Post on 06-May-2022
1
Musiksvenska
Att skriva recension……………………………………………………………………………………………………………………… 2
Musikinstrument (en förteckning)...…………………………………………………………………………………………….. 6
Instrumentfamiljer (endast på kursens hemsida)
Musikinstrument……………………………………………………………………………………………………………………….. 12
Ensembletyper……………………………………………………………………………………………………………………….…. 15
Ensembler…………………………………………………………………………………………………………………………….…… 16
Orkesterpartituret…………………………………………………………………………………………………………………….. 22
Svensk folkmusik……………………………………………………………………………………………………………………….. 29
Musikteori…………………………………………………………………………………………………………………………………. 33
Musikhistoria…………………………………………………………………………………………………………………………….. 57
Instrumentallärare: Trombonläraren………………………………..……………………………………………………….. 64
Instrumentallärare: Interaktion och kunskapsutveckling…………………………………………………………….. 67
2
Att skriva recension / Att recensera
När du skriver titlar på verk (t.ex. musikalbum) bör du skriva detta med kursiv text. Om det gäller en
låt på ett musikalbum bör dessa däremot skrivas inom “citationstecken”. Årtal bör stå direkt efter ett
verk och inom parantes då det nämns första gången.
1. Anslag: Det är den första meningen/de första meningarna som ska fånga läsaren. Får gärna vara
personligt. Är en av de viktigaste sakerna att lyckas med i en recension. En mening som på ett
slagkraftigt sätt ger ett tips om vad som kommer att stå i din text - så att intresserade läsare lockas,
medan ointresserade förstår att de kan bläddra vidare. Om du får med dig läsaren här har du kvar
honom/henne en bra bit till.
2. Historik: Kompositören beskrivs i korthet. Skriv vilket verk du skriver om, och placera in den på
kartan.
3. Verket: Beskrivning av musikstycket.
4. Jämförelse: Jämför med andra verk som liknar eller andra verk av samma konstnär. Här kan man
också placera verket i ett historiskt sammanhang. Kan det recenserade verket jämföras med något
standardverk som du kan anta att läsaren känner till?
5. Omdöme: Här kommer den absolut viktigaste biten i en recension. Du tycker utifrån det du har
skrivit ovan. Vad är bra och dåligt?
6. Avslut: Avsluta med en mening som knyter an till anslaget.
Tumregler
Det intressanta är inte bara hur många poäng du ger verket på en skala från ett till fem, utan minst
lika mycket på vilka grunder du gör det. Även en person som inte alls delar din smak ska kunna tycka
att din recension är informativ.
En bra liknelse kan höja en recension avsevärt, särskilt när det handlar om att kommentera ljudbilder
på skivor.
Uppgift
Skriv – eller framför muntligt – en recension.
Du ska välja något som pågår just nu inom musik. Texten ska vara på xxx tecken.
Du får gärna ta med en bild utöver texten.
Tonvikten läggs på information runt verket och konstnären samt den avslutande åsikten.
Början och slut hänger ihop.
Texten ska innehålla en klar och tydlig röd tråd, analys och historisk tillbakablick.
3
ATT UTTRYCKA ÅSIKT
Enligt min mening…
Enligt mitt sätt att se på saken…
Jag anser att…
Jag måste säga att
Jag skulle vilja betona
Jag tror att…
Jag tycker att…
Jag tycker det verkar som om
Jag är inte säker på om
Om jag inte har fel
Som jag ser det
-----------------------------------------------------------------------------
TEXTBINDNING
1. Ord för jämförelse eller motsättning
dock
däremot
därför att
eftersom
en skillnad är
fastän
fördelarna
i sin tur
i stället
liknande
men
nackdelarna
och
på samma sätt
på så sätt
samtidigt
trots att
trots det
trots allt
tvärtemot
tvärtom
å ena sidan/å andra sidan
ändå
4
2. Ord som för framåt i texten
2A. Tillägg
dessutom
därtill kommer
lika viktigt är
nästa
och, också
tilläggas kan
ytterligare
även
2B. Tid
efter
före
först
medan
sedan
snart
tidigare
3. Ord som utvecklar och sammanfattar
3.1. Exemplifiering
belyser
bland annat
det vill säga
exempelvis
i synnerhet
såsom
särskilt
till exempel
visar
3.2. Orsak och slutsats
alltså
av den orsaken
därför
en förklaring till detta
följaktligen
för den skull
med hänsyn till detta
orsaken är/var
på grund av detta
som en följd av
således
3.3. Upprepning
med andra ord
som tidigare nämnts
3.4. Sammanfattning
allt som allt
kort sagt
när allt kommer omkring
på det hela taget
sammanfattningsvis
sist men inte minst
slutligen
till sist
överhuvudtaget
4. Allmänt samband
har att göra med
hit hör även
i detta avseende
i detta sammanhang
i fråga om
i samband med
med hänsyn till
mot bakgrund av
när det gäller
5
Recensent _________________________________ Klass ____________
Titel
________________________________________________________________________________
Anslag
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
Historik
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
Verket
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
Jämförelse
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
Omdöme
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
Avslut
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
________________________________________________________________________________
6
MUSIKINSTRUMENT, EN FÖRTECKNING
ackordion dragspel
aidatrumpet ett musikinstrument som, till skillnad från en vanlig trumpet, är rak och
lång
alphorn ett blåsinstrument med rötterna i Alperna
altbasun en trombon i altläge
altfiol slags stråkinstrument, något större och något lägre stämd än violin
gemenligen kallad fiol
altflöjt ett träblåsinstrument, en tvärflöjt i djupare läge
althorn ett bleckblåsinstrument (alttotorvi)
altklarinett träblåsinstrument i altläge, stämd i D, Ess eller F, har en varm ton
altoboe koniskt borrat träblåsinstrument
altviolin stråkfamiljens altmedlem
balalajka ryskt stränginstrument med trekantig resonanskropp och tre strängar
banjo ett stränginstrument som påminner om en gitarr och som har ett skinn
spänt över resonanskroppen
7
basfiol ett cirka 180-200 centimeter högt stråkinstrument
bassetthorn slags träblåsinstrument som påminner om klarinett, vanligen stämt i F
bastuba det största instrumentet av bleckblåsinstrumenten
blockflöjt träblåsinstrument
bäcken cymbal; ett slags slaginstrument av metall
cello stråkinstrument med register mellan basfiol och altfiol som spelas
sittande normalt, med instrumentet stående på golvet mellan benen
cembalo ett klaverinstrument som var som vanligast under barocken
cittra ett stränginstrument (sitra)
cymbal ett slagverksinstrument som består av en tunn rund metallskiva som
antingen anslås med en trumpinne, eller som slås samman med en
annan cymbal
dragbasun ett bleckblåsinstrument; trombon (vetopasuuna)
dragspel bälginstrument som den musicerande bär på magen
elbas elförstärkt stränginstrument, ofta med fyra strängar, till formen
påminnande om en elgitarr
8
elgitarr elektroniskt förstärkt gitarr
engelskt horn ett träblåsinstrument som är nära besläktat med oboe (englannitorvi)
eufonium ett bleckblåsinstrument som liknar en bastuba
fagott ett träblåsinstrument (fagotti)
fiol ett slags stråkinstrument (viulu)
flygel ett slags piano med liggande strängar
flygelhorn ett bleckblåsinstrument som påminner om en trumpet
flöjt ett träblåsinstrument (huilu)
gitarr stränginstrument med en resonanslåda och en hals med en greppbräda
försedd med sex strängar
handklaver dragspel, dragharmonika
harmonika annat ord för dragspel
harpa ett slags stränginstrument (harppu)
horn ett bleckblåsinstrument (torvi)
9
jakthorn ett bleckblåsinstrument som består av ett cirkelformat rör och som
saknar klaffar och ventiler
keyboard elektroniskt musikinstrument med klaviatur
klarinett ett träblåsinstrument (klarinetti)
kontrabas ett cirka 180-200 cm högt stråkinstrument
kornett ett bleckblåsinstrument som påminner mycket om en trumpet
mandolin ett stränginstrument liknande luta
munspel mindre blåsinstrument med en uppsättning hål som spelaren kan blåsa
in i eller ut ur i där hålen ger olika toner
nyckelharpa ett slags stråkinstrument med tangenter, kallade nycklar
näverlur traditionellt nordiskt instrument tillverkat av granträ klätt med näver
oboe ett träblåsinstrument med dubbla rörblad
oralorgel munspel
orgel tangentinstrument och blåsinstrument, där ljudet framställs genom att
luftströmmar sätter i svängning luften i ett rör
10
panflöjt ett slags träblåsinstrument där tonerna bildas ur en rad olika långa rör
piano stränginstrument med tangenter
piccolaflöjt ett träblåsinstrument; liten tvärflöjt
puka slagverksinstrument bestående av en kittel vanligen gjord av metall,
med ett trumskinn spänt över
saxofon ett träblåsinstrument av metall
sousafon ett bleckblåsinstrument med framåtvänt klockstycke som är stämd som
en bastuba
ståbas ett cirka 180-200 cm högt stråkinstrument
ståfela kontrabas
synt(h) elektroniskt musikinstrument, med en klaviatur eller annan anordning
som gör det möjligt att spelas, som genom ljudsyntes förmår skapa ett
stort antal olika ljud
triangel ett percussioninstrument format som en triangel i metall
trombon ett bleckblåsinstrument; dragbasun
trumma slaginstrument i form av en cylinder med ett skinn spänt över
öppningen
11
trumpet trattliknande bleckblåsinstrument med tre ventiler
tuba relativt stort bleckblåsinstrument
tvärflöjt ett träblåsinstrument som hålls horisontellt och blåses från sidan
ukulele sorts liten fyrsträngad gitarr
valthorn ett bleckblåsinstrument med tre eller fyra ventiler som utvecklats från
det ventillösa jakthornet
ventilbasun ett bleckblåsinstrument som ser ut som en trombon där
draganordningen är ersatt med ventiler
vibrafon ett slagverksinstrument som består av stålplattor som anslås med
mjuka klubbor
viola ett slags stråkinstrument med ett register lägre än violin och högre än
violoncell
violin ett slags stråkinstrument (fiol)
violoncell cello
xylofon slagverksinstrument som består av träplattor som man slår på med en
klubba
12
http://www.fritext.se/boms/instru.html
Musikinstrument
Stråkinstrument
I en symfoniorkester brukar det finnas fem stråkstämmor; 1:a fiol (eller violin), 2:a fiol,
altfiol (eller viola), cello (eller violoncell) och kontrabas. Varje stämma spelas av flera
musiker, 1:a fiol av 8 till 16 stycken och kontrabas av 4 till 8. I en stråkkvartett är det bara
fyra musiker två fioler, en altfiol och en cello.
Tonen frambringas genom att man drar en stråke över strängarna. Denna stråke har gnidits in
med harts för att få den rätta strävheten. Ibland spelar man med fingrarna, det kallas
pizzicato.
Inom folkmusiken finns det många varianter på stråkinstrument i olika delar av världen. I
Sverige förekommer bland annat nyckelharpan där man får fram de olika tonerna genom att
trycka på en slags tangenter, så kallade nycklar.
Stränginstrument
Stränginstrumenten spelas inte med stråke utan med fingrarna eller med en liten plastbit, ett
så kallat plektrum. Dit hör till exempel gitarren. En vanlig gitarr har 6 strängar, men det finns
varianter, som basgitarren som är större och har 4 strängar eller den 12-strängade gitarren.
En föregångare till gitarren är lutan. Andra stränginstrument är, banjon som har ett trumskinn
spänt över resonanslådan och ukulelen som ser ut som en mycket liten gitarr. Harpan
förekommer mest inom den klassiska musiken.
I rockmusiken spelar man elgitarr och elbas. Dessa låter nästan ingenting utan förstärkare.
Mellan instrument och förstärkare har musikerna många så kallade effektpedaler som ändrar
klangen.
Klaviaturinstrument
Ett piano har strängar som slås an med klubbor när man trycker på tangenterna. I pianot sitter
strängarna lodrätt. I en flygel sitter de vågrätt.
En kyrkorgel har flera klaviaturer och en elektrisk fläkt. Med olika knappar (register) han
man styra luften till tusentals olika pipor för att få olika toner och klanger. I moderna orglar,
till exempel Hammondorgeln, skapas tonen på elektronisk väg.
13
I jazz- och rockmusik förekommer elpianon och syntar. I en synt (eller synthesizer) kan man
få fram ljud som liknar i stort sett alla instrument. Genom så kallad sampling kan man spela
in vilket ljud som helst och spela från klaviaturen.
Mässingsblåsinstrument
De mässingsblåsinstrument (eller bleckblåsinstrument) som används i en symfoniorkester är
trumpeten, trombonen, valthornet och tuban. Någon av trumpetarna får ibland spela
piccolatrumpet som är stämd en oktav högre. Bland trombonisterna finns det ofta en
bastrombon som är stämd en oktav lägre.
I marschmusik byts trumpeterna ibland ut mot kornetter. Bb-kornetten är stämd som en
vanlig trumpet. Eb-kornetten är stämd en kvart högre. I stället för tromboner har man ibland
alt- och tenorhorn som ser ut som mindre tubor. Tuban kan bytas ut mot en sousaphone som
är lättare att bära.
Bland jazzmusiker förekommer en annan variant på trumpeten, flügelhornet, som har lite
varmare klang. Vissa folkinstrument som hör till gruppen kan vara gjorda i trä eller horn,
men ljudet frambringas genom "pruttande" läpprörelser i ett skålformat munstycke och detta
gäller alla mässingsblåsinstrument.
Träblåsinstrument
De träblåsinstrument som används i en symfoniorkester är tvärflöjt, klarinett, oboe och fagott.
Tvärflöjten finns i varianterna piccolaflöjt, vanlig flöjt och altflöjt. Klarinetten finns också i
flera varianter, den vanliga och basklarinetten. Oboen har en altvariant, engelskt horn och
fagotten finns i basläge, kontrafagott.
Saxofonen finns i flera storlekar, sopran (som oftast är rak), alt, tenor, baryton och bas. Den
vanliga blockflöjten finns i samma storlekar plus en ännu mindre, sopranino. Den vanliga
skolblockflöjten är sopranen.
Slagverk
I en symfoniorkester har slagverkarna oftast en av tre huvudinriktningar, pukor, keyboard
percussion eller övrigt slagverk. Pukor (kallas även tympani eller pedalpukor) är
kittelformade trummor i koppar eller glasfiber som kan stämmas i olika toner med en pedal.
Keyboard percussion betyder tangentbordsslagverk. Det finns tyvärr inget svenskt namn.
Gruppen innehåller instrument med stämda metallplattor, som klockspel och vibrafon, eller
14
träplattor som xylofon och marimba. Hit hör även rörklockspel som låter som stämda
kyrkklockor.
