarna bor en eller två i burar som står på rad. Hundarna kan se ut i korridoren, men ser inte varandra vilket gör det lugnare i stallet. I burens framkant finns hundens säng, som är uppbyggd ungefär en halv meter. Detta är gjort för att hundarna ska kunna ligga där och titta ut och behöver då inte springa runt när någon kommer in i stallet. Det är förvånansvärt tyst i stallet. En radio hörs på låg volym, i en av burarna kliar en hund sig innan den byter ställning på sovplatsen. En annan slår med svansen för att visa att den sett oss när vi går genom stallet. Hundarna lever inte bara i stallet utan bor i perioder hemma hos sin dressör för att behålla och träna det sociala beteendet.

Det första steget i hundens dressyr är att börja med landsvägskörning, att lära hunden att hålla vänsterkant längs en rak sträcka. Man lär hunden att markera exempelvis trottoarkanter genom att först visa hunden och sedan succesivt lägga mer ansvar på hunden.

– I början gör man saken åt hunden och säger hur duktig den är. Men ju längre man kommit i dressyren desto mer måste hunden klara för att få beröm, säger Carina.

Hunden ska lära sig att stanna vid kanter och trappor, att väja för hinder och att söka olika saker som bänkar, dörrar och kassadisken i en butik. Man tränar också hunden i apportering, alltså att hämta föremål på uppmaning. Något som är väldigt praktiskt när hunden sedan är ute och jobbar med sin synskadade förare.

Vad är svårast när ni tränar en ledarhund?– Att se hur en hund kommer att utvecklas. Ett för stort intresse för

andra hundar kan till exempel växa under tiden i dressyr och då kanske man måste avbryta efter tre-fyra månader, säger Robert. Hunden ska ju fokusera på att leda sin förare och får inte vara lättdistraherad.

Efter sex till åtta månader i dressyr är hunden en färdig ledarhund och efter slutprov är det dags för hunden att matchas med sin förare och påbörja ett livslångt samarbete.

Robert jämför dressörsyrket med att driva ett lantbruk. Man jobbar inte kontorstid, utan jobbet finns med en hela tiden. Vad gör det värt att jobba så?

– Ett genuint hundintresse och att kunna kombinera det med sitt jobb gör att det är värt det. Carina håller med och tillägger:

– Att se hur föraren och hunden utvecklas tillsammans är nog det bästa. När man känner att man inte behövs längre, att de klarar sig själva, det är ett glädjerus!

Bildtexter: I hundstallet bor hundarna under större delen av sin utbildningstid. Varje box har en ute och innedel. Hundarnas sovplats finns upphöjd i burens framkant. Detta gör att hundarna blir mindre benägna att hoppa mot besökare i stallet.Den gula labradoren är åtta veckor och på väg ut till sin fodervärd. Ännu är det för tidigt att säga om denna valp kommer att bli ledarhund eller inte. Om ungefär ett år börjar valpens utbildning på riktigt. Carina Jönsson tillsammans med en valp som kanske blir ledarhund i framtiden. Genom en egen och långsiktig avel ökar förutsättningarna att få många färdiga ledarhundar per valpkull.

Väntelistan ökar dramatisktI dag väntar rekordmånga på att få en ledarhund och dessutom kan väntelistan fördubblas de närmsta åren. Samtidigt är bidraget från staten för att köpa in nya hundar konstant.– Vi hoppas att fler kan höja sina röster för att skapa opinion kring det här, säger Lena Ridemar, chef för ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund.

text & foto: Therese Selén

SRF sköter ledarhundsverksamheten i Sverige på uppdrag av staten. Just nu finns 261 aktiva ledarhundsekipage i Sverige och 70 personer står på en väntelista för att få en ledarhund. I snitt brukar den som tidigare haft hund behöva vänta runt ett år, och de som aldrig haft hund ungefär två år. Ledarhundsverksamheten får 23 miljoner kronor per år och det anslaget har varit konstant sedan 2006.

– Matematiken går helt enkelt inte ihop. Ingen hänsyn har tagits till att bland annat priser och löner ökar, säger Lena Ridemar.

2006 räckte pengarna till 48 nya ledarhundar. 2017 räcker samma summa till 36 nya ledarhundar. Förra året behövdes också många hundar tas ur tjänst, då fick 41 hundar sluta på grund av ålder eller sjukdom. Och prognosen ser mörk ut för de närmaste åren. I år är så många som 66 hundar elva år eller äldre.

– Det är en oroväckande situation för alla som har behov av en ledarhund. Vi får brev och mejl varje dag från de som står på väntelistan och undrar när det är deras tur, säger Lena Ridemar.

Vad gör ni för att få fram fler ledarhundar?– Nu har vi genomfört en ny upphandling som pressar leverantörernas

priser rejält. Men det är ett knepigt spel både för oss och för dem. En nackdel är att allt inte ingår i priset längre, till exempel samträningen på hemmaplan. Den frågan är ännu inte löst och risken finns att kostnaderna blir så stora att man är tillbaka på ruta ett, rent ekonomiskt.

Vad är risken med pressade priser?– Pressade priser i sig är på kort sikt ingen risk. Däremot är det ett

problem att leverantörerna inte kan planera för sin verksamhet mer än fyra år framåt och bra avel kräver mer långsiktighet än så.

Det många kämpar för nu är att staten ska höja anslaget. Åtminstone tillfälligt för att kunna vända den negativa utvecklingen som väntar de närmaste åren, enligt Lena Ridemar.

– Vi måste skapa opinion kring det här. Vi hoppas att fler kan höja sina röster, prata med sina politiker, tidningar och berätta hur viktigt det är att ha en ledarhund, säger hon.

Ny turordning föreslåsFör att fler ska få chansen till en ledarhund föreslås en ändring i väntelistan. Men förslaget är kontroversiellt och många befintliga ledarhundsförare är oroliga.

text: Therese Selén

På väntelistan för att få en ledarhund står 70 personer, samt ytterligare 18 som väntar på att få dispositionsrätt till ledarhund. I dag prioriteras de hundförare som tidigare haft ledarhund, framför de som aldrig haft någon. Hälsoskäl samt ytterligare funktionsnedsättning kan också påverka prioriteringsordningen.Nu föreslår ledarhundsverksamheten inom SRF att ta bort prioriteringarna. Enligt förslaget ska väntelistan helt enkelt bestå av de förare som fått dispositionsrätt och är klara att ta emot en ledarhund. En matchning mellan förare och hund ska fortfarande göras innan hunden delas ut.

– Fördelen är att fler kan få möjlighet att pröva detta fantastiska hjälpmedel, säger Lena Ridemar.

Sveriges Ledarhundsförare (SLHF) och Ledarhundsklubben Stockholms län är båda mycket kritiska till det nya förslaget och menar bland annat att tydliga kriterier i prioriteringen vore bättre.

Förbundsstyrelsen i SRF väntas fatta beslut i frågan senare i vår och vill nu få in synpunkter. Mejla din åsikt senast den 15 maj till Lena Ridemar på: lena.ridemar@srf.nu eller posta den till Synskadades Riksförbund, Lena Ridemar, Sandsborgsvägen 52, 122 88 Enskede.

Så här jobbar SRF med ledarhundarlla ledarhundar som bor i Sverige ägs av Synskadades Riksförbund. Det finns 261 aktiva ledarhundsekipage i Sverige just nu. Den

vanligaste rasen är labrador retriever.A

Ledarhunden är en speciell typ av tjänstehund som arbetar väldigt nära sin synskadade förare och rör sig i alla delar av samhället.

Ledarhundsföraren får en tjänstekortslegitimation som alltid måste bäras med.

Ledarhundsverksamheten är ett myndighetsuppdrag som SRF sköter åt staten. Verksamheten finansieras med statsbidrag. Här jobbar ledarhundskonsulenter som ger support till ledarhundsförarna, en veterinär, samt administrativ personal.

SRF köper in färdigtränade hundar från leverantörer. Hundarna delas sedan ut till de personer som står på väntelistan.

Frågor och svar om ledarhundarVem kan få en ledarhund? Får man gå fram och hälsa och kan den skilja på röd och grön gubbe? Annette Grönholm jobbar på ledarhundsverksamheten och får många frågor om ledarhundar. Här är några:

Vem kan få en ledarhund? – Den som har avsaknad av ledsyn, är över 18 år och bosatt i Sverige. Man måste också ha behov av en ledarhund, ha förmåga att ge hunden god omsorg och goda levnadsvillkor och man måste själv hitta i sin egen omgivning.

Får man ta med sin ledarhund överallt, typ på restauranger, butiker och arbetsplatser?– Enligt Livsmedelsverket får ledarhunder följa med i livsmedelsbutiker, om föreståndaren tycker att det är okej. På restaurang får man ta med ledarhunden om restaurangägaren tillåter det. Detsamma gäller på de andra ställena också. Ibland kan en del föreståndare säga att hunden skulle ge andra kunder allergiska reaktioner, men det är ju en liten risk att någon av de få personer som har ledarhund i Sverige skulle träffa på en hundallergiker. SRF har en överenskommelse med Astma- och

allergiförbundet som går ut på att ledarhundsföraren och personen med hundallergi själva ska lösa eventuella problem.

Kan jag träna min hund till att bli en ledarhund?– Nej, det kan man inte. MFD (Myndigheten för delaktighet) upphandlar hundar åt SRF och för närvarande så har vi tre leverantörer som dresserar hundar åt oss.

Vet hunden vart den ska gå?– Nej, det är ledarhundsföraren som måste ha orienteringen.

