Post on 28-Mar-2016
description
1
Göteborgs universitet Institutionen för kulturvetenskaper
“What is Stha Problem?” –En studie av och genom feministiskt förändringsarbete i en scenkonstkontext Självständigt arbete för masterexamen vt. -09 av Sandra Linnell Handledare: Elin Lundsten
2
Abstract
This essay is a study of and through feminist change work within a context of Swedish
performing arts. As a combination of internship and activist research with a feminist
network for women who works professionally within performing arts the study deals
with questions around the act and performance of feminist representation and presentation
in relation to gender equality and equality work. An exploration of some of the discourses,
conditions and situations active in establishing (im)possibilities for critical feminist work
within the specified context is oriented through standpointtheoretical position. The study
is an ethnographical investigation of the discursive technologies and materializations that
are actualized in the everyday negotiations of politics, art, feminism, bureaucracy etc. with
the network. The study is deployed with the concepts of performance, performativity and
discourse as focal points for the theoretical framework but also as schematization for the
analysis section. By point of departure through three different acts or performances within
the work with the network the essay approaches how different aspects and dimensions of
feminist activism, art and politics specifically confronts and performs questions about form,
formulation and power relations. What is for example proper science, legitimate politics or
good art? And how is it performed through different discursive technologies and regimes
such as that of the division between theory and practice? The study finally confronts the
question about feminist fantasy as a strategy to handle and respond to resistance towards
(and within) feminist change work.
1
INLEDNING 2
Upplägg 3 Praktiken i praktiken 3
Avgränsningar 5
Bakgrund och forskningsfältsöversikt 5 Scenkonst och jämställdhetspolitik 5
Teori och metodologi 8 Orienteringar i fältet 9
Vems fält? Etnografi och aktionsforskning 9 (Om)förhandlingar av fältet 11 Riktningar och ritningar – Att formulera en forskningsprocess 12
Punkter på kartan 13 Diskurs, performance och performativitet 15
Metod eller material? 18 Metodologiska och forskningsetiska överväganden 20
ANALYS 22
(Re)presentera makt – Performance och politik 22 W-märkningen 24 What Is Stha Problem i byråkratspråket? 26 Power presentation 27
Diskursiva repertoarer 29 Tråkiga papper och rolig jämställdhet? 30 Företagsamma föreställningar 32 Praktisera akademi, teoretisera praktik? 34
SLUTDISKUSSION 36
Feministisk fantasi som strategi? 36
KÄLLFÖRTECKNING 38
2
Inledning
Hösten 2008 under Göteborgs dans- och teaterfestival träffade jag för första gången på
nätverket W.I.S.P (”Women In Swedish Performing arts” eller ”Where Is the Peach?” som var
benämningen under festivalen). Nätverket hade i en av utställningshallarna på Röhsska museet
under festivalen upprättat ett så kallat Open Office, en interaktiv verkstad samt mötes- och
arbetsplats öppen för alla under festivalen. I anslutning till detta anordnades en introduktion
om och av W.I.S.P. Vi besökare fick ta del av några av nätverkets tidigare aktiviteter men
inbjöds även till att presentera oss själva och vår bakgrund inom scenkonst. Eftersom min egen
koppling till scenkonstområdet aldrig handlat om professionellt utövande valde jag rätt och
slätt beteckningen ”student”.
Via W.I.S.P:s hemsida hittade jag senare både en utförligare presentation och en
självintervju av nätverket. Jag lärde mig att: ” W.I.S.P (Women In Swedish Performing
arts eller What Is Stha Problem?) är en politiskt obunden, ideell organisation som
startade våren 2008 och eftersträvar jämställdhet inom scenkonsten, på scenen och
bakom. W.I.S.P är ett produktionskontor och ett nätverk för kvinnor inom
scenkonsten, alla yrkeskategorier”1. Man kunde även läsa om diverse olika feministiska
föreläsningar, samtal, fester, kupper och scenkonstprojekt som W.I.S.P genomfört eller
planerade och som alltsamman utgick ifrån deras grundprinciper och målsättningar om att
vara ett ”socialt projekt samt verka för konstutveckling och kunskapsproduktion”.
Jag blev nyfiken på W.I.S.P:s arbete och började pröva och fundera kring nätverkets
verksamhet utifrån frågor om hur olika aspekter och dimensioner av feministisk konst,
aktivism och politik verkade iscensättas av, i och genom W.I.S.P. Hur avspeglar sig
konflikter och länkar mellan dessa olika diskurser i nätverkets organisation eller för den
delen föreställningar och förhandlingar kring exempelvis jämställdhetsbegreppet? När man
som nätverket verkar röra sig i länkarna eller läckorna mellan konst och politik, hur kan man
bli begriplig och grundad i de olika rum man önskar ingå i?
På detta sätt växte mitt engagemang för de idéer, situationer och diskurser som kan sägas
1 www.wisp.se, ”W.I.S.P intervjuar W.I.S.P”
3
prägla och utgöra villkoren för jämställdhets-, och jämlikhetsarbete inom scenkonstområdet.
Mitt syfte med denna uppsats är att utifrån mitt arbete med projektledningen för nätverket
och produktionskontoret W.I.S.P studera möjligheter för feministiskt förändringsarbete i en
scenkonstkontext.
-Vilka villkor, normer och föreställningar är delaktiga i att skapa (o)möjligheter för
normkritiskt förändringsarbete?
-Hur kan man se på strategier, motstånd och kritik inom detta arbete?
Studien och min praktik har utförts som en del i min masterexamen i genusvetenskap våren
2009.
Upplägg
Inledningsvis kommer jag att redogöra för den kontext som legat till grund för studien samt
belysa omständigheterna och övervägningar kring min praktik hos W.I.S.P. Jag kommer
sedan kartlägga min egen forskningsprocess för att därefter presentera min analys. Jag har
valt att utgå ifrån nedslag i tre projekt som W.I.S.P arbetat med, för att därefter diskutera
några av de diskursiva repertoarer som iscensätts genom arbetet. Slutligen kommer jag även
diskutera arbetet med både arbetsplatsförlagd praktik och studie utifrån olika iscensättningar
av teori, akademi och praktik innan jag avslutar med ett resonemang kring feministisk fantasi
som strategi.
Praktiken i praktiken
Strax efter att jag stött på W.I.S.P skrev jag en förfrågan till nätverket där jag berättade att
jag läste masterprogrammet i Genusvetenskap på Göteborgs universitet och letade
praktikplats inför våren 2009. Jag förklarade att upplägget handlade om en kombination av
fältstudier och praktik och skulle resultera i en uppsats samt i utformandet av ett praktiskt
inriktat arbetsmaterial enligt uppdrag från den specifika praktikplatsen. Utöver dessa
formella kriterier ville jag lämna öppet för de i nätverket att föreslå inriktning på mitt arbete.
Efter positiva svar bestämdes till slut att mitt arbete skulle fokuseras mot det så kallade
”W- märknings”-projektet som W.I.S.P med bidrag från Statens kulturråd höll på att
utforma.
4
Idén med att utarbeta en så kallad W-märkning startade i en strävan mot att skapa ett verkningsfullt sätt
att både påpeka och påverka jämställldhetsarbete inom scenkonstområdet - med ett specifikt fokus på
just praxis och organisation. Genom att ta fasta på tanken om en jämställdhetsmärkning av olika
kulturinstitutioner och scenkonstverksamheter framkom en uppsjö av frågeställningar och
ställningstagande kring tolkningsföreträde, representation, delaktighet och effekter i att utforma
påtryckningsmedel och resurser för en mer jämställd scenkonst.2
W-märkningen var under våren inne i en inledande researchfas och var ett av flera projekt på
W.I.S.P:s bord. Arbetsgruppen bestod så småningom av en blandning av bland annat
genusvetare, en formgivare, skådespelare samt en projektledare och producent. W.I.S.P:s
fortlöpande administration och organisation av verksamheten sköttes vid tillfället av tre
projektledare från ett kontor i Stockholm där jag även blev erbjuden kontorsplats. Jag
anlände till deras kontor i början av februari och hade från början ingen utsatt tid för när
själva praktiken avslutades. De första två månaderna arbetade jag på det öppna kontoret
tillsammans med två av projektledarna 3-4 dagar i veckan och deltog utöver detta på de
kvällsaktiviteter som anordnades. Tillsammans med ytterligare en projektledare som knöts
till W-märkningsprojektet arbetade jag sedan under april och maj mer intensivt med
projektets slutdokumentation, men då färre dagar på kontoret.
Huvudfokus för både arbetet med W-märkningen och min egen uppsats bestämdes genom
muntlig överenskommelse med projektledarna. I arbetet med W-märkningen låg min uppgift
främst i att utföra en kartläggning och undersöka existerande jämställdhetsmärkningar och
certifieringar av olika slag men involverade även att delta i författandet av projektets
slutdokumentation. Parallellt följde jag även W.I.S.P:s arbete som en del i min etnografiska
studie där utformningen, precis som alla praktiska omständigheter, till viss del kom att skifta
genom en kontinuerlig dialog och avpassning. Mitt engagemang rörde sig främst om att jag
deltog i den dagliga verksamheten genom att arbeta på kontoret och fick därmed möjlighet
att närvara vid samtal, möten och rutinerna för nätverkets organisation och verksamhet. Jag
deltog även på deras utåtriktade verksamhet som bland annat handlade om föreläsningar,
studiecirklar samt en föreställning som anordnades av W.I.S.P:s produktionskontor. En bit in
i arbetet blev jag även tillfrågad att ansvara för en studiecirkel kring byråkrati, språk och
scenkonst, denna arrangerades över tre tillfällen i mars.
2 Slutdokumentation av arbetet med W-märkningen, bilaga 1, s 1
5
Jag förde en näst intill daglig fältdagbok över mitt arbete som fylldes av reflektioner,
redogörelser, planering och tips. Vid tillfällen fungerade den även som protokoll för vissa av
W.I.S.P:s möten. Utöver detta assisterade jag som sekreterare på nätverket årsmöte och var
även med som deltagare på deras interna visionskonferens i slutet av april.
Avgränsningar
Nätverket W.I.S.P kan lokaliseras genom kopplingar och samarbeten med en mängd olika
projekt inom exempelvis scenkonst och feministisk aktivism. Jag har dock valt att I
huvudsak inte behandla parallella historiska, nationella eller internationella organisationer
eller strömningar utan avgränsar studien utifrån min egen och W.I.S.P:s produktionskontors
dagliga verksamhet. Därmed har jag inte heller explicit undersökt nätverkets medlemsbas
eller bemötande i olika sammanhang. Fokus ligger på de specifika dimensioner av nätverkets
verksamhet som utgör fonden för mitt arbete, en avgränsning av studien men självfallet inte
nätverkets fullständiga kontext eller för den delen betydelsen av alternativa projekt. Trots att
nätverket exempelvis både besökt internationella festivaler samt på olika sätt genom
influenser eller samarbeten är involverade i europeisk scenkonst skulle jag ändå vilja
poängtera att det sammanhang W.I.S.P befunnit sig i under tiden jag utfört min praktik
främst ligger inom en svensk kontext framförallt centrerad kring Stockholm.
Bakgrund och forskningsfältsöversikt
Scenkonst och jämställdhetspolitik
”Som nybliven kulturminister blev jag förvånad över att scenkonstområdet låg så långt efter när det
gäller jämställdhet och har en sådan övervikt av manliga chefer. Kulturen har för mig alltid varit en plats
för nyskapande och föregångstänkande”
Så skriver utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky i Svensk Scenkonsts krönika den 19 juli 2005.
Ministern är inte ensam om att anse att scenkonsten ligger efter. På många andra områden i samhället
har man i dag kommit mycket längre, både när det gäller att analysera organisationer ur genus- och
6
jämställdhetsperspektiv och att driva praktiskt jämställdhetsarbete. 3
Jag skulle inledningsvis vilja lyfta framförallt litteratur som både kan ses som centrala i
W.I.S.P:s arbete men även som nedslag i en offentlig debatt kring institutionaliseringen av
svensk jämställdhetspolitik inom kultursektorn. Båda syftar bland annat till att göra upp med
föreställningar kring statlig intervention och ”den fria konsten” samt diskutera motstånd mot
och hinder för jämställdhetsarbete i branschen.
Jämställdhetspolitiskt har regeringen alltså inte prioriterat att söka ideologiska eller praktiska modeller
som skulle kunna kombinera de jämställdhetskrav som ställts på annan skattefinansierad eller
skattesubventionerad verksamhet i samhället, med den önskvärda konstnärliga friheten som staten säger
sig vilja garantera konstnärer.4
2006 publicerades den statliga utredningen Plats på scen en i sitt slag någorlunda ensam
utredning som tar sin utgångspunkt i jämställdhetspolitikens frånvaro inom svensk
kulturpolitik. Målsättning för kommittén var att dess slutbetänkande skulle innefatta förslag
kring hur ”ett genus- och jämställdhetsperspektiv kan bli en obestridd påverkande kraft inom
scenkonstområdet”5. Uppdraget indelades utifrån tre principer; kulturpolitikens roll visavi
institutioner på scenkonstområdet, jämställdhetsintegrering samt organisering (stöd till
enskilda och mindre aktörer inom och utanför institutionerna som arbetar ur olika sorters
genus- och jämställdhetsperspektiv).6 I betänkandet lämnades således förslag kring hur
kulturlivet skulle kunna förändras för att införliva de dåvarande jämställdhetspolitiska målen.