Gruppen övrigt slagverk består av tusentals olika instrument. Trummor från den stora
bastrumman till den lilla virveltrumman, cymbaler i olika storlekar, hamrade metallskivor
som kallas tamtam med obestämd tonhöjd eller gong med bestämd. Hit hör tamburin,
kastanjetter och triangel, men även biltutor, fågelläten och sirener.
Mera slagverk
I många jazz- och rockband har man både en trumslagare och en slagverkare. Ett vanligt
trumset består av en virveltrumma, en bastrumma som spelas med pedal, en eller två
hängpukor, monterade på bastrumman, en golvpuka som står på egna ben, några cymbaler
och en pedal med två cymbaler monterade vågrätt. Denna pedal kallas high hat.
Slagverkaren har ofta två eller flera congas, cirka en meter höga trummor som spelas med
händerna, ett par bongotrummor som är mycket mindre och kanske timbales, ett par
metalltrummor som spelas med tunna trumstockar. Han eller hon har säkert maraccas,
träblock, koklockor och en guiro (gurka) som är ett trärör med skåror som skrapas med en
liten pinne.
Ett slagverksinstrument som blivit populärt är steeldrums (eller pans) som är stämda oljefat i
olika storlekar. De spelas ofta i stora ensemble. Det finns även elektroniska
slagverksinstrument och trummaskiner som kan programmeras i förväg.
15
Ensembletyper
Blåskvintett - består av instrumenten flöjt, oboe, klarinett, fagott, och valthorn.
Blåsorkester - är en orkester som består av blåsinstrument och slagverk. Träblåsinstrument som ingår
är flöjt, oboe, klarinett, saxofon och fagott. Brassinstrumenten är trumpet, horn, trombon, eufonium
och tuba.
Brassband - är en typ av blåsorkester med enbart bleckblåsinstrument och slagverk.
Brassektion - innefattar vanligen trumpet och trombon, ofta även valthorn och tuba. En mängd andra
instrument kan ingå.
Hornseptett - är en orkester bestående av sju blåsinstrument.
Kompsektion - används i jazz och populärmusik, och består av åtminstone trummor, bas samt minst
ett ackordinstrument som kan vara piano, gitarr, dragspel eller liknande.
Musikkår - är en oftast enhetligt klädd orkester, som i huvudsak spelar blåsinstrument och ofta
framför sin musik utomhus under marsch.
Mässingssextett - är en svensk ensembleform som omfattar sex bleckblåsmusiker och ibland även en
slagverkare.
Pianokvartett - har vanligtvis besättningen piano, violin, viola och cello.
Slagverksensemble - är en grupp slagverkare som spelar tillsammans. Gruppens storlek är inte
definierad, men vanligtvis ligger antalet medlemmar på mellan fem och tio stycken. En
slagverksensemble är en grupp slagverkare som spelar tillsammans. Gruppens storlek är inte
definierad, men vanligtvis ligger antalet medlemmar på mellan fem och tio stycken.
Storband - är en större jazzorkester typiskt bestående av fyra sektioner - saxofon-, trumpet- och
trombonsektion samt en ackompanjemangsektion ("kompsektion") - om totalt cirka 10-20 musiker.
Stråkkvartett - är en kammarmusikalisk ensemble bestående av två violiner, viola och cello.
Stråkkvintett - är en musikensemble bestående av fem stråkinstrument. Kvintetten består i regel av
en stråkkvartett med en extra viola.
Stråkorkester - är en orkester bestående av instrument enbart från stråkfamiljen. Detta innefattar
instrumenten violin, altviolin, cello samt kontrabas.
Stråksektion - innefattar oftast instrument ur violinfamiljen samt kontrabas. En standarduppsättning
är: Violin I, Violin II, Viola, Cello och Kontrabas.
Studentorkester - är en orkester vid högskola eller universitet som utövar studentmusik.
Ståktrio - är en musikalisk ensemble bestående av violin, viola och cello.
Symfoniorkester - är den största typen av orkester inom främst klassisk, romantisk och modern
konstmusik.
Träblåssektion - innefattar oftast flöjt och klarinett, samt oboe, fagott eller ibland saxofon, beroende
på sammanhang.
16
http://musik-instrument.se
1. Symfoniorkestern har genomgått många förändringar genom åren. Först under
klassicismen (då kompositörer som Haydn och Mozart var verksamma) började
instrumentuppsättningen på allvar likna den vi har idag. Det fanns dock vissa skillnader;
exempelvis så bildade förstafioler och andrafioler den innersta bågen av instrument (förstafiol
till vänster om dirigenten, andrafiol till höger) och en cembalo (som senare skulle bli ett
piano) var placerat i mitten vid dirigenten. Ofta tog dirigenten själv hand om cembalo-
ackompanjemanget, som brukade förekomma i recitativ – en sorts klassisk talsång där
orkestern oftast är tyst. Idag så befolkar istället bägge fiolerna den främre vänstra delen av
symfoniorkestern (med förstafiol närmast publiken, och andrafiol alldeles innanför). Om
piano används hamnar det ofta bakom orkestern snarare än framför.
Nedan finns en liten skiss över hur symfoniorkestern ser ut idag!
Symfoniorkestern – en skiss
1. Förstafiol - Den lilla fiolen tar plats längst fram och längst ut till vänster. En vital del av
symfoniorkestern, givetvis.
2. Andrafiol - En symfoniorkester har ofta en så stor uppsättning fioler att man gör en
uppdelning mellan första- och andrafiol. Andrafiolerna hamnar alldeles innanför
förstafiolerna i orkestern.
17
3. Harpa – Den himmelska harpan, som hamnar i bakre raden, standardiserades i
symfoniorkestern under 1800-talet.
4. Trummor – I den klassiska orkestern kan man räkna med dundrande bastrummor och
virvlande virveltrummor. Hit hör membranofonerna.
5. Övrigt slagverk – Hit räknas de flesta idiofonerna som man stöter på i symfoniorkestern.
Vi talar om instrument som de majestätiska pukorna, de starka cymbalerna, och xylofonerna
6. Valthorn - Trots sin majestätiska ton och figur så är det läckra valthornet ett av de klenare
bleckblåsinstrumenten rent volymmässigt. Ett forte från ett valthorn låter bara hälften så
starkt som när det kommer från exempelvis än trumpet. Därför finns det ofta fler valthorn än
trumpeter och tromboner.
7. Trumpet - Den mångsidiga tillika dominanta lilla trumpeten är förstås placerad mitt i den
mittersta smeten!
8. Trombon + tuba – De djupare bleckblåsinstrumenten får dela på ett utrymme ungefär lika
stort som valthornets. Tromboner och tubor återfinns i de flesta större orkestrar, men mindre
symfoniorkestrar som sinfoniettor saknar ofta båda instrumenten.
9. Klarinett - Det här eleganta instrumentet blev populärt under klassicismen, mycket tack
vare Mozart (även om han inte var allra först).
10. Fagott - Orkesterns clown tar som lägsta träblåsinstrument plats bredvid klarinetten och
bakom oboen.
11. Flöjt - De små sjungande tvärflöjterna – de högsta träblåsinstrumenten i symfoniorkestern
– befolkar utrymmet till vänster bakom violorna.
12. Oboe - Den lilla oboen är stämtonstagare i symfoniorkestern. Alla som har varit på
konsert med symfoniorkester vet att de inledningsvis spelar runt lite hur som helst för att se
till så att allt låter bra. Därpå hör man först en ensam ton från oboen, som sedan hela
symfoniorkestern stämmer in i!
13. Viola - En viola ligger i tonhöjd någonstans emellan cellon och fiolen, och har över huvud
taget ett mycket bekvämt mellanläge. Den fyller oändligt viktiga funktioner i
symfoniorkestern, varför det är förståeligt att man någon gång under årets lopp kom på att de
ska vara tillsammans i mitten av orkestern, och inte längst ut på både höger och vänster sida
(detta var fallet på Mozarts tid!)
14. Kontrabas - Längst ut och längst fram till höger hittar vi det djupaste stråkinstrumentet –
den stränga kontrabasen.
15. Cello - Ett mångsidigt instrument som både dubblerar kontrabasens bastoner, och som
samtidigt ofta får egna spännande solon och slingor.
16. Piano - Som många har sett så ingår inte pianot alltid i symfoniorkestern, men när det gör
det är det vanligen placerat strax bakom harpan.
18
2. En stråkkvartett är en ensemble om fyra instrument, närmare bestämt stråkinstrument.
Just den här enkla lilla ensemblen blev kolossalt populär bland de allra största
kompositörerna inom den klassiska musiken. Fascinerande många av tidernas främsta har
åtminstone någon gång skrivit en stråkkvartett. Många ställer sig frågan vilka instrument som
ingår – här kommer svaret.
1. Fiol. Den fantastiska lilla fiolen finns förstås med som ett av instrumenten i
stråkkvartetten, men det hade nog ingen tvivlat på. Förstafiolen leder ofta ensemblen och
kallas därför för primarie.
2. En till fiol. Många gör ofta misstaget att tro att stråkkvartetten faktiskt innehåller ett
instrument av varje om man ser till de stråkinstrument som figurerar i orkestern. Så är alltså
inte fallet – det finns två fioler.
3. Viola. Altfiolen får förstås också plats i denna ensemble, med sin lite raspigare, strängare
klang. Den är mitteninstrumentet i ensemblen.
4. Cello. Basinstrumentet i stråkkvartetten är inte kontrabasen utan cellon. I den här
konstellationen blir cellon egentligen det enda instrumentet med ett riktigt basregister, och
med sin fantastiska mångsidighet är den verkligen en vital del av stråkkvartetten.
Benämningen stråkkvartett gäller inte bara ensemblen, utan också ett musikaliskt verk, som
tillämpar den. Som tidigare nämnt har många kompositörer skrivit för stråkkvartett. Vi har
Mozart, Haydn, Béla Bártok, Mendelssohn, Schubert och även Beethoven. Även svenska
tonsättare som Wilhelm Stenhammar har utmärkt sig inom genren.
3. Storband I denna artikel kommer du att få en bra överblick över hur ett storband ser ut,
och vilka instrument som faktiskt befolkar det.
Inledningsvis kan sägas, för er som inte är bekanta med begreppet, att storband är en
jazzorkester. Namnet kommer av att – just det – jazzorkestern är ovanligt stor. Det engelska
uttrycket för storband är till och med “big band”, så det råder inget tvivel om vad detta rör sig
om för sorts ensemble.
Definitionen av “storband” har varit lite tvetydig, eftersom många ensembler med ett större
antal musiker (som främst ägnar sig åt jazzmusik eller nära relaterade genrer), väljer att kalla
sig storband. Det har kommit till den punkten då många bara förknippar ordet med en större
jazzensemble, men det finns faktiskt en standardbesättning.
Först och främst kan det sägas att storbandet består till majoriteten av blåsinstrument (ca tre
fjärdedelar av hela ensemblen). Dessa har alla potential att vara soloinstrument, och är också
vanligen det. Här följer en lista över de instrument som ingår i standard-storbandet:
Kompinstrumenten – Utöver blåsinstrumenten finns också fyra kompinstrument som ofta är
vanlig gitarr, piano, ett trumset, och så ett basinstrument (antingen den akustiska kontrabasen
eller den elektriska basen). I denna instrumentgrupp är det oftast pianot som får soloroller.
19
Saxofonerna – Hela fem saxofoner ingår i standarduppsättningen av ett storband. Allra oftast
rör det sig om två altsaxofoner, två tenorsaxofoner, och slutligen en bassaxofon. Förste
altsaxofonisten och förste tenorsaxofonisten är de musiker ur denna grupp som troligtvis
kommer att brista ut i solon.
Trumpeterna - Inte mindre än fyra trumpeter ingår i storbandet. Soloutrymme ges ofta till
andretrumpeten.
Trombonerna - Lika många tromboner (fyra) ingår. I de allra flesta fall rör det sig om tre
tenortromboner och en bastrombon.
Mycket av det som spelas i storbandet är noterat, men det ges också utrymme för
improviserade solon. Vanliga genrer har traditionellt varit swing-jazz och bebop. Under
solopartier är det oftast så att den större delen av “the front line” (blåsinstrumenten) är tysta,
medan kompinstrumenten ensamma ackompanjerar soloinstrumentet.
4. Blåskvintett är ytterligare en i raden ensembler av orkesterinstrument som blivit
standardiserade och som det skrivs en hel del musik för. Först och främst är det en bra idé att
reda ut de olika termer som förknippas med denna ensemble:
Blåskvintett - Ursprungligen syftade denna term inte alls på ensemblen utan snarare på verken
som skrevs för ensemblen.
Blåsarkvintett - Detta var termen som användes för själva ensemblen.
Nu har dock de båda termerna smultit samman, och har så gott som samma betydelse. Man
använder oftast inte olika namn för verket och ensemblen, utan håller sig till ett.
“Blåskvintett” är den term som kommer att användas här.
Man bör hålla reda på att de vanliga ensemblerna är blåskvintett och stråkkvartett. Utöver
antalet instrument finns en annan notervärd skillnad vad dessa kammarmusik-ensembler
beträffar: stråkkvartetten har fyra instrumentalister men bara tre olika instrument (två av
musikerna spelar fiol). Blåskvintetten däremot, har vanligen lika många olika instrument som
den har spelare – fem. Låt oss snabbt gå igenom vilka dessa instrument är:
Tvärflöjten – sopranstämman. “Höjden” i blåskvintetten skapas av den lilla tvärflöjten.
Oboen – den näst högsta. Oboen, som vanligen är det instrument som tar stämton i orkestern,
finns med som näst högsta instrument i denna ensemble.
Klarinetten – den mångsidiga. Den förtjusande klarinetten får ofta spännande kontramelodier
eller till och med solon, men fungerar också bra i den ackompanjerande rollen.
Valthornet – undantaget. Ofta kallas blåskvintetten för “träblåskvintett”. Detta är inte helt
berättigat, eftersom det finns ett bleckblåsinstrument i kvintetten – nämligen valthornet.
20
Fagotten – clownen. Varande det lägsta instrumentet i ensemblen, får fagotten kanske inte
lika många spännande soloroller som i andra sammanhang. Men smeknamnet som orkesterns
“clown” kvarstår!
5. Ett rockband är ingen lättdefinierad ensemble, men det råder inga tvivel om att de finns,
och det finns många av dem! Rockmusiken uppkom i mitten av 1900-talet med hjälp av
influenser i form av bluesmusik, jazzmusik, och en del folkmusik. Eftersom detta dock inte
ska vara någon historisk redogörelse, så är det lika bra att gå direkt på de musikinstrument
som är vanliga i ett rockband. Givetvis så skiljer sig ensembler från varandra, och det finns
inte riktigt någon ensemble som är mer “rockband” än alla andra.