Får man hälsa på en ledarhund?– Om hunden har sin sele på sig ska man inte störa, då arbetar ekipaget. Om hunden är i koppel så kan man prata med ledarhundsföraren och fråga om man får hälsa på hunden.

Kan vilken hundras som helst bli en ledarhund?– Nej. Vi använder oss till 80 procent av labradorer eftersom de har visat sig ha de egenskaper som krävs. En ledarhund ska vara självständig och kunna ta egna initiativ. Samtidigt måste den vara mjuk och följsam och lyssna på sin förare. Samarbetsvilja och lyhördhet är också viktigt. Det finns även några schäfrar och kungspudlar som är ledarhundar.

Hur vanligt är det att ni måste ta tillbaka en ledarhund och vilken är den vanligaste orsaken då?– Det är mycket ovanligt. Det skulle exempelvis kunna handla om att ledarhundsförarens sociala situation inte varit den bästa.

Vet hunden om det är röd eller grön gubbe?– Nej.

Hur signalerar hunden till sin förare om det är en trottoarkant eller annat hinder i vägen? – Hunden är tränad att stanna vid kant, trapp och den väjer för hinder, både högt och lågt.

Läs mer på www.srf.nu/ledarhund

Bildtext: Annette Grönholm med sin hund Polka som ofta får följa med till jobbet.

På omslaget:"Hugo är min femte ledarhund"Siw Olsson har varit ledarhundsförare under större delen av sitt liv. Hundarna har betytt mycket för hennes frihet. Nu är hon och ledarhunden Hugo ett team i vått och torrt. Jag har haft Hugo sedan 27 oktober 2013. Hugo är nog lite av en mönsterhund och han är duktig på att komma när man kallar in honom. Hugo är min femte ledarhund. Den första fick jag 1979. Då ville jag ha hund eftersom jag inte var så bra på att gå med vit käpp, den fastnade överallt och jag gick vilse. Dessutom hade jag småbarn och det var lättare att hålla koll på barnvagnen med en hund. Att ha en ledarhund betyder en otrolig frihet: att kunna välja vart man ska åka och klara sig själv.

Alla mina hundar har varit samarbetsvilliga, men väldigt olika i personlighet och temperament. Att de har ett bra bildminne är jätteviktigt. Att de kommer ihåg en viss sträcka och fixar att gå samma väg igen. Sen får man komma ihåg att de är hundar och att de ibland kan få för sig tokigheter.

Jag minns en rolig händelse med av mina hundar, Ludwigsson. Vi skulle bota hans matsökeri och hade satt musfällor med ost och korv uppe på bordet. Men han var inte så brydd av att det smällde på nosen, han tog de där munsbitarna och åt ändå.

Råd till blivande ledarhundsförare? Hmmm, det är viktigt att vara konsekvent. Vill man inte att den ska ligga i sängen ska den aldrig få göra det. Men det känns också som att man aldrig blir en lika bra ledarhundsförare som man var med den första hunden. För sen upptäcker man med åren att man inte var så proffsig som man först trodde, haha!

Berättat för Therese Selén

Bildtext: Att vara konsekvent är viktigt, konstaterar Siw Olsson som har haft ledarhund till och från under 38 år.

Visste du att…i länder som: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Spanien, Italien, Schweiz, Grekland, USA, Australien, Finland och Norge finns det lagar som förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Där har ledarhundsföraren laglig rätt att ta med sin ledarhund på till exempel restauranger, butiker och andra ställen. I Sverige finns ingen sådan lag.

Med ledarhund genom EuropaHur går en flygresa till med ledarhund? På vilka hotell och restauranger är jag välkommen med hund och hur blir jag bemött som ledarhundsförare? Tillsammans med min rödbruna ledarhund Bris och min vän och kollega Öyvind Vågen har jag rest till Makedonien, Italien, Danmark och Lettland. Jag heter Sara Shamloo Ekblad och det här är min resedagbok.

text: Sara Shamloo Ekblad foto: Öyvind Vågen

MAKEDONIEN13 oktober, 06.00Skrämde precis slag på expediten vid Arlandas apotek. Gick dit för att köpa tandkräm. När vi betalat sa vi skämtsamt ”Nu har vi allt vi behöver, tandkräm och flytväst”. Expediten skrek rakt ut: ”Flytväst?”. ”Till hunden” svarade jag. Expediten hade inte sett Bris. Man måste såklart inte ha flytväst med sig, det är bara typiskt mig att insistera på säkerhetsdetaljer – utifall att.

06.30 Nu lyfter planet! Det är min första utlandsresa med ledarhund. Jag ska föreläsa i Makedoniens huvudstad Skopje. Bris sover redan vid mina fötter. Under min stol ligger hans flytväst, i handväskan har jag bådas pass, och pappret som intygar att det är en ledarhund jag har med mig. Även om Makedonien inte är med i EU krävs samma regler som inom EU för att få resa med hund: hunden ska vara chippad och senast 21 dagar före avresa ha blivit rabiesvaccinerad. Vaccinationen är verksam i

tre år. Förutom det ska hunden ha ett eget pass som veterinären skriver ut. Avmaskning rekommenderas.

11.45På en gräsmatta utanför Skopjes flygplats kissar Bris. Jag andas ut. Om det är nåt jag varit orolig för är det att Bris inte skulle godkänna det främmande gräset. Det tar ofta sin tid. Tänker att det här börjar bra, medan vi går mot vår förbeställda taxi. Taxin har ingen möjlighet att spänna fast bagage i luckan, så Bris får ligga i mitt knä. Kroppen vibrerar. Jag är också spänd. Det här känns inte säkert. 14 oktoberEfter morgonpromenaden går vi till hotellets frukostsal. Där försöker de slänga ut oss på grund av Bris. Vi pekar på ledarhundsselen och sitter kvar och äter. Sen åker jag till tv-huset för att intervjuas om vår vistelse. Jag berättar om mitt liv som författare och får frågor om att ha ledarhund. Efteråt går vi in i den gamla turkiska bazaren och jämför olika ställens baklava. Jag är orolig att inte bli insläppt nånstans, men vi välkomnas överallt. Människor tittar på oss, Öyvind säger att ingen verkar förstå Bris jobb. Ledarhundar finns inte här. Gatorna är ojämna, trafikljus saknas. Det finns många gatuhundar och katter. De är inte aggressiva, men jag är glad att Bris är så ointresserad av andra hundar.

15 oktoberIdag var det inga problem vid frukosten. Eftersom det är Svenska ambassaden som bjudit hit mig bad jag dem att, på makedonska, berätta vad en ledarhund gör. Efter frukosten åker vi hem till en blind pianist. Hon vill också ha ledarhund, säger hon. På en promenad låter jag henne hålla i selen med mig. Lyckoruset känns i luften.

17 oktoberNåt kul hände precis: en restaurang ville inte släppa in oss, då blev några gäster arga och sa nåt på makedonska. Vi fick en ursäkt. Hade de sett mig på tv?

18 oktober På hemväg igen och i Zürich för mellanlandning. Eftersom Makedonien inte är med i EU måste vi gå igenom en extra säkerhetskontroll. Bris är

kissnödig. Jag frågar efter tillstånd för att gå ut. En anställd går för att kolla. Efter 20 minuter kommer han tillbaka: han ska köra oss till en gräsmatta på flygfältet. Där kissar Bris och skuttar sen glatt in i bilen igen.Senare samma dag:Stoppas av tullen på Arlanda. Visste inte att jag måste förtulla Bris. Första gången nån bryr sig om Bris papper.

LETTLAND25 oktoberPå resande fot igen. Nu i Riga. Här finns ticksignaler och gatorna är jämna som hemma. Det är obeskrivligt skönt efter Makedonien. Men den första restaurangen låter oss inte äta bland andra gäster. Servitören säger att det inte ser bra ut att ha en stor hund på golvet. Vi är trötta, orkar inte argumentera. Vi äter själva i festlokalen. Efteråt går vi in i en delikatessbutik. Vi köper choklad.

26 oktoberI en buss på väg till Liepaja, tre timmars bussfärd från Riga. Guppiga landsvägar. Jag är inbjuden av Svenska ambassaden att föreläsa. Väl framme fikar vi på kulturhuset. Sen går vi till det nybyggda konserthuset och till en hotellrestaurang. Ingen har nåt emot att Bris är med och hjälper mig. Jag andas ut. 27 oktoberFår inte gå in i en ortodox kyrka. Jag puttas ut. Blir ledsen. Precis som Sverige har Lettland ingen lag om ledarhundar. Tur att det bara är här jag inte kommit in!

ITALIEN1 novemberNu på väg mot Italien och två veckors semester! Jag ser fram emot att bo i ett land som har en lag om ledarhundar och tillgänglighet. Min resväska har tappat ett hjul. Vi letar gräs innan vår tre timmar långa tåg- och bussresa till Montefiascone, ganska nära jordskalven som var här föregående helg. De första hotellen vi kontaktar tar inte emot hundar. I Gamla stan hittar vi ett lägenhetshotell där vi slår oss ner. Montefiascone är en liten mysig ort. Efter allt resande är det skönt att varva matlagning

med restaurangmat. Vi handlar i den lokala matbutiken och på bagerier. Jag jämför olika ställens bakelser. Här är det en självklarhet att jag får vara överallt!