Bland annat betonades att ”män och kvinnor ska ha samma rätt och möjlighet till deltagande
i, inflytande över och delaktighet i scenkonsten”, att ”arbetet med att jämställdhetsintegrera
scenkonstområdet intensifieras”, och kommittén föreslog även ”uppföljningsbara
jämställdhetsmål för de nationella institutionernas organisation, repertoar och publikarbete”.7
På uppdrag av Teaterförbundet skrev genusvetaren Vanja Hermele 2007 boken I väntan på
vaddå? Teaterförbundets guide till jämställdhet8 där initiativet för Plats på scen
välkomnades av Teaterförbundet som dock samtidigt menade att de flesta konkreta
åtgärderna i utredningen återstod att genomföra. Hermele intervjuade i boken företrädare för 3 SOU 2006:42 ”Plats på scen”, s15 4 Ibid s44 5 Ibid, s15 6 Ibid, s27-28 7 Ibid, s17 8 Hermele, Vanja (2007) ”I väntan på vaddå? Teaterförbundets guide till jämställdhet”
7
branschen kring föreställningar och tankemodeller som på olika sätt, enligt Hermele, menas
hindra jämställdhetsarbetet inom kulturlivet. Hon både lyfter fram och kritiserar myten om
den fria konsten och statlig politik som diametrala motsättningar - där jämställdhet på samma
gång framställs som en prioriterad fråga och en politisk korrekthet som hämmar den
konstnärliga kvaliteten.9
Att diskutera begränsningarna för jämställdhetsarbete innebär dock inte enbart fokus på
kritik mot jämställdhetspolitiska reformer eller dess implementering. Även själva
organiseringen av politik, normer kring jämställdhetsbegreppet i sig och (o)tillgängligheten
för olika kroppar och erfarenheter att existera i dessa förhandlingar kan problematiseras. Jag
skulle här vilja lyfta fram avhandlingen Ett eget rum? Kvinnors organisering möter
etablerad politik där statsvetaren Malin Rönnblom diskuterar hur en i svensk kontext
etablerad jämställdhetsdiskurs (o)möjliggör feministisk förändring i relation till statlig
institutionalisering och organisation. ”Etablerad politik” betraktas i denna mening som en
ordning av dominerande föreställningar om vad politik ska vara och inte minst hur
beslutsfattande och dess genomförande bör institutionaliseras. En bred sammanslutning eller
ett nätverk av kollektiv handling är därmed ingen garant för att en fråga politiseras och tar
plats på den etablerade politikens agenda.10 Rönnblom argumenterar omvänt att
normaliseringen av jämställdhet just skapas och omskapas genom en diskursiv praktik som
består av utestängning av kön som politisk konfliktdimension. Vidare diskuteras hur
iscensättningen av jämställdhetsbegreppet som en allmängiltig självklarhet osynliggör den
politik och de komplexa maktdimensioner som begreppet förbinder och hur exempelvis den
goda, svenska jämställdhetens landvinningar inbegriper både etnocentriska och
heteronormativa föreställningar.11
Wahl (m.fl.) diskuterar i boken Motstånd & Fantasi – Berättelsen om F om hur diskursen
kring svensk jämställdhetspolitik och den nationalistiska framgångssagan beträffande
feminismens nära dialog med staten bör problematiseras från en mängd olika håll.
Författarna diskuterar ”den svenska jämställdheten” likt en myt som både möjliggör och
9 Ibid, s27 10 Rönnblom, Malin ”Vart tog politiken vägen? Om regionalpolitik, jämställdhet och statens förändrade former” i Tidskrift för genusvetenskap, 2008:1, s31-52 11 Se ex Dahl, Ullrika (2005) ”Scener ur ett äktenskap: Jämställdhet och heteronormativitet” i Kulick, Don (red.)”Queersverige”, eller de los Reyes, Paulina och Molina, Irene (2005) ”Kalla mörkret natt! Kön, klasss och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige” i de los Reyes, Paulina, Molina, Irene ochMulinari, Diana (red.) ”Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige”
8
inskränker möjlighet till feministisk kritik. Att jämställdhet konstateras som ett självklart och
oomtvistat demokratiskt ideal omöjliggör inte enbart kritik utan normaliserar även specifika
sätt att se på representation, kunskap och förändringsarbete, en process som även haft
implikationer för hur forskning om kön och maktrelationer har behandlats både inom och
utanför akademin.12 Inte minst min egen forskning hamnar i samma dragkamp mellan kritik
och anspråk då jag genom olika positioner både kritiserar och upprätthåller
jämställdhetsbegreppet.
Trots jämställdhetsbegreppets specifika historia och kontext skulle jag här även vilja
framhålla hur svenska politiska och demokratiska ideal även kan relateras till de senaste
årens intensifiering av talet kring jämlikhet och mångfald. I boken Olikhetens paradigm:
intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetskspande diskuteras hur man genom olika
föreställningar, materialiseringar och tal om olikhet skapar olikhet.13 Normaliseringar av
antaganden i linje med ”alla är lika olika” osynliggör och omöjliggör på så sätt frågor om
makt och konfliktdimensioner i exempelvis definitionen av en individ och dess möjligheter.
Författarna diskuterar även hur jämlikhet och mångfald görs synonymt med föreställningar
om modernisering och framsteg - framförallt inom arbetslivsretorik - samt därigenom
konstitueras som en given ingrediens för lönsamhet.14 Att kritisera jämlikhet, mångfald eller
utveckling i detta olikhetens paradigm omöjliggörs på så sätt genom att denna kritik
framställs i termer av bakåtsträvande och okunskap. Nyliberala utgångspunkter konstitueras
därmed likt sanning och norm som samtidigt exkluderar alternativa tolkningar och
definitioner av politik.
Teori och metodologi
Likt de flesta forskningsprocesser som går under rubriken kvalitativ forskning har mitt arbete
varit en ständig anhopning av när, var, varför och hur. Orienteringar har skett genom en
mängd olika teoretiska och metodologiska dimensioner av det genusvetenskapliga
forskningsfältet och som ett sätt att försöka kartlägga dessa utsträckningar av mitt arbete har
jag valt att skildra mina teoretiska och metodologiska riktningar i samfällda avsnitt.
12 Wahl, Anna m.fl. (2008) ”Motstånd & fantasi: historien om F”, s132 13 Martinsson, Lena, de los Reyes, Paulina m.fl. (2005) ”Olikhetens paradigm : intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande” 14 Ibid, s22
9
Inledningsvis kommer jag att diskutera framträdande resonemang som utgör min egen
position och disposition i både praktik och forskningsarbetet. I stycket ”punkter på kartan”
har jag valt sociologen Dorothy Smiths kartmetafor för att försöka visa på de fält, forskare
och referenser jag väljer att strukturera min studie utifrån.
Orienteringar i fältet
Vems fält? Etnografi och aktionsforskning
Att känna sig vilsen i forskningsförloppet behöver inte nödvändigtvis ha att göra med att
man tappat riktningen utan snarare om att förloppet i sig är en organisation av en mängd
olika riktningar, dimensioner och omständigheter. Den blir ju därmed alltid lika besvärlig
den där startpunkten; förklaringen och argumentet för den egna studien. En start var när jag
anlände till nätverkets kontor, en annan var när jag tittade på matriser för jämställdhetsarbete
inom organisationer, en tredje var när jag lämnade kontoret för biblioteket och gick in i att
färdigställa min uppsats. Men hela tiden dyker frågorna upp: hur var det nu igen? Vad gör
jag här? Att tala om en orientering i mitt forskningsarbete innebär inte en linjär utveckling
från start till mål utan om en konstant avpassning och formulering av både min position och
de narrativ och fält jag väljer att konstruera den gentemot.
Mina inledande möten med nätverket präglades i mångt och mycket av mina egna försök att
förhålla mig till nätverket och min egen studie. Jag både problematiserade och kritiserade
min utgångspunkt i studien, framförallt gentemot hur mina insatser skulle kunna ses som av
ömsesidig relevans för både mig och projektledarna jag arbetade närmast med. Att försöka
hitta gemensamma ståndpunkter, referenser och språk blev som i många andra
omständigheter ett sätt att orientera sig i situationen. Genom kafferaster, kontorsmöten och
skrivprocesser tvingades jag förhandla och samsa forskningsetiska principer med min önskan
om att varken vara i vägen eller en fluga på väggen. Jag upplevde i detta att jag ofta
snubblade på min egen normaliserade kritik utifrån olika feministiska vetenskapsteoretiska
utgångspunkter.1515 Kontinuerligt korsades flera olika roller och positioner; som praktikant,
forskare, aktivist etc. Att ta initiativ och visa arbetsförmåga som praktikant flöt över i att
15 Se exempelvis Ramazanoglu, C., Holland, J. (2000) ”Still telling it like it is? Problems in feminist truth claims” i Ahmed, Sara (red.) ”Transformations: Thinking through Feminism”, s207-220
10
göra anspråk genom att uttala sig som forskare i situationen, och vidare över överväganden
gentemot aktivistiska ideal. Frågetecken och förhandlingar kring vem som förväntades uttala
sig om vad, och på vilket sätt, blev en paradoxal process. Även om detta bidrog till en
rörlighet i mitt fältarbete och min praktik var detta självklart inte en mobilitet jag hade full
kontroll över. Det rörde sig även om tillskrivningar och begränsningar som påverkade mina
möjligheter att röra mig genom olika rum och situationer.
I linje med genusvetaren Iris van der Tuins ansats att försöka konstruera en kartografi över
vad hon benämner som generationen av tredje vågens materialism inom europeisk
genusvetenskap16 skulle jag även vilja framhålla min egen positionering i och genom denna
feministiska kanon.17 Att hitta riktningar och utgångspunkter i mitt fältarbete har handlat
mycket om att försöka göra sig en plats och roll som just genusvetenskaplig forskare – utan
att för den sakens skull essentialisera de olika positioner som aktualiseras genom mitt arbete.
Min strävan har varit att bibehålla en flexibel och flytande organisation av kunskap där
gränserna mellan exempelvis akademiska och etnografiska fält, respondent och forskare,
material och resultat ses som strategiska och situerade snarare än absoluta. Genom att vi
arbetat i gemensamma projekt har jag dock ändå valt att inte exempelvis benämna
medlemmar i nätverket som ”respondenter” för min egen studie, något som dels skulle
reducera deras deltagande i forskningsarbetet och dels bidra till en hierarkisering av mitt
material. Min mening är inte att erbjuda ett fönster mot ett specifikt fält utan att genom
etnografi erbjuda en representation av specifika villkor och praktiker, en framställning där
kommentarer, böcker, gester och rum på olika sätt bidrar till forskningssituationen. Trots
detta menar jag inte att förlägga de maktrelationer som ändå präglat forskningsprocessen,
eller osynliggöra att det i slutändan ändå är jag själv som har tolkningsföreträdet genom
denna text.
16 Jag väljer att i detta sammanhang tala om ”genusvetenskap” för att försöka beteckna min egen akademiska bakgrund och fond snarare än som ett inlägg i diskussionerna kring fältets institutionalisering. 17 Se Iris van der Tuin (2008) ”Third Wave Materialism: New Feminist Epistemologies and the Generation of European Women’s Studies”
11
(Om)förhandlingar av fältet
8/4 På kontoret. Funderade kring nätverkets utsträckningar
När jag allra först landade på W.I.S.P:s kontor minns jag tvekan inför
att ta mig friheten att utforska rummet, inför formatet för mitt
engagemang och inte minst min plats (som blev vid en av
projektledarnas tillfälligt lediga skrivbord).
Vid ett tillfälle i början gick jag runt i väntan på kvällens
föreläsning och stannade till vid kontorets bokhylla. Hög som mig
själv och uppdelad i en mängd fyrkantiga fack. Facken fördelade
pärmar, köksbestyr, stereoanläggning, böcker, städmaterial samt
hemarkiv och ovanpå hela möbeln låg en uppblåst badboll som kronan på
verket. Som ordnat efter verksamheten.