Rockinstrument nummer 1 – elgitarren - Det första instrument man bör nämna är elgitarren,
eftersom detta ofta är det mest framstående instrumentet i rockbandet. Elgitarren ses av
många som det mest kapabla instrumentet när det gäller virtuosa solon och läckra riff.
Basfundamentet – elbas – Det vitala basfundamentet i rockbandet utgörs ofta av en elbas,
vilken med en förstärkare kan åstadkomma stora ting. Basriff är också vanliga, och
definierande för vissa sånger.
Trumsetet – Få rockband är helt utan trummis. Trummisens jobb är först och främst att föra
låten framåt med väldefinierad rytm. Trumsolon är vanliga.
Instrumenten ovan bör kanske ses som de vanligaste i ett rockband. Sedan är förstås
vokalmusiken (sången) en beståndsdel som sällan lämnas utan.
Piano eller keyboard – Det finns också många pianister i rockvärlden.
Sedan finns det förstås ett antal till instrument som ofta får chansen i ett rockband. Den
akustiska gitarren är ett exempel. Annars har förstås banden alltid friheten att utmärka sig
från andra genom att ta in instrument som inte är direkt sammankopplade med ensemblen.
Man gör skillnad på olika sorters (6.) körer – sångensembler.
Kammarkör – En kammarkör är en blandad kör (med både manliga och kvinnliga sångare).
Den består således av de olika stämmorna sopran, alt, tenor och bas. Vanligen består
kammarkören av ungefär 25 sångare (men detta kan skifta ganska rejält).
Gosskör - En gosskör består bara av manliga sångare, och i huvudsak unga pojkar som ännu
inte har gått i målbrottet. Rösten hos en ung gosse anses av många överträffa alla andra röster
som kopplas samman med den klassiska musiken. En gosskör består också av manliga,
djupare stämmor som tenor och bas. I svenska körer är det vanligt att dessa sångare är
tidigare gossopraner (eller gossaltar) som gått i målbrottet och fått ett lägre register (ibland
får de dock inte ta plats i herrstämman förrän rösten har mognat lite). I många andra länder
består emellertid mansstämmorna ofta av professionella, vuxna sångare.
21
Flickkör - En kör för unga kvinnliga sångare. Eftersom en flickkör (eller damkör, beroende
på medelåldern) bara består av diskantstämmor, delas den ofta upp i två sopranstämmor, och
två altstämmor. Detta är dock inte ovanligt i gosskörer heller.
Manskör - En kör bestående uteslutande av manssångare, och stämmorna är oftast: “Tenor 1″,
“Tenor 2″, “Bas 1″ och “Bas 2″. “Orphei Drängar” är Sveriges mest kända manskör.
Kyrkokör - Alla ovanstående körformer (även kammarkör, ibland) har ofta någon sorts
koppling till en kyrka. Att vara en kyrkokör innebär att man ofta har visst ekonomiskt stöd
från kyrkan. Detta i utbyte mot att man medverkar vid viktiga kyrkliga tillfällen, såsom vid
högmässor på söndagar. Ofta framförs också den klassiska repertoaren, i vilken många
fantastiska körverk har religiösa texter.
22
http://www.musikipedia.se/orkesterpartituret
Orkesterpartituret
Skrivet av Lasse Grubbe, www.musikipedia.se
Ett orkesterpartitur är en uppställning av notsystemen till alla instrumenten i en orkester.
Med orkester menas i detta sammanhang en instrumental klassisk ensemble bestående av
träblåsare, bleckblåsare, slagverksinstrument och/eller stråkinstrument. Den här artikeln
beskriver hur ett orkesterpartitur är uppbyggt. Strukturen är densamma oavsett storleken på
orkestern, och artikeln kan därför användas för såväl stråkkvartett (fyra personer) som
kammarorkester (ca 50 personer) och symfoniorkester (ca 100 personer).
1. Vem använder orkesterpartituret?
Orkesterpartituret används av orkesterns dirigent, så att han kan följa med i vad de olika instrumenten spelar, och när de spelar. Varje musiker i orkestern har vanligtvis en egen uppsättning noter, som bara innehåller den stämma (dvs. de toner) som han eller hon ska spela. I samband med musikanalys används också ofta orkesterpartituret, eftersom det på så vis är mycket lättare att få en översikt över musiken jämfört med att sitta med 50 olika notblad med en stämma på varje.
2. Uppställning
I orkesterpartituret står notsystemen till alla instrument i orkestern uppskrivna lodrätt ovanför varandra. Instrumenten delas upp i upp till fyra olika instrumentgrupper (alla grupperna behöver inte nödvändigtvis vara representerade i orkestern): - Träblås - Bleckblås - Slagverk - Stråkinstrument Träblåsen noteras överst i orkesterpartituret, därefter noteras bleckblåsen, sedan slagverken och till sist (dvs. nederst) stråkinstrumenten. Inom varje instrumentgrupp finns det vidare regler för i vilken ordning de enskilda instrumenten ska noteras. Mer om det i avsnitt 3. Alla notsystem i orkesterpartituret binds ihop med en lodrät linje på partiturets vänstra sida. I exemplet här är linjen markerad med rött:
Taktstrecken (de svarta lodräta linjerna i exemplet ovan) kan löpa genom hela partituret, eller vara uppdelade, som de är ovan mellan fagott 2 och horn. Vanligtvis delar man upp taktstrecken mellan varje instrumentgrupp, men det kan variera mycket (se exempel längst ner på sidan).
23
Varje instrumentgrupp är vanligen sammanbunden med en klammer på partiturets vänstra sida. På det sättet kan man lätt se uppdelningen av de olika instrumentgrupperna. I exemplet nedan är alla stråkinstrument sammanbundna med en klammer:
Inom varje instrumentgrupp kan det finnas eller en eller flera underklamrar. De används om fler än ett notsystem ska användas till flera musiker med samma instrument, som i exemplet nedan, där fyra hornspelare har fått ett notsystem var (underklammer markerat med rött):
Om flera notrader ska användas till en och samma musiker, noterar man ofta en så kallad ackolad till vänster i partituret, som binder ihop två eller flera notrader. Ackoladen används framför allt till notation av piano och harpa, då de instrumenten spelas av bara en musiker, men ofta noteras med två notrader.
24
Ackoladen används också till notation av flera percussioninstrument, om de spelas av samma musiker.
3. Instrumentgrupper
Som nämndes i föregående avsnitt finns det inom var och en av de fyra olika instrumentgrupperna en uppsättning regler för i vilken ordning de enskilda instrumenten ska noteras. Huvudregeln är att man ställer upp instrumenten efter tonhöjd, dvs. man noterar instrumentet med den högsta tonhöjden överst i gruppen och instrumentet med den lägsta tonhöjden längst ner - precis som man gör med sopran (S), alt (A), tenor (T) och bas (B) i ett körpartitur. Instrumentens ordning i de olika instrumentgrupperna framgår av tabellen nedan:
Träblås Bleckblås Slagverk Stråkinstrument
(S) Flöjt
(A) Oboe
(T) Klarinett
(B) Fagott
(A) Horn
(S) Trumpet
(T) Trombon
(B) Tuba
Pukor
Percussion (med toner)
Percussion (utan toner)
(S1) 1:a violin
(S2) 2:a violin
(A) Viola
(T) Cello
(B) Kontrabas
Ordningen ovan varierar bara i sällsynta fall. Vid enstaka tillfällen ses cello och kontrabas dock
noterade i samma notsystem.
Den klarsynte upptäcker kanske att bleckblåsarnas horn noteras överst i instrumentgruppen, fastän
det inte är instrumentet med den högsta tonhöjden (det är trumpeten). Det beror dels på historiska
orsaker (hornet var det första bleckblåsinstrumentet), och dels på att hornet ofta spelar tillsammans
med träblåsinstrumenten, och att det därför är praktiskt att det noteras intill dem.
Den tredje instrumentgruppen, slagverken, kräver en fördjupning. Den här gruppen skiljer sig åt i att
den både innehåller som kan frambringa toner (t.ex. marimba och xylofon), och instrument som inte
kan frambringa toner (t.ex. virvel- och bastrumma). Pukorna noteras alltid överst, ofta med en
klammer till vänster. Därefter noteras percussioninstrumenten, på samma sätt med en klammer.
Percussioninstrument som kan frambringa toner noteras ovanför percussioninstrument som inte kan
det. Inom var och en av de två grupperna percussioninstrument gäller vidare att instrumenten med
den högsta tonhöjden eller klangen noteras överst. Därför noteras exempelvis cymbaler ovanför
virveltrumma och virveltrumma ovanför bastrumma.
4. Instrumentfamiljer
Flera av instrumenten i instrumentgrupperna betecknar i verkligheten en hel instrumentfamilj. T.ex. finns klarinetten i hela 10 olika typer, varav flera av typerna vidare finns i flera olika stämningar. Klarinetten är därför ett exempel på en ganska stor instrumentfamilj. Kontrabasen är däremot inte en instrumentfamilj, eftersom det bara finns en typ av det instrumentet. Uppställningen av olika instrument i en instrumentfamilj följer samma princip som uppställningen av instrument i en instrumentgrupp: instrumentet med den högsta tonhöjden noteras överst. Exempelvis noteras sopraninoklarinetten ovanför sopranklarinetten, som noteras ovanför altklarinetten, osv.
5. Utökad instrumentation
25
Utöver instrumenten som nämndes i avsnitt 3 finns det ett antal andra instrument som med jämna mellanrum också ingår i exempelvis en symfoniorkester. Vissa av de vanligast använda instrumenten och deras placering i partituret tas upp nedan. Harpa Harpan noteras ofta precis ovanför violingruppen, men den kan också noteras precis ovanför eller under pianot (se pianots position nedan). Keyboards (klaviatur) Celesta, cembalo, piano och orgel är några av de vanligaste klaviaturinstrumenten. De noteras i nämnd följd (uppifrån och ner), direkt under slagverken. Kör Kören noteras i regel precis under klaviaturen. Kören ställs upp - som i normal körnotation - i ordningen sopran, alt, tenor och bas. Saxofon Saxofonen är ett träblåsinstrument, och bör därför noteras med träblåsen. Saxofonen noteras längst ner i träblåsgruppen, eftersom man vill behålla ordningen på de övriga träblåsinstrumenten. Saxofonen ses dock ibland också noterad längst ner i bleckblåsgruppen (som i exemplet nedan).
6. Angivelse av instrumentnamn
På orkesterpartiturets första sida anger man till vänster om varje notsystem namnet på det instrument som det hör till. På alla partiturets övriga sidor anges en förkortning av instrumentnamnet vid varje notsystem. Man kan välja att använde de svenska eller de engelska namnen för instrumenten. Förkortningarna anger man dock vanligen på engelska. Ett antal vanliga orkesterinstruments engelska namn och förkortningar framgår av tabellen nedan.
Svenskt namn Engelskt namn Engelsk
förkortning
Piccoloflöjt Piccolo Picc.
Flöjt Flute Fl.
Oboe Oboe Ob.
Klarinett Clarinet Cl.
Fagott Bassoon Bsn.
Altsaxofon Alto saxophone Alto / A. Sx.
Tenorsaxofon Tenor saxophone Tenor / T. Sx.
Barytonsaxofon Baritone saxophone Bari. / B. Sx.
Horn Horn Hn.
Trumpet Trumpet Tpt.
Flygelhorn Flugelhorn Flghn. / Flg. / Flug.
26
Trombon Trombone Tbn.
Bastrombon Bass trombone B. Tbn.
Tuba Tuba Tba.
Puka Timpani Timp.
Klockspel Glockenspiel Glock
Triangel Triangle Tri.
Tamburin Tambourine Tamb.
Cymbaler Cymbals Cym.
Virveltrumma Snare drum S.D.
Bastrumma Bass drum B.D.
Gong-gong Tam-tam T.-t.
Xylofon Xylophone Xyl.
Celesta Celesta / Celeste Cel.
Piano Piano Pno.
Orgel Organ Org.
Gitarr Guitar Gtr.
Harpa Harp Hp.
1:a violin Violin I Vln. I
2:a violin Violin II Vln. II
Viola Viola Vla.
Cello Cello / Violoncello Vc.
Kontrabas Contrabass Cb.
Man kan eventuellt sätta plural-s efter förkortningarna (så att exempelvis Tpt. blir Tpts.), om det
handlar om flera av samma instrument.
Till vänster i exemplet nedan är de fulla instrumentnamnen noterade, som man ska göra på sida 1 i
partituret. På alla övriga sidor i partituret noterar man förkortningar, som visas till höger nedan.
27
7. Transponerande instrument
Flera av de instrument som normalt ingår i orkesterpartituret, tex. piccoloflöjten och klarinetten, är vad man kallar för transponerande instrument. Det är instrument som klingar i en annan tonhöjd än de noteras i. Det ska man vara uppmärksam på när man noterar ett instruments stämma, eller om man exempelvis analyserar harmonierna i ett orkesterpartitur. Läs mer om transponerande instrument här.
8. Exempel
Följande exempel på ett fullt orkesterpartitur är taget från slutet av Maurice Ravels Boléro (1928).
Lägg märke till ordningen på de olika instrumentgrupperna: först träblås, sedan bleckblås,
slagverksinstrument och till sist stråkinstrument.
28
29
http://www.norbeck.nu/swedtrad/indexs.html
Svensk folkmusik Inledning
Den svenska folkmusiken är definitivt levande, och det finns mängder av folk över hela Sverige som
spelar den. Någon som spelar folkmusik brukar kallas för en spelman.
Om du talar med någon engelskspråkig person om folkmusik kan det vara bra att veta att folkmusik brukar kallas traditional music på engelska. Säger du "folk music" finns det risk att hon eller han tror att du menar Bob Dylan eller dylikt. Många musikvetare använder numera begreppet traditionsmusik även på svenska, för att undvika förvirring.
På många ställen i Sverige hålls det spelmansstämmor. På dessa träffas spelmän och spelar tillsammans, och folk kommer för att lyssna på folkmusik, dansa och ha kul. Vissa spelmansstämmor är små, medan andra (till exempel den i Bingsjö i Dalarna eller den i Ransäter i Värmland) är jättestora, med tusentals besökare. Spelmansstämmor sommartid hålls vanligen utomhus. På spelmansstämmorna kan du höra spelmän spela från scen, spela till dans, men också träffas i små grupper för att "jamma" tillsammans. Detta kallas buskspel. På de flesta stämmor finns också en visstuga, där sångare träffas för att sjunga visor tillsammans och lära visor av varandra.
Många svenska låtar heter något i stil med Polska efter Erik Olsson. Detta betyder att låten kommer från Erik Olsson, men inte nödvändigtvis att han har komponerat den.
Låttyper
Den vanligaste typen av låt i svensk folkmusik är polska. Det är en danslåt som spelas i 3/4-takt, men
inte på samma sätt som en vals. Andra vanliga danser är vals, polka, schottis, hambo och mazurka.