6 novemberAj! Skogspromenerar ned till sjön. Gräset är så vasst! Det enda jobbiga med Italien är att parkerna stänger på kvällen. Glad att Öyvind är med, han hittar allmänna gräsplättar. Det är inte alltid så lätt att förstå vad som är privat mark. 10 novemberNu är vi i Rom! Jag har glömt hur det är att oroa sig för att inte bli insläppt i butiker. I de judiska kvarteren frågar servitrisen vad Bris vill ha till lunch ”Kött?”. Vi besöker flera katolska kyrkor. Nunnor ler mot oss. Sen äter vi bakelser på ett konditori och köper choklad och kryddor i en delikatessbutik. Vi tar tunnelbanan hem, den har utrop! Jag älskar den här stan: pulsen, människorna. Att det aldrig görs en grej av att jag har Bris. Här är jag fri.

15 november Köper ett halsband på en designmarknad och kollar runt i vintagebutiker. Även om Bris inte hittar själv kan jag slappna av när jag går med honom. Vi lär oss att italienare äter söndagslunch vid 14. Och när vi får bord ger de oss ett med rymlig plats. Jag vill inte åka härifrån.

DANMARK15 decemberSitter på tåget hem från en Danmarksresa. Vi har bott på kloster i två veckor och skrivit. Bris har hjälpt mig att hitta i korridorerna. Vi har handlat i matbutiker, fikat på konditorier och besökt en lyxrestaurang. Bara ett fik vägrade ta emot oss. Danmark har ingen lag om ledarhundar. Jag konstaterar att Sverige sticker ut. Även om jag nästan jämt är välkommen hemma, känner jag mig ofta ängslig för att inte bli insläppt. Varför är det inte en självklarhet att kunna röra sig lika fritt i Stockholm som i Rom?

På resande fot

Under sina resor passade Sara Shamloo Ekblad på att fråga personer med synnedsättning om deras resminnen och vad de tycker om att resa. Så här svarade de:

John Clausen från Næstved i Danmark:– Jag har varit i Spanien och jag älskar att äta gris där! Spansk gris! Det exploderar i munnen av alla smakerna! Jag har också varit i Sankt Petersburg.Vad gör du när du inte reser?– Jag studerar rytmisk musik vid Institutet för blinda och synsvaga i Hellerup.Vad tycker du om för musik?– Jag gillar jazz och rock. Jag tycker till exempel om det svenska 1980-talsbandet Europe!

Ema Ananievska från Skopje i Makedonien:– Jag har inte rest ensam, utan med mina föräldrar och med min syster. Jag gillar att resa. Det är intressant att uppleva olika kulturer och att se olika förutsättningar för personer med synnedsättning. Europa har jag varit mycket i. Jag tycker om alla länder, men kanske ändå Italien mest på grund av språket! Madrid tycker jag också om. Paris skulle jag inte vilja bo i. Det är en för stressig stad för mig.Vad gör du när du inte reser?– Jag studerar piano vid Musikkonservatoriet. Jag är på mitt fjärde år.Har du någon favoritkompositör?– Schubert, Bach och Beethoven!

Kristijan Lazarev från Skopje i Makedonien:– Jag föddes seende, när jag var sju år började jag förlora synen. Då reste jag utomlands för att operera mina ögon. Efter några år försvann all min syn. Jag har hälsat på mina släktingar i Australien två gånger. Annars reser jag runt mycket i Balkanländerna. Jag hoppas kunna studera utomlands.Vad gör du när du inte reser?

– Jag studerar språk vid universitetet. Mitt huvudämne är makedonska, och så läser jag ryska och slaviska språk.Får du kurslitteraturen på punktskrift?– Nej, jag får själv skanna in kurslitteraturen, men jag trivs med att studera med seende.

Bildtexter: Bris är ett bra resesällskap! Här väntar han tålmodigt på flygplatsen i Wien där vi mellanlandade på väg till Skopje.Här står jag och Bris framför operan i Skopje i Makedonien.Här är vi på Isola Tiberina i Rom. En liten fin ö mitt i floden Tibern, som ringlar fram genom Roms stadskärna.På Piazza de Popolo. I Rom kände vi oss som hemma.

Ledarhunden genom tidernaHur länge har det funnit ledarhundar och när kom den första till Sverige? Och hur gick det till från början när de tränades? Vi dök ner i arkiven och gjorde flera spännande fynd om ledarhundens historia.text: Anna Wallsten foton: Synskadades museum

Redan på 1200-talet!Det första skriftligt belagda vittnesmålet om att synskadade använt hundar är av den engelska franciskanermunken Bartholomaeus Anglicus. Han var verksam i Paris mellan åren 1220 och 1240. Så här skrev han i sitt uppslagsverk Om tingens egenskaper:”Så stort är den blindes elände, att han för ledning och väg-visning underkastar sig inte bara en pojke eller en tjänare, utan ofta rentav en hund, och han försättes i så stor nöd, att han vid det riskfyllda övergåendet av en bro eller vadställe tvingas lita mer på hunden än på sig själv.”

Ledarhunden i böckernas världFram till 1930-talet var begreppet ”ledarhund” okänt i Sverige. Men 1897 skrev Selma Lagerlöf ordet ”blindförare” i sin bok Antikrist mirakler. Hon syftade då på de hundar som användes av synskadade människor.

Stort behov efter kriget

Den första organiserade ledarhundsutbildningen startade i Tyskland under första världskriget. Det hela började på en gammal sanitetshundskola i Oldenburg. Sanitetshundar sökte efter sårade människor och soldater. Eftersom så många blev krigsblinda under kriget behövde militärledningen hitta ett sätt att hjälpa dem. 1916 valdes några sanitetshundar ut och tränades i ledsagning. Den krigsblinde Paul Feyen blev den förste som fick börja arbeta med en av dessa hundar. År 1919 hade 539 krigsblinda i Tyskland fått ledarhund.

Importerad tik – Sveriges första ledarhundSchäfertiken Miss Betsy var den första professionellt tränade ledarhunden i Sverige. Hon hade fått sin utbildning vid dressyranstalten Wallasey utanför Liverpool. Hon kom till Sverige 1936 och tillhörde Charles Hedkvist som senare blev ordförande i De blindas förening som SRF hette då.

Sveriges första ledarhundarI november 1938 utexaminerades de fem första ledarhundsparen i Sverige. Hundarna hade under träningen bott på Tomtebodaskolan och utfodrats med överbliven mat från skolbespisningen. Samtliga av hundarna var schäfrar.

Ledarhundarna blir flerSvenska kennelklubben ordnade tävlingar och utställningar redan i slutet på 1800-talet. De inspirerade till en organiserad utbildning av hundar och hundarna tränades då för att hjälpa polisen och armén. 1936 bildades Arméhundskolan, som under det senare namnet Statens hundskola började utbilda ledarhundar i början av 1960-talet. Vid den tiden hade privata hundtränare utbildat cirka 200 ledarhundar. Men efter diskussioner med Charles Hedkvist vid DBF och en statlig utredning beslutades det att Arméhundskolan skulle ansvara för ledarhundsproduktion och förarutbildning, något som ledde till att antalet ledarhunder ökade och kötiderna för att få hund minskade drastiskt.Bildtext: Ledarhundsinstruktör Kjell Sandberg tränar en hund att klara ett hinder.

Hjälpsamt, men hetsigt i Havanna

KubafaktaKuba har 11,3 miljoner invånare.Landets yta motsvarar en fjärdedel av Sveriges.Kuba är en socialistisk republik med enpartisystem.Språk: SpanskaKälla: Sveriges ambassad i Havanna

Synskadade som rör sig ute på egen hand i storstadstrafiken är beroende av hjälp från seende eller hoppas på att bilarna ska stanna.– Det är många problem på gatorna i Havanna, säger José Blanch.

text & foto: Åsa Nilsson

I ordförande José Blanchs tjänsterum på Asociación National del Ciego Cuba (ANCI), den kubanska synskadeorganisationen ger en bordsfläkt svalka. Det är vinter på Kuba vilket betyder över 30 grader. José Blanch har tre telefoner på skrivbordet. Ovanför hans huvud hänger ett foto av de militärklädda bröderna Fidel och hans lillebror och numera president Raúl Castro.

José Blanch bjuder på kubanskt sött kaffe i pyttesmå koppar. Han frågar om Sverige och om Synskadades Riksförbund. Jag berättar om höstens stora kampanj Gata för alla, vars syfte var att upplysa allmänheten om synskadade i trafiken.

José Blanch var tidigare läkare och är vuxenblind. Hans ögon rinner och han tvingas torka dem lite nu och då.

Även ANCI driver kampanjer för tillgänglighet och för att eliminera hinder. Organisationen vill skapa uppmärksamhet via tidningar, radio och tv.

Under mina dryga två veckor på Kuba visades nyheter om synskadade flera gånger i tv. Ett inslag berömde undervisningen för barn med synnedsättning på blindskolan Abel Santamaria.

I den kubanska regeringens funktionshindersråd tar ANCI upp att gator och trappor måste bli bättre. Under mina många promenader i Havanna var gatumiljöns skriande behov av upprustning snarare regel än undantag. Detsamma gällde i trappor där stegen och trappräcken kunde vara trasiga eller helt saknas.

I samband med Vita käppens dag, den 15 oktober varje år, går förbundet ut med propaganda och radioreklam.

Trafiken är hetsig i Havanna. Som seende måste jag vara alert och vakta mina steg. Stadsbilden präglas av gamla pastellfärgade amerikanare från 1950-talet som dundrar och spyr ut svarta avgaser.

Hur tar sig en synskadad över gatan?– Vi behöver träna oss på att gå över en gata själva. Å ena sidan

behöver synskadade rehabilitering, men å andra sidan är folk ganska hjälpsamma mot blinda på Kuba, säger José Blanch.