Mitt fokus drogs till facken med litteratur. För att söka referenser,
hitta associationer, förstå hänvisningar. Hyllan besattes av
performacekonst, teaterhistoria, feministisk teori, fackliga
tidskrifter kring jämställdhetsarbete och arbetsvillkor samt den
iögonfallande tjocka statliga utredningen Plats på scen. Kontorets
övriga dekor bestod bland annat av nätverkets namn och symboler på
upphängda banderoller – som var bakgrundsfonder - som var
reklambanners?18
Det paradoxala i att påpeka hur poststrukturalistisk feministisk teori på sätt och vis kan
menas ha utgjort ”grunden” för min egen genusvetenskapliga utbildning och disciplin blir i
sig något som motsäger en dialektisk uppdelning mellan realism och relativism.19 Detta
återspeglar sig även exempelvis i diskussioner kring gränserna för hur kunskap i, om och av
fältarbetet konstitueras. Att tala om ett sökande efter ”respondenternas röster” osynliggör
inte enbart forskarens tolkningsföreträde utan även hur denna forskarposition både skapas
och omskapas i relation till fältet.20 För att återkoppla till det faktum att min
forskningsprocess både innebar studie och praktik skulle jag vilja poängtera hur
gränsdragningar mellan forskning och fält på olika sätt var närvarande i det dagliga arbetet
18 Utdrag ur fältanteckningar 8/4 -09 19 Se Iris van der Tuin (2008) ”Third Wave Materialism: New Feminist Epistemologies and the Generation of European Women’s Studies”, s37 20 Se exempelvis Lundgren, Anna Sofia (2001) ”Deskriptiva, normativa, performativa – Reflektioner kring beskrivningar” i Lundgren, Britta & Martinsson, Lena (red.) ”Bestämma, benämna, betvivla – Kulturvetenskapliga perspektiv på kön, sexualitet och politik”
12
men inte enkelt kan lokaliseras till enbart en förhandling mellan mig och nätverket. Frågor
och svar, tolkningar och referenser iscensattes av en mängd olika diskurser som både
genomsyrade och fragmenterade forskningsprocessen. När vi exempelvis på kontoret
diskuterade förhållningssätt till vetenskap och vetenskaplighet kunde det både röra sig om
gemensamma och åtskiljande iscensättningar av kritik och erkännande. Då jag blev ombedd
att genom en studiecirkel framföra min egen position skevades på liknande sätt normer kring
vem som förväntades vara synlig och tillgänglig för kritik. Så med Aretha Franklins ord:
Who’s zoomin’ who?
I dessa omförhandlingar framkom även problemet med hur man utifrån olika yrkeskategorier
och disciplinära ingångar kan se på just språk och formuleringar i både forsknings- och
arbetsprocessen. Att flera av oss exempelvis kom från skiftande akademiska, konstnärliga
och aktivistiska bakgrunder och utbildningar i arbetsgruppen motiverade avvägningar mellan
att å ena sidan synliggöra de maktrelationer och normer som aktualiserades i arbetet utan att
detta samtidigt skulle leda till en determinering av identiteter eller begränsningar.
Riktningar och ritningar – Att formulera en forskningsprocess
I överensstämmelse med hur exempelvis Boel Berner diskuterar problemen med
forskningsproblemet uppkommer i min mening de spännande frågorna i en iterativ process, i
konfrontationen med materialet.21 När jag inledde min studie hade jag till en början inget
tydligt syfte utan med en bred ingång växte ett tydligare avgränsat syfte och frågeställningar
fram genom det konkreta arbetet med nätverket. En av anledningarna till detta är mitt
ständiga försök att ha en öppenhet inför hur specifika språk, erfarenheter, föreställningar och
förkroppsliganden är sammanhängande och beroende av tid och rum, snarare än utgör
allmänna eller generaliserbara sanningar. Jag var inte intresserad av verifiera en hypotes utan
ville undersöka hur den specifika kontexten möjliggjorde samt avvärjde en mängd av olika
frågor och svar. Utifrån bland annat Donna Haraways resonemang kring situerad kunskap
som en viktig influens i sammanhanget blev min ståndpunktsteoretiska utgångspunkt ett sätt
att både förklara och argumentera för mitt arbete.22 Att utgå ifrån situationen och den
21 Berner, Boel (2005) ”Problemen med problemet” i Davies, Karen, Lundqvist, Åsa och Mulinari, Diana (red.) ”Att utmana vetandets gränser”, s32 22 Haraway, Donna (2001) “Situated knowledges:The science question in feminism and the privilege of partial perspective” i Lederman, Muriel och Bartsch, Ingrid (red.) “The gender and science reader”, s169-188
13
kunskap som görs där blev ett sätt att söka sig vidare, kritisera och inspireras.
Mina möten och sammankomster med W.I.S.P har skett i en mängd olika rum, situationer
och teman – runt kontorsbord, i skriftliga framställningar såväl som genom andra medium
och aktiviteter. En orientering i alla de olika frågor, hållningar och ställningar som cirkulerat
under min praktik- och forskningsperiod blir i och med detta självklart både spännande och
problematisk. Att veckla ut ett förlopp av erfarenheter i samverkan med dispositionen av en
akademisk studie är dock ingen given och obestridbar sak i sig. Det är ett problematiskt och
stundvis även smärtsamt arbete att försöka formulera de situationer, händelser och
sammanhang som utgör omfattningen av mitt forskningsarbete i en skriftlig text. Det är ett
arbete som bråkar mellan kronologi och struktur, men det är också ett arbete som utifrån min
egen ståndpunkt inte helt bör syfta till att städa upp i dessa komplexiteter. Upplägg,
struktureringar och avgränsningar av min uppsats blir i linje med detta inte heller enbart en
fråga om att ge form åt ett innehåll. Även om avvägningar kring stilistik och dramaturgi är
en del i skrivprocessen bör detta i min mening ses som dimensioner som är relationella
snarare än oppositionella med exempelvis teoretiska och metodologiska överväganden. På
samma sätt som hur, när och vad jag skriver påverkas av den kontext och omgivning detta
försiggår i inverkar skrivandet i att måla upp bilden av just denna omgivande situation.
Sammanflätningen av de skriftliga och verbala dimensionerna av mitt arbete bör ses som en
illustration av en kontinuerlig och elastisk inramning av forskningsprocessen. En många
gånger osäker process av flytande gränsdragningar, av val och urval, detta även på bekostnad
av frågor och perspektiv jag väljer att inte behandla i denna uppsats. Min avsikt är att med en
självkritisk och reflexiv hållning låta mina avgränsningar och vägval synliggöras genom hela
min uppsats.
Punkter på kartan
I want it to function like the arrow you see on maps of malls that tell you ’you are here!’ The metaphor
of a map directs us to a form of knowledge of the social that shows relations between various and
differentiated local sites of experiences without subsuming or displacing them.23
Ståndpunktsteori handlar med association till sociologen Dorothy Smiths metafor om en
23 Smith, Dorothy (1999) ”Writing the Social: Critique, Theory, and Investigations” citerad i Naples, Nancy (2003) ”Feminism and Method – Ethnography, Discourse Analysis and Activist Research”, s 30
14
punkt, en formation, av kunskap och erfarenhet utifrån vilken jag tolkar och framför min
forskning. Vad som uppfattas som möjligt och relevant villkoras av olika maktrelationer, att
peka på den egna positionen handlar således både om att identifiera hur frågor kan ställas på
en rad olika sätt men även att möjligheten för detta möjliggörs respektive begränsas
beroende på situation och kontext. Att formulera pilen på kartan bygger inte på att i förhand
redogöra för min position som fastställd av intersektioner av exempelvis kön, telefoner,
ras/etnicitet, barndom m.m. då även en sådan redogörelse genomsyras av föreställningar
kring vilka maktrelationer som anses vara relevanta att nämna i sammanhanget. Snarare är
min ansats att tydliggöra hur villkor, normer och erfarenheter genom forskningsprocessen
skapas och får mening i specifika situationer - hur min position och kartläggning är beroende
av varandra.
Vad händer exempelvis när man i diskussioner kring internfeministisk kritik dels kritiserar
men samtidigt tar för givet att deltagare i rummet tillhör ”vit heterosexuell medelklass?”.
Eller när intresset för att utgå ifrån ett intersektionalitetsperspektiv i arbetet formuleras
genom att bjuda in en genusvetenskaplig forskare som redogör för begreppet? Vilka språk
och erfarenheter normaliseras respektive osynliggörs?
En viktig vägledning i mitt arbete med att reflektera kring teori, metod och metodologi i
forskningsprocessen har legat i sociologen Nancy Naples resonemang kring feministisk
etnografisk forskning inom samhällsvetenskapliga studier. Genom att framhålla hur
teoretiska och epistemologiska antaganden både orienterar och impliceras i valet av metoder
framstår metod och teori som svåra avgränsningar att upprätta.24 Som jag påpekat tidigare
innebär forskningsprocessen en ständig och komplex orientering mellan frågor och
föreställningar, att urskilja relevant material eller identifiera intressanta resultat handlar på
samma sätt inte heller om något enkelt kronologiskt förlopp.
Naples väljer begreppet positionalitet (positionality) framför just ”ståndpunkt” som hon
menar betyngs av problematiska associationer.25 Genom att poängtera vikten av en
multidimensionell ståndpunktsteoretisk ansats blir det möjligt att försöka synliggöra de olika
positioner och dispositioner som informerar hur jag utför och tolkar etnografisk forskning.
Konceptet visar hur ett ”positionellt” perspektiv kan användas som en plats från vilken 24 Ibid, s 4-5 25 Ibid, s22
15
värden tolkas och konstrueras, snarare än ses som lokus för redan determinerade
värdegrunder.26 Att redogöra för min egen positionalitet handlar på så sätt om att kritiskt
diskutera när maktrelationer aktualiseras. Positionen är dock självklart också föremål för
undersökning.
Diskurs, performance och performativitet
It is now both a feminist and a poststructuralist/postmodernist catch-cry, in some places, that one does
not analyse texts, one rewrites them, one does not have an objective metalanguage, one does not use a
theory, one performs one’s critique.27
För att gå i dialog med lingvistikern Terry Threagolds ovanstående argument väljer jag att
lyfta fram begreppen diskurs, performance och performativitet som centrala i mitt teoretiska
ramverk. Utifrån och med hjälp av dessa begrepp skulle jag vilja framföra både min
teoretisk position och metodologiska utgångspunkter. Att diskutera performance och
performativitet i min egen forskning innebär att ha en öppenhet inför hur kunskap och makt
konstitueras diskursivt; hur gränserna för det sanna, möjliga och legitima är en ständig
upprepning och aktualisering av sin egen självklarhet.
I sin diskussion kring könskonstitution argumenterar lingvistikern och filosofen Judith Butler
kring normativiteten i det upprepande framträdandet samt hur kön ”finns” i den mån kön
”görs”. Genom att undersöka länkarna mellan olika förståelser av handlande, händelse och
agerande (i relation till engelskans ”acting”) inom bland annat fenomenologisk talaktsteori
och utifrån en teaterdiskurs diskuterar Butler identiteters diskursiva gränser. Butler menar att
det inte finns något ”jag” som föregår kroppen, eller något ”äkta” kön som föregår dess
framställningar på exempelvis en teaterscen. Kroppen/jaget ses som förkroppsligade
möjligheter som både begränsas och möjliggörs av historiska konventioner. Presentation,
representation och prestation kan genom detta inte ses som skilda dimensioner av
exempelvis en identitet, utan snarare som uppdelningar som i sig sprids och befästs för att
konstituera definitioner av erkända, möjliga och ”äkta” identiteter. Gränserna mellan
performance, i Butlers mening, på antingen en teaterscen eller ett företagskontor är en
iscensättning av och genom olika maktrelationer som upprätthålls genom diskursiva
26 Ibid, s22 27 Threadgold, Terry (1997) ”Feminist poetics. Poiesis, performance, histories”, s1
16
teknologier. Butler diskuterar detta bland annat i relation till hur förväntningar på olika
identiteter konstrueras genom ett polisande av gränser mellan exempelvis fiktion och
verklighet, samt hur överskridanden bedöms och bestraffas i relation till dessa normer:
..although theatrical performances can meet with political censorship and scathing criticism, gender
performances in non-theatrical contexts are governed by more clearly punitive and regulatory social
conventions, Indeed, the sight of a transvestite onstage can compel us pleasure and applause while the
sight of the same transvestite on the seat next to us on the bus can compel fear, rage, even violence.28
I avhandlingen ”Identitetsföretsällningar – Performance, normativitet och makt ombord på
SAS och Air Holiday” diskuterar etnologen Magdalena Petersson bland annat hur begreppet
performance förekommer inom både exempelvis näringsliv och kulturteori, samt hur man
kan förstå sambanden mellan performance hos konstnärer, kulturforskare och aktivister med
performance hos chefer på företag. Performance beskrivs likt en slags överordnad diskurs
som både utmanar och bekräftar de olika områden den finns inom.29 Till skillnad från Butler
diskuteras här framförallt olika performancediskurser, inte själva diskursen som
performance. I mitt arbete ser jag dock att dessa gränser mellan discipliner och genrer där
performancebegreppet aktualiseras är problematiska att upprätta. Butler skiljer mellan
performance och performativitet, inte utifrån att performance ses som mer eller mindre
performativ eller att performativitet alltid är en performance, utan genom att all performance
ses som performativ; en gestaltning och iscensättning i och av olika verkligheter.
I sitt resonemang kring diskursers performativitet utgår Butler bland annat från
idéhistorikern och filosofen Michel Foucaults argument om makt som produktiv.30
Normaliseringen av diskurser kräver en ständig upprepning och legitimering av diskursens
gränser, ett ständigt ordnande av det normala mot det onormala, det sanna mot det falska.