Det är också vanligt med låtar som man inte dansar till, till exempel gånglåtar, brudmarscher och
skänklåtar (som spelmannen brukade spela när han ville att folk skulle skänka pengar som tack för
hans spel).
Det finns flera olika typer av polskor i Sverige (och i Norge och Finland också). De flesta av dem spelas i någon form av 3-takt. Så vad skiljer en polska från en vals? För det första så spelas de långsammare än en vals, men den viktigaste skillnaden är var (och hur) man betonar takten. En vals har tre slag per takt. Det första är tungt och har en "neråtkänsla" och de andra två är lätta och har en "uppåtkänsla". En typisk vals låter alltså ungefär "bom - bip - bip", vilket man kan skriva som:
\ ' ' \ ' ' \ ' '
I en polska, å andra sidan, är första och sista slaget i takten tunga och med neråtkänsla, och det andra
slaget är lätt och med uppåtkänsla, ungefär "bom - bip - bom":
\ ' \ \ ' \ \ ' \
Spelmannen stampar vanligen takten på slagen 1 och 3.
I vissa delar av västra Sverige kallas polskor för springlek. I Norge kallas de vanligen springar eller pols. De olika typerna av polska är:
30
Jämn polska
Varje taktslag kan delas in i två lika långa åttondelsnoter. Taktslagen är ofta uppdelade i
sextondelsnoter. Denna typ är vanlig i östra Sverige och i Finland.
Denna typ av polska kallas även slängpolska eller sextondelspolska. I vissa delar av östra
Sverige och Finland spelar man polskorna med lika betoning på alla taktslag. I många av dessa
polskor kan man fortfarande dela in taktslagen i tretakter, men det finns många låtar där det
inte är möjligt. Låten ovan, till exempel, har en fyrtakt instoppad mitt i.
http://www.youtube.com/watch?v=bowShh3g9rI
Instrument
Det vanligaste instrumentet i svensk folkmusik är fiol. Det är till och med så vanligt att många nog
skulle säga spelman=fiolspelare. Det finns dock andra instrument. Många spelar olika typer av
dragspel. Det finns också en hel del som spelar klarinett.
Ett instrument som är unikt för Sverige är nyckelharpan, som spelas med stråke som en fiol, men har en mängd knappar (nycklar) som man trycker mot strängarna istället för att trycka direkt på dem med fingrarna.
Nuförtiden är det många som spelar blockflöjt i svensk folkmusik, men det finns också en äldre typ av flöjt som kallas spelpipa, spilåpipa eller låtpipa. Det är inte ovanligt att höra tvärflöjt heller. I gamla tider brukade man spela på tvärflöjter av trä med enkelt klaffsystem, men av någon anledning dog denna tradition ut i början av detta sekel. Nuförtiden använder de flesta tvärflöjtsspelmän tvärflöjter av silver med modernt klaffsystem (av Boehm-typ). En mycket speciell typ av flöjt är sälgflöjten, som inte har några fingerhål, utan man kan bara ändra tonhöjden genom att täcka över hålet i änden och genom att blåsa olika hårt (överblåsa). Den svenska säckpipan har enkla rörblad.
Fiolspel och stämning
Hur man använder stråken är mycket viktigt i fiolspel i svensk folkmusik. Det är stråken som gör att
rytmen blir rätt.
Det är vanligt att man stämmer om strängarna på fiolen (kallas scordatura). Den normala fiolstämningen G-D-A-E är vanlig, och den vanligaste omstämningen är A-D-A-E, vilket kallas A-bas. I vissa delar av Sverige (särskilt i väster) är denna omstämning så vanlig att den kallas normalstämning. En annan vanlig omstämning är A-E-A-E, som passar bra för att spela låtar i A.
31
En mycket speciell omstämning är A-E-A-C#, som kallas näckastämning eller trollstämning. Dessa låtar förknippas starkt med djävulen (de kallas ofta hinspolskor, efter "hin onde") eller med sagoväsen såsom näcken. Dessa låtar använder ofta specialeffekter såsom vänsterhandspizzicato.
Dragspel
Den vanligaste typen av dragspel är troligen femradigt knappdragspel. Pianodragspel är också vanliga.
Knappdragspel som ger olika toner då man drar och trycker (ungefär som ett munspel) kallas vanligen för durspel. De vanligaste sorterna av durspel är tvåradigt och enradigt.
Näcken
Många gamla spelmän sades ha lärt sig att spela av näcken. Näcken är ett sagoväsen som bor i forsar
och spelar fiol. Den som har lärt sig spela av honom kan spela så att ingen kan sluta dansa.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_folkmusik
Kända folkmusiker
Flera spelmän från 1700- och 1800-talen samt tidigt 1900-tal är fortfarande välkända för de flesta
folkmusikintresserade i och med att deras repertoar fortfarande spelas flitigt. Låtsamlingen Svenska
Låtar har här spelat en viktig roll. Viktiga namn här är Hultkläppen från Hälsingland, Lapp-Nils från
Jämtland, Pelle Fors från Östergötland, Timas Hans och Pekkos Per från Dalarna, samt Lorens Brolin
från Skåne.
32
Bland alla viktiga traditionsbärare och förmedlare under 1900-talet kan nämnas
Hjort Anders Olsson ( http://www.youtube.com/watch?v=jVPagwI-d9w )
Röjås Jonas ( http://www.youtube.com/watch?v=2isTrioqiNc )
Eric Sahlström ( http://www.youtube.com/watch?v=GNwSj7FW9I4 )
Bland de nu aktiva folkmusikerna är kanske
Per Gudmundson (säckpipa) ( http://www.youtube.com/watch?v=Y9f_bfiCjiY )
Peter "Puma" Hedlund ( http://www.youtube.com/watch?v=2VYZPSrEu64 )
Mats Berglund (med sång) ( http://www.youtube.com/watch?v=nERqSbet_UE )
musikgruppen Kebnekajse bland de mer tongivande och utvecklande.
( http://www.youtube.com/watch?v=dSayF7Ns4mo&list=PLtYP-HEw81F2yYC-xYC9jKZ4Ypykae0yj )
Benny Andersson (från ABBA) ( http://www.youtube.com/watch?v=9UdoJMvT7Ac )
Nordman ( http://www.youtube.com/watch?v=mcy2iElqwM4 )
33
http://www.musikteori.se/print.php?kap=grunder
Musikteorins grunder
När man vill skriva ner musik - så att den kan läsas och spelas av andra - använder man sig
av så kallad notskrift. Själva tonerna skrivs med hjälp av noter, vilka är runda "ovaler"
som antingen är ifyllda (helt svarta) eller inte ifyllda. Dessa ovaler förses sedan ofta med ett
"skaft" - ett lodrät streck - som ibland också har en liten "flagga" i toppen.
Kombinationerna av ifylld eller inte ifylld oval, samt skaft och typ av flagga gör att man i
notskriften kan bestämma hur långt eller hur kort en ton ska spelas.
När man sen skriver in noterna i ett notsystem kan man betrakta det man skriver som en
matematisk graf med två axlar. Den horisontella axeln berättar hur musiken fortlöper i tid -
man läser från vänster till höger. Den vertikala axeln berättar vilken tonhöjd som ska spelas
- höga toner skrivs högt upp i notsystemet och låga toner långt ner i notsystemet.
Notsystem
Ett notsystem består av fem linjer och fyra
mellanrum. Dagens fem linjer har tillkommit genom musikhistorien för att det ska bli så
lättläst och lättspelat som möjligt. På dessa fem linjer och mellan dessa fyra mellanrum
sätter man ut noterna och det ryms därav fem + fyra noter i notsystemet.
Det finns ju dock fler toner än nio. Ett sätt att skriva
dessa är att använda sig av så kallade tillfälliga hjälpstreck, vilka fungerar som en kort
extra tillfällig linje. Beroende på hur hög eller hur låg den önskade tonen är, kan man sätta
fler hjälpstreck under eller över varandra, så som den första och den sista noten har i bilden
till höger.
34
Tonnamn
I vårat västerländska tonsystem utgår man
från sju grundtoner eller så kallade stamtoner. Dessa grundtoner är helt enkelt de sju första
bokstäverna i alfabetet. A B C D E F G. Stamtonerna är de toner som är de vita tangenterna
på ett piano. Om vi placerar stamtonerna på ett pianoklaviatur så ser det ut som på bilden till
höger. Som du ser har ett pianoklaviatur många vita tangenter. Vad det gäller alfabets sju
första bokstäver - så har man kommit till "G" så börjar man sedan om på "A" igen.
Som du också märker så finns det svarta tangenter mellan vissa av de vita tangenterna. Det
gör att det inte riktigt är samma "avstånd" mellan stamtonerna. När man talar om avstånd
mellan olika toner så brukar man använda sig av begreppen helt tonsteg och halvt tonsteg.
Mellan till exempel "A" och "B" så finns det en svart tangent. Att spela från "A" till "B"
kallas att spela ett helt tonsteg, likaså från "C" till "D" eller från "F" till "G".
Men mellan "E" och "F" och mellan "B" och "C" finns ingen svart tangent, att spela mellan
dessa kallas att hoppa ett halvt tonsteg. Så fort du inte har någon tangent mellan den ton du
ska till, så hoppar du ett halvt tonsteg och om du har en tangent mellan, så hoppar du ett helt
tonsteg. Det här systemet gäller förvisso också de svarta tangenterna. Om man exempelvis
vill spela från "E" till "den svarta tangenten precis till höger om F" så spelar man också ett
helt tonsteg. Om man spelar från "den svarta tangenten precis till höger om C" till "D" så
spelar man följdaktligen ett halvt tonsteg. Man kan med det här tankesättet konstatera att vårt
musiksystem består av 12 halva tonsteg - och sen börjar det om igen.
Om vi går till tonen F på pianot och vill
hoppa ett halvt tonsteg upp (åt höger), vad heter då den tonen? Detta kallas att höja tonen
och då heter den Fiss, höjer vi C så heter den Ciss och så vidare.
Kort och gott man lägger till ändelsen -iss om man vill höja en ton ett halvt tonsteg. I
notskriften görs detta med ett korsförtecken - # - före den not man vill höja.
Om vi istället går till tonen G på pianot och vill hoppa ett halvt tonsteg neråt (åt vänster),
heter den Fiss då? Detta kallas att sänka tonen och då heter den Gess, sänker vi D heter den
Dess och så vidare. Man lägger alltså till ändelsen -ess om man vill sänka tonen ett halvt
35
tonsteg (undantag - ett sänkt E heter Ess och ett sänkt A heter Ass). I notskriften görs detta
med ett b-förtecken - b - före den not man vill sänka. Fiss och Gess är alltså samma ton på
pianot men de "stavas annorlunda", liksom Ciss/Dess, Diss/Ess, Giss/Ass, och Aiss/Bess.
Förtecken
# = korsförtecken höjer efterföljande ton ett halvt tonsteg och ger tonändelsen -iss.
b = b-förtecken sänker efterföljande ton ett halvt tonsteg och ger tonändelsen -ess.
Klaver
Om man vill spela toner som ligger lågt ovanför eller långt under
notsystemets fem linjer så får man väldigt många hjälpstreck, vilket blir svårläst. Lösningen
är att använda sig utav så kallade klaver. En klav är en slags "nyckel" som talar om var i
systemet en förutbestämd not befinner sig. Faktum är att ett notsystem som saknar klav
egentligen inte går att spela - det behövs en nyckel för att bestämma vilka toner som menas.
De vanligaste klaverna är G-klav (diskantklav) och F-klav (basklav). G-klaven talar om var
tonen g sitter i notsystemet. F-klaven talar om var tonen f sitter i notsystemet.
Men klaverna talar inte bara om vilken ton de pekar ut i systemet utan även i vilken oktav
den befinner sig. Om du tänker dig ett piano bild så finns ju tonen g på flera ställen.
G-klaven talar om var tonen g1 (g-ett) befinner sig (fjärde g från vänster på pianot)
36
F-klaven talar om var tonen lilla f befinner sig (tredje f från vänster på pianot)
I G-klav spelar man mest i ettstrukna och tvåstrukna oktaven - "mellan-ljusa" och
ljusare toner i diskantregistret.
I F-klav spelar man mest i lilla och stora oktaven - mörka toner i basregistret.
Olika typer av instrument använder den klav som passa bäst för just det instrumentet. En
elbas eller en cello spelas helst från F-klav. En tvärflöjt eller en fiol spelas helst från G-klav.
Ett piano använder båda klaverna samtidigt - då vänsterhanden skrivs i F-klav och
högerhanden i G-klav.
För att undvika missförstånd när tonerna skrivs i text så skrivs tonerna i stora oktaven med
stor bokstav, lilla oktaven med liten bokstav, ettstrukna oktaven med liten bokstav och en
etta, tvåstrukna oktaven med liten bokstav och en tvåa och så vidare.
Titta på nedanstående bild för en överblick över oktaverna och deras placering i notsystemet -
med tillhörande klaver - och placering på pianot. Lägg märker till hur F-klaven och G-klaven
"möts" i lilla och ettstrukna oktaven. Toner i det registret kan skrivas i båda klaverna.
37
http://www.musikteori.se/print.php?kap=notvarden
Notvärden - tonernas längd
I musik så klingar toner olika lång tid. Hur långt de klingar noteras med hjälp av något som
kallas notvärden. Ett notvärde har alltid en längd som förhåller sig till ett grundvärde - en så
kallad puls. Pulsen i sig är också lika med ett notvärde - nämligen det notvärde som anges i
taktartsbestämmelsens nedre del (läs mer om det i kapitlet "Taktarter").
Fjärdedelsnoten
Ett vanligt notvärde för pulsen är den så kallade fjärdedelsnoten. Om vi utgår från att
fjärdedelsnoten är lika med pulsen så kommer alltså alla andra notvärden att förhålla sig till
det. Fjärdedelsnoten skrivs med en "ifylld" not med ett skaft på.
Stampa en jämn puls och räkna 1, 2, 3, 4 med en siffra per
pulsslag och börja sedan om från 1 igen. Varje stamp och
utrymmet däremellan är lika med längden av en
fjärdedelsnot. För övrigt kan man säga att du nu stampar i
fyra fjärdedelstakt.
Långa notvärden
Halvnoten är dubbelt så lång som fjärdedelsnoten, den har alltså det sammanlagda värdet av
två fjärdedelsnoter. Sätt igång med stampet igen - 1, 2, 3, 4, - och klappa på slag nummer 1
och 3. Varje klapp och utrymmet däremellan är lika med längden av en halvnot. När man
skriver en halvnot så fyller man inte i själva noten - utan den förblir som "en tom ring" med
ett skaft. (Se bilden till höger.)