Inför Gata för alla-kampanjen gjorde Synskadades Riksförbund enkäten Vita Käppen som visar att sju av tio svenskar vet att synskadade använder vit käpp. Var tredje svensk uppgav att de har erbjudit sig att hjälpa en person med vit käpp som de mött på gatan.

– Precis som i Sverige vet folk inte hur de ska hjälpa till. Det behövs kampanjer om det här också, säger José Blanch.

Innan jag går ut i hettan överlämnar jag en sådan knallgul parkeringsbot som medlemmar i Synskadades Riksförbund lappade hinder med i höstas. Om blinda kubaner lappade på samma sätt i Havanna skulle staden färgas gul.

Synskadade möter många svårmanövrerade och oväntade hinder på gatorna. Ett av dessa hinder kan till exempel vara "Den blindes bostad", som de kallas i folkmun. Ett halvmeter djupt avloppshål i trottoaren som ingen vill kliva ner i. Det är svårt att få någon klarhet i varifrån uttrycket kommer.

Övergångsställen med röd och grön gubbe är sällsynta. Några ticksignaler finns inte.

Barndomsblinde Ricardo Prada bor vid en bred aveny med tre filer åt vardera hållet. När Ricardo Prada står i ett gathörn med sin vita käpp får han omgående hjälp av förbipasserade. Nästan alla stannar och erbjuder assistans över gatan.

Ricardo Prada ska in till Havannas centrum. Någon färdtjänst finns inte. Ibland följer Ricardo Pradas seende hustru med till busshållplatsen. Det finns en sittplats för funktionshindrade på bussen. Biljetten kostar 8 öre för funktionshindrade och 16 öre för övriga. Få hållplatser har stolpar, men alla vet ändå var den är. Ricardo Prada har memorerat busslinjerna. Att hållplatsutrop saknas är inget problem eftersom bussen stannar på alla stationer och det är alltid någon som talar om var han är.

– Folk är hjälpsamma när man kliver på, säger Ricardo Prada.

Det är så trångt i bussen att några hänger på fotsteget utanpå. De som kan samåker taxi. Det är gott om svarttaxi.

De kubanska sedlarna har alla samma mått medan mynten skiljer sig åt i storlek och form. Sedlarna har olika färger vilket underlättar för synsvaga.

– Jag har koll på vilka sedlar jag har med mig ut, säger Ricardo Prada.Det finns braillepunkter avbildade på sedlarna, men de är inte

kännbara utan endast visuella.

Genomsnittslönen för en kuban är 230 kronor i månaden. Det räcker knappt till fickpengar. Att få en säker bild av folks levnadstandard är svårt. De betalar nästan ingen hyra för bostäder. De har också fri sjukvård, lokala telefonsamtal, vatten och elektricitet. Dagligvarorna på ransoneringskorten och gasen är i princip gratis. En del kubaner kan hyra ut rum till turister. Andra har nära vänner eller släktingar utomlands som skickar hem varor och pengar. Var och varannan pysslar med annat bredvid sina vanliga jobb. Läkare bakar bakelser för att sälja till turister eller kör svarttaxi. De som talar hyfsad engelska kan få bra med dricks från turister.

– Mani, mani, ropar den blinde jordnötsförsäljaren Rolando Torres.Manisero, jordnötförsäljare, är ett välkänt yrke på Kuba. Rolando

Torres sitter på en hög pall vid en busshållplats på den 23:e avenyn och säljer jordnötter i vita ihoprullade pappersstrutar för 40 öre styck. Affärerna går hyfsat och hans bror Antonio bistår Rolando.

Ute på stan ser jag punktskrift endast på ett par översiktskartor vid Paseo de Martí, en esplanad som går till Parque Central i gamla Havannas turiststråk. Där finns även nedfasade trottoarkanter vid ett övergångställe med gul taktil märkning av exakt samma typ som i USA. Till den stora grannen i norr är det endast 16 mil bort över Floridasundet. Vanliga amerikaner fick inte resa till Kuba från början av 1960-talet fram till islossningen 2014.

Vare sig ANCI-ordföranden eller Ricardo Prada känner till dessa tillgänglighetsanpassningar i gamla Havanna. Intrycket är att de är en förberedelse och en anpassning för amerikanska turister som kommer till Kuba, och inget som kommit till för att blindorgansationen ANCI önskat så.

Bildtexter: Trafiken i Havanna är hetsig. Trafikljuset på bilden är ett av få som finns.Under tavlan av bröderna Castro sitter José Blanch, ordföranden i Kubas synskadeorganisation.När Ricardo Prada ska ta sig över gatan bromsar en bil in och ut kliver en okänd man som hjälper honom över gatan.Överst till vänster: Hålen i marken kallas för "Den blindes bostad". Avloppshålet i marken är en halvmeter djupt och saknar lock.Överst till höger: Synskadade Rolando Torres säljer jordnötter till förbipasserande.Nederst till vänster: Malecón, strandpromenaden kan vara svårforcerad även för seende vissa dagar när vinden ligger på.Nederst till höger: Bussarna är ofta överfulla och de som kan samåker därför taxi istället.

Ny teknik vägleder ryttare Signaler från en vanlig mobiltelefon blir till vibrationer på ryttarens armar. Med hjälp av ny navigationsteknik ska fler kunna rida utan ledsagare.– Det är roligt och man blir mer självständig, säger Alicia Pettersson.

text & foto: Therese Selén

Det piper, tjuter och rasslar regelbundet från de fyra ledfyrarna som är placerade i varsitt hörn. De olika ljuden berättar för de ryttare som inte ser var någonstans i ridhuset de befinner sig och hjälper dem att navigera rätt. Felicia Nordström, 15 år, Alicia Pettersson, 10 år, och Chandana Ekvall Polet, 11 år, ska just börja veckans lektion med Örebro fältrittklubb. De sitter upp på varsin häst. Alicia Pettersson stryker med handen över manen. Hon är blind och har ridit här i snart ett år.

– Jag tycker om hästar, de är fina. Jag gillar att rida, trava är det roligaste, säger hon.

De senaste lektionerna har hon provat en ny teknik med vibrationsdosor. Det gör det lättare att rida mer fritt än tidigare, tycker hon. Nu behöver hon inte längre en instruktör som går bredvid hästen och guidar henne.

– Det här funkar bra och man blir mer självständig. Annars tycker jag inte att ridning är lika roligt, säger Alicia Pettersson.

Kompisen Chandana Ekvall Polet förklarar hur det funkar:

– Ledaren trycker på knappar. När det vibrerar i höger ska man gå till höger, när det vibrerar i vänster ska man gå till vänster.

Hon ser litegrann, men tycker att vibrationerna underlättar, eftersom hon slipper kisa och anstränga ögonen när hon rider.

– Jag tycker det funkar bra, man kommer rätt. Man känner sig inte lika vilse i ridsalen, säger hon.

Det hela började 2003 med ett doktorandprojekt där forskaren Parivash Ranjbar skulle omvandla ljud till vibrationer för dövblinda. Några dövblinda ryttare som hade hört om idén tyckte att det borde kunna användas för ridning. Efter många års tester och finjustering har Parivash Ranjbar, tillsammans med forskarna Dag Stranneby och Erik Borg, tagit fram positionerings- och kommunikationssystemet Ready-Ride. Projektet drivs av Örebro Universitet och Campus Alfred Nobel i Karlskoga i samarbete med Audiologiskt forskningscentrum i Örebro.

– Vi har fått många positiva reaktioner och vet att många fler vill testa. En del dövblinda ryttare tycker att det inte går att rida utan, säger Parivash Ranjbar.

Tekniken är ganska enkel och går ut på att ryttaren har ett antal dosor med inbyggda vibratorer fästa på kroppen. Dosorna är kopplade till en mobiltelefon som fungerar som mottagare, och som ryttaren har med sig på hästryggen. Ridinstruktören kan sedan genom en app i en annan mobil ge kommandon till ryttaren på distans. Vad signalerna betyder kan ryttaren och instruktören själva komma överens om.

– Vibrerar det i båda samtidigt så ska man dra i båda tyglarna. Sedan kan man trycka flera gånger på samma sida. Höger, höger, höger. Och då kan man svänga runt. Man kan också byta gångart eller öka takten, berättar ridinstruktören Fia Krügel, som tränar med eleverna i Örebro.

Felicia Nordström har ridit i flera år. Hon har lärt sig att rida och navigera på egen hand i ridhuset, bland annat med hjälp av ljudet från ledfyrarna.

– Det är en frihet att rida. Det känns så coolt att jag kan styra ett så stort djur helt själv utan hjälp av någon, säger hon.

Även om hon klarar sig bra själv kan den nya vibrationstekniken vara en extra hjälp.

– Jag tycker att det är häftigt. Man behöver inte ha någon bredvid sig som ropar ’höger’ eller ’du har en häst framför dig’ och så vidare, säger hon.

Malin Hallberg är ordförande i Örebro fältrittsklubbs handikappssektion. Hon har jobbat i många år för att göra det lättare för personer med funktionsnedsättning att rida. Hon tycker att en stor fördel med Ready-Ride är att det är enkelt att använda. Klubben har sökt och fått pengar av Allmänna arvsfonden för att kunna köpa in fem system.

– Det som är spännande är att det blir lättare för blinda ryttare att rida i grupp. Annars rider de ofta ensamma med en ridinstruktör. Men privatlektioner kostar väldigt mycket pengar och det blir isolerat. Jag ser en social styrka med det här systemet, att kunna rida tillsammans och tala om sina hästar och vad man gjort, säger hon.