Diskursen handlar så att säga om en strukturering av både regler och resurser för det som är
möjligt att formulera, manifestera och begripa inom ett visst område för kunskap; det är så
det är. Att beteckna ett handlande/uttalande som ”performativt” innebär att akten etablerar en
realitet, inte utifrån en individs avsikt eller vilja utan på grund av att det härleder sig från
konventioner som det upprepar och aktualiserar. Genom att exempelvis tala om en
28 Butler, Judith (1998) ”Performative acts and gender constitution: An essay in phenomenology and feminist theory” i “Theater journal” vl 40:4, 1998, s527 29 Petersson, Magdalena (2003) ”Identitetsföretsällningar – Performance, normativitet och makt ombord på SAS och Air Holiday”, s13 30 Threadgold, Terry (1997) ”Feminist poetics. Poiesis, performance, histories”, s82
17
dansföreställning som samhällskritisk aktualiseras inte enbart föreställningar om
föreställningen som skild från (eller en representation av) samhället utan även diskurser
kring bland annat konstnärliga konventioner som både begränsar och möjliggör
diskussionen. Kan samhällskritik förstås som en dansföreställning? Gör muskulatur politik?
Hur iscensätts gränserna mellan tala och göra?
Makten/kunskapen konstrueras relationellt till det som exkluderas genom att exempelvis ses
som vansinnigt, orealistiskt eller onormalt, själva namngivandet och definitionen av makten
och normen blir därmed i sig en riskfylld praktik som riskerar att ge form åt det
osynliggjorde och omöjliggjorda.31 Genom att synliggöra dessa gränser som konstruera(n)de
diskuterar Butler det subversiva potentialet i den exkluderade ”andra”.32 Att påpeka något
som onormalt är dock inte en handling som i sig skapar något som onormalt, eller för den
delen synliggör normen för uttalandet. Snarare framhäver Butler hur avsikt och effekt inte
kan avgränsas i diskursproduktionen:
The effects of performatives, understood as discursive production, do not conclude at the terminus of a
given statement or utterance, the passing of legislation, the announcement of a birth. The reach of their
signifiability cannot be controlled by the one who utters or writes, since such productions are not owned
by the one who utters them. They continue to signify in spite of their authors, and sometimes against
their authors most precisious intentions.33
Utifrån diskursen som en ständigt repeterad självdisciplinering skulle jag här även vilja ta
upp Michel Foucaults begrepp governmentalitet. Makten framställs likt en internaliserad
styrningsmentalitet som producerar (statliga) subjekt, både laglydiga medborgare och
legitima statsapparater. Foucaults fokus ligger därmed på hur makten/styrningen går till
snarare än varför eller med vilken legitimitet detta sker. Governmentalitet framställs som en
inkorporering av frihetliga strävanden som teknologi och procedur för att reglera människors
beteenden, bland annat genom en uppfattning om friheten att ”styra sig själv”.34 Samtidigt
konstituerar dessa fria individer just den moderna staten:
31 Edenheim, Sara (2005) “Begärets lagar: moderna statliga utredningar och heterinormativitetens genealogi”, s44 32 Threadgold, Terry (1997) ”Feminist poetics. Poiesis, performance, histories”, s82 33 Judith Butler (1993) “Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex”, s240-241, citerad I Threadgold, Terry (1997) ”Feminist poetics. Poiesis, performance, histories”, s82-83 34 Nilsson, Roddy (2008) “Foucault – En introduction”, s128
18
Staten ses snarare som ett namn på en ansamling av institutioner, procedurer, tekniker, kalkyler och
kunskapsformationer vilka tillsammans alltså utgör en form av styrning.35
I sitt etnografiska arbete kring sociala rörelser och policyarbete använder sig Nancy Naples
av Michel Foucaults diskursanalys som metodologi för att undersöka hur skiftande monster
av maktrelationer formar vilka röster som representeras respektive utesluts i dominerande
politiska diskurser. Naples diskuterar hur själva mobiliseringen av politik och ramverket för
social förändring struktureras av en mängd olika och internt motstridiga diskurser. Naples
poängterar hur varken individuella aktörer eller sociala rörelser ”innehar” diskurser utan hur
dessa just är en praktik, en strukturerande process. För en social rörelse att vinna mark krävs
således en resonans med rådande kulturella konstruktioner av exempelvis representation,
mobilisering och legitimitet. I fallet med W.I.S.P blir framförallt frågor kring hur man
exempelvis kan förstå gränserna, effekterna eller möjligheterna för ett feministiskt nätverk
aktuella. Man tvingas formulera syfte och mål relationellt till konventioner som samtidigt
begränsar denna framställning.
Discourse limits what can be discussed or heard in a political context and is not tied to particular
organizations.36
För att fortsätta Naples resonemang behöver politiska förändringar därmed inte
nödvändigtvis innebära en transformation av maktrelationer. Men denna iscensättning och
upprepning av diskurser kring exempelvis etablerad politik blir just riskabel då den även
aktualiserar möjligheter till förskjutningar av betydelser.
Metod eller material?
Min ansats är att både i insamling och behandling av mitt material undvika stora berättelser
och förenklande syntetisering av erfarenheter och praktiker i studien. Snarare än att skapa
entydiga representationer konstruera makt som multipel och produktiv. I linje med Paulina
de los Reyes och Diana Mulinaris diskusission kring ”alteritetstänkande” – synliggöra
35 Ibid, s129 36 Naples, Nancy (2003) ”Feminism and Method – Ethnography, Discourse Analysis and Activist Research”, s90
19
polyfona berättelser, motdiskurser, förhandlingar och berättelser som formuleras utifrån en
subaltern position för att framhålla maktens komplexitet.37 Makten är multidimensionell och
komplex, därmed måste även metoderna för undersökning vara det.
Sanna Talja diskuterar hur diskursanalys som metod för att analysera kvalitativt intervjudata
handlar om att identifiera diskursiva tolkningsrepertoarer. Intervjusvar handlar enligt Talja
inte om någon enkelriktad fråga om extern eller intern referens utan beror även på de lokala
och bredare diskursiva system i vilka yttrandet är inbäddat.38 Med referens till Michel
Foucault menar Talja att den interna samstämmigheten för en diskurs varken baseras på den
som talar, språkets stil eller teknik, sammanhängande och logiska system av termer eller
etablerade teman.39 Talja framhäver hur metoder för att identifiera tolkningsrepertoarer
därmed bör handla om multipel materialinsamling (ex observation, intervjuer,
dagbokstekniker, litteraturstudier), inte enbart med hänsyn till textuell variation utan kanske
framförallt med hänsyn till variationer av kontexter.40 Som metod för min egen undersökning
skulle jag här vilja poängtera hur jag arbetat med men även gjort ett nedslag i en
organisation; jag har följt nätverkets arbete både genom dess iscensättningar och kontext.
Detta har samtidigt skett i relation till kontinuerliga diskussioner om W.I.S.P:s strategier,
förhållningssätt och förhandlingar i olika situationer. Utöver deltagande observation har jag
även undersökt statliga utredningar, policydokument, behandling av blanketter,
formuleringar av verksamhetsberättelser, besittning av rum m.m.
Det är utifrån mitt arbete hos W.I.S.P som både frågor, ståndpunkter och material vuxit fram
i gemensam process. Mitt fokus har under hela perioden legat på de vardagliga praktiker och
situationer som utgör organisationens verksamhet, detta för att kunna undersöka hur man i
administration, organisation och kontinuerlig verksamhet presterar och presenterar nätverket
relationellt till de hegemoniska diskurser kring konstnärlig praktik, organisationers
verksamhet och feministisk politik som (o)möjliggör dessa praktiker. Med fötterna i
aktionsforskning är mitt syfte snarast att utifrån ett kritiskt perspektiv resonera kring hur
diskurser aktualiseras i specifika situationer i forskningsarbetet. Att diskutera vems språk
och ärenden som tillåts sätta agendan i studien handlar om ständigt skiftande fält av 37 de los Reyes, Paulina och Mulinari, Diana (2005) “Intersektionlitet – kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap”, s93 38 Talja, Sanna (1999) “Analyzing Qualitative Interview Data: The Discourse Analytic Method” i Library & information science research, 1999, vol 21:4, s459-477, s 461 39 Ibid, s467 40 Ibid, s473
20
verkligheter och vardag. Ett uttalande från en person i nätverket eller en diskussion på
kontoret utgör således även element i min dialog med studien, snarare än enbart material för
densamma. Eller som Nancy Naples formulerar det:
In the context of activist research, analysts explore the institutional form and procedures, informal
organizational processes as well as discursive frames used to construct the goals and targets of the
institution.41
Gränserna för mitt material blev en pågående omförhandling, både i relation till att
konstruera gränserna för nätverket men även utifrån de olika diskursiva repertoarer som
genomsyrade arbetet i olika situationer. Jag skulle här vilja lyfta fram hemsidan
everybodystoolbox.net som exempel, något jag kom i kontakt med genom W.I.S.P. Sidan är
skapad av scenkonstnärer som en verktygslåda och plattform för att undersöka de diskurser
som (re)presenteras i ett verk. Jag blev både inspirerad och influerad av de lekar, övningar
och projekt som presenterades, något som självklart gör det problematiskt att upprätta
avgränsningar mellan vad som bör ses som element i fältets kanon eller som en orientering
av mina metodologiska resonemang. Hemsidan everybodystoolbox.net diskuterades
exempelvis både på W.I.S.P:s hemsida och kontor, men angavs inte nödvändigtvis som en
källa eller referens i slutdokumentationen för W-märkningen. Vilken betydelse tillskrivs
information och material, samt hur förändras detta beroende på situation? I min mening bör
det inte ses som mer relevant, komplext eller för den delen mindre känsligt att studera
material utifrån generella diskussioner kring officiella dokument snarare än kafferasternas
förhandlingar kring den besvärliga administrationen av statliga bidrag. Men dessa
iscensättningar måste samtidigt relateras till kontext och de specifika teknologierna som är
involverade i diskursproduktionen.
Metodologiska och forskningsetiska överväganden
Att studera en verksamhet och praktiker man själv är med och formulerar är självklart inte en
oproblematisk position. Forskningsprocessens frågetecken och problem handlade dock
självklart inte enbart om förhandlingar kring formuleringen och definitionen av den egna
studien utan även om hur man jag skulle förhålla mig till frågor om samverkan och
41 Naples, Nancy (2003) ”Feminism and Method – Ethnography, Discourse Analysis and Activist Research”, s30
21
deltagande i studien från W.I.S.P:s håll. Min avvägning landade i att fältstudie och praktiken
bör ses som samfällda projekt; jag har deltagit i W.I.S.P:s verksamhet och de har deltagit i
min. Jag har exempelvis inte i vardagsarbetet redogjort för de frågor jag ställer som
praktikant respektive forskare, helt enkelt för att de i många avseenden är samfällda.
Resonemang och diskussioner kring exempelvis scenkonst, jämlikhets- och
jämställdhetsarbete som präglat den vardagliga verksamheten har dock alltid skett i relation
till sammanhang och kontext. Som en av projektledarna formulerade det: ”olika politik I
olika rum”. På samma sätt har jag genom kontinuerliga förhandlingar och diskussioner med
de personer jag arbetade närmast försökt att just orientera vad jag av etiska skäl valt att lyfta
fram respektive exkludera i min uppsats, i relation till rummet jag befinner mig i.
Att som forskare ”göra sina respondenter rättvisa” aktualiserar en rad olika problematiska
föreställningar och konventioner kring både forskning och forskningsetik. Christine Halse
och Anne Honey skriver i ett nummer av tidskriften Signs om problematiken med
forskningsetiska principer som grundade i både positivistiska och rationalistiska antaganden.
Att vara känslig för forskningsprocessens maktrelationer bygger enligt Halse och Honey inte
enbart på att inledningsvis skaffa samtycke från respondenterna eller presentera information
om den aktuella studien utan detta är något som istället bör behandlas som en kontinuerlig
process.42 Frågan om samtycke och deltagande synliggör samtidigt de många och komplexa
gränsdragningarna för en studie - har en klasskamrat som delat mina upp- och nedgångar
exempelvis inte lidit mer kval än de projektledare jag delat kontor med? Genomgående har
jag dock I relation till W.I.S.P försökt att förhandla positioner, vara tillgänglig med min
forskning, föreslå forum för att diskutera frågor och på olika sätt öppna upp
forskningsprocessen. Min ansats är inte att exempelvis göra fältet rättvisa genom att
distansera uttalanden från W.I.S.P från mina egna utan att just diskutera och problematisera
sammankopplingarna.
Jag väljer att hädanefter genomgående använda ”W” istället för W.I.S.P som beteckning på
den specifika studerade verksamheten. Inte för att abstrahera studien från dess specifika
omständigheter och situation utan snarare för att tydligare skapa fokus mot de diskurser som
villkorar detta arbete. 42 Halse, Christine och Honey, Anne (2005) ”Unravelling Ethics: Illuminating the Moral Dilemmas of Research Ethics” i Signs: Journal of Women in Culture and Society, 2005, vol30:4, s2141-2162, s2158
22
Analys
(Re)presentera makt – Performance och politik
The clear boundary between theory and practice breaks down as discourse becomes performative and
performance discursive.43
I arbetet med W kom jag från olika håll att stöta på cirkulationen av ”performance” och
”performativitet”; i relation till konstutövning, som begrepp inom feministisk teoribildning
eller som aktivistiska verktyg och metoder. Repertoarerna kring de båda varierade både inom
och mellan situationer och sammanhang, en begreppsförvirring som både kunde relateras till
våra bakgrunder i olika discipliner såväl som begreppens interdisciplinära komplexitet. Min
ansats är här att genom performance och performativitet som diskursiva nodalpunkter mer
ingående behandla några av de villkor och möjligheter kring feministiskt förändringsarbete
som präglat arbetet med W.