Helnoten är fyra gånger så lång som fjärdedelsnoten, den har alltså det
sammanlagda värdet av fyra fjärdedelsnoter - eller om man så vill det sammanlagda värdet av
två halvnoter. Om du sätter igång med stampet och klappar på slag nummer 1 så får du fram
längden på helnoten. Helnoten fyller man inte heller i själva noten och helnoten saknar
dessutom skaft. (Se bilden till höger.)
38
Korta notvärden
Notvärdet som är dubbelt så snabbt eller hälften så lång som fjärdedelsnoten heter
åttondelsnot. Åttondelsnoten har ett värde av en halv fjärdedelsnot. För att klappa
åttondelsnoter så måste du alltså hinna klappa två gånger på och mellan varje stamp.
Varannan klapp kommer samtidigt som stampen och varannan klapp kommer mellan
stampen. Viktigt är också att klappen ligger tidsmässigt "just i mitten" mellan pulsslagen.
Ett knep för att hitta åttondelarna är också att lägga till bokstaven "å" mellan varje siffra.
Istället för att räkna 1, 2, 3, 4 så räknar man alltså 1, å, 2, å, 3, å, 4, å. Om du stampar pulsen
på siffrorna och klappar på både siffrorna och på bokstaven "å" så hittar du åttondelarna.
Åttondelen är ifylld och med en liten flagga på skaftet. När man
skriver fler åttondelar efter varandra så binder man ofta ihop dem med en så kallad balk.
Vanligt är att man grupperar - "balkar" åttondelar i grupper om två.
Det kortaste notvärdet vi skriver om här är sextondelsnoten. Sextondelsnoten
har värdet av en fjärdedels fjärdedelsnot, eller värdet av en halv åttondelsnot om man så vill.
För att klappa sextondelsnoter så ska du alltså klappa fyra gånger på på samma tid som man
stampar en gång. Det första klappet kommer samtidigt som stampen och sen kommer tre
klapp innan nästa stamp (och klapp) kommer.
Ett knep för att hitta sextondelarna är att exempelvis lägga till "å - så - å" mellan varje siffra.
Istället för att räkna 1, 2, 3, 4 så räknar man alltså 1, å så å, 2, å så å, 3, å så å, 4, å så å. Om
du stampar på varje siffra och klappar på varje siffra och del av "å - så - å" så hittar du
sextondelsnoterna.
39
Sextondelsnoten är ifylld och har två flaggor på skaftet. När man
skriver fler sextondelar efter varandra så binder man ihop dem med två balkar. Vanligt är att
man grupperar - balkar sextondelar i grupper om fyra.
Pauser
Musik består inte bara av toner utan också av tystnad. Dessa
tystnader kallas pauser. Varje notvärde som du läst om här
ovanför har en motsvarande lång paus.
Fjärdedelsnoten har en motsvarande lång paus som logiskt nog
heter fjärdedelspaus. Titta noga hur fjärdedelspausen ser ut.
Den är inte helt enkel att skriva.
Halvnotens motsvarande paus heter halvnotspaus och
helnotens motsvarande paus heter helnotspaus. Lägg märke
till att dessa båda pauser ser relativt likadana ut. Den enda
skillnaden är att halvnotspausen ligger på den tredje linjen
underifrån medan helnotspausen hänger i den fjärde linjen
underifrån.
Åttondelsnotens motsvarande paus heter åttondelspaus. Till
skillnad från åttondelsnoten så sätter man inte ut balkar mellan
åttondelspauserna. Man skriver nämligen sällan fler
åttondelspauser efter varandra då det blir enklare i så fall att
välja en annan paus med ett längre värde - istället för att skriva
två åttondelspauser efter varandra så kan man ju lika gärna
skriva en fjärdedelspaus.
Sextondelsnotens motsvarande paus heter sextondelspaus.
40
En pyramid
Nedanstående bild visar hur notvärdena och pauserna "hänger ihop". Lägg märke till hur det
längsta värdet - helnoten och helnotspausen - delar sig i två - för att sen dela sig i fyra och så
vidare.
Rytm
När man skriver olika notvärden i följd så skapar man på så sätt olika rytmer. Rytmen är
alltså olika notvärden som spelas i en följd och som förhåller sig till en puls. Försök att
klappa nedanstående rytmer samtidigt som du stampar pulsen.
Exempel 1: Exempel 2:
Exempel 3: Exempel 4:
41
Öva rytmer
Hur rytmer fungerar kan vara enkelt att förstå - det svåra är att höra dem, läsa dem och spela
dem. Här på musikteori.se kan du öva dina färdigheter i rytm om du klickar på
"Gehörsövningar" och väljer "Rytmdiktat".
http://www.musikteori.se/print.php?kap=taktarter
Taktarter
För att man som lyssnare och utförare ska kunna navigera och förstå musik så krävs det att
musiken innehåller någon form av struktur. En av dessa strukturer handlar om att dela in
musikens flöde i "små portioner". Dessa små portioner kallas för takter. Hur stor varje
portion är kallas för taktart. En annan aspekt som måste vägas in är hur fort eller långsamt
takterna flyter fram - denna hastighet kallas för tempo.
Puls och tempo
Den så kallade pulsen är motorn i musiken, musikens hjärtslag. Hjärtslag eller ljud som
återkommer med ett förhållandevis jämt tidsintervall kallas för en puls. Pulsen i musik brukar
benämnas som tempo och kan tidsbestämmas i huvudsak på två sätt.
I populärmusik använder man sig av förkortningen BPM, vilket står för Beat Per Minute
(pulsslag per minut). BPM är en exakt och matematisk beteckning. Om man exempelvis
tänker sig ett tempo på 120 BPM så betyder det alltså exakt 1 pulsslag per 0,5 sekund - eller
två pulsslag per sekund om man så vill. När man spelar musik "fritt" är det naturligtvis näst
42
intill omöjligt att vara så exakt i tempot. För att vara så exakt måste man använda sig av en så
kallad metronom.
En metronom är en maskin som genererar exakta tempon utifrån BPM. Metronomen finns
som "fristående apparat" att köpa av en musikhandlare, numera som "app" till din smarta
telefon, samt att musikinspelningsprogram i datorer knyter sina tempon mot BPM - vilket gör
att även dessa kan fungera som metronom.
I klassisk musik talar man istället om mer övergripande tempobeteckningar. Orsaken är
att den klassiska musiken tempomässigt är mer "flytande" - till skillnad från populärmusiken
som ofta är uppbyggd kring ett jämnt trumkomp. Dessa tempobeteckningar är av mer
beskrivande karaktär och är mer "ungefärlig" till skillnad från BPM. Som så många andra
termer i den klassiska musiknotationen så är tempobeteckningarna på italienska. Man har
naturligtvis knutit tempobeteckningarna till ett ungefärligt omfång i BPM.
Exempel på tempobeteckningar är Andante (långsamt, 76 - 108 bpm) och Allegro (snabbt,
120 - 168 bpm). Längst ner i kapitlet finns en mer utförlig lista över tempobeteckningar i den
klassiska musiken.
Indelning av pulsslag blir takter
För att skapa ordning och struktur i alla dessa pulsslag som musiken innehåller, så delar man
in dem i grupper med ett antal pulsslag i varje grupp. Dessa grupper kallas takter. I de allra
flesta musikstycken som vi hör "till vardags", är takterna lika stora i hela musikstycket - det
vill säga att de många takterna i stycket innehåller lika många pulsslag genom hela stycket.
Hur vet man då hur många pulsslag varje takt innehåller? Om du lyssnar efter pulsen i musik
så märker du snart att alla pulsslag inte är lika starkt betonade, utan vissa pulsslag är mer
"betonade" än andra. Dessa betoningar är kanske inte alltid så tydliga och det kan krävas en
del övning för att lära sig att hitta dem. Det mest betonade pulsslaget är dock nästan alltid det
43
första pulsslaget i varje takt. Om vi lyssnar och kan hitta "avståndet" från ett betonat
pulsslag till nästa betonade pulsslag - så kan vi " höra gruppindelningen" och därefter dela in
musiken i takter. Hur stor gruppen av pulsslag är och hur pulsslagen är betonade bestämmer
den så kallade taktarten.
Ta som exempel pulsslag som är betonade - Ta ta ta, Ta ta ta, Ta ta ta, Ta ta ta - detta blir
då en så kallad tretakt.
Ett annat exempel kan vara - Ta ta ta ta, Ta ta ta ta, Ta ta ta ta, Ta ta ta ta - detta blir en så
kallad fyrtakt med "stark betoning" på pulsslag 1 och "svag betoning" på pulsslag 3.
När vi delar in pulsslagen efter betoning så bestämmer vi taktarten. I exemplet med notskrift
till höger är vart tredje pulsslag betonat - en så kallad tretakt.
Taktarter
Som vi nämnt tidigare så delas pulsslagen in i grupper - och dessa grupper kallas för takter.
Varje enskild takt i ett notsytem innehåller ett bestämt antal pulsslag som är knutna till ett
bestämt notvärde. (Läs mer om notvärden...) Vilket notvärde det är kan variera - ofta är det
fjärdedelar. När vi tagit fram antal pulsslag per takt och vilket notvärde som ska vara
knutet till pulsslaget - då har vi fått fram en så kallad taktart.
Taktarten anges i början av notsystemet efter klaven och skrivs som ett bråktal. Den övre
siffran anger antal pulsslag per takt och den undre siffran anger vilket notvärde som är
knutet till pulsen. Det betyder att en taktart med 4/4 måste innehålla värdet av fyra
fjärdedelsnoter i varje takt. En taktart med 6/8 måste innehålla värdet av sex åttondelsnoter i
varje takt. Det betyder också att den undre siffran inte kan vara vilken siffra som helst - den
måste kunna knytas till ett existerande notvärde - exempelvis fjärdedelar (4), halvnoter (2),
sextondelar (16) eller åttondelar (8). Den övre siffran kan dock vara vilket positivt heltal
som helst. Man skulle alltså kunna skriva en låt i femton åttondelstakt (15/8) - men det skulle
vara vansinnigt svårt att spela och skulle kanske inte låta så bra...
Den rytm som man skriver får innehålla åttondelspauser, sextondelar, halvnoter - ja alla
sorters notvärden och pauser, men när det totala värdet av taktarten - exempelvis fyra
fjärdedelar eller sex åttondelar - är uppnått så är det dags att byta takt.
44
Common Time
En förkortning av 4/4 som man ibland kan se, är att det bara står ett "C". Bokstaven C står i
det här sammanhanget för "common time". Orsaken till detta är att taktarten 4/4 är just en av
de vanligaste taktarterna som används - de flesta låtarna du hör om du slår på radion är 4/4 -
eller "common time".
Lista över tempobeteckningar i den klassiska musiken
Värt att notera är att de tempobeteckningar i "bpm", som anges nedan, endast är ungefärliga
och kan mer ses som en guide. Listan är inte komplett - det finns alltså fler - listan är mer en
översikt över de vanligast förekommande tempobeteckningarna.
Larghissimo — väldigt, väldigt, väldigt långsamt (20 bpm och under)
Grave — långsamt och alvarligt/högtidligt (20–40 bpm)
Lento — långsamt (40–60 bpm)
Largo — långsamt och "brett" (40–60 bpm)
Adagio — långsamt och med lätthet (66–76 bpm)
Andante — måttlig och lugn, gående (76–108 bpm)
Moderato — måttligt fort (108–120 bpm)
Allegro — glatt, hastigt (120–168 bpm)
Vivace — snabbt och livligt (≈140 bpm)
Presto — väldigt snabbt (168–200 bpm)
Prestissimo — så snabbt som möjligt (mer än 200 bpm)
http://www.musikteori.se/print.php?kap=durskalan
Durskalan
En skala är en utvald samling - eller serie - toner. Detta betyder alltså att man för att skapa
en skala, väljer ett antal ur de tolv toner som finns och sätter de efter varandra i serie. Det
45
finns olika typer av skalor med olika toninnehåll och med olika antal toner. I det här kapitlet
ska vi beskriva en av de vanligaste skalorna - durskalan.
Durskalans "kod"
En durskala består av sju olika toner - sen landar den på ursprungstonen igen. Om vi utgår
från stamtonerna (de vita tangenterna på ett piano) så kan vi enkelt få fram den durskala som
heter C-dur. Toninnehållet och serien blir då - c d e f g a b c.
Om vi tittar på hur en C-durskala ser ut på pianot, så ser vi att mellan e och f och mellan b
och c är det halva tonsteg, medan mellan övriga skaltoner är det hela tonsteg. Man skulle
med andra ord också kunna beskriva det som att mellan skalans ton 3 och 4 samt mellan
skalans ton 7 och 8 (eller tillbaka till 1 om man så vill) är det halva tonsteg, medan mellan
övriga skaltoner är det hela tonsteg.
Vi får ett tonstegsmönster för durskalan som är:
helt, helt, halvt, helt, helt, helt, halvt.
Detta är durskalans "kod" och gäller för alla durskalor. Oavsett vilken ton du startar på - och
vill skapa en durskala från - ska alltså byggas utifrån den här "koden". Durskalor som byggs
utifrån andra toner än "C" kommer att använda sig av både vita och svarta tangenter - allt
handlar om att använda sig av koden med hela och halva tonsteg.
Blir man osäker på hur koden var uppbyggd, är det alltid bra att komma ihåg att de vita
tangenterna - spelade från "C" och upp till nästa "C" är en C-durskala. Kan man bara komma
ihåg det, så är det alltid lätt att "hitta tillbaka" till hur koden egentligen var uppbyggd.
46
Vi bygger skalan A-dur
Om vi alltså använder koden och utgår från tonen "A", så kommer det att resultera i skalan A-
dur. Det första man kan vara säker på är att man kommer att behöva använda sig av både vita
och svarta tangenter. Vilka svarta tangenter det blir kommer koden att svara på. Vi märker
att mellan skalans andra och tredje ton, som ska vara ett helt tonsteg, kommer man att gå från
tonen "B" till den svarta tangenten "Ciss". Man ser också att mellan skalans femte och sjätte
ton, som ska vara ett helt tonsteg, får man gå från "E" till "Fiss", samt från skalans sjätte till
sjunde ton, som ska vara ett helt tonsteg, får man gå från "Fiss" till "Giss". Den färdiga A-
durskalan blir alltså:
a, b, ciss, d, e, fiss, giss, a.
Ett skalbyggar-tips
När du ska skriva ner en durskala som ska börja på en stamton, skriv ner den ton den börjar
på och fortsätt först på stamtonerna uppåt sju toner tills du kommer till start tonen igen (en
oktav upp). När det är gjort använder du koden för att räkna ut mellan vilka toner det ska
vara hela och halva tonsteg. Vissa stamtoner kommer då att behöva flyttas till en svart
tangent. När de nödvändiga stamtonerna är flyttade så har du byggt din durskala.