Tekniken är från början framtagen för ridning, men kan även användas i andra sammanhang, vid till exempel skidåkning, promenader eller när man vill kommunicera utan att ropa eller ha kroppskontakt. Ett användningsområde kan också vara vid träning av ledarhundar, berättar Parivash Ranjbar.

– När ledarhundstränaren ska lämna över hunden till brukaren kan de kommunicera i smyg direkt istället utan att störa hunden, säger hon.

Målet för Parivash Ranjbar och hennes forskarkollegor är nu att få Ready-Ride godkänt som hjälpmedel av landstinget för att fler ska ha möjlighet att använda det.

Läs även om Parivash Ranjbars projekt med vibrerande punktskrift på sidan sex i detta nummer.

Bildtexter: Stora bilden: Chandana Ekvall Polet med de vibrerande dosorna på handlederna som hon även visar upp på lilla bilden på sidan 24. Lilla bilden på denna sida: Alicia Pettersson och Chandana Ekvall Polet trivs i stallet och ses där varje vecka.

Självkänslan – vägen ut ur mörkret

Att mista synen är en stor sorg för de flesta som är med om det. För Mirjam Bergström blev förlusten så tuff att hon var nära att ta sitt liv. Men hon hittade vägen ut ur mörkret. Nu vill hon hjälpa andra genom sitt nya företag Operation Självbild.

text & foto: Caroline Gollungberg

Masthugget, Göteborg, torsdag 10:30.Mirjam har precis hällt upp dagens andra, stora, kopp te. Den första

dricker hon alltid precis när hon har vaknat. Hon slår sig ner i soffan och kastar sig snabbt in i ett samtal om hur depression och dålig självkänsla kan förstöra en människa. Hon ler samtidigt som hon pratar. Kanske för att det är över och för att hon har gått vidare.

– För snart fem år sedan blev jag helt blind under en längre period innan synen delvis kom tillbaka, berättar hon.

Mirjam var då 18 år. Hon hade precis påbörjat vuxenlivet och var psykiskt instabil eftersom hon plötsligt förlorat ett sinne. Hon var omtumlad och osäker på den egna förmågan att klara sig själv.

– En dag skulle jag gå ut på gräsmattan och sola. Efter en stund, när jag skulle gå tillbaka in, hittade jag inte altanen. Jag fick gå ner på alla fyra och leta mig runt. Det specifika minnet har satt sig på grund av att jag var så rädd, säger hon.

Händelser som denna påverkade hennes grundläggande självkänsla, samtidigt som andra utanförliggande faktorer gjorde att Mirjam började må allt sämre. När det var som värst övervägde Mirjam att ta sitt liv.

Under ett halvårs tid kände varken familj eller vänner igen henne. Hon gick från att vara en glad och positiv person till att ha konstant ångest. Hon visste inte varför hon agerade som hon gjorde och kunde bli ledsen, arg och förtvivlad över vardagliga småsaker.

– När man är längst ned är det svårt att ta sig upp. Man tänker att alla andra är idioter som inte förstår någonting, säger hon.

Då kom insikten. Om hon inte började må bättre snart skulle hon inte orka leva längre. Hon bestämde sig för att ta tag i depressionen.

– Jag kunde börja leva igen, men fick börja från noll. Jag var väldigt ömtålig och hade ingen skyddsmur, men började sakta, sakta bygga upp den. Det räckte att någon sa någonting taskigt så revs muren ned, säger hon.

Det var i denna period som hon började förstå vikten av en god självbild. Hon började läsa böcker om självkänsla och slukade allt hon hittade i ämnet. Men det var mycket som hon tyckte saknades i utbudet av självhjälpsböcker. Det fanns inga verkliga exempel på människor som hon kunde relatera till. För att fylla det behovet grundades Operation Självbild, en plattform som Mirjam hoppas får människor att växa.

– Jag vill att människor ska bli trygga och hälsosamma på både insida och utsida. Jag vill förmedla hopp om att man kan bli så trygg i sig själv att man vågar sträva mot sina mål, säger hon.

Metoden är föreläsningar, bloggposter och en framtida bok som bygger på intervjuer med personer som har gått igenom trauman eller tvivlat på sin förmåga. Målet är att människor skall förstå sitt värde och genom det få mer förståelse för andra.

– Jag vill hjälpa folk som befinner sig där jag har varit. Jag vill berätta hur dåligt jag mådde och den vägen kunna hjälpa andra att må bättre, säger hon.

Förutom arbetet med Operation Självbild är Mirjam personlig tränare, idrottslärare och student. Hon jobbar också ideellt inom kyrkan med att förbättra tryggheten för prostituerade genom samtalsstöd. Hon förklarar att energin att göra allt det här kommer ur viljan att ge tillbaka.

Synen kom gradvis tillbaka och i dag lever Mirjam med en synskärpa på tio procent på det bästa ögat. Hon berättar att synnedsättningen ständigt gör sig påmind, men att hon klarar sig bra. Hon gör det hon gillar och ser inte synskadan som ett hinder.

– Det kommer dagar då jag brister ut i gråt och tycker att det är väldigt besvärligt att ha dålig syn, men för det mesta har jag lärt mig att anpassa mig och leva med det, säger hon.

De spår som finns kvar av depressionen är en förändring i hennes personlighet. Hon tror att förlusten har gjort henne till en mjukare människa. Och hon gillar den nya versionen av sig själv, till och med bättre än den gamla.

– Innan jag förlorade synen kunde jag vara ganska dömande och hård. Nu är jag väldigt noga med vad jag säger till andra människor eftersom jag minns hur sårad jag kunde bli när människor uttryckte sig klumpigt, säger hon.

Och på ett sätt ser hon faktiskt mer än innan.

– Jag har lättare att uppmärksamma om det är någon som inte mår bra och kan då försöka hjälpa personen, säger hon.

Mirjams blogg: www.operationsjalvbild.se

Mirjams tre tips till dig som mår dåligt: 1. Prata om det – med någon du har förtroende för.2. Gör något kul när det är som jobbigast. – När du har mått dåligt under en längre tid är det viktigt att hitta på något kul eller göra något för någon annan som får dig att tänka på något annat än den egna destruktiva situationen. Annars riskerar du att grotta ned dig för djupt i de mörka tankarna.

3. Uttryck tacksamhet för det du har.

Bildtext: Berget intill lägenheten är en plats där Mirjam Bergström gärna vistas.

Folkhögskolor kompletterar syncentralerSmart teknik i lugn miljö

Den utbildning syncentralerna inte kan erbjuda kompenseras av folkhögskolor. Härnösands folkhögskola utbildar i datakunskap, smarta telefoner och gps.

text & foto: Jan Wiklund

I mitten av februari deltog en grupp SRF-are från Västernorrland i en fortbildning i datoranvändning på Härnösands folkhögskola.

– Anledningen var att vi ville ha lite mer fördjupning. De flesta kurser är för nybörjare, och de är bra. Men vi ville ha mer, säger Peter Tjernberg, en av deltagarna.

Han, Sven Edlund, Sylvia Hedin och de andra deltagarna, tog kontakt med Peter Lundkvist, folkhögskolans datapedagog och kursledare. De fick också ett gott stöd av David Renström som är blind och som och kunde bistå med extrastöd i några kursmoment. De tog fram innehållet för kursen: Jaws-kommandon, script, hur man får koll på layout i Word så att dokumenten ser anständiga ut.

– Man kan göra en massa saker med hjälp av Jaws, som att navigera på nätet på knepiga hemsidor, göra bankärenden och bråka med SJ:s otillgängliga hemsida. Detta är inget som landstinget erbjuder utbildning i, säger Peter Tjernberg.

Gunilla och Jozo Lončar, från folkhögskolan, står för det administrativa bakgrundsarbetet. De söker pengar för resor, kost och logi från Specialpedagogiska skolmyndigheten, som också ska godkänna kurserna.

– Vi brukar ha kursdeltagare från olika delar av landet. Intresset sprids via deltagarna själva, säger Jozo Lončar.

– En del personer med synnedsättningar tycker att resorna kan vara besvärliga, men vi kan hjälpa till, exempelvis med att boka biljetter. Vi är flexibla och tillmötesgående, säger Gunilla Lončar.

Härnösands folkhögskola har tre till fyra Iphonekurser varje termin: först grundkurs, sedan appar, internet, gps och blindsquare. Dessutom med programmet Voiceover samt gps för ledarhundsförare. De har även datorkurser i två nivåer. Under det senaste året, när Androidmobilerna har blivit tillgängliga, har de också startat sådana kurser. Dessutom innehåller utbudet punktskrift, friskvård och informationskurser för personer som nyss fått en synnedsättning. Skolan har även SFI-undervisning (svenska för invandrare) för personer med synnedsättning.

– Vi brukar ha kurser för kvotflyktingar med synnedsättning, bland dessa är många analfabeter. De får lära sig punktskrift med mera, säger Gunilla Lončar.

Och förutom själva utbildningstimmarna har folkhögskoletillvaron fler värden i sig själv, menar Peter Tjernberg.

– Man umgås på kvällarna, lär känna varandra och får nya bekantskaper att dela erfarenheter med, säger han.

Andra folkhögskolor som ordnar specialanpassade kurser för personer med synnedsättning: Hagabergs folkhögskola (Södertälje), Fristads folkhögskola (Borås), Vindelns folkhögskola (Vindeln) och Sverigefinska folkhögskolan (Haparanda).

Bildtext: Peter Tjernberg och hans SRF-vänner kontaktade folkhögskolan för att få utbildning i det senaste inom data-teknik.