I ett temanummer om performativitet från 2007 ställer man sig i introduktionen till Tidskrift
för Litteraturvetenskap frågan kring begreppets utvidgade popularitet - som svängningar
inom det litterära eller litteraturvetenskapliga klimatet?44 I linje med teatervetaren Erika
Fischer-Lichtes teorier om konstnärlig teatralitet diskuteras betydelser av förändringar inom
konstens område. Med utgångspunkt i en utvidgning av (västerländska) konstnärliga fält som
på allvar tog fart i och med actions- och performancekonstens framväxt under 1960-talet
menar Fischer-Lichtes att uppluckringen av tidigare genregränser även inneburit att gränsen
mellan verk och åskådare förändrats.45 Publiken ses i större grad än tidigare som deltagare i
verket eller texten som en händelse. Även om man bör vara känslig för skillnader mellan
olika kontexter bidrar performativitetsbegreppet på detta sätt till att (re)producera
uppdelningarna respektive ombildningarna mellan genrer och discipliner samt göra upp med
en hermeneutisk tolkningstradition där betydelsen söks mellan eller bortom raderna.
För att undersöka länkarna mellan performance och feminism presenterar teatervetaren Sue-
Ellen Case utifrån en amerikansk kontext en historisk bakgrund till feministisk aktivism och 43 Case, Sue-Ellen (2001) ”Feminism and performance: a post-disciplinary couple” i Theatre Research International, 2001, vol 26:2, s145-152, s158 44 Introduktion till Tidskrift för Litteraturvetenskap, 2007:4, s20 45 Ibid, s20
23
performancekonst som i flera avseende samfällda processer.46 Några av de gemensamma
nämnare som Case diskuterar handlar om utgångspunkten i framföranden av förkroppsligade
handlingar samt dekonstruktion av exempelvis uppdelningar mellan privat och offentligt.
Med exempel som den aktivistiska koalitionen “ACT UP” som mot slutet av 1980-talet
började anordna direkta aktioner och demonstrationer mot AIDS-krisen, diskuterar hon
vidare även performance som social intervention samt politisk aktivism som just
performance.
Performance och performativitet, så som jag försökt introducera begreppen, aktualiserar
således både korsningar och utspridningar mellan olika framföranden av begreppen. Även
om jag exempelvis skulle vilja tala om generella tematiker såsom dekonstruktion av
uppdelningar mellan avsändare-mottagare och innehåll-form är detta projekt som samtidigt
alltid sker relationellt till kontext och disciplin. För att återkoppla till Judith Butlers
resonemang bör man alltså problematisera det faktum att performance inte alltid kan ses som
subversivt, men alltid är performativt. Detta blir särskilt relevant när man ska tala om
performance och/som politik. Oavsett om det handlar om att problematisera normer och
konventioner kring tolkningsföreträde inom teatervetenskap, gestalta en politisk rörelse eller
exempelvis iscensätta en kritik av vilka kroppar som förväntas ockupera ett offentligt
utrymme kan effekterna av dessa projekt inte kontrolleras eller begränsas enligt avsändarens
intention. Dorothea von Hantelmann diskuterar i ett av nummer konsttidskriften Paletten från
2008 exempelvis hur begreppen både skapar och omskapar motstridiga diskurser kring
politisk förändring:
Det är tidigare etablerade konventioner som gör att ett samtida yttrande kan bli verksamt och därmed ge
upphov till utomspråkliga effekter. Denna upprepning bygger emellertid aldrig enbart på ett reproduktivt
utan också på ett förändrande moment, eftersom det inte kan finnas någon identisk upprepning. För
Butler är ett agerande med inriktning på förändring endast tänkbart i denna nexus mellan konvention och
innovation, mellan upprepning och differens. I denna mening bygger modeller för performativitet och
den för performancekonst till och med på motsatta världsbilder. Performancekonsten (åtminstone i sin
egenmotiverade självförståelse) är bunden till såväl den individuella aktören som den autonoma akten
och syftar till konventionsbrott.47
46 Case, Sue-Ellen (2001) ”Feminism and performance: a post-disciplinary couple” i Theatre Research International, 2001, vol 26:2, s145-152 47 Dorothea von Hantelmann ”The saying of doing: Om performativitet” i Paletten, 2008 nr 4
24
Så som jag varit intresserad av att iscensätta och undersöka performance inom ramen för min
studie rör det sig om att exempelvis ställa frågor kring vad det innebär att benämna något
som ”bara konst”? Eller för den delen hur utsagor kring behovet av ”förändring i praktiken”
agerar. Hur kan man genom performancebegreppet förhandla och iscensätta normer av
äkthet, representation, legitimitet och politik?
Jag har valt att göra nedslag i tre händelser/akter som utgjort en stor del av W:s verksamhet
under den period jag utfört min studie och praktik. Dessa rör sig över olika tidsrymder, rum
och involverar olika deltagare men kan ses som iscensättningar av W:s förändringsarbete.
Nedslagen och uppdelningarna bidrar både till en situering av min analys men synliggör
även diskursernas temporalitet och spatialitet.
W-märkningen
Arbetet med den så kallade W-märkningen aktualiserades genom en rad olika diskurser kring
bland annat organisation, scenkonst, feministisk teori samt statlig jämställdhets- och
kulturpolitik. Med resurser i form av statligt bidrag och ett nätverk av kompetens inom
branschen präglades dock den vardagliga verksamheten av en mängd problematiska
orienteringar och förhandlingar. W:s försök att definiera, iscensätta och framföra
jämställdhet och jämställdhetsarbete i en scenkonstkontext sammankopplades av en rad
stridande diskurser kring språk och anspråk. Aktivism, byråkrati, politik och konst
förhandlades genom komplexa variationer av papper, möten, lekar och scener, något som
kanske blev allra tydligast när man ställdes inför frågan om hur man rent konkret skulle
utforma en egen jämställdhetsmärkning.
Idén med W-märkningen kom till utifrån en önskan från W om att skapa effektiva
påtryckningsmedel för jämställdhetsarbete både på och bakom scen. Genom en märkning av
olika kulturinstitutioner och scenkonstverksamheter var avsikten att man på så sätt enligt
uppställda kriterier skulle kunna erbjuda publik och övriga utomstående aktörer möjligheten
att jämföra och välja de man vill bidra till eller samverka med. Men W-märkningen
involverade en uppsjö av både aktörer och manus:
W.I.S.P:s undersökningsarbete har skett på många fronter; i diskussioner, studiecirklar och genom
föreläsningar. Hur utformas en märkning som uppmanar till fortsatt arbete snarare än signalerar ett
25
slutstadium? Bör den ses som en kritik eller ett förslag till förändring? Från vem bör initiativet till en
W-märkning komma? Riktar den sig mot intern eller extern organisation, arbetsvillkor, repertoar eller
publik? Hur kan man ta hänsyn till storlek och villkor för de olika organisationerna? På vilket sätt kan
man uppföra en W-märkning som ett deltagande projekt för nätverkets medlemmar? Hur skulle
W- märkningen kunna bygga vidare på mycket av det arbete som redan gjorts på jämställdhetsfronten
och samtidigt fungera som en radikal och utmanande kraft i W.I.S.P:s anda?48
Stora, många och komplexa frågor orienterade arbetet. Kritiska reflektioner kring vad det
skulle innebära att märka något ”W” blandades med att undersöka märkningar och
certifieringar inom andra områden.
Mitt initiala arbete på W:s kontor handlade om efterforskning och kartläggning av
jämställdhetsmärkningar som företeelse, dels utifrån statliga utredningar49 men även genom
diverse olika projekt som initierats runt om i landet. I de publikationer och dokumentationer
jag undersökte50 låg fokus främst på juridiska, ekonomiska och organisatoriska aspekter
inom en arbetslivskontext där scenkonst och kultursektorn i stort var helt frånvarande.
Märkningarna avsågs överlag handla om frivilliga system som utifrån standardiserade
kriterier skulle bidra till en mer jämställd arbetsmarknad genom att eliminera snarare än i sig
självt utgöra tekniska handelshinder.51 Resonemangen kring möjliga utformningar och
tillvägagångssätt verkade även på så sätt gå i dialog med en skepsis inför utsikterna för att
kunna integrera jämställdhetsmärkningar inom både närings- och föreningslivet samt
offentlig förvaltning utan att försämra verksamheten eller urvattna jämställdhetsarbetet.
Kriterierna för en eventuell märkning som jämställt företag menades kunna handla om ett
aktivt arbete för jämställda arbetsförhållanden och anställningsvillkor mellan kvinnor och
män, möjligheterna att förena yrkesarbete med föräldraskap, motarbeta sexuella trakasserier,
möjliggöra utbildning och kompetensutveckling samt se över anställningsförfaranden etc.52
I arbetet diskuterade vi lagtext, regleringsbrev, policydokument och statistik. Detta utifrån
kritiska granskningar av både dokumentens formuleringar och layout, men även genom
48 Slutdokumentation av arbetet med W-märkningen, bilaga 1, s 1 49 Se exempelvis SOU 1998:6 “Ty makten är din ... Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige”, Ds 1998:49 ”Jämställdhetsmärkning – konsumentmakt för ett jämställt samhälle”, SOU 2002:30 “Märk-värdig jämställdhet” 50 ”Ja-märkning”, Länsstyrelsen i Västra Götaland. ”Utmärkelsen kvalitet”, Göteborgs stad. Jämställdhetscertifiering vid Umeå universitet. Etikanalytikerna. ”The feminist dollar”. Föreningen JA!, 51 SOU 2002:30 “Märk-värdig jämställdhet”, s19 52 Ibid bilaga 4
26
affirmativa resonemang kring bristfälligheten i hur de efterföljs. Hur kan man utifrån detta
problematisera jämställdhetsmärkningar av eller inom scenkonst? Arbetsprocessen med
W- märkningen präglades av en mängd olika diskussioner kring mål och visioner, betydelsen
av en märkning men även representation av W. Men varje gång ett förslag eller ett uppslag
lades till vila i W:s arbete handlade det ändå alltid om en adaption av just den retorik eller
den administration som inledningsvis kritiserats. Det vill säga en önskan om att kritisera den
allmängiltiga objektiviteten i en märkning men ändå legitimera och argumentera för en
W- märkning. Det satt både i väggar, formulär och gränserna för fantasin; (o)möjligheterna
för en kritisk W-märkning.
What Is Stha Problem i byråkratspråket?
27
Det var under en diskussion på W:s kontor kring det problematiska i att formulera nätverkets
verksamhetsberättelse som tanken på ett forum för att arbeta med frågorna kom upp. Hur kan
man exempelvis förhålla sig till den skriftliga formuleringen av ett scenkonstprojekt kring
normkritik utan att på de få rader ansökningsblanketten tillåter reproducera de
kategoriseringar man önskar ifrågasätta? Vad händer genom ”byråkratspråket” som
iscensättning och teknologi samt hur kan man på se på olika former av text och legitimitet?
Studiecirkeln involverade diskussioner framförallt kring möjligheter och omöjligheter att
från olika positioner förhålla sig till byråkratisering av scenkonstprojekt, jämställdhets- och
jämlikhetsarbete. Min utgångspunkt cirkulerade kring frågor om vad för normer, antaganden,
metaforer, föreställningar, allianser och konflikter som kan ses som inblandade i exempelvis
en bidragsansökan. Allt från beroendeställning gentemot bidragsgivare, villkor för
oetablerade konstnärer samt antaganden om att kunna uttrycka sig i skrift förhandlades.
Genom att rent praktiskt arbeta utifrån olika pappersblanketter och policydokument blev
studiecirkeln ett sätt att både materialisera och situera de byråkratiska och konstnärliga
diskurser man samtidigt försökte förhandla. Under det sista tillfället experimenterade vi även
med en övning i att klippa, klistra och parodiera blanketternas gränser såväl som
uppdelningen mellan sökande och bidragsgivare. Vi lekte med vänskap som
organisationsform, färger och klistermärken som kommunikation och trotsade uppdelningen
mellan anonym byråkrati och förkroppsligad scenkonstnär.
Power presentation
En iscensatt föreläsning med teori och praktik i lekfull blandform. Dikt och fakta, visioner och historiska
återkopplingar framfört ömsom obehagligt, ömsom varmt, och med skruvad humor. Efter denna
harmlösa och samtidigt skarpa föreläsning är ambitionen att besökarna ska, om inte de redan gjort det,
sätta på sig genusglasögonen och aldrig ta av dem.53
Power presentation var till skillnad från exempelvis arbetet med W-märkningen och
studiecirkeln ett resultat av W:s produktionskontor snarare än nätverket. Detta i avseendet att
det var W:s projektledare som stod bakom produktionen, som gick under den lekfulla 53 www.wisp.se, ”Power presentation”
28
benämningen ”föreläsningsföreställning”. Vid tillfället när jag själv såg den hade W blivit
inbjudna att uppföra presentationen på en fri teaterscen i Stockholm, med medlemmar av
nätverket i olika delar av rummet.