Inte blanda kors och ben
Man blandar inte korsförtecken (#) och b-förtecken (b) i samma durskala och det får
dessutom inte vara mer än en av samma bokstav med i skalan - innan den börjar om igen.
A-durskala som beskrevs i stycket ovan får alltså inte skrivas - A B Dess D E Gess Giss A -
även om det så att säga är rätt tangenter på pianot.
Orsaken är att alfabetet bryts i exemplet mellan Dess och D och Gess och Giss, samt att Gess
och Giss är en blandning av korsförtecken (#) och b-förtecken (b).
Skalan skrivs istället - A B Ciss D E Fiss Giss A. Man får då en skala som inte blandar
korsförtecken (#) och b-förtecken (b), samt att alfabetet är snyggt och prydligt i rätt ordning.
Durskalor i notskrift
Ovanstående två skalor, C-dur och A-dur, står här nedan i notskrift. Lägg märke till att de
rättskrivna skalorna har en jämn skaltrappa där varannan ton är på linje och varannan är
mellan.
47
Bruten trappa
Om vi använder den felstavade A-durskalan som vi beskrivit ovan, så ser vi till höger på
notbilden hur skaltrappan är bruten och att det krävs en mängd olika blandade förtecken
helt i onödan. Här ser vi återigen hur "fel" och "onödigt komplicerat" det blir om man blandar
korsförtecken (#) och b-förtecken (b). Om man märker att den skala man bygger blir så här
komplicerad gör man klokt i att börja om och utgå från regeln:
Inte blanda förtecken, endast använda bokstäverna en gång per skala samt att
kontrollera att "koden" är rätt.
48
http://www.musikteori.se/print.php?kap=tonarter
Tonarter
En tonart kan ses som en "förlängning" av durskalan. Om
man spelar en låt som använder sig av tonerna i skalan G-dur så spelar man också i tonarten
G-dur. Det finns alltså lika många durtonarter som det finns durskalor. För att visa i vilken
tonart en låt går så måste man ange detta i början av låten och då med så kallade "fasta
förtecken". De fasta förtecknen visar vilka av stamtonerna som är antingen sänkta eller höjda.
Använd gärna tekniken att ta ut durskalor som beskrivs i kapitlet "Durskalan" (helt, helt,
halvt, helt, helt, helt, halvt) för att på så sätt ta reda på vilka förtecken som durskalan
innehåller.
Räkna de fasta förtecknen
Det kan vara bra med ett litet knep för att snabbt kunna se i vilken tonart en viss låt går.
Knepet bygger på att man lär sig två ramsor. En ramsa för de tonarter som innehåller
korsförtecken (#) samt en ramsa för de tonarter som innehåller b-förtecken (b).
Ramsan för korsförtecken är (#):
Gå Du Axel Efter Bertils Fiskar
Om du tittar på begynnelsebokstaven på varje ord i ramsan så får du: G, D, A, E, B, Fiss
Poängen är att tonarten G-dur har ett korsförtecken (Gå), D-dur har två korsförtecken (Du),
A-dur har tre korsförtecken (Axel) etc. Lär man sig ramsan så kan man alltså bara räkna de
fasta korsförtecknen i tonarten och fundera ut vilket ord i ramsan som kommer efter så många
korsförtecken. Är det fyra fasta korsförtecken så hamnar man på ordet "Efter" i ramsan -
tonarten är E-dur.
Ramsan för b-förtecken är (b):
Frosten Bestal Esters Astrar Dess Gestalt
Om du tittar på begynnelsen i varje ord i ramsan så får du: F, Bb, Eb, Ab, Db, Gb
49
En uppställning av alla tonarter i dur
50
Parallelltonarter
Varje tonart i dur har också en parallell tonart i moll. Det betyder att det finns en tonart med
exakt samma toninnehåll - men som klingar i moll. Om vi utgår från skalan C-dur och
spelar den från C till C så har vi den vanliga och enkla durskalan. Spela nu exakt samma
toner men börja på tonen A och spela upp till A. Märk hur skalan ändrar karaktär från en
"glad" skala C - C till en mer "sorgsen" skala A - A. Skalan du just spelat heter ren A-
mollskala. Då den rena mollskalan i A innehåller samma toninnehåll som durskalan i C så
kallas skalorna parallella. Det gör tonarterna också. Tonarten C-dur är parallell med tonarten
A-moll. För att hitta en durskalas mollparallell så utgår man från durskalans 6:e steg. Om du
spelar samma toner som durskalan - men från durskalans 6:e steg - så får du den parallella
mollskalan.
Kvintcirkeln
En kvintcirkel är en grafisk överblick över hur "allt hänger ihop". Kvintcirkeln används som
hjälpmedel för att snabbt kolla tonarternas förtecken, parrallelltonarter samt
harmoniksläktskap.
51
Kvintcirkeln består som namnet antyder utav (rena) kvinter som läggs intill varandra med C-
dur "klockan 12". Du kan dessutom tänka att det är fem tonsteg mellan varje tonart i cirkeln
precis som fem minuter på en klocka.
Se också att tonarterna F# och Gb möts "klockan 6" i cirkeln. De innehåller alltså samma
toninnehåll som varandra, men den ena tonarten utgår från ett höjt F (blir alltså F#) och den
andra från ett sänkt G (blir alltså Gb).
I den enklaste versionen av kvintcirkeln står bara durtonarterna.
Med parallelltonarterna
En mer utförlig kvintcirkel innehåller också parallelltonarterna. De skrivs då på innsidan
av cirkeln.
Räkna förtecken
Här nedan kan du se den mest utförliga kvintcirkeln med de fasta förtecknens placering
inskrivna. Märk att antalet förtecken ökar med ett för varje steg du går från C. Om man
stegar till vänster så hittar man b-tonarterna och till höger hittar man tonarterna med
korsförtecken - de så kallade korstonarterna.
52
http://www.musikteori.se/print.php?kap=mollskalor
Mollskalor
Det finns tre mer eller mindre vanliga varianter av mollskalan. Dessa mollskalor är en vanlig
"ren mollskala", den något mer exotiska "harmonisk mollskalan" samt den föränderliga
"melodisk mollskalan". Det finns naturligtvis fler mollskalor än dessa tre - men de tas inte
vidare upp i det här kapitlet.
53
Ren mollskala
Om vi går tillbaka till C-durskalan så bestod ju den av de vita tangenterna på pianot från C till
C, det vill säga den har inga förtecken (se kapitel Tonarter). Eftersom C-dur är "släkt" med
A-moll så består en ren A-mollskala av pianots vita tangenter från A till A.
Detta ger den rena mollskalan följande tonstegsmönster:
helt, halvt, helt, helt, halvt, helt, helt.
Till höger ser vi vad detta ger för toner om vi utgår från tonen D. Lägg märke till att det blir
Bess istället för Aiss. Ett Aiss hade resulterat i ett stavfel av skalan då bokstaven "A" hade
förekommit två gånger.
Kan du redan durskalornas olika förtecken så är den rena mollskalan inga problem. Utgå bara
från den 6:e tonen i durskalan istället för den 1:a eller ett och ett halvt tonsteg ner från
grundtonen om du så vill. Exempelvis så heter den 6:e tonen i F-durskalan D. Spela bara med
samma förtecken som den durtonart du utgick ifrån och du har den rena mollskalan.
54
Harmonisk mollskala
En harmonisk mollskala består av en ren mollskala med 7:e skaltonen höjd. Om vi tittar på
den rena A-mollskalan igen så blir enda skillnaden att tonen G är höjt till ett Giss.
Om du lyssnar på den harmoniska mollskalan och jämför den med den rena, så märker du ett
karaktäristiskt drag med avståndet mellan den 6:e och 7:e skaltonen. Detta är ett bra
kännetecken för den harmoniska mollskalan.
Melodisk mollskala
En harmonisk mollskala består av en ren mollskala med 6:e och 7:e tonen höjd på
"uppvägen". När man dock spelar skalan i nedåtgående riktning återställs 6:e och 7:e tonen.
Den melodiska skalan ändrar sig alltså beroende på åt vilket håll den spelas.
Om vi tittar på den rena A-mollskalan igen så blir skillnaden att tonerna F och G är höjda till
ett Fiss och Giss på uppvägen och sedan tillbaka vilket blir en ren mollskala på nedvägen.
55
http://www.musikteori.se/print.php?kap=andra_skalor
Andra skalor
Det finns förstås en mängd olika typer av skalor förutom de vanliga skalorna i dur och moll.
Här nedan beskrivs ett par av dem. De två första skalorna - kromatisk skala och
heltonsskala - är kanske inte direkt vanligt förekommande men är bra att känna till som
begrepp. De sista skalorna i kapitlet - pentatonisk skala och en variant på denna som man
vanligen kallar bluesskala - är dock mer vanligt förekommande. Den pentatoniska skalan och
bluesskalan är bland annat ofta de första skalorna man lär sig som gitarrist.
Kromatisk
skala
En kromatisk skala består endast av halva tonsteg - eller av små sekunder om man pratar
om intervall. Den kromatiska skalan består av oktavens samtliga tolv toner och fungerar
kanske bäst tillfälligt i "löpningar" uppåt eller nedåt. Pröva dock att sätta ihop en melodi
som bygger på den kromatiska skalan. Resultatet kan ibland bli bättre än väntat - och ofta
kännas nyskapande och "modernt".
Heltonsskala
En heltonsskala skala består endast av hela tonsteg. Skalan består av endast hela tonsteg -
eller stora sekunder om man pratar om intervall - och består därav av sex toner innan den
hittar tillbaka till skalans grundton igen.
Som kommentar kan nämnas att heltonsskalans toninnehåll bara kan se ut på två sätt.
Antingen med toninnehållet C, D, E, F#, G#, A# eller C#, D#, F, G, A, B. Vilken av tonerna
som betraktas som skalans grundton kan ju naturligtvis variera - men toninnehållet kan bara
se ut på två sätt.
56
Pentatonisk skala
En pentatonisk skala består av fem toner (grekiskans "pente" = fem). Enklast så får du en
pentatonisk skala genom att spela på bara de svarta tangenterna på pianot.
Lägg märke till att den pentatoniska skalan kommer att klinga lite olika beroende på vilken
ton du börjar på. Utgångstonen avgör också om skalan klingar i dur eller moll.
Bluesskalan
En vanlig skala som används i bluesmusik är "Bluesskalan". Den skalan är mycket lik den
pentatoniska skalan med "moll-känsla", se ovan till höger . Den enda skillnaden är en
tillagd ton mellan tredje och fjärde tonen.
57
http://www.fritext.se/boms/klass1.html
Musikhistoria
Klassisk musik del 1
Musikinstrumenten 1
De instrument vi känner i dag har också en utvecklingshistoria. Många instrumenttyper kan
spåras till orienten, men det förekommer också att instrument uppfinns separat på olika håll.
Redan på 1300-talet fanns föregångarna till våra blås- och stråkinstrument. På 1400-talet
skedde en stark utveckling av ackompanjerande instrument.
Nu fick orgeln klaviatur och allt flera pipor, både med olika tonhöjd och olika klang. Ett
annat klaviaturinstrument var cembalon med strängar. Lutan, en föregångare till gitarren, blev
också populär.
Flera kompositörer, till exempel tysken Michael Praetorius (1571-1621), började komponera
ren instrumentalmusik eller vokalmusik där instrumenten hade en allt friare roll. En annan var
engelsmannen William Byrd (1542-1623) som bland annat skrev musik för luta och
klaviaturinstrument.
Opera
Vi talade tidigare om renässansens nytänkande och behov av individualism. Vi talade om hur
den världsliga makten blev starkare än den kyrkliga. En musikform som svarar mot denna
förändring var operan.
Kyrkomusiken hade utvecklats efter Gregorius, men det gick långsamt. Fast på 1500-talet
hade instrumentalmusiken kommit in i kyrkan och det förekom sångspel, så kallade
passioner, som även innehöll solosång. Det skulle varit otänkbart på Gregorius tid. Just i detta
låg operans ingredienser färdiga. Det var bara en publik som fattades.
Publiken kom att bestå av den växande adelsklassen och andra bildade och någorlunda rika
människor. En opera är som en teaterpjäs där rollfigurerna sjunger sina repliker. I de tidiga
operorna förekom det dansavsnitt och inlagda orkesterstycken. Ämnena var ofta hämtade från
antiken.
Några operakompositörer
Den första stora operakompositören var italienaren Claudio Monteverdi (1567-1643). Han
lämnade de gamla musikaliska reglerna så mycket att han på sin tid kallades dissonansens
fader. En annan italiensk kompositör var Alessandro Scarlatti (1660-1725) som bland mycket
annat skrev 115 operor.
Operan växte fram i Italien, men spred sig snart över Europa. Jean Baptiste Lully (1632-
1687) var född i Italien, men tillbringade sitt yrkesverksamma liv i Paris. I England verkade
58
Henry Purcell (1658-1695) och i Tyskland påbörjades en utveckling som ledde fram till
Gluck och Mozart.
Även inom instrumentalmusiken skedde det en stark utveckling kring sekelskiftet mellan
1600- och 1700-talen. Kompositörer som är värda att lyssna på är till exempel tysken Georg
Philipp Teleman (1681-1767), fransmannen François Couperin (1668-1733) och italienaren
Antonio Vivaldi (1678-1741).
Musikinstrumenten 2
Vi sade tidigare att gammal musik inte bygger på våra ackordsföljder, utan på vissa skalor.
Från 1200-talet och framåt skedde en långsam förändring mot det harmonitänkande som vi
har i dag. Detta skapade problem med musikinstrumenten. Om man stämmer en cembalo så
att den klingar exakt rent i D-dur, kommer den att låta falskt i Fiss-dur.
Detta var naturligtvis begränsande för kompositörerna. Men i slutet av 1600-talet löste man
problemet genom att dela in oktaven i 12 lika stora delar. På så sätt blev alla ackord en liten
aning orena, men man accepterade det eftersom nu alla tonarter blev spelbara.
Stråkinstrumenten genomgick en kraftig utveckling. En viktig plats i det sammanhanget är
den lilla italienska staden Cremona. Där bodde i flera generationer under 1500-, 1600- och
1700-talen instrumentmakare av släkterna Amati, Guarneri och Stradivarius. De
cremonesiska stråkinstrument som bevarats till våra dagar anses fortfarande oöverträffade.
Johann Sebastian Bach
Johann Sebastian Bach (1685-1750) föddes i en släkt som varit musiker i generationer. Hans
föräldrar dog när han ännu var ung. Då flyttade han till en släkting som naturligtvis också var
musiker. Han lärde sig tidigt att spela fiol, men hans huvudinstrument var orgeln.
I början av sitt yrkesverksamma liv arbetade Bach vid furstehoven i Weimar och Köthen.
Under den tiden tillkom de sex Brandenburgkonserterna och mycket instrumentalmusik.