SIGNERAT

Anna Bergholtz, journalist, www.annabergholtz.se

Duncan fick världen att växa

Sex månader har gått sedan du lämnade min sida. Din doft, som till en början dröjde sig kvar, är nu borta. Den intensiva sorgen har ersatts av saknad. Då och då kommer den som ett stick i bröstet, en smärtsam påminnelse om att jag aldrig mer kommer att få krama dig. I nästa stund kan jag skratta. Skratta åt alla underbara minnen vi fick under våra sju år ihop. Sju år där mitt liv förändrades på många sätt.

Det är en morgon likt många andra, då vi promenerar genom kvarteren. Vid tunnelbanan knäpper jag av den vita selen och rastar Duncan i kopplet. Ett gäng barn har samlats runt oss. De iakttar allt under tystnad och stor nyfikenhet. Så tar någon mod till sig och frågar om jag är blind. Jag svarar ja och sedan är samtalet igång. Slutligen kommer den oförglömliga kommentaren:

”Ja, är man blind, behöver man en ledare.”Så sant! Innan jag fick min första ledarhund Duncan hade jag varit

blind i sju år. Många år av envist käppande. Att följa kanter, fastna i cyklar och buskar och hela tiden tänka på var jag befann mig blev vardag och oerhört tröttande. Allt oftare valde jag därför att stanna hemma och snart var den onda cirkeln ett faktum. Jag blev orkeslös, mer isolerad och betydligt oftare förkyld. Visserligen hade jag ledsagning, men de begränsade timmarna räckte inte långt. Jag saknade friheten att kunna gå ut när jag själv ville.

Duncan blev den där ledaren jag behövde. Kanske inte den snabbaste ledarhunden, men han kunde sitt jobb. Jag glömmer aldrig när vi första gången tränade vägen från centrum till mitt hus. Hur han med ens gick rakt fram till rätt port. Jag var såld!

Men livet med ledarhund är också tufft. I början fick vi kämpa hårt. Det tog tid att lära känna varandra och förstå varandras signaler. Ett tag var jag redo att ge upp. Idag är jag så tacksam för att vi höll ut, för livet med Duncan blev ett annat.

Jag tänker på modet jag fick med honom vid min sida. Hur jag vågade åka tunnelbana och utforska nya vägar. Min värld växte fort. Jag minns vintrarna då han ledde mig genom snötäckta gator. Hur jag slapp oron över att inte hitta bland snödrivorna. Och särskilt minns jag den där gången jag gick vilse i skogen. Så där rejält vilse att paniken kom krypande. Med bultande hjärta sa jag åt Duncan att gå hem. Bland rötter och grenar gick färden och plötsligt var vi hemma. Frihet och kärlek är de bästa orden för att beskriva vad jag kände.

Tio år gammal blev Duncan sjuk och fick somna in. Det absolut värsta jag upplevt. Och jag tänkte – aldrig igen! Ändå står jag nu i kö i väntan på en ny ledarhund. Varför? Jo, för hur hemskt det än var att ta farväl, vägs det upp av allt vi fick ihop. Ett liv fyllt av kärlek, frihet och till och med färre förkylningar.

MIN ÅSIKTGör din röst hörd! Mejla din insändare eller ditt debattinlägg till

srf.perspektiv@srf.nu eller posta ett brev till SRF Perspektiv, 122 88 Enskede. Insänt material tas med i mån av plats. Skriv max 1 400 tecken med blanksteg. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera texten.

Punktskriften på papper patetisk

SRF anordnar handledarkurser för personer som står i begrepp att leda punktskriftscirklar. I MTM:s organ Vi punktskriftsläsare läser jag att MTM värnar om punktskriften. Pytt! Både SRF:s och MTM:s publikationer är späckade med fel: överflödiga punkter, punkter som fattas, hopträngda bokstäver, hopskrivna ord …

Sedan 1990-talet har jag hört om printers hos producenter, som fungerar dåligt. Har man inte ersatt dessa printers, eller har man ersatt dem med lika dåliga printers? Varför måste scannade filer innehålla fler fel än originalet i svartskrift?

Hur tror SRF att synskadade ska vilja lära sig punktskrift, när det är så mycket fel i publikationerna? Eller är det tänkt så att man ska överge punktskrift på papper och endast räkna med att alla synskadade läser på displayer och läsrader? Det är patetiskt att läsa att MTM värnar om

punktskriften i en publikation som är späckad med så mycket fel, att det är svårt att läsa till och med för en van punktskriftsläsare.

Vad tänker SRF och MTM göra åt det? Snälla, skyll bara inte på dåliga printers nu igen!

Monica Hedbjörn, Kristinehamn

Svar från MTM:Hej Monica, vi förstår din frustration och beklagar. MTM trycker 1,5 miljoner punktskriftsblad per år till sina punktskriftsläsare. Vi arbetar ständigt med att minska risken för fel, men tyvärr kan det ändå uppstå av olika skäl. Nyligen upptäckte en av våra producenter att det uppstått ett fel i en av sina printrar. Felet är nu åtgärdat och producenten genomför kvalitetskontroller dagligen.

Det är viktigt för vårt fortsatta kvalitetsarbete att fel som hittas rapporteras till MTM:s Punktskrifts- och prenumerationsservice. Om du som läsare hör av dig till oss kan vi också se till att du får ett nytt exemplar.

Vänliga hälsningar, Richard StonesProduktionschef, MTM

Svar från SRF:

Jag håller med dig om att punktskriften har blivit sämre genom åren. Jag har anmält frågan till Punktskriftsnämnden. SRF låter korrekturläsa vårt folkbildningsmaterial, men det hjälper inte alltid på grund av extrapunkterna. Kanske måste varje exemplar kontrolleras.

Det är många som producerar punktskrift som inte behärskar punktskrift. Det medför att det inte alltid är exemplariskt utformat, men det produceras betydligt mer punktskrift nu än tidigare, och det är positivt!

Eva Björk,Intressepolitisk chef, SRF, och ledamot i Punktskriftsnämnden

Mina fototips

I Perspektiv nummer 6 2016 läste jag om Jan-Erik Ekmans bekymmer att som synsvag kunna fortsätta att fotografera. Förmodligen finns det fler med samma tankar.

1986 drabbades jag av åldersförändringar i gula fläcken. Det innebär att jag inte kan använda sökaren på en kamera. 2001 såg jag en digital kamera med display där jag kunde kolla på bilderna. Då kom jag på att jag kanske kan använda displayen som sökare.

Jag använder två olika förstorningsglas när jag läser. Det ena när jag läser rubriker och det andra när jag läser brödtexter. Det fungerade alldeles utmärkt att ta hjälp av dem. Nu använder jag en Canon G10 och den fungerar perfekt för mig.

På Syncentralen i Borås fick jag hjälp med förstoringsprogrammet Zoomtext i min dator och det fungerar oftast bra. I senare versioner av Windows finns också inbyggda förstoringsglas. Jag redigerar en årsskrift, tidningen Västgötabygden, och har gett ut två egna böcker. I detta arbete använder jag redigeringsprogrammet Indesign tillsammans med Zoomtext. För bildredigering använder jag Photoshop Element som också fungerar utmärkt med Zoomtext.

Vid ett tillfälle var jag ute med kameran i ena handen och förstoringsglaset i andra. Då kom en man fram, sade att han var yrkesfotograf och frågade om jag ville ha hjälp med att ta kort. Jag tackade nej, men bad att få visa honom hur jag gör. Vi kollade några olika motiv och han såg att det faktiskt fungerar. Jag berättade att jag sedan bildbehandlar i datorn.

– Men du sa ju att du är synsvag, sa mannen förvånat.– Ja det är jag, men om man använder de hjälpmedel som finns går

det att göra mycket mer än vad man tror, svarade jag.

Leif Brunnegård, Asklanda, Vårgårda

Vilseledande normkritik

Vid sitt möte i februari införde förbundsstyrelsen ett normkritiskt perspektiv i sin strategi för jämställdhet och likabehandling. Samtidigt medgav man att normkritik kan vara svår att greppa och tillämpa. Det talar för att den bör hållas borta från SRF.

Normkritikerna utgår från existensen av oskrivna normer/regler i samhället som begränsar vårt tänkande och agerande. De är så starka och dominerande att vi – med deras eget språkbruk – ”tillhör” dem oberoende av vår egen vilja och medvetenhet om deras förekomst. Exempelvis antas en rådande vithetsnorm medföra att människor med vit hudfärg oundvikligen diskriminerar färgade.

Ett grundläggande problem med det normkritiska tänkandet är svårigheten att finna belägg för något som är omedvetet och begränsande och kopplat till vårt beteende. Följden är att normkritiken är starkt ifrågasatt och omdiskuterad.

Diskussionen om de normkritiska tankegångarna hör främst hemma på filosofiska och samhällsvetenskapliga seminarier. Om de förs in i SRF:s arbetsplaner hotar de att sabotera utbildningskurser och granskningar av styrande dokument med oändliga meningsutbyten om vad som egentligen menas med normkritik.

Lars Nord, Uppsala

Körkortet dras in för lättvindigt

I Sverige återkallas 9 000 körkort av medicinska skäl varje år. 300 av dem begär dispens och av dessa beviljas ett 20-tal. De som

beslutar om detta är Transportstyrelsens trafikmedicinska avdelning. Framförallt tre grupper ifrågasätter de här besluten: diabetiker, glaukomiker och de som har synfältsbortfall efter stroke. Vid SRF i Kalmar har vi drivit SMS-projektet för den senare gruppen. Fem av elva personer klarar av förarprov på en inhägnad bana.