» «
[Scenanvisningar:] Ett kontorsbord och tre stolar står på mitten av scenen. Som
bakgrundsfond en overhead-duk där man kan se projiceringar av föremål från
kontorsbordet. Tre personer med vita skjortor, svarta byxor och svarta slipsar kommer in på
scen.
De tre projektledarna för W kommer in på scen och presenterar en ”infotainment fullspäckad
med högst subjektiva fakta om jämställdhet och genus inom scenkonsten” - av och med W.
Efter en kort och humoristisk introduktion av tidigare projekt och bakgrunden till nätverket
blev det dags att presentera dagens tre feminister tillika roller i föreställningen.
Projektledarna håller upp varsin pärm och ledmotivet till filmen Mission impossible startar.
Pärm A: Pärmens karaktärsdrag är: Saklig, tålmodig, smart, snäll, teoretisk, förstående,
pedagogisk. Feminist.
Pärm B: Pärmens karaktärsdrag är: Radikal, separatistisk, ultrafeminist.
Pärm C: Pärmens karaktärsdrag är: Individualistisk, happy queer, trendig, liberal, feminine
och sexig feminist.
Efter detta var det enligt en av projektledarna dags att ”belysa och dekonstruera tre ord som
vi gillar”.
”KVINNA”, ”NÄTVERK”, ”SCENKONST” visas upp på varsin skylt.
De tre orden diskuteras fram och tillbaka i både dialog och monolog mellan pärmarna, som
även de byts mellan personerna på scen. Ämnen och begrepp som avhandlas är bland annat:
Könsmaktsordning, uppfostran, Berit Ås härskartekniker, sexualitet, Judith Butlers
performativitetsteorier, Valerie Solanas Scum-manifest, informella och professionella
nätverk, homosocialitet, separatism, Guerrilla Girls, jämställdhetsprojekt inom svensk
29
scenkonst, arbetsvillkor, konstnärsidentiteter, konstaktioner, kvalitetsbegrepp,
jämställdhetslagen, kulturarv, klassiker, kontrakanonisering m.m. Det hela kombineras med
att vissa frågor även gestaltas genom exempelvis projicerade bilder, aerobic-dans eller
dockteater.
Slutligen meddelade en av projektledarna på scen att vi ska göra en visualiseringsresa och
alla ombeddes sluta ögonen.
Lokalen släcks ner
”Tänk dig att du ligger i din säng och har just vaknat upp till den 16:e april 2029. Du ligger
kvar och tänker på att du lever i ett helt jämställt samhälle. Vad innebär det? Hur ser det ut?
Hur känns det? /.../ Du går i en lång korridor och hör röster från ett rum. Du öppnar dörren
och ser att det är ett scenkonstverk. Vad händer på scen? Hur ser scenen ut? /.../ Tänk dig att
du ligger i din sang igen, och vaknar till nutid. Hur känns det? Är det någon skillnad? “
» «
Genom att leka, iscensätta och spela blir Power presentation på sätt och vis ett utrymme för
att i samma händelse förhandla olika nivåer och dimensioner av W och dess kontext. Frågor
om riktningar mellan konstnär och publik, budskap och scen samt kritik och
tolkningsföreträde skapas och omskapas i relation till det specifika rummet. Samt att det
efter föreställningen, enligt tidigare instruktioner, väntade frukt-te, dans och kakor.
Diskursiva repertoarer
Nedslagen behandlar på olika sätt framföranden och iscensättningar av konst, aktivism och
organisering i relation till bland annat statlig jämställdhets- och kulturpolitik, feministisk
politik och arbetsvillkor inom scenkonstområdet, även om uppdelningar i stil med dessa
självklart inte kan ses som några vattentäta skott. Jag skulle här vilja anföra en repertoar av
diskurser som villkorade mitt och W:s arbete med feministiskt förändringsarbete, genom
internalisering av såväl som motstånd mot dominerande föreställningar och normer.
30
Tråkiga papper och rolig jämställdhet?
F: Action?
S: Ja, det ser snyggt ut på papper men i verkligheten finns det fortfarande mycket att göra. Problemet är
att så fort man sticker ut hakan som enskild person finns risken att bli bestraffad — som den jobbiga
tjejen, t.o.m. bli motarbetad och få sämre villkor. Wisp kan vara en fri agent som är fräck, uppkäftig,
hänger ut och gör parodi. Bakom Wisp kan alla gömma sig eller träda fram — och bli ännu starkare!
Därför tror vi på kupper och kampanjer, humor och nytänk som strategi för action, att saker ska hända
inom jämställdshetsarbetet inom scenkonsten.54
Olika repertoarer och föreställningar kring både det svåra och tråkiga i att skriva formella
dokument cirkulerade i verksamhetens diskussioner. Att skriva ”byråkratspråket” blev en
korsning av en mängd olika diskurser kring både text och formuleringar men även normer
kring exempelvis politik, konst och akademi. Problemen med att formulera de undslippande
och hala kriterierna för W-märkningen blev inte enbart en iscensättning av att ”hitta orden”
eller ”kunna språket” utan även ett identitetspolitiskt projekt för W. Hur roliga och radikala
kan papper vara? Måste jämställdhetspolitik vara tråkigt? Samt hur öppen kan man vara med
interna reflektioner och kritik kring dessa föreställningar?
Att diskutera scenkonstprojekt i relation till ”de tråkiga papprena” var ett genomgående
narrativ i arbetet med W-märkningen, att försöka förklara och dra upp gränser för papprena
blev en ständig relationell orientering gentemot vad jag uppfattade som den fria och roliga
konsten och jämställdheten. Organisation och administration framfördes kontinuerligt som
ett tråkigt och nödvändigt ont, något som enligt en av deltagarna i studiecirkeln ”äter upp all
tid man egentligen vill lägga på det konstnärliga”. Dessa utsagor kan självklart tolkas och
framföras på en rad olika sätt. Man skulle kunna tala om strategier för att förhandla
svårigheterna i att göra språket till sitt eget, beskriva det i termer av identitetspolitik och
konstruktion av konstnärlighet eller för den delen förgivettagna konventioner och rutiner
kring organisation inom en scenkonstkontext.
Frågan om skriftlig framställning och betydelsen av textdokument blev en aktualisering och
iscensättning av gränser och skillnader mellan bland annat konstnärlig och byråkratisk
praktik. Att W exempelvis hade ett nära samarbete med en grafisk formgivare som även 54 www.wisp.se, ” W.I.S.P intervjuar W.I.S.P”
31
bjöds in som konsult redan i ett tidigt skede av W-märkningsprojektet visar i min mening på
de olika normer kring text och språk som iscensätts genom nätverket. Syfte, mål och medel
formuleras i bild lika mycket som i ord, i kroppslig gestaltning som i administration.
Som en betryggande påminnelse om att man kommit fram till ett beslut eller valt en riktning
förekom i arbete med W-märkningen talet om att ”bara få ner det på papper”. I linje med
Michel Foucaults resonemang kring dokumentet som diskursiv teknologi55 var denna
”översättning” från diskussioner på kontoret till exempelvis en dokumentation till en
bidragsinstans dock aldrig något enkelt projekt. Statsvetaren Wendy Brown diskuterar vidare
även produktionen av ”state subjects” i relation till en rationalistisk byråkratisk diskurs:
Det faktum att byråkrati som ordning både är ett mål och en strategi, och därmed fungerar både som
maktutövning i sig själv, likväl som en del av andras maktutövning, samtidigt som den framställer sig
själv som varandes utanför eller neutral i relation till makt, gör den särskilt kraftfull när det gäller
utformandet av livet för statens klienter56
Problematiken kring förhållningssätt till form och innehåll blev även aktuella i förhållande
till många av de juridiska dokument vi diskuterade i arbetet. Lagstiftning,
jämställdhetsplaner, regleringsbrev och policydokument framställdes i termer av legitimering
såväl som avpolitisering av jämställdhetsarbetet, de fick liv både som auktoriteter och
papperstigrar. Dessa paradoxer som präglade arbetet visade inte enbart på ett spektrum av
definitioner av jämställdhet, men utan även hur dessa olika diskurser materialiserades och
normaliserades. Dokumenten blev en bekräftelse på att beslutet var taget, bakgrunden skapad
eller framtiden definierad. Likt Michel Foucaults idé om governmentalitet skulle detta även
kunna läsas som en internalisering av den byråkratiska diskurs man samtidigt önskar
kritisera. Något som både aktualiseras genom omöjligheterna att tänka utanför blanketternas
boxar eller kritisera kraven på mätbara mål.
Som jag gjorde i studiecirkeln skulle jag här även vilja koppla an till Sara Ahmeds text
”language of diversity”. Ahmed skriver där om hennes uppdrag att utifrån kritiska
postkoloniala och antirasistiska utgångspunkter skriva en mångfaldsplan för det universitet
hon jobbar på. Att förhålla sig till en liberal mångfaldsdiskurs visade sig dock bli ett 55 ur Foucault (2002) ”Vetandets arkeologi”, citerad i Grönberg C (2002) ”Omkopplingar: Avskrifter, Listor, Dokument, Arkiv”, s81 56 ”Vart tog politiken vägen? Om regionalpolitik, jämställdhet och statens förändrade former” i Tidskrift för genusvetenskap, 2008:1, s31-52, s48
32
problematisk projekt där hon menade att det språk man uppfattar som kritiskt gärna kan
”låna sig själv” till de styrningstekniker man i själva verket önskar kritisera.57 Ahmed
diskuterar hur hon tvingades förhålla sig till en liberal mångfaldsdiskurs utan att ha kontroll
över de associationer som ”fastnade” på specifika uttryck och formuleringar. Begrepp som
jämlikhet menades därmed enligt Ahmed kunna reproducera snarare än utmana sociala
privilegier.58 Men vad händer när denna formulering sker genom ett skevande av normerna
för denna framställning?
För att prata med Judith Butler ses själva yttrandet/akten ”att formulera sig” som en
performance. Det gör en situation av rätt och fel språk samt legitima respektive löjeväckande
anspråk, en gränsdragning som dock alltid riskerar att läcka mellan dessa olika
iscensättningar. Genom att iscensätta, framföra, formulera och omformulera exempelvis
jämställdhetspolitik genom olika språk, texter och praktiker möjliggörs därmed ett
synliggörande av normer och föreställningar kring legitim politik. För vad gör det att som W
prata om ”rolig” jämställdhet? Skulle det innebära en mindre legitim politik om den
konstitueras genom lek? I relation till vilka normer och föreställningar förhandlas och
bedöms detta? Kan det ses som en parodi på jämställdhet, det egna tolkningsföreträdet eller
på (o)möjligheten i att definiera begreppet?
Företagsamma föreställningar
De projekt och händelser jag redogjort för ovan villkorades även genom diskursiva strider
kring bland annat organisation, företagsamhet och entreprenörskap. Narrativ kring att leta sig
”andra kanaler” utanför statliga scenkonstinstitutioner eller bidragsinstanser aktualiserade
dels problematiska orienteringar gentemot finansiering, marknadsföring och konkurrens men
genomsyrades även av diskurser kring kvalité, tillgänglighet och frihet. Det handlade dock
sällan om någon enighet eller samstämmighet i föreställningarna kring möjliga respektive
ogörliga vägar att gå utan snarare om kontinuerliga processer av att iscensätta och
formalisera det motstånd och de begränsningar som villkorade W:s verksamhet. Utsagor
kring större statliga institutioner som ”omoderna” eller ”stelbenta” framfördes således
parallellt med diskussioner kring tryggheten i dess ekonomiska och professionella resurser 57 Ahmed, Sara ”The language of diversity” Ethnic and Racial Studies, vol 30:2, 2007, s235-256, s236 58 Ibid, s240
33
eller det positiva i möjligheten för offentlig insyn. Privata aktörers krav på lönsamhet
kritiserades men framställdes samtidigt som ett möjligt medel för modernisering och
nytänkande. Självständigheten i att för fria kulturgrupper formulera sin egen agenda vägdes
på liknande sätt mot dessa verksamheters ofta begränsade resurser. Även om uppdelningarna
i institutioner, företag och fria grupper i sig konstruerar en förenkling av hybrida samarbeten,
beroenden och nätverk bidrar dessa framställningar till att på olika sätt förhandla frågor om
möjligheter och begränsningarna för W:s verksamhet och position.
I utredningen ”Plats på scen” diskuterar organisationsteoretikerna Nanna Gillberg och Jenny
Lantz jämställdhetsarbete i så kallade kulturproducerande organisationer utifrån sociologen
Pierre Bourdieus studier av kulturproduktionsfältet. Organisationer inom
kulturproduktionsfältet menas vara lokaliserade mellan en ekonomisk (”man eftersträvar
vinst”) och en kulturell (”man eftersträvar konstnärlig höjd”) logik.59 Att exempelvis prata
om en standardisering av scenkonst i termer av föreställningar som ”produkter” och
lönsamhet som huvudargument för aktivt jämställdhetsarbete synliggör därmed en av många
diskursiva strider om både språk och anspråk. Dessa gränsdragningar problematiserades
ytterligare genom narrativ i W:s verksamhet kring introduktionen av entreprenörskap inom
kulturlivet, samt kulturarbetares arbetsvillkor och försörjningsmöjligheter under
omförhandling.