Bach uppskattade den tempererade stämningen och skrev Das wohltemperierte klavier som
består av ett preludium och en fuga i samtliga dur- och molltonarter, tillsammans 24 stycken.
År 1723 fick han posten som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig, ett mycket ansett arbete. Där
stannade han till sin död 1750 och skapade sina största orgelverk och mycket kyrklig
körmusik, bland annat Juloratoriet och Matteuspassionen. Bach var inte särskilt känd i sin
samtid. Det dröjde nästan hundra år innan han återupptäcktes. Nu anses han vara en av de
största.
Klassisk musik del 2
1700-talet efter Bach
Flera av Bachs söner fortsatte i familjens spår. Mest känd är Carl Philipp Emanuel Bach
(1714-1788) som betydde mycket för Haydns och Mozarts utveckling. Den störste av Johann
Sebastians samtida var dock tysken Georg Friedrich Händel (1685-1759). Han var under lång
59
tid verksam i England och skrev både kyrklig och världslig musik. Mest känd är kanske
oratoriet Messias med den berömda Halleluja-kören.
Operan fortsatte att utvecklas under 1700-talet, bland annat av fransmannen Jean Philippe
Rameau (1683-1764) och framför allt av den tyske kompositören Christoph Willibald Gluck
(1714-1787), som i sin operareform rensade ut dansnummer och orkesterpartier och allt annat
som inte bidrog till den dramatiska helheten.
Upplysningstiden
Glucks operareform var en typisk produkt av upplysningen. Systematisering låg i tiden.
Symfoniorkestern fick ungefär den besättning vi har i dag. Man började prata om
kammarmusik för mindre ensembler som trior, kvartetter, kvintetter och dylikt, och
orkestermusik som den flersatsiga symfonin och konserten för soloinstrument och orkester.
Haydn och Mozart
Joseph Haydn (1732-1809) fick efter studierna anställning hos en av Österrikes rikaste
adelsfamiljer, som bland annat hade en egen orkester. Han komponerade därför mycket
instrumentalmusik, 104 symfonier, över 50 konserter och 77 stråkkvartetter. Men han skrev
även, särskilt senare i livet, vokalmusik och en del kyrklig musik.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) började redan som sexåring att turnera som
musikaliskt underbarn. När han var nio år skrev han sina första symfonier. Han var aldrig fast
anställd under någon längre tid, och komponerade därför i många olika genrer. Den fria
konstnären blev vanligare på 1800-talet, men för Mozart var det svårt ekonomiskt.
Mozart skrev 41 symfonier. Man kan nämna de två sista, g moll- och Jupitersymfonin. Bland
de 26 pianokonserterna står de i c moll och a dur i särklass. De sex stråkkvartetterna
tillägnade Haydn kan nämnas, liksom operorna Don Juan och Trollflöjten. Men egentligen är
det meningslöst att lyfta fram några särskilda verk. Mozart var jämte Bach en av
musikhistoriens allra största. Ändå dog han i fattigdom och begravdes i en anonym massgrav.
Beethoven
Ludwig van Beethoven (1770-1827) föddes i Bonn i Tyskland, men levde större delen av sitt
liv i Wien. Han var som Mozart en fri kompositör, men kunde försörja sig ganska bra.
Utvecklingen gick mot en ny konstnärstyp och Beethoven kunde skriva till en furste: "Det har
funnits tusentals furstar, men bara en Beethoven".
Han skrev nio symfonier, trettiotvå pianosonater, stråkkvartetter, pianokonserter och mycket
annat. En del av Beethovens musik är känd av många människor, som till exempel det lilla
pianostycket Für Elise och Månskenssonaten. Den nionde symfonins slutkör "An die freude"
har nästan blivit en europeisk nationalsång.
60
Romantiken
Musikhistorien har namn på olika epoker. Vi har talat om renässansen och ska här ta upp
romantiken. Bägge de epokerna förekommer inom konsten och litteraturen. Det finns även
andra epoker. Bachs tid kallas barocken och Mozarts för wienklassicismen. Men det är viktigt
att förstå att alla sådana gränser är flytande. Beethoven räknas till wienklassicismen, men har
i vissa avseenden mer gemensamt med den tidiga romantikern Schubert.
Den växande borgarklassen skapade en ökad publiktillströmning och en idoldyrkan som inte
funnits tidigare. Genialitet och känslosamhet var goda försäljningsargument. Den italienske
violinisten Niccolo Paganini (1782-1840) hade svart slängkappa, mörka ögon och långt svart
hår. Man sade att han sålt sin själ till djävulen, och det minskade ju inte gagerna direkt.
Musikinstrumenten 3
Under det tidiga 1800-talet skedde en stark utveckling av blåsinstrumenten.
Mässingsinstrumenten, som trumpeten och valthornet försågs med ventiler som med knappar
kunde öppnas och stängas. På så sätt kunde instrumenten lätt ta alla toner i den tempererade
skalan.
Den tyske instrumentmakaren Böhm konstruerade det system av klaffar som än i dag används
på träblåsinstrument som klarinett, oboe, fagott och flöjt. I slutet av 1800-talet konstruerade
belgaren Adolphe Sax saxofonen som inte använts så mycket i klassisk musik, men desto mer
i jazzmusiken.
Schubert
Franz Schubert (1797-1828) var påverkad av Beethoven. Det gäller särskilt de tidiga
symfonierna. Men han var även den första stora romantikern. Det märks tydligt i hans senare
musik och i pianomusiken och stråkkvartetterna. Hans främsta verk är kanske de bortåt 600
sångerna med text av författare som Goethe, Schiller och Heine.
Vi ska här också nämna två tidiga romantiker som mest komponerade opera. Tysken Carl
Maria von Weber (1786-1826) är mest känd för sin Friskytten. Italienaren Gioacchino
Rossini (1792-1868) skrev i den lite lättare italienska stilen. Många av hans operor spelas än,
till exempel Barberaren i Sevilla, Wilhelm Tell och Den tjuvaktiga skatan.
Mendelssohn, Schumann och Chopin
Den tyske kompositören Felix Mendelssohn (1809-1847) kallades lite orättvist för
salongsromantiker av de yngre 1800-talskompositörerna. Han tonspråk var svalare och mer
naturlyriskt än deras. Typiska verktitlar är den italienska och den skotska symfonin och
konsertovertyren Hebriderna. Han spelade även en viktig roll i återupptäckten av Bach.
Tysken Robert Schumanns (1810-1856) musik var mer känslosam än Mendelssohns. Han
komponerade viktiga verk för piano, bland annat en pianokonsert och många solostycken.
61
Hans sånger leder utvecklingen ännu ett steg framåt efter Schubert, med en ökad tonvikt på
pianoackompanjemanget. Det kan höras i sångsamlingen "Dichterliebe".
Frédéric Chopin (1810-1849) föddes i Polen, men bodde under sitt yrkesverksamma liv i
Paris. Han komponerade nästan bara för piano, bland annat två pianokonserter och en mängd
småstycken; etyder, valser, mazurkor och nocturner. Många kompositörer efter honom har
påverkats av hans musik, särskilt rytmiskt och harmoniskt.
Programmusik
Den nya konstnärsrollen under 1800-talet ledde till ökade kontakter mellan de olika
konstarterna. Författare, målare och musiker umgicks och påverkade varandra. Utvecklingen
av den lyriska sången är ett exempel på detta. Andra kompositörer ville dikta med musik. De
skrev texter (program) som skulle läsas separat och som skulle förklara vad de menade med
musiken.
Fransmannen Hector Berlioz (1803-1869) beundrade Schumann och fick uppmuntran av
honom. Han skrev utförliga program till flera av sina verk, men när de spelas i dag läses
sällan den texten. Berlioz byggde ut symfoniorkestern och skrev musik för hundratals
musiker och sångare. Han mest kända verk är Symphonie Fantastique.
Ungraren Frans Liszt (1811-1886) var sin tids främsta pianovirtuos, innan han gick över till
att komponera. Han var inspirerad av Chopin och av Berlioz programmusik, men även av den
ungerska folkmusiken. Han komponerade både pianomusik och många storstilade
orkesterstycken som han kallade symfoniska dikter.
Wagner och Brahms
Med den tyske kompositören Richard Wagner (1813-1883) nådde den romantiska musiken en
höjdpunkt. Han tog över Berlioz utvidgade orkester och Liszts känslosamhet. Bland hans
verk finns Den flygande holländaren, Tristan och Isolde och den gigantiska operacykeln
Nibelungens ring.
Wagners landsman Johannes Brahms (1833-1897) förespråkade den absoluta musiken. Hans
inspirationskällor var snarare Beethoven och Schumann. Han komponerade formfulländat i
alla genrer (utom opera), kammarmusik, körverk och orkestermusik. Striden stod het mellan
förespråkarna för Brahms och Wagner, men den romantiska musiken hade nått sin topp.
Två österrikiska tonsättare får sätta punkt för den romantiska epoken. Anton Bruckner (1824-
1896) skrev bland annat nio väldiga symfonier. Även Gustav Mahler (1860-1911) skrev i det
stora formatet, men i hans musik finns vissa element som pekar fram mot ett nytt tonspråk.
Klassisk musik del 3
Konkurrens om publiken
Den musik som Mendelsohn och Chopin skrev var fortfarande tämligen lättlyssnad. Men med
Wagner och Bruckner började den klassiska musiken att tappa publik. I Italien däremot skrev
62
bland andra Rossini lättare opera och ur den utvecklades operetten som ett slags sånglustspel
med talade partier och smäktande melodier.
I Paris blev den tyskfödde Jacques Offenbach (1819-1880) mycket populär och i Wien skrev
Johann Strauss den yngre (1825-1899) operetter och sina berömda wienervalser. Två andra
operettkompositörer var engelsmannen Arthur Sullivan (1842-1900) och ungraren Franz
Lehar (1870-1948) som bland annat skrev klassikern Glada änkan. Här kan man också nämna
de amerikanska musikalkompositörerna Jerome Kern (1885-1945) och George Gershwin
(1898-1937) som också skrev klassisk musik, bland annat operan Porgy and Bess.
Europeisk utblick
I Ryssland uppträdde först på 1800-talet den kompositör som kommit att kallas "den ryska
musikens fader", Michail Glinka (1804-1857). Men redan i nästa generation kom ett flertal
stora namn: Peter Tjajkovskij (1840-1893), Modest Musorgskij (1839-1881), Nikolai
Rimskij-Korsakov och Alexander Skrjabin (1872-1915).
Nationalromantiken bredde ut sig över Europa. Tjeckoslovakien hade Antonin Dvorak (1841-
1904) känd för symfonin Från nya världen. Danmark hade Carl Nielsen (1865-1931) och
Norge hade Edvard Grieg (1843-1907) känd bland annat för sin musik till Peer Gynt och för
en pianokonsert i a moll. I Finland komponerade Jean Sibelius (1865-1957) mäktiga
orkesterverk i senromantisk stil långt in på 1900-talet.
Johan Helmich Roman (1694-1758) brukar kallas den svenska musikens fader. Hans
Drottningholmsmusik spelas fortfarande. Hundra år senare levde Franz Berwald (1796-1868)
som komponerade kammarmusik, symfonier och två operor.
Opera; Bizet, Verdi och Puccini
Fransmannen Georges Bizet (1838-1875) debuterade med en operett för Offenbachs teater.
Sedan skrev han några operor och lite orkestermusik. Bara tre månader före sin död blev han
färdig med en av musikhistoriens mest kända operor Carmen.
I Italien verkade två framstående operakompositörer. Giuseppe Verdi (1813-1901) skapade
verk som spelas än i dag, Rigoletto, La Traviata, Maskeradbalen och Aida. Giacomo Puccini
(1858-1924) spelas också över hela världen, till exempel Bohème, Tosca och Madame
Butterfly.
Nya klanger
Den sena romantikens överlastade och allt mer omfångsrika verk skapade en reaktion. Unga
kompositörer sökte en enklare och renare musik. Fransmannen Claude Debussy (1862-1918)
åstadkom att avgörande stilbrott. Hans musik kallas impressionistisk efter en motsvarande
konstriktning. Bland hans verk kan nämnas pianostycken bland andra Claire de lune och Den
sjunkna katedralen, orkesterverken En fauns eftermiddag och La mer samt operan Pelléas och
Mélisande.
63
Till impressionisterna räknas även fransmännen Erik Satie (1866-1925) och i viss mån
Maurice Ravel (1875-1937), som är känd för sitt eldiga orkesterstycke Bolero. Även i
Ryssland förekom ett musikaliskt nytänkande, framför allt hos de tidigare nämnda
Musorgskij och Skrjabin. Från Ryssland kom också flera av den nya musikens största namn.
Den stora skandalen i Paris
Vid premiären av baletten Våroffer av den ryske kompositören Igor Stravinskij (1882-1971) i
Paris 1913 utspelade sig tumultartade scener. Hälften av publiken skrattade och hälften
buade. Bara några enstaka försökte hyscha ned de övriga. Till slut hörde inte dansarna
musiken och föreställningen fick avbrytas. Så nyskapande och radikal var musiken.
Stravinskij skrev flera baletter, bland andra Eldfågeln och Petrusjka, liksom kammarmusik,
körverk och symfonier. Han anses som en av 1900-talets.
Béla Bartók
Den ungerska kompositören Béla Bartók (1881-1945) är en annan av 1900-talets största. Han
tillbringade flera år med att uppteckna och spela in ungersk folkmusik. Detta satte spår i hans
musik, bland annat i pianosamlingen Mikrokosmos. Han tog intryck både av Stravinskij och
Schönberg men gick sin egen väg från det atonala till en mer klassisk stil.
Man kan följa hans utveckling i de sex stråkkvartetterna. Andra verk är operan Riddar
Blåskäggs borg och balettsviten Den mirakulösa mandarinen. Han tvingades fly undan
nazismen till USA där han med svår hemlängtan bodde till sin död. Där skapade han några av
sina främsta verk, den tredje pianokonserten och Konsert för orkester.
Två ryssar
Den stalinistiska epoken i Sovjetryssland var en svår tid. Somliga flydde till väst, men
somliga stannade kvar. Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) klarade balansgången mellan
skaparkraft och politisk censur. Han var tvungen att skriva filmmusik och patriotiska körverk,
men skrev även kammarmusik och orkesterverk, däribland den gripande Leningradsymfonin.
Sergej Prokofjev (1891-1953) bodde länge i väst, men återkom till Sovjet och hamnade i en
liknande situation som Sjostakovitj. Han skrev i många genrer. Bland hans mest kända verk
märks 5:e symfonin, operan Kärleken till de tre apelsinerna, baletten Romeo och Julia och
orkesterberättelsen Peter och vargen.