1

Tre av de mest framstående forskarna anser, att det är genom systematiska förarprov som man kan bedöma om en person kan köra bil. I Holland tillåts synsvaga köra bil med en kikare i ena glasögonglaset, så kallade Bioptic Systems. 27 personer har hittills tagit sådant körkort i Holland och kan från 1 januari köra bil i hela EU, även i Sverige.

Nu har personer med synfältsbortfall fått möjlighet att testa att köra i simulator vid VTI i Linköping. Efter fyra års projekt och sex miljoner kronor har 25 personer varit referensgrupp och 11 av dem fick godkänt.

Transportstyrelsens process för beslut är dock inte klar ännu. Simulatortestet kostar 18 700 kronor, men man vet inte hur beslutet kommer att fattas. 460 personer står i kö och man testar fem personer i veckan … Väntetiden är två år. Transportstyrelsens läkare vill inte samarbeta med andra kompetenser och bortser från aktuell forskning. Läs mer på:www.indenova.se och www.smskalmar.se

Krister Inde, Projektledare, synpedagog

SRF-SVEPETVad händer i ditt distrikt och lokalförening? Mejla till srf.perspektiv@srf.nu eller posta ett brev till SRF Perspektiv, 122 88 Enskede. Glöm inte att skicka bilder! Insänt material tas med i mån av plats. Skriv max 900 tecken med blanksteg. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera texten.

TÄVLING: Din bästa story om punktskrift!

Är du en fena på att skriva och entusiasmera? Klappar ditt hjärta dessutom extra för punktskriften? Då kan du delta i World Braille Essay Contest 2017. Det är dags för elfte omgången av den internationella uppsatstävlingen som EBU (European Blind Union) håller i. Hur du tolkar temat punktskrift är fritt, men utgå gärna från dina egna erfarenheter. Syftet med tävlingen är att visa hur viktig och fantastisk punktskriften är för människor runtom i hela världen. Synskadades Riksförbund kommer att ansvara för att samla in alla svenska bidrag och väljer ut fem av dem som sedan ska översättas till engelska.

Vem kan tävla? Punktskriftsläsare i alla åldrar.Hur lång får texten vara? Max 1 000 ord.Deadline: 17 maj 2017.Skicka ditt bidrag till: punktskrift@srf.nuLäs mer på: www.srf.nu/braillecontest2017Eller kontakta Lena Nisula Wester på SRF på telefon: 08-39 91 70Vinnarna presenteras efter 30 september 2017 och har chans att vinna upp till 2 000 amerikanska dollar.

Ny telefonundersökning:Du kan bidra!

Synskadades Riksförbund vill veta mer om synskadades upplevelser och förutsättningar och ska därför genomföra en medlemsenkät. Frågorna kommer framförallt att handla om gatu-, trafikmiljö och resande, och om möjligheten att använda olika e-tjänster och internet.

Från slutet på april och en bit in i maj kommer 1 000 personer med synnedsättning att telefonintervjuas. Det är det välkända företaget TNS Sifo som genomför undersökningen och de ringer från nummer 0457-280 05.

Personer ur SRF:s medlemsregister kommer slumpvis att väljas ut för intervjuerna och alla person- och kontaktuppgifter hanteras med största försiktighet. Inga svar eller resultat som publiceras kommer att kunna härledas till någon enskild person.

Syftet är både att mäta resultatet av SRF:s intressepolitiska arbete och att öka kunskapen om vilka svårigheter som personer med synnedsättning stöter på. Dessutom ska situationen 2017 jämföras med resultaten från 2015.

Intervjun tar ungefär en kvart och alla svar har stor betydelse för SRF:s arbete. Dina svar kan förändra synskadades livsvillkor.

Har du frågor om undersökningen? Kontakta Kaj Nordquist på SRF:s kansli. Telefon: 08-39 92 91 eller e-post: kaj.nordquist@srf.nu

Fokusgrupper ersätter föräldrarådet

Föräldrar till barn med synnedsättning är en viktig målgrupp för SRF. Föräldrars synpunkter och erfarenheter är ett viktigt underlag för vårt arbete som rör barn- och föräldrar samt för SRF:s intressepolitiska arbete.

Från och med 2017 kommer SRF att använda andra arbetsformer för kommunikation med föräldrarna. Genom tillfälliga fokusgrupper vid en specifik intressepolitisk fråga eller tillfälliga arbetsgrupper vid en konkret uppgift kommer föräldrarnas kunskaper och erfarenheter användas mer konkret vid specifika tillfällen.

SRF genomförde en avslutande träff 23–24 februari med det nuvarande föräldrarådet. Träffen var också en start för de nya arbetsformerna. Deltagarna avtackades med en blomstercheck.

Christine Hèli, handläggare barn- och föräldrafrågor på SRF

Förtydligande om prisI förra numret skrev vi om ett nytt häfte om ledsagning från SRF Enköping. Korrekt prisuppgift är att häftet kostar 20 kronor plus porto. Beställ via enkoping@srf.nu och märk mejlet med ordet Beställning.Brister i tillgänglighet = diskrimineringVisste du att bristande tillgänglighet räknas som en form av diskriminering? Sedan 2015 är det del av diskrimineringslagen. Bristande tillgänglighet betyder att en person med funktionsnedsättning missgynnas för att skäliga tillgänglighetsåtgärder inte har gjorts.

Det är den som är ansvarig för en verksamhet som är skyldig att se till att den är tillgänglig. Exempel på åtgärder kan vara ledsagning genom myndighetslokaler, hjälp att plocka och packa matvaror i en butik, att läsa upp menyn på en restaurang eller att erbjuda hjälpmedel i skolan eller på jobbet. Den som låter bli att anpassa kan göra sig skyldig till diskriminering.

Har du i din vardag råkat ut för bristande tillgänglighet? Ta kontakt med SRF:s förbundsjurist Leif Jeppsson på telefon 08-39 92 48.Till distrikt, lokalföreningar och branschföreningar:

Punktskrift på frammarsch!När man inte längre ser eller har mycket svårt att läsa vanlig skrift är punktskrift ett bra alternativ. Den senaste tiden har vi sett ett ökat intresse för att lära sig punktskrift. Men det behövs både information och inspiration för att komma i gång med att lära sig detta fantastiska skriftspråk.

Missa därför inte chansen att söka ett bidrag till att ordna en aktivitet på hemmaplan. Det kan handla om att inbjuda till en träff med information och enkla övningar som motiverar och skapar intresse.Ett bra sätt kan vara att samarbeta med syncentralen eller någon folkhögskola.

Ansökan med en enkel beskrivning av syfte, program och kostnader skickas med e-post till: punktskrift@srf.nu Aktiviteterna bör genomföras under 2017, senast under oktober månad för att kunna göra en uppföljning innan årets slut.

Ansökan ska ha inkommit senast den 30 april eller enligt överenskommelse.

För frågor kring aktiviteternas utformning och ansökankontakta: Lena Nisula Wester SRF, tel 08-39 91 70 eller e-post:punktskrift@srf.nu SISTA ORDET

Håkan Thomsson, förbundsordförande, 08-39 91 11, hakan.thomsson@srf.nu

Sista ordet

Håkan Thomsson, förbundsordförande, 08-39 91 11, hakan.thomsson@srf.nu

Färdtjänsten behöver förbättras

Lagen definierar färdtjänst som särskilda transporter för personer med funktionshinder. Färdtjänst ska beviljas personer som varaktigt har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand. Detta gäller ju för synskadade, framförallt i okända miljöer.

Färdtjänsten är i första hand ett ansvar för den kommun där vi är folkbokförda, men kommunerna äger rätt att överlåta färdtjänsten på trafikhuvudmannen i länet. Så har också skett på många håll, med varierande resultat. Faktum är att vi har väldigt olika reglementen att förhålla oss till, beroende på var i Sverige vi bor.

Färdtjänstanvändare är inte en homogen grupp. För en del av oss är det låg kostnad, alltså den egenavgift vi betalar, som är det viktigaste. Andra föredrar kvalitet och flexibilitet, och är beredda att betala en högre avgift.

För att tillmötesgå båda synsätten förordar SRF en lösning med olika nivåer: En där vi använder färdtjänsten på ett kollektivtrafikliknande sätt

och betalar kollektivtrafiktaxa, och en nivå där vi kan använda färdtjänsten mera flexibelt men då får betala en högre taxa.

En sak som blev fel när färdtjänstlagen skrevs handlar om rätten att ta med ledsagare under färdtjänstresan utan extra kostnad. I lagen står det att man ska få ha det, om man har behov av ledsagning ”under resorna”. Den formuleringen är hämtad från riksfärdtjänsten, där man kan få resor med taxi och tåg beviljade för sig och en ledsagare. Men under en vanlig färdtjänstresa behöver man självklart inte ledsagning i fordonet. Den olyckliga formuleringen i lagen har lett till att begreppet ledsagare har tolkats som vårdare av domstolar som prövat sådana ärenden. En ledsagare kan, enligt sådana domstolsutslag, vara någon som hjälper till med syrgas eller slemsugning. Detta är absurt.

Vi behöver många gånger ha med en ledsagare för att resan ska bli meningsfull. Vad lagen avsåg var att ledsagare ska få medfölja utan extra kostnad om man behöver ledsagning i samband med resan, till exempel för att gå i affärer, ta en skogspromenad, besöka badhuset eller något sådant. På denna punkt behöver färdtjänstlagen förtydligas.