Jag menar här inte att frilägga ekonomi och organisation som förklaringsmodeller från de
diskursiva repertoarer som iscensätts av och genom W, utan snarare visa på hur de skapas
och omskapas relationellt till föreställningar kring institutionalisering, byråkrati, näringsliv,
aktivism m.m.60 Diskurser kring den ”fria konstnären”, den ”fria marknaden” eller den fria
och uppkäftiga agent som W önskar iscensätta skapar en komplex ordning av att både
kritisera och normalisera marknadsliberala diskurser.
Det skede då man slentrianmässigt satte likhetstecken mellan ”samhället” och den offentliga sektorn har
också passerat. En nationell kulturpolitik behöver därför bygga på medverkan från ett stort antal
intressenter där den offentliga sektorns aktörer visserligen är särskilt betydelsefulla, men långt i från kan
agera ensamma61
59 Gillberg, N, Latnz, J. ”Kön i scenkonstens organisationer” i SOU 2006” Plats på scen” 60 För liknande resonemang se Martinsson, Lena, de los Reyes, Paulina m.fl. (2005) ”Olikhetens paradigm : intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande”, s 22 61 SOU 2009:16 ”Betänkande av Kulturutredningen”
34
Citatet kommer från slutbetänkandet av den kulturutredning som sammanföll med min
praktik hos W och visar på några av de föreställningar som bland annat kommit att
förhandlas i den dagliga verksamheten. Repertoarerna kring kulturpolitiska omförhandlingar
tar sig en mängd olika uttryck men präglas samtidigt av liknande teknologier som den
statliga jämställdhets-, och jämlikhetspolitiken. Det handlar inte på något sätt om en enkel
eller för den delen likriktad förändring men skapar och omskapar likväl ett nätverk av
förgivettaganden och normaliseringsprocesser som på olika sätt både förhindrar och
möjliggör feministiskt förändringsarbete. Där narrativ kring en öppen, inkluderande, generös
och långsiktig verksamhet ställs mot diskurser kring profilering, konkurrens och
projektbaserad verksamhet - hur konstrueras en scenkont tillgänglig för alla?
Praktisera akademi, teoretisera praktik?
Frågor om makt, kunskap och tolkningsföreträde gjordes till ett ständigt närvarande element
i W:s verksamhet. Definitioner av exempelvis kvalité, politisk korrekthet och konstnärlig
frihet både problematiserades och dekonstruerades, men detta iscensatte samtidigt en rad
olika repertoarer kring bland annat feministisk teori och praktik.
För att ta ett exempel som jämställdhetsbegreppet förhandlades detta både med och mot olika
diskurser kring vetenskaplighet och praxis. I arbetet med W-märkningen kunde det röra sig
om utsagor i stil med hur teorierna ”fanns” men inte omsattes i praktik - eller för den delen
sågs som en praktik i sig. Feministisk forskning konstituerades i dessa rum ofta likt en
legitimerande strategi för både forskningens och W:s anspråk. I ett och samma svep
iscensätts inte enbart föreställningar om en marginalisering av feministiskt arbete inom
scenkonstområdet utan även arbetets interna samstämmighet. I fallet med Power presentation
skevas dock denna performance av jämställdhet genom att just ta sin utgångspunkt i den
komplexa praktiken för feministiskt arbete. Ett arbete som ligger på flera bord och utgår
ifrån sinsemellan ibland motsägelsefulla pärmar. Narrativ kring teori och praktik blev på så
sätt diskursiva teknologier för att både skapa och omskapa (o)möjligheter för feministiskt
förändringsarbete.
35
Genom att i min studie ta utgångspunkt i olika iscensättningar av performance och
performativitet aktualiseras även ytterligare frågor om möjligheter och begränsningar i W:s
arbete. För vem, vad eller vilka görs dessa diskurser tillgängliga? Vilka har tid, resurser,
möjlighet och lust att delta i de händelser jag exempelvis redogjort för ovan? Samt hur görs
tillgänglighet, utrymme och ekonomi som element i diskurserna kring performance och
performativitet? Som en linje i denna kontinuerliga iscensättning och omförhandling av
feministisk teori genom W:s verksamhet skulle jag bland annat vilja diskutera cirkulationen
av intersektionalitetsbegreppet. Termen som i övergripande drag framställdes som ett
begrepp för att visa på hur olika maktrelationer är delaktiga i att konstruera identitetsgrunder
som kön, klass, etnicitet, ålder, funktionalitet etc dök upp på ett flertal områden i W:s
verksamhet. Bland annat anordnades på kontoret en öppen föreläsning med genusvetaren
Victoria Kawesa, och begreppet inkluderades även som en av utgångspunkterna I
slutdokumentationen av W-märkningsarbetet. Hur kan man förstå förekomsten av begreppet
intersektionalitet i W:s verksamhet? Är det överhuvudtaget möjligt att skilja på vad som kan
ses som svar på en internfeministisk kritik av jämställdhetsbegreppet, som element i en
mångfaldsdiskurs eller som en iscensättning av feministisk teori och akademiska anspråk?
Oavsett intention skapar och omskapar begreppet performativt både feminitisk teori och
praktik som element I normkritiskt förändringsarbete.
36
Slutdiskussion
Feministisk fantasi som strategi?
Att hitta på själva, att fantisera fritt, var mycket svårare än vi trodde/.../Att fantasierna lät vänta på sig
berodde även på den prestationsångest som drabbade oss inför uppgiftens alla möjligheter. Nu när vi tog
chansen att skapa något eget, måste det bli fantastiskt! Idealt skulle fantasin visa en situation där
feministen/feminism både sätter kvinnor i centrum och dekonstruerar kön som kategori (jfr Ferguson
1993). Dessutom skulle den helst synliggöra och utmana andra maktrelationer (klass, etnicitet/ras och
sexualitet), samt vara fyndig och intellektuellt utmanande. Det var med andra ord ingen lätt uppgift.62
Hur kan man se på feministisk förändring? Jag har genom mitt analyskapitel försökt
framföra några av de projekt och processer i mitt arbete med W som på olika sätt förhandlat
frågor om feministiskt förändringsarbete i en scenkonstkontext. Min avsikt har framförallt
legat i att visa på hur detta arbete skapas och omskapas diskursivt, hur olika dimensioner av
feministisk förändring iscensätts snarare än föreligger enligt någon på förhand statisk
definition. Där politik ses som en process för en kontinuerlig framställning, lek och
förhandling med vad som exempelvis uppfattas som möjlig, relevant, önskvärd, rolig eller
snygg feministisk scenkonst utan att någon av dessa aspekter i ett projekt ses som isolerade
eller primära. Genom arbetet med W har frågor kring maktrelationer och villkor genom
feministiskt förändringsarbete kontinuerligt aktualiserats i relation till både rum och
positioner. Uppluckringar mellan scenkonstnärliga genregränser, uppdelningar mellan
åskådare och deltagare eller för den delen performance, aktivism och politik har på så sätt
visat hur privilegier och normer i samma framförande kan skapa både friheter och
begränsningar.
I sin bok Motstånd & Fantasi: historien om F arbetar författarna med feministiska fantasier
som strategi för att hantera och bemöta motstånd gentemot feministiskt arbete. De lutar sig
bland annat på Frances Bartkowskis resonemang kring fiktiva texters frigörande
möjligheter.63 Bartkowski diskuterar där hur man genom feministiska fantasier kan
ifrågasätta den rådande ordningen utan att hänfalla till utopi då det snarare handlar om att
utmana gränserna för vad som ses som möjligt, även om dessa gränser självklart inte kan
göras begripliga utanför rådande diskurser. På samma sätt blir fantasi, estetik och lekfullhet i 62 Wahl, A. mfl”Motstånd och fantasi – Historien om F” s96-97 63 Wahl, Anna m.fl. (2008) ”Motstånd & fantasi – Historien om F”, s96
37
att både presentera, representera och prestera feministiskt förändringsarbete genom W om
inte en lösning så en uppmuntran till både sammanslutning och utsträckning av pluralistiska
feministiska intressen.
THE WHITE STONE PROJECT
Stafettlek inspirerad av Gunnel Lindes ungdomsroman 'Den Vita Stenen' där två
barn triggar varandra att utföra uppdrag i utbyte mot en vit sten. Wisp har lånat
idén och och delar ut ett fåtal exklusiva stenar under cermoniella förtecken till
speciella bärare. Som bärare är uppdraget att finna en ny bärare och ett uppdrag
för denna person att utföra. När uppdraget är utfört kan stenen byta person. På så
vis cirkulerar stenarna från person till person i hela världen och får oanande saker
att hända. Stenen står för mod, lek och att överbrygga hinder och makthierarkier.64
Jag lämnar härmed över en sten för att trigga till nya uppdrag och i hopp om fortsatt
diskusison.
64 www.wisp.se, ”White stone project”
38
Källförteckning Tryckta källor Ahmed, Sara (2007). The language of diversity. Ethnic and Racial Studies, 30:2, 235-256 Berner Boel i Lundqvist, Åsa, Davies, Karen & Mulinari, Diana (red.) (2005). Att utmana vetandets gränser. Malmö, Liber Butler, Judith (1988). Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory. Theatre Journal, Vol. 40, Nr 4, (Dec., 1988), pp. 519- 531 Dahl, Ullrika (2005). Scener ur ett äktenskap: Jämställdhet och heteronormativitet, i Kulick, Don (red.) Queersverige. Stockholm, Natur och Kultur de los Reyes, Paulina & Martinsson, Lena (red.) (2005). Olikhetens paradigm – intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande. Lund, Studentlitteratur de los Reyes, Paulina och Molina, Irene (2005) Kalla mörkret natt! Kön, klasss och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige, i de los Reyes, Paulina, Molina, Irene ochMulinari, Diana (red.) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige. Stockholm, Atlas de los Reyes, Paulina och Mulinari, Diana (2005) Intersektionlitet – kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö, Liber Edenheim, Sara (2005) Begärets lagar: moderna statliga utredningar och heterinormativitetens genealogi. Eslöv, Symposion Foucault, Michel (1971). Diskursens ordning, Installationsföreläsning vid Collége de France den 2 december 1970. Stockholm/Stehag 1993, Brutus Östlings Bokförlag Symposion Iris van der Tuin (2008) Third Wave Materialism: New Feminist Epistemologies and the Generation of European Women’s Studies. Doktorsavhandling, Utrecht Universitet Halse, Christine och Honey, Anne (2005) Unravelling Ethics: Illuminating the Moral Dilemmas of Research Ethics, i Signs: Journal of Women in Culture and Society. 2005, vol 30:4, s2141-2162 von Hantelmann, Dorothea (2008) The saying of doing: Om performativitet, i Paletten, 2008:4 Haraway, Donna (2001) Situated knowledges:The science question in feminism and the privilege of partial perspective, i Lederman, Muriel och Bartsch, Ingrid (red.) The gender and science reader. London, Routledge, s169-188 Hermele, Vanja (2007) I väntan på vaddå? Teaterförbundets guide till jämställdhet. Falun, Teaterförbundet & Premiss förlag Lundgren, Anna Sofia (2001) Deskriptiva, normativa, performativa – Reflektioner kring beskrivningar, i Lundgren, Britta & Martinsson, Lena (red.) Bestämma, benämna, betvivla – Kulturvetenskapliga perspektiv på kön, sexualitet och politik. Lund, Studentlitteratur Naples, Nancy A. (2003). Feminism and Method: Etnography, Discourse Analysis, and
39
Activist Research. New York/London, Routledge Nilsson, Roddy (2008) Foucault – en introduktion. Lund, Grahns tryckeri. Peterson, Magdalena (2003) Identitetsföretsällningar – Performance, normativitet och makt ombord på SAS och AirHoliday. Angered, Mara Förlag Ramazanoglu, C., Holland, J. (2000) Still telling it like it is? Problems in feminist truth claims, i Ahmed, Sara (red.) Transformations: Thinking through Feminism. London, Routledge, s207- 220 Rönnblom, Malin (2008) Vart tog politiken vägen? Om regionalpolitik, jämställdhet och statens förändrade former, i Tidskrift för genusvetenskap, 2008:1, s31-52 Smith Dorothy, (2005) Institutional Ethnography, A Sociology for People. Oxford, AltaMira Press - (1999) Writing the Social: Critique, Theory, and Investigations. Toronto, University of Toronto press, citerad i Naples, Nancy (2003) Feminism and Method – Ethnography, Discourse Analysis and Activist Research. London, Routledge, s30 Talja, Sanna (1999) Analysing Qualitative Interwiew Data: The Discouse Analytic Method. Library & Information Science Research, Volume 21: 4, s459-477 Threadgold, Terry (1997) Feminist poetics. Poiesis, performance, histories. London, Routledge Wahl, Anna m.fl. (2008) Motstånd och fantasi – Historien om F. Lund, Studentlitteratur Statens offentliga utredningar SOU 2006:42 ”Plats på scen”, kulturdepartementet SOU 2009:16 Betänkande av kulturutredningen Ds 1998:49 ”Jämställdhetsmärkning – Konsumentmakt för ett bättre samhälle” SOU 2002:30 ”Märk-värdig jämställdhet” Internetkällor www.wisp.se, åtkomstdatum 090201 www.everybodystoolbox.net, åtkomstdatum, 090302 ”Ja-märkning”, Länsstyrelsen i Västra Götaland http://www.kvalitet.goteborg.se/startsida/utmarkelsen/, åtkomstdatum 090220 ”Utmärkelsen kvalitet” Göteborgs stad http://www.kvalitet.goteborg.se/startsida/utmarkelsen/, åtkomstdatum 090225 Jämställdhetscertifiering vid Umeå universitet http://www.pol.umu.se/jamcert/vad.html, åtkomstdatum 090225 Föreningen JA! http://foreningenja.blogspot.com/, åtkomstdatum 090215
40
Bilaga 1.