64
https://jerhov.wordpress.com/2012/11/24/trombonelararen-som-formativ-bedomare/
Trombonläraren som formativ bedömare
”Avbryt aldrig en elev som spelar upp sin läxa, om du inte vet vad du ska säga. När du
avbryter ska du alltid kunna ge feedback som gör att eleven vet vad han/hon kan göra för att
lyckas bättre nästa gång.”
Jag vet inte exakt när eller av vem jag lärde mig detta. Men det är en av de viktigaste
lärdomar jag fått med mig, under studierna för att bli instrumental- och ensemblelärare (IE-
lärare), som jag ju är.
I praktiken går det till så här. Din elev spelar upp ett stycke som han/hon övat på hemma. Du,
som lärare, bedömer kvaliteten i utförandet medan du lyssnar. Är rytmen rätt, spelar eleven
rent, görs det några felspelningar, är klangen rätt, håller eleven instrumentet rätt, är det rätt
tempo, är gestaltningen riktig…? Detta är egentligen en mycket komplex läraruppgift som
kräver att du själv förmår att uppfatta och bedöma en väldig massa olika saker under kort tid.
Du uppfattar att något inte är tillräckligt väl utfört och avbryter eleven mitt i stycket och
säger: ”Bra (det säger vi alltid, oavsett om det är det eller ej…), märkte du att den där tonen
inte lät riktigt rent? Spela den takten en gång till och lyssna noga på just den tonen, och håll
upp den lite, den var lite för låg”. Eleven spelar en gång till, förbättrar förhoppningsvis det
påpekade. Då återkopplar du det. ”Bra! Hörde du att det lät annorlunda? Visst lät det
bättre?”
Ett traditionellt sätt att undervisa. Den här formen av instrumentalundervisning går många,
många hundra år tillbaka i tiden. Men, har jag förstått nu. Ett modernt sätt. Det är nämligen
vad vi idag ju kallar ”formativ bedömning”. I en välutvecklad form.
En instrumentallärare leder en elev genom att hela tiden, kontinuerligt, bedöma elevens
utförande och hela tiden ge tips, råd, ställa frågor, tillföra nya kunskaper etc, i syfte att
gradvis utveckla elevens utförande. Vi berättar vad eleven behöver bli bättre på. Vi förklarar
och diskuterar. Sedan visar vi själva, på vårt eget instrument. Eleven lyssnar, försöker härma.
65
Lyckas eller lyckas inte. Får mer instruktioner. Tills den önskade utvecklingen eller
förändringen av utförandet klarats av.
Sedan, börjar vi automatisera. Ett farligt ord i pedagogiken har jag förstått. Jag vågar knappt
använda det. Sist jag provade blev jag fullständigt tillintetgjord av människor som inte tyckte
att mina behavioristiska idéer hörde hemma i dagens skola. Jag anser motsatsen.
För vi instrumentallärare vet, att göra rätt en gång är ingen gång. Det är först när eleven
lyckats ta sitt utförande till nästa nivå genom att kunna upprepa det en mängd gånger som vi
anser att eleven faktiskt kan det avsedda. Att eleven har lärt det avsedda. Eleven kan
upprepa och prestera en given handling vid ständigt nya tillfällen, under kanske nya
förhållanden. Kunskapen har internaliserats, befästs, automatiserats, vad ni vill.
Allteftersom tillägnar sig eleven dessutom viktiga metakunskaper. Att själv kunna genomföra
egna kvalitetsutvecklingsprocesser i sitt utförande genom att identifiera utvecklingsområden,
finna vägar att förbättra utförandet, befästa dem genom automatisering. Eleven lär sig att lära
sig själv. Det är ju en absolut förutsättning för denna typ av undervisning, där eleven gör det
mesta jobbet själva. Genom att mest öva självständigt, utan sin lärares överinseende.
Det överordnade målet med traditionell instrumentalundervisning är att eleven ska bli sin
egen mästare. Kompetensen kan kallas att kunna ”studera in” nya stycken, nya
kompositioner. Att kunna bygga upp en egen tolkning, en egen gestaltning och sedan kunna
framföra denna för sina lyssnare.
Och sedermera ska man själv bli nya elevers mästare. Och så rullar generationerna av
musiker vidare.
Denna undervisningsform, som utvecklades i den klassiska musikens tidiga historia och som
levt kvar till denna dag, i musikskolor och på konservatorier, är kanske inte så gammaldags
ändå. Den kanske är modernare än vad någon tror. Den kanske är framtidens skola?
Av dessa betraktelser över en av min egen lärarprofessions allra viktigaste beståndsdelar
stärks jag i min övertygelse att viktiga kunskaper och förmågor skapas på riktigt först när jag
använder dem, så som de är tänkta att användas.
66
Automatisera. Pröva kunskapen i nya situationer. Lär eleven att lära sig ännu mer, på egen
hand. Lär eleven att använda kunskapen till nytta för andra. Jag tror att många gör så här.
Men inte alla, alltid…eller?
Mycket mer om detta finns att säga. Hur självlärda musiker lyckas lära sig utan en ”mästare”,
hur elevens egna intressen och tankar bildar grunden för undervisningen, hur viktiga
kompetenser kan utvecklas genom att musicera, varför vissa människor kan lära sig – synbart
enkelt – att spela tio, femton, tjugo olika instrument är exempel på andra intressanta
frågeställningar inom instrumentalundervisningens fält. Men, detta och mycket mer sparar jag
till en annan gång.
Behörighetskrav och provbeskrivningar för: Pedagogisk utbildning för musiker med inriktning klassisk musik
Undervisningsprov Förberedelse Du ska hämta provuppgiften dagen före provet på Studiecentrum. Innehåll Instrumental inriktning: Du ska under ca 15 min. undervisa en elev på ditt huvudinstrument. Du ska arbeta med ett stycke som eleven har förberett och även lära ut ett stycke på gehör. Vid gehörsuppgiften använder varken du eller eleven noter. I samband med provet genomförs även en kort intervju. Vokal inriktning: Du ska under ca 15 min undervisa en elev i övre tonåren. Du ska arbeta med något av momenten avspänning, hållning eller andning. Du ska även hålla en kort uppsjungning samt arbeta med en sång som eleven har förberett. Till sången ackompanjerar du själv. I samband med provet genomförs även en kort intervju. Bedömning Juryn kommer att bedöma kvalitén på dina instruktioner och din förmåga att få kontakt, väcka intresse samt skapa en stimulerande musikstund. Övrig information Eleverna som du ska undervisa kommer från en musikskola och har varierande
kunskapsnivå.
67
Interaktion och kunskapsutveckling En studie av frivillig musikundervisning
Anna-Lena Rostvall och Tore West Centrum för musikpedagogisk forskning Kungl. Musikhögskolan i Stockholm
Språkbruk, tematik och musikbruk Lärarna är mest verbalt aktiva under samtliga fyra lektioner. Den vanligaste typen av yttrande är instruktioner som direkt relaterar till de handlingar eleven/eleverna är upptagna med eller just har utfört. Det förekommer i stort sett inga analyser eller något expressivt språkbruk, som skulle kunna knyta an till elevernas tidigare erfarenheter. Lärarna är också påtagligt ointresserade av elevernas erfarenheter och förväntningar. Det man behandlar är främst hur eleverna ska avkoda notbilden och träffa motsvarande toner på gitarren. Däremot tematiserar lärarna knappast alls det som eleverna i hög grad är upptagna med, d.v.s. att koordinera komplexa rörelsemönster, samtidigt som man lär sig avkoda notbilden/ackordanalysen. Denna problematik får eleverna i stort sett försöka hantera på egen hand, så gott det går. Detta leder till stakande spel som kan karaktäriseras som tonträffningsövningar. Lärarna uppmärksammar att eleverna har problem, men tolkar oftast detta som att ett uttryck för att de ännu inte förstår och kan läsa av notbilden. Instruktionerna kommer vartefter eleven får problem eller ska ledas vidare i spelet. Lärarna förklarar inte varför och hur, de säger bara vad eleverna ska göra. Eleverna får då inte tillgång till principer som ligger bakom t.ex. en fingersättning.
Första låten som spelas blir en greppövning och bossa-låten en fingersättnings- eller rytmövning. I detta sammanhang kan nämnas att skapande arbetssätt i form av improvisation, gehörsspel eller komposition inte förekommer alls under gitarrlektionerna. Under samtliga fyra lektioner är det prövande musikbruket det mest vanligt förekommande. Alla lektionerna utmärks musikaliskt av att man går vidare utan att ta om eller träna på sekvenser så att musicerandet kan utvecklas till ett expressivt musikbruk. Lärare och elever försöker hitta rätt tonhöjder eller ackord (lektion 1) i korrekt ordningsföljd. När man något sånär uppnått detta tar lärarna initiativ till att gå vidare, oftast utan att fokusera på det rytmiska förloppet. Cirkelledaren spelar mycket lite under lektion 4 och eleverna har mycket få tillfällen att spela tillsammans. Spelet under lektion 1 till 4 kan karaktäriseras som tonträffningsövningar snarare än som det vi i dagligt tal kallar musik. Musicerandet kännetecknas av korta fragmentariska sekvenser eller enstaka toner. Sekvenser med längre sammanhållna fraser förekommer i några fall under lektion 3.
68
Interaktion Interaktionen under samtliga fyra gitarrlektioner utmärks av lärarens dominans och elevernas tystnad. Det är läraren som tar initiativ till vad som ska sägas och göras, t.ex. genom att instruera, eller att leda spelet vidare genom att peka uppfordrande med en penna i notbilden. Eleverna/deltagarna underordnar sig i stort sett lärarnas styrning av lektionen. Vanligast är gensvar i form av yttranden som ”mm”, ”ja” etc. men även leenden, genom att nicka etc. förekommer.
Översätt ord och fraser:
ringfingret
pekfingret
lillfingret
långfingret
Jag kan räkna här... ett två tre fyr.
E-moll kommer först... sen kommer.
En grej bara som jag tänkte på när du spelar.
Basen i c-ackordet ligger på femte bandet.
Ska vi prova lite på den?
Ska vi spela en gång till?
Kan du spela den tonen som står där?
Kan du säga vad de här tonerna heter?
Nu gjorde du alldeles rätt.
Vi går vidare här nu och så spelar vi den raden.
Då byter du sträng å spelar på sjunde bandet.
Nu ska vi spela på andra strängen.
Nu går vi vidare då.
Vi tar det lite långsammare
Vi går om från början igen.
Vi sänker tempot lite.
69
Språkbruk Gemensamt för lektionerna är att läraren starkt dominerar den verbala kommunikationen, med yttranden av instruerande karaktär. Eleverna gör mycket färre yttranden än lärarna. Karaktäristiskt för språket under lektionerna är att talspråket är fragmentariskt och osammanhängande. Såväl gestik som musicerande används på ett likaledes fragmentariskt vis, och kombineras med talandet på så olika sätt att det ofta är svårt att se någon konsekvent systematik. Även facktermer används inkonsekvent och ofta godtyckligt. Musikstycken nämns sällan vid namn, utan refereras direkt till notbladet som ”den”; ”ta den igen”, ”ska vi ta den där?” etc. Lärarna talar sällan om vem som ska spela, eller när de ska börja spela.
Uppmärksamhetsfokus och schematyper Dispositionen av lektionstiden följer ett mönster med uppvärmning, uppföljning av stycke från föregående lektion, hemuppgift inför nästa lektion, inramat av en början och en avslutning av mer social karaktär. Eleverna saknar erfarenhet av de verbala instruktionerna och symbolerna som noterna representerar. Läraren förklarar verbalt t.ex. att en ton är ”för låg” utan att visa med instrumentet hur en hög respektive låg ton låter, på vilka sätt olika toner skiljer sig åt, och vilken effekt det får på melodin de försöker spela. Det hela handlar mer om att lära sig notsymboler och verbala förklaringar, än om att spela de melodier som noterna representerar. Det fragmentariska spelandet av enstaka toner, ett osammanhängande språk och inkonsekvent användande av gestik, gör att det ofta är svårt att följa något tydligt tema under lektionerna. Läraren talar om noter och om att spela, men eleven väntas på något sätt själv kunna sätta ihop kunskapsfragmenten till en användbar helhet under hemövningen, utan att detta behandlas. Denna frånvaro av didaktisk planering får till följd att lärarens instruktioner ofta förutsätter kunskaper och erfarenheter som eleven ännu inte har, något som begränsar elevens möjligheter att delta mer aktivt. Ytterligare en följd av att uppmärksamheten riktas mot problem vartefter de uppstår, är att fokus ändras så ofta att eleven har svårt att följa vad det är läraren talar om. När läraren t.ex. talar om legato, fokuserar eleven all sin uppmärksamhet på detta, vilket får till följd att rytmen inte blir rätt. Läraren väljer att ge instruktioner om rytmen, varefter eleven misslyckas med såväl rytm och legatospel, som med greppen för tonerna. Uppmärksamheten fokuseras mot noter och grepp, tonhöjd, tonlängd, motorik, samt i någon mån musik. Noter och grepp behandlas specifikt och ingående. Tonernas höjd och längd är inte lika precist specificerad utan kallas t.ex. högre, lägre, mörkare, respektive längre, kortare eller snabbare, utan referens till rytm, taktslag eller puls. Motoriken, med undantag av greppen, benämns och tydliggörs i ännu mindre grad, med uttryck som slappna av, blås på, var lös på läppen, snabb med tungan, etc.
70
Centrala motoriska processer för tonproduktion och tonkontroll behandlas inte alls. Exempelvis ombeds en elev omväxlande att ”slappna av” och att ”ta i” för att komma åt en hög ton. Motoriken förväntas utvecklas mer eller mindre av sig själv. Sammanfattningsvis inriktas lektionerna på att identifiera symboler i noterna, att trycka ned rätt ventiler, att blåsa på något visst sätt (som dock inte preciseras), och att kombinera isolerade symboler och rörelser på olika sätt. Trots att eleverna förväntas utföra huvuddelen av lärandet på egen hand i veckan mellan lektionerna, behandlas inte hur detta ska gå till.
Översätt ord och fraser:
Vi kan göra så här... stå mot mig.
Pröva att få dom mycket kortare än vad du gör.
Lyssna bara hur kort du ska spela.
Å sen så går man ju vidare att man gör en improvisation av den här melodistämman.
Å just det.
Å du kan ta det där en gång till.
De e nog kanske två saker.
De e det e alltså.
Å ibland e det liksom.
Så går du upp till h.
Ja spelar en gång till.
Å sen när du började här.
Nej inte så.
Man får hålla ihop läpparna.
Kom ihåg att andas emellan.
Kan du ta hela kombinationen.
Mer luft där.
Mycket längre klang på tonerna.
Du får gärna öka upp tempot.
Nästan som du spottar.
Fram med tungan mellan läpparna.
Du ska bli mer trött i magtrakten än du blir i läpparna.
Å sen kan vi ta det lite snabbare.
Jämn klang... jämn luft.