Det finns även andra förbättringar som skulle behöva göras. Rätten att ta med sig barn under resan, att antalet resor ska vara obegränsat, rätt att göra ett kort uppehåll under resan och rätten att använda färdtjänsten i alla kommuner är några sådana punkter. En bättre färdtjänst behövs för att ge oss synskadade frihet i vardagen.

Annonser: Ögonvårdspriset 2017Nominera en kandidat till Synskadades Riksförbunds Ögonvårdspris.

Ögonvårdspriset är en uppmuntran till yrkesutövare som gjort betydelsefulla insatser inom ögonområdet.

Priset delas ut på Synskadades Riksförbunds kongress, i Malmö, den 26–29 oktober. I juryn ingår Synskadades Riksförbund, Sveriges Ögonläkarförening, Optikerförbundet och Föreningen för Synrehabilitering.

Prissumman på 100 000 kronor ges till en eller två enskilda pristagare. Fri förslagsrätt praktiseras vilket innebär att det är tillåtet att föreslå sig själv.

Ansökningsblanketten finns på www.srf.nu/ogonvardsprisetFrågor: Neven Milivojevic 08-39 93 36Ansökan ska vara oss tillhanda senast den 30 april.

Iris Förvaltning söker vdBolagsgruppen, som ägs av Synskadades Stiftelse, bedriver fastighetsförvaltning, kurs- och konferensverksamhet och rekreation för synskadade, samt stiftelseadministration. Iris omsätter 46 mkr och har 25 medarbetare.

I rollen som vd har du ansvaret för att leda och utveckla bolaget med fokus på fastighetssidan och kurs- och konferensverksamheten. Vi söker dig med lämplig akademisk utbildning eller motsvarande, med kvalificerad erfarenhet från ledningsarbete och då helst inom fastighetsområdet. Egen erfarenhet av synnedsättning är meriterande.Tjänsten är på 50 procent i en intressant företagsgrupp med god lönsamhet.Annonsen i sin helhet hittar du på:www.irisforvaltning.se/lediga-tjansterKänns erbjudandet intressant är du välkommen att kontakta styrelsens ordförande Henrik Bonde 070-399 12 73 eller ledamoten Roland Gustavsson 073-077 68 88 eller skicka din intresseanmälan till:henrik.bonde@ostersjostiftelsen.se senast den 28 april 2017.

SRF-annons:

För dig under 30 år:Sök stipendium ur fonderFör studier finns flera fonder att söka pengar ifrån. Några av fonderna kan du läsa om på SRF:s webbplats: www.srf.nu/stipendierMen det finns även flera specialinriktade fonder för personer som bor i olika delar av landet.

För mer information om alla fonder kontakta: Yvonne Gille på SRF telefon: 08-39 91 54, e-post: yvonne.gille@srf.nu Sista ansökningsdag: 31 juli 2017

SRF-annons:

Ledarhundsförare, se hit!Du som har en ledarhund kan söka pengar från Buscks fond. Medel kan beviljas om det finns oförutsedda kostnader kopplade till hunden och om du har dålig ekonomi. Läs mer på www.srf.nu/buscksKontaktperson: Pia Lundborg på telefon: 08 - 39 93 23 eller mejla till pia.lundborg@srf.nu

SRF-annons:

Nätverkskurs för invandrarkvinnorVälkommen till nätverksträff för synskadade kvinnor med invandrarbakgrund. Kursens syfte är att kvinnor ska få tillfälle att möta andra kvinnor med liknande bakgrund och erfarenheter. Några av programpunkterna kommer att vara erfarenhetsutbyte, diskussioner, hjälpmedel, samhällsinformation, kulturkrockar och hur det är att vara kvinna i Sverige och komma från ett annat land. Kursen startar på rikskansliet i Enskede torsdagen den 7 september klockan 12.00. På eftermiddagen bär det iväg till Almåsa konferens i Västerhaninge, där bor vi till och med lördag.Kursen avslutas kl. 13.00 lördagen den 9 september. Kursavgift: 800 kronor inklusive kost, logi och resa. Det finns möjlighet att ansöka om bidrag till kursavgiften. Deltagare betalar då 200 kronor och kan ansöka om 600 kronor från SRF. SRF betalar deltagares resekostnader med tåg (billigaste färdsätt). För anmälan kontakta: christine.heli@srf.nu eller ring 08–39 92 46 senast den 3 juli 2017. Meddela i anmälan om eventuell ansökan om bidrag.

SRF-annons:

Sök bidrag ur Synskadades StiftelseDu som är synskadad och i behov av ekonomiskt stöd på grund av låg inkomst kan söka bidrag från Synskadades Stiftelse. Du kan söka bidrag för olika insatser och åtgärder som utifrån Stiftelsens ändamål syftar till att förbättra situationen för behövande synskadade, till exempel vård och behandling, tandvård, stöd till fritidsaktiviteter eller rekreation.

Normalt beviljas inte bidrag för insatser som samhället ansvarar för. Krav för att erhålla bidrag är att din taxerade årsinkomst inte överstiger 179 200 kronor. Vi beviljar inte bidrag för redan gjorda aktiviteter/inköp och handläggningstiden kan vara upp till tre månader. Inkomstuppgifter från Skatteverket ska alltid bifogas till ansökan.

Ansökningsblanketten finns på vår hemsida www.srf.nu eller kontakta Yvonne Gille på SRF:s kansli, telefon: 08-39 91 54, e-post: yvonne.gille@srf.nu

SRF-annons:

Sommar på AlmåsaAlmåsa är en kursgård som ligger vid Hårsfjärden, en halvtimme utanför Stockholm. Där kan du i sommar njuta av skärgårdsnatur, utflykter eller bara vila och äta god mat.

Du som är synskadad och har låg inkomst kan söka bidrag från Synskadades Stiftelse och Stiftelsen Almåsa för att delta i rekreationsvistelsen. Bidrag till boende och även längre resor kan beviljas från båda stiftelserna och du behöver bara skicka in ansökan till en av stiftelserna.

För mer information och ansökningsblanketter:www.srf.nu/stipendier Anna Petrén Lantz, Stiftelsen Almåsaanna.petren.lantz@irisforvaltning.seYvonne Gille, Synskadades Stiftelse: yvonne.gille@srf.nu Eller ring: 08-39 90 00 (växel)Vi behöver ha din ansökan senast den 15 maj.

SRF-annons:

Försök inte lura mig!Ett material om hur äldre kan skydda sig mot brott. Paketet innehåller en syntolkad film och skrivet material på talbok, storstil och punktskrift.

Synskadades Riksförbund Folkbildning anpassar studiematerial till önskat media för synskadade eller dövblinda som deltar i en studiecirkel eller folkhögskoleutbildning som får statligt stöd. Ta kontakt med oss för mer information. Telefon: 08 – 39 90 00, e-post: folkbildning@srf.nu Läs mer på: www.srf.nu/studier/folkbildning

MånadslottenStöd Synskadades RiksförbundKöp MånadslottenDragningar varje dagMiljonchanser varje månadFör beställning ring: 08-39 90 60www.manadslotten.se

Förmånliga försäkringar med unika fördelarSRF är en del av UNIK Försäkring. Det innebär att du som medlem kan teckna trygga försäkringar för bland annat din bil, ditt boende och olycksfall - för dig och dina familjemedlemmar.

Här ser du några av våra unika fördelar: LSS-ärendenJuristhjälp vid överklagan av LSS-ärenden ingår i alla våra hemförsäkringar. HjälpmedelLåg självrisk på hjälpmedel för syn- eller hörselfel i hemförsäkringen. Generösa rabatterTeckna flera försäkringar hos oss och få upp till 20 % rabatt. Unik serviceVi har inga knappval och du får svar inom 15 sek. när du ringer. Anpassad bil

Försäkring av hela bilen utan premiepåslag för anpassad bil. HemextraEn extra bra hemförsäkring för dig som tillhör personkretsen LSS eller SOL.

Kontaktuppgifter Unik Försäkring: Telefon: 010-490 09 91 Öppettider: måndag till fredag kl. 8.15 till 16.45E-post: info@unikforsakring.se Hemsida: www.unikforsakring.se

Försäkringsgivare är If Skadeförsäkring AB org.nr 1614120-3 med säte i Helsingfors (adress till huvudkontoret är Ängsporten 4, 02200 Esbo, Finland), som i Sverige representeras av WaterCircles Sverige AB org.nr 556807-9056 (postadress Box 1014, 164 21 Kista, Isafjordsgatan 35, tel. 08-517 29 600, info@watercircles.se). WaterCircles är anknuten försäkringsförmedlare till If.

18 Redaktionsruta:

Ges ut av Synskadades Riksförbund, årgång 41 utgivningsdag: 13/4Nästa manusstopp och utgivning: 8 maj och 7 juniVinjettillustratör: Linnea Blixt

TryckeriLenanders Grafiska AB, Kalmar

Redaktion srf.perspektiv@srf.nuSRF Perspektiv, 122 88 EnskedeTherese Selén, redaktörtherese.selen@srf.nu08-39 92 78Kari Agger, grafisk formgivare

Ansvarig utgivareHåkan Thomssonhakan.thomsson@srf.nu

Prenumeration Tidningen ingår i medlemskapet, övriga 250 kr/år. SRF Perspektiv finns som tryckt tidning, på tal, som podcast, i punktskrift samt i textformat. Du kan via mejl få tal- och textversionen i din dator.

Annonser och prenumeration: katarina.viklund@srf.nu 08-39 91 23 ISSN: 1652-263X

Stöd SRFPlusgiro: 90 00 90-2