W.I.S.P-priset – Så här gick det till
Idén med att utarbeta en så kallad W-märkning startade i en strävan mot att skapa ett verkningsfullt
sätt att både påpeka och påverka jämställldhetsarbete inom scenkonstområdet - med ett specifikt
fokus på just praxis och organisation. Genom att ta fasta på tanken om en jämställdhetsmärkning av
olika kulturinstitutioner och scenkonstverksamheter framkom en uppsjö av frågeställningar och
ställningstagande kring tolkningsföreträde, representation, delaktighet och effekter i att utforma
påtryckningsmedel och resurser för en mer jämställd scenkonst. Arbetet med W-märkningen har
således varit en integrerad process i W.I.S.P:s övriga verksamhet, men även fungerat som ett
bollplank för vidare utveckling. Så här gick det till när W.I.S.P dök in i villkoren,
begränsningarna och möjligheterna med en jämställdhetsmärkning.
Märkning, makt och legitimitet
I anslutning till Kvinnomaktutredningens slutbetänkande 1998 introducerades begreppet
jämställdhetsmärkning i den jämställdhetspolitiska diskursen. Grundtanken bygger på en idé om att
genom märkning av en vara eller tjänst enligt på förhand uppställda kriterier skapa möjligheter för
konsumenter att välja och välja bort företag att handla från. Märkningen som medel för
konsumentmakt ska både bidra till och utgöra argument för företag att internt och externt bedriva ett
aktivt jämställdhetsarbete.
Som ett första led i att ta sig an arbetet med W-märkningen inleddes diskussioner kring W.I.S.P:s
roll och position i relation till en jämställdhetsmärkning. Ett komplext arbete då det självfallet
finns en mängd olika både specifika och generella dimensioner att ta hänsyn till - politiska och
ekonomiska såväl som filosofiska och organisatoriska. Frågor kring syfte, målgrupp och
avgränsningar blev i sig ett avstamp till att börja reda i problematiken kring en W-märkning.
W.I.S.P:s undersökningsarbete har skett på många fronter; i diskussioner, studiecirklar och genom
föreläsningar. Hur utformas en märkning som uppmanar till fortsatt arbete snarare än signalerar ett
slutstadium? Bör den ses som en kritik eller ett förslag till förändring? Från vem bör initiativet till
en W-märkning komma? Riktar den sig mot intern eller extern organisation, arbetsvillkor,
repertoar eller publik? Hur kan man ta hänsyn till storlek och villkor för de olika organisationerna?
På vilket sätt kan man uppföra en W-märkning som ett deltagande projekt för nätverkets
medlemmar? Hur skulle W-märkningen kunna bygga vidare på mycket av det arbete som redan
41
gjorts på jämställdhetsfronten och samtidigt fungera som en radikal och utmanande kraft i
W.I.S.P:s anda?
För att komma vidare ville vi undersöka och resonera kring vad för olika villkor, antaganden och
diskurser vi hade att förhålla oss till.
Vi bjöd inledningsvis in Vanja Hermele, genusvetare och författare till Teaterförbundets bok I
väntan på vadå? Resultatet blev en studiecirkel som Hermele höll för W.I.S.P:s medlemmar där vi
diskuterade och analyserade centrala begrepp som kvalitet, kanonisering, konstnärlig frihet och
politisk korrekthet.
För att få en bättre förståelse för hur genus skapas och upprätthålls i sig och i förhållande till andra
maktordningar inom organisationer bjöd vi in Anna Wahl, organisationsteoretiker på KTH I
Stockholm. Wahl höll en föreläsning för W.I.S.P:s medlemmar där hon gav oss en introduktion till
det akademiska fältet organisation och kön. Föreläsningen grundade sig på Anna Wahls bok Det
ordnar sig – teorier om organisation och kön.
W.I.S.P har alltid en strävan efter att arbeta intersektionellt, dvs att ha en medvetenhet om att kön
inte kan ses isolerat från andra aspekter såsom etnicitet, religion, ålder, klass och sexuell läggning.
Wisp bjöd in Victoria Kawesa, doktorand i genusvetenskap vid Linköpings universitet som
konsult. Tillsammans anordnade vi bland annat en föreläsning om vit och svart femininitet. Där
fokuserade vi på hur genus och etnicitet samspelar i upplevelsen av sexism, rasism och
diskriminering.
Som ett parallellt spår till vårens föreläsningar 2009 utfördes en utforskande kartläggning av hur
andra märkningar fungerar samt hur liknande jämställdhetsprojekt genomförts. Sandra Linnell,
masterstudent i genusvetenskap från Göteborgs universitet, undersökte olika aspekter av
märkningar. Sandra Linnell undersökte bland annat dessa märkningar:
•”Ja-märkning”, pilotprojekt med företag och organisationer från privat och offentlig sektor som
initierades 1998 av Länsstyrelsen i Västra Götaland. Projektet diskuterar möjliga
jämställdhetskriterier och en checklista för att bedriva och dokumentera jämställdhetsarbetet65
• “Utmärkelsen kvalitet”, en kvalitetssäkringsmetod och utvärderingsmodell som syftar till att
lyfta fram goda föredömen inom stadens organisation. Göteborgs stad66
65 ”Jämställdhetsmärkning – Konsumentmakt för ett bättre samhälle” Ds 1998:49 s47
42
•Jämställdhetscertifiering vid Umeå universitet67
•Etikanalytikerna, rankar börsnoterade företag ur olika etiska perspektiv, varav jämställdhet är
ett68
•Teaterförbundets jämställdhetscheck69
•”The feminist dollar”, handbok i USA som listar i författarnas mening jämställda företag70
Främst undersöktes övervägningar och förhållningssätt inom offentlig förvaltning där
jämställdhetsmärkningar haft sin främsta spridning. W.I.S.P började i detta fundera kring huruvida
matriserna, ansökningsblanketterna och dokumenten kring de olika projekten kunde säga något i sig.
Som en del i att diskutera hur man kunde förhålla sig till det byråkratiska tilltalet i en
scenkonstkontext anordnades en studiecirkel under rubriken ”What is Stha problem med
byråkratspråket”. Syftet var att diskutera och peppa medlemmar till att våga göra språket och
anspråket till sitt, gentemot både kulturinstitutioner och förvaltning, men även som ett försök att
dekonstruera objektiviteten i märkningarna.
Kartläggningen och studiecirklarna ledde diskussionerna vidare inom W.I.S.P och vi behandlade då
frågor kring vad det innebär att märka något ”W.I.S.P”, hur en sådan märkning skulle kunna
utformas och vad det i så fall skulle kunna leda till för konkreta effekter? Resonemangen kring
W-märkningen skedde även genom jämförelser med diverse miljömärkningar och certifieringar,
såsom KRAV, Svanen m.fl. Genomgående visade vår kartläggning att märkningar oftast handlar om
frivilliga system där företagen först får betala en viss summa för att få tillgång till kriterierna, sedan
själva ansöka om en märkning där granskningen av produkten eller tjänsten i fråga slutligen läggs ut
på en tredjepart.
Överlag handlar det om stora organisationer, oftast statiska kriterier, standardiserade arbetsmatriser
och uttryckliga krav om att undvika godtycklighet och skönsmässiga bedömningar. Med stora
administrativa apparater, omfångsrik datainsamling och positionen som kontroll- och tillsynsinstans
framstod de generella dragen i märkningarna och projekten vi undersökte som allt mer orimliga att
försöka omsätta i en scenkonstkontext. Detta ihop med frågor och diskussioner från studiecirklar och
föreläsningar ledde fram till att vi kom längre och längre ifrån en jämställdhetsmärkning i traditionell
mening.
66 http://www.kvalitet.goteborg.se/startsida/utmarkelsen/ 67 http://www.pol.umu.se/jamcert/vad.html 68 ”Märk-värdig jämställdhet” SOU 2002:30 s 219 69 http://www.teaterforbundet.se/Templates/Article1.aspx?PageID=24c3dba3-4c5a-46c8-89a7- efffd41a4461 70 ”Feminist dollar” Margret Katz, Phyllis A. Katz, Time books, -97
43
Sammanfattningsvis kunde vi i det här skedet konstatera att:
• W.I.S.P:s roll i jämställdhetsarbetet är inte att föra och jämföra statistik, eller agera
tillsynsmyndighet
• W.I.S.P tror på transparens och inflytande, både inom och utom organisationerna. Både för
konstutövare och publik.
• W.I.S.P vill ha en märkning som utgår från idéer där strukturer, maktordningar,
mystifierade begrepp såsom kanon och kvalitet samt konkreta jämställdhetsbegrepp går att finna
och reflektera kring.
• W.I.S.P:s styrka ligger i att möta upp stelbenta strukturer och normbildning med lek, humor och
kaxighet, därför vill vi göra ett projekt som inbjuder till aktion och diskussion.
W.I.S.P började då tänka på andra typer av märkningar. Tankarna gick bland annat över en idé om ett
sällskapsspel som ett slags internutbildningsmaterial, där man genom att lägga fram policydokument,
jämställdhetsplaner, organisationsscheman och regleringsbrev möjliggjorde för offentlig insyn i
organisationernas jämställdhetsarbete. Men fortfarande kvarstod problematiken kring hur man kan
möjliggöra ett större genomslag för W-märkningen både i den offentliga debatten och i den interna
organisationen inom kulturvärlden.
Från W-märkning till W-pris
W.I.S.P arbetar i förlängningen med demokratifrågor och en scenkonst som pulserar jämställdhet
både i det som presenteras på scenerna och i hur organisationerna fungerar. När ramarna för en
eventuell jämställdhetsmärkning till slut verkade skapa mer problem än möjligheter har vi istället
landat i ett W-pris som andas fler möjligheter till förändring både vad gäller kvantitativ och kvalitativ
jämställdhet.
I linje med W.I.S.P:s önskan om att vara en spjutspetsrörelse för att tänka nytt kring organisation,
produktionsvillkor och konstnärlig process är detta självklart något som vi även vill ska genomsyra
hela processen med ett W-pris. Detta arbete skulle därmed i sig kunna bli ett forum för att hitta nya
vägar samt skapa ett aktivt engagemang och deltagande för nätverkets medlemmar, en
organisationsstruktur som är dynamisk och självkritisk samt ett pris som skulle kunna fungera som en
radikal röst i den offentliga debatten.
Med det ställde vi in kikaren på att fokusera på förändring och utveckling genom ett W-pris. W.I.S.P
tror att det viktigaste i nästa fas av W-åprisets utveckling är att skapa engagerade och intressanta
plattformar för möten och kompetenshöjande verksamhet för W.I.S.P:s medlemmar, där frågor kring
radikalitet, humor och legitimitet är under konstant förhandling. Fortbildning i feministisk teori och
44
andra strategier för att navigera i patriarkala maktrelationer och utestängningsmekanismer i
scenkonstvärlden är stärkande och bidrar till modigare dialog och starkare konstnärskap.
Med projektet sätter vi återigen kvalitetsbegrepp och kanon under lupp. Medlemsinitiativ och
medverkan är i fokus och det stora målet är att med W-prisets process trigga till en intern och
offentlig debatt som ruckar på de rådande maktordningarna både för scenkonsten men också för
samhället i stort. Nätverket W.I.S.P har nu 400 medlemmar och kan bli en stark röst i Sveriges
scenkonstliv.
Med ett W-pris framför en W-märkning vill vi också dra fokus bort från de välfinansierade
institutionerna och ge en pluralistisk bild av det svenska scenkonstlivet i sin helhet. Vi tror att
agera utifrån andra arenor är slagkraftigt och att det i förlängningen kommer att påverka
scenkonstlivet att samverka på nya och mer hållbara sätt. Till skillnad från att ha en
”mångfaldsfestival”, en ”satsning på kvinnliga koreografer” eller att en gång ha ”en kvinna som
Rickard III” efterlyser vi nu djupgående strukturella förändringar. Det är W-prisets och hela
W.I.S.P:s verksamhets grundläggande syfte.
W.I.S.P menar att W-priset är effektivare, roligare och mer utmanande för både publik och scen
och att vi kan närma oss problematiken på ett mer inkluderande sätt med större genomslag än vad
som hade varit möjligt med en W-märkning. Wisp:s önskan är att med ett pris på ett ärligare och
mer öppet sätt både konfrontera och diskutera subjektiviteten i de flesta utmärkelser, och på ett
uppkäftigt sätt använda denna form för att starta snarare än stänga samtalen kring
tolkningsföreträde, representation, delaktighet och opinionsbildning för en mer jämställd
scenkonst.